Blogginlägg från februari, 2015

Februari 2015 på Håkans Pop

Postad: 2015-02-28 10:23
Kategori: Blogg

FEBRUARI 2015 BLEV EN GANSKA KONVENTIONELL månad på Håkans Pop. Här nedan kan ni följa händelserna på sidan genom alla blåfärgade länkar. Jag har försökt skruva ned tempot lite när det gäller konsertbesök men kan naturligtvis inte riktigt hålla mig från både små och stora scener. Månadens endast två konserter blev upplevelser i både smått och stort.
    First Aid Kit på ett fullpackat Conventum Kongress i Örebro var naturligtvis månadens kommersiella höjdpunkt. Med systrarna Johanna och Klara Söderberg i centrum och i mixerbåset trängdes mamma, pappa och lillebror Söderberg. Intensivt arbetande pappa Benkt mixade ljudet till fulländning medan systrarna överraskade med en stundtals rockig framtoning.
   Tidigare i månaden uppmärksammade jag den lilla rockscenen i Örebro, Level, där det lokala bandet Shamrock gjorde energiska covers av irländska folklåtar. Härligt levande och en alldeles perfekt lördagsunderhållning.
   I kategorin Coverskivor skrev jag om både Rosanne Cash, Mark Knopflers hobbyprojekt The Notting Hillbillies och Joe Jackson . Och i den alltmer sällsynta serien Tributeskivor satte jag strålkastarna på förra årets Ted Gärdestad-hyllning.
   Det närmar sig topplatserna på min lista över de bästa cd-boxarna. På plats 9 placerade jag Ulf Lundells "Livslinjen"-box (1991) och på 8:e-platsen tyckte jag Donovans "Troubadour" var given.
   I den spännande serien om rocktidningen Larm tog vi oss fram till #12 (juni 1980) och #13 (våren 1981) med fantastiska återblickar på underbara skriverier om bland annat Lew Lewis, Alan Price, Joe Elys, John Lennons död, Marianne Faithfull och Ritchie Blackmore.
   Tillbakablickarna på gamla konsertrecensioner tog oss till både Titiyo 1993, Mats Ronander 1982, Stefan Andersson 1993 och Eva Dahlgren 1982.
   Under februari 2015 tvingades jag säga adjö till klaviaturspelaren Mats Olausson som under 80-talet gjorde så starka insatser bakom Anne-Lie Rydé och Ulf Lundell och på en mängd olika svenska pop- och rockskivor.

AV MÅNADENS NYA ALBUM PASSADE JAG PÅ att recensera två utmärkta exempel, Mickey Jupps "Body-building" och det skånska bandet Wildies "Long & gone" som jag idag, på månadens sista dag, väljer till februaris bästa album.
   I övrigt har jag lyssnat på många nya album. Jag förstår inte hyllningarna av Thåströms "Den morronen" som är monotont händelsefattig, deprimerad och introvert. Winhill/Losehill är ett norrländsk spännande band, deras "Trouble will snowball" ligger ljudmässigt någonstans mellan Bon Iver och Sparks.
   José González har hamnat i ungefär samma hopplösa läge som Thåström på "Vestiges & claws". Tonsäkert och innerligt men det når inte fram till mina känslor fast det här är anspråkslöst lågmält. Love Antells "Barn av Amerika" befinner sig långt från den där framrusande euforiska energin som präglade förra skivan, "Gatorna tillhör oss" (2012). Nu är det mer suggestivt och lågmält men också snällt och opersonligt.
   Efter all lugn musik i sakta mak kommer JD McPhersons "Let the good times roll" som en befrielse. JD ger faktiskt den annars så stelbenta rockabillygenren en ny dimension. Hård rytm, en alldeles knäckande röst (Little Richard!), lite blås och en akustisk svängande gitarr. Lägg på lite twang och soul på det är "Let the good times..." en skiva att ständigt återvända till.
   Jonatan Lindner var killen med rösten och låtarna som gjorde att jag aldrig glömmer bandet This Morning Orchestra. Demolåtarna var magiska och kanske ouppnåeliga men han försöker upprepa personligheten på några nya låtar tillsammans med Kapellet. Lyssna själv här och ni kanske har en ny favorit.

BETTYE LAVETTE: Worthy
När soulmusik ska fungera i mitt huvud så ska det vara musik spelad på riktiga instrument och en röst så kraftfull att den etsar sig fast för all framtid. LaVette äger just den stämman och har under 2000-talet vid ett flertal tillfällen gjort album av oerhörd styrka som dessvärre har passerat mina öron lite för snabbt.
   På "Worthy" gör Bettye coverlåtarna till sina egna som är omöjliga att jämföra med originalversionerna. Lyssna bara på "Wait", Beatles-låten, som jag i en "blindtest" aldrig hade förknippat med Beatles. Musikerna, med bland annat Doyle Bramhall II på gitarr, och producenten Joe Henry har naturligtvis del i denna succé.

/ Håkan

Gammalt och nytt med Eva Dahlgren

Postad: 2015-02-27 07:54
Kategori: 80-talskonserter

Efter Eva Dahlgrens album "För väntan", som släpptes våren 1981 och där hon inledde samarbetet med kompgruppen Wajs Gajs, hade det fram till sommaren 1982 inte hänt så mycket i skivväg. Men ett nytt album var på väg, nya låtar fanns redan i liverepertoaren, och under sommaren spelades "Tvillingskäl", Evas fjärde album, in med samma kompband.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/6 1982.

EVA DAHLGREN & WAJS GAJS
Brunnsparken, Örebro 2 juni 1982


När Eva Dahlgren med sina Wajs Gajs på onsdagskvällen kom till Örebro, Brunnsparken och Allehanda Rock var förutsättningarna minst sagt oklara. Hennes överraskande rockalbum, "För väntan", kom för över ett år sedan och förutom två minimala singlar (varav en nytolkning av "Jenny Mattress") har det i skivväg varit tyst från Eva.
   "För väntan" var förvånansvärt rockig, utan att vara en revolution, och betydde något av Evas genombrott för den breda publiken och en mycket framgångsrik folkparkssommar förra året.
   Även den habila kompgruppen Wajs Gajs är inne på andra året med Eva. "De fyra vise männen" är en rutinerad enhet, det kunde vi se och (framförallt) höra. Rolf Alex, trummor, Mats Englund, bas, och Jonas Isacsson på kataktäristisk ylgitarr med Anders Glenmark som moralisk ryggrad på diverse klaviaturinstrument men även gitarr.
   Jämfört med förra årets konsertsväng (med två besök i Örebro) var sommarens upplaga av Eva Dahlgren en blandning av gammalt och nytt. Fyra låtar från det kommande albumet, där låten om nynazismen i Stockholm, "Så ung" imponerade mest, var det mest intressanta där de gamla låtarna framfördes mer på rutin än spontan känsla.
   Publiken (ca 500) var förhållandevis lugn under hela konserten.

/ Håkan

"Lost & gone"

Postad: 2015-02-25 09:43
Kategori: Skiv-recensioner



WILDIE
Lost & gone
(Rootsy)


Redan på skivans första ton, den inledande akustiska klangen i gitarrens första sekund, får jag förhoppningar och framförallt, och det är ju en helt egoistisk känsla, träffar den mig rätt i hjärtat samtidigt som öronen uppfattar osedvanligt sympatisk musik. Det är så välspelat, så välsjunget och framförallt välskrivet att jag blir upprymd och glad över att sådan här musik trots allt existerar i ett land som just nu tycks leva i ett artificiellt schlagerrus.
   Jag menar inte välspelad som på en Toto-skiva. Bandet, som är både ett soloprojekt, duo och kvartett, har hittat det egna uttrycket i ett sound som kanske har ett släktskap till americana men är så mycket mer anspråkslöst och personligt än så.
   Projektet Wildie, jag vet ännu inte hur gruppnamnet uttalas, startades av sångaren och låtskrivaren Anders Thorén som med en mängd låtar i bagaget träffade indiemusikern Rasmus Svensson, som förutom att han spelar en mängd olika instrument även blev producent för skivan. Ytterligare två musiker figurerar på bild och med namn på skivomslaget men har inte medverkat på inspelningen. På bara två man har arrangemang och produktion på skivans tio låtar ändå ett genomgående naturligt gruppsound av övervägande försiktig prägel.
   Sällan har det första intrycket av en ny skiva varit så långlivat som på "Lost & gone". Även efter sex, sju genomspelningar inspireras jag av låtarna och njuter av soundet och numera, ska det erkännas, är det inte många skivor som överlever den utvecklingen.
   Att inledningsvis blanda in Melodifestivalen i den här recensionen är egentligen helt omotiverat. Wildie tillhör ju en helt annan division med en helt annan ambition än att bara vara underhållande eller visuellt vacker. I Wildies fall kan det vara det underliggande vemodet i låtarna, det kan vara samspelet mellan levande instrument som aldrig har ambition att bli enbart effekter och det kan vara den samlade ljudbilden som tillsammans med en trygg genuin röst som kan ge bandet en ypperlig språngbräda till framtiden.
   Skivbolaget Rootsy har ju en uppenbart hypnotisk förmåga att fånga upp artister och band i den jordnära fåran och har ju på senare tid lyckats bra, G2 och Yonder är ju utmärkta exempel, men jag tycker Wildie överträffar de grupperna.
   Första låten, ja. Låtarna står uppräknade på skivomslaget i en liten annan spelordning och första genomlyssningen blev lite ofokuserad. Men efter ytterligare ett otal lyssningar är låttitlarna på skivan av mindre betydelse och den homogena helheten viktigare.
   "Chopped & stacked" är för övrigt en perfekt förstalåt som inleds försiktigt och får en lite tuffare fortsättning och utvecklas till skivans kanske starkaste och mest utåtriktade låt. Sedan trängs de personliga höjdpunkterna med varandra, bland annat "Making days meet", "Brother", "Silence" och titellåten, och det är egentligen bara ett par låtar, "Missy" och "Peggy Lou", som melodimässigt sneglar åt det mer kommersiellt förenklade hållet.
   Jag hoppas att jag under de närmaste månaderna får höra mer om och av Wildie och via allas läppar till slut får lära mig hur jag ska uttala namnet på bandet.

