Blogginlägg från september, 2019

Månadens musikminnen i Nerikes Allehanda

Postad: 2019-09-30 15:56
Kategori: Blogg



I DAGENS NERIKES ALLEHANDA FINNS ännu ett uppslag med 50 år gamla minnen, september 1969. Den här gången är det koncentrerat kring musik och redaktör Helene Berzelius valde att illustrera texten med en nytagen bild på mig, Hasse Gustafsson och Ruben Hansson. Sedan har var och en valt ut sina bästa musikminnen från just september 1969.
   Mitt urval (se bilden nedan, där autentiska bilder från 1969 förgyller artikeln...) var tämligen enkelt med Beatles i topp med anledning av 50-årsjubileet av ”Abbey Road”. Övriga val från min penna är Monica Zetterlund, Oliver, Hep Stars och Tom Jones.



/ Håkan

00: #30. WILMER X

Postad: 2019-09-30 07:57
Kategori: 00-talets bästa

WILMER X: Silver (EMI/Hi Fidelity, 2000)

90-TALET BLEV ETT MAKALÖST OJÄMNT OCH MUSIKALISKT spretigt decennium för Wilmer X. Det började fantastiskt, ”Mambo feber” (1991) är nog min största favorit med bandet, och slutade minst lika imponerande med den larmiga ”Primitiv” (1998). Men däremellan var det förskräckligt händelserikt på många fronter i Wilmer X-sfären.
   ”Pontiac till himmelen” (1993) var fortfarande ett homogent Wilmer X på topp men året efter började Nisse Hellberg leka på egen hand och det var kanske första tecknet på att han hade funderingar på en solokarriär lite längre fram. Tillsammans med Peps Persson gjorde han blues på svenska, ”Röster från södern” (1994) och två år senare slog han sig ihop med Per Gessle(!) och skapade det fiktiva bandet The Lonely Boys som resulterade i ett album med samma namn (1996).
   Under dessa två händelserika år, 1994-1995, gav Wilmer X ut sina kanske minst profilerade album, det engelska experimentet ”Snakeshow” (1994) och ”Hallå världen” (1995). Produktivt, javisst, men det började musikaliskt svaja i Nisse Hellbergs värld av möjligheter. Då kom ”Primitiv” som en förlösande skiva där Wilmer X var tillbaka på musikalisk hemmaplan: ”en härlig entusiasm med ett envist rockande som kännetecken”. (Just i denna stund kommer jag med skammens rodnad i ansiktet på mig själv att jag skandalöst nog inte hade ”Primitiv” med på min lista över 90-talets bästa favoriter... Oförlåtligt!)
   Hur går man vidare efter den självklara höjdpunkten var en i sammanhanget relevant fråga. Och visst var jag lite skeptisk när jag våren 2000 fick ”Silver” i min hand och första gångerna jag lyssnade. Framförallt saknade jag det genomgående patenterade Wilmer X-öset. Det finns tydligt där, på kanske fem låtar, men ”Silver” är ett så mycket mer varierat album utan att därför tappa i energi, volym och tempo. Men nu är Wilmer X inne på 00-talet och det känns instinktivt som att Nisse Hellberg & Co, fortfarande den stora sättningen med sex man inklusive keyboards och två gitarrister, nyfiket vänder sina blickar mot ett nytt spännande århundrade.
   Det ska emellertid snart visa sig att gruppen inte hade en så lång framtid som ”Silver” musikaliskt kan ge sken av. Om man vill dramatisera och med facit i hand kan jag påstå att Wilmer X:s dagar var räknade. Kanske inte så mycket beroende på gruppens egna förehavanden utan det faktum att bara ett år efter ”Silver” inleder Nisse Hellberg sin solokarriär på allvar. Visserligen placerade jag hans soloskiva ”Xtrem” på 18:e plats på min svenska årsbästalista 2001 men det är ingen stor solodebut. Ändå är det första steget på en helt annan väg.
   Wilmer X-epoken började lida mot sitt slut. ”Lyckliga hundar” (2003), sista skivan med det stora gamla gänget, är ett album jag har ett ganska dunkelt minne av men finalskivan ”13 våningar upp” (2005) är bättre än sitt rykte som gravsten över en karriär som var slut.
   Men vi är ju tidsmässigt kvar på våren 2000 och på ”Silver” är Wilmer X fortfarande den där högpresterande rock'n'roll-maskinen som tack vare Nisse Hellbergs unika låtskrivarförmåga presenterade en ny slagkraftig repertoar på en mycket hög nivå. Ballader tvingades inte längre fram för att blidka den breda kommersiella publiken och nu ville Wilmer X ambitiöst utnyttja möjligheterna att göra varje låt till en höjdpunkt på albumet.
   Låtar som allra minst överraskar men ändå har en trygg, traditionell bas i det typiska Wilmer X-soundet. Där vi inte pratar upprepning utan utveckling.

Favoritlåt: "Simma till Amerika". De inställsamma balladernas tid var för länge sedan förbi i Wilmers karriär. Däremot hade Nisse Hellberg lärt sig den svåra konsten att ta en låt både upp och ned i tempo. Och "Simma till Amerika" är ett utsökt exempel från den skolan. Från texten (om de gamla, hårdhudade badhusvakterna) via de snygga gitarrerna, den effektiva syntslingan till de slagkraftiga körerna en klockren höjdpunkt på albumet. Kort sagt en av Nisses allra bästa låtar någonsin.

/ Håkan

Covers: KajHolst

Postad: 2019-09-27 07:50
Kategori: Cover-skivor

KAJHOLST: Worrying times (Branschen/Kompledigt AB, 2019)

JAG FICK ETT TIPS FRÅN RICKARD DONATELLO att lyssna på den här skivan. Donatello spelar bas med Johan Johansson och Roger Karlsson, kompade Richard Lloyd på turnén i Sverige 2016 och ingår numera också i årets upplaga av Lolita Pop. I hastigheten blev han bara en bisats i min recension av Lolita Pops Live at Heart-konsert för några veckor sedan men gjorde en anmärkningsvärt strong insats som basist i det återförenade bandet.
   När han berättar om KajHolst beskriver han det som ”mitt” band, har existerat sedan 2014 och släppt två album, en ep och ett par singlar. Och senaste ep:n ”Worrying times” släpptes i somras och innehåller fyra covers från tidigt 70-tal av fyra brittiska artister och band. Därmed har skivan en given plats i min kategori med coverskivor på Håkans Pop.
   KajHolst är en trio där Rickard alltså spelar bas. Sångare och gitarrist är Michael Uv Westerlund som tillsammans med Rickard var medlem i gruppen Screamin' Mother i slutet på 90-talet (20 år sedan!), släppte ett kritikerrosat album, ”Roadrunner”, och turnerade flitigt i Europa. Trummis i KajHolst är ett ännu större känt namn, Mats Borg, som har en imponerande bakgrund i legendariska grupper som Grisen Skriker, Raketerna, Rymdimperiet, John Lenin, Diestinct och turnerade 1989 med Jakob Hellman.
   Bandets urval av låtar på ep:n har genomgående engelskt ursprung men KajHolst är musikaliskt väldigt amerikanskt influerade i sitt sound. Med Westerlunds ofta lite släpiga New York-marinerade röst i centrum som, speciellt på den inledande Roxy Music-låten, balanserar han likt Lou Reed på gränsen mellan suggestiv rock och mer råkraft.
   Jag tror att jag som lyssnare har fördel av att jag inte känner till majoriteten av originalen till KajHolsts fyra ep-låtar i detalj. Och jag bryr mig inte om att uppdatera mig på originalen innan jag lyssnar på KajHolst-ep:n.
   Äger naturligtvis Roxy Musics andra album men det var länge sedan jag lyssnade och tror mig minnas att Andy Mackays saxofon hade en framträdande roll. Här är det ett decimerat suggestivt gung där Westerlunds riviga stämma står sig fint i motsats till Bryan Ferrys ofta coola elegans. I det begränsade arrangemanget har gitarren, som spelas av Westerlund, en musikalisk huvudroll.
   Black Sabbath-låten ”A national acrobat” är mig helt obekant från tidigare. Jag har förstått att KajHolst ibland tillhör den tyngre avdelningen med rockgrupper och får här fritt spelrum för sina ambitioner på det området. Gästande Agnes Rase gör ett fint inhopp som duettsångerska och förvandlar därmed gammal hårdrock med en ny frisk fläkt.
   Även David Bowies ”Big brother” är för mig en vit fläck i rockhistorien men sound och arrangemang med teatrala inslag passar KajHolst perfekt.
   Då ligger John Lennons ”Gimme the truth” närmare i mitt minne och jag tycker trion göra den rätt så kända ”Imagine”-låten med beröm godkänd. Härlig energi och lyckas även kopiera originalets gitarrsolo, som spelades av George Harrison, klockrent. Den enda invändning jag har är att KajHolst kanske kopierat originalet lite för noggrant.


In every dream home a heartache (Bryan Ferry)
1973. Från albumet ”For your pleasure” med Roxy Music.
A national acrobat
1973. Från albumet ”Sabbath bloddy sabbath” med Black Sabbath.
Big brother (David Bowie)
1974. Från albumet ”Diamond dogs” med Bowie.
Gimme me some truth (John Lennon)
1971. Från albumet ”Imagine” med låtskrivaren

/ Håkan

Per Persson med publikens hjälp

Postad: 2019-09-26 08:39
Kategori: Live-recensioner

Foto: Jan-Ola Sjöberg

Bilder: Olle Unenge

PER PERSSON
STÅ, Örebro 25 september 2019
Konsertlängd: 20:09-21:13 (64 min)
Min plats: Stående långt bak i lokalen, ca 8 m från scenen.


DET BLEV PÅ ONSDAGSKVÄLLEN EN för all del kort och koncentrerad konsert med Per Persson på Örebros mysigaste och mest intima konsertscen. Men också en alldeles unik upplevelse med en artist som uppenbart älskar spontanitet och improvisation. Han uppträdde helt utan setlista och lät publiken till stor del bestämma repertoar. Visserligen hade han invändningar och förklaringar (”jag är bra men inget geni”) på låtar han inte kunde köra men önskemålen haglade över honom och med publikens hjälp blev konserten en mycket trivsam dryg timme.
   Ett uppträdande med Per Persson är inte bara sång och musik. De långa mellansnacken, även de improviserade, mynnade ofta ut i rena anekdoter. Om hur han delade rum med Plura på Packmopedsturnén för flera år sedan och hur Persson på samma turné stod på sig och spelade ”Mördar-Anders”. Eller diskussioner om olika intron till låtar från rock- och punkhistorien. Jag tyckte mig höra några korta gitarriff som påminde om The Clashs ”London calling” innan konserten började och Persson fortsatte referera till både ”Stay free”, med samma grupp, Them, ”God save the queen” och ”My generation”.
   Med upplägget att låta publiken bestämma större delen av kvällens repertoar gjorde naturligtvis att de så kallade topparna ur Perssons Packs låtkatalog kom som på ett radband.   
   Han inledde med ”Ikväll tar vi över stan” och hann sedan med både ”Små, små saker”, ”Bortom månen och Mars”, ”Hanna”, redan nämnda ”Mördar-Anders”, ”Stenad i Stockholm” och ”Bröllopsdag” innan han nådde den obligatoriska och alltid lika imponerande finallåten ”Tusen dagar härifrån”.
   Det blev sedan trots allt en extralåt, ”Fribacka väg”, som fick avsluta den minst sagt underhållande konsertkvällen med Per Persson.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1981)

Postad: 2019-09-25 07:53
Kategori: Intervjuer

SOM JAG HAR UPPREPAT TIDIGARE NÅGRA GÅNGER i den här serien, med intervjuer publicerade mellan 1974 och 1994, är Mats Ronander mitt kanske mest förekommande intervjuobjekt under alla år. Jag har sedan 1980, när jag skrev den långa karriärsammanfattande artikeln/intervjun med honom, träffat Mats ett otal gånger. Inte alltid för regelrätta intervjuer, ibland inofficiella sammanhang, men det har blivit några gånger.
   Under Håkans Pops förra säsong, under Intervjuer 74-94-kategorin, rekapitulerade jag ytterligare ett sådant möte från 1987. Dessutom finns det sedan tidigare tre långa intervjuer på Håkans Pop med Mats: 2001 i samband med releasen av albumet ”Mats”, 2004 när han fyllde 50 år och 2008 när han uppträdde på Örebro Jazz & Blues Club i Örebro.
   Förutom dagens text kan jag under pågående Håkans Pop-säsong utlova ytterligare tre Mats Ronander-intervjuer inklusive ett möte i samband med inspelningen av Ulf Lundell-filmen ”Sömnen” 1983.
   1981 var ännu tidigt i Mats solokarriär. I december 1980 berättade han för mig om planerna på en kommande solodebutskiva. I augusti 1981 släpptes albumet "Hård kärlek", en oväntat överraskande skiva men en säljsuccé, men innan han kunde ge sig ut på en egen turné följde han med som förband på Eric Claptons turnésväng i Norden under oktober 1981.
   På en sporadiskt sammansatt höstturné kom Mats ”hem” till Örebro och spelade på Prisma 11 november 1981, en onsdagkväll. Av okända skäl recenserade jag inte Prisma-konserten, tyckte kanske att mina rader i Clapton-recensionen en månad innan räckte, men jag får på slutet av nedanstående intervju in några tyckanden.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1981.

Mats Ronander:
ÄR ALLTID ÖPPEN FÖR NYA IDÉER


MATS RONANDER STÅR NU PÅ EGNA BEN. Efter det mycket framgångsrika solodebutalbumet ”Hård kärlek”, 20 000 ex sålda är en mycket bra siffra för svenska förhållanden, står han nu plötsligt själv i rampljuset som soloartist. Men det är ändå ingen ovan roll för Mats Ronander.
   - Efter alla år i Nature så känns det inte alls främmande att stå längst fram, säger Mats strax innan sin konsert på Prisma i onsdagskväll.
   Ronander med band gör just nu några ströjobb men kommer i februari-mars nästa år att genomföra en större Sverigeturné som sedan eventuellt följs av skivinspelningar och planer på ett nytt album till nästa höst.
   I oktober agerade bandet förband på Eric Claptons samtliga konserter i Skandinavien. En mycket lärorik och lyckad insats, tycker Mats.
   - Visserligen fick vi bara spela en halvtimme men allt fungerade perfekt och var roligt. På en privat fest jammade Clapton och jag efter den sista konserten. Han jämförde mig med Jeff Beck, säger Mats och är osäker på om han ska ta det som en komplimang.
   Det så kallade Gateway-projektet kommer i december med en kabaré som har premiär på Folkoperan i Stockholm. Ett samarbete mellan Mats, Stefan Nilsson, pianisten, författaren Rolf Börjlind och bildkonstnären Carsten Regild. Som blandar bilder, poesi och musik på ett annorlunda sätt.
   - Jag gillar att söka nya och oprövade vägar. Munspelsblues och rockmusik har jag gjort så länge så jag vill gärna göra något nytt. Vi kanske också gör en video som jag tror mycket på.
   Onsdagskvällens konsert på Prisma blev trummisen Magnus Perssons debut i Mats Ronanders band. Han tillhör samma unga generation trumslagare som Per Lindvall och Pelle Alsing och kommer närmast från Janne Schaffer och skivinspelning med Tomas Ledin.
   Annars går Mats Ronander just nu och drömmer om ett större band.
   - Skulle vilja utöka med ytterligare en gitarrist, en saxofonist eller kanske en sångerska, säger han med glimten i ögat. Han är hela tiden öppen för nya idéer.
   Möjligheter finns alltså att gruppen ökar ut till den ovannämnda turnén nästa år.
   - Jag har talat med några gitarrister som är intresserade.
   Repertoaren för Mats Ronander med band är ännu starkt begränsad och innehåller med bara ett undantag (den fantastiska reggaedoftande ”Konst är dyrbarare än korv”) låtar från debutsoloalbumet. Som i en liten och intim lokal som Prisma gav ett helt annat intryck än på skiva. Studiomusiker som, när de uppträder inför publik, blir rent mänskliga. Det svängde skönt och Mats fick stort utrymme att visa sitt redan etablerade kunnande på sologitarr.

