Blogginlägg

00: #26. MONEYBROTHER

Postad: 2019-10-28 07:51
Kategori: 00-talets bästa

MONEYBROTHER: To die alone (Burning Heart, 2005)

MONEYBROTHER OCH HANS MAKALÖSA SCENSHOWER i mitten på 00-talet är verkligen oförglömliga upplevelser. Energi, scennärvaro och en ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent gjorde hans konserter till något alldeles extraordinärt. Men jag tror inte Moneybrother, hur visuellt och succéladdat hans uppträdanden än må ha varit, nått så långt och högt utan ett starkt låtmaterial som gång på gång lyfte konserterna till oanade nivåer.
   Anders Wendin, som är artistnamnet Moneybrothers rätta namn, var ju på scen en mästare på dramatik och med sitt utsökta kompbands hjälp, med bland annat den ständige vapendragaren och trombonisten Viktor Brobacke vid sin sida, kunde han nästan bokstavligen lyfta taket på varje konsertlokal han uppträdde i.
   Mellan 2003 och 2007 tillhörde han som scenartist den svenska eliten. Han var under den tiden faktiskt i nivå med Håkan Hellström som med hittills oöverträffad energi var det andra stora förhållandevis nya svenska namnet på landets scener. Med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon drev Moneybrother konsertpubliken till närmast extas.
   Men som sagt, utan skivor och ett utsökt låtmaterial hade nog konserterna varit en begränsad succé. På skiva var Moneybrother faktiskt på min årsbästa lista både 2003, 2005, 2006 och 2007. Det kan idag uppfattas som ganska oslagbart men är ett oövervinnligt faktum.
   Det hårt rockande skabandet Monster, där Anders Wendin först var sångare, nådde nog aldrig min lyssningszon på allvar de sex år, mellan 1994 och 2000, som gruppen existerade innan soloprojektet Moneybrother startade 2001.
   Efter ytterligare några år var det solodebuten ”Blood panic” (2003) som blev min debut i Wendins värld. Med flera låtar, ”Reconsider me”, ””It's been hurting all the way with you, Joanna” (självklara liveextralåtar 2007) och ”Stormy weather”, som under många år var fast stationerade i Moneybrothers liverepertoar.
   När andra soloalbumet ”To die alone” kom 2005 var jag extremt beredd och innehållet var ju än mer vässat och låtstarkt och framstår för mig som Moneysbrothers absoluta höjdpunkt på skiva fast fortsättningen var inte ett dugg sämre. Överraskningen ”Pengabrorsan” (2006), med nästan bara covers på svenska, kändes språkmässigt först lite valhänt men växte långsamt men säkert (inte minst via en livekonsert) till ännu en toppenskiva. Nästa album, ”Mount pleasure” (2007), var ju på helt samma kvalitativa nivå som Moneybrothers övriga skivor på 00-talet.
   Naturligtvis ska ju även kompbandets musiker hyllas stort för sina insatser på både skiva och scen. Vid ett konserttillfälle kompades Moneybrother av nio man(!), med viktiga nyckelpersoner som trummisen Lars Skoglund, saxofonisten Gustav Bendt och redan nämnde Viktor Brobacke som alla finns med på ”To die alone”.
   Men till hyllningskören bör även producenten Jari Haapalainen och arrangören Björn Yttling adderas. De spelar även flitigt som musiker, gitarr respektive keyboards, på skivan. Haapalainen har lyckats fått fram den där livetypiska energin även i inspelningsstudion. Och i det välarrangerade soundet med både blås och stråkar är närvarokänslan i högs grad levande.

Favoritlåt: "It Ain't Gonna Work". En låt som symboliserar Moneybrothers sound allra bäst. Inleds lite lojt och avslappnat med svag mingelkaraktär i bakgrunden men som växer till en ren explosion på 4:16. I larmet av fioler, cello, blås och diverse slagverk är det Yttlings piano som hetsar på en tempoökning som är makalöst effektivt. Arrangemanget når sitt crescendo runt 3:00 när tillfällige gästmusikern Per Ruskträsk Johansson brister ut i ett magiskt saxofonsolo. När låten avslutas en dryg minut senare är vi, på typiskt Moneybrother-vis, tillbaka i det lugna soulballadtempot.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (449)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (162)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (140)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Fredrik Henriksson 21/01: Hej! Elton John var i Stockholm 1970. Min farmor hämtade honom på Arlanda...

Per-Ove 18/01: Någon som vet vilka år under 80-talet som Elton John Spelade i Stockholm/issta...

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.