Blogginlägg från januari, 2015

Januari 2015 på Håkans Pop

Postad: 2015-01-31 09:21
Kategori: Blogg

SVÅRT ATT HA KOLL PÅ ALLA UPPDATERINGAR på Håkans Pop? Från och med nu kommer jag runt varje månadsskifte i kort sammanfatta, med mängder av blåfärgade länkar, den senaste månaden på Håkans Pop. Sedan har jag också ambitionen att kommentera de bästa skivorna som jag har lyssnat på och/eller recenserat under den månaden. Allt för att uppdatera mitt eget minne inför den viktiga årssammanfattningen i december varje år.

STARTEN PÅ JANUARI är av tradition lugn här på Håkans Pop. Under helgerna och mellandagarna har batterierna laddats inför en givande vårsäsong. Men i år, liksom förra året, var det bara några dagar efter årsskiftet dags för en intensiv helg på hotell i Örebro, festivalen Folk at Heart gjorde under två kvällar och nätter (fredag 2 januari och lördag 3 januari) sitt bästa för att göra sömnen bristfällig och musikintresset livligt.
   Från mitten av januari fortsatte de kontinuerliga följetongerna efter ett givet mönster på Håkans Pop. I höstas och under våren har det varit och är fortfarande tidningen Larm och min lista över de bästa cd-boxarna.
   Den retrospektiva genomgången av rocktidningen Larms utgivning nådde under januari åren 1979 och 1980. De Lennart Persson-signerade artiklarna/intervjuerna/diskografierna med Charlie Ainley, Moon Martin och Mickey Jupp lockade mest uppmärksamhet i Larm#10. I Larm#11 saknas singelrecensioner, Lennart P hade hoppat av som chefredaktör för tidningen, men med fina artiklar om John Hiatt, The Byrds och en intressant genomgång av originalen till Rolling Stones alla covers fortsatte Larm att leverera.
   I serien bästa cd-boxar nådde jag under januari plats tio på den nedräknande 20-listan. Där har jag placerat John Holms "Främmande natt" från 1997.
   Övriga kategorier, gamla recensioner och nyskrivna texter om coverskivor, rullade på i vanlig ordning. I serien av mina återpublicerade gamla konsertrecensioner blev det ett svenskt tema under januari, Jerry Williams 1981, Tomas Ledin 1984 och Mats Ronander 1993. Och bland coverskivorna hade jag bläddrat fram skivorna med Carla Olson, Siouxsie & the Banshees och Joan Osborne.
   Under några dagar i mitten på månaden fick vi ta avsked från två amerikanska musikprofiler, den hårt arbetande basisten Tim Drummond och den spektakuläre producenten Kim Fowley som hade Sverigebakgrund.
   Bland övriga händelser på Håkans Pop under januari 2015 uppmärksammade jag Tyla Gangs besök i Örebro. Dels skrev jag en presentation och dels rapporterade jag från konserten som var av absolut bästa kvalité.
   I januari månads traditionellt återhållsamma skivutgivning var det skivorna med Waterboys, Justin Townes Earle, Liam Hayes, Willie Nile, Anders F Rönnblom, Amason och The Decemberists som mest lockade till lyssning.
   Waterboys Memphis-inspelade "Modern blues" är, som titeln skvallrar om, lite bluesigare och framförallt mer elektrisk än tidigare. Jag har svårt att hitta de starka melodierna på Justin Townes Earles "Absent fathers" och nya namnet Liam Hayes är poppigt fantasirik men ruskigt ojämn på "Slurrup".
   Många ord, och långa historier på Anders F:s "The cosmopolitan cupcake conspiracy" som musikaliskt inte når upp i hans och bandets fantastiska livesound. Amerikanska bandet The Decemberists förra skiva, "The king is dead", fick en plats på min årsbästalista 2011 men "What a Terrible World, What a Beautiful World" är inte lika unik och personlig. Påhejad av Jan Gradvalls översvallande recension av Amasons "Sky city" gjorde förväntningarna stora. Helt klart intressant men lite för ojämn och lite för "modern" i mina öron.
   Det blev egentligen bara Willie Nile-skivan som höll måttet för att bli en utmanare till 2015 årsbästalista.

WILLIE NILE: If I was a river
Efter sina nästan legendomsusade skivor, 1980 och 1981, har Nile fortsatt producera bra skivor men till nästan ingen uppmärksamhet. På "If I was a river" har han satt sig vid pianot, för övrigt samma Steinway Grand som fanns i studion när han spelade in "Golden down", och har nästan på helt egen hand spelat in albumets tio låtar.
   Med några få undantag, sparsamma gitarrer (Steuart Smith) och en fiol (David Mansfield), står pianoarrangemangen i centrum. Rockkänslan finns kvar i röst och låtar men den musikaliska tonen är lägre men ändå intensiv och innerlig. Pianoklangen är så härligt naturlig och melodierna är starkt lysande fast sound och volym spelar en underordnad roll.

/ Håkan

Trollband sin trogna publik

Postad: 2015-01-30 07:51
Kategori: 80-talskonserter



Från 1982 började Tomas Ledin återigen skriva låtar och sjunga på engelska men efter två album, "The human touch" (1982) och "Captured" (1983), med mediokra framgångar tröttnade han på livet som artist och hade inför sommarturnén 1984 bestämt sig för att lägga av och koncentrera sig på att bara skriva låtar och producera andra artister.
Inför turnén (som fram till då faktiskt var hans mest framgångsrika) gav han ut singeln "Everybody wants to hear it" som inte överraskande blev en hit men det skulle ändå dröja till 1988 innan han gav ut nästa album.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/8 1984.

TOMAS LEDIN
Brunnsparken, Örebro 8 augusti 1984


Tomas Ledin har en mycket trogen publik och stor skara fans i Örebro. Inför en nästintill fullpackad Parkteater (ca 2000 åskådare) sjöng han rakt in i hjärtat på den yngre kvinnliga majoriteten.
   Solbrända pojkar sneglade på solbrända flickor men mest av allt drogs uppmärksamheten till Tomas Ledin som med rutinerad scenvana (han gör sin 13:e folkparkssommar) och en avundsvärd lång rad hitlåtar lyckades trollbinda en alldeles hejdlöst entusiastisk publik i nästan exakt hundra minuter.
   Ledin turnerar i år med största musikaliska uppbackning än någonsin tidigare. Johan Stengårds vildsinta saxofonspel gav Ledin återigen en rockigare prägel där gitarristen Henrik Jansson hjälpte till att höja intensiteten och energin. Ofta på bekostnad av Ledins tidigare så klangfyllda rockmusik.
   Efter en funkig, tempoladdad och dansantinledning lugnade han ner tempot och sjöng allas älsklingslåtar med suverän allsång av publiken. Ledin har en anmärkningsvärd förmåga att varje sommar snickra till en sommarhit av stora mått som sedan håller i flera år.
   I år heter den "Everbody wants to hear it" och är i sedvanlig ordning ett par klasser bättre live liksom den rockiga avslutningen med "Not bad at all", "På vingar av stål" och "Just nu".
   Bakom alla rökeffekter och välrepeterade gester avslöjade Ledin ett ovanligt stort musikaliskt hjärta när han mot slutet med enbart en akustisk gitarr till komp gjorde favoritlåten "I natt är jag din" till allmän belåtenhet.
   Tomas Ledin tänker sluta turnera men det är på scen inför en levande publik som han når sina höjdpunkter som artist. På skiva eller video, som han hotar att koncentrera sig på i fortsättningen, blir han tillnärmelsevis inte lika spännande.

/ Håkan

Covers: Joan Osborne

Postad: 2015-01-28 07:54
Kategori: Cover-skivor

JOAN OSBORNE: Bring it on home (Saguaro Road, 2012)

Efter sitt magnifika genombrott 1995, med hitsingeln "One of us", har covers varit en del av Joan Osbornes karriär. På "How sweet it is" (2002), som jag redan har skrivit om, och "Breakfast in bed" (2007), en skiva som domineras av covers, har soulmusik stått i centrum. På "Bring it on home" handlar det främst om blues och Joan sjunger kanske bättre än någonsin.
   Men soundet på skivan, som är väldigt direkt och naket, är också resultatet av passionerade och skickliga musiker som till stor del är Osbornes livekompband. Som den blixtrande trummisen Aaron Comess och gitarristen Andrew Carillo som får många chanser att briljera. Tillsammans med gästmusiker som den gamle munspelaren Bob "Barbecue" Pomeroy och pianisten Allen Toussaint som passande medverkar på sin egen "Shoorah! Shoorah!".
   Joan imponerar lite överraskande som väldigt naturlig bluessångerska och jag kan vid upprepade tillfällen på skivan jämföra hennes röst med Bonnie Raitt. Som på vissa spår får hjälp i den röstmässiga uppbackningen av The Holmes Brothers, Audrey Martell och Vaneese Thomas i kören. Mest påtagligt är det på Al Greens "Rhymes", avslutningslåten, som stiger till höjderna med rösterna och det galopperande tempot. En i original tämligen anonym låt blir här rena dynamiten.
   Och Joan gör de gamla Sonny Boy Williamson-, Bill Withers-, Al Green-, Slim Harpo-, Otis Redding- och Willie Dixon-låtarna full rättvisa. Och har även hittat obskyrt material. Som den gamla okända demon från 60-talet, "Roll like a big wheel", där pianot, ett brinnande munspel och blås sätter fokus på okända bluessångerskan Olive Browns låt.