/ Håkan

00: #31. PETER LeMARC

Postad: 2019-09-23 07:58
Kategori: 00-talets bästa

PETER LeMARC: Det som håller oss vid liv (Columbia, 2003)

DET FINNS STUNDER NÄR JAG ÄR ÖVERTYGAD om att Peter LeMarc är Sveriges bäste låtskrivare. Det finns ju visserligen konkurrens på området, om man säger så. Kanske är det alla låtar, ofta på gränsen till mästerverk, han har skänkt till andra artister som gör mig allmänt så imponerad av hans genuina hantverk. Eller är det höjdpunkterna på hans egna album, en ganska oregelbunden skivproduktion, som etsat sig fast i mitt medvetande?
   När jag grips av dessa alltigenom positiva tankar börjar jag lyssna på album efter album med Peter och det understryker min tes. Hans unika låtskrivande är ofta så mycket mer personlig än hela hans artistkarriär. Varje gång jag sitter där med ett antal LeMarc-album framför mig avslutas lyssningen nästan alltid med ”Det som håller oss vid liv” där han både som låtskrivare och artist i mina öron når all time high.
   ”Det som håller oss vid liv” är också en formidabel comebackskiva för när den släpps i november 2003 har det gått drygt sex år sedan Peter LeMarcs senaste skiva. Ett uppehåll inte helt utan personliga problem för Peter. Panikångestattacker följdes av djupa tvivel och seriösa funderingar att lägga av som artist.
   I cd-boxen ”Starkare än ord” skriver Peter i detalj om alla sina skivor fram till 2008, den överlägset längsta texten handlar om ”Det som håller oss vid liv”, och berättar intressant men också naket avslöjande om tiden efter albumet innan, ”Nio broars väg”. Han berättar detaljerat om hur han efter kampen mot våndor och ångest långsamt kom tillbaka och helt enkelt hittade sig själv. Innehållet på ”Det som håller oss vid liv” är en ypperlig förklaring på förändringen i Peters uttryck.
   Det var förresten inte första gången Peter LeMarc tvivlade på sig själv. Han hade ju en lång huvudsakligen kommersiellt misslyckad karriär bakom sig innan genombrottet 1987. Det finns en ögonblicksbild som jag i sammanhanget aldrig glömmer.
   Våren 1986 turnerade han med sin grupp, Peter LeMarc Trust, för att följa upp gruppens album ”Marmor”. Fredag 21 mars skulle han och bandet uppträda på Rockmagasinet i Örebro men när vi kommer dit är konserten inställd, för få människor i publiken. Vi möter en ledsen LeMarc som skyller på än det ena (vädret, det småregnade) än det andra (Melodifestivalfinal, fast den var dagen efter...) och är allmänt besviken. Drygt ett år senare fick han en gigantisk hit med ”Håll om mej” och hela karriären vände spikrakt uppåt. Showbusiness i ett nötskal med andra ord.
   Nåja, nu befinner vi oss i slutet på 90-talet och Peter börjar åter skriva låtar, i första hand (specialskrivna) till andra artister som Jerry Williams, Christina Lindberg, Sven-Ingvars och till och med Plura (på Amnesty-samlingsskivan), men långt bort i tunneln fanns ändå tanken på en egen ny skiva.
   Från sin fjärde skiva, ovannämnda ”Marmor” (1986), hade Peter varit MNW-artist hela tiden ständigt producerad av Eldkvarn-basisten Tony Thorén men det kontraket gick ut 1997. Läge för nytt bolag, ny producent, nya kamrater i kompet och en helt ny musikalisk inriktning och ”Det som håller oss vid liv” är den fantastiska nystart som egentligen alla artister behöver i sina karriärer. Den tillfredsställer intresset på alla punkter.
   Det var naturligtvis inte skräp som Peter LeMarc hade producerat under tio år, mellan 1987 och 1997, men nu blev det på allvar liksom när han sjöng utifrån sig själv och personligt formulerade sina tankar och sedan för första gången dekorera texterna med varsamma och oerhört känsliga arrangemang.
   Den smarta förvandlingen började med den nya producenten Martin Hansen och hans kompanjon Micke Nord, på skivan fick han det käcka namnet Kräng Mikael Nord Andersson, på ett stort antal olika stränginstrument. Rutinerade Backa-Hans Eriksson, bas, och Christer Jansson, trummor, blev skivans genomgående kompsektion och klaviaturspelare blev den då i studiokretsar ganska färske Jesper Nordenström som sedan dess spelat med allt från Georg Wadenius till Tomas Andersson Wij.
   Alla ovan nämnda musiker var nya i LeMarc-sfären men det var meningen att rutinerade klaviaturspelaren Stephan Forkelid, som spelat på Peters skivor sedan 1992, men han hoppade av precis innan inspelningen. Ersattes av Titam Florebeck på allehanda keyboards, ett namn som jag varken förr eller senare har hört eller sett.
   Det musikaliska resultatet tycker jag, som ni kanske förstår, är Peter LeMarcs bästa album.

Favoritlåt: "Detta blir min död". Inte överraskande finns det ett antal favoritlåtar men jag har valt den kanske långsammaste och innerligt emotionella låten med en otroligt fint formulerad text som sjungs av han som ligger i kistan på sin egen begravning. ”Prästen ljög om allt gott jag hade gjort...” sjunger han till en flämtade tramporgel (Titam Florebeck) och texten fortsätter förbi både mandolin och hammondorgel innan den uppseendeväckande finalen: ”Men detta är en grav där ingen vilar/Här ligger den jag en gång var”.

/ Håkan

En rejäl dos inspirerad bluesrock i Hallsberg

Postad: 2019-09-21 11:11
Kategori: Live-recensioner




Alla bilder: Anders Erkman
Foto: Jan-Ola Sjöberg

MATS RONANDER & JIMMY ULLER BLUESBAND
Hotell Stinsen, Hallsberg 20 september 2019
Konsertlängd: 20:04-20:31
(27 min, JUB) och 20:58-22:02 (64 min, MR)
Min plats: stående till vänster ca 3,5 m från scenen.


TILL KONSERTEN MED MATS RONANDER OCH kompbandet Jimmy Uller Band var det en bekväm 20 minuter lång tågresa från Örebro till Hallsberg. Men på själva konserten var det repertoarmässigt, gamla rock- och blueslåtar plus några covers, och musikaliskt en mycket längre tidsresa tillbaka till Örebro. Där gamla bilder från Power House och tidiga Nature för närmare 50 år sedan fladdrade förbi i minnet.
   När jag träffade Mats innan konserten bad han nästan om ursäkt att det inte var hans eget originalmaterial på programmet för kvällen. Det hade som åhörare naturligtvis varit en dröm att få uppleva, speciellt som han har en nyinspelad skiva med svenska låtar färdig för utgivning förhoppningsvis i höst. Men det blev ändå en oväntat inspirerad kväll i bluesrockmusikens tecken.
   Jimmy Uller Bluesband, eller Jimmy Uller Rock & Bluesband som de ibland titulerar sig, är ett rutinerat kompband från Linköping som till och från jobbar med Ronander. Med bandledaren Jimmy Uller bakom trummorna, Hasse Bengténs läckert fylliga bas och Rikard Mårtenssons flyhänta gitarrspel stod Ronander på mycket säker mark med gitarr, munspel (som han kallade ”Mississippi saxophone”) och sedvanlig grandios sång.
   Man hörde och såg tydligt under konserten att de har ett gediget gemensamt förflutet tillsammans och lyssnade lyhört på varandra fast det också, som genren medger, fanns utrymme för spontana infall.
   Efter förbandet med Kävesta-ungdomar klev Uller-bandet upp på scen och gjorde en egen knappt en halvtimme lång genomkörare, med Rikard Mårtensson vid mikrofonen, och en liten utflykt i det traditionella bluesrocklandskapet.
   När Mats Ronander anslöt sig till bandet ökade inte bara digniteten på scen utan även musikaliskt blev det tyngre och påfallande mer gitarrdominerat när han och Mårtensson svingade sig ut i majoriteten av bluesrelaterade låtarna. På pappret eller i teorin kanske det inte låter så uppenbart spännande men stående bara några meter från scen i en rockklubbspackad lokal tillsammans med 200 andra svettiga rockälskare blev det en fysisk upplevelse utöver det vanliga.
   Jag är, som jag brukar säga, ingen genuin bluesälskare och har för länge sedan växt ifrån min fascination för imponerande gitarrsolon. Men under fredagskvällen kunde jag inte annat än älska varje minut och varje ny låt när det från scenen bjöds på en förädlad mix av ren och skär rutin och nyfödd inspiration som absolut nödvändigt kryddade de traditionella ingredienserna på kvällens musikaliska meny.
   Tillsammans med Mats och bandets starka intryck på scenen var repertoaren i mina öron inte alls så förutsägbar och utjatad som det kan bli i det här konceptet. Jag stod många gånger frågande inför låtar och titlar. Jag fick egentligen inte svar förrän jag efter konserten lite fräckt norpade setlistan (se vänster) och fick lära mig hur man helt naturligt tar sig från en Chuck Berry-låt (inledande ”Little Queenie”) förbi några Sonny Boy Williamson, en obskyr Stuff Smith-låt (”It ain't right”), två nästan obligatoriska Robert Johnson-klassiker, en Eddie Boyd (”Five long years”) till slutet av konserten med några låtar utanför den strikta bluesrockgenren.
   Först en alldeles lysande version av John Hiatts ”Riding with the king”, med Rikard Mårtensson på slide, som Ronander för kvällen gjorde till sin egen låt, fantastisk personlig och kreativ tolkning. Och sedan extralåten och finalen ”All along the watchtower” med både hårt tryck och personlig elegans.
   Jag ser på den skrivna setlistan, som nog saknar några låtar (visst spelades Buddy Guys ”Have you ever been mistreated”?) att vi gick miste om extralåtarna ””Tulsa time”, ”Route 66” och ”Jumpin Jack Flash”. Efter en koncentrerad dryg timmes fenomenalt fysisk konsert var det för stunden dock inget vi saknade.

/ Håkan

Larry Wallis (1949-2019)

Postad: 2019-09-20 10:48
Kategori: Minns

JAG HAR VID ÅTSKILLIGA TIDIGARE tillfällen på Håkans Pop berättat historien om LARRY WALLIS och hans insatser i engelsk rockmusik. Och det finns idag anledning att titta tillbaka på hans långa gärning, ofta i skuggan av andra artister och grupper, som framförallt på 70-talet grundlade hans rykte att dyka upp i många intressanta sammanhang. Men han var som sagt inte mån om att synas stort eller höras mest. Därför blev det bara en singel på Stiff, smått legendariska ”Police car”, och signifikativt ställde han sig med sitt spektakulärt yviga svarta hårsvall bakom ryggen på Nick Lowe på omslaget till ”Live Stiffs live”-skivan.
   För mig är det främst alla Larry Wallis samarbeten på skivbolaget Stiff och artisterna där som fick mig att notera hans namn. Men då handlar det om åren 1977 och framåt. Han hade en lång karriär från tidigt 70-tal i andra, ofta lite hårdare, rocksammanhang. Var till exempel medlem i en tidig upplaga av UFO men var också med i den allra första versionen av Motörhead. Spelade också i Pink Fairies, en annan tidig Stiff-grupp, och Deviants där rockjournalisten Mick Farren var sångare.
   Men det var alltså Stiff-kopplingen som gjorde Larry Wallis riktigt känd för mig. Exempelvis medverkar han på skivbolagets första samlingsskiva ”Bunch of Stiffs”. Han ledde den obskyra gruppen The Takeaways, med medlemmar som Nick Lowe, Dave Edmunds och Sean Tyla. Wallis skrev låten ”Food” under sitt alter ego C Kid.
   Hösten 1977 följde Wallis med på Stiffs första paketturné fast han ännu inte släppt någon skiva i eget namn, ”Police car”-singeln släpptes på turnéns sista(!) dag. Förutom Nick Lowe, Ian Dury och Elvis Costello fanns också Wreckless Eric med där. Och samarbetet med Eric skulle resultera i singeln ”Reconnez cherie” och albumet ”Wreckless Eric” (1978) som Wallis producerade.
   När Nick Lowe lämnade Stiff för att följa sin manager Jake Riviera till Radar blev Larry Wallis huvudproducent på Stiff. Producerade (under namnet Larry Wallace) exempelvis The Adverts berömda singel ”One chorch wonders” men också singlar med Ernie Graham, The Members, Mick Farren & the Deviants, The Realists och The Subs.
   Larry Wallis spelade på Nick Lowe-singeln ”Bunch of Stiffs” och medverkar följaktligen också på albumet ”The Jesus of cool”.
   Under 80-talet började Wallis som kompositör leverera låtar till Dr Feelgood men försvann sedan från min radar.
   Larry Wallis avled igår 19 september 2019.

/ Håkan

Covers: Maritza Horn

Postad: 2019-09-20 07:54
Kategori: Cover-skivor

MARITZA HORN: Innan elden brunnit ut (Brus & Knaster, 2018)

IDAG ÄR DOTTERN MELISSA MER I RAMPLJUSET än sin mamma Maritza som på 70-talet, vid sidan av sina egna skivor, figurerade i kören bakom många artister. Exempelvis turnerade hon 1977 som körsångerska bakom ABBA. Men det är givetvis som soloartist hon har gjort sig ett namn, på skiva redan från 1972.
   Maritza Horn känns idag lite bortglömd men möjligen lockade dotterns framgångar henne tillbaka till musikbranschen och skivstudion. Jag upptäcker nu, när jag lyssnar på den relativt nyproducerade hyllningsplattan till Ola Magnells låtar, att hon 2014 och 2015 gav ut två album med Van Morrison-låtar, ”Just like Greta” respektive ”Take it where you find it”. Skivor som dessvärre har gått mig förbi.
   Ola Magnell har som låtskrivare funnits i Maritzas närhet under lång, lång tid. De var dessutom kollegor på samma skivbolag, Metronome, under en tid. Hon skriver kärleksfullt om Ola på omslaget till den här skivan:
   ”Att jag har spelat in en hel LP med låtar skrivna av Ola Magnell är inget jag bara kommit på i all hast. Han är för mig en av de främsta lyriker vi har i vårt land, dessutom en enormt bra musiker och sångare.”
   Märkligt nog figurerade inte Maritza på hyllningsskivan ”Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell” (2005) med många artister men här tar hon igen det med besked och total inspiration. Man pratar inte om kvinnors ålder men det är ju överrskande hur finstämt och klockrent hennes röst fortfarande fungerar när hon sjunger och tolkar Ola Magnell låtar på sitt alldeles speciella sätt.
   Innehållet på den plattan 2005 var en typ av greatest hits, Magnells mest kända låtar, fast med andra artister. Maritza har jobbat lite annorlunda, valt låtar med lite lägre igenkänningsgrad. Exempelvis är det bara två låtar som också finns med på Magnell-hyllningen, ”Tomma tunnor” och ”Malvina.utan mörker”.
   För mig som inte är någon expert i ämnet får jag flera överraskningar i låtval men lågmält och personligt har hon tolkat Magnells stora låtskatt på ett perfekt sätt tillsammans med rutinerade musiker som Ola Gustafsson, gitarr, Surjo Benigh, bas, Andreas Dahlbäck, trummor, och Mats Schubert, keyboards. Musiker som också har medverkat på dotter Melissas skivor.
   Blandningen av Ola Magnell-låtar är total ur kronologisk synvinkel. Från 1975, Magnells andra album ”Nya perspektiv”, till 2010 berättar vilken oerhörd vidd och produktion Ola Magnell har haft under sin långa karriär som artist.
   Som lekman på området hittar jag flera nya guldkorn. Han skrev exempelvis en låt som hette ”Elegi” många år innan Lars Winnerbäck gjorde samma sak. Sedan är det för mig lite överraskande att Maritza inte valt några låtar från albumen ”Gaia” och ”Onkel Knut”, de båda Mats Ronander-producerade albumen som jag känner till allra mest. Kanske tycker Maritza att arrangemangen där, rätt så yvigt rockiga, är svåra att överträffa?
   Maritza tolkar de flesta låtarna på skivan lågmält och tonsäkert men min stora favorit på albumet är ”Skomakarvals” där arrangemanget är lite större och bredare och därmed lite mer underhållande.