/ Håkan

Covers: Joe Jackson

Postad: 2015-02-25 07:55
Kategori: Cover-skivor

JOE JACKSON: Joe Jackson's Jumpin' Jive (A&M, 1981)

Att ibland tvinga sig själv att lyssna på gamla skivor har ju också sina kval... Jazzcovers är väl egentligen inte min kopp té eller ens något som får plats på mitt i övrigt blandade musikaliska smörgåsbord. Men har artisten i fråga, Joe Jackson, en visserligen kort men färgstark rockbakgrund (tre album på två år runt 1980) får jag ta och bita i det sura äpplet.
   Det var med viss ansträngning jag letade upp information om originalinspelning av varje låt på Jacksons jazzpremiär till skiva. Vid väldigt många tillfällen hamnade jag hos Louis Jordan, som jag har förstått var något av swingjazzmästare, men också på ett annat hederligt jazznamn, Cab Calloway. Afroamerikanske Jordans swing gränsade ofta till r&b men också jazz, blues och boogie-woogie. Samma generations Calloway var en bandledare med också jazz, blues och swing som specialitet.
   Långt innan en annan samtida engelsman (Elvis Costello) med en liknande bakgrund riktade sina blickar åt jazzmusiken tog Jackson detta våghalsiga men till slut framgångsrika steg i sin karriär. Han bytte verkligen genre från en skiva till en annan, från rivig rock till traditionell jazz, men hans stil kan inte jämföras med David Johansens 80-tals-förvandling till Buster Poindexter. Där var underhållningsvärdet större än jazztraditionen som på Jacksons skiva.
   I denna förvandling slängde Joe Jackson ut sin gitarrist Gary Sanford och tog in ett tremannablås (Dave Bitelli, Pete Thomas och Raul Olivera) som spelar en musikalisk huvudrollen när blåsarrangemangen (skrivna av Jackson tillsammans med blåsarna) onekligen har hamnat i centrum. Hur mycket Jackson kommersiellt än ökade i popularitet kan jag inte riktigt uppskatta den musikaliska förändringen på "Jumpin' jive"..
   Han sjunger visserligen med stor dignitet, lyssna exempelvis på "Jack, you're dead", och det svänger ofta grymt men när långa saxofon- och trumpetsolon tar över ljudbilden blir det musik jag bara till viss del kan uppskatta. "Is You Is or Is You Ain't My Baby" har en kul refräng och storbandskänslan i "How Long Must I Wait for You" förgyller. Men den reptilsnabba och improviserade sångrytmen i "Jumpin' Jive", så kallad scat singing, gör mig bara nervös.

Skivan innehåller:
1. "Jumpin' with Symphony Sid" (Lester Young/King Pleasure) – 2:43
1952. B-sida ("Red top") på singel med King Pleasure.
2. "Jack, You're Dead" (Walter Bishop/Dick Miles) – 2:46
1947. Singel med Louis Jordan.
3. "Is You Is or Is You Ain't My Baby" (Bill Austin/Louis Jordan) – 4:57
1944. B-sida ("G.I. jive") på singel med Louis Jordan.
4. "We the Cats (Shall Hep Ya)" (Cab Calloway/Jack Palmer) – 3:19
1945. I filmen med samma titel med Cab Calloway and his Orchestra.
5. "San Francisco Fan" (Sammy Mysels/Dick Sanford) – 4:28
1947. Singel med Cab Calloway.
6. "Five Guys Named Moe" (Jerome Bresler/Larry Wynn) – 2:30
1943. Från en musikal med samma titel.
7. "Jumpin' Jive" (Cab Calloway/Frank Froeba/Jack Palmer) – 2:41
1939. Singel med Cab Calloway and his Orchestra.
8. "You Run Your Mouth (and I'll Run My Business)" (Louis Armstrong) – 2:31
1940. Singel med Louis Jordan.
9. "What's the Use of Getting Sober (When You're Gonna Get Drunk Again)" (Busby Meyers) – 3:46
1942. Singel med Louis Jordan.
10. "You're My Meat" (Skeets Tolbert) – 2:54
1939. Singel med Louis Jordan.
11. "Tuxedo Junction" (Erskine Hawkins/Buddy Feyne/William Johnson/Julian Dash) – 5:18
1938. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
12. "How Long Must I Wait for You" (Jerry Black/Lucky Millinder) – 4:06
1948. Singel med Louis Jordan.

/ Håkan

Mats Olausson (1961-2015)

Postad: 2015-02-23 15:31
Kategori: Minns

Klaviaturspelaren Mats Olausson var under de senaste decennierna mest känd som musiker i den tyngre klassen, bakom exempelvis Yngvie Malmsteen, John Norum och för mig okända gruppnamn som Kamelot, Ark (inte Ola Salos band) och Sumosha, men jag har äldre minnen av Mats första år i musikbranschen under 80-talet.
   Göteborgaren Mats var 1983 medlem i en av de sista upplagorna av Motvind när han på sitt första studiojobb fick kompa Anne-Lie Rydé på hennes första album där jättehitlåten "Segla på ett moln" fanns med.
   Kopplingen till Anne-Lie blev fruktsam och långvarig. Mats skrev låtar tillsammans med Anne-Lie på hennes två första album och var stadig medlem i hennes turnerande kompband. Vilket jag fick nöjet att uppleva både 1984 och 1985. Anne-Lies röstproblem under 80-talet gjorde att turnerandet blev sporadiskt men Mats fanns med när ANC-galan gick av stapeln i december 1985. Och han kom att medverka på ytterligare två Rydé-album 1987 och 1989.
   1986 turnerade Mats i USA tillsammans med basisten, sångaren och Little Steven-musikern Jean Beauvoir men i april 1988 blev Mats en av de centrala musikerna när Ulf Lundell spelade in dubbelalbumet "Evangeline" i Köpenhamn.
   Mats blev under de här 80-talsåren en hårt anlitad musiker och hans namn finns med på många skivor med Mikael Rickfors, Johan Kinde, Basse Wickman, Efva Attling och Jakob Hellman ("...och stora havet").
   Innan Mats i slutet på 1989 blev medlem i Yngvie Malmsteens band, ett samarbete som varade i 12 år.
   Mats Olausson dog i torsdags, 19 februari 2015, på ett hotellrum i Thailand.

/ Håkan

Larm #13: våren 1981

Postad: 2015-02-23 07:53
Kategori: Larm



1. JOHN LENNON: Musken finns kvar. Livet går vidare.
2. SIMPLE MINDS: Enkla själar
3. Sexton år med MARIANNE
4. RITCHIE BLACKMORE
5. De mest intressanta inspelningarna BLACKMORE gjorde innan Deep Purple!
6. BLACKMORE diskografi 1963-66
7. Gallerirunda i skivbackarna
8. JOHNNY G: musiker med två sidor
9. RANDY McCORMICK
10. Skivrecensioner
11. GIRLSCHOOL
12. Lost in the blåst special
13. Dennis Nelinder singlar
14. Country

DET TOG BARA NÅGRA NUMMER FÖR LARM att spåra ur i den utlovade utgivningstakten. Ambitionerna fanns att #13-numret skulle ges ut i december 1980 men dröjde till våren 1981. Efter mars om jag ska döma efter annonsen om Status Quo-albumet "Never too late". Den ansvarige utgivaren Staffan Solding försöker efter bästa förmåga att förklara förseningen och skyller mest på hög arbetsbelastning och sena leveranser av artiklar. Men lovar i samma andetag att nästa nummer kommer inom två månader!
   Det här Larm-numret toppas av Lennart Perssons minnesartikel om John Lennon som i december 1980 hade mördats på öppen gata i New York. Utan att ha något speciellt förhållande till Beatles berättar Lennart om Lennons historia genom en låtlista som sträcker sig från 1963 ("Baby it's you") till 1975 ("Stand by me"). 32 låtar, som lite överraskande faktiskt ramas in av två covers, som fyller två sidor på en C90-kassett. Vi läsare får dessutom ett färdigt kassettomslag i tidningen.
   Lennon-artikeln är Lennart P:s enda bidrag i tidningen, singelsidorna har tagits över av Dennis Nelinder. Ett uppslag som ändå doftar Lennart P med namn som Cramps, Inmates, Zantees och dB's. Men också lite nya moderna namn som Wah! Heat, Ruts, Young Marble Giants, Echo & the Bunnymen och Talking Heads.
   Mia Valentin förklarar sin kärlek till den skotska gruppen Simple Minds genom att berätta historien via skivutgivningen från 1979 till bandets tredje album, "Empires and dance", hösten 1980.
   Bengt Landers åtta sidor magnifika genomgång av Marianne Faithfulls diskografi från sommaren 1964 till 1979 tillhör också topparna i nya Larm. Från oskuldsfull popflicka med "As tears go by" till storslagen comebackande dam på "Broken English". Fint berättad av Lander med åtskilliga personliga minnen invävda. Och med en gissning att nästa album skulle heta "On the missing list" men kom att få titeln "Dangerous Acquaintances".

