Blogginlägg från oktober, 2019

INTERVJUER 74-94: Lorne de Wolfe (1984)

HANSSON de WOLFE UNITED var ett sporadiskt fungerande band som vartannat år på 80-talet gav ut sina album och i samband med det också turnerade, varje gång förärades Örebro med ett besök. Konserten 1982 i Idrottshuset recenserade jag och inför konserten 1984, 5 april, fick jag en kort telefonintervju med bandets sångare och huvudsaklige låtskrivare, Lorne de Wolfe. Ringde honom 7 februari 1984, en typisk vinterdag med några minusgrader och ett ymnigt snöfall.
   Det blev inget lång djupsinnig intervju utan mer en nyhetsförankrad text om den kommande konserten. På den här korta telefonintervjun fick jag bra kontakt med en tydligt sympatisk Lorne som lugnt och metodiskt förklarade sina ambitioner med gruppen. Ett möte på telefon som sedan vid konserten knappt två månader senare resulterade i en betydligt längre intervju mellan fyra ögon som finns här på Håkans Pop.
   När jag pratade med Lorne i februari 1984 var basistnamnet inte bestämt men när turnén sparkade igång var det rutinerade Sam Bengtsson som spelade bas.
   Hansson de Wolfe United kom ytterligare en gång till Örebro, 20 mars 1986, men den gången spelade gruppen i Brunnsparken.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 1984.

HANSSON de WOLFE UNITED GER APRILKONSERT I ÖREBRO

HÖSTEN 1982 GENOMFÖRDE HANSSON de WOLFE United sin första mycket lyckosamma turné runt Sverige. Snart ger sig gruppen ut på en ny turné och kommer till Örebro och Idrottshuset 5 april.
   - Första turnén var en prövning där vi ville visa var vi stod i konsertsammanhang. Den här gången känns det allvarligare men vi vill fortfarande hålla det på en lekfull nivå, säger Lorne de Wolfe, bandets sångare, pianist och huvudsaklige låtskrivare.
   Just nu har bandet kommit till slutfasen av inspelningarna till det nya albumet som kommer om några veckor. ”Container” är arbetsnamnet på skivan som släpps på ett get skivbolag.
   - De tre första skivorna kan ses som en soundmässig trilogi och nästan två år sedan förra skivan kommer vi nu med en lite tuffare framtoning, fortsätter Lorne.
   På skivan och turnén omger sig kärntruppen Lorne de Wolfe, Dick Hansson och Claes Palmkvist av i stort sett samma killar som tidigare: Jonas Isacsson, gitarr, Ulf Andersson, saxofon, Anders Neglin, keyboards. På skivan spelar Lorne bas och Dick trummor men på turnén spelar Magnus Persson trummor medan basgitarristen ännu ej är bestämd.

/ Håkan

Vi tittar 50 år tillbaka i tiden

IGÅR VAR DET DAGS IGEN FÖR NERIKES ALLEHANDA att blicka tillbaka 50 år i tiden. Dels ett uppslag med allmänna nyheter från oktober 1969 och sedan en lista med uppmärksammade artister och låtar som var aktuella och populära under exakt samma månad för 50 år sedan.
   Mina bidrag till det musikaliska minnet (se lista nedan) gjordes av Jerry Williams, David Bowie, Sly & the Family Stone, Led Zeppelin och Creedence Clearwater Revival.



/ Håkan

00: #26. MONEYBROTHER

MONEYBROTHER: To die alone (Burning Heart, 2005)

MONEYBROTHER OCH HANS MAKALÖSA SCENSHOWER i mitten på 00-talet är verkligen oförglömliga upplevelser. Energi, scennärvaro och en ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent gjorde hans konserter till något alldeles extraordinärt. Men jag tror inte Moneybrother, hur visuellt och succéladdat hans uppträdanden än må ha varit, nått så långt och högt utan ett starkt låtmaterial som gång på gång lyfte konserterna till oanade nivåer.
   Anders Wendin, som är artistnamnet Moneybrothers rätta namn, var ju på scen en mästare på dramatik och med sitt utsökta kompbands hjälp, med bland annat den ständige vapendragaren och trombonisten Viktor Brobacke vid sin sida, kunde han nästan bokstavligen lyfta taket på varje konsertlokal han uppträdde i.
   Mellan 2003 och 2007 tillhörde han som scenartist den svenska eliten. Han var under den tiden faktiskt i nivå med Håkan Hellström som med hittills oöverträffad energi var det andra stora förhållandevis nya svenska namnet på landets scener. Med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon drev Moneybrother konsertpubliken till närmast extas.
   Men som sagt, utan skivor och ett utsökt låtmaterial hade nog konserterna varit en begränsad succé. På skiva var Moneybrother faktiskt på min årsbästa lista både 2003, 2005, 2006 och 2007. Det kan idag uppfattas som ganska oslagbart men är ett oövervinnligt faktum.
   Det hårt rockande skabandet Monster, där Anders Wendin först var sångare, nådde nog aldrig min lyssningszon på allvar de sex år, mellan 1994 och 2000, som gruppen existerade innan soloprojektet Moneybrother startade 2001.
   Efter ytterligare några år var det solodebuten ”Blood panic” (2003) som blev min debut i Wendins värld. Med flera låtar, ”Reconsider me”, ””It's been hurting all the way with you, Joanna” (självklara liveextralåtar 2007) och ”Stormy weather”, som under många år var fast stationerade i Moneybrothers liverepertoar.
   När andra soloalbumet ”To die alone” kom 2005 var jag extremt beredd och innehållet var ju än mer vässat och låtstarkt och framstår för mig som Moneysbrothers absoluta höjdpunkt på skiva fast fortsättningen var inte ett dugg sämre. Överraskningen ”Pengabrorsan” (2006), med nästan bara covers på svenska, kändes språkmässigt först lite valhänt men växte långsamt men säkert (inte minst via en livekonsert) till ännu en toppenskiva. Nästa album, ”Mount pleasure” (2007), var ju på helt samma kvalitativa nivå som Moneybrothers övriga skivor på 00-talet.
   Naturligtvis ska ju även kompbandets musiker hyllas stort för sina insatser på både skiva och scen. Vid ett konserttillfälle kompades Moneybrother av nio man(!), med viktiga nyckelpersoner som trummisen Lars Skoglund, saxofonisten Gustav Bendt och redan nämnde Viktor Brobacke som alla finns med på ”To die alone”.
   Men till hyllningskören bör även producenten Jari Haapalainen och arrangören Björn Yttling adderas. De spelar även flitigt som musiker, gitarr respektive keyboards, på skivan. Haapalainen har lyckats fått fram den där livetypiska energin även i inspelningsstudion. Och i det välarrangerade soundet med både blås och stråkar är närvarokänslan i högs grad levande.

Favoritlåt: "It Ain't Gonna Work". En låt som symboliserar Moneybrothers sound allra bäst. Inleds lite lojt och avslappnat med svag mingelkaraktär i bakgrunden men som växer till en ren explosion på 4:16. I larmet av fioler, cello, blås och diverse slagverk är det Yttlings piano som hetsar på en tempoökning som är makalöst effektivt. Arrangemanget når sitt crescendo runt 3:00 när tillfällige gästmusikern Per Ruskträsk Johansson brister ut i ett magiskt saxofonsolo. När låten avslutas en dryg minut senare är vi, på typiskt Moneybrother-vis, tillbaka i det lugna soulballadtempot.

/ Håkan

Spelglädje som gränsar till överdos

Foto: Carina Österling
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Björnes Källare, Örebro 27 oktober 2019
Konsertlängd: 16:23-17:51 (88 minuter)
Min plats: Sittande lite till vänster några meter från scenen.

DET FINNS INGEN HEJD PÅ UNENGES och Lindgrens produktivitet, kreativitet och sann och äkta spelglädje. I natt nåddes jag av nyheten att Richard Lindgren förlängde sin Örebro-vistelse och petade in ytterligare en spelning i staden på söndagseftermiddagen. Nu var planen att enbart spela nya originallåtar av material som aldrig framförts live tidigare. Ambitionen var god och i mina öron vansinnigt intressant och spännande men det blev inte riktigt som planerat. Och det brukar det inte bli när två så rutinerade men spontant drivna artister träffas...
   Bob Dylan-programmet var ju egentligen passé men med äkta konnäsörer i publiken blev det nästan omöjligt att inte svänga in på Nobelpristagarens repertoar för tredje dagen i rad. Men vi fick också, som utlovat, en hyfsad portion intressanta nyproducerade låtar som gjorde konsertögonblicket till något riktigt unikt och bra.
   Originallåtarna var mitt stora fokus på konserten och jag fick min dos fullständigt tillfredställd. Olle gjorde några snillrikt poetiska sånger på svenska, ”Vykort från Koster” (med ursprung från Olles irländska intresse) och ”Det regnar på Mallorca”, och Richard bjöd på några rejäla höjdpunkter från materialet han skrev i Italien för några veckor sedan.
   ”Cinghiale grin song” var en poetisk och kraftfull sång om vildsvin(!), djur som vistades runt Richards hus i bergstrakterna norr om Milano och ”Going down to Meliflora” måste bli hans nya hitlåt. En fantastiskt effektiv rocklåt med en refräng som satte sig i hjärnan första gången jag hörde den. ”A walk in the dark” lät som en typisk Dylan-låt men var också ett nytt Richard-original. Medan ”Stranger on the river”, skriven tillsammans med italienaren Francesco Montesanti, var betydligt stillsammare och ekade lite Leonard Cohen.
   Apropå Cohen så var Richards version av ”So long, Marianne” en av eftermiddagens höjdpunkter när han verkligen tog ut svängarna och bjöd på ett stort temperament i speciellt refrängen.
   Det som utlovades som en ganska kort och begränsad konsert växte spontant till nästan en och en halv timme lång väldigt imponerande konsert inför en liten men entusiastisk skara människor.

Dunce's cap
Billy 4
Cinghiale grin song
Det regnar på Mallorca
Vykort från Koster
Going down to Melaflora
Quinn the eskimo
Stranger on the river
Trivsam liten bar
Early morning rain
Senor
Just like Tom Thumb's blues
So long, Marianne
As I went out one morning
A walk in the dark
She belongs to me
Love minus zero/No limit

/ Håkan

Ännu en Dylan-hyllning i legendarisk lokal

Bilder: Anders Erkman
Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Björnes Källare, Örebro 26 oktober 2019
Konsertlängd: 16:13-16:49 och 17:11-17:53 (78 minuter)
Min plats: Sittande lite till vänster några meter från scenen.

INFÖR ETT 30-TAL SPECIALINBJUDNA musikvänner fortsatte det strävsamma paret Lindgren & Unenge på lördagseftermiddagen sina ”utgrävningar” i Bob Dylans till synes gränslösa låtskatt. Efter fredagens konsert på Pennybridge Arms äntrade duon scenen i en musikalisk historisk lokal på Nygatan i Örebro, där den legendariska skivbutiken LP-skivan låg mellan 1974 och 1983. Där nere i källaren på numera Björnes har en naturlig och intim musikscen växt upp med väggar snyggt dekorerade av vännen Anders Erkmans livefotografier.
   Inte alls överraskande hade Lindgren & Unenge grävt fram ytterligare Dylan-låtar som de tidigare inte hade framfört i Örebro. Inför en koncentrerat intresserad publik blev det en ljudmässigt perfekt konsert med två artister som andas spontanitet och musikalisk skicklighet. Fast den här gången saknades helt någon planerad låtlista, allt bestämdes inför varje ny låt. Spontant som sagt men inte ett dugg slarvigt för det. Det var återigen en ynnest att få uppleva Richard Lindgren sjunga ut ordentligt och njuta av Olle Unenges snillrikt klockrena kompande på gitarr i en akustisk perfekt lokal.
   De Dylan-initierade experterna i publiken diskuterade textrader från alla versionerna av låten ”Billy” som Dylan skrev till filmsoundtracket ”Pat Garrett & Billy the kid” men själv fick jag nya favoriter i låtar som ”Senor” och ”One more cup of coffee”. Den senare låten avslutade hela konserten och med stor kraft i sin röst tog Richard ut svängarna rejält när han presenterade sin gudomliga tolkning. Känslosamt och imponerande eller ville han bara överrösta pladdret i baren en trappa upp?