1. Elegi
1981. Från albumet ”Europaväg 66”.
2. Innan Elden Brunnit Ut
2010. Från albumet ”Rolös”.
3. Aftonpsalm
2010. Från albumet ”Rolös”.
4. Tomma Tunnor
1981. Från albumet ”Europaväg 66”.
5. Malvina Utan Mörker
1987. Från albumet ”Blå neon”.
6. Skomakarvals
1979. Från albumet ”Straggel och strul”.
7. Produktiv Lättja
1981. Från albumet ”Europaväg 66”.
8. Alla Håller Masken
1975. Från albumet ”Nya perspektiv”.
9. Tidsdåren
1979. Från albumet ”Straggel och strul”.
10. Nu Faller Mörkret
2003. Från albumet ”Vallmoland”.

/ Håkan

”How long is the dark?”

Postad: 2019-09-19 11:26
Kategori: Skiv-recensioner



RAG-AND-BONE
How long is the dark?
(Rag-And-Bone/Record Heaven)


GENOM ÅREN LÄR JAG HAR SKRIVIT TUSENTALS skivrecensioner och lyssnat på mångdubbelt fler skivor, det är inte så konstigt att vissa namn och osorterade intryck har fallit ur minnet men gruppnamnet Rag-And-Bone fanns där långt bak i hjärnan av någon oförklarlig anledning. Namnet började spridas 2005 när den skånska gruppen bildades av Mats Nilsson, en ”grupp” som inledningsvis var ett akustiskt enmansprojekt som med åren har växt till en etablerad livegrupp.
   Rag-And-Bone hade redan från början ambitionen att blanda allsköns olika musikgenrer som gammal deltablues, country, gospel, bluegrass och olika typer av folkmusik, progressiv rock och psykedelisk musik. Ganska gränslöst med andra ord i en grupp som 2007 hade växt till en konstellation som gick in i Pontus Snibbs studio och spelade in debutalbumet..
   Förmodligen var det då jag för första gången kom i kontakt med det soundmässigt intressanta Rag-And-Bone som tydligen satte oförglömliga spår efter sig.
   Åren därefter gick mig dessvärre förbi men historien fortsatte minst lika intressant. Andra albumet ”Novice pioneer” (2010) hade gästartister som Dan Baird (Georgia Satellites), Jalle Lorensson (Wilmer X) och Esbjörn Hazelius. Och bandet har kompat Sean Tyla samt varit förband till Ian Hunter och Little Feat.
   Även gruppens tredje album, ”Everything can be burnt but the truth”, försvann innan den nådde mina öron men Rag-And-Bones sporadiska skivutgivning har nu resulterat i fjärde albumet ”How long is the dark?” där Mats Nilsson & Co sätter någon typ av rekord i musikalisk blandning.
   Fortfarande är det de akustiska instrumenten som dominerar och har dekorerats med mandolin och lap steel. Öppningslåten ”First man up”, med sin catchy ”It's so easy”-refräng, och andralåten ”And then”, med sitt Eagles-eko i kören, är en underbar start på albumet.
   Den starka inledningen på skivan har gruppen sedan svårt att överträffa i sin uppenbara vilja att överraska och bjuda på så mycket som möjligt på sitt åtta låtar långa album. På några låtar blir det tyngre och lite mer gränsöverskridande rockmusik. ”Pangea”, med flöjtsolo(!), och absurt långa (8:04) ”Death, is that you?”, är hårdrock i mina öron, är inte riktigt min musikaliska kopp te.
   Rag-And-Bone hittar dock tillbaka till den musik som jag gärna vill förknippa gruppen med, akustiskt baserad folkcountryrock. ”The last” och ”A company of one” (Pelle Johanssons mäktigt långa gitarrsolo befinner sig i rätt miljö) klingar alldeles underbart och Mats Nilsson sjunger tryggt och personligt. Americana när den är som bäst.
   Den lite tyngre ”Your latent Judas” och avslutande titellåten håller sig också på rätt sida av den musikaliska skalan.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lizard (1980)

Postad: 2019-09-18 07:55
Kategori: Intervjuer

UNDER EN LÖRDAG I SLUTET PÅ OKTOBER 1980 hade jag nöjet att följa med ett ungt och nystartat hårdrockgäng, Lizard, från Örebro in i en inspelningsstudio. Bandets uppdrag var att spela in en singel och platsen var Music Mill-studion i Kumla.
   Gruppmedlemmarna var fast beslutna att spela in en singel men jag vet inte än idag om de gick i mål med sitt projekt. Vad jag minns fick jag då aldrig se eller höra något resultat på en utgiven singel. Däremot finns bandets hela framträdande, inspelat 1981 i Hästhagen strax utanför Örebro, i en ljudfil på YouTube (lyssna nedan). Bland konsertens tio låtar finns de två singellåtarna ”Settler in heaven” och ”Evil lady” med. Och samma ljudklipp avslutas med de autentiska studioinspelningarna av samma två låtar.
   Förmodligen sprack Lizard 1982 för då bildade bandets gitarrist Tom Nilsson det som skulle bli Örebros mest kända hårdrocksband, Motherlode, tillsammans med bland annat sångaren Sonny Larsson.





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 1980.

NU TAR LIZARD KLIVET FRÅN KÄLLAREN TILL STUDION

ATT FÅ GÖRA EN SKIVINSPELNING ÄR ALLA gruppers och artisters dröm och stora målsättning i livet. För att bli riktigt accepterade eller tas på allvar är en skiva obligatorisk och nödvändig för att kunna lansera sig hos konsertarrangörer, massmedia och den övriga publiken.
   Det är dock alltför få förunnat att satsa på en skiva. Av främst kostnadsskäl är det en försvinnande liten del grupper som har möjlighet att finansiera en skivinspelning. Däremot är jag övertygad om att det musikaliskt finns ett antal grupper i och omkring Örebro som har ambitionen och kunnandet att göra en fullt godkänd skiva.
   Att spela in en skiva har länge varit en morot för grupper som har jobbat länge med att metodiskt sprida sitt namn och bygga upp en identitet som ska räcka till att göra skivan attraktiv också utanför den trogna vänkretsen och närmaste släkten.
   Därför var det så mycket roligare att följa med en helt ny grupp, Lizard från Örebro, in i studion, uppleva deras respekt för situationen men också ta del av deras oerhörda entusiasm för den omständliga process som kallas skivinspelning.
   Genom Lasse P, en lokal konsult som jagar nya grupper för skivinspelning, hade Lizard erhållit studiotid i Music Mill-studion i Kumla en helg för några veckor sedan. Och det kom att bli två händelserika dagar i fem ungdomars liv.
   Lizard har bara hållit på i några månader. Hette ursprungligen Dry Sack men bytte senare namn av flera orsaker.
   Vi fick inte spela på en Verdandi-fest under det namnet samtidigt som vi ville ha ett tuffare namn. Så vi bytte till Lizard (ödla), möjligen inspirerade av andra hårdrocksgrupper som Scorpions och Def Leppard, berättar Ulf Carlsson, gruppens pianist och sångare och bandets senast tillkomna medlem.
   Precis som det i England har dykt upp en hord av nya, unga och vilt satsande hårdrocksgrupper senaste året verkar utvecklingen nu också sprida sig till Sverige. Åldersnivån i Lizard är 16-18 år och övriga medlemmar är Peter Göransson, trummor och sång, Tom Nilsson, sologitarr, Pekka Tuononen, kompgitarr, och Kent Orregård, bas.
   För en grupp som tränar varje helg i Mellringe föreningsgård och nästan aldrig spelar live ute är steget in i studion väldigt stort. Miljön med tegelväggar och soft belysning där tid är pengar i bokstavlig mening och respekten för det okända är oväntade överraskningar för gruppen.
   Från förinställning av alla rattar och knappar, där det gäller att få den rätta klangen på varje instrument i varje mikrofon, till de sista gitarrpåläggen som Tom Nilsson inspirerat (så att han tappar hörlurarna) och skicklig utför, är skivinspelning en tålamodskrävande process.
   Att få in det rätta tempot, synkronisera bas och trummor, lägga på täta kompgitarrer, är i praktiken att ta om och ta om.
   Två av gruppens egna låtar, ”Settler in hell” och ”Evil lady”, tuffa och genresärpräglade titlar, ska så småningom bli den singel som gruppen har tänkt sig.
   - Vi lägger tillsammans nästan femtusen kronor på inspelningen och för att kunna kosta på gravering, matrisering, pressning och omslag behövs lika mycket till. Pengar som vi just nu inte har, säger bandets duktige gitarrist Tom Nilsson.
   ”Settler in hell” är tämligen ordinär hårdrock men Lizard gör den oväntat proffsigt och stilenligt. Tom Nilssons fina gitarrspel har jag nämnt, trummisen Peter Göranssons sensationella sång på engelska låter överraskande proffsigt.
   När jag lämnar dem återstår mixningen och hela inspelningen av ”Evil lady” men när jag träffar Tom och Peter några dagar efteråt är de mycket nöjda med resultatet.
   - Vi lyckades bra också med inspelningen av ”Evil lady” som är en mycket svårare låt. Så har vi också mycket att tacka teknikern Kent Larsson för. Han var till stor hjälp med sin rutin och sitt studiokunnande.
   Kent, vanligtvis steelgitarrist i Country Road, anlitas ofta som tekniker i Music Mill-studion som bandet för övrigt är delägare i. Nyligen gjorde Boppers sitt nya album i Kumla med Kent som tekniker.
   - De jobbade enormt snabbt. Gjorde skivan klar på bara fyra dagar men så jobbade de nästan dygnet runt. Studiokomplexet har övernattningsmöjligheter som gör sådana här snabbjobb möjliga.
   Berättar Kent Larsson medan han kollar alla reglage, knappar och rattar på det 32-kanalers stora mixerbordet som är kopplat till en 24-kanalers bandspelare som registrerar allt på sina breda masterband.

/ Håkan

00: #32. LARS WINNERBÄCK

Postad: 2019-09-16 07:59
Kategori: 00-talets bästa

LARS WINNERBÄCK: Singel (Sonet/Universal, 2001)

LARS WINNERBÄCK ÄR EN AV MÅNGA SVENSKA artister som har kommit att personifiera 00-talets musik och han har, liksom många andra, en given plats på min lista över det decenniets favoriter. Han gjorde visserligen sin debut redan på 90-talet men det var under 00-talet han växte upp till en av landets största artister både på skiva och scen. En position han har försvarat med marginal sedan dess.
   Det kanske finns större, mäktigare och personligare exempel ur hans skivhistoria från det decenniet, ”Daugava” (2006) är ett spontant förslag, men jag tycker ”Singel” är nog så bra. Det var genombrottet hos den stora publiken och ett bra exempel på att han redan här hade personlighet, långtifrån färdigutvecklad men det pekade åt många håll med ett sound som sökte olika vägar till uppmärksamhet.
   En tidig ambition var att gå i Ulf Lundells musikaliska fotspår. Winnerbäck fick ju under några år runt 2001 stå ut med jämförelsen och han verkade just då inte bry sig speciellt mycket när Lundell-referenserna dök upp i var och varannan recension.
   Beslutet att spela in ”Singel” i England, i Ridge Farm-studion, var ju i sammanhanget ganska provocerande. Det var nämligen just där som Ulf Lundell och hans band spelade in ”Längre inåt landet” våren 1980. Nu åkte alltså Winnerbäck med sitt band till exakt samma plats utanför London hösten 2000 för att spela in sitt fjärde album. Snacka om att spela kritikerna i händerna.
   ”Singel” är trots titeln ett album, alltså Winnerbäcks fjärde, och det var där och då, våren 2001, som han och hans musik och låtar började göra stora intryck i min värld. Och när jag nu återvänder till albumet märker jag att majoriteten av låtarna och arrangemangen på skivan sitter gjutna i mitt undermedvetna.
   2001 var Lars Winnerbäck sedan flera år tillbaka ändå ett stort namn i mitt lyssnande liv och jag hade noga följt hans utveckling. I samband med att Folkparksforum arrangerades i Örebro i slutet på 90-talet fanns det arrangörer som pratade sig varma om den här Linköpingskillens framtid. Hans första två album, ”Dans med svåra steg” (1996) och ”Rusningstrafik” (1997), ramlade ner i mitt knä några år efter release men jag kunde då inte riktigt ana storheten i hans låtar och karriär.
   Känslan av en helt okej men alls inte exklusiv singer/songwriter-artist låg tung över de tidiga skivornas innehåll. Dessutom fick jag då en känsla att han i låtskrivandet stod långt borta i skuggan av Stefan Sundström och det fanns uppenbara paralleller i hans omgivning som pekade åt det hållet. Den Sundström-allierade Johan Johansson producerade Winnerbäcks andra album. Jag upptäcker nu att Sundströms och Karin Renbergs dotter Vanja (numera känd som sångerska i The Vanjas) finns i kören på en låt på Winnerbäcks andra album.
   Även nästa Winnerbäck-album, ”Med solen i ögonen”, producerade Johansson men där började det hända saker, ett starkare låtskriveri och profilen av en personlig artist började skönjas på allvar.
   Winnerbäck dök 1999 upp i det brokiga turnésällskapet Bland Skurkar, Helgon och Vanligt Folk där han var ungdomen bland etablerade ”gamlingar” som just Sundström, Renberg, Johansson och Kjell Höglund och gav hela sällskapet en rockig inramning. Winnerbäck hade ännu inte släppt sitt fjärde album men han framförde live sin nya singelhit ”Kom ihåg mig” klockrent och rockigt med en poprefräng där jag ytterligare kunde ana en positiv framtid.
   Albumet ”Kom” producerade 23-årige Winnerbäck själv och det var ett strongt statement från en artist som ännu inte var färdigutvecklad. Här fanns några frön till det band som flera år senare skulle få namnet Hovet, men det var alltså på ”Singel” som det fulltaliga kompbandet till slut skulle bli en mäktig enhet.
   Då anslöt gitarristerna Johan Persson och Staffan Andersson, körtjejejrna Anna Stadling och Idde Schultz till Winnerbäcks komp där redan Jens Back, keyboards, Magnus Norpan Eriksson, trummor, och Josef Zackrisson, bas, var hemmastadda. Ett band som med tiden, under första halvan av 00-talet, skulle bli Lars Winnerbäcks stora trygghet bakom honom på turné.