DISKOGRAFIER BLEV ETT LITET TEMA i Larm #13. Pontus von Tell, han som under några Larm-nummer gick till botten med Jimmy Pages historia, berättar här den tidiga historien om en annan gitarrist, Ritchie Blackmore. Initierat och noggrant drar Von Tell hans historia från födelseåret 1945 till mars 1968 när Deep Purple bildades. Artikeln ackompanjeras av en detaljerad singeldiskografi 1963-68, inklusive en rad Joe Meek-producerade skivor, plus solosingeln "Getaway" från 1965.
   Gert-Olle Göransson berättar om bildkonstnärernas påverkan på skivomslagens utformning i allmänhet och med fokus på den engelske konstnären Russell Mills skivomslag i synnerhet. Vi får se prov på omslag som han har designat åt nya engelska grupper som Penetration och Skids.
   Staffan Solding riktar ljuset mot engelsmannen John Gotting som uppträder under namnet Johnny G. Han jämförs med typiska engelsmän som Ray Davies, Ronnie Lane och Alan Price men blev aldrig något större namn fast han fortsatte producera skivor fram till 1985. Artikeln här täcker upp allt fram till 1980.
   Kalle Oldby har hittat ytterligare namn bland Muscle Shoals-musikerna, organisten Randy McCormick. En artikel där Oldby sedvanligt ger exempel på hans musikaliska insatser på bland annat Dr Hooks "Sexy eyes" och Bob Segers "Fire lake".
   Inte heller bland albumrecensionerna upptäcker jag Lennart P:s namn men däremot några intressanta skivor, T-Bone Burnetts "Truth decay", Wilko Johnsons "Ice on the motorway", garagerocksamlingarna "Pebbles" vol 9 och 10 och Sir Douglas Quintets "Border wave". Och en skamlöst positiv recension, skriven av Clas Rosenberg, av Wilmer X:s första mediumplay-skiva. Rosenberg var vid tillfället medlem i nämnda band...
   Det fanns även utrymme för hårdrock i Larm 1981. Bo Zadig berättar allt om den engelska tjejhårdrockgruppen Girlschool och noterar också en liten diskografi som omfattar sex singlar/ep och ett album.
   Lost in the blåst-avdelningen ägnas helt och hållet åt Bob Dylans 1962-album "Bob Dylan". Under "Country"-vinjetten tar Gunnar Holmlund upp udda skivor i den nytänkande countrygenren med mindre kända artister som Terry Allen, Chuck Wagon, Gail Davies och Lacy J Dalton. Men också Emmylou Harris "Roses in the snow" och Carlene Carters "Musical shapes". Den sistnämnda skivan, där Carlene kompas av Rockpile, är väl egentligen ingen countryplatta och får en ljummen recension.

/ Håkan

First Aid Kits överraskande rockiga framtoning

Postad: 2015-02-22 09:41
Kategori: Live-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 2015.

FIRST AID KIT
JO ROSE
Conventum Kongress, Örebro 20 februari 2015
Konsertlängd: 20:00-20:30 (JS, 30 min) och 21:04-22:25 (FAK, 81 min)
Min plats: ca 30-40 meter från scenen vid mixerbåset.


Förvånad och nästan förskräckt upptäckte jag sent att konserten med First Aid Kit i Conventum Kongress i Örebro på fredagskvällen skulle få avnjutas stående. Jag hade nog väntat mig en lågmäld och stillsam konsert inför en koncentrerat sittande och extremt lyssnande publik men upplevelsen blev snarare stor och mörk rockklubb. Lika överraskande blev det att stundtals bli matad med First Aid Kits energiska rocksound fast sättningen fortfarande är en högst begränsad kvartett.
   För nästan exakt två år sedan upplevde jag en konsert med First Aid Kit inför en sittande publik på ett till sista plats fullsatt Conventum, som jag varken förr eller senare har gjort, och min enda miniatyrinvändning då var att duon trots ett fantastiskt framförande ännu inte hittat den totala magin i framförande och repertoar. Men jag var övertygad om att flickorna uppenbart gick en ljus framtid till mötes. Men jag kunde då inte alls ana utvecklingen.
   Nejdå, det är inte så att systrarna Johanna och Klara Söderberg har övergivit de till fulländning röststarka magiska ögonblicken i sina countryklingande sånger eller skippat de små konturerna, de spontana mellansnacken eller den melodiska personligheten i sin musik. Alla de ingredienserna fanns också på plats i repertoaren när de två svenska tjejerna och två brittiska killarna äntrade scenen framför ett tämligen fullpackat golv på Conventum Kongress.
   Konsertkvällen inleddes annars lite segt med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift och jag uppfattade honom som ganska opersonlig och allmängiltig som artist. Det kom naturligtvis inte alls att påverka mitt omdöme om First Aid Kit-duons framträdande men hans 30 minuter på scen tog ned stämningen något. Kanske hade hans avskalade sånger passat bättre i ett annat mindre sammanhang eller som han vid ett tillfälle själv sa om sina låtar: "Sounds fine in a quiet room".
   Under den dryga pausen innan huvudkonserten växte skeptiska och nästan negativa tankar i mitt huvud medan intensiteten i det förväntansfulla pladdrandet i lokalens båda barer bara ökade.
   Med ännu ett läckert album i bagaget har naturligtvis styrkan och variationen i First Aid Kits scenrepertoar växt och blev på fredagskvällen en jämbördig kamp mellan låtarna från duons två senaste album. Johanna och Klara stod provocerande långt från varandra på scen men var röstmässigt en genomgående genuin enhet. Med hjälp av sina röster stod de ändå nära varandra. Klaras självklara stämma tog ofta huvudrollen vid mikrofonen medan Klaras för kvällen något ansträngda röst gav känsligt djup åt sångstämmorna.
   Lika lite som man ska gråta över spilld mjölk ska man klaga över saknade låtar men jag hade gärna också upplevt "Cedar lane" denna fina konsertkväll. I en repertoar som ändå bjöd på några rejält rockiga överraskningar i form av två Jack White-covers. Men även vid flera andra tillfällen, "King of the world" och rockfinalen på "Wolf", fick den skotske trummisen Scott Simpson och elgitarristen Melvyn Duffy från Brighton, som också spelade steelguitar och mandolin, leva ut sina rockdrömmar på scen.
   Men när omdömet om First Aid Kits andra Örebrokonsert ska sammanfattas var det ändå konsertens förhållandevis finstämda ögonblick som imponerade allra mest på mig. Som i den fina "Waitress song", och sången de tillägnade morfar Lennart (Lundström) och framförde utan mikrofon (unplugged på ren svenska!), "Ghost town", tillsammans med publiken eller sången "Brother" till sin lillebror Isak där de växlade mellan engelska och svenska.


/ Håkan

Covers: The Notting Hillbillies

Postad: 2015-02-20 07:55
Kategori: Cover-skivor

THE NOTTING HILLBILLIES: Missing... presumed having a good time (Vertigo, 1990)

Efter "Brothers in arms"-albumet 1985 och den följande ett år långa världsturnén tog Dire Straits paus som i september 1988 meddelades vara en definitiv splittring. Mark Knopfler hade fullt upp med annat, soloprojekt och soundtracks (bland annat "The princess bride" och "Last exit to Brooklyn"), men han var ändå sugen på att fortsätta producera skivor och turnera men i en mer lågprofilerad roll.
   Därför bildade han 1989 tillsammans med tre kompisar det mer än ickespektakulära The Notting Hillbillies som musikaliskt befann sig mil från Dire Straits miljonpublik, mastodontturnéer och dyra marknadsföringskampanjer. Och musiken var, skulle det visa sig, så uppenbart okommersiell och trots namnet på gruppen fylld av amerikansk folk-, blues- och countrymusik. Till stora delar covers men också gamla traditionella låtar.
   Tillsammans med sin journalistkollega på 70-talet, Steve Phillips, och pianisten i både Dire Straits och på Knopflers soundtracks, Guy Fletcher, och den gemensamme vännen Brendan Croker bildade Knopfler kvartetten med det dubbeltydiga namnet The Notting Hillbillies. En lustig mix av en Londonstadsdel och gamla amerikanska countrymusiker.
   Redan ett år innan upptäckte jag de här musikerna på ett och samma fina album med Brendan Croker & the 5 o'clock Shadows. Och ett år senare sammanstrålar de i Notting Hillbillies.
   "Missing... presumed having a good time" är trots allt ingen konventionell coverplatta med sina traditionella låtar vars rötter och ursprung är svåra att placera. Därför har jag, kan ni se nedan, inte lyckats ringa in en låt och flera andra låtars uruppförande är minst sagt oklara. Dessutom bidrar Knopfler, Croker och Phillips med egna låtar av bra kvalité. Knopflers "Your own sweet way" ekar givetvis lite Dire Straits men mycket mer lågmält och dämpat.
   Men skivan är som sagt en välljudande och tillbakalutad sensation. Knopfler spelar en tillbakadragen roll men hans gitarrspel ger gruppens säregna sound. Men det handlar lika mycket om akustiska som elektriska gitarrer. Här finns rötter i både gammal country, jazz, bluegrass, blues, folkmusik, gospel och cowboymusik. Trendfritt och tidlöst.
   Bandet står så snyggt uppradat på skivomslaget med varsin dobro i handen fast det finns tre gitarrister och en pianist, med officiell hjälp av den amerikanske pedal steel-gitarristen Paul Franklin, i bandet. I alla fall enligt cd-häftet men i verkligheten hör jag både banjo, mandolin, bas och trummor. Det finns väl anledning att tro att det är musikerna som medverkade på bandets fåtal konserter, Marcus Cliffe och Ed Bicknell (som för övrigt är Dire Straits manager), på bas respektive trummor.

