Blogginlägg

Covers: Rolling Stones

THE ROLLING STONES: Blue & lonesome (Rolling Stones/Polydor, 2016)

SOM JAG TILL OCH FRÅN BRUKAR FÖRKLARA här på min sida är jag ingen bluesfanatiker som älskar bluesmusik 24/7. Sedan kan jag villigt erkänna att när tillfälle dyker upp, som exempelvis för en månad sedan när jag såg Mats Ronander i Hallsberg, kan jag mycket väl ta till mig musiken och till och med känna pulsen öka när den bluesrelaterade musiken sprids i lokalen. När jag hör (och i det här fallet också ser) energin och de grundläggande musikaliska kvalitéerna med mina egna öron (och ögon) kan jag bli rätt imponerad och till och med fysiskt attraherad.
   I mitt lyssnande krävs det nog att blues är levande och blir nog som bäst framförd när en publik står och hejar på och man känner kommunikationen från ljudet av de elektriska gitarrsträngarna långt ner i hjärtat. Hur upprepande (tjatig?) och hur monotont (enformigt?) de än brukar spela så kan blues väcka även insomnade känslor till liv.
   Som sagt är det främst på levande tillställningar musikformen har sitt uppenbara liv men rätt inspelad, rätt spelad och med inte alltför förutsägbart material kan även en studioinspelad bluesskiva bli både fascinerande, spännande och otroligt underhållande. Som i Rolling Stones fall. Som på dagens aktuella skiva.
   Och nu snackar vi modern tid, 2016, när ljudåtergivning, autentiskt sound och arrangemang på gränsen till helt naturligt är så mycket mer värt än förr. I det här sammanhanget är det för mig naturligt att tänka tillbaka på tidigt 60-tal när jag hade Beatles som stora favoriter och Rolling Stones var för mig lillebror. Det här var innan de började producera originalmaterial på allvar. Stones var ju så här tidigt i stort sett en covermaskin när de gjorde egna ”versioner” av de gamla bluesgubbarna och r&b-profilerna och jag tyckte det var så tråkigt och intetsägande.
   Jag har ju senare lärt mig, i Larm #11 exempelvis, att Mick Jagger & Co gjorde det till sin livsuppgift att sprida den svarta musiken till Englands ungdomar och visa upp rötterna till vad som blev 60-talets popmusik. Men just då, 1963-64, var deras så kallade tolkningar av ”Little red rooster”, ”It's all over now” och ”Mannish boy” inte så mycket värda för en 12-årig grabb från norr i Örebro. Beatles gjorde ju också förhållandevis många covers i början av sin karriär och även där handlade det ofta om svart musik, Smokey Robinson, Little Richard, Arthur Alexander, Larry Williams och Chuck Berry (de tre sistnämnda artisterna var favoriter även hos Stones).
   Men de fyra Liverpool-killarna förvandlade de svarta originalen till popmusik som då attraherade mig så mycket mer än rhythm & blues-osande rockmusik och då blev det inte så svårt att välja sida.
   Vad jag vill komma fram till i min överdimensionerade utvikning i ämnet är att Stones har blivit så mycket bättre som uttolkare av blues och r&b i takt med att min egen ståndpunkt i ämnet har mildrats med åren. Och just i den diskussionen är ”Blue and lonesome” ett utropstecken, som med besked visar hur de engelska killarna kan tolka blues- och r&b med full personlighet och tar materialet flera steg längre idag, eller för tre år sedan, jämfört med de anonyma plankningarna de sysslade med på 60-talet.
   ”Blue & lonesome” låter inte alls som den är inspelad i en högteknologisk modern studio i London, Mark Knopflers British Grove Studios, på bara tre dagar. Utan gjord i något kyffe på någon bakgata i Chicago fast med dagens teknik som lyfter fram de rätta detaljerna och mosar in exakt rätt energi i de gamla tongångarna. Mick Jagger sjunger ofattbart starkt, blåser bluesmunspel som aldrig förr och bandet i övrigt är på topp. Nästan onödigt att bjuda in Eric Clapton på två spår...
   De numera fyra Rolling Stones-medlemmar är i vanlig ordning omgivna av de mycket etablerade musikerna Chuck Leavell, keyboards, och Daryll Jones, bas, tillsammans med ytterligare en klaviaturspelare och i sammanhanget nytt ansikte, engelsmannen Matt Clifford. Rutinerade Stones-producenten Don Was har producerat tillsammans med och The Glimmer Twins men soundet på ”Blue & lonesome” låter i sanningens namn väldigt oproducerat och naturligt.
   Till alla namn som Lennart Persson refererade till i den där gamla ovannämnda fantastiska Larm-artikeln har Stones på ”Blue and lonesome” lagt till ytterligare en rad legendariska namn på originalartister som exempelvis Little Walter (tre låtar), Eddie Taylor, Little Johnny Taylor och Magic Sam. Och ingen låt är sämre än den andra.


1. Just Your Fool (Walter Jacobs)
1962. Singel (”Just you fool”) med Little Walter. (Men Rolling Stones version är nog mer en cover på Ella Johnson With Buddy Johnson And His Orchestras "I'm just your fool", 1960)
2. Commit A Crime (Chester Burnett)
1971. Från albumet ”The Howlin' Wolf London sessions” (då med titeln ”What a woman!” och skriven av James Oden) med Howlin’ Wolf.
3. Blue And Lonesome (Walter Jacobs)
1965. Singel-b-sida (”Mean ole Frisco”) med Little Walter.
4. All Of Your Love (Samuel Maghett)
1967. Singel (”All your love”) med Magic Sam.
5. I Gotta Go (Walter Jacobs)
1955. Singel (”I got to go”) med Little Walter and his Jukes.
6. Everybody Knows About My Good Thing (Lermon Horton/Miles Grayson)
1971. Singel med Little Johnny Taylor.
7. Ride ‘Em On Down (Eddie Taylor)
1956. Singel med låtskrivaren.
8. Hate To See You Go (Water Jacobs)
1955. Singel-b-sida (”Too late”) med Little Walter and his Jukes.
9. Hoo Doo Blues (Otis Hicks/Jerry West)
1958. Singel med Lightnin’ Slim.
10. Little Rain (Ewart.G.Abner Jr./Jimmy Reed)
1957. Singel med Jimmy Reed.
11. Just Like I Treat You (Willie Dixon)
1962. Singel-b-sida (”I ain't superstitious”) Howlin’ Wolf.
12. I Can’t Quit You Baby (Willie Dixon)
1956. Singel med Otis Rush.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.