1. "I Don't Need No Doctor" (Nick Ashford,/Valerie Simpson/Jo Armstead) 3:20
1966. Singel med Ray Charles.
2. "Bring It On Home" (Willie Dixon) 4:07
1963. Singel med Sonny Boy Williamson II
3. "Roll Like A Big Wheel" (Olive Brown) 2:50
2001. Demoinspelad av låtskrivaren på 60-talet. Släppt på samlingsalbumet "Don't Freeze on Me: Independent Women's Blues".
4. "Game Of Love" (Ike Turner) 3:16
1971. Från albumet "Workin' together" med Ike & Tina Turner.
5. "Broken Wings" (John Mayall) 4:38
1967. Från albumet "The blues alone" med låtskrivaren.
6. "Shoorah! Shoorah!"    (Allen Toussaint) 2:52
1974. Singel med Betty Wright.
7. "I Want To Be Loved" (Willie Dixon) 3:35
1955. Singel med Muddy Waters.
8. "The Same Love That Made Me Laugh" (Bill Withers) 4:25
1974. Från albumet "+'Justments" med låtskrivaren.
9. "Shake Your Hips" (Slim Harpo) 2:28
1966. Singel med låtskrivaren.
10. "I'm Qualified" (Rick Hall/Quin Ivy)) 3:15
1962. Singel med Jimmy Hughes.
11. "Champagne and Wine" (Otis Redding/Roy Johnson/Allen Walden) 3:41
1968. Singel med Otis Redding.
12. "Rhymes" (Al Green/Mabon "Teenie" Hodges) 4:43
1975. Från albumet "Al Green is love" med Al Green.

/ Håkan

Larm #11: våren 1980

Postad: 2015-01-26 07:59
Kategori: Larm



1. JOHN HIATT
2. PETE CARR - han tackade nej till Allman Brothers
3. THE BYRDS
4. THE CANNIBALS & THE INMATES
5. Artpop
6. ROLLING STONES i original
7. BOB DYLAN på svenska
8. Lost in the blåst
9. "Ännu mera blues"
10. Rock i tryck
11. Skivrecensioner
12. Litta Kantri

INTE NOG MED ATT VI FICK VÄNTA rekordlång tid på Larm #11, nästan ett år, och inte nog med att vi läsare fick acceptera ännu en prishöjning (till 10:-) så fick vi också information om att tidningen framför våra ögon, med John Hiatt-fotografiet på framsidan, var det sista numret med Lennart Persson som chefredaktör. Till de lite omskakande sidan tre-nyheterna kan vi också tillägga att #11 saknar officiellt utgivningsdatum som Larm under sina tio första nummer så korrekt och ordningsamt har gjort. Så jag har helt enkelt gissat mig fram till ett ungefärligt datum baserat på innehåll och annonser. Och kommit fram till våren 1980.
   Lennart P berättar varför han hoppar av positionen som chefredaktör, tidsbrist är den huvudsakliga anledningen, för att den skivaffär han startade för drygt ett år sedan tar för mycket tid. Men han lovade i samma lilla artikel att fortsätta bidra till kommande Larm-nummer.
   Vad som fick Lennart P att slutligen slänga in en liten handduk var det faktum att han till det här starkt försenade Larm-numret inte hann skriva någon sedvanlig singelkrönika och det har givetvis resulterat i ett lite magrare innehåll än tidigare Larm.
   Men vi saknar ändå inte klassiskt starka Lennart P-bidrag i det nya Larm-numret. Han berättar om John Hiatts hela historia, från ett inledande låtskrivarkontrakt i Nashville via gruppen White Duck till solokarriären, och är dessutom ansvarig för numrets tyngsta artikel, "Rolling Stones i original".
   Från sidan 21 till sidan 37 radar Lennart upp alla artister/grupper, i småartiklar, från vilka Rolling Stones har hämtat sina covers. Det blir en imponerande rad och en intressant samling förebilder som influerat gruppen på alla skivor fram till "Some girls". Inte så överraskande en övervägande majoritet färgade artister och grupper, från Ray Charles till Temptations, från blues till Motown, från Chuck Berry till Bo Diddley och från Marvin Gaye till Stevie Wonder. En synnerligen heltäckande artikel om Rolling Stones covermaterial.
   Larm-numrets andra stora omfattande artikel handlar om The Byrds. Dennis Nelinder berättar initierat och kunnigt om alla gruppens skivor. Från de tidiga stapplande stegen i gruppen The Jet Set till sommaren 1968 när Gram Parsons och Chris Hillman lämnade gruppen för att bilda The Flying Burrito Brothers. En mycket intressant historia och färgstark utveckling från skiva till skiva.
   Kalle Oldby fortsätter sitt fokus på amerikanska gitarrister och på sin egenhändigt nedtecknade sida berättar han om Muscle Shoals-gitarristen Pete Carr och hans insatser inom både rock- och soulmusiken på både akustisk och elektrisk gitarr. En artikel som avslutas med många skivtips och jag hittar exempel på skivor ur min egen samling: Johnny Rivers "Road", Rod Stewarts "Atlantic crossing" och Paul Simons "There goes rhymin' Simon".

ULF LINDQVIST BERÄTTAR AKTUELLA konsertminnen från London med The Cannibals och The Inmates, två engelska r&b-influerade rockgrupper som då firade framgångar på svettiga klubbar i England. Livebilderna är signerade Stefan Wallgren liksom bilderna i John Hiatt-reportaget.
   Artikeln som på sidan 20, i det 52 sidor tjocka Larm-numret, har fått den kortfattade rubriken Artpop är som en liten katt bland hermelinerna om musik utanför den renläriga och jordnära rockmusiken. Där berättar Bengt Lander om sina känslor för grupper som Devo, X-Ray Spex, Pere Ube och Cure.
   Den intressanta Lost in the blåst-avdelningen finns tack och lov kvar i tidningen och på tre sidor får vi flera spännande skivtips tillbaka i tiden med bland annat Rick Danko, The Winkies, Frummox (duon med den för ett år sedan avlidne Steven Fromholz ) och Gene Clark. Plus en lång Lennart P-rekommendation av skivor med The Leathercoated Minds, The Kingsmen och Roger Tillison som alla har J J Cale som luddig gemensam nämnare.
   I "Ännu mera blues"-krönikan spelar bluessångaren och pianisten Amos Milburn huvudrollen. Han avled under de första dagarna av 1980 och enligt Staffan Solding hade han inte fått den uppmärksamhet han förtjänade.
   Göran Holmquist har på djupet undersökt Bob Dylan-influenserna bland svenska rock-, pop- och visartister. Och radar framförallt upp alla namn som en eller flera gånger spelat in covers på Dylan-låtar, både på svenska och originalspråket. Där förekommer givetvis förväntade namn som Mikael Wiehe, Ola Magnell, Ulf Lundell och Gösta Linderholm men också, för mig okända, dansband som Hobsons, Mållbergarna och Jörgen Edman & Polarna...
   På Rock i tryck-sidan riktas strålkastarna mot två böcker, Paul Cables "Bob Dylan - his unreleased recordings" och Nick Tosches "Country - The biggest music in America". Och just country är i rampljuset på Torkel Drombergs Litta Kantri-sida. Där får nya skivor med Joe Ely, Gary Stewart, Emmylou Harris, Kris Kristofferson och faktiskt Albert Lees "Hiding" några korta recensioner.
   Larm #11 saknar alltså Lennart P:s singelrecensioner men på de vanliga skivrecensionssidorna har han bidragit med underhållande texter om Mickey Jupps "Long distance romancer", Roy Loney och en samlad och något negativ(!) recension av både Fabulous Thunderbirds och NRBQ. Bland övriga recensioner dras mina ögon till "The honky tonk demos", Madness/Specials, J J Cales "5" och ännu en samlad recension av en mängd garagegrupper som Remains, Sonics och Shadows Of Knight.

