Blogginlägg

00: #33. REBECKA TÖRNQVIST

REBECKA TÖRNQVIST: Travel like in songs (Capitol/EMI, 2004)

JAG HAR ALLTID HAFT ETT HAT/KÄRLEK-förhållande till Rebecka Törnqvist. Nåja, har väl aldrig hatat Rebecka och hennes röst men för mig fastnade hon i den förrädiska musikaliska fållan mellan jazz och pop som jag personligen genom alla år har haft svårt att riktigt ta till mig eller älska. Inte ens hennes uppmärksammade Grammis 1995 eller Ulla Billquist-stipendiet 1996 fick mig på andra tankar.
   Därför blev jag redan från start 1993, debutskivan ”A night like this” med musiker som Rune Gustafsson, Esbjörn Svensson och Egil Johansen i hennes omgivning, en sporadisk lyssnare av Rebecka Törnqvist. Det kan jag väl idag ångra djupt och med samvetskval i hjärtat förstå att jag har missat många guldkorn. Speciellt när jag återvänder till ”Travel like in songs” som är så fantasifull, melodistark, stundtals poppig och så fri från just de där jazziga undertonerna.
   Rebecka blev tidigt kommersiellt framgångsrik, debuten sålde i mer än 100 000 ex, med sin sång och musik. Nästan alltid med den jazzinriktade Pål Svenre som producent gav hon sedan ut uppmärksammade album både 1995, 1996 och 1998. Svenres namn finns med på ett otal svenska album, exempelvis Weeping Willows eleganta debut ”Broken promise land” (1997) och Mikael Wiehes ”Kärleken & politik” (2004), men mest uppseendeväckande är att han producerade Wilmer X:s fenomenalt rockiga ”Primitiv” (1998).
   Svenre ansvarade för produktionen på Rebeckas fyra första album, sedan blev hon 1999 medlem i supergruppen Gloria där Lars Halapi var den ledande musikern och producenten. Därför blev det han som producerade Rebeckas nästa album, ”Vad jag vill” (2001), som är hennes första och enda på svenska.
   På dagens huvudobjekt ”Travel like in songs” är Svenre tillbaka på ett litet hörn som pianist, och han har varit med och producerat ett spår, men Rebecka har i övrigt producerat hela skivan själv. Kanske är det förklaringen till skivans i mina öron sanslöst starka och personliga innehåll.
   Många låtar inleds med Rebecka vid pianot och det låter genomgående på albumet att hon har fått bestämma till hundra procent men även hittat melodier och arrangemang av en styrka som aldrig förr.
   Ett litet gäng musiker kompar Rebecka som vid sidan av Svenre är Jesper Nordenström, keyboards, Johan Liljedahl, gitarr, Sven Lindvall, bas, och Olle Dahlstedt, trummor, med några få gästmusiker. Liljedahl och Dahlstedt är mig sedan tidigare obekanta namn men gör en förvånansvärt gedigen insats på den här skivan. Liljedahl spelade senare med bland annat Robyn och Sarah Dawn Finer och Dahlstedt skulle senare (2006), tro det eller ej, bli medlem i dödsmetallbandet Entombed.
   Jag försöker med vilja hitta några kvinnliga namn och förebilder att jämföra Rebecka med men fastnar bara hos Joni Mitchell som bokstavligen rimmar illa som jämförelse men möjligen delar de samma dignitet och starka profil som artister. Sedan har de ju jazzinfluenserna gemensamt fast på ”Travel like in songs” har Rebecka effektivt städat undan den musikaliska grenen. Här finns nästan genomgående starka mer eller mindre poppiga melodier som vid bara ett tillfälle (”If I loved you”) svävar ut i det jazzigt oformbara med alldes för långa textrader. Men det är enda undantaget på albumet.
   Det är så många andra bra låtar på ”Travel like in songs” som i min värld gör albumet till Rebecka Törnqvists starkaste ögonblick på skiva.
   Några år efter ”Travel like in songs” återförenades Rebecka med sin Gloria-kollega Sara Isaksson och gjorde en coverskiva med enbart Steely Dan-låtar, ”Fire in the hole” (2006).

Favoritlåt: "Pick me up song (you put me down)". Jag har aldrig hört Rebecka framföra en låt så oemotståndligt vackert och lättsamt poppigt som här. Det är skivans enda spår som är producerat tillsammans med Pål Svenre. Svenre har också arrangerat det extremt läckra och uppiggande stråkarrangemanget där en viola da gamba, ett kontrabasliknande instrument spelad med stråke, spektakulärt höjer tempot.
   Rebecka sjunger dessutom så avslappnat och hela låten, produktionen och arrangemanget är som en lätt sommarbris.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.