Favoritlåt: "Du hade tid". Det är nästan fullständigt omöjligt att bara utnämna en enda låt som favorit på ”Singel” men jag tar det kanske uppseendeväckande beslutet att välja skivans enda cover, en Ani DiFranco-låt (från hennes album ”Out of range”, 1994) på svenska. Bland alla imponerande framrusande poprockdängor valde jag alltså en nedstämd ballad, en låt som påminner mig om Winnerbäcks första turnéer när flickorna i publiken jublar efter textraden ”Du frågar 'Tog du dom med storm ikväll?'”. Och Lars Winnerbäck visade att det inte bara var enkla rocklåtar som skulle komma att besegra sin publik.

/ Håkan

Covers: Firefall Acoustic

Postad: 2019-09-13 07:52
Kategori: Cover-skivor

FIREFALL ACOUSTIC: Colorado to Liverpool - A tribute to the Beatles (Winged Horse, 2007)

DET AMERIKANSKA BANDET FIREFALL uppstod i ekot av Eagles, Poco och den countryrockvåg som drog över USA i mitten på 70-talet. Redan från start ett intressant band med bland annat Byrds-trummisen Michael Clarke och musiker från Spirit och Flying Burrito Brothers som medlemmar. Och med Jock Bartley som ledare, sångare och gitarrist och den enda medlem som har varit gruppen trogen sedan dag ett 1974.
   Det är en slimmad variant av Firefall som har spelat in den här coverskivan med enbart Beatles-låtar. Det är bara Bartley plus Steven Weinmeister på skivan som gör att bandet/duon här kallar sig Firefall Acoustic. Riktigt akustiskt är det dock inte för Bartley spelar elgitarr vid några få tillfällen och tillsammans spelar de extremt välklingande akustiska gitarrer på skivan. Weinmeister, Firefall-medlem mellan 1993 och 2014, fyller på med bas och mandolin. Sedan sjunger de tillsammans väldigt imponerande stämsång och solosång om vartannat.
   Det må vara begränsade arrangemang på skivans elva låtar men det är så välgjort och genomarbetat att känslan av lågbudgetprodukt aldrig dyker upp i mitt huvud. Sedan är ju urvalet av låtar så intressant och ibland oförutsägbart som gör att spänningen lever genom hela skivan.
   Två sångare med akustiska gitarrer kan ju inledningsvis få lyssnaren att vänta sig enkla trubadurbaserade tolkningar. Men Bartley och Weinmeister har uppenbart gjort skivan på allvar och lagt ner mycket själ i både förberedelser och framförande när de gick in i studion mellan november 2006 och maj 2007.
   Det är procentuellt många George Harrison-låtar på skivan och inledande ”Within you, without you” överraskar direkt. Jag hör visserligen ingen sitar men de läckert klingande och välstämda akustiska gitarrerna framkallar den där orientaliska känslan.
   John Lennons ”Come together” är ju inte heller det mest naturliga valet att göra en akustisk tolkning av men duon lyckas med det delvis nya arrangemanget. Och även i Paul McCartneys ”Eleanor Rigby” har de dragit ner på tempot och gjort en annorlunda och överraskande långsammare version.
   I övrigt håller sig tolkningarna på albumet nära originalen men är som sagt väldigt välgjorda där killarnas båda stämmor vandrar ut och in i varandra medan de samtidigt växlar position framför mikrofonerna.
   En klart underhållande skiva med andra ord.


1. Within' You, Without You (George Harrison)
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band".
2. Girl (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul".
3. Norwegian Wood (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul".
4. You're Going To Lose That Girl (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Help!".
5. Eleanor Rigby (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från singeln "Yellow submarine".
6. Here Comes The Sun (George Harrison)
1969. Från albumet "Abbey Road".
7. No Reply (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale".
8. I Need You (George Harrison)
1965. Från albumet "Help!".
9. Come Together (John Lennon/Paul McCartney)
1969. Från albumet "Abbey Road".
10. I'll Be Back (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "A hard day's night".
11. I Don't Want To Spoil The Party (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale".

/ Håkan

”Geni & idiot”

Postad: 2019-09-12 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



DALAPLAN
Dalaplan - EP
(Beluga)


OM NÅGRA DAGAR, 22 SEPTEMBER, FIRAR skånska gruppen Dalaplan tio år och gör det med att släppa en ep med fyra låtar. Vinterns fullängdare från Skånebandet Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, var ett album som mixade ösig rock med några fina men knappast välkammade ballader. Och nu följer bandet upp albumet med en ep av ungefär samma sort fast med lite mer betoning på akustiska arrangemang.
   Första låten ”Geni & idiot”, balladen och ep:ns huvudlåt i mina öron, inleds med munspel och akustisk gitarr och hela soundet ekar demoinspelning. Naket och utlämnande sjunger Niklas Svensson med sin sedvanligt skånska accent medan steelguitar, skramliga replokalstrummor och orgel fyller på utan att smeka lyssnaren medhårs.
   På andra låten, gör den häftiga rockgruppen Dalaplan entré i den korta, nästan punkinspiretat korta (2:11), ”För sent” och jag kan ännu en gång inte låta bli att jämföra med Wilmer X i sin ösiga profil. Högljudd garagerock som, när det här skrivs, lätt överröstar han som just nu klipper häckarna utanför fönstret.
   Tre av ep:ns fyra låtar är ballader som kanske kan kallas lågmälda, en snäll beskrivning men Dalaplan tillhör inte alls den tillbakalutade genren av musik. ”Krets” är ännu en kort (1:43) men akustisk singer/songwriter-inspirerad, ekoladdad låt om uppbrott och desperation.
   Dalaplans ep är som en mer kortfattad mix av albumet. Det blir än mer uppenbart på skivans avslutande låt som är just titellåten från nämnda album. Vad jag förstår är det en repris på albumets korta ”Intro” och ”Outro” fast här i sin hela längd (3:04).
   Imorgon släpps Dalaplans ep som bara kommer finnas tillgängligt digitalt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulf Lundell (1980)

Postad: 2019-09-11 07:58
Kategori: Intervjuer

1980 VAR ULF LUNDELL MER POPULÄR än någonsin tidigare men det gick fortfarande att träffa honom för en intervju på tu man hand. Märkligt nog minns jag inte exakt intervjutillfället (skäms på mig!) men när jag analyserar intervjutexten måste det ha skett på eftermiddagen 13 oktober innan den första konserten (av två) i Örebro. Att vi sedan befinner oss på Ulfs hotellrum måste betyda att intervjun inträffade på Hotell Continental där Ulf och bandet bodde i två nätter.
   Just det sista vet jag med säkerhet för efter Ulf Lundells konsert följde jag med i turnébussen till hotellet där det blev en spontan men vad jag minns lugn fest i frukostmatsalen. Långtifrån något ”svineri” som kvällstidningarna ville beskriva det i slutet på turnén. Vid samma tillfälle gjorde jag dessutom en intervju med trummisen Ingemar Dunker om hans tv-galna intresse. Det finns dessutom ett bildbevis på ögonblicket när vi anländer till Continental en sen och dimmig måndagkväll i oktober (se vänster).
   Under Lundell-turnéns första datum följde fotografen Håkan Wretljung Ulf och bandet i hälarna. Allt dokumenterades och publicerades sedan i boken ”Det är långt mellan lycka och leda” (1981) där Ulf i prosaform beskrev turnén och alla känslor runt om.
   Turnén hade haft premiär samma vecka (Mora, 10 oktober) och kvällen efter åkte jag och fotograf Anders Erkman till Västerås för att förbereda inför Örebrobesöket 13 och 14 oktober.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

Ulf på rekordturné med bok och film på gång:
”LEDIGHET ÄR ETT HELVETE”


ULF LUNDELL, POET, ROCKMUSIKER OCH FÖRFATTARE, är i Örebro. Uppståndelsen är givetvis stor, de två konserterna utsålda sedan lång tid tillbaka och succé är därför helt given. Han känner sig också hemma i stan då han har varit här fem-sex gånger tidigare.
   - Det är lite speciellt i Örebro. Vissa relationer har gjort att det alltid gått bra här. Lasse Wellander och Mats Ronanders närvaro har väl betytt något.
   Ulf är arbetsnarkoman och har många järn i elden för närvarande. Är just nu inne i en rekordstor (40 konserter på två månader) turné, skulle gjort en film och ska, efter turnén, börja skriva på en bok som är planerad till nästa höst.
   - Ledighet är ett helvete, semestern ett problem. Max en vecka innan det börjar krypa i fingrarna igen, säger Ulf och öppnar fönstret till det kvalmiga hotellrummet.
   Ulf Lundells skivproduktion är nu ansenlig och det börjar bli allt svårare att tillgodose alla önskemål på konserterna.
   - Det är svårt att välja ut låtar. Man vill göra så mycket men är tidsmässigt bunden fast vi gör en konsert på över två timmar.
   Konserten innehåller ingen akustisk avdelning lik den förra året. Är du missnöjd med det egna gitarrspelet?
   - Jag tyckte det gick bra förra året men jag vill variera och hade ingen större lust att göra om det i år.
   Turnébandet är i stort sett intakt från skivinspelningen av "Längre inåt landet" med undantag för Janne Andersson som inte fick ledigt från lumpen.
   - När Janne föll bort blev vi blinda. Tänkte först använda Arne Arvidsson men det blev till slut Nane Kvillsäter som är ett naturligt val då han till vardags ingår i Lasse Lindbom Band. Vi behövde ett proffs som snabbt kunde hoppa in. Nane fick tre dagar på sig.
   Mats Ronander har alltså återvänt till gänget efter avstickare till ABBA och Tomas Ledin.
   - Det är skönt att ha Mats tillbaka i kompet och han har på några år gått framåt enormt som gitarrist.
   Trots det fina samspelet inom gruppen är det en tillfällighet att kompet ser ut som det gör. Ulf förnekar att det är en fast grupp.
   - Ska man ha en fast grupp måste man turnera året runt. Fördelen är att man kan hålla sig med en större repertoar och kan kanske göra konserter upp till tre timmar.
   Ulf har notstället kvar sedan förra året.
   - Ja, säger han och skrattar, jag är väl lat. Det är som att sjunga noveller men efter ett par-tre gig till så kan vi nog skippa det.
   Ulf högaktar verkligen Chuck Berry och hans rockmusik.
   - Det går aldrig att göra Chuck Berry riktig rättvisa men jag finner ett visst nöje i att göra svenska texter till hans enorma rocklåtar. Hörde förresten att han ibland spelade fel vid inspelningen men att de ändå behöll felaktigheten. Fantastiskt, utropar Ulf och ler med hela ansiktet som han ofta och gärna gör.
   Den planerade filmatiseringen av ”Sömnen” ligger just nu på is och det blir förmodligen ingen film.
   - Filmmanuset är färdigskrivet men ingen vill ha det, säger han lite dystert. Boken handlar om turnélivet och en del scener till filmen var planerade att göras just under den här turnén. Det ska dock göras en filmdokumentär för tv direkt efter den här turnén.
   Ulf lider inte av någon skrivkramp och tycker inte det är någon större skillnad att skriva texter till låtar eller böcker.
   - Det är formatmässigt en viss skillnad men innehållet kan i vissa fall överensstämma.
   Känner du dig besvärad av uppståndelsen kring ”Stackars Jack” och den debatt kring dig som knarkfilosof?
   - Man behöver personer som syndabockar. Det fick redan Strindberg erfara... Om de gör mig till en knarkprofet struntar jag i men att kalla mig en idiotisk flummare som inte har något i huvudet måste jag protestera mot. ”Jack” kom i en gynnsam tid efter alla gröna vågar men det är andra tider nu.
   Ulf påminner mycket om Bob Dylan på scen och är också överraskande positiv till Dylans frigörelse.
   - ”Saved” lyssnar jag mycket på och den känns jävligt äkta. Den är mycket bättre och säger mer än konserten i Göteborg gjorde för några år sedan. Han har aldrig gjort någon riktigt producerad skiva men hans vax kommer ingen att glömma. Det är äkta vara.
   Han börjar bli riktigt populär, Ulf Lundell. Känner han inget av idolskapet när han visar sig ute?
   - Det är sådant man får ha överseende med. Visst skriker en del efter mig men så länge inte polisen tar mig är jag nöjd... Jag såg just hur två blev omhändertagna på Storgatan. Sorgligt.
   Säger Ulf Lundell, ilar till middagen, vidare till soundcheck och ovannämnda konsert.

/ Håkan

Live at Heart 2010-2019 Topp 5

Postad: 2019-09-10 07:51
Kategori: Live at Heart



UNDER ÅRETS LIVE AT HEART-FESTIVAL, i ett svagt ögonblick, dök det upp en galen tanke i mitt huvud att jag skulle ju kunna rangordna de allra bästa konserterna under festivalens alla tio år. Ett svettigt jobb, visade det sig, som inte var helt enkelt att genomföra. För det första har jag säkert missat 75 artister eller grupper – varje år. Och för det andra är det nog inte helt rättvist att jämföra en nio år gammal konsertupplevelse med en som gick av stapeln för bara några dagar sedan.
   Det här är min i allra högsta grad subjektiva Topp 5-lista från samtliga Live at Heart-festivaler:

Foto: Anders Erkman1. DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE (med KARIN WISTRAND) 2015
”För min del var konserten med DSH5, som det populärt förkortas, den publikmässigt största upplevelsen igår kväll och jag kan nog hålla med killarna, som jag stötte ihop med på Rosengrens Skafferi runt midnatt, att det under konserten låg något historiskt i luften för bandet. Med publikens hjälp och med sin egen insats i denna speciella situation tog de ett steg upp på karriären.
   Konsertrepertoaren var en mindre överraskande greatest hits-inspirerad låtlista där David och bandet tog tillfället i akt att sprida sina mest slagkraftiga låtar till en stor och festbejakad publik.”


Foto: Leif Nyborg2. ISRAEL NASH GRIPKA 2011
”Exakt när det nya stjärnskottet Israel Nash Gripka och hans tremannaband slog avslutningsackordet 23:43 i fredagskväll, flera minuter försenad, i den Neil Young & Crazy Horse-inspirerade ”Baltimore” var det uppenbart att det var något stort och mycket viktigt som inträffat i Örebros levande rockhistoria.”

Foto: Jan-Ola Sjöberg3. LOLITA POP 2019
”Vid upprepade tillfällen såg och hörde jag på onsdagskvällen ett band som har mycket mer att ge än vad en enstaka konsertkväll kan erbjuda. Energin som en dansande Karin Wistrand och en stundtals studsande och leende Sten Booberg, gitarristen, förmedlade var in i minsta detalj avundsvärd. Tillsammans med övriga bandet, där Benkt Söderbergs visuellt mindre framträdande gitarr var minst lika delaktig i soundet, blev det en fantastiskt imponerande helhet.”

Foto: Anders Erkman4. MATHIAS LILJA 2013
”I onsdagskväll var det åtta av Mathias egna låtar som spelade en stor och viktig huvudroll. I det klockrena ljudet var det många fina musikerinsatser som spetsade till underbara låtar som "Don't fade on me", "Give it all away" och "I will stay". Sånger och ett fantastiskt framförande som gav den numera allmängiltiga genren singer/songwriter en ny och skinande vacker dimension.”

Foto: Carina Österling5. ERIC PALMQWIST 2019
”Bland alla enkla singer/songwriter-framträdanden på Live at Heart framstod Eric Palmqwists konsert som något mycket välarrangerat, ambitiöst, personligt och emotionellt laddat där texter och smarta melodier gick hand i hand. Helt enkelt en fantastisk konsert.”