/ Håkan

Covers: Siouxsie and the Banshees

Postad: 2015-01-23 07:54
Kategori: Cover-skivor

SIOUXSIE & THE BANSHEES: Through the looking glass (Polydor, 1987)

Kanske var det framgångarna 1983 med en cover på Beatles-låten "Dear Prudence", trea på singellistan i England (gruppens ojämförligt största hit!), som var den stora anledningen till att Siouxsie och hennes Banshees i augusti och september 1986 gick in i studion och spelade in ett helt album med bara covers.
   Siouxsie & the Banshees var en av de första och största grupperna i den punkrevolution som växte stark från 1976 och sångerskan Siouxsie Sioux, svårstavat namn men uttalas "Suzy" (född Susan Janet Ballion), blev en av Englands stora punkikoner. Drygt tio år senare finns det inte så många spår av det uttrycket kvar i gruppens sound.
   Siouxsie var en spektakulär sångerska och en stark profil och bandet var en homogen enhet fast de ständigt bytte gitarrist. Så det är ingen överraskning att när hon och bandet gör en coverskiva sätter de en egen prägel på nästan varje låt fast flera kända låtar, "This wheel's on fire" och "The passenger", är så starka i original.
   Ambitionen att inte ligga så nära originalen har också resulterat i att inspelningarna har ett sound av sin tid. Mitt i 80-talet skulle trummorna skramla och eka men det var också syntmusikens decennium som nästan ger nostalgiska vibrationer att lyssna på idag. "This wheel's on fire" är ren syntpop fast gruppen inte ens har en keyboardist i bandet. Martin McGarrick heter gästmusikern bakom sina keyboards och han har också skrivit stråk- och blåsarrangemangen, mycket framträdande på "Strange fruit" och "The passenger", och är säkert ansvarig för cirkusljuden på den mindre kända Doors-låten "You're lost little girl".
   John Valentine Carruthers hette bandets gitarrist på skivan men han lämnade Banshees i januari 1987 innan den skivan släpptes och under 1987 blev McGarrick officiell medlem i gruppen.
   Just "The passenger" tillhör skivans starkare ögonblick och den släpptes mycket logiskt på singel men nådde märkligt nog inte högre än en mycket blygsam 41:e-plats i England.
   Albumtiteln är hämtad från Kraftwerk-låten "Hall of mirrors" och artrock-influenserna ligger ibland tätt över förändrade arrangemang och låtval. Som exempelvis på Djungelboks-låten "Trust in me". Visserligen kan Siouxsies version av Televisions gamla kultlåt "Little Johnny jewel" inte mäta sig med originalet, jag saknar hypnosen och den suggestiva nerven, men det är tufft och vågat att ge sig på nästan förbjudet material utan att tappa ansiktet.

1. "This Town Ain't Big Enough for the Both of Us"   (Ron Mael) 3:09
1974. Singel med Sparks.
2. "Hall of Mirrors"    (Ralf Hütter/Florian Schneider/Emil Schult) 5:03
1977. Från albumet "Trans-Europe Express" med Kraftwerk.
3. "Trust in Me" (Robert & Richard Sherman) 4:06
1967. Från filmen "The jungle book" med sång av Sterling Holloway.
4. "This Wheel's on Fire" (Rick Danko/Bob Dylan) 5:17
1968. Singel med Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity.
5. "Strange Fruit"   Lewis Allan 3:53
1939. Singel med Billie Holiday.
6. "You're Lost Little Girl"   (John Densmore/Robbie Krieger/Ray Manzarek/Jim Morrison) 2:57
1967. Från albumet "Strange Days" med The Doors.
7. "The Passenger" (Iggy Pop/Ricky Gardiner) 5:10
1977. Från albumet "Lust for Life" med Iggy Pop.
8. "Gun" (John Cale) 5:06
1974. Från albumet "Fear" med John Cale.
9. "Sea Breezes" (Bryan Ferry) 4:15
1972. Från albumet "Roxy Music" med Roxy Music.
10. "Little Johnny Jewel" (Tom Verlaine) 4:56
1975. Singel med Television.

/ Håkan

Dags för förnyelse, Jerry?

Postad: 2015-01-21 07:50
Kategori: 80-talskonserter


Foto: Olof Fägersten

Samarbetet mellan den gamle rocksångaren Jerry Williams och kompgruppen Roadwork inleddes 1977 och inför sommarturnén 1981 hade de släppt sitt fjärde album tillsammans, "No creases". Precis som jag i recensionen nedan efterlyser nya grepp, nya idéer och förnyelse för Jerry Williams så avslutas samarbetet med Roadwork efter sommarens turné.
   Jerry åkte till England utan Roadwork och spelade in sina nästa två album med den engelska producenten Kenny Denton och engelska musiker i kompet.
   Här finns en diskografi över Jerrys och Roadworks skivor tillsammans.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/8 1981.

JERRY WILLIAMS & ROADWORK
Brunnsparken, Örebro 21 augusti 1981


Jerry Williams och Roadwork är den svenska rockmusikens mest naturliga och kompletta rockgrupp. De blandar 50-talets traditionella rocktoner med melodier a la 60-talet, fyller på med 70-talsrock för att nu på 80-talet uppfattas som befriande när teknokratmusiken håller på att ta över.
   Möjligen har Jerry och bandet redan nått kulmen på sin popularitet för det var långt ifrån samma trängsel i Brunnsparken i fredags kväll som de senaste Allehanda Rock-konserterna med Tomas Ledin, Kim Larsen och Gyllene Tider.
   Gruppens utvecklingsmöjligheter är klart begränsade och det har gått mer rutin än spontan show i Jerry Williams agerande. Men killarna i Roadwork slungade ut förödande och exemplarisk rockmusik som imponerande på alla som exempelvis gillar Rockpile. De gjorde originallåtar och rockklassiker med samma attack.
   Jerry och bandet hade den förnämligt goda smaken att inleda med Moon Martins "Bad case of loving you", fortsatte med Rockpiles "Loves so fine" och avslutade hela föreställningen med Buddy Hollys "That'll be the day". Och däremellan under en timme bjöd de på rockmusik av genuin och traditionell sort där egna och andras låtar varvades.
   Roadwork kan i flera avseenden jämföras med Rockpile. Känslan för den ärliga rockmusiken är ömsesidig och Roadwork har i Dougie Lawton och Caj Högberg samma duktiga låtskrivare som Nick Lowe. Dessutom har Roadwork en utpräglad sologitarrist, Ingemar Rogefeldt, som drev på med sin utsökta gitarrteknik.
   Precis som jag i slutet av januari i år kritiserade Rockpiles rockberoende och svåra, för att inte säga omöjliga, framtid (en månad senare fanns inte gruppen!) har jag också svårt att inse hur Jerry Williams och Roadwork ska kunna behålla sin stora publik och popularitet utan att gå vidare, utvecklas och söka nya vägar. Rockmusiken i all ära.

Jerry Williams: sång
Caj Högberg: bas/sång
Dougie Lawton: gitarr/sång
Ingemar Rogefeldt: gitarr
Peder Sundahl: trummor

/ Håkan

BOX #10 JOHN HOLM

Postad: 2015-01-19 07:57
Kategori: BOXAR 20-1



JOHN HOLM: Främmande natt 1967-1997 (Metronome, 1997)

I MINA KÄNSLIGA ÖRON OCH I HELA MIN VERKLIGHET VAR JOHN HOLMS "Sordin" ett så starkt album att jag i slutet av april 2011 utnämnde skivan till näst bästa album bland mina samtliga 70-talsskivor. En fullkomlig personlig triumf och en så överraskande jämn debut att jag här och nu utropar "Sordin" till Sveriges förmodligen bästa debutalbum någonsin. Kan givetvis vara i konkurrens med "Vargmåne", Jakob Hellmans "...och stora havet" första och Håkan Hellströms första men för John Holm blev det direkt omöjligt att på ett någorlunda anständigt sätt följa upp "Sordin".
   Hellman insåg samma sak några decennier senare, medvetet eller omedvetet vet jag inte, men Holm försökte och han försökte bara hyfsat och lyckades på inget sätt upprepa succén från "Sordin". På de följande John Holm-albumen "Lagt kort ligger" (1974) och "Veckans affärer" (1976) blandas geniala pärlor med ren utfyllnad.
   Båda albumen hamnar, tillsammans med 80-talscomebacken "Verklighetens afton" (1988), följaktligen i skuggan på en samling där John Holms fyra album är stommen kring vilken outtakes, demos, liveinspelningar, tidiga singlar, nymixningar och covers försöker göra helhetsbilden av John Holm total.
   Albumen och extraspåren är lite besynnerligt sorterade med två originalalbum per cd vilket har fått till följd att album två och fyra, av simpla tekniska skäl (begränsat cd-utrymme), stympats på tre respektive två låtar. Så är det med den helhetsbilden på en samling som förväntas innehålla allt med John Holm. Det hade kanske gått att sortera albumen i sin helhet på varje cd och fylla ut med extralåtar knutna till varje tidsperiod. Då hade varje cd dessutom fått ett naturligt och autentiskt omslag baserat på originalalbumdesignen.
   Ändå är den här samlingen så intressant och så musikaliskt spännande, men utan att kvalitetsmässigt hålla sig på topp hela tiden, när den fokuserar på en av musik-Sveriges riktigt unika personer. Fast John Holms produktion på skiva har varit extremt sporadisk och ojämn och han har enbart turnerat en enda gång, spridda datum januari-februari 1975,
   Jag kanske talar emot mig själv men det finns ett uns genialisk galenskap i John Holms skaparteknik som lockar mig, som fascinerar mig och mer än bara tillfälligt trollbinder mig. Därför har "Främmande natt"-boxen fått en 10:e-plats på min 20-lista över de bästa cd-boxarna i min värld.
   Ska sanningen fram är det bara "Sordin"-plattan som håller högsta genomgående kvalité. Skivorna därpå har sina stunder som påminner om magi men är alldeles för ojämna och är lite desperat producerade för att falla mig i smaken till hundra procent. Ändå fyller alla låtarna sin plats här när John Holms historia ska berättas i sin helhet.
   "Sordin" är guldpärlan. Från gitarrerna, både Gunnar Lundestams läckert akustiska och de elektriska duellerna mellan Rolf Wikström och Kenny Håkansson, via den personliga poesin till rösten som både svajar ansträngt och personligt stark. Rock och singer/songwriter-ballader i en sällsynt magisk mix.
   När uppföljaren till "Sordin" skulle spelas in, "Lagt kort ligger", ville Holm städa bort studiomusikerna och bjuda in sina närmaste kompisar. Det borde ha höjt den musikaliska passionen och blivit än mer personligt men blev nästan tvärtom. "Frågor bland många" är verkligen ett skräckexempel. Envisa och högljudda elgitarriff från Arne Arvidson och Lasse Wellander rimmar monotont när John Holm med sin bräckliga röst försöker ta upp kampen med det tuffa rockkompet.

