Blogginlägg

00: #26. MONEYBROTHER

MONEYBROTHER: To die alone (Burning Heart, 2005)

MONEYBROTHER OCH HANS MAKALÖSA SCENSHOWER i mitten på 00-talet är verkligen oförglömliga upplevelser. Energi, scennärvaro och en ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent gjorde hans konserter till något alldeles extraordinärt. Men jag tror inte Moneybrother, hur visuellt och succéladdat hans uppträdanden än må ha varit, nått så långt och högt utan ett starkt låtmaterial som gång på gång lyfte konserterna till oanade nivåer.
   Anders Wendin, som är artistnamnet Moneybrothers rätta namn, var ju på scen en mästare på dramatik och med sitt utsökta kompbands hjälp, med bland annat den ständige vapendragaren och trombonisten Viktor Brobacke vid sin sida, kunde han nästan bokstavligen lyfta taket på varje konsertlokal han uppträdde i.
   Mellan 2003 och 2007 tillhörde han som scenartist den svenska eliten. Han var under den tiden faktiskt i nivå med Håkan Hellström som med hittills oöverträffad energi var det andra stora förhållandevis nya svenska namnet på landets scener. Med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon drev Moneybrother konsertpubliken till närmast extas.
   Men som sagt, utan skivor och ett utsökt låtmaterial hade nog konserterna varit en begränsad succé. På skiva var Moneybrother faktiskt på min årsbästa lista både 2003, 2005, 2006 och 2007. Det kan idag uppfattas som ganska oslagbart men är ett oövervinnligt faktum.
   Det hårt rockande skabandet Monster, där Anders Wendin först var sångare, nådde nog aldrig min lyssningszon på allvar de sex år, mellan 1994 och 2000, som gruppen existerade innan soloprojektet Moneybrother startade 2001.
   Efter ytterligare några år var det solodebuten ”Blood panic” (2003) som blev min debut i Wendins värld. Med flera låtar, ”Reconsider me”, ””It's been hurting all the way with you, Joanna” (självklara liveextralåtar 2007) och ”Stormy weather”, som under många år var fast stationerade i Moneybrothers liverepertoar.
   När andra soloalbumet ”To die alone” kom 2005 var jag extremt beredd och innehållet var ju än mer vässat och låtstarkt och framstår för mig som Moneysbrothers absoluta höjdpunkt på skiva fast fortsättningen var inte ett dugg sämre. Överraskningen ”Pengabrorsan” (2006), med nästan bara covers på svenska, kändes språkmässigt först lite valhänt men växte långsamt men säkert (inte minst via en livekonsert) till ännu en toppenskiva. Nästa album, ”Mount pleasure” (2007), var ju på helt samma kvalitativa nivå som Moneybrothers övriga skivor på 00-talet.
   Naturligtvis ska ju även kompbandets musiker hyllas stort för sina insatser på både skiva och scen. Vid ett konserttillfälle kompades Moneybrother av nio man(!), med viktiga nyckelpersoner som trummisen Lars Skoglund, saxofonisten Gustav Bendt och redan nämnde Viktor Brobacke som alla finns med på ”To die alone”.
   Men till hyllningskören bör även producenten Jari Haapalainen och arrangören Björn Yttling adderas. De spelar även flitigt som musiker, gitarr respektive keyboards, på skivan. Haapalainen har lyckats fått fram den där livetypiska energin även i inspelningsstudion. Och i det välarrangerade soundet med både blås och stråkar är närvarokänslan i högs grad levande.

Favoritlåt: "It Ain't Gonna Work". En låt som symboliserar Moneybrothers sound allra bäst. Inleds lite lojt och avslappnat med svag mingelkaraktär i bakgrunden men som växer till en ren explosion på 4:16. I larmet av fioler, cello, blås och diverse slagverk är det Yttlings piano som hetsar på en tempoökning som är makalöst effektivt. Arrangemanget når sitt crescendo runt 3:00 när tillfällige gästmusikern Per Ruskträsk Johansson brister ut i ett magiskt saxofonsolo. När låten avslutas en dryg minut senare är vi, på typiskt Moneybrother-vis, tillbaka i det lugna soulballadtempot.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.