1.”Railroad Worksong” – 5:29 (Traditional)
1915. Även känd som ”Take this hammer”. Inspelad av Newman Ivey White.
2.”Bewildered” – 2:37 (Leonard Whitcup/Teddy Powell)
1936. Hit med Tommy Dorsey & his Orchestra 1938.
3.”Your Own Sweet Way” – 4:32 (Mark Knopfler)
1990. Originallåt.
4.”Run Me Down” – 2:25 (Traditional)

5.”One Way Gal” – 3:10 (Traditional)
1928. Inspelad av William Moore.
6.”Blues Stay Away from Me” – 3:50 (Alton Delmore/Rabon Delmore/Wayne Raney/Henry Glover)
1949. Singel med The Delmore Brothers.
7.”Will You Miss Me” – 3:52 (Steve Phillips)
1990. Originallåt.
8.”Please Baby” – 3:50 (Traditional)
1931. Inspelad av The Mississippi Sheiks.
9.”Weapon of Prayer” – 3:10 (Ira & Charlie Louvin)
1962. Singel med låtskrivarna.
10.”That’s Where I Belong” – 2:51 (Brendan Croker)
1990. Originallåt.
11.”Feel Like Going Home” – 4:52 (Charlie Rich)
1973. B-sida på singeln "The most beautiful girl" med låtskrivaren.

/ Håkan

Stefan roade bara glittrande flickögon

Postad: 2015-02-18 07:53
Kategori: 90-talskonserter



Göteborgaren Stefan Andersson var ett hett svensk rocknamn i början på 90-talet. Han albumdebuterade 1992 med "Emperors' day", med bland annat hitlåten "Catch the moon", som han fick en Grammis för. Året därpå följde han upp framgångarna med album nummer två, "Walk right on".
   Minifestivalen eller rockgalan i Ishallen i Örebro med tre av Sveriges då populäraste artister, Louise Hoffsten, Stefan Andersson och Titiyo, blev ett mindre publikfiasko med sammanlagt bara tusen betalande åskådare. Ett noga planerat tidsschema höll förvånansvärt bra och smidigt under kvällen. Gjorde pauserna tacksamt korta mellan artisterna som bjöd på koncentrerade timslånga varianter av sina konserter inklusive extralåtar.
   Magnus Lindberg agerade förband tillsammans med Staffan Ernestams band Pojkarna Från Prärien innan Titiyo gick upp på scenen strax efter åtta. Hon följdes av Louise Hoffsten, kvällens bästa inslag, och allt avslutades framåt midnatt med Stefan Andersson och hans band på scen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.


STEFAN ANDERSSON
Ishallen, Örebro 17 december 1993


Stefan Andersson hade ingen lätt uppgift i fredagskväll när han framåt midnatt skulle efterträda Louise Hoffsten på den stora scenen i Ishallen.
   Den allmängiltiga, lite vardagliga stämpeln som Stefan fått på sig håller så smått på att sudda ut hans person som levande rockartist.
   Jungfruresan förra sommaren var en charmig turné för små lokaler. Nu var lokalen onekligen för stor och människorna i publiken var alldeles för få för att göra underverk av Stefans traditionella rock.
   Det var inledningsvis dåligt ljud som inte kunde kompenseras med varken hög volym eller blixtrande laserljus.
   Flickorna längst fram glittrade med ögonen men för mer objektiva ögon och kritiska öron var det få nyanser som gick fram i de hårt rockande låtarna.
   Då var det betydligt roligare och intressantare när han tog fram den akustiska gitarren, drog ned tempot och plockade fram de små pikanta detaljerna i sin musik.
   I låtar som "Sorito town", en lätt omarrangerad "Catch the moon" och "Fat boy blues".

/ Håkan

BOX #8 DONOVAN

Postad: 2015-02-16 07:56
Kategori: BOXAR 20-1



DONOVAN: Troubadour: The definitive collection 1964-1976 (Epic Legacy, 1992)

1964 VAR SINGER/SONGWRITER-GENREN ÄNNU INTE UPPFUNNEN fast Bob Dylan sedan några år tillbaka hade en fullt fungerande karriär och den fem år yngre skotten DONOVAN, född i Glasgow, tog sina första stapplande steg som artist. Med enbart sitt förnamn som artistnamn, Philips Leitch var mellan/efternamn, gjorde han 1964 ett tappert försök att spela in en demo som 1965 resulterade i ett skivkontrakt och en lång artistkarriär.
   Dateringen 1964-1976, som tidsmässigt verkligen är den fruktsamma och kreativa kärnan av Donovans karriär från 60-talet till idag, förklaras av att några tidiga 1964-demos inleder den här kronologiska samlingen över 44 låtar på två cd. "Troubadour"-boxen är i det här sammanhanget på min lista över bästa cd-boxar tämligen kortfattad och under rubriken "The Definitive Collection" är något vilseledande. Men för mig, som äger få singlar med Donovan och inte ett enda 60-talsalbum är boxen närmast oersättlig för att minnas hans tid från simpel trubadur i keps till 70-talets professionella musikaliska vindar.
   Författaren Brian Hoggs liner notes och journalisten, publicisten och Beatles-vännen Derek Taylors underhållande text i cd-häftet förstärker minnet av Donovans musik.
   Donovan, som flyttat till England redan som pojke, skulle bli Europas svar på Bob Dylan, jämförelserna blev något ansträngda, och hans skivdebut 1965 råkade nästan på dagen sammanfalla med Dylans förändring från akustisk trubadur till artist med elektriskt komp. Därför låg Donovans vänliga röst, distinkta klang i den akustiska gitarren och det framträdande munspelet just då närmare mitt hjärta än Dylan. Nästan alla hans singlar hamnade på Tio i Topp och blev bara bättre och bättre, mer och mer personliga.
   Den här dubbel-cd:n tycks ha fått med det allra viktigaste från Donovans tretton år i rampljuset men jag saknar några godbitar, "Turquoise" och "Sunny Goodge Street", och skyller då på att samlingen har amerikanskt ursprung där de har prioriterat hans karriär på ett lite annorlunda sätt. Därför är det också lite irriterande att notera amerikanska skivbolag och skivnummer i cd-häftets i övrigt detaljrika innehållsförteckning.
   Samlingen inleds alltså med två tidiga och exklusiva demos/covers från 1964. Där gör Donovan en Tim Hardin-låt två år innan Hardin själv skivdebuterar. I en låt som Donovan kallar "London town" som egentligen är en tidig version av "Green rocky road". Hardin gjorde också sina första inspelningar 1964, låtar som inte gavs ut förrän två år senare.
   Donovan skivdebuterade i mars 1965 och fick omedelbart en hit med "Catch the wind" i England. Följde upp med den lika framgångsrika "Colours" medan den tredje singeln "Turquoise" nådde en blygsam placering i december 1965. Ungefär samtidigt bröt han med sina tre managers/skivproducenter, av vilka den rutinerade låtskrivaren Geoff Stephens var en, och det skulle följas av en turbulent skivutgivning under några år.
   Efter skivorna med i stort sett bara gitarr och munspel till komp, ovannämnda singlar inkluderas av albumen "What's Bin Did and What's Bin Hid" och "Fairytale", utvecklades Donovans sound. Där blev den rutinerade skivproducenten Mickie Most (The Animals, Herman's Hermits, Nashville Teens, The Seekers med flera) centralfigur och inspelningarna från 1966 spelar en viss huvudroll, låt 6-16 på cd 1, i boxen fast Donovan bara gav ut två nyproducerade engelska singlar under det året. Men spelade in så mycket mer.
   Från 1966 började det i Donovans omgivning dyka upp prestigefyllda namn. Jimmy Page spelar gitarr på "Sunshine superman", en tidig inblick i psykedeliskt inspirerad pop, och blåset på "Mellow yellow" arrangerades av John Paul Jones. Och på ett av de tidiga outgivna spåren här, den fantastiska "Breezes of Patchulie" inspelad i Hollywood, spelar den amerikanske gitarristen Shawn Phillips sitar.