/ Håkan

00: #33. REBECKA TÖRNQVIST

Postad: 2019-09-09 07:50
Kategori: 00-talets bästa

REBECKA TÖRNQVIST: Travel like in songs (Capitol/EMI, 2004)

JAG HAR ALLTID HAFT ETT HAT/KÄRLEK-förhållande till Rebecka Törnqvist. Nåja, har väl aldrig hatat Rebecka och hennes röst men för mig fastnade hon i den förrädiska musikaliska fållan mellan jazz och pop som jag personligen genom alla år har haft svårt att riktigt ta till mig eller älska. Inte ens hennes uppmärksammade Grammis 1995 eller Ulla Billquist-stipendiet 1996 fick mig på andra tankar.
   Därför blev jag redan från start 1993, debutskivan ”A night like this” med musiker som Rune Gustafsson, Esbjörn Svensson och Egil Johansen i hennes omgivning, en sporadisk lyssnare av Rebecka Törnqvist. Det kan jag väl idag ångra djupt och med samvetskval i hjärtat förstå att jag har missat många guldkorn. Speciellt när jag återvänder till ”Travel like in songs” som är så fantasifull, melodistark, stundtals poppig och så fri från just de där jazziga undertonerna.
   Rebecka blev tidigt kommersiellt framgångsrik, debuten sålde i mer än 100 000 ex, med sin sång och musik. Nästan alltid med den jazzinriktade Pål Svenre som producent gav hon sedan ut uppmärksammade album både 1995, 1996 och 1998. Svenres namn finns med på ett otal svenska album, exempelvis Weeping Willows eleganta debut ”Broken promise land” (1997) och Mikael Wiehes ”Kärleken & politik” (2004), men mest uppseendeväckande är att han producerade Wilmer X:s fenomenalt rockiga ”Primitiv” (1998).
   Svenre ansvarade för produktionen på Rebeckas fyra första album, sedan blev hon 1999 medlem i supergruppen Gloria där Lars Halapi var den ledande musikern och producenten. Därför blev det han som producerade Rebeckas nästa album, ”Vad jag vill” (2001), som är hennes första och enda på svenska.
   På dagens huvudobjekt ”Travel like in songs” är Svenre tillbaka på ett litet hörn som pianist, och han har varit med och producerat ett spår, men Rebecka har i övrigt producerat hela skivan själv. Kanske är det förklaringen till skivans i mina öron sanslöst starka och personliga innehåll.
   Många låtar inleds med Rebecka vid pianot och det låter genomgående på albumet att hon har fått bestämma till hundra procent men även hittat melodier och arrangemang av en styrka som aldrig förr.
   Ett litet gäng musiker kompar Rebecka som vid sidan av Svenre är Jesper Nordenström, keyboards, Johan Liljedahl, gitarr, Sven Lindvall, bas, och Olle Dahlstedt, trummor, med några få gästmusiker. Liljedahl och Dahlstedt är mig sedan tidigare obekanta namn men gör en förvånansvärt gedigen insats på den här skivan. Liljedahl spelade senare med bland annat Robyn och Sarah Dawn Finer och Dahlstedt skulle senare (2006), tro det eller ej, bli medlem i dödsmetallbandet Entombed.
   Jag försöker med vilja hitta några kvinnliga namn och förebilder att jämföra Rebecka med men fastnar bara hos Joni Mitchell som bokstavligen rimmar illa som jämförelse men möjligen delar de samma dignitet och starka profil som artister. Sedan har de ju jazzinfluenserna gemensamt fast på ”Travel like in songs” har Rebecka effektivt städat undan den musikaliska grenen. Här finns nästan genomgående starka mer eller mindre poppiga melodier som vid bara ett tillfälle (”If I loved you”) svävar ut i det jazzigt oformbara med alldes för långa textrader. Men det är enda undantaget på albumet.
   Det är så många andra bra låtar på ”Travel like in songs” som i min värld gör albumet till Rebecka Törnqvists starkaste ögonblick på skiva.
   Några år efter ”Travel like in songs” återförenades Rebecka med sin Gloria-kollega Sara Isaksson och gjorde en coverskiva med enbart Steely Dan-låtar, ”Fire in the hole” (2006).

Favoritlåt: "Pick me up song (you put me down)". Jag har aldrig hört Rebecka framföra en låt så oemotståndligt vackert och lättsamt poppigt som här. Det är skivans enda spår som är producerat tillsammans med Pål Svenre. Svenre har också arrangerat det extremt läckra och uppiggande stråkarrangemanget där en viola da gamba, ett kontrabasliknande instrument spelad med stråke, spektakulärt höjer tempot.
   Rebecka sjunger dessutom så avslappnat och hela låten, produktionen och arrangemanget är som en lätt sommarbris.

/ Håkan

Fullbordat, Eric Palmqwist!

Postad: 2019-09-08 15:12
Kategori: Live at Heart



TIONDE UPPLAGAN AV LIVE AT HEART är avslutad och det finns skäl till eftertanke och sammanfattning. Ambitionsnivån för min egen del var låg efter urladdningen i onsdagskväll med Lolita Pop-konserten. Mina besök på konserterna var alltså lätträknade jämfört med tidigare år men jag lyckades under festivalen uppleva tre spelningar med Eric Palmqwist, tre konserter under väldigt olika förhållanden.
   Först i fredagskväll inne på det mysiga STÅ (se vänster) med en konsert som jag rangordnar väldigt högt och tillhör Topp 5 bland alla konsertögonblick på samtliga Live at Heart-festivaler. På lördagen fullbordades Erics serie på tre konserter på årets Live at Heart. Först på eftermiddagen utomhus på Innergården och sedan en kvällspelning i Nikolaikyrkan. Allt var lika fantastiskt fast förutsättningarna var så extremt olika.
   Inför en stor och nyfiken publik på Innergården inleddes konserten i solsken men fortsatte i häftiga regnskurar. Det hindrade dock inte bandet från att presentera ännu en snygg dos av låtarna från Erics senaste album ”En halv gris kan inte gå”. Lite mer utåtriktat än på fredagskvällen men de elektriska effekterna fick av naturliga skäl dämpas något med anledning av regn och väta.
   Bandet som Eric omger sig med är en tajt välarrangerad enhet med musiker från Skåne, Norrland och Gotland (Eric har också gotländska rötter) som under eftermiddagsspelningen fick gruppnamnet Nervsystemet. Hur seriöst eller genomtänkt det namnvalet var vet jag inte men däremot vet jag att cello, synt och tolvsträngad elektrisk mandolin skapade ett fantastiskt sound till Erics personliga låtar.
   Erics musikerbana började musikaliskt i pop- (Monostar) och americanainspirerad poprock (EP's Trailer Park), på engelska, men han skriver och sjunger numera på svenska som passar hans emotionellt laddade texter ännu bättre. Texter som lyftes fram så effektivt till stundtals melodiösa höjdpunkter som i mina öron låter som en nästan osannolik mix av Per Gessle och Jakob Hellman, melodiskt och högst personligt på samma gång. Ren och skär kvalité med andra ord.
   Spelningen i Nikolaikyrkan drabbades av den vanliga festivalsjukan: problem med tekniken. Snabba, intensiva och stressade byten mellan artister och band öppnar för strul med tekniken. Missljud i ljudsystemet gjorde att konserten flyttades fram nästan 20 minuter, en försening som kompenserades med extra minuter på slutet och gjorde Erics planerade låtlista komplett. Ni ser för övrigt båda konserternas autentiska låtlistor på bild nedan.
   Låtlistorna på Erics tre konserter hade små marginella ändringar, några låtar in och ut. ”Floden” med sin hårt distade gitarr gick bort i regnet på Innergården men återkom i kyrkan i en helt akustisk version framförd enbart av Eric. Arrangemangen i kyrkan var av naturliga skäl lite dämpade och mer akustiska, synd att inte sångljudet följde med i den anpassningen. Men det blev ändå ytterligare en innerlig upplevelse av Eric Palmqwist med band när låtar som ”Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem”, den otroligt catchy ”Olika blommor” och ”En halv gris kan inte gå” spred sig i kyrkan. Och textraden ”Fastän att det inte finns någon gud/Kan det finnas helgon ändå” i låten ”Helgon” lät för några sekunder ännu tydligare.


Eric Palmqwist med band på Innergården.

Bilder: Carina ÖsterlingEric Palmqwist med band i Nikolaikyrkan.


Eric Palmqwists båda setlistor på lördagen. Innergården till vänster och Nikolaikyrkan till höger.

/ Håkan

Lördag på Live at Heart

Postad: 2019-09-08 13:28
Kategori: Live at Heart



DET LILLA PROGRAM SOM VI HADE planerat för lördagens Live at Heart-festival blev ytterligare rumphugget av några fullsatta lokaler men vi kunde ändå njuta av den fullständigt omtumlande upplevelsen av Velvet Starlings och den musikaliskt fulländade Ivory Tusk.


Velvet Starlings (Chris Gisborne) ensam på scen.

VELVET STARLINGS ÄR EGENTLIGEN ETT BAND, en amerikansk trio, men till Sverige kom sångaren och gitarristen Chris Gisborne ensam. En ung man, det sägs att han är 17 år, som uppmärksammats på tidigare Live at Heart-festivaler och jag har hört många som har tipsat om hans konserter.
   Vilken sprudlande energi han hade när han gick upp på Innergårdens scen strax efter Eric Palmqwist med band på lördagseftermiddagen. Pratade snabbt mellan låtarna och spelade gitarr ännu snabbare. Fick hjälp av en trummis på några låtar och han var just då lite mer mänsklig när han spelade keyboards.
   Jag var inte så bekant med hans repertoar och tyckte väl egentligen mer om konsertens avslutning när han gjorde covers som ”You can't always get what you want” (Stones) och ”Break on through” (Doors). Men detaljer var egentligen oviktiga när en så framåt ungdpomlig artist kunde skaka liv i en stor publik en lördagseftermidag i Örebro.


Bilder: Carina ÖsterlingIvory Tusk med musiker i Nikolaikyrkan.

UNDER TVÅ TIDIGARE LIVE AT HEART har vi njutit av argentinaren Ivory Tusk, hans låtar och bländande akustiska gitarrspel. Nu var han för tredje året i rad tillbaka i Örebro och den här gången hade han ytterligare två musiker med sig, en kille på percussion och en på bas.
   På hans repertoar fanns en mängd nya låtar från ett album som släpps senare i höst. Drömska meditativa gitarrlåtar som klingade både vackert och melodiöst. Tillsammans med sin lite sträva och viskande stämma blev det återigen väldigt personligt. Än så länge kändes de tidigare, för oss bekanta, låtarna, exempelvis ”Where are you running now”, lite starkare men det nya materialet kan säkert växa till sig med tiden.

/ Håkan

Tredje kvällen på Live at Heart

Postad: 2019-09-07 09:46
Kategori: Live at Heart



HAR NI HÖRT DET FÖRUT?: Tredje festivalkvällen på Live at Heart blev inte riktigt som jag hade planerat. Ändå en bra mycket mer positiv upplevelse än jag i min vildaste förhoppning trodde. Ett kort besök på Innergården där de svenska americana-hjältarna Billy Momo spelade, ett positivt spretigt framträdande av det lilla jag hörde, handlade för egen del om ett möte med arrangören Björn Björta Wallgren och Lolita Pop-sångerskan Karin Wistrand.
   Björta skakade fortfarande efter Lolita Pop-upplevelsen på onsdagskvällen och Karin gick fortfarande på moln efter samma upplevelse. Om det blir en ytterligare Lolita Pop-spelning i höst börjar kanske bli en tjatig fråga och Karin är lite skeptisk:
   - Det kanske blir bättre att tänka på den konserten som en engångs-upplevelse, som något unikt och vackert, säger hon ganska målmedvetet.
   Framtiden må visa i den frågan.
   Jag gick vidare till Saluhallen för middag innan den amerikanske singer/songwritern Brad Lauretti tog scenen i besittning. Han uppträder under det märkliga namnet This Frontier Needs Heroes men hans lågmälda sånger till akustisk gitarr var inte så märkliga utan snarare ganska vardagliga.
   Kanske gav vi honom inte tillräcklig tid för vi ilade efter ett tips till Satin efter halva konserten. På Satin mötte oss ett enormt rött motljus med några skuggfigurer på scen, en grupp som gick under namnet Axling. Högljudd pop som tydligen hade inletts ännu skramligare. Och hela deras konsert tog snopet slut efter blott 20 minuter. Lättglömt tyckte jag.
   Vi gick vidare till Ingeborgs, en av årets nya scener på Live at Heart, för att återuppleva Tara C Taylor, den kanadensiska sångerskan och gitarristen som kommer från Canada och nu bor i Berlin. I fönstret mittemot baren var scenen belägen där Tara fick stå och bjuda på sina sånger inför en ganska liten publik. Men hennes material hade växt till sig i våra öron. Stundtals klangrik med en underbar ton i gitarren. ”Devil in disguise”, inte Elvis Presley-låten, var en höjdpunkt.

SEDAN BLEV DET UNDERBART GEMYTLIGA STÅ för oss där Eric Palmqwist med band bjöd på en näst intill magisk konsertupplevelse. Tillsammans med sitt band, Henrik Meierchord, cello, Ulf Jonsson, gitarr, och Jesper Jonsson, synt/slagverk, gjorde Eric åtta låtar på svenska huvudsakligen hämtade frpån albumet ”En halv gris kan inte gå”.
   Bland alla enkla singer/songwriter-framträdanden på Live at Heart framstod Eric Palmqwists konsert som något mycket välarrangerat, ambitiöst, personligt och emotionellt laddat där texter och smarta melodier gick hand i hand. Helt enkelt en fantastisk konsert som lovar gott inför hans båda konserter i dagens program, Innergården kl 15 och Nikolaikyrkan kl 21. Framträdanden som med all säkerhet kommer kräva ytterligare analys, var så säker.

Eric Palmqwists låtar:
1. Idiot
2. Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem
3. Eternal Sunshine of a spotless mind
4. Jag såg ett hjärta
5. Olika blommor
6. Helgon
7. Floden
8. En halv gris kan inte gå


Eric Palmqwist.


Billy Momo.


This Frontier Needs Heroes.


Axling.


Bilder: Carina ÖsterlingTara C Taylor

/ Håkan

Eric Palmqwist hyllar Magnus Lindberg

Postad: 2019-09-06 15:46
Kategori: Live at Heart



EN AV ARTISTER SOM UPPTRÄDER IKVÄLL på Live at Heart är Eric Palmqwist som jag sedan drygt tio år tillbaka har lyssnat mycket på. Först som medlem i Monostar och sedan under flera år som ledare för EP's Trailer Park. Lustigt nog och helt omedvetet skrev jag i måndags om EP's Trailer Parks debutalbum från 2000 som jag faktiskt hade placerat på min lista över favoriter från 00-talet. En blygsam 34:e-plats på min 36 album långa lista men det är många bra och till och med fantastiska skivor som hamnade utanför den listan.
   Eric inleder sina Live at Heart-spelningar ikväll på STÅ kl 21:00 och blev under dagen väldigt aktuell med en ny skivrelease där han hyllar Magnus Lindberg i coverlåten ”Ljusterö”. Finns på Spotify från idag och Eric skriver i samband med releasen så vackert och innerligt om Magnus:

Magnus Lindberg är en av mina absoluta favoritlåtskrivare.
   I en rättvisare värld borde hans musik finnas i varje hem och många av hans låtar borde vara kända svenska klassiker.
   Jag träffade Magnus första gången på Gotland i början av 90-talet när jag hade mitt första band och vi hade fått chansen att vara förband till Grymlings i Visby, där Magnus var en av medlemmarna.
   Vi hade aldrig spelat inför en så stor publik och jag var väldigt nervös, vilket resulterade i att jag stämde gitarren fel och även glömde att sätta capo på gitarren, så det blev kanske inte den succé vi hoppats på.
   Andra gången jag träffade honom var någon kväll senare när vi hade en egen spelning och Magnus som var kvar på ön ville komma och kolla.
   Vi var unga killar som inte hade så mycket skinn på näsan och blev rejält hunsade av de som hade stället där vi skulle spela.
   Inget soundcheck, ingen loge, inget gage och ingen mat eller dryck. Vi fick inte ens ett par stolar att sitta på innan spelningen. Magnus satt i baren och såg allt detta hända och efter ett tag han reste han sig och sa:
   – Ska man behöva bygga sina egna stolar här? Fixa fram stolar och något att äta till killarna bandet och fort ska det gå! Och så blev det. Inte heller den spelningen var någon större succé men sen dess är han en hjälte i min bok.
   Den tredje gången jag träffade Magnus när var vi gjorde en gemensam konsert på Tantos sommarscen i början på 2000-talet. Då stämde gitarren och jag gjorde en fantastisk spelning vill jag minnas.
   Succé till sist!
   Jag har faktiskt aldrig varit på Ljusterö men för mig handlar låten lika mycket om vår egen plats dit vi längtar, dit vi åker, där vi helst vill vara. Det kan vara sommarstället på landet eller en plats inuti en själv där man kan hitta den där sinnesron. Vi har alla vårt eget Ljusterö.
   Jag har länge velat göra en cover på någon Magnus-låt.
   På originalversion så sjunger Anni-Frid Lyngstad från ABBA med Magnus. Den fantastiska Anja Bigrell fick vara min Anne-Frid på min tolkning.
   Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gör!


