Blogginlägg

00: #27. ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS

ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS: Momofuku (Lost Highway, 2008)

NÄR JAG I MINNET FÖRSÖKTE KOMBINERA Elvis Costello med 00-talet blev det spontant ganska förvirrat och splittrat. Hans konventionella skivproduktion under det decenniet var hyfsat regelbunden men däremellan sneglade han mot en mängd andra musikaliska genrer som onekligen till stor del tog udden av Costellos rykte som rockartist.
   Samarbetet med operastjärnan Anne-Sofie von Otter (”For the stars”, 2001), enbart stråkar och piano på ”North” (2003), klassisk musik (”Il sogne” (2004), pianojazz med Marian McPartland (2005), mer jazz med The Metropole Orkest (”My flame burns blue”, 2006) och duettskivan med Allen Toussaint (”The river in reverrse”, 2006) gjorde det svårt att hitta Elvis röda tråd eller de genuina höjdpunkterna i hans musik.
   Och tråden hos de rockproducerade albumen var under 00-talet inte heller speciellt röd och framgångsrik. ”When I was cruel” (2002) förstod jag inte då/förstår jag inte nu och ”The delivery man” (2004) hade i grund och botten ett countrytema men förvandlades till en tålamodskrävande blandning av Tom Waits-skramlig rock och ytterst vackra Emmylou Harris-duetter.
   Elvis avslutade decenniet med det bluegrassflörtande och övervägande akustiska albumet, med den omöjliga titeln, ”Secret, Profane & Sugarcane” (2009) men året innan presenterade han sitt bästa rockalbum på 00-talet, ”Momofuku”.
   Idén till albumet och därefter inspirationen gick från 0 till 100 på några dagar tidigt 2008. Elvis Costello hade precis innan förklarat/hotat med att lägga av, trött på skivbranschen och trött på sig själv som artist. 2007 hade han blivit pappa till tvillingar och ville uppenbart prioritera privatlivet. Men under ytan hos den sjukligt kreativt tänkande Elvis fanns ändå en permanent drivkraft som först accepterade erbjudandet att hjälpa den amerikanska sångerskan Jenny Lewis vid den tre veckor långa inspelningen av andra soloalbumet ”Acid tongue” i januari 2008.
   Elvis tog med sig två egna låtar som han spelade in med Jenny och hennes band. Två låtar som kom att hamna på ”Momofuku”... Elvis fann studioarbetet så väldigt inspirerande att han genast började styra upp egna inspelningar i samma studio, Sound City Studios, i Van Nuys strax utanför Los Angeles. Samarbetet med Jenny Lewis producent Jason Lader fick en naturlig fortsättning på ”Momofuku” och på en majoritet av låtarna medverkar Jenny och delar av hennes band, gitarristen Johnathan Rice och steelgitarristen ”Farmer” Dave Scher.
   Men The Imposters, som under 00-talet blev Costellos fasta rockiga kompband, fanns naturligtvis också på plats. Bandet blev den naturliga fortsättningen på Elvis klassiska komp med The Attractions från 70-talet och framåt. Trion, Pete Thomas, trummor, Steve Nieve, keyboards, och Bruce Thomas, bas, fanns med redan på Costellos första liveinspelningar sommaren 1977. Tillsammans turnerade de till och från fram till hösten 1996 när Costello bestämde sig för att avbryta samarbetet med Attractions, bråk med basisten Thomas var nog den största och viktigaste orsaken.
   Därefter turnerade Elvis sparsamt, 1997 och 1998 inte alls och hela 1999 ensam med bara klaviaturkillen Nieve som komp. När Elvis 2001 blev sugen att spela in ”When I was cruel”, första rockplattan med originalmaterial på flera år, vände han sig åter till Pete Thomas och Steve Nieve men inte Bruce Thomas. Amerikanen Davey Faragher, originalmedlem i Cracker 1990-1993 och under resten av 90-talet i John Hiatts kompband, blev ny basist. Jag misstänker att det var Elvis som direkt gav trion gruppnamnet The Imposters efter sitt eget alter ego The Imposter som 1983 och 1984 gav ut två udda singlar, ”Pills and soap” och ”Peace in our time”. Ett gruppnamn som först fick credit på US Summer Tour redan 2002 och på albumet ”The delivery man” 2004 och fyra år senare på ”Momofuku”.

Favoritlåt: "Song with Rose". Först bör väl alla fräscht rockiga låtar på albumet framhållas, en pånyttfödelse som tydligt ekar gamla Attractions. Öppningen är ju sagolik med ”No hiding place” men jag faller ändå mest för albumets lite lugnare mer melodiska låtar. ”My three sons”, när han sjunger om sina söner, är ju självbiografisk som få Costello-låtar. Drygt ett år innan skivan hade Elvis blivit pappa till tvillingsöner och hade ju sedan gammalt en son från sitt första äktenskap, tre söner alltså. En mycket fin låt men ”Song with Rose” får mitt pris. En låt som Elvis skrivit tillsammans med Rosanne Cash och är så vacker, ljuvligt arrangerad med flygel, steelguitar och 12-strängad Rickenbacker och sjungs med sedvanlig pondus utan att ens nämna låttiteln i texten.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.