JOHN HOLMS ANDRA ALBUM VILL JAG mest komma ihåg för "Maria, många mil och år från här". Holms kanske mest kända låt, som till och med Ulf Lundell spelade in, i konkurrens med "Den öde stranden". Men "Medan dagen tonar upp", melodi av gitarristen Thommie Fransson, är också en melodimässig höjdpunkt trots Björn J:son Lindhs syntar och stråkarrangemang.
   "Veckans affärer" inleds med ett maffigt hårdrockgitarriff och skivan fortsätter med funkiga rytmer, en hysterisk saxofon och discotrummor a la Björn Skifs i mitten på 70-talet. Men fina "Vid ett fönsterbord mot parken" är en borttappad John Holm-pärla på ett högst mediokert album-
   Sedan tog det tid för John Holm. Närmare bestämt 11 år innan han gick in i studion igen och spelade in den fantastiskt efterlängtade "Verklighetens afton". Välkommen till 80-talet med slamrande trummor, otäckt eko, lager av syntar, programmeringar, tjejkör (bland annat Marie Fredriksson), producenten Leif Larson och rader av studiomusiker men Arne Arvidson finns med på något hörn. Och i arrangemang och sound låter det mer som Tomas Ledin på 80-talet än något annat.
   I recensionen i Expressen beskriver Lars Lindström det han hör som "sprängämnestrummor, precist programmerade syntar och vilt tjutande grottmansgitarrer". Och själv konstaterade jag snällt i Nerikes Allehanda i maj 1988 att "soundet är på en mänsklig nivå, inte för datoriserat och heller inte stelt och gammalmodigt". Nåja...
   Jag var helt uppenbart tagen av låten "Hon säger - le mot mig", kanske John Holms totalt sett bästa låt, som oväntat smyger fram, Holm viskar direkt från hjärtat med vispande lågmälda trummor och ödesmättade klaviaturer. I övrigt fanns det ytterligare några bra låtar som efter dagens mått mätt var grovt överproducerade.
   Bland extramaterialet, som här täcker två hela cd, imponeras och överraskas jag av livelåtarna från 1975. Holm och bandet låter förvånansvärt bra live och låtarna från "Lagt kort ligger" växer verkligen till sig här. Vi får också höra några tidiga exklusiva demos från 1971 med en groteskt hes John Holm. En demotejp med en uppenbart oslipad diamant som blidkade den gudabenådade producenten Anders Burmans öppna öron. Med några intressanta låtar, "Mona Mona" och "Mina drömmar", som aldrig hängde med till skivinspelning.
   Alla fyra låtarna på John Holms två första singlar på skivbolaget Tibet finns också med bland extramaterialet som avslutas med låtar på engelska. Först några tidiga demos, bland annat låten "Warden" skriven av John sommaren 1967, och flera covers som följs av tre smakprov från den obskyra gruppen The Underground Failures album från 1971. John Holm var en av medlemmarna och det låter kanske inte originellt men överraskande laidback och bra om det materialet.
   Som dokument är boxen kanske mer perfekt än musikaliskt. Åtskilliga texter i mitt flitigt lästa och nu sönderfallande häfte är mycket läsvärda och intressanta. Det är många som har bidragit, bland annat Per Gessle, Thomas Holst (Wilmer X) och Conny Nimmersjö, men det är i skivbolagets Lars Nylins, radiomannen/John Holm-vännen Stefan Wermelins och journalisten Håkan Lahgers kommentarer som verkligen fyller i de missade pusselbitarna i John Holms händelserika liv.

/ Håkan

Tyla Gang levererade som bäst

Postad: 2015-01-18 19:34
Kategori: Live-recensioner

Foto: Dennis Karlsson

TYLA GANG
East West Sushi, Örebro 17 januari 2015
Konsertlängd:
Min plats: Stående 5 mframför scenen.
Konsertlängd: 22:05-22:53 och 23:22-00:17 (103 min)


På ett nästan fullsatt(!) East West bjöd Tyla Gang på en konsert som imponerade på de flesta. Förutom någon som tjatade om Status Quo, någon tyckte oförklarligt att det var för lamt, några tyckte att de kunde bjuda mer på sig själva och ytterligare någon klämde ur sig ett "sådär". Sanningen, som jag kanske förväntas berätta, var att dagens upplaga av Tyla Gang levererade den bästa rockmusiken jag har hört och sett med bandet på flera år. En gedigen insats, skulle det ha beskrivits som i fotbollssammanhang.
   Max Lorentz entré i bandet har verkligen gjort bandet än mer fulländat när han på sina keyboards, som med hjälp av sitt Leslie-kabinett framkallade det mustiga hammondsoundet, fyllde ut och förstärkte det klassiska gitarrsoundet. Men Lorentz, som också sjöng, visade också oanade kvalitéer på gitarr och slide.
   Någon felsökare i publiken tyckte också att Sean Tyla vid något tillfälle sjöng falskt och att bandet hade några orepeterade missar men rockmusik är och har aldrig varit en jakt på det exakta, det perfekta och det mest klockrena soundet. På den punkten var medlemmarna i Tyla Gang goda representanter för traditionell, råbarkat elektrisk och samtidigt väldigt personlig rock. Med en frontman som med stor dignitet, återhållen humor och en stor dos självdistans trots allt, som jag uppfattade det, verkligen bjöd på sig själv.
   Musikaliskt var det ett bra ljud, stod väl lite snett för att uppfatta gitarristen Bruce Irvines solon på optimalt sätt, med volymstarka gitarrattacker, trevliga hammondtjut och ett sammantaget fett och tjockt sound.
   Låtmässigt blev det också närmast succé med första avdelningens totala dominans av "Yachtless"-låtarna. Inte som planerat, se setlist nedan, från början till slut utan lite mer oförutsägbart plockat med måfå från bandets mest berömda album. Startade med "The young lords", lät den fantastiska förstalåten "Hurricane" komma som sjunde låt och till slut avsluta programenligt med "Don't turn your radio on".
   Andra avdelningen inleddes med en fin Tyla-version av Lowell Georges "Willin'", en låt som blivit obligatorisk i både Tyla Gang- och Ducks Deluxe-repertoaren. Fortsättningen blev en blandning av Tylas ännu tidigare tidigare mästerverk, som "Suicide jockey" och "Styrofoam", poppigt fräscha "It's gonna rain", relativt nya "Flashing in the subway" (då konserten för första och enda gången gränsade till opersonlig boogierock), fina b-sidan "Poolhall punks" och extralåten "Fireball", Ducks Deluxe-klassikern.

The Young Lords
Dust On The Needle
On The Street
New York Sun
Speedball Morning
Don't Shift A Gear   
Lost Angels   
Hurricane
Whizz Kids   
Don't Turn Your Radio On   

Paus

Willin'
Cannons Of The Boogie Night
It’s gonna rain
Suicide Jockey
Moonlight ambulance
Styrofoam
Pool hall punks
Flashing in the subway
Texas chainsaw massacre boogie

Extralåt
Fireball



/ Håkan

Kim Fowley (1939-2015)

Postad: 2015-01-16 22:56
Kategori: Minns

Mina tankar kring och minnen av just avlidna artister och musikmänniskor brukar baseras på personliga minnen och långvarig "relation" men mångsysslaren Kim Fowleys förehavanden i pop- och rockbranschen har jag haft väldigt liten kontakt med under alla dessa år. Däremot har hans namn hela tiden figurerat i periferin i den musikhistoria som jag växt upp med under drygt 40 år.
   Jag läser otaliga minnesord över Kim Fowleys gärningar, Billboard, Rolling Stone och även en längre och intressant men några år gammal notering av min vän Pelle Magnusson på hans Raised On Records, och imponeras givetvis av Fowleys mångsidighet och främst som skivproducent, från instrumentallåten "Nutrocker" via sena Gene Vincent-låtar, tidiga Slade, Alice Cooper, Kiss, The Runaways till alla filmjobb på slutet.
   Fowley var väl den där kontroversielle och karismatiske musikmänniskan som jag kanske inte riktigt tog på allvar vid alla tillfällen. Däremot har jag hittat några detaljer i hans bakgrund där våra intressen möttes. Han var till stor del involverad i min stora idol Warren Zevons allra första album "Wanted dead or alive". Fowley skulle producera albumet men efter meningsskiljaktligheter lämnade han projektet men han har skrivit titellåten, ursprungligen en låt från 1966 med The Rogues, och har ändå fått anständig credit på skivan: "Dedicated to Kim Fowley".
   Något som aldrig nämns i minnesorden jag läser om Kim Fowley är att han under några år runt 1970 bodde i Sverige och i högsta grad var involverad i skivbolaget MNW. Han producerade Contacts första engelskspråkiga album "Nobody wants to be sixteen", gjorde ett eget soloalbum "The day the earth stood still", med tre låtar skrivna tillsammans med Lorne De Wolfe från Contact, och producerade MNW-teknikern/producent Bo Anders Larssons soloskiva, under namnet Scorpion, "I am the Scorpion". Några små specifika detaljer i en lång och färgstark karriär.
   Kim Fowley dog igår 15 januari 2015 i urinblåsecancer.