/ Håkan

Lolita Pop i papperstidningen

Postad: 2019-09-06 15:09
Kategori: Live at Heart



SÅ BLEV MIN RECENSION AV LOLITA POPS Live at Heart-konsert i onsdagskväll, inför 700 hängivna åskådare, odödlig när den idag fredag kom i en redigerad, bildillustrerad och tryckt version i Nerikes Allehanda. I tidningen finns den korta och snabbt producerade recensionen, färdigskriven runt kl 01.00 på natten drygt två timmar efter konsertfinalen. Skriven med en fastställd längd (2500 tkn) och gjord för att först publiceras på tidningens hemsida na.se strax före kl 7 på morgonen och sedan gick till redigering och tryckning.
   På torsdagsförmiddagen färdigställde jag en längre, utförligare och mer detaljerad recension (med oändligt utrymme), med komplett låtlista, som jag publicerade här på Håkans Pop för ett dygn sedan.
   I slutet på recensionen tyckte jag att det i rättvisans namn borde bli en Örebrokonsert även i höst, under Lolita Pops turné, med lite större utrymme och utanför det strikta festivalformatet. Tidningen hakade på och Samuel Borg, för övrigt en alldeles utmärkt trummis, intervjuade sångerskan Karin Wistrand under torsdagen som inte lovade någonting men ”det är klart att det skulle vara kul med några spelningar till när man ändå har repat så pass mycket”.



/ Håkan

Ytlig bevakning av årets Live at Heart

Postad: 2019-09-06 10:26
Kategori: Live at Heart



BEVAKNINGEN AV ÅRETS LIVE AT HEART kommer för min del av vara kortfattad och ytlig. Urladdningen i onsdagskväll med Lolita Pops comebackkonsert dränerade all min energi och skar bort fokus från det övriga festivalprogrammet.
   Inga gatlopp mellan spelställen och inga detaljerade planer. Spontant och improviserat som det ska vara när inget är bestämt i förväg.
   Torsdagen, Live at Hearts andra festivaldag, blev därför bara blott några små konsertstopp av marginell betydelse. Men musik är musik och möten mellan vänner gör sig ännu bättre med musik i bakgrunden.
   Engelsmannen Danny McManon på Coco Green blev första stopp. Danny på gitarr och soulfylld sång tillsammans med en basist och en på låda (cajon) bjöd på 40 minuter singer/songwriter-pop. Inget som direkt skapade förutsättningar för att jag ska minnas det i framtiden. Men lugn och stilla underhållning behövs ibland.
   Promenad till Saluhallen för att mötas av beskedet att Joe Fiddle hade ställt in. Vi fick istället Lettlandspojken Jyozas Martin på akustisk gitarr som uppenbart var glad att få uppträda för en relativt intresserad publik. Inte heller där satte sångmaterialet några djupare spår i en utarbetad recensent utan krav.
   Martin följdes på samma scen av Tara C Taylor som i programmet beskrevs som tysk singer/songwriter men visade sig ha ursprung i Canada. Kvällens höjdpunkt för min del när hon spelade fint på både akustisk och elektrisk gitarr.

OM JAG NU ÄNDÅ SKA SLÄNGA ur mig några tips inför dagens och kvällens Live at Heart: Tänkte nog inleda dagen på Innergården vid Boulebar och STÅ med Billy Momo, omtalat band som jag har missat tidigare år.
Efter middag på Saluhallen, utan musik på scenen, tänkte jag gå till Club 700 och Magnus Sundells alltid lika intressanta diasert där sångerskan Nina Kinert står i fokus.
Sedan möjligen ett besök på Ingeborgs och ett återbesök i Tara C:s musik, fortsätta till STÅ där Eric Palmqwist, profilen från EP's Trailer Park, uppträder på en av sina tre konserter på årets Live at Heart. Sedan är festivalkvällen för min del en öppen bok.


Danny McManon.


Tara C Taylor.

Bilder: Carina ÖsterlingJyozas Martin.


/ Håkan

Covers: Ian McNabb

Postad: 2019-09-06 07:51
Kategori: Cover-skivor

IAN McNABB: Respectfully Yours (Fairfield, 2016)

IAN McNABB ÄR ETT ENGELSKT NAMN som genom åren har försvunnit ur mitt trånga och allt krympande minne. Då har jag ändå upplevt honom live tidigt i hans solokarriär för nästan 27 år sedan. Han var en gång medlem i Icicle Works med massor av ”hits” på den nedre halvan av den engelska 100-listan mellan 1983 och 1990. Men fick en smash hit med ”Love is a wonderful colour” 1984.
   Konsertupplevelsen, januari 1993 på The Grand i södra London, var klart minnesvärd. Jag följde McNabbs då nyligen etablerade solokarriär några år efter konserten men har sedan 20 år tillbaka tappat kontakten. Men soloskivor som ”Truth and beauty” (1993) och ”Merseybeast” (1996) är ju klart hyfsade album och hans exklusiva samarbete med Crazy Horse på albumet ”Head like a rock” (1994) är ju ändå en once in a lifetime-händelse för McNabb själv.
   Sedan dess har McNabb varit produktiv, ser jag, men utan att få de stora rubrikerna. Däremot har han turnerat kontinuerligt under flera decennier och har till och från återförenat Icicle Works för sporadiska konserter. På sina egna solokonserter har covers varit ett stående inslag så det var ganska naturligt när han till slut gjorde ett helt album med andras låtar.
   På scen 1993 var det gitarrpop i psykedelisk dräkt med starka refränger och ibland hörde man de där typiska Neil Young-influenserna i både arrangemang och repertoar. Jag kan väl i viss mån fortfarande spåra rötterna på ”Respectfully yours” men det är ett album med väldigt anspråkslösa och ibland nakna arrangemang. Jag får känslan att han huvudsakligen har spelat in albumet på helt egen hand. Ofta med pianot som huvudinstrument men också med andra instrument.
   Neil Youngs ”Pocahontas” blir därför rätt lik originalet utan att nå de magiska höjderna. Då finns det bättre exempel på covers där McNabb hittar en helt egen linje i sina tolkningar. Som exempelvis ”Life on Mars” med enbart piano som komp, och ett litet stråkarrangemang, men fantastiskt fint och starkt framfört av McNabb. Kanske var det just vid inspelningstillfället genuina känslor för David Bowie som precis hade dött.
   En annan lyckad tolkning på albumet är Liverpool-kollegorna Echo & the Bunnymens ”The killing moon” som dekorerats med elektricitet och lite större arrangemang. Sedan klär han effektivt av Black Sabbath- och Bee Gees-låtar med samma personlighet.
   Däremot är valet av Rolling Stones-låt, ”Memory motel”, lite väl udda och okänt för min smak men guldstjärna till Ian för att han riktar in strålkastarna mot Green On Red i avslutningslåten i en på albumet ovanligt rockig och svängig ”Time ain't nothing”.


Changes (Black Sabbath)
1972. Från albumet Black Sabbath Vol 4" med Black Sabbath.
Pocahontas (Neil Young)
1979. Från albumet "Rust never sleeps" med Neil Young & Crazy Horse.
Run To Me (Barry and Robin Gibb)
1972. Från albumet "To whom it may concern" med Bee Gees.
Baltimore (Randy Newman)
1977. Från albumet "Little criminals" med låtskrivaren.
Life On Mars? (David Bowie)
1971. Från albumet "Hunky dory" med låtskrivaren.
The Killing Moon (Will Sergeant/Ian McCulloch/Les Pattinson/Pete de Freitas)
1984. Singel med Echo And The Bunnymen.
Montague Terrace In Blue (Scott Engel)
1967. Från albumet "Scott" med låtskrivaren (under sitt artistnamn Scott Walker).
Memory Motel (Keith Richard/Mick Jagger)
1976. Från albumet "Black and blue" med The Rolling Stones.
The Crystal Ship (The Doors)
1967. Från albumet "The Doors" med The Doors.
Time Ain't Nothin' (Green On Red)
1985. Från albumet "No free lunch" med Green On Red.

/ Håkan

Lolita Pops sensationella comeback

Postad: 2019-09-05 14:34
Kategori: Live-recensioner

Foto: Jan-Ola Sjöberg

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på Nerikes Allehandas sajt na.se 5/9 2019.

LOLITA POP
LUDWIG HART
Frimis/Live at Heart 4 september 2019
Konsertlängd: 21:30-22:42 (72 min, LP) och 21:31-21:05 (34 min, LH)
Min plats: 2 meter(!) från scenens vänstra hörn.


TIONDE UPPLAGAN AV LIVE AT HEART-festivalen inleddes på onsdagskvällen på tio olika platser i Örebro men det var överlägset störst fokus på Frimis-scenen där 700 personer (fullsatt!) trängdes för att vara med om något unikt. Där gjorde stadens kanske mest legendariska rockgrupp, Lolita Pop, en uppmärksammad comeback och lokalen badade i stora förväntningar och en optimistisk spänning gick som en röd tråd genom lokalen.
   Sedan bandet på försommaren meddelade sin tillfälliga återkomst har nostalgiska minnen snurrat i våra hjärnor, konserten har beskrivits som ett 40-årsjubileum och bandets långa historia har återberättats ett flertal gånger.
   När bandet med sångerskan Karin Wistrand i spetsen gick upp på scen strax efter halv tio på onsdagskvällen betydde minnen och nostalgi däremot inte ett dyft. Då var det nuet och den spännande närvarokänslan som stod i centrum till hundra procent.
   Kanske är det grymt orättvist att jämföra dagens Lolita Pop med 80-talets upplaga, då ett av Sveriges mest rutinerade och flitigast turnerande band, som levde på samspelt entusiasm och unika personligheter. Men levande rock'n'roll har inte så mycket med ålder och årsringar att göra (fråga Keith Richards!) och rutin och etablerad skicklighet ska i sammanhanget aldrig underskattas. På den punkten kunde jag konstatera att 2019 års upplaga av gruppen höll måttet och lite till.
   Både scen- och låtmässigt hade dagens Lolita Pop, med 3/5-delar originalmedlemmar, inte alls svårt att fylla sina dryga 70 minuter på scen med en genomgående odödlig repertoar, från ”Guld här?” till ”Tarzan on a big red scooter”, vare sig det handlade om antika låtar från första albumet eller från sista skivan 1990.
   Jag har absolut inga invändningar på låtval, klart att jag saknade några egna favoriter (”Precious you” bland annat), men låtordningen var ändå ganska överraskande. Att starta med ”Realize”, för mig en mellanlåt i både tempo och melodi på ”Love poison”-albumet, och välja ”Guld här?”, relativt okänd tidig låt, som finallåt var både häpnadsväckande och uppfriskande djärvt.
   Sedan fick jag allt jag visste skulle komma, så kallade obligatoriska låtar som ”Mind your eye”, ”Svart och skitigt”, ”Hey winner” och ovannämnda ”Tarzan...”, framförda med en stundtals sensationell och förhållandevis tajt (introt till ”Bang your head” fallerade lite) energi. Den numera permanent stationerade coverlåten ”Songs from under the floorboards” tillhörde också det förväntade.
   Däremellan utmanade Lolita Pop de musikaliska smaklökarna med mindre förutsägbara nedslag i bandets tidiga skivhistoria. Innan extralåten förklarade Karin, för kvällen klädd i Ramones-t-shirt, att ”vi gillar bakåt” och bandet hade efter en dryg timme grävt djupt i den gamla skattkistan av låtar. Där ”Svart och skitigt”, ”Svarta diamanter” och ”Släng katten i väggen” blev underbara återbesök typ 38 år senare. Kanske ska vi också addera extralåten, Televisions ”See no evil”, till den celebra kategorin.
   Att musik som är så intimt förknippat med 80-talet över 30 år senare kan uppfattas så uppenbart tidlös är ett mindre mysterium. Men Lolita Pop med sitt unika sound stod redan då på tröskeln in i framtiden, speciellt med den tidiga lite mer experimentella repertoaren, som nu långt in i 2000-talet fortfarande känns så naturlig och up to date.
   Vid upprepade tillfällen såg och hörde jag på onsdagskvällen ett band som har mycket mer att ge än vad en enstaka konsertkväll kan erbjuda. Energin som en dansande Karin Wistrand och en stundtals studsande och leende Sten Booberg, gitarristen, förmedlade var in i minsta detalj avundsvärd. Tillsammans med övriga bandet, där Benkt Söderbergs visuellt mindre framträdande gitarr var minst lika delaktig i soundet, blev det en fantastiskt imponerande helhet.
   Pessimister ville innan konserten göra gällande att den här återföreningen inte var på riktigt eftersom flera originalmedlemmar saknades men olyckskorpar kunde inte förstöra känslan av att Lolita Pop 2019 var på allvar. Två framträdande gitarrer och en bedårande rockröst som Karin Wistrand bevisade med marginal att Lolita Pops repertoar och sound har ett fruktbart liv på scen än idag. Den inhyrda kompsektionen, trummisen Bobo Ölander och basisten Rickard Donatello, skötte sig med bravur och gasade och bromsade på exakt rätt ställen.
   Tidigare officiella återföreningskonserter med Lolita Pop, 1997, 1999 och 2012, var baserade på korta förberedelser och snabba repetitioner medan årets sammankomst musikaliskt har varit så mycket mer på allvar med en planerad turné i höst. En turné som i dagens läge inte inkluderar Örebro. Men med lite rättvisa och sunt förnuft borde bandet kunna avsluta den turnén i Örebro, i en konsert med ännu mer svängrum och utan det strikta festivalformatet hängande över sig.

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Calling in the rain
Here she comes
Hey winner
Bang your head
A song from under the floorboards
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extralåt
See no evil

LUDWIG HART INLEDDE LIVE AT HEART-kvällen på Frimis och han fick med sitt band en underbart taggad publik att kommunicera med. Högljudd, kraftfull men melodisk rock, med en härligt elektrisk gitarr i centrum, som säkert överraskade många i publiken. När han sedan presenterade en låt, ”Purpose of love” tror jag den hette (duettsång med Michaela Holmberg), som ett kommande samarbete med Mauro Scocco finns det nog skäl att förutse en karriär som kommer att växa.