SAMARBETEN MED KÄNDA GITARRISTER skulle komma att fortsätta i Donovans karriär. Bara några år senare gjorde han en singel med Jeff Beck Group, "Goo goo barabajagal", och på 70-talet (om vi ska ta historien i förväg...) spelade han vid olika tillfällen med både Chris Spedding, Henry McCullough och Reggie Young. På "Hurdy gurdy man" (1968) spelar 3/4-delar av det som senare skulle bli Led Zeppelin.
   På den groteskt långa (4:54) och spännande låten "Season of the witch", också den 1966-inspelad, fick pop- och rockvärlden upp ögonen för Donovan som låtskrivare. Det blev aldrig någon singel med Donovan själv men två år senare var den aktuell på tre olika singlar med Al Kooper/Steve Stills, Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity och Vanilla Fudge.
   Trots utökade arrangemang och en mycket hitinrikad producent i ryggen förlorade Donovan aldrig sin personlighet och kunde fortfarande skriva och spela in enkla sånger med avskalade arrangemang som nästan blev som barnsånger i hans mun. Lyssna bara på "The tinker and the crab", "Lalena", "Atlantis", "Happiness runs" (som han först gav till Mary Hopkin) och "Celia of the seals". Ibland med en poetisk skotsk accent som krydda.
   Donovans 70-tal blev inte lika uppmärksammat. Ytterligare skivbolagsstrul och brytningen med Mickie Most i slutet på 60-talet flyttade fram albumreleaserna så "Open road"-skivan (1970), med nytt litet komp, blev en nystart. Ingen kommersiell framgång fast singeln "Riki tiki tavi" borde nog ha blivit en hit.
   "Cosmic wheels" (1973) var en klar uppryckning. Mickie Most var tillbaka som producent under sitt riktiga namn, Michael Peter Hayes, och låtar som "Maria Magnenta" och "I like you" var kvalitetsmässigt i nivå med 60-talsmaterialet.
   De efterföljande tre albumen "Essence to essence", "7-tease" och "Slow down world", med några få smakprov här, som avslutar samlingen symboliserar en artist på väg bort från rampljuset. Ett rampljus han överraskande och tillfälligt återvände till 1996 på ett lyckat sätt med det Rick Rubin-producerade albumet "Sutras". Men den kom flera år efter den här samlingens utgivning.

/ Håkan

Konsert utan överraskningar

Postad: 2015-02-13 07:53
Kategori: 80-talskonserter

Efter många rutinerade år som sångare och gitarrist solodebuterade Mats Ronander i augusti 1981 med albumet "Hård kärlek". Han och hans band fick sedan chansen att följa med som förband på Eric Claptons Nordenturné i oktober innan Ronander gjorde några spridda spelningar i november 1981, bland annat på Prisma i Örebro.
   I februari-mars 1982 genomförde Mats Ronander med band en större Sverigeturné.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 1982.

MATS RONANDER
Konserthuset, Örebro 19 februari 1982


Hemmasonen Mats Ronander med band har återigen drabbat Örebro. I ett välfyllt Konserthuset bjöd de på 60 minuters underhållande rockmusik på fredagskvällen.
   Konserten innehöll få överraskningar och var nästan identisk med de framträdanden gruppen gjorde i höstas. Följaktligen dominerade låtarna från Mats Ronanders mycket framgångsrika soloalbum "Hård kärlek".
   - Nästa månad börjar vi inspelningen för min nästa skiva men jag tycker inte det nya materialet ännu är riktigt färdigt för konsertsammanhang, sa Mats strax innan konserten.
   Därför fick vi återigen njuta av solodebutens många instrumentala fröjder. Blues- och rockursprunget var nästan helt borta och det var istället Mats fingerfärdighet på gitarren och Stefan Nilssons pianospel som dominerade. Den kompakta rytmsektionen med Sam Bengtsson, bas, och Åke Sundqvist, trummor, var dock mycket tät och samspelt.

/ Håkan

Covers: Rosanne Cash

Postad: 2015-02-11 07:54
Kategori: Ingen

ROSANNE CASH: The list (Manhattan, 2009)

Nästan varje dag lär jag mig något nytt eller får en påminnelse om något jag glömt eller förträngt. Som när jag ser tillbaka och koncentrerat fördjupar mig i mer eller mindre gamla skivor. Jag minns inte att jag någonsin haft koll på varför Rosanne Cashs coverskiva har titeln "The list". Men det var alltså pappa Johnny som när Rosanne var 18 år, måste ha inträffat runt 1973, gjorde en lista på 100 fulländade countrylåtar för att fördjupa hennes kunskap om country.
   Det är alltså från den långa listan av låtar som Rosanne, sex år efter sin pappas död, har valt ut tolv låtar till det här albumet. Det är inte överraskande mer eller mindre historiskt gamla låtar som Johnny hade valt ut, mellan 40 och 70 år gamla, men det är inte så många förutsägbart kända låtar på skivan.
   Däremot förvånar det mig något att det på skivan också finns en gammal folkmusiklåt, "Motherless children". Och bland arrangemangen doftar det ibland både jazz (Jimmie Rodgers "Miss the Mississippi and You") och blues (nämnda "Motherless...") och när Rosanne tar i med rösten på "She's Got You" gränsar det faktiskt till soul.
   "The list" är också delvis en duettskiva när Rosanne har bjudit in några manliga artister som gästsångare. I den skaran intressanta namn, Jeff Tweedy, Elvis Costello och Rufus Wainwright, är det Bruce Springsteens inhopp på den smygande tolkningen av Don Gibsons "Sea of heartbreak" som imponerar mest.
   I övrigt är det i slutet av skivan som jag hittar de absoluta höjdpunkterna där arrangemangen ofta är avskalade och ibland helt nakna i låtar som "500 miles", "Long black veil" (med Tweedy) och Bob Dylans "Girl from the North Country". Den sistnämnda låten hade en mycket nära relation till Johnny Cash. Låten, från 1963, spelade Dylan in på nytt i februari 1969 som en duett tillsammans med just Cash och blev sedan ett spår på "Nashville Skyline"-albumet.
   Arrangemangen på "The list" är övervägande lugna och sparsmakade där Rosannes make och producent John Leventhal ofta spelar smakfull gitarr. Men han spelar också orgel, bas, dobro, munspel, mandolin, trummor och elpiano på skivan utan att det för ett ögonblick resulterar i överlastade arrangemang.

Skivans innehåll:
1. "Miss the Mississippi and You"   (Bill Halley) 3:12
1932. Singel med Jimmie Rodgers.
2. "Motherless Children"    (Public Domain) 3:06
1927. Singel med Blind Willie Johnson.
3. "Sea of Heartbreak" (featuring Bruce Springsteen) (Hal David/ Paul Hampton) 3:06
1961. Singel med Don Gibson.
4. "Take These Chains from My Heart" (Hy Heath/Fred Rose) 3:32
1953. Singel med Hank Williams.
5. "I'm Movin' On" (Hank Snow) 3:45
1950. Singel med låtskrivaren.
6. "Heartaches by the Number" (featuring Elvis Costello) (Harlan Howard) 3:21
1959. Singel med Guy Mitchell.
7. "500 Miles" (Hedy West) 3:04
1961. Från albumet "The Journeymen" med The Journeymen.
8. "Long Black Veil" (featuring Jeff Tweedy) (Danny Dill/Marijohn Wilkin) 3:10
1959. Singel med Lefty Frizzell.
9. "She's Got You" (Hank Cochran) 3:07
1962. Singel med Patsy Cline.
10. "Girl from the North Country" (Bob Dylan) 3:32
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
11. "Silver Wings" (featuring Rufus Wainwright) (Merle Haggard) 3:45
1969. Från albumet "Okie from Muskogee" med låtskrivaren.
12. "Bury Me Under the Weeping Willow"   (A. P. Carter) 3:33
1927. Singel med The Carter Family.

/ Håkan

"Body-building"

Postad: 2015-02-10 07:50
Kategori: Skiv-recensioner



MICKEY JUPP
Body-building
(egen etikett)