/ Håkan

Lindgren & Unenge utmanar sig själva

Bilder: Carina Österling

Bilder: Jan-Ola Sjöberg

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
The Pennybridge Arms, Örebro 25 oktober 2019
Konsertlängd: 20:23-21:46 (83 minuter)
Min plats: Stående mitt i lokalen, ca 8 meter fräån scen

LINDGREN, LUNDGREN OCH FORSBERG. Det råder just nu och några veckor framåt Bob Dylan-feber i Närkemetropolen Örebro. Hyllningskonserterna står som spön i backen och den ärrade Malmö/Örebro-duon Richard Lindgren & Olle Unenge inledde rådande trend med låtar som till 99 procent(?) var skrivna av Dylan. På nästan en och en halv timme gjorde de sitt bästa på att inte upprepa någon låt från repertoaren som gjorde duons spelning på STÅ i våras till en succé. Det finns som sagt en obegränsad källa att välja ur när två Dylan-initierade artister möts.
   Lindgren & Unenge utmanar gärna sig själva genom sin ambition att välja lite mer udda Dylan-material som varken är sönderspelade eller speciellt uttjatade. För normalt intresserade, som exempelvis författaren av dessa ord, blev konserten därför en intressant resa mellan de trots allt allmänt kända låtarna (”Don't think twice, it's alright”, ”Mr tambourine man”...) och de mer unika klenoderna (”As I went out one morning”, ”Drifters escape”...). Låtar vars titlar blev verklighet när jag först efter konserten fick möjlighet att läsa setlistan (se nedan). En mix av klassiker och initierat godis med andra ord.
   Riktigt unikt var det däremot att de här två herrarna ställde sig på en scen med en omsorgsfullt nedskriven setlista som de sedan med ett enda undantag (religiöst baserade ”Every grain of sand” skippades i sista stund) höll sig strikt till. Mycket ovanligt när två så spontant influerade artister ställer sig på samma scen på en pub en fredagskväll.
   Vad jag minns från vårspelningen var det väl egentligen bara Olles alltid lika vackra och känsliga version av ”Farewell Angelina” (”Farväl vackra Sara”) och hans tekniska gitarrskicklighet i instrumentala ”Nashville skyline rag” som upprepades på fredagskvällen.
   Höjdpunkterna var desto fler när jag bland annat fick höra personliga favoriter som ”You ain't going nowhere”, ”Just like Tom Thumb's blues” och ”Girl from the north country”. Framföranden som dominerades av Richard men där Olle så effektivt kompade med sin gitarr. När Richard satte sig vid pianot steg den känslomässiga intensiteten i låtarna ”Is your love in vain”, en underbar ”I want you” och ”Love minus zero” och gav hela konserten ett omväxlande uttryck.
   Så omväxlande och fritt att herrarna klämde in en Gordon Lightfoot-låt(!), ”Early morning rain”, mitt i Dylan-repertoaren som fick oss mindre Dylan-kunniga publik att för ett ögonblick rynka på näsan. Förklaringen kom efter konserten när Richard förklarade att Dylan spelat in låten (på albumet ”Self portrait”) och han höll talet när Lightfoot valdes in i Rock'n'Roll of Fame 1988. Då rätades frågetecknet ut till ett utropstecken.

FOTNOT: På måndag uppträder Isabella Lundgren på Örebro Teater med sin Dylan-hyllande konsert. Och 13 november kommer Mikael Wiehe och Ebba Forsberg till Örebro och Hjalmar Bergman Teatern med konserten "Dylan på svenska".



/ Håkan

Covers: Ann Wilson

ANN WILSON: Immortal (BMG, 2018)

DET AMERIKANSKT MELODIÖST HÅRDROCKANDE bandet Heart har aldrig varit några favoriter på min grammofon. Men när en av systrarna Wilson i bandets frontlinje återigen har producerat en coverskiva får den givetvis plats här på Håkans Pop. Jag har följaktligen inte alltför stora förväntningar när en sångerska i ett band gör soloskivor som i det här fallet är producerat av bandets producent, Mike Flicker.
   Att sedan materialet på skivan är hämtat från så många olika håll, från Audioslave via Leonard Cohen till Amy Winehouse och Gerry Rafferty, får mig inte på bättre och positivare humör. Den röda tråden på albumet är inte musikaliskt uppenbar men den sammanhållande länken och urvalet låtar kommer från låtskrivare och artister som är döda sedan några år. I Ann Wilsons sympatiska ögon är de odödliga (”Immortal”) men slutresultatet är ändå spretigt och ojämnt.
   Inledningen på skivan, där gitarristen Warren Haynes gästar, får mig inte att ändra åsikt. Tung, opersonlig rock har aldrig varit min kopp te och när Ann dessutom passar på att effektivt mörda Lesley Gores gamla fina 60-tals-dänga ”You don't own me” får det mig nästan att ge upp. Men det finns lite ljus även i ett kompakt mörker.
   Lite senare på albumet gästar Ben Mink, mest känd som k. d. Langs samarbetspartner, som med sin elektriska fiol sätter stor prägel på några betydligt lugnare låtar. Plötsligt, på ”A thousand kisses deep” och ”Back to black”, blir ”Immortal” både lågmäld, personlig och mer intressant.
   Men det finns fortfarande detaljer att reta upp sig på. Ann försöker göra om ”Life in the fast lane” till 80-talssyntpop och att ge sig på Gerry Raffertys i original suveräna ”Baker street” är givetvis dömt att misslyckas.
   Någorlunda intressant är däremot Ann Wilsons ambition att leta upp några oförutsägbara låtar från Tom Petty och Deavid Bowie.


1. You Don't Own Me Featuring Warren Haynes (David White/John Madara)
1963. Singel med Lesley Gore.
2. I Am The Highway (Brad Wilk/Chris Cornell/Tim Commerford/Tom Morello)
2002. Från albumet ”Audioslave” med Audioslave.
3. Luna Featuring Warren Haynes (Tom Petty)
1976. Från albumet ”Tom Petty & the Heartbreakers” med Tom Petty & the Heartbreakers.
4. I'm Afraid Of Americans (Brian Eno/David Bowie)
1997. Från albumet ”Earthling” med David Bowie.
5. Politician (Jack Bruce/Pete Brown)
1968. Från albumet ”Wheels of fire” med Cream.
6. A Thousand Kisses Deep Featuring Ben Mink (Leonard Cohen/Sharon Robinson)
2001. Från albumet ”Ten new songs” med Leonard Cohen.
7. Life In The Fast Lane (Don Henley/Glenn Frey/Joe Walsh)
1976. Från albumet ”Hotel California” med Eagles.
8. Back To Black Featuring Ben Mink (Amy Winehouse/Mark Ronson)
2006. Från albumet ”Back to black” med Amy Winehouse.
9. A Different Corner (George Michael)
1986. Singel med Wham!.
10. Baker Street (Gerry Rafferty)
1978. Från albumet ”City to city” med låtskrivaren.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: ”Sömnen” (1983)

Tommy Cosmo (Mats Ronander) är på väg till tåget som ska föra honom till Åre i filmatiseringen av Ulf Lundells bok "Sömnen". Scenen spelas in inför vanliga människor i avgångshallen på Stockholms Centralstation.


Regissören Lennart Svensson instruerar Mats Ronander och Björn Andersson inför en inomhusscen i "Sömnen".


Mellan tagningarna i filmandet av "Sömnen" diskuterar Mats Ronander, Örjan Ramberg, Ulf Lundell och Janne Bark.


Mats Ronander och Ulf Lundell, två huvudrollsinnehavare i filmen "Sömnen".

Alla bilder: Anders ErkmanMats Ronander sminkas inför en filmscen i "Sömnen".

MÅNDAG 10 OKTOBER 1983 ÅKTE JAG och fotografen Anders Erkman upp till Stockholm för att under två dagar och en kväll närvara vid filminspelningen av ”Sömnen”, filmatiseringen av Ulf Lundells bok.
   Vi åkte tåg från Örebro (kl 11:23) och när vi kom till Stockholms Centralstation hamnade vi alldeles omedelbart i filminspelningen. Just där på plats spelades nämligen scenerna in när huvudpersonen Tommy Cosmo (Mats Ronander) hade bestämt sig för att lämna Stockholm för att åka upp till Åre. På eftermiddagen fick han gång på gång vandra genom folkmassorna i avgångshallen och senare på kvällen spelades själva tågscenerna in i och utanför tåget.
   Jag minns inga direkta detaljer från själva inspelningarna men minns att Hannes Holm, nybliven skådespelare men i den här produktionen var han någon typ av allt-i-allo, kom fram och frågade om vi ville ha en kvällsmacka som alla andra i en paus. Holm hade ju några år tidigare ”slagit igenom” för sin roll i filmen ”Inter rail” men nu var han en hjälpreda vid sidan om.
   Dagen efter, tisdag, ägnades filmarbetet åt inomhusscener där Tommy Cosmo i ett källarutrymme skulle bygga den mås han så gärna ville flyga med. Den interiörinspelningen skedde på Åsögatan på söder i Stockholm både uppe i en lägenhet och nere i källaren. I en paus ute på trottoaren (se bild ovan) gjorde jag min huvudsakliga intervju med Ronander (publiceras nästa vecka här på Håkans Pop). Under det intensiva filmandet i källaren träffade jag också skådespelaren Björn Andersson, som spelade Cosmos kompis Pix, som också hade, precis som Mats, en genuin Örebrobakgrund fast han föddes i Boden.
   Björn gjorde sin första filmroll här men skådespelarbanan hade en lång startsträcka för honom. Han har först på 2010-talet fått fart på sin karriär i filmer som ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Cockpit”, ”Call girl”, ”Skumtimmen” och ”Borg”.
   Mötet med Mats Ronander var givetvis huvudfokus under de här två Stockholmsdagarna men jag fick också möjlighet att prata med många andra i produktionen. Som exempelvis regiassistenten Håkan Wretljung (som jag faktiskt hade träffat i samband med en Ulf Lundell-konsert i Örebro 1980), konstnärlige ledaren Bengt Forslund och huvudmanusförfattaren Ulf Lundell som oannonserat och lite överraskande dök upp vid inspelningen av kvällscenerna på Stockholms Centralstation.
   Redan 1980 diskuterade jag med Lundell om ”Sömnen”-manuset och då var han väldigt pessimistisk om någon kommande film men tre år senare resulterade allt i en filminspelning.
   Det tog några veckor att samla intrycken från filminspelningarna innan den långa, långa artikeln med alla intervjuerna publicerades nästan två veckor senare.
   Av alla gamla intervjuer som jag återpublicerat här på Håkans Pop inklusive de som är planerade fram till nästa år är nog den här artikeln/intervjun min definitiva favorit. Ofta är ju de gamla texterna lite gammalmodiga och stelbent skrivna, som i efterhand decennier senare ofta kräver lite redigering för att passa in i dagens språkbruk, men den här tycker jag att jag lyckades med redan då.



De här intervjuerna publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1983.