Foto: Magnus Sundell (tack!)
Foto: Jag

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lolita Pop (1983)

Postad: 2019-09-04 07:52
Kategori: Intervjuer

JAG BRYTER TILLFÄLLIGT DEN KRONOLOGISKA ordningen i min intervjuserie 1974-94 och presenterar den för dagen mycket aktuella gruppen Lolita Pop som ikväll gör comeback på scen i Örebro på Frimis. En konsert som i höst följs av turné, den första sedan 1992.
   Intervjun härstammar från november 1983 inför gruppens tredje albumrelease ”Irrfärder” och genomfördes på deras hemmaplan på Rockmagasinet, den legendariska rockklubben i Örebro. På klubbens övervåning mötte jag fyra av fem Lolita Pop-medlemmar en sen onsdagseftermiddag 16 november. En intervju som följdes av fotosession med ett fortfarande inte fullt samlat rockband.
   Ursprungligen var det tänkt att jag skulle göra intervjun veckan innan, 10 november, efter bandets spelning på Prisma i Örebro men jag blev kraftigt försenad efter en annan lång konsert samma kväll i staden (Magnus Lindberg på Lord Nelson) så vi flyttade fram intervjun.
   1983 var Lolita Pop på väg att etablera sig stort i den svenska rockbranschen vilket 80 spelningar det året är bevis på. Redan här i november 1983 fanns det små planer på engelskt material. Det som i intervjun beskrivs som en kassett med engelska låtar utvecklades 1984 till ett helt album vilket i sin tur gav kontakter i New York som resulterade i spelningar där, skivkontrakt med Virgin USA och ett på allvar inspelat engelskt album 1987.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 1983.

MUSIKKLIMATET I SVERIGE HÄMMAR LOLITA

ALLEHANDA TRÄFFADE LOLITA POP, ÖREBROS stolthet i den nya svenska rockvågen. Gruppen har funnits i fyra år, gjort skivor i två och klättrar snabbt men stadigt mot toppen bland svenska rockgrupper. De har just släppt sitt tredje album, ”Irrfärder”, och turnerar nu flitigt runt Sverige och är glada att de kan leva på sin musik.
   Några dagars turnéledighet möjliggjorde ett samtal med 4/5-delar av gruppen: Karin Wistrand, Sten Booberg, Benkt Svensson och nye basisten Ulf Lernhammar. Om den nya skivan, den musikaliska utvecklingen och framtiden med en möjlig utlandslansering.
   Vid intervjutillfället hade den nya skivan ännu inte lämnat pressarna i Östersund så vi lät gruppen tala fritt om sitt tredje albumverk och om dess psykedeliska influenser. Sten Booberg, gruppens store psykedelia-freak berättar.
   Jag hade en radio 1967 och fastän jag bara hörde en bråkdel av allt som kom ut då kunde jag inte motstå det som bland annat Beatles och Traffic gjorde.
   - Den udda instrumenteringen och lekfullheten slog an på mig och nu har den inspirationen påverkat en del på nya skivan där vi spelar både tramporgel och sitar.
   Lolita Pop innehåller fem individuellt tänkande personer som inte alla är lika sålda på Stens psykdeliskt inriktade sound. Men sitaren äger Ulf som från i år är ny Lolita-basist men har ett förflutet i gruppens tidigaste skapelse.
   - Jag sjöng faktiskt på gruppens första spelning på gamla Rockmagasinet någon gång på våren 1979, då repertoaren enbart innehöll gamla Roxy Music- och Lou Reed-låtar, berättar Ulf.
   Förre basisten Thomas Johansson lämnade gruppen i somras av familjeskäl och för studier i Uppsala men han skriver fortfarande huvudsakligen gruppens texter. Även de engelska som Karin Wistrand ska sjunga in till den kassett som ska göras för utlandet. Det blir en sorts ”Greatest hits” med låtar plockade från alla deras tre album.
   Lolita har nått ryktbarhet och berömmelse på kort tid. De har nu gjort tre album på mindre än två år och med den takten kommer de under 1984 göra tre-fyra album, skojar de. Men det är ännu bara konserterna som ger de livsviktiga inkomsterna.
   - Vi måste turnera för att överleva och vi måste turnera för att sälja skivor, som Karin uttrycker det.
   Innan året är slut har de gjort 80 spelningar i landet och planerna berättar om turnéer i både Finland och Norge till våren och möjligen spelningar i Tyskland. De tycker sig redan vara hämmade av det trånga svenska musikklimatet.
   - Musiken vi spelar har sin största marknad på kontinenten där den stora kunniga rockpubliken finns. Det är därför engelska band som exempelvis Echo & the Bunnymen aldrig har sökt sig till Sverige men uppträder mycket i Belgien, Holland och Tyskland.
   Men mest av allt är medlemmarna i Lolita Pop spända på reaktionen på sitt nya album. En skiva som gjordes under fyra veckor i Mistlurs gamla studio uppe på en vind.
   Lolita Pop jobbar spontant och har aldrig haft ambitionen att alltid spela exakt.
   - Vi har ofta behållit första tagningen och sedan bättrat på med hjälp av producenten Dagge Lundquist som sakkunnig. Småmissar hörs ju aldrig i den färdiga produktionen, säger Benkt.
   Innan vi skiljs åt avslöjar de sitt hänförda intresse för segling och planerat att nästa år år delta i SM. Innan dess hoppas de kunna återvända till Örebro för en spelning under våren. För det är Örebropubliken de beundrar högst av allt.

/ Håkan

Lolitorna utan nya grepp

Postad: 2019-09-03 15:25
Kategori: Live-recensioner



UPPHITTAT: EN GAMMAL LOLITA POP-RECENSION! Mitt i den stora tillbakablicken om Lolita Pops karriär och historia, text och bilder som jag publicerade på förmiddagen, hittade jag en gammal oupptäckt konsertrecension som jag inte tidigare hade noterat eller dokumenterat.
   Därför kommer nu, passande nog en dag innan den stora comebackspelningen på Frimis i morgonkväll, den drygt 31 år gamla recensionen (med autentisk rubrik!) av bandets spelning i januari 1988 på sin gamla hemmascen som precis då hade döpts om till Kulturhuset.
   Jag klagade då lite över bristen på nya låtar då konserten bara innehöll en enda nyskriven låt. En låt jag kallade ”I hear you calling” som drygt två år senare med titeln ”Calling in the rain” skulle komma på albumet ”Love poison”.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/1 1988.

LOLITA POP
Kulturhuset, Örebro 26 januari 1988


VÄRLDENS BÄSTA ROCKGRUPP FRÅN ÖREBRO, Lolita Pop, återvände på tisdagskvällen till sin forna hemstad. Gruppmedlemmarnas anspråkslösa attityder är alltför mänskliga och naturliga för att framstå som rockhjältar.
   Men visst var det en äkta känsla att återse dem på Rockmagasinets scen. En klubb som såg dem bildas för nästan tio år sedan.
   Förra året spelade Lolita Pop två gånger i Örebro men det var åtskilliga år sedan gruppen stod på sin hemmascen - som numera är omdöpt till Kulturhuset...
   Nytt namn, gammal lokal och samma bristfälliga luftkonditionering som, när lokalen packas full med folk som i tisdags, blir näst intill outhärdlig att vistas i.
   Men rockpubliken har i alla tider visat sig vara ett segt och tålmodigt släkte som står ut med alla förutsättningar. När Lolita-konserten startade fanns det bara ett mål för publiken: Att hylla stadens stoltheter.
   Inför nästan varje nytt besök i Örebro har Lolita Pop bytt utseende (=basist) och den här gången gjorde Henrik Melin hemmapremiär.
   På programmet för kvällen stod många kända höjdpunkter och stora publikfavoriter. Som framfördes med ett suveränt liveljud. Det bästa jag har hört i den lokalen sedan Imperiet gästade för några år sedan.
   Öppningen var explosiv med ”Skepp kommer lastat” och ”Klockan tickar” och stämningen briserade under ”Bang your head” och ”Mind your eye”. Nyfikna öron sög i sig flera covers, bland annat Magazines utmärkta ”A song from under the floorboards”.
   Om Lolita Pop visuellt skiftat skepnad flera gånger under de senaste åren så har deras nuvarande repertoar nästan antikvärde. Visserligen är den lysande framförd, utsökt skriven en gång och innehåller flera läckra covers. Men var hittar vi utvecklingen, de nya fräscha greppen och har Lolitorna inte skrivit fler än tre(3) nya låtar på tre år?
   ”I hear you calling” hette kvällens enda nyskrivna låt. Som lovade gott men nu längtar jag efter mer. Ett album med nya, starka låtar och nytt liv i en av landets bästa rockgrupper.
   Stiltjen i utvecklingen förklaras av USA-lansering men gruppen, som numera har hela världen som arbetsfält, får inte glömma sina gamla trogna fans på hemmaplan.

/ Håkan

Lolita Pop: Det började med coverlåtar

Postad: 2019-09-03 07:54
Kategori: Blogg

Foto: Anders Erkman1987.


Foto: Magnus Fond1988.


Foto: Magnus Fond1989.

ROCKBRANSCHENS ÅTERKOMMANDE MOTTO: Ingenting varar för evigt - om man inte heter Rolling Stones. Det är få artister/grupper förunnat att överleva decennium efter decennium. Därför var även LOLITA POPS karriär, från ett högljutt coverband 1979 till en internationellt skinande rockgrupp 1992, förhållandevis kort i det långa perspektivet, 13 år. År av naturlig utveckling, gick från svenska till engelska texter, ett ständigt föränderligt utseende, ett sabbatsår, utlandslansering och med hela tiden en fascination för segelbåtar(?).
   När Lolita Pop tog sina första stapplande steg, i maj 1979 på det som var Rockmagasinets invigning, var det nog stundens improviserade ingivelse och utan djupare funderingar på en seriös fortsättning i en framtida karriär.
   Repertoaren var genomgående covers men i bandet fanns flera kommande Lolita Pop-profiler som Benkt Svensson, gitarr, Per Eriksson, saxofon, Thomas Johansson, bas, och Karin Wistrand delade sångmikrofon med Kristina Enerholm. Även Bo Eriksson (numera känd som Bosse E-son efter åren i Round Midnight) och Ulf Lernhammar fanns med i det bandet.
   Som sagt en första tillfällig och alldeles för vidlyftig sättning av Lolita Pop som hösten 1979 fick ett mer permanent utseende när gitarristen Sten Booberg anslöt till bandet som snart också utökade med trummisen Peter Olsen.
   Från 1980 blev Lolita Pop (se höger) ett flitigt turnerande band med ett flertal spelningar på Rockmagasinet som hösten 1980 skulle byta adress från Manillagatan till Nygatan, i skofabriken Viktorias gamla lokaler i centrala Örebro.
   Tack vare mycket turnerande växte bandets kontaktnät och skivbolaget Pipaluckbolaget, med främst punk på menyn, visade intresse för att ge ut bandets musik på skiva. I december 1981 gick Lolita Pop in i Gävle Ljudstudio och inspelningarna resulterade i bandets första album, ”Falska bilder” (1982). Men först valdes två låtar ut till debutsingeln. Så här i efterhand är det lite överraskande att det inte blev inledningslåten på albumet och senare liveklassikern ”Svart och skitigt” utan ”Kärlekens pedaler” och ”Guld”.
   I oktober 1982 lämnade Peter Olsen gruppen och den första riktigt stora förändringen i Lolita Pop var ett faktum. Per Eriksson satte sig bakom trummorna och gruppen (se vänster) var från den dagen en kvintett utan saxofonist.
   Samtidigt blev det klart att Lolita Pops framtid på skiva skulle ta ett seriöst steg uppåt via skivkontrakt med det redan etablerade skivbolaget Mistlur. Där hamnade de i en naturlig miljö tillsammans med grupper som Ebba Grön, Trettioåriga Kriget, Diestinct, Raketerna och Stadion. Och skulle så småningom bli kollegor med Imperiet.
   Första albumet på Mistlur spelades in under november-december 1982 och fick när det släpptes i februari 1983 titeln ”Fem söker en skatt”. Ett steg i rätt riktning där producenten Dagge Lundquist gav gruppen ett proffsigt men personligt sound. Här föddes det klassiska Lolita Pop-soundet med nerviga gitarrer, tunga trummor och fyllig bas där Karin Wistrands starka röst gav varje låt en egen profil. Men låtmässigt hade gruppen en bit kvar till det melodiskt starka. Ett undantag är ”Salta diamanter”.

DET NÄSTAN OAVBRUTNA TURNERANDET fortsatte som tidigare och det fick basisten Thomas Johansson att lämna gruppen under sommaren 1983, studier i Uppsala var skälet, strax innan inspelningen av nästa album.
   Ersättare som basist blev konstnären Ulf Lernhammar som redan på albumet innan gästade på två låtar där han spelade cello. Nu kom han in med ny energi i ett band (se höger) som var otroligt samspelt med en stor dos självförtroende. Lernhammar fick också ansvaret att pryda omslaget till ”Irrfärder”, gruppens tredje album, med en smakfull målning.
   På ”Irrfärder” var Lolita Pop återigen den fullkomliga succén på spåren i en exemplarisk produktion där Karin Wistrand viskade och sjöng lika kraftfullt genom hela skivan. Däremot gick den melodiska styrkan ännu en gång förlorad i den gitarrdominerade lite experimentella ljudbilden.
   Dock skulle vi som älskar starka melodier på en Lolita Pop-platta snart bli bönhörda. Men först skulle gruppen göra ett experiment genom att ge ut ett album helt på engelska, ”Lolita Pop” (1984), med låtar hämtade från gruppens tre första album med nya engelska texter av Thomas Johansson, gruppens store leverantör av texter under den större delen av 80-talet. Ingen stor kommersiell triumf men här började fröet gro som flera år senare växte till livespelningar i New York följt av amerikanskt skivkontrakt.
   Under 1984 lämnade Ulf Lernhammar gruppen för att koncentrera sig på sin verksamhet som bildkonstnär. Då tog Lolita Pop (se vänster) det djärva beslutet att fortsätta som kvartett med gitarristen Benkt Svensson som basist. Det var med den nedbantade sättningen som gruppen gick in i studion och mellan december 1984 och februari 1985 producera skivan som har kommit att symbolisera gruppens mest melodiskt starka kapitel på svenska.
   ”Att ha fritidsbåt” innehåller inte bara ett gränslöst antal hitlåtar. Det kom att bli gruppens sista skiva på svenska, fortfarande med några personligt profilerade texter av Thomas Johansson, men melodiskt är den mer klockrent slagkraftig än något annat Lolita Pop-album. Och vi fick med albumtitelns hjälp äntligen bevis på att snacket om gruppen som seglarentusiaster var ren och skär sanning.
   Inför en storpublik i Stadsparken i oktober 1985 fick gruppens aktuella låtar en härlig presentation. Men därefter meddelade Lolita Pop att efter en månadslång turné i november skulle det bli ett sabbatsår.
   Ett snopet och oväntat besked just när gruppen till synes stod på toppen av sin karriär. ”Året” blev dock bara sju månader för sommaren 1986 presenterades rutinerade stockholmaren Matts Alsberg (se höger), före detta Rost, som gruppens nye basist och ett mycket intensivt år inleddes för Lolita Pop med amerikanskt skivkontrakt som höjdpunkt.
   Vägen fram till skivkontraktet med Virgin America var naturligtvis några år lång och började just med den där första skivan på engelska 1984, en nymix av gamla låtar med nyinspelad engelsk sång av Karin Wistrand. Genom kontakter letade sig den skivan över Atlanten till New York och innekretsarna bland klubbar och tidningsrecensenter. I mars 1985 fick Lolita Pop chansen att spela på tre respekterade klubbar, CBGB’s, Peppermint Lounge och Maxwells, och fick beröm i New York Times av den kände rockjournalisten Robert Palmer.
   Där uppstod alltså det första amerikanska intresset för den lilla rockgruppen från Örebro. Medan Lolita Pop turnerade flitigt och njöt av de svenska framgångarna med ”Att ha fritidsbåt” ökade det amerikanska intresset och resulterade hösten 1986 i ett skivkontrakt. Dagarna före julafton började gruppen arbeta med ”Lolita Pop”, släpptes i augusti 1987, som i stort sett var en engelsk version av ”Att ha fritidsbåt” fast helt nyinspelad och mixad av Neil Dorfsman i New York. Med två helt nyskrivna låtar, ”Mind your eye” och ”Bang your head”, som också släpptes som uppmärksammade singlar.

