Blogginlägg

Lolita Pop: Det började med coverlåtar

Foto: Anders Erkman1987.


Foto: Magnus Fond1988.


Foto: Magnus Fond1989.

ROCKBRANSCHENS ÅTERKOMMANDE MOTTO: Ingenting varar för evigt - om man inte heter Rolling Stones. Det är få artister/grupper förunnat att överleva decennium efter decennium. Därför var även LOLITA POPS karriär, från ett högljutt coverband 1979 till en internationellt skinande rockgrupp 1992, förhållandevis kort i det långa perspektivet, 13 år. År av naturlig utveckling, gick från svenska till engelska texter, ett ständigt föränderligt utseende, ett sabbatsår, utlandslansering och med hela tiden en fascination för segelbåtar(?).
   När Lolita Pop tog sina första stapplande steg, i maj 1979 på det som var Rockmagasinets invigning, var det nog stundens improviserade ingivelse och utan djupare funderingar på en seriös fortsättning i en framtida karriär.
   Repertoaren var genomgående covers men i bandet fanns flera kommande Lolita Pop-profiler som Benkt Svensson, gitarr, Per Eriksson, saxofon, Thomas Johansson, bas, och Karin Wistrand delade sångmikrofon med Kristina Enerholm. Även Bo Eriksson (numera känd som Bosse E-son efter åren i Round Midnight) och Ulf Lernhammar fanns med i det bandet.
   Som sagt en första tillfällig och alldeles för vidlyftig sättning av Lolita Pop som hösten 1979 fick ett mer permanent utseende när gitarristen Sten Booberg anslöt till bandet som snart också utökade med trummisen Peter Olsen.
   Från 1980 blev Lolita Pop (se höger) ett flitigt turnerande band med ett flertal spelningar på Rockmagasinet som hösten 1980 skulle byta adress från Manillagatan till Nygatan, i skofabriken Viktorias gamla lokaler i centrala Örebro.
   Tack vare mycket turnerande växte bandets kontaktnät och skivbolaget Pipaluckbolaget, med främst punk på menyn, visade intresse för att ge ut bandets musik på skiva. I december 1981 gick Lolita Pop in i Gävle Ljudstudio och inspelningarna resulterade i bandets första album, ”Falska bilder” (1982). Men först valdes två låtar ut till debutsingeln. Så här i efterhand är det lite överraskande att det inte blev inledningslåten på albumet och senare liveklassikern ”Svart och skitigt” utan ”Kärlekens pedaler” och ”Guld”.
   I oktober 1982 lämnade Peter Olsen gruppen och den första riktigt stora förändringen i Lolita Pop var ett faktum. Per Eriksson satte sig bakom trummorna och gruppen (se vänster) var från den dagen en kvintett utan saxofonist.
   Samtidigt blev det klart att Lolita Pops framtid på skiva skulle ta ett seriöst steg uppåt via skivkontrakt med det redan etablerade skivbolaget Mistlur. Där hamnade de i en naturlig miljö tillsammans med grupper som Ebba Grön, Trettioåriga Kriget, Diestinct, Raketerna och Stadion. Och skulle så småningom bli kollegor med Imperiet.
   Första albumet på Mistlur spelades in under november-december 1982 och fick när det släpptes i februari 1983 titeln ”Fem söker en skatt”. Ett steg i rätt riktning där producenten Dagge Lundquist gav gruppen ett proffsigt men personligt sound. Här föddes det klassiska Lolita Pop-soundet med nerviga gitarrer, tunga trummor och fyllig bas där Karin Wistrands starka röst gav varje låt en egen profil. Men låtmässigt hade gruppen en bit kvar till det melodiskt starka. Ett undantag är ”Salta diamanter”.