Gestaltar Tommy Cosmo i ”Sömnen”
RONANDER GÖR SITT LIVS ROLL

”TYSTNAD”, ”TAGNING”, ”KAMERAN GÅR”, ”KLAPPA” och ”Börja”. De enkla men viktiga fraserna säger regissören Lennart Svensson med en noggrann och rituell regelbundenhet inför varje ny inspelningsscen, varje repetition och omtagning.
   Ulf Lundells succéroman ”Sömnen” ska bli film med örebroaren Mats Ronander i huvudrollen som Tommy Cosmo och det 52 dagar långa inspelningsarbetet börjar nu närma sig slutfasen.
   Allehanda följde filminspelningarna under två dagar. Inspelningar under två helt olika yttre förutsättningar. Dels bland allmänheten på Centralstationen i Stockholm och dels i en källarlokal på Söder i samma stad.
   Vägen från bok till romanens slutgiltiga filmversion har varit både lång, komplicerad och obestämd. Redan för tre år sedan skrev Lundell det första manuset där han själv skulle spela huvudrollen. Av många olika skäl, bland annat finansiella, lades projektet då ned och Lundell gav sig istället ut på turné.
   Sedan har Håkan Wretljung, regiassistent och stillbildsfotograf på den nu pågående filminspelningen, och Ulf Lundell skrivit ytterligare fem manus som nu slutligen har givit resultat. Ett träget jobb som Lundell idag inte vill ha ogjort.
   - Första manuset var inte allvarligt menat och saknade många viktiga detaljer. Och jag själv i huvudrollen vore nog en alltför stor egotripp, säger Ulf som oannonserat dyker upp på en av inspelningarna. Han har hållit sig i bakgrunden under hela filmarbetet och är inte säker på att regissören håller sig strikt efter manus.
   - Vissa ändringar får man räkna med, idéer och uppslag som spontant dyker upp på plats med mera, men jag får väl se den färdiga filmversionen innan jag bestämmer mig för att stå för manuset, säger Ulf och ler och vet inte riktigt om han menar allvar eller skojar.
   - Men vad gäller bokens turnéliv får väl Mats bevaka mina intresse, tillägger han. Tommy Cosmo är ju en hybrid av mig själv och Mats och naturligtvis många andra.
   ”Sömnen” är bland annat en film om den sociala och politiska dvala som många under 70-talet sakta gled in i. Om dess aktualitet och handlingen i övrigt, berättar Ulf:
”Sömnen” handlar om två slags sömn, dels den där när reaktionära filtar lamslår landet och dels den där när fyra 60-talsungdomars uppror och engagemang totalt slocknar. Budskapet har inte lika stor betydelse idag, då vore en dokumentär bättre.
   Utan direkt filmvana, ett barnprogram på tv 1967, ”Repet”, och en novellfilm med Lizzi Alandh för cirka tio år sedan är Mats Ronander en naturlig huvudrollsinnehavare vald av bland annat manusförfattaren Lundell själv.
   Och filmgänget kring Mats berömmer. Håkan Wretljung:
   - Mats är ju själv producent, han kan se allting i sin helhet och det är viktigt under filminspelningar där 75 procent är planering och ett lagarbete som måste klaffa.

FÖR EN LEKMAN VERKAR FILMINSPELNINGSARBETET vara allt annat än välplanerat, ett magnifikt kaos där man obehindrat slänger sig mellan årstiderna och olika tidpunkter i det skrivna manuset. Men Mats har inte haft några problem att anpassa sig bland skådespelare och filmteam.
   - Jag blir aldrig nojig när jag befinner mig i fokus. Det har jag väl 13 års scenvana att tacka för men det kan ändå kännas jobbigt att agera framför så här mycket folk på Centralen, svårt att koncentrera sig på rollen.
   - Visst var det lite spänt i början av inspelningarna men vi svetsade oss samman under två veckor i Åre som kom mycket lägligt för några veckor sedan. Det var underbart däruppe, säger Mats medan han bläddrar i en jämtländsk lokaltidning som gjort reportage om filminspelningarna.
   Mats har redan sett mycket av de filmade oklippta inslagen och känner sig inte besvärad av att se sig själv på film. Som offentlig person är han van att bli fotograferad och avbildad.
   Varje inspelningsscen inleds med ett långt ingående samtal mellan regissören Lennart Svensson och medverkande skådespelare. Inspelningarna på Centralstationen utspelar sig tidigt i filmen, just när Tommy Cosmo tänker fly till Åre men plötsligt stöter på Bonk (Örjan Ramberg) och Kriss (Janne Bark) som försöker hindra honom.
   Just de här konkreta scenerna finns inte med i boken och är ett tydligt exempel på att bok och film kommer att skilja sig åt. Mer replikskiften, roller som slopas, miljöer som blir annorlunda och många överraskningar.
   Bengt Forslund, filmens konstnärlige rådgivare, förklarar fördelen med att filma på plats mot att bygga en studio.
   - Redan på 60-talet började man filma interiörer på plats. Det försvårar ofta filmarbetet men förenklar förberedelserna oerhört. Man vinner tid och tid är som bekant pengar. ”Sömnen” är budgeterad 5 miljoner kronor vilket ska jämföras med en storfilm som ”Raskenstam” som kostade 7 miljoner där nästan allt gjordes i studio.
   När scenerna på Centralen diskuteras är det inte oväntat Örjan Ramberg som är mest aktiv, den ende proffsskådespelaren på plats som för övrigt också medverkade i Ulf Lundells första film ”Jack”.
   Örjan tar tag i dialogen och spelar ut på ett fantastisk sätt. Så allvarligt och hotfullt att Mats brister ut i skratt efter varje tagning. Om Kriss och Bonk lyckas hindra Cosmo från att åka avslöjas vid premiären 1 april 1984, som av en beräknad tillfällighet råkar vara Mats Ronanders 30-årsdag.
   ”Sömnen” har många debutanter. Lennart Svensson gör sin första långfilm och i de båda huvudrollerna som Tommy Cosmo och Helena är det filmdebuter, Mats respektive Maria Lindberg. Övriga roller i filmen spelas av bland annat Pia Garde, Anders Åberg, Håkan Serner, Bert-Åke Varg och ännu en örebroare, Björn Andersson.

BJÖRN, 34-ÅRING UPPVUXEN I ROSTA i Örebro där rivaliteten mellan Östra och Västra Vintergatan var som störst, gör en stark och känslosam rollgestaltning av Pix, Tommy Cosmos närmaste vän. Björn spelar med Riksteatern till vardags och ska snart ut på en Norrlandsturné. Han är också filmdebutant men har spelat en hel del tv så kameravanan märks tydligt.
   I augusti startade filminspelningarna med de mest komplicerade scenerna när Cosmo får upp sin färdigbyggda mås. De scenerna spelades in på Gärdet och krävde ett antal kameror, helikoptrar, lyftkranar, drakflygare och stuntmän.
   Det är den måsen som nu plockas isär för inspelningen i en källarlokal på Åsögatan. Där bygger Tommy Cosmo sin mås med hjälp från Pix. En Pix som inte mår bra, har problem medan Cosmo sprudlar av liv efter det goda förhållandet med Helena.
   För första gången håller Mats ett svetsaggregat i händerna och det är inledningsvis ganska klumpiga rörelser. Men alla är på det klara med att Cosmo i själva verket inte är någon mästersvetsare.
   Mitt i all röra och påtagligt kaos som en filminspelning är har den lugne och rutinerade fotografen Lasse Björne en viktig roll. Han är lugnet själv och stressas inte av varken skådespelare eller regissör. Så har han också sextio långfilmer bakom sig!
   I slutet på månaden avslutas filminspelningarna. Klippningen äger rum i november och december, ljudläggningen i januari och mixningen i början på februari. I månadsskiftet februari/mars beräknas första filmkopian ligga klar. Då är den drygt sex år långa vägen från bok till film fulländad.
   Manusförfattaren Ulf Lundell ser inspelningen av en scen på Stockholms Central, lutar sig förstrött mot en pelare och ser allmänt tillfredsställd ut. Nöjd med valet av huvudrollsinnehavare, kompisen Mats Ronander, och ännu mer nöjd med att själv slippa stå i kamerafokus och strålkastarljuset.

/ Håkan

00: #27. ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS

ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS: Momofuku (Lost Highway, 2008)

NÄR JAG I MINNET FÖRSÖKTE KOMBINERA Elvis Costello med 00-talet blev det spontant ganska förvirrat och splittrat. Hans konventionella skivproduktion under det decenniet var hyfsat regelbunden men däremellan sneglade han mot en mängd andra musikaliska genrer som onekligen till stor del tog udden av Costellos rykte som rockartist.
   Samarbetet med operastjärnan Anne-Sofie von Otter (”For the stars”, 2001), enbart stråkar och piano på ”North” (2003), klassisk musik (”Il sogne” (2004), pianojazz med Marian McPartland (2005), mer jazz med The Metropole Orkest (”My flame burns blue”, 2006) och duettskivan med Allen Toussaint (”The river in reverrse”, 2006) gjorde det svårt att hitta Elvis röda tråd eller de genuina höjdpunkterna i hans musik.
   Och tråden hos de rockproducerade albumen var under 00-talet inte heller speciellt röd och framgångsrik. ”When I was cruel” (2002) förstod jag inte då/förstår jag inte nu och ”The delivery man” (2004) hade i grund och botten ett countrytema men förvandlades till en tålamodskrävande blandning av Tom Waits-skramlig rock och ytterst vackra Emmylou Harris-duetter.
   Elvis avslutade decenniet med det bluegrassflörtande och övervägande akustiska albumet, med den omöjliga titeln, ”Secret, Profane & Sugarcane” (2009) men året innan presenterade han sitt bästa rockalbum på 00-talet, ”Momofuku”.
   Idén till albumet och därefter inspirationen gick från 0 till 100 på några dagar tidigt 2008. Elvis Costello hade precis innan förklarat/hotat med att lägga av, trött på skivbranschen och trött på sig själv som artist. 2007 hade han blivit pappa till tvillingar och ville uppenbart prioritera privatlivet. Men under ytan hos den sjukligt kreativt tänkande Elvis fanns ändå en permanent drivkraft som först accepterade erbjudandet att hjälpa den amerikanska sångerskan Jenny Lewis vid den tre veckor långa inspelningen av andra soloalbumet ”Acid tongue” i januari 2008.
   Elvis tog med sig två egna låtar som han spelade in med Jenny och hennes band. Två låtar som kom att hamna på ”Momofuku”... Elvis fann studioarbetet så väldigt inspirerande att han genast började styra upp egna inspelningar i samma studio, Sound City Studios, i Van Nuys strax utanför Los Angeles. Samarbetet med Jenny Lewis producent Jason Lader fick en naturlig fortsättning på ”Momofuku” och på en majoritet av låtarna medverkar Jenny och delar av hennes band, gitarristen Johnathan Rice och steelgitarristen ”Farmer” Dave Scher.
   Men The Imposters, som under 00-talet blev Costellos fasta rockiga kompband, fanns naturligtvis också på plats. Bandet blev den naturliga fortsättningen på Elvis klassiska komp med The Attractions från 70-talet och framåt. Trion, Pete Thomas, trummor, Steve Nieve, keyboards, och Bruce Thomas, bas, fanns med redan på Costellos första liveinspelningar sommaren 1977. Tillsammans turnerade de till och från fram till hösten 1996 när Costello bestämde sig för att avbryta samarbetet med Attractions, bråk med basisten Thomas var nog den största och viktigaste orsaken.
   Därefter turnerade Elvis sparsamt, 1997 och 1998 inte alls och hela 1999 ensam med bara klaviaturkillen Nieve som komp. När Elvis 2001 blev sugen att spela in ”When I was cruel”, första rockplattan med originalmaterial på flera år, vände han sig åter till Pete Thomas och Steve Nieve men inte Bruce Thomas. Amerikanen Davey Faragher, originalmedlem i Cracker 1990-1993 och under resten av 90-talet i John Hiatts kompband, blev ny basist. Jag misstänker att det var Elvis som direkt gav trion gruppnamnet The Imposters efter sitt eget alter ego The Imposter som 1983 och 1984 gav ut två udda singlar, ”Pills and soap” och ”Peace in our time”. Ett gruppnamn som först fick credit på US Summer Tour redan 2002 och på albumet ”The delivery man” 2004 och fyra år senare på ”Momofuku”.

Favoritlåt: "Song with Rose". Först bör väl alla fräscht rockiga låtar på albumet framhållas, en pånyttfödelse som tydligt ekar gamla Attractions. Öppningen är ju sagolik med ”No hiding place” men jag faller ändå mest för albumets lite lugnare mer melodiska låtar. ”My three sons”, när han sjunger om sina söner, är ju självbiografisk som få Costello-låtar. Drygt ett år innan skivan hade Elvis blivit pappa till tvillingsöner och hade ju sedan gammalt en son från sitt första äktenskap, tre söner alltså. En mycket fin låt men ”Song with Rose” får mitt pris. En låt som Elvis skrivit tillsammans med Rosanne Cash och är så vacker, ljuvligt arrangerad med flygel, steelguitar och 12-strängad Rickenbacker och sjungs med sedvanlig pondus utan att ens nämna låttiteln i texten.

/ Håkan

”Still managing”

Önskemål från England har fått mig att publicera en engelsk version av min recension av Southend-gruppen Da Managements andra album.