Pubrockprofilen Mickey Jupp är känd för att snabbt byta åsikt eller ståndpunkt men för någon månad sedan slog han något av personligt rekord i kovändningar. I samband med uppmärksamheten på Jupp-boxen "Kiss me quick, squeeze me slowly" läste jag i den svenska tidningen Nostalgia Magazine en intervju med Jupp där han enkelt och klart förklarar att han har lagt av:
   "Jag känner mig färdig. Sätter jag mig vid pianot, tappar jag intresset efter fem minuter. Nu blir jag pensionär".
   På Mickeys nästa Facebook-uppdatering, faktiskt dagen efter, läser jag att han har långt framskridna planer på en ny skiva i "Favourites"-serien och vill veta om någon är intresserad. Det blev givetvis en störtflod av positiva kommentarer.
   Så långt var projektet på gång, han förklarar lite senare att det kan ta tid att få ihop nya låtar, men en dryg vecka senare kommer chockbeskedet från Mickey:
   "Boys and girls - I'm sorry - but there will be no Favourites 6. I shouldn't have asked you if there was a demand for such a thing. The songs that I have recorded over the last few weeks are rubbish."
   Reaktionen från medlemmarna i Facebook-gruppen "Fans of Mickey Jupp" blev omedelbar och det regnade sympatier som uppmanade Mickey att ta det lugnt och låta det ta sin tid. Kommentarer som fick Mickey att ännu en gång snabbt ändra ståndpunkt och slutföra produktionen av "F 6" som var skivans arbetsnamn under inspelningarna.
   Nu, mindre än en månad efter Mickeys första positiva meddelande, har skivan nått sina lyssnare. "Favourites" (2009), den första i raden av hemmainspelade Mickey Jupp-album, följdes av "Favourites too" (2011), "Naughty boy" (2013), "Cambridge" (2013), "Pot-washing" (2014) och nu "Body-building", uppkallad efter en låt på albumet.
   Om veckorna med alla olika beslut var minst sagt dramatiska är det musikaliska slutresultatet inte lika dramatiskt utan snarare en Mickey Jupp-skiva av sedvanlig välkänd kvalité, ännu en gång inspelad hemma på egen hand och med text och musik som väcker vemod, minnen och är ännu ett bevis på ett hängivet låtskrivande.
   Måhända kan man ännu en gång beskriva en Mickey Jupp-skiva som demokvalité. Tretton låtar som till uppbyggnad och inspelning är enkla och ofta korta men ändå idémässigt kärnfulla och detaljerat välplanerade. Låt vara i ofta traditionellt och musikaliskt uppkörda hjulspår där rock'n'roll-tempot möter dansanta rytmer i låtar som nästan skriver sig själva förutom texten som är Mickeys riktiga styrka. Vem ger ut första boken med hans bästa låttexter?
   Vid sidan av det där rockigt svängiga, och kanske inte så originella, har vi det vemodigt eftertänksamma som kanske är området där Mickey blir riktigt personlig.
   Jag har inga klagomål på den egeninspelade kvalitén på Mickeys skivor ty han har och har under de senaste åren haft en egendomlig förmåga att kombinera dämpade rytmmaskiner, piano- och gitarrarrangemang, stark personlig sång med ofta dubblerade stämmor i refrängen på ett alldeles naturligt sätt. Fast på den här skivans "Be true to your school", en 33 år gammal låt, är trumprogrammeringen mer markerad, volymen plötsligt höjd och helheten mer konstgjord än i övrigt på skivan.
   Självömkan må vara Mickey Jupps mellannamn men när det blir så underhållande och engagerande som i "I apologize", "Trees died" och "Little old me" kan jag inte annat än applådera. Blues och klagomål brukar gå hand i hand i musikhistorien och Mickeys sång om brevbärarens leverans av bara räkningar får givetvis mina sympatier.
   Som vanligt på en ny Jupp-skiva letar jag efter lämpliga originallåtar till en kommande liverepertoar eller möjligen en Refreshments-coverskiva och det finns några uppenbara låtar på "Body-building". "If you're gonna be late", "Not where you come from now" och "You bring out the blue in me" kanske inte tar musikhistoriens utveckling med stora steg framåt men det är minst sagt låtar av hög kvalité och kvalificerade för vilken rockkonsertavslutning som helst.

/ Håkan

Larm #12: juni 1980

Postad: 2015-02-09 07:52
Kategori: Larm



1. Ska - eller va fan hände på Jamaica före reggae-musiken
2. Q: Are we not men? A; We are DEVO!!!
3. THE CURE
4. LEW LEWIS
5. Muscle Shoals i kvadrat
6. PROFESSOR LONGHAIR
7. 999
8. PETE FRAME: Birmingham Beatsters
9. ALAN PRICE: Between yesterday... and today
10. JIMMY PAGE i studion
11. Lennart Perssons singlar
12. Lost in the blåst
13. Skivrecensioner
14. Litta' om JOE ELY

OM MAN SKA LITA PÅ LEDAREN OCH DEN sedvanliga förklaringen till försenat nummer i #11, när de en gång för alla bestämmer att framtida Larm-nummer ska komma punktligt på bestämda tider (två nummer/år, juni och december) så borde nya numret dateras juni 1980. Med tanke på Larm-numrets två helsidesannonser (The Fabulous Thunderbirds: What's the word/Graham Parker: The up escalator) och deras releasedatum borde det stämma rätt bra.
   Utan namngiven chefredaktör, Lennart Persson meddelade sitt avhopp i #11, så blev det på den ansvarige utgivaren Staffan Soldings lott att meddela och förklara det nya priset på Larm, 15 kr. "Vi hade satt priset på Larm nummer 12 innan vi hade fått reda på vad tryckningen av nummer 11 skulle gå på. De skulle vi aldrig ha gjort. Kostnaderna hade ökat med 40% sedan nummer 10", skriver en smått chockad Solding. Prenumerationspriset för fyra nummer var därmed 50 kr.
   Efter Lennart P:s avhopp, fast han fortfarande tillhörde redaktionen och bidrog med några texter, kunde man i det här 52-sidor tunga Larm-numret avläsa en viss breddning av materialet. Som exempelvis den inledande långa artikeln, skriven av initierade Jörgen Stålbrand, som beskriver skamusikens historia med små korta presentationer av The Maytals, Prince Buster, Jimmy Cliff, The Wailers, Skatalites och omslagsartisten Don Drummond plus en efterföljande liten diskografi i ämnet.
   Skahistorien följs av av två Bengt Lander-signerade artiklar om Devo och The Cure, två inte helt "rumsrena" grupper enligt den gamla traditionella Larm-modellen, innan Lennart P kommer och ställer allt till rätta med en intervju/artikel/skivhistoria med Lew Lewis fram till singeln "1-30 2-30 3-35". Lennart P har bara gott att säga om den skivan: "Det här är en osannolik rockabilly-mutation som är suveränt producerad av Vic Maile". Jag håller med och det kan ni läsa här.
   Efter Kalle Oldbys presentationer av gitarristerna Reggie Young och Pete Carr i tidigare Larm tar han nu ett samlat grepp om hela den Muscle Shoals-baserade studiogruppen som innehåller David Hood, bas, Roger Hawkins, trummor, Jimmy Johnson, gitarr, och Barry Beckett, keyboards. Ett fantastiskt sedvanligt handskrivet uppslag av Oldby och vilken otroligt rutinerad kvartett, med många musiktips, han berättar om.

STAFFAN SOLDINGS "ÄNNU MERA BLUES"-krönika, som funnits med sedan dag 1 och här, har nu städats ut men han har i gengäld fått större utrymme. Här är det fem fina sidor om Professor Longhairs långa historia med snygga skivetiketter och omslag som illustrationer.
   Ettrigt energiska 999 presenteras av Mia Valentin på en liten men detaljerad välfylld halvsida. Engelsmannen Pete Frames Rock Family Trees tillhör pop- och rockhistoriens viktigaste dokument, finns tryckta i flera böcker, och Larm hade fått tillstånd att återpublicera hans sedvanligt detaljerade träd över Birmingham-grupper som bland annat Moody Blues, The Move och ELO med förgreningar. Plus en mycket noggrann diskografi.
   Teamet Lennart P/Staffan Solding uppreepar "succén" från Larm #7 och #8, när de genomarbetat tog sig igenom Kinks diskografi, genom att på sidorna 29-39 återberätta Alan Prices skivhistoria. Även denna gång täcker Lennart P den tidiga perioden, 1965-70, och Solding den senare, 1971-80. Med etiketter, skivomslag och sedvanligt kunnigt och intressant berättande.
   Jimmy Page i studion, följetongen från Larm #9 och #10, får en överraskande och oplanerad fortsättning i det här numret. Pontus von Tell kommer med ny information i ämnet, några rättelser på tidigare artiklar och några diskografitillägg.
   Lennart P:s singelrecensioner är tillbaka men på ett starkt nedminskat utrymme. Tio singlar är allt som behandlas. Bland annat Basse Wickmans "Son of Cathy's clown" ("pure magic", skriver en grymt imponerad Lennart), Dwight Twilleys "Somebody to love", en bootleg-ep med Beatles (!) och en intressant Richard Hell-ep.
   Bland skivorna på de tre "Lost in the blåst"-sidorna låter ett Tom Rush-album från 1970, två Dr John-album och Herb Pedersens lugna "Sandman" mest intressanta.
   Sedan har vi i vanlig ordning några sidor skivrecensioner med aktuella skivor också. Som Ry Cooders soundtrack till "The long riders", Alan Prices senaste album "Rising sun" och Lennart Perssons recension av The Records "Crashes"-album.
   Även Torkel Dromberg har blivit av med sin vinjett, Litta Kantri, och får nu på ett uppslag berätta allt han vet om Joe Ely.

/ Håkan

Levande irländsk atmosfär

Postad: 2015-02-08 19:11
Kategori: Konserter

Foto: Olle UnenegeShamrock på scen. Bouzouki-spelaren Mats Lindström tog några utflykter i publiken medan Henrik Lindström (t v) sjöng sina MacGowan-covers och basisten Fredrik Warnicke (t h) fyllde på.

SHAMROCK
Level, Örebro 7 februari 2015
Konsertlängd: 22:25-23:12 och 23:33-00:32 (106 min)
Min plats: Sittande ca 8 meter från scenen.


