Blogginlägg

Stefan roade bara glittrande flickögon

Göteborgaren Stefan Andersson var ett hett svensk rocknamn i början på 90-talet. Han albumdebuterade 1992 med "Emperors' day", med bland annat hitlåten "Catch the moon", som han fick en Grammis för. Året därpå följde han upp framgångarna med album nummer två, "Walk right on".
   Minifestivalen eller rockgalan i Ishallen i Örebro med tre av Sveriges dÃ¥ populäraste artister, Louise Hoffsten, Stefan Andersson och Titiyo, blev ett mindre publikfiasko med sammanlagt bara tusen betalande Ã¥skÃ¥dare. Ett noga planerat tidsschema höll förvÃ¥nansvärt bra och smidigt under kvällen. Gjorde pauserna tacksamt korta mellan artisterna som bjöd pÃ¥ koncentrerade timslÃ¥nga varianter av sina konserter inklusive extralÃ¥tar.
   Magnus Lindberg agerade förband tillsammans med Staffan Ernestams band Pojkarna FrÃ¥n Prärien innan Titiyo gick upp pÃ¥ scenen strax efter Ã¥tta. Hon följdes av Louise Hoffsten, kvällens bästa inslag, och allt avslutades framÃ¥t midnatt med Stefan Andersson och hans band pÃ¥ scen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.


STEFAN ANDERSSON
Ishallen, Örebro 17 december 1993

Stefan Andersson hade ingen lätt uppgift i fredagskväll när han framåt midnatt skulle efterträda Louise Hoffsten på den stora scenen i Ishallen.
   Den allmängiltiga, lite vardagliga stämpeln som Stefan fÃ¥tt pÃ¥ sig hÃ¥ller sÃ¥ smÃ¥tt pÃ¥ att sudda ut hans person som levande rockartist.
   Jungfruresan förra sommaren var en charmig turné för smÃ¥ lokaler. Nu var lokalen onekligen för stor och människorna i publiken var alldeles för fÃ¥ för att göra underverk av Stefans traditionella rock.
   Det var inledningsvis dÃ¥ligt ljud som inte kunde kompenseras med varken hög volym eller blixtrande laserljus.
   Flickorna längst fram glittrade med ögonen men för mer objektiva ögon och kritiska öron var det fÃ¥ nyanser som gick fram i de hÃ¥rt rockande lÃ¥tarna.
   DÃ¥ var det betydligt roligare och intressantare när han tog fram den akustiska gitarren, drog ned tempot och plockade fram de smÃ¥ pikanta detaljerna i sin musik.
   I lÃ¥tar som "Sorito town", en lätt omarrangerad "Catch the moon" och "Fat boy blues".

/ HÃ¥kan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.