DA MANAGEMENT: Still managing (Da Management, 2019)

THE POSTMAN DELIVERED A LETTER FROM JOHN BOBIN which contained the Southend quintet Da Management's new album. This is a experienced bunch of musicians from countless different bands from just Southend and the surrounding area. Bassist John Bobin and steel guitarist Vic Collins are probably the most renowned musicians from their early times in Mickey Jupp's Legend and Kursaal Flyers, respectively.
   But other singers and musicians in the band have a diverse background in local music history. Singer and harmonica Billy B played in The Alvin Jones Band and in the 60's in The Wise Men. Singer and guitarist Chris Stock in The Avengers and The Crew Of Three, among others. And drummer Jerry Nathan was a member in Beyond Redemption and Shades Of Gray.
   Da Management, however, is not a playground for really creative ideas and diligent songwriters. The group is largely a cover band formed to entertain and their second album are more well made than I thought possible in my imagination. The contents are covers from many different areas, where it may be difficult to detect any common thread, but it is exceptionally neat and professionally recorded (in a studio named "No Recording Studio" ...) without the ambition to sharpen the material with some exciting new interpretations.
   Okay, sometimes the cover songs feel a little well predictable and used too many times among cover bands. The first song "I knew the bride (when she used to rock and roll)" can hardly challenge Dave Edmunds' original on record or Rockpile's version live but Vic Collins pedal steel decorates nicely. "Rockin 'Robin" is a rather worn-out rock'n'roll song and Bee Gees' "To love somebody" has been heard a few times too many over the years. Real pubrock music or maybe we should even rename the genre old men's rock'n'roll considering the members' age.
   Da Management has three singers who switch places at the microphone which, after all, the variation on the album becomes quite positive. Together with the band's often tight rock 'n' roll-rhythms "Still managing" becomes a consistently entertaining record. But best of all are the slightly calmer moments of the album, "Blue bayou" and "Don't let the sun catch you crying", where Da Management almost touches Nick Lowe's ballad highlights in recent years.
   Da Management is mainly a cover band but their latest album ends with two original songs, "Silly Billy" and "Midnight train", which I understand after some detective work are written by the band's Billy B under his real name Eric Boulter. Harmonica-based poprock that blends nicely together with the more wellknown cover songs.
   The drawing of the man with guitar (see left) has become the hallmark of Da Management. Created by Paul Shuttleworth, once a spectacular singer in Kursaal Flyers and now in the local group The Ugly Guys.

/ Håkan

Covers: Da Management

DA MANAGEMENT: Still managing (Da Management, 2019)

BOKSTAVLIGEN SOM ETT BREV PÅ POSTEN (från John Bobin) landar Southend-kvintetten Da Managements nya album i min cd-spelare. Det här är ett garvat gäng musiker med stor rutin i ett otal olika band från just Southend och området runt. Basisten John Bobin och steelgitarristen Vic Collins är väl de mest namnkunniga musikerna från sina uppdrag i Mickey Jupps Legend respektive Kursaal Flyers.
   Men övriga sångare och musiker i bandet har en mångsidig bakgrund i den lokala musikhistorien. Sångaren och munspelaren Billy B spelade i The Alvin Jones Band och på 60-talet i The Wise Men. Sångaren och gitarristen Chris Stock i bland annat The Avengers och The Crew Of Three. Och trummisen Jerry Nathan var med i Beyond Redemption och Shades Of Grey.
   Da Management är dock ingen lekplats för riktigt kreativa idéer och flitiga låtskrivare. Gruppen är ju till stor del ett coverband som bildats för att roa och underhålla och deras andra album är mer välgjord än jag i min fantasi trodde var möjligt. Innehållet är covers från många olika håll, där det visserligen kan vara svårt att upptäcka någon röd tråd, men det är osedvanligt snyggt och proffsigt inspelat (i en studio med namnet ”No Recording Studio”...) utan att ambitionen räckt till för att vässa materialet med några spännande nytolkningar.
   Ok, ibland känns coverlåtarna lite väl förutsägbara och fantasilösa och tämligen förbrukade i coversammanhang. Första låten ”I knew the bride (when she used to rock and roll)” kan knappast utmana Dave Edmunds original på skiva eller Rockpiles version live men Vic Collins pedal steel dekorerar fint. ”Rockin' Robin” är en tämligen utsliten rock'n'roll-låt och Bee Gees ”To love somebody” har man väl genom åren hört några gånger för ofta. Urtypen av pubrock eller ska vi kanske till och med döpa genren till gubbrock med tanke på medlemmarnas ålder.
   Da Management har tre sångare som växlar plats vid mikrofonen som gör att variationen på albumet trots allt blir ganska positiv. Och tillsammans med bandets ofta tajta rock'n'roll-sväng blir ”Still managing” en genomgående underhållande platta. Men allra bäst är skivans lite lugnare stunder, ”Blue bayou” och ”Don't let the sun catch you crying”, där Da Management nästan tangerar Nick Lowes balladhöjdpunkter på senare år.
   Da Management är som sagt huvudsakligen ett coverband men deras senaste album avslutas med två originallåtar, ”Silly Billy” och ”Midnight train”, som jag efter lite detektivarbete har förstått är skrivna av bandets Billy B under sitt riktiga namn Eric Boulter. Munspelsdoftande poprock som smälter in fint i det övriga covermaterialet.
   Den tecknade gubben med gitarr (se vänster) som har blivit Da Managements kännetecken är skapad av Paul Shuttleworth, en gång spektakulär sångare i Kursaal Flyers och numera i The Ugly Guys.


I knew the bride (when she used to rock and roll) (Nick Lowe)
1977. Från albumet ”Get it” med Dave Edmunds.
On the beach (Bruce Welch/Hank B Marvin/Cliff Richard)
1964. Singel med Cliff Richard & the Shadows.
Love will keep us alive (Jim Capaldi/Paul Carrack/Vale)
1994. Från albumet ”Hell freezes over” med Eagles.
When will I be loved? (Phil Everly)
1960. Singel med Everly Brothers, då utan frågetecken.
Blue bayou (Roy Orbison/Joe Melson)
1963. Singel med Roy Orbison.
Rockin' Robin (Jimmie Thomas)
1958. Singel (”Rock-in Robin”) med Bobby Day. Skriven av Leon René under pseudonym.
Don't let the sun catch you crying (Gerry Marsden)
1964. Singel med Louise Cordet. Ursprunglig credit: Gerry Marsden/Les Chadwick/Les Maguire.
To love somebody (Barry Gibb/Robin Gibb)
1967. Singel med Bee Gees.
Silly Billy (Eric Boulter)
2019. Original.
Midnight train (Eric Boulter)
2019. Original.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1983)

Foto: Anders Erkman11 oktober 1983: Intervju med Mats Ronander på Åsögatan i Stockholm.

1983 VAR MATS RONANDER PÅ MÅNGA SÄTT det kanske hetaste namnet i svensk rockmusik. På två egna album, ”Hård kärlek” (1981) och ””God bok” (1982), hade han etablerat sig som soloartist i eget namn och turnerat flitigt med eget band. Han hade på några år utvecklats från den i många sammanhang ständigt uppdykande sidofiguren till en solostjärna. Den tveklösa karisman på scen gjorde honom som klippt och skuren för rollen som Tommy Cosmo i den filmatiserade versionen av Ulf Lundells bok ”Sömnen”. Förra veckan berättade jag allt från inspelningen av filmen i Stockholm, en artikel som publicerades i Nerikes Allehanda samma dag som den här Mats Ronander-intervjun.
   Under filminspelningen, som jag och fotografen Anders Erkman följde under två dagar, fick jag åtskilliga samtal med Mats. Men den huvudsakliga intervjun med honom gjorde jag på trottoaren(!) på Åsögatan på söder i Stockholm (se bild ovan) på eftermiddagen 11 oktober 1983.
   Förutom den egna solokarriären hade Mats under 1983 också etablerat sig som skivproducent. Med uppmärksammade aktuella insatser på Ola Magnells ”Gaia” och Py Bäckmans ”Sista föreställningen” låg vägen öppen för Mats även på det området. Han fick senare förtroendet att producera även Magnells och Bäckmans nästa album. Däremot blev det inget av med planerna för Monica Törnells kommande album som Mats nämner i intervjutexten. Monicas ”Mica”, där hon gjorde den numera klassiska originalversionen av Ted Ströms ”Vintersaga”, producerades av Ulf Wahlberg.
   Inte heller blev det något av den för ögonblicket perfekta snilleblixten att Janne Bark skulle spela med Mats Ronander. Mats hade tidigt i solokarriären en idé om att utöka sitt band med ytterligare en gitarrist. Till turnén hösten 1982, som följde upp albumet ”God bok”, var det Raj Montana Band-gitarristen David Carlson som fyllde upp bredvid Mats. Och när nästa album ”50/50” (1984) skulle spelas in introducerade Mats värmlänningen Henrik Janson vid sin sida och deras samarbete skulle pågå i många år.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1983.

Mats närmaste framtid
MERA STUDIOJOBB OCH NYTT ALBUM I VÅR

   - ”SÖMNEN” ÄR JU INGEN ROCK'N'ROLL-FILM, poängterar Mats Ronander vid ett flertal tillfällen under de två dagar som Allehanda följer filminspelningarna. Han förstår misstanken då både han själv och Ulf Lundell så aktivt medverkar i filmen och då huvudrollskaraktären Tommy Cosmo är en hybrid av de båda musikerna.
   Mats, eller Malla som alla musikerkompisar kallar honom, har tagit några månaders sabbat från rockmusiken under filminspelningen. I en tid där han är Sveriges hetaste skivproducent (Py Bäckman och Ola Magnell) utan att själv kunna förklara den titeln.
   - Jag är ingen arrangör och ingen tekniker. Bara en musiker med åsikter om hur något ska utformas. Katalysator är säkert den rätta benämningen på min roll vid skivinspelningar.
   Dessutom nedvärderar Mats anspråkslöst sin egen insats på Olas och Pys skivor.
   - Ola hade uppenbart fastnat i ett slött trubadurinriktat Metronome-sound som vi fräschade upp tillsammans med hans och mitt band. Lättjobbat liksom Pys album ”Sista föreställningen” där grundarrangemang redan var klart på demostadiet. Även där känner jag musikerna väl och det underlättar.
   Mats har efter de producentframgångarna givetvis fått många anbud på ytterligare studiojobb. Han vill bara avslöja en artist, Monica Törnell.
   Mats egen solokarriär har också fått vänta på en uppföljning men efter nästan ett år utan turnéer börjar det nu dra i Ronander-pojken, på egna karriären och i andra rocksammanhang.
   - I december och januari ska jag göra mitt tredje soloalbum, en betydligt rockigare och mer gitarrdominerad skiva. ”Har du lust att vara med och gasa på några spår?”, frågar han spontant Janne Bark (som spelar karaktären Kriss i ”Sömnen”) i en paus på filminspelningen.
   Bark var inte sen att tacka ja.
   Dessutom är Low Budget Blues Band, Mallas hobbyorkester tillsammans med Lasse Wellander och Mike Watson, inbokad för Måndagsbörsen i januari och sedan planerar han att turnera med sitt eget band senare i vår då albumet har kommit ut.
   Till filmen har ett band bestående av Mats, Janne Bark, Rutger Gunnarsson, (Örjan Ramberg i filmen), Åke Sundqvist, Hasse Olsson och Clarence Öfwerman gått in i studion och gjort den gamla Lundell/Ronander-livefavoriten ”All for the love of rock'n'roll”.
   I övrigt ska Ulf Lundell och Mats skriva filmmusiken tillsammans.
   - Ulf sjunger en ballad som filmtema och sedan blir det mycket stämningsmusik. Helst skulle jag vilja ha Stefan Nilsson med mig. Han är van att skriva filmmusik.
   Redan under filminspelningen märker man Mats tankar om den framtida filmmusiken. Han föreslår många musikaliska ingrepp i handlingen.

