Blogginlägg

00: #30. WILMER X

Postad: 2019-09-30 07:57
Kategori: 00-talets bästa

WILMER X: Silver (EMI/Hi Fidelity, 2000)

90-TALET BLEV ETT MAKALÖST OJÄMNT OCH MUSIKALISKT spretigt decennium för Wilmer X. Det började fantastiskt, ”Mambo feber” (1991) är nog min största favorit med bandet, och slutade minst lika imponerande med den larmiga ”Primitiv” (1998). Men däremellan var det förskräckligt händelserikt på många fronter i Wilmer X-sfären.
   ”Pontiac till himmelen” (1993) var fortfarande ett homogent Wilmer X på topp men året efter började Nisse Hellberg leka på egen hand och det var kanske första tecknet på att han hade funderingar på en solokarriär lite längre fram. Tillsammans med Peps Persson gjorde han blues på svenska, ”Röster från södern” (1994) och två år senare slog han sig ihop med Per Gessle(!) och skapade det fiktiva bandet The Lonely Boys som resulterade i ett album med samma namn (1996).
   Under dessa två händelserika år, 1994-1995, gav Wilmer X ut sina kanske minst profilerade album, det engelska experimentet ”Snakeshow” (1994) och ”Hallå världen” (1995). Produktivt, javisst, men det började musikaliskt svaja i Nisse Hellbergs värld av möjligheter. Då kom ”Primitiv” som en förlösande skiva där Wilmer X var tillbaka på musikalisk hemmaplan: ”en härlig entusiasm med ett envist rockande som kännetecken”. (Just i denna stund kommer jag med skammens rodnad i ansiktet på mig själv att jag skandalöst nog inte hade ”Primitiv” med på min lista över 90-talets bästa favoriter... Oförlåtligt!)
   Hur går man vidare efter den självklara höjdpunkten var en i sammanhanget relevant fråga. Och visst var jag lite skeptisk när jag våren 2000 fick ”Silver” i min hand och första gångerna jag lyssnade. Framförallt saknade jag det genomgående patenterade Wilmer X-öset. Det finns tydligt där, på kanske fem låtar, men ”Silver” är ett så mycket mer varierat album utan att därför tappa i energi, volym och tempo. Men nu är Wilmer X inne på 00-talet och det känns instinktivt som att Nisse Hellberg & Co, fortfarande den stora sättningen med sex man inklusive keyboards och två gitarrister, nyfiket vänder sina blickar mot ett nytt spännande århundrade.
   Det ska emellertid snart visa sig att gruppen inte hade en så lång framtid som ”Silver” musikaliskt kan ge sken av. Om man vill dramatisera och med facit i hand kan jag påstå att Wilmer X:s dagar var räknade. Kanske inte så mycket beroende på gruppens egna förehavanden utan det faktum att bara ett år efter ”Silver” inleder Nisse Hellberg sin solokarriär på allvar. Visserligen placerade jag hans soloskiva ”Xtrem” på 18:e plats på min svenska årsbästalista 2001 men det är ingen stor solodebut. Ändå är det första steget på en helt annan väg.
   Wilmer X-epoken började lida mot sitt slut. ”Lyckliga hundar” (2003), sista skivan med det stora gamla gänget, är ett album jag har ett ganska dunkelt minne av men finalskivan ”13 våningar upp” (2005) är bättre än sitt rykte som gravsten över en karriär som var slut.
   Men vi är ju tidsmässigt kvar på våren 2000 och på ”Silver” är Wilmer X fortfarande den där högpresterande rock'n'roll-maskinen som tack vare Nisse Hellbergs unika låtskrivarförmåga presenterade en ny slagkraftig repertoar på en mycket hög nivå. Ballader tvingades inte längre fram för att blidka den breda kommersiella publiken och nu ville Wilmer X ambitiöst utnyttja möjligheterna att göra varje låt till en höjdpunkt på albumet.
   Låtar som allra minst överraskar men ändå har en trygg, traditionell bas i det typiska Wilmer X-soundet. Där vi inte pratar upprepning utan utveckling.

Favoritlåt: "Simma till Amerika". De inställsamma balladernas tid var för länge sedan förbi i Wilmers karriär. Däremot hade Nisse Hellberg lärt sig den svåra konsten att ta en låt både upp och ned i tempo. Och "Simma till Amerika" är ett utsökt exempel från den skolan. Från texten (om de gamla, hårdhudade badhusvakterna) via de snygga gitarrerna, den effektiva syntslingan till de slagkraftiga körerna en klockren höjdpunkt på albumet. Kort sagt en av Nisses allra bästa låtar någonsin.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.