Irländsk folkmusik kan framföras på en mängd olika sätt och visa upp sig i lika många olika skepnader. Från det historiskt strikt traditionella till livligt, slarvigt men oerhört festligt. Det sistnämnda är en genre som Örebrogruppen Shamrock är goda representanter för. Som exempel nämner de Lemmy Kilminster och Thore Skogman som influenser och i lördagskväll var det minst två medlemmar i bandet som bar Motörhead-t-shirt.
   En konsert med Shamrock är lika mycket en levande fest som en musikalisk upplevelse och bör väl egentligen inte recenseras i vanlig mening. Och jag befann mig inte i lokalen för att analysera eller kritiskt granska föreställningen. Eller noggrant notera någon låtlista fast den hade en genomgående underhållande prägel och en mix av gamla irländska folklåtar och medryckande Shane MacGowan-alster.
   Det är just i Pogues respektlösa rötter som Shamrock har hämtat sin energi. Bandet, vars medlemmar har ett förflutet i tidigare The Bishop's Finger, Dublin Fair och nuvarande Tullamore Brothers, gjorde allt för att göra lördagskvällen till en fest där publiken bidrog med oorganiserad dans, skrik och skrän.
   Mitt i den stojiga atmosfären var det omöjligt att inte ryckas med i stämningen när två av bandets medlemmar, Mats Lindström och Henrik Lindström, visuellt och sångmässigt tog konserten till oanade höjder.
   Henrik är verkligen en svensk känslomässig kopia av Shane MacGowan, sjunger dessutom så mycket bättre och spelar fiol på det där slarvigt charmiga sättet. Medan Mats energi på sin irländska bouzouki tog utflykter bland publiken. Shamrocks föreställning blev kort sagt några trivsamma timmar runt midnatt.

Mattias Alf: trummor
Fredrik Warnicke: bas/sång
Henrik Lindström: sång/fiol
Mats Lindström: bouzouki/sång
Henrik Dahlén: gitarr/sång

/ Håkan

Tributes: Ted Gärdestad

Postad: 2015-02-06 07:57
Kategori: Tribute-skivor



"För kärlekens skull - Svenska artister hyllar Ted Gärdestad" (Eva Records, 2014)
Ännu en svensk artisthyllning av sångaren, låtskrivaren och den stora begåvningen Ted Gärdestad som gick bort alldeles för tidigt 1997, bara 41 år gammal. Projektet, som drivits av Teds dotter Sara Zacharias, hennes man David Lindgren Zacharias och skivproducenten Ollie Olson, har formats som ett 50-årsjubileum, 1964 uppträdde Ted första gången i tv. Sara hade hittat några demokassetter med tidigare outgivna låtar, som finns med här i sin ursprungliga form, och det blev startskottet på hela projektet.

Kategorin "Tribute-skivor" har under senare tid fått en lätt undanskymd roll på Håkans Pop men det finns några fler inplanerade framöver. Bland annat skivor med låtar av Kurt Weill, Dwight Yoakam, naturligtvis Bruce Springsteen, Bob Dylan och ännu en gång Warren Zevon. Men först Ted Gärdestad från i somras.
   Tio år tidigare, 2004, gavs hyllningsplattan "Fånga en ängel" ut med Ted Gärdestad-låtar och det blir givetvis en del repriser bland både låtar och artister på den här senaste skivan. Det är svårt att undvika Teds absolut mest uppskattade och kända låtar på en kommersiellt utgiven cd. Och även på artistsidan har det blivit några upprepningar, Lisa Miskovsky och Håkan Hellström. Hellström medverkar dessutom med samma inspelning av "Äntligen på väg", fast utan fågelkvitter och med ett 19 sekunder långt stråkparti, och är även denna gång inte specialinspelad för hyllningsplattan.
   Precis som på den förra tio år gamla hyllningen är det en blandad kompott av både positiva, negativa och mediokra överraskningar. Pontus & Amerikanerna (existerar det bandet fortfarande?), Lisa Nilsson, Ane Brun, Sara Zacharias själv, nya namnet Noonie Bao och Tomas Andersson Wij bjuder på väldigt fina insatser medan Bo Kaspers Orkester, Markus Krunegård och Ola Salo är oväntat bleka.
   Alla medverkande artister har gjort övervägande varsamma versioner av Teds låtar och med den ambitionen har annars så färgstarka och personliga artister som Laleh, Darin och Lisa Miskovsky tappat lite profil och hamnat någonstans i den anonyma mittenfåran.
   Teds egna unika demoinspelningar, som gjordes inför "Äntligen på väg"-skivan, drar till sig den största uppmärksamheten för mig och är överraskande intressanta. Den korta "Kolapapperskung" borde ha fått plats på skivan, på "I know there's a song" (bristfälligt inspelad) blickar Ted mot amerikanska evergreensånger och "Pricken" är ett skämt kort och gott.
   När jag ännu en gång hör Ted Gärdestads låtar framföras av andra artister blir det än mer uppenbart hur fantastiskt genial brodern Kenneth Gärdestad är som textförfattare.


1. Laleh - Sol, vind och vatten
2. Tomas Andersson Wij - För kärlekens skull
3. Darin - Öppna din himmel
4. Håkan Hellström - Äntligen på väg
5. Bo Kaspers Orkester - Sommarlängtan
6. Sara Zacharias - Himlen är oskyldigt blå
7. Markus Krunegård - Oh, vilken härlig da’
8. Lisa Miskovsky - Gitarren och jag
9. Noonie Bao - Come Give Me Love
10. Ola Salo - Satellit
11. Lisa Nilsson - I den stora sorgens famn
12. Pontus & Amerikanerna - Jag vill ha en egen måne
13. Ane Brun - Ge en sol
14. Niklas Strömstedt - Eiffeltornet
15. Frida Öhrn - Ett stilla regn
16. Janne Schaffer - The Reason
17. Ted Gärdestad - Kolapapperskung
18. Ted Gärdestad - I Know There’s A Song
19. Ted Gärdestad - Pricken

/ Håkan

Exotiska rytmer och kall inledning

Postad: 2015-02-04 07:52
Kategori: 90-talskonserter



Från 1989, när Titiyo fick sitt genombrott med singeln "Talking to the man in the moon", blev hon Grammisvinnare två år i rad, debutalbumet "Titiyo" och hade tidigare under 1993 toppat albumlistan med sitt andra album "This is Titiyo".
   Minifestivalen eller rockgalan i Ishallen i Örebro med tre av Sveriges då populäraste artister, Louise Hoffsten, Stefan Andersson och Titiyo, blev ett mindre publikfiasko med sammanlagt bara tusen betalande åskådare. Ett noga planerat tidsschema höll förvånansvärt bra och smidigt under kvällen. Gjorde pauserna tacksamt korta mellan artisterna som bjöd på koncentrerade timslånga varianter av sina konserter inklusive extralåtar.
   Magnus Lindberg agerade förband tillsammans med Staffan Ernestams band Pojkarna Från Prärien innan Titiyo gick upp på scenen strax efter åtta. Hon följdes av Louise Hoffsten, kvällens bästa inslag, och allt avslutades framåt midnatt med Stefan Andersson och hans band på scen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.

TITIYO
Ishallen, Örebro 17 december 1993


En svensk souldrottning med sval lätt dansant musik på programmet drog igång den långa rockfyllda konsertkvällen i Ishallen.
   Hennes musik är kanske lite för sval för att riktigt passa in i en kylslagen ishall av ofantliga mått.
   Dessutom var kvällen ung, publiken nykter och fredagsstämningen loj när hon med band tog scenen i besittning strax efter åtta.
   Titiyo hade kvällens största band bakom sig. Men de visade inga muskler, med hög volym som följd, utan bjöd snarare på en exotisk resa med allsköns rytmer.
   Det stora kompet, lett av basisten Christian Falk i grön tröja och gull toppluva, garanterade ett härligt gung med smattrande högfrekventa rytmer. Som i många fall sköljde över Titiyos ljuva stämma. I låtar som i längden tenderade att låta som de var stöpta i samma form.
   Titiyos bror Cherno rappade på några låtar, Dj Sleepy scratchade och jag stod och undrade varför så många duktiga musiker inte kunde låta mer levande än de gjorde.
   Det var först i "Talking to the man in the moon", då hon inledningsvis bara kompades av gitarristen Mattias Torell, som soulen fick själ och musiken ett ansikte.