/ Håkan

Steve Cash (1946-2019)

JAG HAR VITTNAT OM MITT STORA INTRESSE för den amerikanska countryrockgruppen The Ozark Mountain Daredevils vid ett flertal tillfällen på Håkans Pop. Först en allmän artikel om mitt förhållande till gruppens historia och sedan en lång artikel om gruppens debutskiva utan titel från 1973. I kölvattnet av Eagles första bländande skivor var jag i skivbutiken då på jakt efter fler amerikanska countryrockbaserade grupper och fastnade först för det spektakulära gruppnamnet och sedan för musiken och alla sångerna.
   STEVE CASH var en av många tongivande och låtskrivande medlemmar i sexmannagruppen. Tillsammans med Larry Lee, John Dillon och Randle Chowning skrev Cash låtarna som gjorde ett så bestående intryck på framförallt Ozark-gruppens första två album. Väldigt ofta skrev gruppmedlemmarna låtarna på egen hand, eller tillsammans med en annan, vilket gav materialet en varierad intressant touch som gjorde albumen osedvanligt omväxlande.
   På debutalbumet bidrog Cash med två egna låtar, ”Black sky” och ”Chicken train”, och två som han hade skrivit med John Dillon, ”Colorado song” och ”If you wanna get to heaven”. Den sistnämnda (med texten ”If you want a drink of water, you got to get it from a well. If you want to get to heaven, you got to raise a little hell.”) blev gruppens första singelhit när den nådde 25:e-platsen på Hot 100.
   Cashs låtskrivarsamarbete med Dillon fortsatte på gruppens andra album, ”It'll shine when it shines” (1974), där titellåten och ”Tidal wave” kom från deras pennor. Cash skrev ensam ”E. E. Lawson” och tillsammans med Larry Lee skrev han gruppens historiskt sett största hit, ”Jackie blue”.
   Steve Cash fortsatte bidra med starka låtar till Ozark-repertoaren under hela 70-talet i takt med att jag förlorade lite kontakt med gruppens musikaliska utveckling. Singellåtar som ”Thin ice”, ”If I only knew”, ”Crazy lovin'” och ”Take you tonight” var han i högsta grad delaktig i som låtskrivare.
   1978 spelade Steve Cash en av de stora rollerna, ”Caleb Stone”, i Paul Kennerleys mastodontverk ”White Mansions” om det amerikanska inbördeskriget. Cash sjunger låtarna ”White trash”, ”Southern boys” och ”The king has called me home” på dubbelalbumet där även Jessi Colter och Waylon Jennings spelar stora roller.
   Steve Cash avled igår 14 oktober 2019 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

00: #28. HÅKAN HELLSTRÖM

HÅKAN HELLSTRÖM: Det är så jag säger det (Virgin/Dolores, 2002)

JO, JAG PÅPEKADE VÄL DET I MIN introartikel om 00-talets bästa skivor att hela listan har en genomgående svensk dominans. Så har inte fallet varit tidigare när jag på Håkans Pop har listat och rangordnat mina favoriter från andra decennier. Det var under 00-talet som svensk musik exploderade i mitt huvud, bättre sent än aldrig kanske, och det var under det decenniet det kom fram så många nya spännande svenska namn. Artister och grupper som snabbt etablerade sig och kom att bli stationerade på topplistor, årsbästalistor och i historieböckerna för att i evigheter aldrig glömmas bort. De kom för att stanna.
   Ni vet säkert vilka namn jag syftar på och ni kommer under denna höst och vår möta många på vägen fram mot nummer ett på min högst subjektiva topplista med 00-talets i mina öron bästa album. Och idag möter vi den publikmässigt kanske störste av dem alla, Håkan Hellström.
   Håkans popularitet har sedan genombrottet med första releasen, singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som släpptes i maj 2000 och på hösten samma år följdes av debutalbumet med samma titel, växt med en rasande fart och blivit svindlande stor i jämförelse med alla andra artister. Tidig höst i år sålde han ut fyra Ullevi-konserter nästa sommar.
   I jämförelse med hans astronomiska popularitet idag var det kanske med facit i hand en blygsam start han gjorde precis när decenniet bara var några månader gammalt. Men jag minns tydligt hur han tämligen snabbt tog över all uppmärksamhet på den svenska musik- och för all del också mediamarknaden. Därför har hans allra första skivor en alldeles speciell plats i mitt minne, i mina öron och mina känslor. I en krass jämförelse med senare tids skivproduktioner kanske de första skivorna låter tunna och nybörjaraktiga. Men på det sätt Håkan fyllde de tidiga singlarna och albumen med historiskt sett helt oförglömliga låtar var det på något sätt givet att hans framtida karriär skulle bli så gigantisk som den nu blev.
   Jag kan väl avslöja att det inte är många artister eller grupper på min 36 album långa 00-lista som representeras med fler album än ett men Håkan Hellström är det exklusiva undantaget.
   Till sina första album skrev Håkan genomgående själv texterna. Musiken och melodierna skrev han också till stor del själv men han fick också hjälp från vissa musiker i sitt kompband eller tidigare samarbetspartners. Håkans band fick tidigt mycket uppmärksamhet och deras insatser kan inte nog uppskattas som på många sätt förklarar Håkan Hellströms gränslösa framgångar.   
   Ett band som mycket logiskt har ändrat skepnad under årens lopp men några nyckelpersoner har följt Håkan under samtliga framgångsrika år. Stefan Sporsén, keyboards och blåsinstrument, och Oscar Wallblom, bas, spelade på debuten 2000 och finns fortfarande kvar bakom Håkan. Mellan debutalbumet och ”Det är så jag säger det”, två år senare, var det dock få förändringar i kompet. Finn Björnulfsson, på diverse slagverk, var ny i bandet och var redan från start en naturlig del i livesoundet ty andra albumet har ju många brasilianskt färgade arrangemang med följaktligen mycket rytmer och slagverk i soundet.
   I övrigt var det på albumet numera ganska profilstarka namn som Daniel ”Hurricane” Gilbert, gitarr, Timo Räisinen, gitarr, och Fredrik Sandsten, trummor, som ganska effektivt formade det mycket personliga sound som kom att bli modell för Håkan Hellströms musik decennier framåt.
   På ”Det är så jag säger det” har Håkan, förutom låtskrivarsamarbetet med Räisänen på en låt, fått hjälp av två andra göteborgare utanför gruppen men nära förknippade med Hellström: Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren och Björn Olsson. Olsson har nästan legendstatus i Göteborg då han har varit medlem i både Union Carbide Productions, The Soundtrack Of Our Lives och Bear Quartet och sedan kom att producera ett helt Hellström-album 2013, ”Det kommer aldrig va över för mig”.
   En händelse som positivt påverkat min åsikt om Håkan Hellströms andra album är den gränslöst imponerande konserten, med en publikstämning ("Håkan, Håkan, Håkan...") som varken för eller senare har uppnåtts i Örebro, som jag upplevde på Frimis bara några månader efter skivrelease.

Favoritlåt: "Den fulaste flickan i världen". Tre singlar släpptes från ”Det är så jag säger det” med ”Kom igen Lena” (hade för övrigt radiopremiär på min 50-årsdag i september 2002) som den absolut mest naturliga aptitretaren i sitt tacksamma ”You can't hurry love”-tempo. Nästa singel blev ”Den fulaste flickan i världen” som är min klara favorit. Den inte har någon förutsägbar singelpotential och saknar det där smattrande trumsoundet som genomsyrar mycket på albumet. Kanske är det just Björn Olssons låtskrivarsamarbete som har gjort låten så oerhört personlig och annorlunda.

/ Håkan

Söndagseftermiddag med bluesrock på menyn

Bilder: Carina Österling


LOST PAJAZZOS
The Pennybridge Arms, Örebro 13 oktober 2019
Konsertlängd: 16:20-17:06, 17:24-18:09 och 18:28-....
Min plats: Sittande ca 10 meter från scenen.

JAG FICK EN INBJUDAN TILL EN KONSERT med Lost Pajazzos på Örebro Jazz & Bluesklubb. Eftersom jag sällan eller aldrig besöker varken jazz- eller bluesklubbar kände jag mig först ganska kallsinnig inför erbjudandet. Men när jag fördjupade mig i ämnet ökade intresset ganska rejält ty här fanns gruppmedlemmar jag hade lite koll på. När jag sedan läste på om bandets musikaliska ramar fanns här trots allt intressanta detaljer. Dessutom var ju konserttillfället en söndageftermiddag nära hemmet så varför inte avsluta helgen med lite levande musik.
   Bandets sångare och gitarrist, Bonne Löfman, har spelat med en mängd olika artister. Bland annat var han under många år stationerad i Jerry Williams kompband och nu senast, i våras på Zum Franziskaner i Stockholm, såg jag honom i Billy Bremners band Rockfiles. Basisten Hasse Larsson är en gammal örebroare som också har en gedigen musikalisk bakgrund i både jazz-, rock- och reggaekretsar. Trions trummis är Lennart ”Bingo” Törnqvist som jag däremot inte alls hade någon koll på.
   Med den bakgrunden är det inte så konstigt att bandet själva påstår att de spelar både blues, rock, country och jazz. Men på söndagsftermiddagen i Örebro var det främst blues, rock och bluesrock som stod på programmet. En mix av covers som kanske inte fick den eleganta fantasin att stå i givakt men musik som ändå är trevlig och trivsam och härligt underhållande ska absolut inte underskattas. Konserten var dessutom uppdelad på tre set som gjorde att vi en bit in i tredje avdelningen, över två timmar efter konsertstart, såg oss tvingade att lämna den trivsamma miljön.
   Med Löfman vid mikrofonen, som på en majoritet av konsertens låtar, inleddes konserten med Willie Dixons ”I'm ready”. Där var bluestemat som allra tydligast men på fortsättningen av konserten pendlade det mellan blues och ganska konventionella rocklåtar men också några smakfulla ballader för att variationen skulle fira triumfer under söndagseftermiddagen.
   Andra låten blev Larry Williams ”Bony Moronie”, fortsatte med John Hiatts ”Riding with the king” och standardlåten ”Stagger Lee” som faktiskt Hasse Larsson sjöng med den äran.
   Nu var repertoaren inte alls så genomgående förutsägbar och känd som det kanske verkar för det förekom många låtar som jag kände igen men inte riktigt kunde identifiera med titlar. En lätt bluesig version av John Lennons ”Jealous guy” tillhörde dock inte den kategorin. Hasse sjöng en låt som jag tror heter ”Hard times” innan första avdelningen avslutades med en ZZ Top-låt.
   I första pausen pratade jag med Hasse Larsson som berättade att han flyttade från Örebro 1978 och har bott i Stockholm sedan dess. Och nämnde Peps Bluesband och Bill's Boogie Band som kanske de mest kända sammanhangen han har medverkat i. Men han har ju också spelat en hel del jazzmusik och genom åren också spelat mycket på teater.
   Andra avdelningen inleddes med Keb Mos ”The worst is yet to come”, fortsatte med ”Let the good times roll” och Chuck Berrys ”If I were” (erkänner att jag där fick leta djupt i minnet bland Chuck-låtar innan jag fastnade i hans ”moderna” repertoar från 1979) innan jag för en stund tappade räkningen.
   Till min stora glädje uppmärksammade bandet sedan Mickey Jupps ”Standing at the crossroads again” men också James Browns ”I got you”, Tony Joe Whites ”Undercover agent of the blues”, en långsam Jimi Hendrix-låt för att avsluta andra set med Neil Youngs mäktiga ”Rocking in the free world”.
   Tredje set inleddes med Blue Blue Blands ”Ain't no love in the heart of the city”, Robert Crays ”Playing in the dirt” och en helt instrumental låt innan vi vinkade adjö till Hasse Larsson och lämnade The Pennybridge Arms.

