Blogginlägg

Söndagseftermiddag med bluesrock på menyn

Bilder: Carina Österling


LOST PAJAZZOS
The Pennybridge Arms, Örebro 13 oktober 2019
Konsertlängd: 16:20-17:06, 17:24-18:09 och 18:28-....
Min plats: Sittande ca 10 meter från scenen.

JAG FICK EN INBJUDAN TILL EN KONSERT med Lost Pajazzos på Örebro Jazz & Bluesklubb. Eftersom jag sällan eller aldrig besöker varken jazz- eller bluesklubbar kände jag mig först ganska kallsinnig inför erbjudandet. Men när jag fördjupade mig i ämnet ökade intresset ganska rejält ty här fanns gruppmedlemmar jag hade lite koll på. När jag sedan läste på om bandets musikaliska ramar fanns här trots allt intressanta detaljer. Dessutom var ju konserttillfället en söndageftermiddag nära hemmet så varför inte avsluta helgen med lite levande musik.
   Bandets sångare och gitarrist, Bonne Löfman, har spelat med en mängd olika artister. Bland annat var han under många år stationerad i Jerry Williams kompband och nu senast, i våras på Zum Franziskaner i Stockholm, såg jag honom i Billy Bremners band Rockfiles. Basisten Hasse Larsson är en gammal örebroare som också har en gedigen musikalisk bakgrund i både jazz-, rock- och reggaekretsar. Trions trummis är Lennart ”Bingo” Törnqvist som jag däremot inte alls hade någon koll på.
   Med den bakgrunden är det inte så konstigt att bandet själva påstår att de spelar både blues, rock, country och jazz. Men på söndagsftermiddagen i Örebro var det främst blues, rock och bluesrock som stod på programmet. En mix av covers som kanske inte fick den eleganta fantasin att stå i givakt men musik som ändå är trevlig och trivsam och härligt underhållande ska absolut inte underskattas. Konserten var dessutom uppdelad på tre set som gjorde att vi en bit in i tredje avdelningen, över två timmar efter konsertstart, såg oss tvingade att lämna den trivsamma miljön.
   Med Löfman vid mikrofonen, som på en majoritet av konsertens låtar, inleddes konserten med Willie Dixons ”I'm ready”. Där var bluestemat som allra tydligast men på fortsättningen av konserten pendlade det mellan blues och ganska konventionella rocklåtar men också några smakfulla ballader för att variationen skulle fira triumfer under söndagseftermiddagen.
   Andra låten blev Larry Williams ”Bony Moronie”, fortsatte med John Hiatts ”Riding with the king” och standardlåten ”Stagger Lee” som faktiskt Hasse Larsson sjöng med den äran.
   Nu var repertoaren inte alls så genomgående förutsägbar och känd som det kanske verkar för det förekom många låtar som jag kände igen men inte riktigt kunde identifiera med titlar. En lätt bluesig version av John Lennons ”Jealous guy” tillhörde dock inte den kategorin. Hasse sjöng en låt som jag tror heter ”Hard times” innan första avdelningen avslutades med en ZZ Top-låt.
   I första pausen pratade jag med Hasse Larsson som berättade att han flyttade från Örebro 1978 och har bott i Stockholm sedan dess. Och nämnde Peps Bluesband och Bill's Boogie Band som kanske de mest kända sammanhangen han har medverkat i. Men han har ju också spelat en hel del jazzmusik och genom åren också spelat mycket på teater.
   Andra avdelningen inleddes med Keb Mos ”The worst is yet to come”, fortsatte med ”Let the good times roll” och Chuck Berrys ”If I were” (erkänner att jag där fick leta djupt i minnet bland Chuck-låtar innan jag fastnade i hans ”moderna” repertoar från 1979) innan jag för en stund tappade räkningen.
   Till min stora glädje uppmärksammade bandet sedan Mickey Jupps ”Standing at the crossroads again” men också James Browns ”I got you”, Tony Joe Whites ”Undercover agent of the blues”, en långsam Jimi Hendrix-låt för att avsluta andra set med Neil Youngs mäktiga ”Rocking in the free world”.
   Tredje set inleddes med Blue Blue Blands ”Ain't no love in the heart of the city”, Robert Crays ”Playing in the dirt” och en helt instrumental låt innan vi vinkade adjö till Hasse Larsson och lämnade The Pennybridge Arms.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.