Blogginlägg

BOX #8 DONOVAN

DONOVAN: Troubadour: The definitive collection 1964-1976 (Epic Legacy, 1992)

1964 VAR SINGER/SONGWRITER-GENREN ÄNNU INTE UPPFUNNEN fast Bob Dylan sedan några år tillbaka hade en fullt fungerande karriär och den fem år yngre skotten DONOVAN, född i Glasgow, tog sina första stapplande steg som artist. Med enbart sitt förnamn som artistnamn, Philips Leitch var mellan/efternamn, gjorde han 1964 ett tappert försök att spela in en demo som 1965 resulterade i ett skivkontrakt och en lång artistkarriär.
   Dateringen 1964-1976, som tidsmässigt verkligen är den fruktsamma och kreativa kärnan av Donovans karriär frÃ¥n 60-talet till idag, förklaras av att nÃ¥gra tidiga 1964-demos inleder den här kronologiska samlingen över 44 lÃ¥tar pÃ¥ tvÃ¥ cd. "Troubadour"-boxen är i det här sammanhanget pÃ¥ min lista över bästa cd-boxar tämligen kortfattad och under rubriken "The Definitive Collection" är nÃ¥got vilseledande. Men för mig, som äger fÃ¥ singlar med Donovan och inte ett enda 60-talsalbum är boxen närmast oersättlig för att minnas hans tid frÃ¥n simpel trubadur i keps till 70-talets professionella musikaliska vindar.
   Författaren Brian Hoggs liner notes och journalisten, publicisten och Beatles-vännen Derek Taylors underhÃ¥llande text i cd-häftet förstärker minnet av Donovans musik.
   Donovan, som flyttat till England redan som pojke, skulle bli Europas svar pÃ¥ Bob Dylan, jämförelserna blev nÃ¥got ansträngda, och hans skivdebut 1965 rÃ¥kade nästan pÃ¥ dagen sammanfalla med Dylans förändring frÃ¥n akustisk trubadur till artist med elektriskt komp. Därför lÃ¥g Donovans vänliga röst, distinkta klang i den akustiska gitarren och det framträdande munspelet just dÃ¥ närmare mitt hjärta än Dylan. Nästan alla hans singlar hamnade pÃ¥ Tio i Topp och blev bara bättre och bättre, mer och mer personliga.
   Den här dubbel-cd:n tycks ha fÃ¥tt med det allra viktigaste frÃ¥n Donovans tretton Ã¥r i rampljuset men jag saknar nÃ¥gra godbitar, "Turquoise" och "Sunny Goodge Street", och skyller dÃ¥ pÃ¥ att samlingen har amerikanskt ursprung där de har prioriterat hans karriär pÃ¥ ett lite annorlunda sätt. Därför är det ocksÃ¥ lite irriterande att notera amerikanska skivbolag och skivnummer i cd-häftets i övrigt detaljrika innehÃ¥llsförteckning.
   Samlingen inleds alltsÃ¥ med tvÃ¥ tidiga och exklusiva demos/covers frÃ¥n 1964. Där gör Donovan en Tim Hardin-lÃ¥t tvÃ¥ Ã¥r innan Hardin själv skivdebuterar. I en lÃ¥t som Donovan kallar "London town" som egentligen är en tidig version av "Green rocky road". Hardin gjorde ocksÃ¥ sina första inspelningar 1964, lÃ¥tar som inte gavs ut förrän tvÃ¥ Ã¥r senare.
   Donovan skivdebuterade i mars 1965 och fick omedelbart en hit med "Catch the wind" i England. Följde upp med den lika framgÃ¥ngsrika "Colours" medan den tredje singeln "Turquoise" nÃ¥dde en blygsam placering i december 1965. Ungefär samtidigt bröt han med sina tre managers/skivproducenter, av vilka den rutinerade lÃ¥tskrivaren Geoff Stephens var en, och det skulle följas av en turbulent skivutgivning under nÃ¥gra Ã¥r.
   Efter skivorna med i stort sett bara gitarr och munspel till komp, ovannämnda singlar inkluderas av albumen "What's Bin Did and What's Bin Hid" och "Fairytale", utvecklades Donovans sound. Där blev den rutinerade skivproducenten Mickie Most (The Animals, Herman's Hermits, Nashville Teens, The Seekers med flera) centralfigur och inspelningarna frÃ¥n 1966 spelar en viss huvudroll, lÃ¥t 6-16 pÃ¥ cd 1, i boxen fast Donovan bara gav ut tvÃ¥ nyproducerade engelska singlar under det Ã¥ret. Men spelade in sÃ¥ mycket mer.
   FrÃ¥n 1966 började det i Donovans omgivning dyka upp prestigefyllda namn. Jimmy Page spelar gitarr pÃ¥ "Sunshine superman", en tidig inblick i psykedeliskt inspirerad pop, och blÃ¥set pÃ¥ "Mellow yellow" arrangerades av John Paul Jones. Och pÃ¥ ett av de tidiga outgivna spÃ¥ren här, den fantastiska "Breezes of Patchulie" inspelad i Hollywood, spelar den amerikanske gitarristen Shawn Phillips sitar.