/ Håkan

Covers: Rolling Stones

THE ROLLING STONES: Blue & lonesome (Rolling Stones/Polydor, 2016)

SOM JAG TILL OCH FRÅN BRUKAR FÖRKLARA här på min sida är jag ingen bluesfanatiker som älskar bluesmusik 24/7. Sedan kan jag villigt erkänna att när tillfälle dyker upp, som exempelvis för en månad sedan när jag såg Mats Ronander i Hallsberg, kan jag mycket väl ta till mig musiken och till och med känna pulsen öka när den bluesrelaterade musiken sprids i lokalen. När jag hör (och i det här fallet också ser) energin och de grundläggande musikaliska kvalitéerna med mina egna öron (och ögon) kan jag bli rätt imponerad och till och med fysiskt attraherad.
   I mitt lyssnande krävs det nog att blues är levande och blir nog som bäst framförd när en publik står och hejar på och man känner kommunikationen från ljudet av de elektriska gitarrsträngarna långt ner i hjärtat. Hur upprepande (tjatig?) och hur monotont (enformigt?) de än brukar spela så kan blues väcka även insomnade känslor till liv.
   Som sagt är det främst på levande tillställningar musikformen har sitt uppenbara liv men rätt inspelad, rätt spelad och med inte alltför förutsägbart material kan även en studioinspelad bluesskiva bli både fascinerande, spännande och otroligt underhållande. Som i Rolling Stones fall. Som på dagens aktuella skiva.
   Och nu snackar vi modern tid, 2016, när ljudåtergivning, autentiskt sound och arrangemang på gränsen till helt naturligt är så mycket mer värt än förr. I det här sammanhanget är det för mig naturligt att tänka tillbaka på tidigt 60-tal när jag hade Beatles som stora favoriter och Rolling Stones var för mig lillebror. Det här var innan de började producera originalmaterial på allvar. Stones var ju så här tidigt i stort sett en covermaskin när de gjorde egna ”versioner” av de gamla bluesgubbarna och r&b-profilerna och jag tyckte det var så tråkigt och intetsägande.
   Jag har ju senare lärt mig, i Larm #11 exempelvis, att Mick Jagger & Co gjorde det till sin livsuppgift att sprida den svarta musiken till Englands ungdomar och visa upp rötterna till vad som blev 60-talets popmusik. Men just då, 1963-64, var deras så kallade tolkningar av ”Little red rooster”, ”It's all over now” och ”Mannish boy” inte så mycket värda för en 12-årig grabb från norr i Örebro. Beatles gjorde ju också förhållandevis många covers i början av sin karriär och även där handlade det ofta om svart musik, Smokey Robinson, Little Richard, Arthur Alexander, Larry Williams och Chuck Berry (de tre sistnämnda artisterna var favoriter även hos Stones).
   Men de fyra Liverpool-killarna förvandlade de svarta originalen till popmusik som då attraherade mig så mycket mer än rhythm & blues-osande rockmusik och då blev det inte så svårt att välja sida.
   Vad jag vill komma fram till i min överdimensionerade utvikning i ämnet är att Stones har blivit så mycket bättre som uttolkare av blues och r&b i takt med att min egen ståndpunkt i ämnet har mildrats med åren. Och just i den diskussionen är ”Blue and lonesome” ett utropstecken, som med besked visar hur de engelska killarna kan tolka blues- och r&b med full personlighet och tar materialet flera steg längre idag, eller för tre år sedan, jämfört med de anonyma plankningarna de sysslade med på 60-talet.
   ”Blue & lonesome” låter inte alls som den är inspelad i en högteknologisk modern studio i London, Mark Knopflers British Grove Studios, på bara tre dagar. Utan gjord i något kyffe på någon bakgata i Chicago fast med dagens teknik som lyfter fram de rätta detaljerna och mosar in exakt rätt energi i de gamla tongångarna. Mick Jagger sjunger ofattbart starkt, blåser bluesmunspel som aldrig förr och bandet i övrigt är på topp. Nästan onödigt att bjuda in Eric Clapton på två spår...
   De numera fyra Rolling Stones-medlemmar är i vanlig ordning omgivna av de mycket etablerade musikerna Chuck Leavell, keyboards, och Daryll Jones, bas, tillsammans med ytterligare en klaviaturspelare och i sammanhanget nytt ansikte, engelsmannen Matt Clifford. Rutinerade Stones-producenten Don Was har producerat tillsammans med och The Glimmer Twins men soundet på ”Blue & lonesome” låter i sanningens namn väldigt oproducerat och naturligt.
   Till alla namn som Lennart Persson refererade till i den där gamla ovannämnda fantastiska Larm-artikeln har Stones på ”Blue and lonesome” lagt till ytterligare en rad legendariska namn på originalartister som exempelvis Little Walter (tre låtar), Eddie Taylor, Little Johnny Taylor och Magic Sam. Och ingen låt är sämre än den andra.


1. Just Your Fool (Walter Jacobs)
1962. Singel (”Just you fool”) med Little Walter. (Men Rolling Stones version är nog mer en cover på Ella Johnson With Buddy Johnson And His Orchestras "I'm just your fool", 1960)
2. Commit A Crime (Chester Burnett)
1971. Från albumet ”The Howlin' Wolf London sessions” (då med titeln ”What a woman!” och skriven av James Oden) med Howlin’ Wolf.
3. Blue And Lonesome (Walter Jacobs)
1965. Singel-b-sida (”Mean ole Frisco”) med Little Walter.
4. All Of Your Love (Samuel Maghett)
1967. Singel (”All your love”) med Magic Sam.
5. I Gotta Go (Walter Jacobs)
1955. Singel (”I got to go”) med Little Walter and his Jukes.
6. Everybody Knows About My Good Thing (Lermon Horton/Miles Grayson)
1971. Singel med Little Johnny Taylor.
7. Ride ‘Em On Down (Eddie Taylor)
1956. Singel med låtskrivaren.
8. Hate To See You Go (Water Jacobs)
1955. Singel-b-sida (”Too late”) med Little Walter and his Jukes.
9. Hoo Doo Blues (Otis Hicks/Jerry West)
1958. Singel med Lightnin’ Slim.
10. Little Rain (Ewart.G.Abner Jr./Jimmy Reed)
1957. Singel med Jimmy Reed.
11. Just Like I Treat You (Willie Dixon)
1962. Singel-b-sida (”I ain't superstitious”) Howlin’ Wolf.
12. I Can’t Quit You Baby (Willie Dixon)
1956. Singel med Otis Rush.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mikael Rickfors (1983)

MIKAEL RICKFORS UPPMÄRKSAMMADE OCH MUSIKALISKT framgångsrika comeback-album ”Kickin' a dream”, som släpptes i december 1979, resulterade i åtskilliga turnéer under de första 80-talsåren. Som nådde Örebro vid ett flertal tillfällen. 1980 på Konserthuset, 1981 både på Konserthuset och i Brunnsparken. Innan 1983 med konserten på Prisma där jag direkt efter konserten, 15 september, gjorde en kort och spontan intervju med Mikael i omklädningsrummet.
   Efter ”Kickin' a dream” dröjde uppföljaren medan Rickfors med band turnerade flitigt. Under 1982 släpptes både den ännu mer imponerande rockskivan ”Tender turns tuff” och den liveinspelade ”Live” med den så dags etablerade och rutinerade rockstjärnan Rickfors.
   Skivframgångarna skulle ändå komma att överträffas av albumet ”Blue fun” som släpptes i maj 1983. En skiva som jag direkt tog till mitt hjärta och mot slutet av året placerade jag skivan högt på min årsbästalista. Och med facit i hand vill jag nog framhålla albumet som Mikael Rickfors definitiva höjdpunkt i hela karriären.
   I min recension av ”Blue fun” i Nerikes Allehanda betonade jag skivans internationella sound. En tanke som det visade sig att jag delade med Rickfors själv som i min intervju förklarade att han nu ville satsa på utlandet.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1983.

RICKFORS TROR PÅ UTLANDET

MIKAEL RICKFORS BESÖKTE ÖREBRO FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN. Av sommarens sporadiska spelningar var den på Prismas ettårsjubileum den sista och helt fantastisk. Nu börjar Rickfors planer för framtiden med skivor och turnéer.
   - Nya albumet befinner sig ännu på demostadiet men några låtar gör vi redan live, berättar Mikael som inte vill avslöja några detaljer om den stora inomhusturnén som planeras i vår eller om nya skivan förändras radikalt i sound.
   Mikael har sedan sin stora comeback med ”Kickin' a dream” för fyra år sedan omgivit sig med samma kompmusiker och trivs onekligen med det gänget.
   - Det började som en engångsspelning på Gotland men vi fungerar fortfarande bra ihop, säger Mikael och ler.
   Mikael Rickfors satsar mycket målmedvetet på sin karriär. Främst vill han slå igenom internationellt och därför sjunger han enbart på engelska.
   Inför senaste albumet ”Blue fun” reste han runt och provade olika utländska skivproducenter i Los Angeles (eller ”L A” som Mikael säger) och London men gjorde ändå skivan i Sverige med ett mycket lyckat resultat.
   Med den målsättningen och mycket stark rockmusik i ryggen ter sig ett internationellt genombrott inte långt borta. Mikael Rickfors Band kan bli nästa stora rockexport.

/ Håkan

00: #29. JUSTIN CURRIE

JUSTIN CURRIE: What is love for (Rykodisc, 2007)

DET BLIR INTE ALLTID SÅ NATURLIGT speciellt spännande när den framträdande sångaren, som dessutom råkar vara den dominerande låtskrivaren, i ett band inleder en solokarriär som i Justin Curries fall. Han är kanske undantaget som bekräftar regeln ty hans skivproduktion på egen hand efter Del Amitri har varit helt i nivå med gruppens material vad gäller personlighet.
   Justin bildade gruppen redan 1980 men det var först två år senare, när skolkamraten och gitarristen Iain Harvie anslöt, som Del Amitri blev på allvar och fick skivkontrakt. Currie och Harvie, som ibland också skrev låtar tillsammans, blev permanenta medlemmar genom gruppens hela historia to the bitter end 2002. Ett par som stod stadigt när medlemmar i övrigt ganska ofta kom och gick.
   Jag fick upp ögonen (och öronen) för Del Amitri 1989 på ”Waking hours”, gruppens andra album, men det var först 1992 som ”mitt kärleksförhållande” med gruppen inleddes. Det började med några singlar, ”Always the last to know” och ”Be my downfall”, och exploderade lite senare med albumet ”Change everything”. Singellåtarna fanns givetvis med på albumet som var och är fullständigt lysande. Det var lätt att utnämna den skivan till min tredje största favorit på 90-talslistan som jag publicerade för många år sedan.
   I samband med albumet och tiden efteråt släppte gruppen ett antal singlar med hela tiden intressanta b-sidor och extraspår som gjorde att mitt redan stora intresse av gruppen blev än mer intensivt. Via ytterligare album, ”Twisted” (1995) och ”Some other sucker's parade” (1997) som är bra skivor men som ändå inte riktigt motsvarade mina högt ställda förväntningar, fick jag uppleva gruppen live 1997. En alldeles fantastisk konsert och paradoxalt kulminerade mitt stora hängivna Del Amitri-intresse där någonstans.
   Parallellt med att gruppens popularitet minskade förlorade även jag den stora fascinationen för det här skotska bandet. När nästa Del Amitri-album efter fem års lång väntan dök upp 2002, ”Can you do me good?”, hade både jag, publiken och även gruppen tröttnat. Nästan omedelbart efter albumrelease sprack gruppen och Justin Curries ganska naturliga plan var att satsa på en solokarriär.
   Det tog tid att få skivkontrakt för Justin och det var först 2007 som ”What is love for” kom ut och var ytterst personlig och fylld med en rad fantastiska låtar. Trots den genomgående lågmälda tonen med huvudsakligen avskalade arrangemang fanns det plats för intressanta inhopp av andra udda musiker ofta med skotsk bakgrund.
   Den lilla återföreningen med den gamla kollegan Iain Harvie var också ett faktum när han gästade på några spår. ”Dedicated to Iain Harvie without whom I'd be a basket case” som Justin uttrycker det på skivomslaget. Sedan är det inte oviktigt att några nuvarande och tidigare Del Amitri-medlemmar, gitarristen Mick Slaven står för albumets våldsammaste gitarrsolo, trummisen Mark Price och klaviaturkillen Andy Alston, dyker upp tillfälligt på skivan.
   Harpspelaren Catriona Mackay, saxofonisten Chris Cruickshank, hornspelaren Fergus Kerr och gruppen Button Up (samtliga från samma norra landsdel i Storbritannien som Justin) gör alla små men ändå läckra avtryck på det här albumet.
   En arrangör med det omöjliga namnet Prabjote Osahn låter stråkarna dekorera snyggt på fyra låtar men det finns inget på hela skivan som här kan flytta fokus från Justins underbart vemodiga stämma och hans många gånger oerhört känsligt och fint utmejslade melodier.
   Titellåten på albumet har ett frågetecken efter titeln som inte albumtiteln har. Så är också Justin Curries solodebut ett rent och skärt utropstecken i min värld.
   Curries solokarriär har producerat fyra album, med tre-fyra års mellanrum. Mitt i den karriären, 2014, bestämde sig Currie och Harvie för att återförena Del Amitri med exakt originalbandets fem medlemmar runt 2000. Dock utan några skivor i sikte.