/ Håkan

Ronander rockar på rutin

Postad: 2015-01-16 07:58
Kategori: 90-talskonserter



Effekten av framgångarna med Mats Ronanders succéalbum "Himlen gråter för Elmore James" gjorde att turnén som startade på hösten 1992, Örebro i november, förlängdes och gjorde att han och hans oförändrade band kunde återkomma till Örebro även på sommaren 1993. Med alltså identiskt band och nästan identisk repertoar.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/8 1993.

MATS RONANDER
Strömpis, Örebro 1 augusti 1993


Under 25 år har Örebrosonen Mats Ronander stått på scenen ett otal gånger och på sina många turnéer har han varit sin forna hemstad trogen fast han bokstavligen lämnade stan bara några år efter den anspråkslösa scendebuten.
   I sina sånger gör Mats inte heller någon hemlighet av sitt ursprung och sine rötter i Närkemetropolen. Senast i "Håll ut", en av många lyckade låtar på det framgångsrika albumet "Himlen gråter för Elmore James".
   Mats och hans kvintett gjorde i söndags inte den låten, fast repertoaren i huvudsak var hämtad från senaste skivan, hans både musikaliskt och kommersiellt mest framgångsrika album som kom i höstas.
   Sedan dess har Mats Ronander Band turnerat flitigt och åkt runt Sverige flera varv. Därför var det i söndagskväll på Strömpis andra gången på åtta månader som bandet landade i Örebro, med en show, konsert eller föreställning väldigt lik höstens framträdande.
   Det var med andra ord inga överraskningar Mats och grabbarna bjöd på under den dryga timmen kring midnatt på ett svettigt Strömpis.
   Men så är det material som håller i oändliga repriser och tål många upprepningar.
   Mats hade valt att skippa sex låtar från i höstas, ovan nämnda "Håll ut" är en av dessa, men följde i övrigt körschemat låt för låt.
   Låtarna fick den övervägande kvinnliga publiken att sjunga med i refränger och ibland hela texten.
   Fast när slagnumret "Gör mig lycklig" introducerades i en jazzig, cool dräkt var det nog många som först rynkade på näsan, innan låten efter ett underbart mellanspel stegrades i tempo upp till den underbara hit det är.
   Annars var det återigen "Kött och blod" som bvar publikens favorit nummer ett. Låten var en tung avslutning i rök och hög volym innan extralåtarna följde.
   Titellåten från senaste albumet har också kvalitéer att bli en Ronander-klassiker en lång tid framöver. Speciellt som det är enda tillfället då han till stort jubel tog fram sitt eldiga munspel.
   Och den numera traditionella avslutningen med ABBA-covern "On and on and on" var mer punk än pop, där medlemmarna i bandet försökte lägga ut snubbeltråd för varandra.
   Det var en rolig och uppfriskande final på en konsert som gick lite på rutin. Ett något turnétrött gäng gjorde säkert sitt bästa men lyckades aldrig riktigt väcka upp den slöa söndagspubliken.

Mats Ronander, gitarr, munspel och sång
Max Lorentz, gitarr, keyboards och sång
Henrik Tvede, gitarr
Klas Anderhäll, trummor
Nalle Påhlsson, bas och sång
Niklas Medin, keyboards

Låtarna:
Sverige
Oh mama
Suzy Solidor
Tokig
Good for you
Ligg hos mig
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
En gång till, måne
Kött och blod

Extralåtar
Himlen gråter för Elmore James
On and on and on

/ Håkan

Tyla Gang till Örebro på lördag

Postad: 2015-01-15 08:00
Kategori: Blogg


Konsertarrangören Anders Dambergs senaste nyhetsbrev inleds med följande lite gulliga meddelandet: "TYLA GANG (UK) är ett band som NA´s resencent Håkan Petterson kan sätta sig på ett plan till London för att få se. Nu dyker dom upp i Örebro för första gången i modern tid. Pubrock av bästa märke!". Frånsett några felstavningar (det kan vara svårt att placera bokstäverna rätt i ordet "recensent" och mitt efternamn har alltid haft två t och två s, "Pettersson") har Damberg uppfattat min fascination av Tyla Gang-historien på alldeles rätt sätt. Dessutom är det första gången Sean Tyla och hans Tyla Gang överhuvudtaget besöker Örebro.
   Hade någon berättat hösten 1977, då mitt intresse för Tyla Gang exploderade första gången, att Tylas gäng någon gång i framtiden ska spela i Örebro hade jag uppfattat personen som en fantasifull drömmare. Albumet "Yachtless" (1977) var den utlösande faktorn på mitt stora intresse för Sean Tyla, mannen som på två album med Ducks Deluxe hade bevisat gruppens ställning som den engelska pubrockgenrens främsta representant (kanske i konkurrens med Brinsley Schwarz...).
   Lennart Perssons intervju och diskografi med Sean Tyla i Larm #8 framåt sommaren 1978 underströk bara övertygelsen att Tyla hade en intressant bakgrund och en fantastisk framtid.
   Efter Ducks-gruppens sammanbrott sommaren 1975 bildades första upplagan av Tyla Gang. Jag har på Håkans Pop genom åren berättat mycket om Sean Tylas historia, från Ducks Deluxe via Tyla Gang till en lång men oregelbunden solokarriär, och i den här artikeln (om singeln "Suicide jockey") berättar jag om Tyla Gangs allra första stapplande steg. Och tydligen hade jag lyckats få alla detaljer rätt ty Peter O'Sullivan, bandets förste basist, kommenterade artikeln med följande positiva ord:
   "Wow Hakan! - It's great to see someone getting ALL his facts right!...great job. Phil Nedin, Tweke Lewis and myself remain great friends and are still playing in Wales.Richard played on Styrofoam and Texas, Tweke played on Suicide and Cannons. Those Pebble Beach sessions were so productive...and I may be biased but I think this was the best line-up the Tyla gang ever had! Phil, and Tweke moved on but I stayed with Sean, Mike and Bruce until Yachtless was finished, did some sessions for the Motors (Nick and Andy were both in the Ducks) that included the first three singles and returned to Wales. Thanks again."
   Jag har också skrivit en lång text om den nästan legendariska "Styrofoam"-singeln, Tyla Gangs enda Stiff-skiva, men det var alltså "Yachtless"-albumet som väckte mitt stora intresse. En skiva som jag i min recension i Nerikes Allehanda 3 januari 1978 beskrev som "raffinerad och härligt gränslös rockmusik med slagfärdiga och kraftfulla sånger" och "svettigt och okammat levande som man önskar att fler albumdebutanter vore".
   Vid den här tidpunkten var skivan omöjlig att uppbringa i någon av Örebros skivaffärer. Jag hade köpt ett importerat exemplar i Stockholm och efter min recension gjorde jag en rundringning till affärerna i Örebro där det bara var Alex Royal på LP-skivan (skivbutiken på Nygatan) som kunde meddela att de hade bra kontakt med en importaffär i Stockholm och snart skulle få in ett antal exemplar. Tyla Gang-skivan, utgiven på det amerikanska skivbolaget Beserkley, skulle snart få officiell distribution genom de konventionella kanalerna.
   1977, under inspelningarna till "Yachtless", var Tyla Gang en helt annorlunda grupp jämfört med den första upplagan hösten 1975. Nu omgav sig Sean Tyla med den kanadensiske gitarristen Bruce Irvine och de båda gamla Winkies-medlemmarna Bruce Turrington, bas, och Mike Desmarais, trummor. Efter det följande albumet, "Moonproof" hösten 1978, spelades in samtidigt som skivbolaget fick ekonomiska problem, sprack bandet och Tyla blev under de närmaste åren mer och mer etablerad som soloartist. Och minnet av Tyla Gang blev under decennier framåt ett suddigare och suddigare minne. Fram till hösten 2010 när Tyla beslutade sig för att återförena Tyla Gang i sin optimala "Yachtless"-formation.
   33 år(!) efter sin höjdpunkt ställde sig ett nygammalt Tyla Gang på Akkurat i Stockholm hösten 2010 och gjorde en 90 minuter lång och faktiskt imponerande spelning som jag efter bästa förmåga har beskrivit här. Våren 2013 var bandet tillbaka på samma plats, med basisten John McCoy (som jag då beskrev som tillfällig...) som numera är permanent medlem i bandet. Just den konserten spelades in och gavs ut på skiva i höstas under titeln "Live in Stockholm". Där Max Lorentz i efterhand har lagt på keyboards och numera är officiell medlem i det Tyla Gang som på lördag kommer till East West Sushi i Örebro. På en av bara fyra Sverigekonserter under den Europaturné som går under namnet The Return Tour.