/ Håkan

BOX #9 ULF LUNDELL

Postad: 2015-02-02 07:51
Kategori: BOXAR 20-1



ULF LUNDELL: Livslinjen, 1975-91 (EMI/Pandion, 1991)

OM MAN UNDANTAR SAMLINGSBOXEN "INNAN JAG ANFÖLLS av indianerna" (1981), som innehöll ULF LUNDELLS fram till dess sex officiella album i sin helhet plus samlingsalbumet "Preskriberade romanser 1978-1981", b-sidor, udda spår och singlar, är "Livslinjen" den första rejäla samlingen, 5 cd med både ett greatest hits-urval och unikt upphittade glömda pärlor, med Lundell.
   "Livslinjen" är ju en magnifik samling till både storlek och omfattning med många innehållsmässigt exklusiva spår. Boxen är ju en lagerrensning av stora mått som vi fram till 1991 inte hade sett maken till. Med facit i hand kan vi nu, 2014, konstatera att det fanns än mycket mer material att gräva fram ur gömmorna med Ulf Lundells samlade inspelningar. Det har de (snygga) digipack-återutgivningarna av varje album, 1998 och 2000, visat och sedan kom 2007 en alldeles förstummande genomgång av gamla Lundell-inspelningar på den monstruösa samlingen "Under vulkanen" (14 cd/1 dubbel-dvd) som jag redan har skrivit om.
   Runt 1990 hade det börjat gnissla i samarbetet mellan Ulf och hans högra hand på skivbolaget, Kjell Andersson, och "Livslinjen" blev liksom en slutpunkt på deras långa fruktsamma samarbete. Ett samarbete som (tillfälligt?) återupptogs just på nämnda "Under vulkanen"-samlingen.
   Inte oväntat är Livslinjen" också ett oöverträffat dokument om Ulf Lundells hela skivhistoria fram till 1991. Med författaren och artisten i en symbios blir det musikalisk hög kvalité och historierna om varje skiva, varje inspelning och därmed den sammanhållande biografin är nedskriven direkt av källan själv. Lägg till ett fantastiskt fint förord av Klas Östergren och "Livslinjen" är både en läsupplevelse och en musikalisk resa av oöverträffat värde efter svenska förhållanden. I det sammanhanget går det inte att nog överskatta den övergripande länken Kjell Anderssons insats både med engagemanget och som bollplank och sedan huvudansvarig för den underbara designen av omslag och medföljande bok.
   Hela samlingen är en kronologisk genomgång av Ulf Lundells musikaliska karriär men allra först inleder den då aktuella singellåten, "Pojkarna längst fram", en hyllning till hans genom åren trogna publik. En rocklåt inspelad med sitt dåvarande turnéband som sommaren 1991 skulle åka på en händelserik/problemfylld/kaotisk resa då Lundell vid ett tillfälle försvann och plötsligt ställde in en konsert ("en inställd spelning är också en spelning") på en turné som slutade i moll. Men när han var i Örebro fungerade det bra fast regnet öste ned.
   Första cd:n, som täcker 1974 till 1979 innehåller inte så många exklusiva spår men ett demomedley från 1974, "Sextisju, sextisju" och andra låtar som sedan hamnade på första albumet, hade vi inte hört tidigare..
   På andra cd:n, 1979-1983, får vi fler unika spår och outtakes. Bland annat en bluesig "Bättre tider" med vild elgitarr av Fjellis, "Lycklig, lycklig" som duett med Marie Fredriksson, underbar liveversion av "Ryggen fri" och ledtemat "Nog nu" från filmen "Sömnen" med huvudrollsinnehavaren Mats Ronander på gitarr.
   Tredje cd:n, 1984-1985, präglas både av hög produktivitet och känslomässig turbulens i privatlivet. Här får vi svart på vitt, via autentiska Ulfs brev till medproducenten Kjell Andersson och till musikerna, hur han kastas mellan hopp och förtvivlan. Här finns det outtakes/outgivna versioner av låtar vi redan har hört som kanske aldrig behövt komma ut i dagsljuset. I det läget kan vi inte bortse från dokumentet "Den vassa eggen" där Ulf förklarar stämningen och ingående berättar historien kring inspelningarna. Få musikaliska höjdpunkter men den himmelska stämningen i "För dom som älskar" är inte försumbar.

PÅ CD 4, 1985-1988, HITTAR VI DE RIKTIGA kontrasterna i Ulf Lundells skivproduktion. Där vi kan jämföra det otäckt teknokratiska soundet på "Det goda livet" med de varma och luftiga arrangemangen på "Evangeline". Inspelningarna till det förstnämnda albumet gjordes verkligen på en annan planet med Per Malmstedt vid spakarna för "synth & trummaskinsprogrammering" som det så skrämmande heter på omslaget. Jag har genom åren hört många av de här låtarna mycket bättre live men "Skyll på stjärnorna" var och är ändå en stor favorit.
   Nej, då fungerar allt mycket bättre när Ulf och delvis nya musiker går in i den danska studion sju månader senare och spelar in "Evangeline" på ett traditionellt sätt med mandolin, fiol, dragspel, oboe(!) och massor av akustiska gitarrer i huvudrollen. Den genomgående höga kvalitén och värmen präglar även extramaterialet där "Dom fann en gyllne regel", på bara två akustiska gitarrer och ett munspel, verkligen är värd en plats på det officiella albumet.
   På urvalet av låtar från "Utanför murarna" märker jag att det är ett album som jag genom åren underskattat men å andra sidan finns det outtakes här som härstammar från "Evangeline"-tiden. En liten snabb koll tillbaka på hela "Utanför murarna"-skivan ger dock vid handen ett grymt ojämnt dubbelalbum...
   Titeln till hela den här boxen hämtades från en låt som aldrig fick plats på "Utanför murarna". Låten "Livslinjen" är en av tre slutpunkter på boxen, en låt där Ulf för övrigt aldrig nämner titeln i texten...
   Andra slutpunkten "Hon gör mej galen", som sedan den släpptes på singel sommaren 1991 har blivit den mest framförda livelåten, och jag glömmer aldrig, aldrig, första gången jag hörde den live i Karlstad sommaren 1993 där förre Lolita Pop-gitarristen Sten Booberg inledde låten på mandolin men efter breaket spelade galen elektrisk gitarr.
   Men det är "Två blåa ögon", inspelad för boxen, som är samlingens definitiva slut. En stillsam ballad, efter showen-låt (jämför texten med Jackson Brownes "The load out") med bara piano (Per Blom) i kompet.
   Med alla Ulf Lundell-samlingar genom åren är det ändå en låt, ett ögonblick, en version som jag fortfarande saknar i hans stora skivutgivning. Det är varianten av "Innan dom stänger", med band, som gjordes i en sensationell version under höstturnén 1985. Den akustiska "12 sånger"-låten hade då fått en storslagen musikalisk dräkt som i mina öron har ren och skär singelkvalité.

Den här skivrecensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 1991.

ULF LUNDELL
Livslinjen
(EMI/Pandion)


Att fylla fem fullmatade cd med låtar ur Ulf Lundells digra produktion av skivor, inklusive outgivet och alternativa tagningar, låter sig göras utan större besvär eller problem.
   Hans låtskatt är så pass stor och omfattande, bland annat tretton album varav fyra(!) dubbel, att det ändå tycks saknas låtar i detta mastodontverk.
   Min personliga lista över saknade Lundell-favoriter i denna låda är rent spontant drygt dussinet fullt... Inte bara udda spår utan också självklarheter som "Bergets topp", "Håll mej... åh ingenting", "Längre inåt landet" och "En fri man i stan".
   Av de 82 låtarna är givetvis majoriteten hämtade från hans framgångsrika album. På silverskinande cd-skivor som i grevens tid kom och ersatte de sönderpartajade originalvinylen.
   Frånsett den tidiga liveskivan "Natten hade varit mild och öm", där "Som en syster" och inte fina "Om vi vill och törs" valts, finns varje Lundell-album representerad med mellan tre och fem låtar. Inga direkta överraskningar varken negativa eller positiva. Möjligen tillhör inkluderandet av den över fem minuter långa "Ute på tippen" det senare för mig.
   Överraskningsmomentet och spänningen finner de normalt Lundell-intresserade däremot i de 23 tidigare outgivna låtarna. Av vilka hela sexton är "överblivet" från hans fyra senaste skivor. Som med ett enda undantag är dubbelalbum och redan när de kom kritiserades som vidlyftiga.
   Där överraskar dock Lundell med fler pärlor än skräp. Den magnifika "För dom som älskar" och en handfull låtar som aldrig kom med på "Evangeline" är lådans musikaliska toppar bland det tidigare okända.
   "Där älskande kan bo", "Jordens herrar", "Allas älskling" och den klassiska "Det är inte ensamhet" med hammond, dragspel och piano är alla låtar som mår bra av offentlighet.
   Andra sporadiska höjdpunkter bland det nya heter "Blå Range Rover", "Om du kommer hit" och coverlåten "Fyra vindar".
   Däremot är de nio alternativversionerna av kända Lundell-låtar i sju fall med som ren utfyllnad och kuriosa. Undantagen är den delikata duetten med Marie Fredriksson i "Lycklig, lycklig" och den elektriska liveversionen av "Ryggen fri".
   Att leta bland livetejper har i övrigt lämnats därhän, tyvärr. Då hade man kunnat upptäcka verkliga fynd som den icke tidigare publicerade "Mellan hägg och syrén" (1985), och nyarrangerade tolkningar av "Törst" (1982), "Innan dom stänger" (1985), "Öppna landskap" kors i taket, faktiskt (1985) och en rockig "Det goda livet" (1988) som skulle platsa bättre än det teknorockkaos som nu finns med.
   Titellåten för denna Lundell-box är däremot oväntat svag. En outtake (från "Utanför murarna") med en ovanligt passande titel. Men lådans enda specialinspelade låt, den över sju minuter långa pianoballaden "Två blåa ögon", är ett under av sentimentalitet. På andra sidan midnatt, när fru och barn sover, känns den avslutningen väldigt stark.
   Det finns ingen annan Lundell i Sverige. En man som genom åren kallat sig vilsen hund, golvad hjälte, ensam varg, en vandrande man och rebell utan mål. En man som kan fylla sex timmar och 21 minuter, som är den sammanlagda speltiden på skivorna i boxen, med glädje, entusiasm och engagemang.
   "Livslinjen" är den perfekta julklappen. Men endast till den riktigt Ulf Lundell-intresserade.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2015 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28  

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.