Favoritlåt: "Walking through you". Som vanligt har jag en mängd favoritlåtar på Curries solodebut att välja mellan. Men den här låten har helt oförglömliga kvalitéer. Från den inledande akustiska gitarren med de ovanliga ackorden via en liten kittlande synt till Justin Curries röst som så personligt tolkar texten där han hänger upp sin röst på textraderna på ett rent magiskt sätt. Jag brukar inte gilla när sångare sedan går upp i falsett men här blir effekten fantastisk. När musikalisk skönhet är som vackrast och tar slut efter bara 3:21.

/ Håkan

Ginger Baker (1939-2019)

NEJ, JAG VARKEN SÅG ELLER HÖRDE trummisen GINGER BAKER live. Visserligen hade jag fysiskt sett möjligheten 18 november 1967 när Cream, med Baker som trummis, spelade i Örebro men som 15-åring var jag då inte riktigt mogen att gå på storslagen rock- och blueskonsert. Däremot hade jag då full koll på Cream, hade notererat gruppens singlar ”I feel free” och ”Strange brew” på Englandslistan, och samma månad som Örebrobesöket släpptes gruppens album ”Disraeli gears”.
   Men Ginger Baker, rock-, blues- och jazztrummisen med betoning på det senare enligt honom själv, hade inlett sin karriär långt tidigare. Redan 1962 spelade han med Johnny Burch Octet, fortsatte med Blues Incorporated 1963 (där han sersatte Charlie Watts och Graham Bond Organisation 1965. Innan han sommaren 1966 hamnade i tidernas förste supergrupp, Cream, tillsammans med två Bluesbreakers-medlemmar, basisten Jack Bruce och gitarristen Eric Clapton.
   Cream blev historisk, som trio och som supergrupp. Bruce och Clapton må ha varit de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat få sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och Baker bidrog faktiskt med låtmaterial, bland annat ”What a bringdowm”, b-sida till gruppens bästa singel ”Badge”, som han och Jack Bruce sjunger.
   Det fantastiska samspelet i trion Cream var lika imponerade 2005, när de återförenades för spelningar i Royal Albert Hall, som på 60-talet. På den efterföljande live-dvd:n märks hårdjobbande trummisen Ginger Baker som allra mest. Åldermannen Baker, då 65 år, såg faktiskt friskare ut då än när det begav sig.. Bakers trummor på "White room" är fantastiska men det är på den efterföljande "Toad" som Baker får spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallåt, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna på men när man samtidigt ser en mästare spela blev det stor konst.
   Men Ginger Bakers historia är längre och mer intressant än så. Efter Cream-sammanbrottet följde han med Clapton till ännu en så kallad supergrupp, Blind Faith, där han på bandets enda album (1969) skrev låten ”Do what you like”.
   Sedan organiserade Baker sin egen grupp, Ginger Baker's Air Force, som med blues- och afroinfluerade tongångar blev en kortvarig konstellation med många musiker från många olika håll. Samtidigt bosatte sig Baker i Afrika och startade en inspelningsstudio i Lagos i Nigeria, där bland annat Paul McCartneys ”Band on the run” spelades in.
   I historien om Ginger Baker, som nu kablas ut över världen, är det många som har missat hans samarbete med bröder Gurvitz i The Baker Gurvitz Army som mellan 1973 och 1976 gjorde flera intressanta album.
   Utan att jag riktigt har haft koll har Ginger Baker under senare år figurerat i flera olika grupper med namn som Bakerandband och BBM plus udda konstellationer som Ginger Baker & African Friends, Ginger Baker and Salt, Ginger Baker Drum Choir, Ginger Baker's African Force och Ginger Baker's Energy.
   Ginger Baker avled i morse 6 oktober 2019.

/ Håkan

Covers: Steve Miller Band

THE STEVE MILLER BAND: Bingo! (Roadrunner, 2010)

NÄR DET LEGENDARISKA BANDET STEVE MILLER band gick in i studion 2008-2009 var det för första gången sedan 1993. Bandet tog alltså en häpnadsväckande lång paus innan de gjorde comeback och gjorde samtidigt ett musikaliskt steg tillbaka till Millers rötter när han i sin ungdom spelade mycket blues. Här finns anrikt material av de gamla profilerna B B King, Howlin' Wolf, Lowell Fulson, Otis Rush och Jimmy Reed men stundtals har han också sneglat på mer moderna låtar och då skrivna av Fabulous Thunderbirds-gitarristen Jimmie Vaughan.
   Jag måste erkänna att jag under bandets storhetstid, 1973 till 1982 med hits som ”The joker”, ”Fly like an eagle” och ”Abracadabra”, aldrig tänkte på Steve Miller som sologitarrist. Då var det främst hans personliga röst som formade låtarna. Men med det bluesrelaterade soundet på ”Bingo!” i ryggen stegar han fram och spelar en många gånger blixtrande sologitarr och har dessutom kvar sin personliga stämma.
   Under de 17 år som bandet inte producerade några studioskivor existerade ändå Steve Miller Band så det är en rutinerad konstellation (Kenny Lee Lewis, kompgitarr, Joseph Wooten, keyboards, Gordy Knudtson, trummor, och Billy Peterson, bas) som följde med Miller in i studion. Där soulsångaren Sonny Charles (känd från Checkmates Ltd) hjälper till vid mikrofonen.
   Munspelaren Norton Buffalo, som till och från figurerat i Steve Miller Band mellan 1976 till 2008, gör här ett tillfälligt inhopp. Sorgligt nog det sista han gjorde, han avled i oktober 2009 under inspelningarna av ”Bingo!”.
   Det är annars ett piggt Steve Miller Band som har spelat in ”Bingo!”. 66-årige Miller sjunger nästan bättre än någonsin och med sin gitarr skapar han tillsammans med bandet brinnande bluesrock som soundmässigt måste beskrivas som sensationell. Balladerna är dock få, ”Sweet soul vibe” är enda undantaget, så innehållsmässigt blir albumet kanske lite monotont.
   Steve Miller verkar numera inte ha några funderingar på att skriva egna låtar. Bara tio månader efter ”Bingo!” gjorde han och bandet ytterligare ett coveralbum, ”Let your hair down” (2011), där de återigen navigerade bland bluesmaterial från bland annat Willie Dixon, Robert Johnson och Muddy Waters.

1. "Hey Yeah" (Paul Henry Ray/Jimmie Vaughan) 3:16
1994. Från albumet ”Strange pleasure” med Jimmie Vaughan.
2. "Who's Been Talkin'?" (Chester Burnett) 3:03
1960. Singel-b-sida (”Tell me”) med Howlin' Wolf.
3. "Don't Cha Know" (Jimmie Vaughan) 3:12
1994. Från albumet ”Strange pleasure” med Jimmie Vaughan.
4. "Rock Me Baby" (Joe Josea/B.B. King) 3:47
1939. Singel (med titeln ”Roll me mamma”) med Curtis Jones.
5. "Tramp" (Lowell Fulson/Jimmy McCracklin) 3:26
1966. Singel med Lowell Fulsom.
6. "Sweet Soul Vibe" (Nile Rodgers/Jimmie Vaughan) 3:38
1994. Från albumet ”Strange pleasure” med Jimmie Vaughan.
7. "Come On (Let the Good Times Roll)" (Earl King) 2:38
1960. Singel (med titeln ”Come on”) med låtskrivaren.
8. "All Your Love (I Miss Loving)" (Otis Rush) 3:11
1959. Singel med Otis Rush And His Band.
9. "You Got Me Dizzy" (Jimmy Reed/Ewart G. Abner Jr.) 2:22
1959. Från albumet "I'm Jimmy Reed" med Jimmy Reed.
10. "Ooh Poo Pah Doo" (Jessie Hill) 3:31
1960. Singel med låtskrivaren.

/ Håkan

Barrie Masters (1956-2019)

EN AV DE STÖRSTA FÖRGRUNDSGESTALTERNA i engelsk pop och rock på 70-talet, BARRIE MASTERS, finns inte längre med oss.Som spektakulär och utpräglad sångare i Eddie & the Hot Rods kunde han jämföras med Lee Brilleaux (Dr Feelgood), Paul Shuttleworth (Kursaal Flyers), Johnny Rotten (Sex Pistols) och Ian Dury (Kilburn & the High Roads) i samma position.
   Eddie & the Hot Rods hade sina största framgångar på 70-talet och splittrades första gången 1981 men återuppstod i mitten på 80-talet, fortfarande med Masters som frontman. Jag hade nöjet att uppleva Eddie & the Hot Rods live ett par gånger under den senare delen av 80-talet, långt efter bandets storhetstid men energin fanns fortfarande kvar hos Masters & Co.
   Southend-bandet Eddie & the Hot Rods bildades redan 1973 med den förre boxningsmästaren och sångaren Barrie Masters som initiativtagare. Masters hade då sjungit glamrock(!) i gruppen Buckshee men hamnade musikaliskt i ett helt annat sammanhang. Nya bandet var då häftigt influerat av ett annat lokalt band, Dr Feelgood, och spelade av naturliga skäl huvudsakligen rhythm & blues. Dock gjorde den genren just då väldigt små avtryck i den engelska musikpressen där progressiv rock med Emerson, Lake & Palmer stal all uppmärksamhet.
   Men Feelgoods och Hot Rods skulle efter några år ändå lyckas nå skivkontrakt och konsertpublik med sin energiska rockmusik och karismatiska scenshow med frontmän som personifierade livesoundet. Trots gruppernas traditionellt rockiga repertoar blev de sammankopplade med både pub- och punkrocken som började etablera sig 1976. Och Eddie & the Hot Rods, nu med förre Feelgoods-munspelaren Lew Lewis som medlem, skivdebuterade redan i februari 1976. Vic Maile, känd från Feelgoods-skivorna, producerade och bland covermaterialet fanns ”Wooly bully”, ”96 tears” och ”Get out of Denver”. Dock utan kommersiella framgångar.
   Året därpå utökade Hot Rods med Graeme Douglas, gitarrist och utpräglad låtskrivare, från lokala kollegorna i Kursaal Flyers, och bandet fick sin första och största hit med ”Do anything you wanna do” och det uppmärksammade albumet ”Life on the line”. Genren var då snarare poprock än rhythm & blues.
   Bandet kunde dock inte följa upp den uppmärksamheten och splittrades första, men inte sista, gången 1981. Barrie Masters fick då hedersuppdraget att ersätta en tillfälligt sjuk Bill Hurley i Inmates i ett par år. Det var då, maj 1985, som jag första gången fick uppleva Barrie Masters och ett återförenat Eddie & the Hot Rods, halva originalbandet, på scen i London. Bandet hade precis släppt den Will Birch-producerade singeln ”Fought for you” men året efter sprack bandet ännu en gång.
   Några år senare, december 1986, sprang jag på Masters och bandet på konsert i London på Marquee. Då var han ensam originalmedlem men toppnumret ”Do anything you wanna do” fanns givetvis med på liverepertoaren.
   Under alla år efteråt har Eddie & the Hot Rods, alltid med Barrie Masters i fronlinjen, återförenats ett antal gånger. I april i år samlades nya och gamla medlemmar från bandet på en hyllningskonsert, ”Done Everything We Wanna Do”, med Barrie Masters som sångare. Och så sent som i augusti uppträdde bandet på en musikfestival i Skottland.
   Barrie Masters avled hastig av okända orsaker idag 2 oktober 2019.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulf Lundell (1982)