/ Håkan

Covers: Carla Olson

Postad: 2015-01-14 07:54
Kategori: Cover-skivor

CARLA OLSON: Have harmony, will travel (Carla Olson Productions/CRS, 2013)

Det här albumet med amerikanskan Carla Olson som soloartist är allt annat än en skiva med en ensam artist. "Have harmony, will travel" är snarare en duettskiva då olika sångare och sångerskor gästar på varje låt på ett mer eller mindre dominerande sätt. eller som i ett fall, på Little Stevens för övrigt underbara "All I needed was you" (från Southside Johnnys lika underbara "Better days"-album) där Scott Kempner (Dictators/Del-Lords) tar över helt där Carla bara får agera körsångerska.
   Det är inte bara namnet som kopplar Carla Olson till Sverige. Under en Sverigeturné 1986 med Textones, där hon var sångerska, blev kontakterna så seriösa att hon 1989 återvände och spelade in ett helt soloalbum med bland annat fyra killar från Wilmer X i kompet.
   Under de här 80-tals-åren samarbetade Carla också med gamle Byrds-medlemmen Gene Clark och kontakterna med det lite mer countryfierade materialet har påverkat urvalet på den här skivan, både låt- och soundmässigt. Exempelvis gör hon en ytterst fin version av Clarks "She don't care about time" tillsammans med den gamle Buffalo Springfield-medlemmen Richie Furay.
   En annan gammal men mindre känd Byrds-medlem, John York, sjunger på två låtar, "The first in line" och "Upon a painted ocean".
   Ännu bättre, ännu mer överraskande och imponerande är samarbetet med sångaren Rob Waller från countryrockgruppen I See Hawks In LA, yngre arvtagare till grupper som Flying Burrito Brothers och Poco. "Look what you've done" och framförallt Don Williams "Til The Rivers All Run Dry" är skivans höjdpunkter.
   Men det finns fler fina ögonblick på den här skivan. Från Everly Brothers-influerade "The first in line" till Del Shannons gamla popdänga "Keep searchin'", perfekt för Peter Case att återvända till sina gamla Plimsouls-drömmar. Eller i de rockigare låtarna när jämförelsen med Chrissie Hynde ligger närmare till hands.
   Mest högljutt och rockigt blir det dock på redan nämnda "All I needed was you" med typisk Springsteen-saxofon från Carlas gamle Textones-kollega Tom Junior Morgan.
   "Have harmony, will travel" kanske inte lyfter fram soloartisten Carla Olson på önskvärt sätt men urvalet gästartister och låtar är allt annat än förutsägbart och de personliga och varierade arrangemangen på många låtar har resulterat i ett mycket underhållande och bra album.

You Can Come Cryin' To Me (Radney Foster)
1987. Från albumet "Foster & Lloyd" med Foster & Lloyd.
Look What You've Done (Wes Farrell/Bob Johnston)
1966. Singel med Pozo Seco Singers.
Love's Made A Fool Of You (Buddy Holly/Bob Montgomery)
1959. Singel med The Crickets.
Keep Searchin' (Del Shannon)
1964. Singel med låtskrivaren.
Still Waters (Chris Jagger)
2000. Från albumet "Channel fever" med låtskrivaren.
She Don't Care About Time (Gene Clark)
1965. Singel-b-sida ("The Times They Are A-Changin'") med the Byrds.
All I Needed Was You (Little Steven)
1991. Från albumet "Better days" med Southside Johnny & the Asbury Jukes.
The First In Line (Paul Kennerley)
1984. Från albumet "The Everly Brothers" med The Everly Brothers.
Stringin' Me On (James Intveld)
2000. Från albumet "Somewhere down the road" med låtskrivaren.
Upon A Painted Ocean (PF Sloan)
1965. Singel-b-sida ("Child of our times") med Barry McGuire.
8:05 (Jerry Miller/Don Stevenson)
1967. Från albumet "Moby Grape" med Moby Grape.
Til The Rivers All Run Dry (Wayland Holyfield/Don Williams)
1975. Singel med Don Williams.

/ Håkan

Tim Drummond (1940-2015)

Postad: 2015-01-13 09:56
Kategori: Minns

Första gången som basisten Tim Drummond gjorde avtryck i mitt lyssnande musikliv var på J J Cales minimalistiska debutalbum "Naturally" 1971 där hans instrument gjorde mer intryck än vad som var vanligt vid den här tidpunkten. Fast då hade jag inte koll på hans bakgrund under 60-talet på skivor med Conway Twitty och turnéer med James Brown.
   Men det var 1972 på Neil Youngs stora kommersiella genombrott "Harvest" som Drummond gjorde sin stora insats som spektakulär basist och medlem i kompgruppen Stray Gators. Sedan blev han trogen Young i många år och på många skivor. Först på liveskivorna "Time fades away" och "Tonight's the night" men också på delikata Young-skivor som "Zuma" och "American stars 'n bars".
   Med den bakgrunden var det inte så konstigt att Drummond på 90-talet medverkade på Youngs "Unplugged"-framträdande och Stray Gators-återföreningen på "Harvest moon" (1992). Turnerade dessutom med Crosby, Stills, Nash & Young 1974 och spelade också på flera Graham Nash-skivor. Och på det unika singelsamarbetet mellan Nash och Young på "War song".
   Drummond har också turnerat med Bob Dylan och spelade på flera skivor under Dylans religiösa period runt 1980, skrev exempelvis titellåten på "Saved"-albumet tillsammans med Dylan.
   Drummond fortsatte spela på flera J J Cale-skivor och den flitigt arbetande musikern figurerade på ett otal andra skivor med bland annat Ry Cooder, Steve Forbert och Don Henley.
   Tim Drummond dog i söndags 10 januari 2015.

/ Håkan

Larm #10: april 1979

Postad: 2015-01-12 07:53
Kategori: Larm



1. CHARLIE AINLEY
2. REGGIE YOUNG -skoningslös med gitarr!
3. Rock i tryck
4. MOON MARTIN
5. JIMMY PAGE i studion, del 2
6. MICKEY JUPP Diskografi
7. THE YARDBIRDS
8. HALL & OATES - radarparet från Philadelphia
9. Lost in the blåst
10. MICHAEL BROWN
11. Singlar
12. "Ännu mera blues"
13. Skivrecensioner
14. Litta Kantri

#10-NUMRET AV LARM, MED DEN ENGELSKE pubrockaren Charlie Ainley på framsidan, presenteras som "Jubileumsnummer!" i samband med en liten prishöjning från 7.50 till 8.50. Jag glömde förresten notera förra prishöjningen där priset på Larm-tidningen höjdes från 6:- till 7.50 i #7. Fortfarande väldigt skäliga priser på en så genomgående läsvärd musiktidning. Och #10 är lika fullspäckad med intressant läsning som #8 och #9. Det är under de här numren som Larm-historien innehållsmässigt i min värld når sina absoluta höjdpunkter.
   Man kan inte klaga på chefredaktören Lennart Perssons ambitioner att hellre skriva om intressanta ibland allmänt okända artister än om kommersiellt populära namn. Det nya Larm-numret inleds med en artikel/intervju med Charlie Ainley, pubrockare från England, signerad just Lennart P.
   Redaktionsmedlemmen Kalle Oldby, som bidragit med intressanta men konventionella artiklar tidigare, får en egen personlig sida i Larm där han i det här och kommande nummer skriver om amerikanska gitarrister. Och inte bara det, sidan är manuellt nedtecknad med penna i en mycket lättläst stil. Reggie Young är första gitarristporträttet vars historia presenteras i en kort text men framförallt via en lång lista på låtar som han spelar på. Från Box Tops "Cry like a baby" 1968 via Mentor Williams "Drift away" 1974 till Jessi Colters "You mean to say" 1976.
   Bland böckerna som uppmärksammas på Rock i tryck-sidan märks en bok om countrymusik, "The illustrated encyclopedia of country music", av Fred Dellar, Roy Thompson och Doug Green. Och en bilderbok med skivomslag, "The album cover album", av fotograferna/konstnärerna Storm Thorgerson och Roger Dean.
   Nästa stora fantastiska Lennart P-intervju/artikel är med Moon Martin som precis hade släppt sitt mycket fina debutalbum "Shots from a cold nightmare" men hade en lång och intressant historia bakom sig. Och innan 1979 var slut hade han följt upp debuten med ännu en perfekt skiva, "Escape from a domination". Lennart och Moon berättar detaljerat om den tidigare gruppen Southwinds skivor och all uppmärksamhet Moon hade fått för låtarna han hade skrivit åt Mink DeVille, Michelle Phillips och Lisa Burns.
   Det var här och då jag hade fångats av Moons debutskiva och sedan läste bakgrunden i Larm som gjorde att jag fick Moon Martin som stor favorit. Jag har uttryckligen förklarat det i den här artikeln.
   Pontus von Tell fortsätter sin detaljerade och initierade artikel om gitarristen Jimmy Pages karriär som studiomusiker under åren 1965 och 1966.

