Blogginlägg från 2019-09-05

Lolita Pops sensationella comeback

Postad: 2019-09-05 14:34
Kategori: Live-recensioner

Foto: Jan-Ola Sjöberg

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på Nerikes Allehandas sajt na.se 5/9 2019.

LOLITA POP
LUDWIG HART
Frimis/Live at Heart 4 september 2019
Konsertlängd: 21:30-22:42 (72 min, LP) och 21:31-21:05 (34 min, LH)
Min plats: 2 meter(!) från scenens vänstra hörn.


TIONDE UPPLAGAN AV LIVE AT HEART-festivalen inleddes på onsdagskvällen på tio olika platser i Örebro men det var överlägset störst fokus på Frimis-scenen där 700 personer (fullsatt!) trängdes för att vara med om något unikt. Där gjorde stadens kanske mest legendariska rockgrupp, Lolita Pop, en uppmärksammad comeback och lokalen badade i stora förväntningar och en optimistisk spänning gick som en röd tråd genom lokalen.
   Sedan bandet på försommaren meddelade sin tillfälliga återkomst har nostalgiska minnen snurrat i våra hjärnor, konserten har beskrivits som ett 40-årsjubileum och bandets långa historia har återberättats ett flertal gånger.
   När bandet med sångerskan Karin Wistrand i spetsen gick upp på scen strax efter halv tio på onsdagskvällen betydde minnen och nostalgi däremot inte ett dyft. Då var det nuet och den spännande närvarokänslan som stod i centrum till hundra procent.
   Kanske är det grymt orättvist att jämföra dagens Lolita Pop med 80-talets upplaga, då ett av Sveriges mest rutinerade och flitigast turnerande band, som levde på samspelt entusiasm och unika personligheter. Men levande rock'n'roll har inte så mycket med ålder och årsringar att göra (fråga Keith Richards!) och rutin och etablerad skicklighet ska i sammanhanget aldrig underskattas. På den punkten kunde jag konstatera att 2019 års upplaga av gruppen höll måttet och lite till.
   Både scen- och låtmässigt hade dagens Lolita Pop, med 3/5-delar originalmedlemmar, inte alls svårt att fylla sina dryga 70 minuter på scen med en genomgående odödlig repertoar, från ”Guld här?” till ”Tarzan on a big red scooter”, vare sig det handlade om antika låtar från första albumet eller från sista skivan 1990.
   Jag har absolut inga invändningar på låtval, klart att jag saknade några egna favoriter (”Precious you” bland annat), men låtordningen var ändå ganska överraskande. Att starta med ”Realize”, för mig en mellanlåt i både tempo och melodi på ”Love poison”-albumet, och välja ”Guld här?”, relativt okänd tidig låt, som finallåt var både häpnadsväckande och uppfriskande djärvt.
   Sedan fick jag allt jag visste skulle komma, så kallade obligatoriska låtar som ”Mind your eye”, ”Svart och skitigt”, ”Hey winner” och ovannämnda ”Tarzan...”, framförda med en stundtals sensationell och förhållandevis tajt (introt till ”Bang your head” fallerade lite) energi. Den numera permanent stationerade coverlåten ”Songs from under the floorboards” tillhörde också det förväntade.
   Däremellan utmanade Lolita Pop de musikaliska smaklökarna med mindre förutsägbara nedslag i bandets tidiga skivhistoria. Innan extralåten förklarade Karin, för kvällen klädd i Ramones-t-shirt, att ”vi gillar bakåt” och bandet hade efter en dryg timme grävt djupt i den gamla skattkistan av låtar. Där ”Svart och skitigt”, ”Svarta diamanter” och ”Släng katten i väggen” blev underbara återbesök typ 38 år senare. Kanske ska vi också addera extralåten, Televisions ”See no evil”, till den celebra kategorin.
   Att musik som är så intimt förknippat med 80-talet över 30 år senare kan uppfattas så uppenbart tidlös är ett mindre mysterium. Men Lolita Pop med sitt unika sound stod redan då på tröskeln in i framtiden, speciellt med den tidiga lite mer experimentella repertoaren, som nu långt in i 2000-talet fortfarande känns så naturlig och up to date.
   Vid upprepade tillfällen såg och hörde jag på onsdagskvällen ett band som har mycket mer att ge än vad en enstaka konsertkväll kan erbjuda. Energin som en dansande Karin Wistrand och en stundtals studsande och leende Sten Booberg, gitarristen, förmedlade var in i minsta detalj avundsvärd. Tillsammans med övriga bandet, där Benkt Söderbergs visuellt mindre framträdande gitarr var minst lika delaktig i soundet, blev det en fantastiskt imponerande helhet.
   Pessimister ville innan konserten göra gällande att den här återföreningen inte var på riktigt eftersom flera originalmedlemmar saknades men olyckskorpar kunde inte förstöra känslan av att Lolita Pop 2019 var på allvar. Två framträdande gitarrer och en bedårande rockröst som Karin Wistrand bevisade med marginal att Lolita Pops repertoar och sound har ett fruktbart liv på scen än idag. Den inhyrda kompsektionen, trummisen Bobo Ölander och basisten Rickard Donatello, skötte sig med bravur och gasade och bromsade på exakt rätt ställen.
   Tidigare officiella återföreningskonserter med Lolita Pop, 1997, 1999 och 2012, var baserade på korta förberedelser och snabba repetitioner medan årets sammankomst musikaliskt har varit så mycket mer på allvar med en planerad turné i höst. En turné som i dagens läge inte inkluderar Örebro. Men med lite rättvisa och sunt förnuft borde bandet kunna avsluta den turnén i Örebro, i en konsert med ännu mer svängrum och utan det strikta festivalformatet hängande över sig.

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Calling in the rain
Here she comes
Hey winner
Bang your head
A song from under the floorboards
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extralåt
See no evil

LUDWIG HART INLEDDE LIVE AT HEART-kvällen på Frimis och han fick med sitt band en underbart taggad publik att kommunicera med. Högljudd, kraftfull men melodisk rock, med en härligt elektrisk gitarr i centrum, som säkert överraskade många i publiken. När han sedan presenterade en låt, ”Purpose of love” tror jag den hette (duettsång med Michaela Holmberg), som ett kommande samarbete med Mauro Scocco finns det nog skäl att förutse en karriär som kommer att växa.

Foto: Magnus Sundell (tack!)
Foto: Jag

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.