EFTER SOMMARTURNÉSUCCÉN 1982 och det makalöst framgångsrika ”Kär och galen”-albumet var Ulf Lundells namn riktigt hett på hösten samma år. Jag och fotografen Anders Erkman hade en ambition att följa Lundells höstturné under några dagar och tyckte att datumen 6 november (Karlstad) och 7 november (Falun) passade bra, speciellt som de precis föregick Örebro-spelningen 9 november.
   Vi hade nog ett önskemål, naivt kanske, att få följa med på turnébussen mellan Karlstad och Falun men våra försök blev inte riktigt accepterade. Vi satte oss på tåget som inte riktigt gick spikrakt till Falun utan passerade Hallsberg med paus. Men vi kom till Falun, checkade in på samma hotell som Lundell & Co och tog oss sedan till Lugnets sporthall för söndagskvällens konsert. Mellan soundcheck och konsert arrangerades ett litet pressmöte, jag och en lokal journalist, där vi mötte en förhållandevis avslappnad Lundell.
   Anders och jag följde alltså Lundell-gänget på nära håll under några dagar och kom fram till att rockmusiker är helt vanliga människor som äter frukost på vanliga tider, ofta sover på nätterna men har ett nästan sjukligt behov att åka buss härs och tvärs i Sverige.
   I Färjestadshallen i Karlstad hamnade vi på en improviserad presskonferens med lokaltidningar, Radio Värmland och Närradion. En ytlig och kortfattad utfrågning där inga frågor gick på på djupet. Lundell själv var orolig och okoncentrerad någon timme innan konsert. Men lite senare på scen inför 4 300 åskådare blev han en jätte under två och en halv timme.
   Efter konserten utstrålade han överraskande god kondition och var anmärkningsvärt pigg bara några minuter efter konserten. Även bandet skötte sin hälsa på ett fördelaktigt sätt under turnén. På söndagsförmiddagen efter Karlstad-konserten for teknikern Lasse Gustavsson, trummisen Pelle Alsing och organisten Hasse Olsson till Tingvallahallens squashplaner för lite fysisk verksamhet.
   I ett soldränkt Karlstad (vad annars?) packade hela turnégänget in sig i en mer än lovligt smutsig turnébuss med Hasse Olssons bror Bosse som chaufför för att ta sig till Falun genom de djupa och mystiska Värmlandsskogarna. Just då befann sig Lundell inte i de öppna landskap han så ivrigt besjunger i sin största hitlåt. När de kom till Falun visade det sig att Ulf Lundell hade fått ett hotellrum med både pool, bastu och solarium... Hotellets finaste svit till Sveriges störste rockartist.
   Efter Falun-konserten följde basisten Backa-Hans Eriksson med crewet till Stockholm. Han skulle på måndagen, bandets lediga dag, arbeta som lärare på musikhögskolan. Övriga musiker övernattade i Falun och jag minns att vi tillsammans letade efter några nattöppna barer eller restauranger utan att lyckas. Faluns centrum låg spöklikt och ödsligt stilla den här natten.
   På måndagsförmiddagen for resten av bandet med turnébussen till Stockholm medan Ulf Lundell letade sig direkt till Örebro senare under dagen. Jag försökte locka med honom på tåget till Örebro men lyckades inte.
   Som på alla andra höstspelningar med Lundell var det publiksuccé både i Karlstad, Falun och för all del också Örebro där 2 400 biljetter sålde slut på fyra timmar.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 1982.

Ulf Lundells succé-turné:
EN GLAD ROCKGURU INTAR SPORTPALATSEN

ULF LUNDELL BEFINNER SIG JUST NU MITT inne i en intensiv, hektisk och fullspäckad turné med konserter nästan varje kväll. Allehanda följde Lundell och hans manskap under två dagar vid konserterna i Karlstad och Falun. Mellan alla ytliga presskonferenser och tidspressade soundchecks fick vi en pratstund med Ulf strax före konserten i Falun i söndagskväll. En lätt stressad och lite nervös popidol som dock blir alltmer intresserad ju längre vi pratar.
   Han börjar nu få distans till det intensiva turnerandet. Det kaotiska livet som rådde före, under och efter konserterna på de tidigare turnéerna är ersatt av minutiös och exakt planering där nästan varje timme är inräknad. Att det här skulle vara hans sista turné vill han dock inte spekulera i.
   - Det får framtiden utvisa. Det är roligt och mycket givande att göra konserter men jag gör nog aldrig mer en sådan här intensiv och jobbig turné. Samtidigt är ju det här mitt jobb. Jag har ju tre barn att försörja.
   Med sin alltmer ökande popularitet har han vuxit ur de mindre konsertlokalerna och blivit tvingad att använda idrottshallar och ishockeyarenor. Är det artistiskt försvarbart att göra konserter på sådana ställen?
- Här går gränsen för stora lokaler . Det var också en av anledningarna till att jag tackade nej till erbjudandet att spela förband på Rolling Stones-cirkusen på Ullevi i somras. Sätt en anka på det stora stället och det blir varken artistiskt eller musikaliskt bra. Det är bara ett fåtal världsartister som fixar den grejen.
   - Samtidigt måste jag uppträda i stora lokaler för att inte den här turnén ska bli rena förlustaffären. Publiken betyder mycket, kanske mer än i mindre lokaler, och hittills har allt varit fantastiskt med enbart goda erfarenheter. Och i Örebro blir det väl inte sämre, säger Ulf och ler nyckfullt.
   Sedan tiden med det ursprungliga Örebro-bandet Nature som komp har Örebro blivit hemmaplan för honom.
   - Nature var ett fantastiskt band, lärde mig mycket som ung och grön artist. Men i Örebro var man på den tiden bara sångare i ett band. Hade planer på att sätta ihop Nature igen men trummisen har visst lagt av.
   Premiären på sommarens folkparksturné i Örebro minns han klart och tydligt.
   - Det var enormt. Vilken stämning trots regn och kyla.
   Senaste albumet ”Kär och galen” är Ulf Lundells mest framgångsrika skiva, hos såväl kritiker som skivköpare. Och han har en lika enkel som genial förklaring till alla positiva reaktioner:
   - Jag tror det har med plattans positiva budskap att göra- Det sprids alldeles för många dystra och mörka bilder på svenska skivor just nu. De nya låtarna är lätta att ta till sig, säger Ulf som tidigare blivit beskylld för att skriva ”självmordstexter”.
   - Visst var många av mina tidigare texter svarta men det fanns ju också hopp och tröst i dem. Men jag mår väl bättre nu så det blir inga texter om down and out, dålig kärlek och smutsiga strumpor.
   Ulf Lundell föredrar att jobba med redan färdiga band. Nature, Lasse Lindbom Band och nu halva Raj Montana Band.
   - Det är svårt att bilda nya band och det går lättare att repetera när man känner varandra.
   Det planerade samarbetet med rocktrion Rost sprack. Var du då inne på en annan musikalisk linje?
   - Det var Kjell Andersson (Ulfs skivproducent) som tyckte att vi skulle passa ihop, främst som konsertband. Det var aldrig meningen att vi skulle göra skivor ihop.
   Vidare berättade Ulf om att han har medeltidsmusik på skivan för att han lyssnar själv på sådan musik, att låten ”Öppna landskap” också kritiserats för sin hembränningsromantik, att ”Kyssen” troligen ska översättas till tyska och att Stockholms-konserterna (som nu är sju till antalet) spelas in för att eventuellt ges ut på platta. Innan han springer in till ett fullsatt (3 200 åskådare) Lugnet och presterar en maratonkonsert (två och en halv timme) inför Faluns alla Lundell-fans.

/ Håkan

Sommaren, augusti och september på Håkans Pop

Foto: Anders ErkmanMats Ronander på Stinsen i Hallsberg.

OKTOBER ÄR HÄR, HÖSTEN ÄR ETT FAKTUM och det är dags att titta tillbaka på Håkans Pop-innehållet under de senaste månaderna. Sommaren var ju till stor del fylld av repriser, gamla texter om album återpublicerades, men också några aktuella texter. Om semestern i Southend-On-Sea, sedvanlig rapport från Packmopedsturnéns sista spelning i Västra Ämtervik och en utomhusspelning med Pontus & Amerikanerna i Örebro innan augusti kom och gjorde innehållet på Håkans Pop lite mer traditionellt.
   Trettonde säsongen på Håkans Pop startade i mitten på augusti och de återkommande kategorierna i år blev ”Bästa 00-albumen” (måndagar), ”Intervjuer 1974-94” (onsdagar) och cover- och tributeskivor (fredagar).
   Sedan 19 augusti har jag varje måndag presenterat ett album från 00-talet på en rangordnad lista från plats 36 till förstaplatsen som avslöjas i maj nästa år. Jag har hittills hunnit med att presentera sju album från platserna 36 till 30 med artisterna/grupperna Ebba Forsberg, Rolling Stones, EP's Trailer Park, Rebecka Törnqvist, Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Wilmer X. Som synes en stor svenskdominerad lista och det kommer även i fortsättningen handla om mycket svenskt men kanske inte med en lika hög procentuell andel som hittills.
   Intervjuserien, med mina gamla intervjuer från 1974 till 1994, som jag inledde förra säsongen fortsätter nu med ett varv till. I augusti-september återpublicerade jag intervjuer med ELO (1978), Thin Lizzy (1980), Lolita Pop (1983), Ulf Lundell (1980), Lizard (1980) och Mats Ronander (1981).
   Bland coverskivorna valde jag under augusti-september album med Allison Moorer, Spin 1ne 2wo, Ian McNabb, Firefall Acoustic, Maritza Horn och KajHolst.
   Ovannämnda Lolita Pop-intervju publicerades på samma dag som det återförenade bandet uppträdde på Örebrofestivalen Live at Heart. En konsert som jag naturligtvis recenserade. I samband med den exklusiva konserten (se bild till vänster) skrev jag en lång karriärsammanfattande artikel om Lolita Pop och hittade av en händelse en 31 år gammal Lolita Pop-konsertrecension som jag publicerade här.
   Min bevakning av årets festival blev lite bristfällig i övrigt men jag missade inte Eric Palmqwists tre olika framträdanden.
   Jag har under de sista månaderna varit på ytterligare konserter: Ulf Lundell i Göteborg, duon Richard Lindgren/Olle Unenge vid två till fällen i Örebro (Pennybridge Arms och en trädgårdskonsert), Mats Ronander i Hallsberg och Per Persson på STÅ förra veckan.
   Jag uppmärksammade några artister som har gått ur tiden under de senaste veckorna, norska sångerskan Anne Grete Preus och den engelske gitarrprofilen Larry Wallis. Båda har jag starka minnen av.
   Jag har även gjort några konventionella recensioner av nya skivor också: Dalaplans ep och Rag-And-Bones senaste album ”How long is the dark?”.

JAG HAR SEDAN I SOMRAS LYSSNAT på många nya skivor men har inte riktigt kommit till skott med några åsikter. Exempelvis passerade album med Doug Seegers, Nike Markelius, Northern Indians, Justin Townes Earle, Waterboys, Laleh, Madonna, Willie Nelson, Raconteurs och Rubinoos mina öron men också ganska obemärkt.
   Med undantag för Ulf Dageby Bands album från i somras (missa inte!) var det först nu i slutet på september som det blev riktigt intressant på skivtallriken med Anna Ternheim och Lars Winnerbäck. Skivor som är bra men som jag ändå inte älskar i sin helhet.
   Ternheims ”A space for lost time” har i vanlig ordning en rad starka låtar med den där personligt starka stämpeln som utmärker en stor artist, underbar sångerska och fantastisk låtskrivare. Så långt uppfattar jag albumet som en klockren hit men däremot har jag några små invändningar på produktion (Anna tillsammans med Björn Yttling) och arrangemang. Jag har en känsla att Anna den här gången har sneglat lite mot ett mer kommersiellt sound med något hitstuderande ögon. Men som sagt, låtarna håller en genomgående hög kvalité.
   Winnerbäck gör väl egentligen inga dåliga skivor men han kanske upprepar sig lite för ofta och med åren har det blivit mer och mer rutin och mindre spännande personlighet på skiva. Jag har alltid väldigt höga förväntningar när jag börjar lyssna på en ny Winnerbäck-platta och blir direkt imponerad på öppningslåten ”Tror jag hittar hem”. Till bara piano i komp inleds låten så starkt och suggestivt med sedvanligt stark text. Låten byggs upp och avslutas med båda elgitarrer och unikt Per Texas Johansson-solo på saxofon.
   Efter den öppningen ramlar Winnerbäck och bandet in i gamla hjulspår och allt känns igen från text och melodier till arrangemang. Med undantag för ”Skulle aldrig hända oss” blir det inte riktigt intressant förrän på skivans sista låt, ”Hymn”, som är så där avskalat personlig som Winnerbäck är i sina bästa stunder.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.