SAMARBETEN MED KÄNDA GITARRISTER skulle komma att fortsätta i Donovans karriär. Bara några år senare gjorde han en singel med Jeff Beck Group, "Goo goo barabajagal", och på 70-talet (om vi ska ta historien i förväg...) spelade han vid olika tillfällen med både Chris Spedding, Henry McCullough och Reggie Young. På "Hurdy gurdy man" (1968) spelar 3/4-delar av det som senare skulle bli Led Zeppelin.
   PÃ¥ den groteskt lÃ¥nga (4:54) och spännande lÃ¥ten "Season of the witch", ocksÃ¥ den 1966-inspelad, fick pop- och rockvärlden upp ögonen för Donovan som lÃ¥tskrivare. Det blev aldrig nÃ¥gon singel med Donovan själv men tvÃ¥ Ã¥r senare var den aktuell pÃ¥ tre olika singlar med Al Kooper/Steve Stills, Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity och Vanilla Fudge.
   Trots utökade arrangemang och en mycket hitinrikad producent i ryggen förlorade Donovan aldrig sin personlighet och kunde fortfarande skriva och spela in enkla sÃ¥nger med avskalade arrangemang som nästan blev som barnsÃ¥nger i hans mun. Lyssna bara pÃ¥ "The tinker and the crab", "Lalena", "Atlantis", "Happiness runs" (som han först gav till Mary Hopkin) och "Celia of the seals". Ibland med en poetisk skotsk accent som krydda.
   Donovans 70-tal blev inte lika uppmärksammat. Ytterligare skivbolagsstrul och brytningen med Mickie Most i slutet pÃ¥ 60-talet flyttade fram albumreleaserna sÃ¥ "Open road"-skivan (1970), med nytt litet komp, blev en nystart. Ingen kommersiell framgÃ¥ng fast singeln "Riki tiki tavi" borde nog ha blivit en hit.
   "Cosmic wheels" (1973) var en klar uppryckning. Mickie Most var tillbaka som producent under sitt riktiga namn, Michael Peter Hayes, och lÃ¥tar som "Maria Magnenta" och "I like you" var kvalitetsmässigt i nivÃ¥ med 60-talsmaterialet.
   De efterföljande tre albumen "Essence to essence", "7-tease" och "Slow down world", med nÃ¥gra fÃ¥ smakprov här, som avslutar samlingen symboliserar en artist pÃ¥ väg bort frÃ¥n rampljuset. Ett rampljus han överraskande och tillfälligt Ã¥tervände till 1996 pÃ¥ ett lyckat sätt med det Rick Rubin-producerade albumet "Sutras". Men den kom flera Ã¥r efter den här samlingens utgivning.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.