DET VAR INTE BARA MOON MARTIN som väckte mitt stora och avgörande intresse i #10. Lennart P:s intervju och diskografi med Mickey Jupp var nästan hypnotiskt intressant att läsa och suga i sig av hela hans långa historia. Från Legend-skivorna i slutet på 60-talet till hans pånyttfödelse som Stiff-artist och albumet "Juppanese". Allt presenterat i en diskografi med skivomslag och autentiska etiketter. Jag har många gånger genom åren återvänt till just det här uppslaget som på senare år har influerat mycket av mina skriverier på den här sidan.
   Ytterligare en diskografi med fyra sidor historia om The Yardbirds presenteras av Göran Ohlsson i det här Larm-numret. En utförlig diskografi som delar upp utgivningen i tre delar, England, USA och Europa.
   Peter Oscarsson, nytt namn i Larm, får ett stort utrymme på två uppslag för att kunna förklara storheten i duon Daryl Halls och John Oates musik. På det sedvanligt intressanta Lost in the blåst-uppslaget presenteras bland annat Chilli Willi & the Red Hot Peppers "Bongos over Balham", The Rising Sons (Taj Mahal/Ry Cooder) och Lennart P uppmärksammar Jeremy Spencers soloskiva och Fleetwood Macs "Kiln house" i samma recension.
   Flitige Lennart P skriver också om Michael Brown som fick sina största framgångar i gruppen Left Banke, där han skrev klassikern "Walk away Renée", men här berättas också om fortsättningen i grupperna Stories och Beckies.
   Lennart P:s snyggt redigerade singelsidor har fått lättlästa underrubriker som delat upp floden av nya singlar i "Hetaste vaxen" (Lew Lewis/Pretenders/The Records/Rachel Sweet), "Rekommenderas", "Svenskt" (skånska Noise), "För samlare" (b-sidor med Graham Parker, Rolling Stones och Wreckless Eric), "Oldies" och "Besvikelser" där faktiskt både Kinks, Steve Gibbons Band och Keith Richards har hamnat.
   Bland recensionerna av nya album dras ögonen mest till Big Stars tredje, Dag Vags första och Ducks Deluxes "Last performance", den nästan bootleginspelade finalkonserten sommaren 1975.
   I Staffan Soldings fasta avdelning "Ännu mera blues" berättas den här gången om bluesetiketten Savoy. Och Larm #10 avslutas med Litta Kantri-avdelningen där Torkel Dromberg skriver om bland annat Jerry Jeff Walker, Guy Clark, Rodney Crowell och okände Cooder Browne.

/ Håkan

Folk at Heart dag/kväll/natt 2

Postad: 2015-01-04 15:57
Kategori: Folk at Heart





David Södergreens Hot Five med Åsa Bergfalk.


Olle Unenge med band.


Alla bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren.

SPÖKET I KÖKET
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
OLLE UNENGE med band
RICHARD LINDGREN
RICHARD LINDGREN
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE

Scandic Grand, Örebro 3 januari 2015

SAME SAME BUT DIFFERENT. Jag måste erkänna att andra kapitlet på årets Folk at Heart för egen del blev en liten rundresa inom hotellets väggar bland visserligen intressanta men för mig redan kända namn på artister. Jo, jag vet att det på en sådan här festival där det kryllar av musikaliskt godis, oupptäckta pärlor och unika personligheter med ambitioner att sprida sitt budskap för en större publik med lite tur kan upptäcka musikens framtid.
Och att i detta rika utbud kunna upptäcka gränslös talang men jag har inte riktigt haft det uppdraget i år, jag har inte jobbat som grävande journalist i musikens tjänst under två dygn, och istället försökt roa mig under avslappnade former och har för stunden enbart sökt bästa möjliga form av underhållning. Med den avsikten har det också blivit lite förutsägbart och lite ospännande när det har kommit till val av musik.
   Kanske blev jag också lite omedvetet påverkad av en känd skivbolagsägare, Håkan Olsson på Rootsy, som tyckte att han under årets festival inte har hittat så mycket intressant utöver kontraktet han på fredagen skrev med den grymt imponerande Shoutin' Red.
   Därför blev dag 2 på årets Folk at Heart fylld med många repriser på artister jag redan sett och upplevt tidigare. Men artister som uppträder på flera olika scener kopierade sällan sina konserter utan gav varje stund en egen liten glans av personlighet. Same same but different, som sagt var.
   Richard Lindgren, som jag under de senaste åren sett ett oräkneligt antal gånger, är ett slående exempel på den typen. Såg Lindgren vid tre tillfällen där ingen repertoar, kompband eller ambition var lik någon annan. Från fredagens minst sagt improviserade konsert på ett hotellrum via den starkt fokuserade soloföreställningen på stor scen tidig lördag kväll till ännu en illa förberedd hotellrumsspelning, senare på lördagen var det lång, lång väg.
   Om vi ska ta det bästa först hade Richards framförande på den stora scenen makalösa kvalitéer. Då var plötsligt ljudet en klockren verklighet som förstärkte föreställningen där han efter den inte så unika inledningen med "From Camden Town to Bleecker Street" och "Five pints and a wink from Gwendolyn" gav lite mer uppmärksamhet åt flera låtar från senaste albumet "Sundown on a lemon tree". Han genomförde konserten helt på egen hand med tanke på att ljudet tidigare inte hade fungerat på allra bästa sätt när det var mycket folk på scen.
   Med enbart akustisk gitarr till hjälp gav han den senaste skivans titellåt, som där framförs med huvudinstrumentet piano, en ny men lika melodiöst vacker inramning. Fortsatte med "If I ever walked away", "I used up my tomorrows" och "Song for Claudia" från samma album innan han stack emellan med"Miracle like you" från förra skivan innan han avslutade konserten helt acappella med "Danny boy" där Richards enorma röstresurser kom väl till pass.

LINDGRENS FRAMTRÄDANDE EN DRYG halvtimme senare i ett hotellrum hade en helt annan karaktär med många spontana covers, bland annat "Deportees" och en lysande "The boxer", med musiker han inte hade repeterat med. Olle Unenge var som vanligt smidig och följsam och ståbasisten Dan Englund, från Alligator Jumbo, spelar på Richards senaste album men trummisen Mathias Alf, från Unenges band, på sin cajón var ett nytt och okänt namn för Richard fram till presentationen av bandet. Så spontant och oplanerat går det till på Folk at Heart.
   Det peruanska slagverkinstrumentet cajón, en låda att sitta på som på framsidan spelas med händerna, förekom för övrigt flitigt under båda Folk at Heart-dygnen i många olika sammanhang men främst när utrymmet var bristfälligt och trumset tog för stor plats. Jag såg och hörde cajón på konserter med David Södergrens Hot Five, Lundh & Folkesson, Olga Pettersson, Olle Unenge och nu också Richard Lindgren.
   Olle Unenge, ja. Olle och hans stora band med både grekiska och svenska folkmusiker och en hårdrocksgitarrist (Mats LIndström) hade för kvällen förstärkts med rutinerade Jesper Lindberg på banjo och akustisk gitarr som ersatte Australien-turnerande Simon Nyberg. Repertoaren innehöll uteslutande låtar från Olles soloskiva "Det kunde förvisso vara värre..." i många gånger identiska arrangemang. Duellen mellan Lindberg och Lindström i slutet på "Flod på väg" blev ett oväntat hett grepp.
   Dagens genomgång av gårdagens aktiviteter på Folk at Heart har blivit lite okronologisk så nu kan jag berätta vad vi inledde kvällen med. Fredagstips om Spöket i Köket gjorde att vi inte ville missa det spektakulära stora folkmusikbandet och det var fascinerande att uppleva ett band som flyttade de traditionella gränserna för folkmusik en bra bit utanför fantasin. Femmannablåset ökade märkbart energin i de redan snabba låtarna.
   Rootsy-chefen Håkan Olsson hade ju uttalat ett intresse för David Södergrens Hot Five men en skramlig lite illa mixad spelning föll honom inte riktigt i smaken men personligen kan jag inte få nog av "Rocky Balboa", duetten med Åsa Bergfalk. Faktiskt har bandets akustiska spelningar imponerat mer där närheten till publiken och energin i den starka repertoaren har varit så påtaglig. Som i MatchRoom (se nedan) strax efter midnatt där låtens kompositör Mattias Lagerqvist fick agera duettsångare i just "Rocky Balboa".