DEN AMERIKANSKA SKIVMARKNADEN VAR och är en tuff lekplats och Lolita Pops stora amerikanska satsning resulterade paradoxalt nog i ett kommersiellt genombrott i Sverige. Singellåtarna började spelas på radion och Lolita Pop blev ett allt vanligare namn på tv:n.
   Strax innan den amerikanska ”Lolita Pop” släpptes sommaren 1987 agerade bandet förband till Iggy Pop i Brunnsparken och några månader senare blev örebroaren Henrik Melin ny basist i gruppen (se vänster). Han kom att bli gruppen trogen fram till 1992 när gruppen slutligen splittrades. Det var musikaliskt lyckade år som avslutade Lolita Pops händelserika karriär.
   Efter USA-satsningen utvecklades Lolita Pops sound åt ett lite mer kommersiellt håll utan att tappa i personlighet och regelbundet producerade gruppen nya spektakulära låtar som fick skivpubliken på fall. Från ”Love poison” (1989) kom både livefavoriten ”Tarzan on a big red scooter” och en singelhit som ”Hey winner” och det var fler än en recensent som drog paralleller med Pretenders och Chrissie Hynde.
   ”Love poison” blev Benkt Svenssons och Per Erikssons sista skiva med Lolita Pop. Hösten 1989 ersattes de av Fredrik Blank respektive Christer Björklund (se höger) som fortsatte trenden av Lolita Pop-medlemmar spridda över flera städer, Örebro, Stockholm och Gävle. Den nya sättningen gjorde turnépremiär hösten 1989 och spelade sedan in Lolita Pops sista album, ”Blumenkraft”, som släpptes hösten 1990. Som ännu en gång är ett välproducerat album och har låtar, exempelvis singellåtarna ”Pay the piper”, ”Live forever”, och ”Here she comes”, plus den magiskt vackra ”Precious you” och den rockigt klingande ”Sheltering sky” som är klart kvalificerade för en liverepertoar än idag.
   Efter ytterligare en lång paus tog den aktiva delen av Lolita Pops 13 år långa karriär slut en kväll i mars 1992 på Ritz i Örebro. I sista upplagan av gruppen (se vänster) spelade Magnus Norpan Eriksson trummor. Inget var officiellt eller uttalat men vi i publiken visste att det var sista natten med gänget.
   Karin Wistrand inledde en solokarriär med album 1993, ”Solen...”, följt av några lågprofilerade turnéer samma år. Hon har dykt upp på lite olika scener genom åren och var under tiden i Jeremias Session Band den lysande sångstjärnan bredvid Staffan Ernestam.
   Sten Booberg blev efter Lolita Pop-äventyret flitigt anlitad gitarrist bakom bland annat Ulf Lundell och Olle Ljungström. Och Benkt Svensson, som bytte efternamn till Söderberg, blev efter Lolita Pop pappa till Klara och Johanna som på senare år skördat framgångar som First Aid Kit.
   Det ursprungliga Lolita Pop har återförenats offentligt vid tre tillfällen i Örebro, 1997 på Slottsfestivalen, 1999 på en antivåldsgala på Club 700 och 2012 under en Rockmagasinet Returns-afton, och har i övrigt bara samlats i samband med födelsedagsfester i bandet.
   Konserten på Frimis i Örebro 4 september följs av åtta spelningar på en höstturné i oktober-november. Originalmedlemmarna Karin Wistrand, Sten Booberg och Benkt Söderberg (Per Eriksson, numera Ståhlberg, är förhindrad på grund av jobb) får sällskap av Rickard Donatello, bas, och Bobo Ölander, trummor.

/ Håkan

Anne Grete Preus (1957-2019)

Postad: 2019-09-02 15:35
Kategori: Minns

BLAND FÖRRA VECKANS MER ELLER MINDRE sorgliga nyheter om avlidna artister och musiker (Donnie Fritts och Neal Casal) blev det en liten anspråkslös notis om den norska sångerskan ANNE GRETE PREUS död. Ett namn som jag i dagens läge egentligen hade glömt men minnet av henne på scen finns där långt bak och några skivor med hennes namn står också i skivhyllan.
   Anne Gretes första stapplande steg i musikbranschen runt 1980 i gruppen Vesslefrikk hade jag ingen koll på men när hon bildade gruppen Can Can som fick svenskt skivkontrakt (Transmission) och turnerade flitigt i det här landet kom hennes namn i min närhet.
   I Can Can fanns också gitarristen Jörn Christensen som nog är mest känd för att han spelar på Ulf Lundells album ”I ett vinterland”. Bandet turnerade alltså mycket i Sverige och jag såg Preus och de tre musikerna på Rockmagasinet i Örebro i oktober 1985. Can Can var då anspråkslöst förband till Wilko Johnson men Preus långa person (1.90) vid mikrofonen gav intryck. En bra rockröst samtidigt som hon spelade keyboards. På skiva sjöng Preus på norska men live sjöng hon även på engelska.
   Can Can sprack 1987, de tre musikerna fortsatte i Mercury Motors, och Anne Grete inledde sin solokarriär. Första soloalbumet, ”Fullmåne” (1988), är fylld med vackra arrangemang där hon hade tonsatt den norske poeten Jens Björneboes dikter. Anne Gretes kattmjuka fraseringar och avvägda arrangemang gav ett vemodigt uttryck.
   Anne Grete Preus avled 25 augusti 2019 efter en längre tids cancersjukdom.

/ Håkan

00: #34. EP´S TRAILER PARK

Postad: 2019-09-02 07:51
Kategori: 00-talets bästa

EP'S TRAILER PARK: Apartment recordings (Ramblin', 2000)

SOM NI KÄRA LÄSARE FÖRMODLIGEN REDAN har förstått kommer min lista med favoritskivor från 00-talet innehålla en gränslös blandning av högt och lågt, akustiskt och elektriskt, känt och okänt, lågmält och rockigt, brett och smalt, och svenskt och utländskt. På en lista där jag just nu inte kan undvika den lilla orkestern EP's Trailer Park av gotländskt ursprung.
   ”Apartment recordings” må vara första försöket på skiva för den här gruppkonstellationen men förgrundsfigurerna Eric Palmqwist och Linus Larsson var åren innan medlemmar i Monostar, ett lite mer konventionellt men väldigt låtstarkt poprockband från samma ö i Östersjön.
   Monostar lade ner samma dag som EP’s Trailer Park gjorde sin första spelning. Det skedde på Hultsfredsfestivalen 2000. Palmqwist (Mr EP) fick med sig Linus Larsson på den nya resan och det var naturligtvis ett lyckat grepp. Palmqwists genuina låtskrivande möter Larssons mångsidighet på en mängd instrument plus att han under de här åren runt millennieskiftet höll på att utvecklas till en framstående skivproducent och tekniker på bland annat Eldkvarns skivor (”Död stjärna”).
   Om Monostar var ett popband så drog EP’s Trailer Park åt det som vi för många år sedan började kalla americana, musik med rötterna i den amerikanska roots-musiken, inte minst countryn. Ingredienser som väldigt väl beskriver musiken och innehållet på ”Apartment recordings”.
   Innan skivan spelades in, i Palmqwists och Larssons lägenheter i Stockholm (därav albumtiteln), tillkom Björn Yttling, som senare skulle bli känd både som producent (Lykke Li, Primal Scream, Anna Ternheim...), musiker och medlem i bandet Peter Bjorn And John. De tre utgjorde den kreativa kärnan i bandet. Torbjörn Södermans avslappnade och coola trumspel gör också en värdefull insats på ”Apartment recordings”.
   Yttling var för övrigt med på en livekonsert jag upplevde i Örebro 2001 med ett decimerat EP's Trailer Park på bara två man. (Några år innan såg jag även en konsert med Monostar utan att då riktigt vara medveten om Eric Palmqwists kvalitéer).
   Det finns en ödmjuk och smått vemodig ton i Eric Palmqwists sätt att sjunga och skriva låtar och när skivan kom ville jag gärna jämföra honom med Ron Sexsmith som också var en av hans förebilder.
   Redan på sitt första album är EP's Trailer Park så fruktansvärt fri från utsmyckningar, studioproducerat sound, stora arrangemang och professionell produktion. Med små medel har man skapat känslan av avslappnad demoinspelning fast arrangemangen stundtals är dekorerade med både blås, stråkar och steelguitar (Magnus Tingsek). Men allt är så varsamt utfört och personligt genomfört att jag gång på gång imponeras av hela skivans underbart mänskliga ton.
   På skivomslagets framsida sitter den då 26-årige Eric Palmqwist på golvet mellan två stolar. Han borde i rättvisans namn sitta stolt på båda stolarna då han redan här var en intressant artist och samtidigt en ovanligt fantasifull låtskrivare.

Favoritlåt: "1.56". Bakom den något märkliga titeln (låten är exakt 2 minuter lång...) som inte nämns i texten döljer sig en rytmisk och catchy låt av positiv prägel fast Eric i sina textrader anklagar sig själv för att inte räcka till (i kärleken?). Den akustiska gitarren driver melodin med hjälp av något annat percussion-liknande instrument och trummorna skramlar så där lagom lågmält bakom.
   Just i den här låten gör blåset en sporadisk men njutbar insats på albumet och sångerskan Susanne Berggren körar anspråkslöst. Det är alltså en kort låt som slutar abrupt och överraskande precis efter textraden ”You know I'm not that strong...”.

/ Håkan

Välkommen till Lolita Pop-veckan

Postad: 2019-09-01 15:04
Kategori: Blogg



NY DAG, NY SÖNDAG, NY MÅNAD och välkommen till den exklusiva Lolita Pop-veckan. På ett uppslag i dagens Nerikes Allehanda (se ovan) publiceras min långa artikel om Lolita Pops historia. Den artikeln kommer på tisdag att publiceras på Håkans Pop i en ännu längre och mer detaljerad version med bland annat bilder på bandets olika upplagor genom åren.
   Anledningen till min proklamerade Lolita Pop-vecka är givetvis bandets aktuella comebackkonsert på Frimis i Örebro på onsdag kväll. Samma dag publicerar jag här en gammal intervju med bandet som jag gjorde redan i november 1983 i samband med releasen av albumet ”Irrfärder”.
   Jag kommer även att recensera veckans Lolita Pop-konsert för Nerikes Allehandas räkning och den kommer givetvis publiceras även här på Håkans Pop.
   Det finns för övrigt redan massor med Lolita Pop-relaterade artiklar på Håkans Pop i form av konsert- och skivrecensioner samt intervjuer. Mina konsertrecensioner från 1987, 1988, och 1990 och efterkonstruerade skivrecensioner av ”Att ha fritidsbåt” och ”Love poison” och en intervju från april 1987 med Karin Wistrand och Benkt Svensson.
   Dessutom har jag recenserat samtliga tillfälliga återföreningar, 1997 på Slottsfestivalen, 1999 på en antivåldsgala och 2012 på Rockmagasinets stora revival.

EFTER LOLITA POPS VERKSAMMA ÅR, som avslutades 1992, försökte sig Karin Wistrand på en solokarriär som resulterade i två turnéer 1993 vars konserter jag recenserade, en i maj och en i november. Men även under Lolita Pop-epoken på 80-talet gjorde hon konserter på egen hand. Bland annat turnerade hon hösten 1986 tillsammans med bland annat Dan Hylander och Mikael Wiehe under samlingsnamnet Frontline Rock, .
   Tillsammans med bland annat Louise Hoffsten var Karin en i ensemblen på musikalen ”Ung rebell” som 2005 fick mig att skriva en krönika som formade sig till en recension. 2008 gjorde hon en lågprofilerad konsert i Örebro.
   Under den senare delen av 90-talet kunde hon dyka upp som gästartist hos Månsson All Stars och Örebro All Stars. Och på senare år har hon deltagit i arrangemangen ”Från Bowie till Wadling” (2017), ”Musik för alla hjärtan” (2018) och ”Örebro tillsammans för Musikhjälpen” (2018).
   Men framförallt var Karin från 2007 och framåt den stora sångstjärnan i Staffan Ernestams omfattande projekt Jeremias Session Band vars konserter jag har recenserat vid ett flertal tillfällen. Premiären 2007, hösten 2007, sommaren 2008, våren 2009, sommaren 2009, sommaren 2010, i maj 2012, på Vinön sommaren 2012 och ett kort inhopp på Live at Heart-festivalen 2013.

/ Håkan

Konsert i det gröna på öster i Örebro

Postad: 2019-09-01 11:51
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Restalundsvägen 35 31 augusti 2019
Konsertlängd: 15:15-16:00 och 16:23-16:59 (81 min)
Min plats: Sittande på gräsmattan ca 5 m från "scenen".


FREDAGSKVÄLLENS KONSERT PÅ RESTAURANG med Malmö/Örebro-paret Lindgren & Unenge följdes på lördagseftermiddagen av en konsert i en trädgård med ett liknande underbart underhållande innehåll. Värdparet Janne Rindar och Eva Liedner bjöd in till konsert i sin trädgård på Restalundsvägen 35. Med ackompanjemang av högljudda känslor från fotbollsälskarna på Behrn Arena (Örebro SK slog AFC Eskilstuna med 3-1) kunde vi ännu en gång konstatera att det är med spontanitet och improviserade låtlistor som det här paret bygger sina konserter.
   Ett 25-tal åhörare hade samlats denna underbara sommardag där skuggan var eftertraktad och Dylan-låtarna stod som spön i backen med ett förhållandevis bra sound i den luftiga miljön. En setlista var förberedd men sprack direkt när Richard inledde med Bob Dylans ”Billy 4”. En låt som inte fanns med under fredagskvällens konsert.
   Förutom ganska förväntade låtar som ”From Bleecker street to Camden Town” (som nu återvände till Richards liverepertoar), ”Sundown on a lemon tree”, Olles båda ”Trestjärnig Metaxa” och ”Åter i Marais”, ”Dunce's cap”, ”Don't think twice”, ”Love minus zero/No limit” och den traditionella finallåten ”Goodnight, Irene” bjöds det också på några nya låtar jämfört med fredagsframträdandet.
   Dels fick vi gamla favoriter som ”Men bara om min älskade väntar” (där Richard sedvanligt delade upp låten i en engelsk och svensk del), Olles mycket vackra tolkning av ”Farewell Angelina” (”Farväl vackra Sara”) och sedan fick han ännu en gång chansen att visa upp sitt blixtrande gitarrspel i instrumentala ”Nashville skyline rag”. Och ytterligare någon Dylan-låt som jag för stunden inte lyckades identifiera.
   Richard fick sin vana trogen utrymme att presentera en ännu ej utgiven originallåt, den trollbindande vackra ”Mi corazon”. Med den oförglömliga textraden ”Alcohol won't kill me/Your absence will”. En framtida klassikerballad!



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.