DET NÄSTAN OAVBRUTNA TURNERANDET fortsatte som tidigare och det fick basisten Thomas Johansson att lämna gruppen under sommaren 1983, studier i Uppsala var skälet, strax innan inspelningen av nästa album.
   Ersättare som basist blev konstnären Ulf Lernhammar som redan på albumet innan gästade på två låtar där han spelade cello. Nu kom han in med ny energi i ett band (se höger) som var otroligt samspelt med en stor dos självförtroende. Lernhammar fick också ansvaret att pryda omslaget till ”Irrfärder”, gruppens tredje album, med en smakfull målning.
   På ”Irrfärder” var Lolita Pop återigen den fullkomliga succén på spåren i en exemplarisk produktion där Karin Wistrand viskade och sjöng lika kraftfullt genom hela skivan. Däremot gick den melodiska styrkan ännu en gång förlorad i den gitarrdominerade lite experimentella ljudbilden.
   Dock skulle vi som älskar starka melodier på en Lolita Pop-platta snart bli bönhörda. Men först skulle gruppen göra ett experiment genom att ge ut ett album helt på engelska, ”Lolita Pop” (1984), med låtar hämtade från gruppens tre första album med nya engelska texter av Thomas Johansson, gruppens store leverantör av texter under den större delen av 80-talet. Ingen stor kommersiell triumf men här började fröet gro som flera år senare växte till livespelningar i New York följt av amerikanskt skivkontrakt.
   Under 1984 lämnade Ulf Lernhammar gruppen för att koncentrera sig på sin verksamhet som bildkonstnär. Då tog Lolita Pop (se vänster) det djärva beslutet att fortsätta som kvartett med gitarristen Benkt Svensson som basist. Det var med den nedbantade sättningen som gruppen gick in i studion och mellan december 1984 och februari 1985 producera skivan som har kommit att symbolisera gruppens mest melodiskt starka kapitel på svenska.
   ”Att ha fritidsbåt” innehåller inte bara ett gränslöst antal hitlåtar. Det kom att bli gruppens sista skiva på svenska, fortfarande med några personligt profilerade texter av Thomas Johansson, men melodiskt är den mer klockrent slagkraftig än något annat Lolita Pop-album. Och vi fick med albumtitelns hjälp äntligen bevis på att snacket om gruppen som seglarentusiaster var ren och skär sanning.
   Inför en storpublik i Stadsparken i oktober 1985 fick gruppens aktuella låtar en härlig presentation. Men därefter meddelade Lolita Pop att efter en månadslång turné i november skulle det bli ett sabbatsår.
   Ett snopet och oväntat besked just när gruppen till synes stod på toppen av sin karriär. ”Året” blev dock bara sju månader för sommaren 1986 presenterades rutinerade stockholmaren Matts Alsberg (se höger), före detta Rost, som gruppens nye basist och ett mycket intensivt år inleddes för Lolita Pop med amerikanskt skivkontrakt som höjdpunkt.
   Vägen fram till skivkontraktet med Virgin America var naturligtvis några år lång och började just med den där första skivan på engelska 1984, en nymix av gamla låtar med nyinspelad engelsk sång av Karin Wistrand. Genom kontakter letade sig den skivan över Atlanten till New York och innekretsarna bland klubbar och tidningsrecensenter. I mars 1985 fick Lolita Pop chansen att spela på tre respekterade klubbar, CBGB’s, Peppermint Lounge och Maxwells, och fick beröm i New York Times av den kände rockjournalisten Robert Palmer.
   Där uppstod alltså det första amerikanska intresset för den lilla rockgruppen från Örebro. Medan Lolita Pop turnerade flitigt och njöt av de svenska framgångarna med ”Att ha fritidsbåt” ökade det amerikanska intresset och resulterade hösten 1986 i ett skivkontrakt. Dagarna före julafton började gruppen arbeta med ”Lolita Pop”, släpptes i augusti 1987, som i stort sett var en engelsk version av ”Att ha fritidsbåt” fast helt nyinspelad och mixad av Neil Dorfsman i New York. Med två helt nyskrivna låtar, ”Mind your eye” och ”Bang your head”, som också släpptes som uppmärksammade singlar.

DEN AMERIKANSKA SKIVMARKNADEN VAR och är en tuff lekplats och Lolita Pops stora amerikanska satsning resulterade paradoxalt nog i ett kommersiellt genombrott i Sverige. Singellåtarna började spelas på radion och Lolita Pop blev ett allt vanligare namn på tv:n.
   Strax innan den amerikanska ”Lolita Pop” släpptes sommaren 1987 agerade bandet förband till Iggy Pop i Brunnsparken och några månader senare blev örebroaren Henrik Melin ny basist i gruppen (se vänster). Han kom att bli gruppen trogen fram till 1992 när gruppen slutligen splittrades. Det var musikaliskt lyckade år som avslutade Lolita Pops händelserika karriär.
   Efter USA-satsningen utvecklades Lolita Pops sound åt ett lite mer kommersiellt håll utan att tappa i personlighet och regelbundet producerade gruppen nya spektakulära låtar som fick skivpubliken på fall. Från ”Love poison” (1989) kom både livefavoriten ”Tarzan on a big red scooter” och en singelhit som ”Hey winner” och det var fler än en recensent som drog paralleller med Pretenders och Chrissie Hynde.
   ”Love poison” blev Benkt Svenssons och Per Erikssons sista skiva med Lolita Pop. Hösten 1989 ersattes de av Fredrik Blank respektive Christer Björklund (se höger) som fortsatte trenden av Lolita Pop-medlemmar spridda över flera städer, Örebro, Stockholm och Gävle. Den nya sättningen gjorde turnépremiär hösten 1989 och spelade sedan in Lolita Pops sista album, ”Blumenkraft”, som släpptes hösten 1990. Som ännu en gång är ett välproducerat album och har låtar, exempelvis singellåtarna ”Pay the piper”, ”Live forever”, och ”Here she comes”, plus den magiskt vackra ”Precious you” och den rockigt klingande ”Sheltering sky” som är klart kvalificerade för en liverepertoar än idag.
   Efter ytterligare en lång paus tog den aktiva delen av Lolita Pops 13 år långa karriär slut en kväll i mars 1992 på Ritz i Örebro. I sista upplagan av gruppen (se vänster) spelade Magnus Norpan Eriksson trummor. Inget var officiellt eller uttalat men vi i publiken visste att det var sista natten med gänget.
   Karin Wistrand inledde en solokarriär med album 1993, ”Solen...”, följt av några lågprofilerade turnéer samma år. Hon har dykt upp på lite olika scener genom åren och var under tiden i Jeremias Session Band den lysande sångstjärnan bredvid Staffan Ernestam.
   Sten Booberg blev efter Lolita Pop-äventyret flitigt anlitad gitarrist bakom bland annat Ulf Lundell och Olle Ljungström. Och Benkt Svensson, som bytte efternamn till Söderberg, blev efter Lolita Pop pappa till Klara och Johanna som på senare år skördat framgångar som First Aid Kit.
   Det ursprungliga Lolita Pop har återförenats offentligt vid tre tillfällen i Örebro, 1997 på Slottsfestivalen, 1999 på en antivåldsgala på Club 700 och 2012 under en Rockmagasinet Returns-afton, och har i övrigt bara samlats i samband med födelsedagsfester i bandet.
   Konserten på Frimis i Örebro 4 september följs av åtta spelningar på en höstturné i oktober-november. Originalmedlemmarna Karin Wistrand, Sten Booberg och Benkt Söderberg (Per Eriksson, numera Ståhlberg, är förhindrad på grund av jobb) får sällskap av Rickard Donatello, bas, och Bobo Ölander, trummor.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.