Blogginlägg

Mitt svala intresse för sjungande repliker

Musiker och sångerskor i “Ung rebell - Rockens kvinnor”: Peder Af Ugglas, gitarr/keyboards, Mats Persson, gitarr/sång, Micke Nilsson, trummor, Matts Alsberg, bas, Peter Jezewski, sång, och Ola Gustavsson, gitarr/steelguitar. Längst fram Louise Hoffsten, sång, Marika Lagercrantz, tal, och Karin Wistrand, sång.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18 november 2005.

Dagens stora erkännande. Jag har i mitt hela långa liv bara upplevt två musikaler. Eller en, det beror på hur man räknar.
   Det kan, medger jag ödmjukt, vara väl futtigt och fattigt. Och lite fantasilöst. Speciellt med tanke på att det vid båda tillfällena handlade om samma musikal, ”Chess”, på engelska och svenska.
   Men jag påstår också att musikaler och jag inte riktigt lever i samma land. Min pop och rock har under årtionden breddats till rent vansinniga proportioner. Där de bästa artisterna, enligt min bestämda regelbok, också är de mest naturliga människorna, bäst i rollen som sig själva.
   Därför var jag inte heller någon anhängare av glamrocken eller den så kallade rockoperan som introducerades i slutet på 60-talet.
   Nej, jag känner mig mest trygg och tillfredställd när artisten på scen representerar sig själv och inte någon rollfigur med välregisserade och inrepeterade repliker. Musikaler har därför känts både pretentiösa och verklighetsfrämmande för mig.
   Undantagen för mitt principfasta beslut att välja bort musikaler heter alltså Chess. Det beror givetvis mer på den stora ABBA-fascinationen, Björn & Bennys starka och tidlöst grandiosa popmaterial och patriotism, och mindre på musikalintresset.
   Såg ursprungsuppsättningen av Chess i London 1986 och det var naturligtvis en stor och stolt svensk upplevelse med Tommy Körberg i huvudrollen på Prince Edward Theatre på Old Compton Street i Soho.
   Sedan dröjde det mer än 15 år innan jag såg Chess ännu en gång. I Stockholm på svenska. Återigen med Tommy Körberg i huvudrollen.
   Min knapphändiga musikalerfarenhet fick en spännande och lite oroligt nervös fortsättning för några veckor sedan. I Stockholm på gamla gemytliga Scalateatern på Wallingatan där Ung rebell, föreställning med kvinnliga förtecken, just nu framförs. En sorts kvinnlig rockhistoria som började med Big Mama Thornton och slutade med P J Harvey och däremellan touchade vid namn som Patsy Cline, Janis Joplin, Pretenders, Marianne Faithfull och Patti Smith.
   Utan att varken spela roller eller klä ut sig så sjöng Karin Wistrand och Louise Hoffsten av hjärtats hela kraft och överträffade troligen originalen gång på gång.
   Musikal- och teaterrecensenterna har klagat på dunkla budskap och upplägget kanske haltar teatralt, regissören Marika Lagercrantz schematiska historiebeskrivning eller det mindre smarta beslutet att engagera Peter Jezewski i en av rollerna. Men musikaliskt och sångmässigt var det en av de bästa föreställningar jag har upplevt.
   Det finns trollbindande faktorer i materialet, oerhörda kvalitéer i sångerskornas röster och definitivt musikaliska höjdpunkter i föreställningen.
   Under kapellmästaren och basisten (och en gång Lolita Pop-medlemmen) Matts Alsbergs ledning spelades det både elegant och effektivt rockigt från den lilla teaterscenen.
   När Louise sjöng en naket brusten ”Mercedes Benz”, kompad av endast banjo och mandolin, och Karin tog Patti Smiths oerhörda ”Gloria” till höjder vi inte trodde fanns så överträffade föreställningen många konventionella konserthöjdpunkter.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.