Blogginlägg från 2015-02-18

Stefan roade bara glittrande flickögon

Göteborgaren Stefan Andersson var ett hett svensk rocknamn i början på 90-talet. Han albumdebuterade 1992 med "Emperors' day", med bland annat hitlåten "Catch the moon", som han fick en Grammis för. Året därpå följde han upp framgångarna med album nummer två, "Walk right on".
   Minifestivalen eller rockgalan i Ishallen i Örebro med tre av Sveriges då populäraste artister, Louise Hoffsten, Stefan Andersson och Titiyo, blev ett mindre publikfiasko med sammanlagt bara tusen betalande åskådare. Ett noga planerat tidsschema höll förvånansvärt bra och smidigt under kvällen. Gjorde pauserna tacksamt korta mellan artisterna som bjöd på koncentrerade timslånga varianter av sina konserter inklusive extralåtar.
   Magnus Lindberg agerade förband tillsammans med Staffan Ernestams band Pojkarna Från Prärien innan Titiyo gick upp på scenen strax efter åtta. Hon följdes av Louise Hoffsten, kvällens bästa inslag, och allt avslutades framåt midnatt med Stefan Andersson och hans band på scen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.


STEFAN ANDERSSON
Ishallen, Örebro 17 december 1993

Stefan Andersson hade ingen lätt uppgift i fredagskväll när han framåt midnatt skulle efterträda Louise Hoffsten på den stora scenen i Ishallen.
   Den allmängiltiga, lite vardagliga stämpeln som Stefan fått på sig håller så smått på att sudda ut hans person som levande rockartist.
   Jungfruresan förra sommaren var en charmig turné för små lokaler. Nu var lokalen onekligen för stor och människorna i publiken var alldeles för få för att göra underverk av Stefans traditionella rock.
   Det var inledningsvis dåligt ljud som inte kunde kompenseras med varken hög volym eller blixtrande laserljus.
   Flickorna längst fram glittrade med ögonen men för mer objektiva ögon och kritiska öron var det få nyanser som gick fram i de hårt rockande låtarna.
   Då var det betydligt roligare och intressantare när han tog fram den akustiska gitarren, drog ned tempot och plockade fram de små pikanta detaljerna i sin musik.
   I låtar som "Sorito town", en lätt omarrangerad "Catch the moon" och "Fat boy blues".

/ Håkan

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.