Blogginlägg

”How long is the dark?”

Postad: 2019-09-19 11:26
Kategori: Skiv-recensioner



RAG-AND-BONE
How long is the dark?
(Rag-And-Bone/Record Heaven)


GENOM ÅREN LÄR JAG HAR SKRIVIT TUSENTALS skivrecensioner och lyssnat på mångdubbelt fler skivor, det är inte så konstigt att vissa namn och osorterade intryck har fallit ur minnet men gruppnamnet Rag-And-Bone fanns där långt bak i hjärnan av någon oförklarlig anledning. Namnet började spridas 2005 när den skånska gruppen bildades av Mats Nilsson, en ”grupp” som inledningsvis var ett akustiskt enmansprojekt som med åren har växt till en etablerad livegrupp.
   Rag-And-Bone hade redan från början ambitionen att blanda allsköns olika musikgenrer som gammal deltablues, country, gospel, bluegrass och olika typer av folkmusik, progressiv rock och psykedelisk musik. Ganska gränslöst med andra ord i en grupp som 2007 hade växt till en konstellation som gick in i Pontus Snibbs studio och spelade in debutalbumet..
   Förmodligen var det då jag för första gången kom i kontakt med det soundmässigt intressanta Rag-And-Bone som tydligen satte oförglömliga spår efter sig.
   Åren därefter gick mig dessvärre förbi men historien fortsatte minst lika intressant. Andra albumet ”Novice pioneer” (2010) hade gästartister som Dan Baird (Georgia Satellites), Jalle Lorensson (Wilmer X) och Esbjörn Hazelius. Och bandet har kompat Sean Tyla samt varit förband till Ian Hunter och Little Feat.
   Även gruppens tredje album, ”Everything can be burnt but the truth”, försvann innan den nådde mina öron men Rag-And-Bones sporadiska skivutgivning har nu resulterat i fjärde albumet ”How long is the dark?” där Mats Nilsson & Co sätter någon typ av rekord i musikalisk blandning.
   Fortfarande är det de akustiska instrumenten som dominerar och har dekorerats med mandolin och lap steel. Öppningslåten ”First man up”, med sin catchy ”It's so easy”-refräng, och andralåten ”And then”, med sitt Eagles-eko i kören, är en underbar start på albumet.
   Den starka inledningen på skivan har gruppen sedan svårt att överträffa i sin uppenbara vilja att överraska och bjuda på så mycket som möjligt på sitt åtta låtar långa album. På några låtar blir det tyngre och lite mer gränsöverskridande rockmusik. ”Pangea”, med flöjtsolo(!), och absurt långa (8:04) ”Death, is that you?”, är hårdrock i mina öron, är inte riktigt min musikaliska kopp te.
   Rag-And-Bone hittar dock tillbaka till den musik som jag gärna vill förknippa gruppen med, akustiskt baserad folkcountryrock. ”The last” och ”A company of one” (Pelle Johanssons mäktigt långa gitarrsolo befinner sig i rätt miljö) klingar alldeles underbart och Mats Nilsson sjunger tryggt och personligt. Americana när den är som bäst.
   Den lite tyngre ”Your latent Judas” och avslutande titellåten håller sig också på rätt sida av den musikaliska skalan.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (443)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (146)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.