Foto: Carina Österling

/ Håkan

Folk at Heart, dag/kväll/natt 1

Postad: 2015-01-03 14:12
Kategori: Folk at Heart




Shoutin' Red.


Basko Believes (Johan Örjansson).



Tullamore Brothers.


Lundh & Folkesson.


Alla bilder: Anders ErkmanStiko Per Larsson.

SHOUTIN' RED
BASKO BELIEVES
TULLAMORE BROTHERS
LUNDH & FOLKESSON
STIKO PER LARSSON
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
OLGA PETTERSSON
RICHARD LINDGREN
MATHILDA WAHLSTEDT

Scandic Grand, Örebro 2 januari 2015

DET BLIR SOM REDAN NÄMNTS INGEN MINUTIÖS bevakning av årets Folk at Heart-upplaga på den här sidan men jag kan naturligtvis inte låta bli att komma med några korta ögonblicksbilder från helgens omfattande och publikmässiga succé-festival på Scandic Grand i Örebro. Förhandsrapporter hade talat om en lite mindre intensiv och en inte fullsatt festivalfredagskväll men efter att ha upplevt en publiktät kväll på hotellet kan jag klart dementera den uppgiften.
   Efter några inledande konserter i hotellets bottenvåning strålade publik och artister samman i lobbyn runt halv elva inför festivalinvigningen och då var det trångt, festligt, familjärt och på gränsen till stökigt. Och under festivalens nattverksamhet med konserter i bland annat tolv hotellrum gjorde inte trängseln i korridoren på första våningen mindre påtaglig.
   Den extremt genuina Shoutin' Red (Felicia Jangard Nielsen) stod i hotellets lobby och välkomnade publik, hotellgäster och artister, som bildade kö till ackrediteringsbordet, med sin musikaliska mix av gamla blueslegendarer, Bob Dylan och Joan Baez. Hennes röst och den traditionella klangen från hennes gamla akustiska gitarr överröstade ibland effektivt minglet och surrandet bland folk som möttes och informerade varandra om kvällens planer.
   Sedan satte vi oss ned i Cupol-lokalen (hotellets matsal och frukostlokal) för en konsert med Basko Believes (Johan Örjansson) som genom idogt spelande på Live at Heart under många år har en hyfsat stor publikskara i Örebro. Han ändrar dessutom utseende för varje besök. Välkammad med eleganta glasögon var kvällens style.
   I våras kompades Örjansson av en hel grupp men nu på Folk at Heart stod han och kompanjonen Andreas Lindh ensamma på scenen med sina akustiska gitarrer, förbluffande röster och starkt personliga sånger. I en mix av Basko Believes- och Örjansson-låtar dök det även upp en nyskriven låt av samma tunga dignitet.
   På en så kallad folkmusikfestival passar det irländskt klingande Tullamore Brothers bättre än mycket annat. Utan att bjuda på några direkta nyheter (se setlista nedan) blev det en trevlig halvtimme med både sång, musik och underhållande mellansnack.
   Den för mig nya konstellationen Lundh & Folkesson, med gamla anor, gjorde ett överraskande samspelt, välsjungande och smått humoristiskt intryck när de blandade sin gamla teaterbakgrund med musik. Cecilia Lundh, Mija och Greta Folkesson lyckades med små medel, få instrument och välsvarvade röster förvandla underhållning till stor konst. Där den textmässiga höjdpunkten blev "Varför får jag alltid bara fula killar?".
   I en mindre lokal, Markurell, fick jag för första gången uppleva Stiko Per Larsson live, fast han har passerat Örebro vid ett flertal tillfällen tidigare, och imponerades av både hans vältalighet, personlighet, passion och innerligt starka sånger. Dalmasen Larsson berättade om sina vandringar genom Sverige per fot, för att samla in pengar till SOS:s barnbyar, och fick all kärlek tillbaka från publiken. Inte minst från några ishockey-fans på första bänk när han avslutade spelningen med "Bröder", Leksands kampsång som Stiko Per har skrivit.
   Efter en paus på hotellrummet kom vi ner till lobbyn för att lagom hinna höra sluttonerna av gruppen Spöket i Köket, ett gränsöverskridande folkmusikstorband som alla närvarande lovordade stort, innan den officiella invigningen.
   Efter ett snabbt besök i den stora lokalen Elvy, dansscen på årets festival, där grekiska orkestern Ya Mas lockade till mer eller mindre organiserad ringdans med sina grekiska klanger, blev korridoren på hotellets första våning vår hemvist under några timmar. Där gällde det i första hand att sammanföra de olika konsertlokalerna, med namn som Edvins Spehåla, Liljerummet, Leif-Benkez och MatchRoom, med hotellrumsnummer och därefter hitta rätt bland ett rikt utbud av artister och konserter.

JAG KAN VÄL ERKÄNNA ATT NATTENS aktiviteter och jakt på intressanta konserter gick mer på rutin med kända namn än uttalad nyfikenhet. Således inleddes nattkonserterna med ett akustiskt David Södergrens Hot Five som är inne i ett stim av goda konsertinsatser. Utan elektricitet och mikrofoner kunde bandet med David i spetsen spela ut för fullt bara någon meter från den starkt sammanpackade publiken. I en repertoar som inleddes med "Poppsång" och fortsatte med låtar som "Hett blod", "Innan döden skiljer oss åt", "Käre bror" och "3:e april".
   Jag vet inte varifrån jag fick tipset eller fantasin att tränga mig in i hotellrummet där Olga Pettersson skulle ha konsert men det blev på många sätt en överraskande upplevelse. Med inledande mycket tal av Tomas Grek, vid sidan av gitarr och mandolin är storyteller hans instrument, och sedan inspirerande sång av Elin Henningson och rasslande percussion av Richard Sievert. Och en stillsam repertoar från Dan Andersson till Mikael Wiehe.
   Resten av min natt var mer planerad med ännu en konsert med Richard Lindgren som spontant hade fått hjälp av Olle Unenge, gitarr/sång, och Robin Mossberg, bas. Se bild nedan. Sin vana trogen blev den planerade låtlistan något helt annat. Låtarna från höstens album "Sundown on a lemon tree" blev till minoritet, bara titellåten och "Song for Claudia", och gamla hits som "Five pints and a wink from Gwendolyn", "Dead man", och "From Camden Town to Bleecker Street" framfördes med koncentration fast timmen var sen. Med en för natten starkt sjungande Richard som kan upprepa sin bravad ikväll på både stor scen och i ett hotellrum. Men allra mest imponerade nog musikerna bredvid som spontant men mycket skickligt hängde på i låtar som de i vissa fall, Robin och "Song for Claudia", aldrig hade hört tidigare.
   Naturlighet är ingen vanlig beskrivning i artistbranschen men Mathilda Wahlstedt har den positiva egenskapen. Med amerikanska musiker i publiken presenterade hon sina låtar genomgående på engelska. Låtar som med fin röst, elegant gitarrspel och ett allt större självförtroende växer för varje gång jag hör dem. Fast Mathilda passade även på att premiärspela två nya låtar i samma vackra genre.

Foto: Carina Österling

/ Håkan

Folk at Heart-helgen är här

Postad: 2015-01-02 09:40
Kategori: Folk at Heart




I ETT MÖRKT, SMÅREGNIGT, BLÅSIGT och nästan ogästvänligt Örebro laddar musikfestivalen Folk at Heart '15 för sin andra upplaga som mycket välkommet utspelar sig inomhus på ett hotell, Scandic Grand. Där har Folk at Heart under fredag och lördag i vanlig ordning organiserat ett digert festivalprogram med fler artister, fler scener och fler hotellrum än förra året.
   I år kommer det under kvällstid, från 18.00 till 22.00, arrangeras konserter i hotellets bottenvåning i sex mindre eller större lokaler. Sedan fortsätter aktiviteterna mellan 23.00 och 03.00 i fjorton olika hotellrum. Läge för trängsel, läge för intressanta möten och, framförallt, läge för musikaliska intima upplevelser.
   Jag har ännu inte lyckats fånga ett officiellt festivalprogram men en smygtitt på festivalens hemsida avslöjar att det bli än mer intensivt jagande mellan scenerna för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Några återkommande favoritnamn som jag säkert inte kommer att missa är David Södergrens Hot Five, Basko Believes, Niclas Ekholm, Olle Unenge och Richard Lindgren. Men också några spännande namn som dök upp och gjorde succé redan på förra årets festival, Mathilda Wahlstedt och Bafoons. Till den listan kan jag också lägga tips som nått mig på namn som De Tröstlösa Bröderna och Lundh & Folkesson. Och sedan artisterna som jag bara oplanerat och plötsligt kommer att springa på.
   På förra årets festival rapporterade jag regelbundet på den här sidan (se under kategorin Folk at Heart till höger), ett intensivt noterande och ett ständigt skrivande, men jag tänker ta det lite lugnare i år. Förhoppningsvis uppleva lite mer och hinna med lite mer av festivalprogrammet. Men jag kan naturligtvis inte hålla mig borta från all rapportering så vänta er en och annan sammanfattning lördag och söndag eftermiddag från Folk at Hearts båda festivalkvällar/nätter.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2015 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.