Blogginlägg från 2015-01-03

Folk at Heart, dag/kväll/natt 1

Shoutin' Red.


Basko Believes (Johan Örjansson).



Tullamore Brothers.


Lundh & Folkesson.

Alla bilder: Anders ErkmanStiko Per Larsson.

SHOUTIN' RED
BASKO BELIEVES
TULLAMORE BROTHERS
LUNDH & FOLKESSON
STIKO PER LARSSON
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
OLGA PETTERSSON
RICHARD LINDGREN
MATHILDA WAHLSTEDT
Scandic Grand, Örebro 2 januari 2015

DET BLIR SOM REDAN NÄMNTS INGEN MINUTIÖS bevakning av årets Folk at Heart-upplaga på den här sidan men jag kan naturligtvis inte låta bli att komma med några korta ögonblicksbilder från helgens omfattande och publikmässiga succé-festival på Scandic Grand i Örebro. Förhandsrapporter hade talat om en lite mindre intensiv och en inte fullsatt festivalfredagskväll men efter att ha upplevt en publiktät kväll på hotellet kan jag klart dementera den uppgiften.
   Efter några inledande konserter i hotellets bottenvåning strålade publik och artister samman i lobbyn runt halv elva inför festivalinvigningen och då var det trångt, festligt, familjärt och på gränsen till stökigt. Och under festivalens nattverksamhet med konserter i bland annat tolv hotellrum gjorde inte trängseln i korridoren på första våningen mindre påtaglig.
   Den extremt genuina Shoutin' Red (Felicia Jangard Nielsen) stod i hotellets lobby och välkomnade publik, hotellgäster och artister, som bildade kö till ackrediteringsbordet, med sin musikaliska mix av gamla blueslegendarer, Bob Dylan och Joan Baez. Hennes röst och den traditionella klangen från hennes gamla akustiska gitarr överröstade ibland effektivt minglet och surrandet bland folk som möttes och informerade varandra om kvällens planer.
   Sedan satte vi oss ned i Cupol-lokalen (hotellets matsal och frukostlokal) för en konsert med Basko Believes (Johan Örjansson) som genom idogt spelande på Live at Heart under många år har en hyfsat stor publikskara i Örebro. Han ändrar dessutom utseende för varje besök. Välkammad med eleganta glasögon var kvällens style.
   I våras kompades Örjansson av en hel grupp men nu på Folk at Heart stod han och kompanjonen Andreas Lindh ensamma på scenen med sina akustiska gitarrer, förbluffande röster och starkt personliga sånger. I en mix av Basko Believes- och Örjansson-låtar dök det även upp en nyskriven låt av samma tunga dignitet.
   På en så kallad folkmusikfestival passar det irländskt klingande Tullamore Brothers bättre än mycket annat. Utan att bjuda på några direkta nyheter (se setlista nedan) blev det en trevlig halvtimme med både sång, musik och underhållande mellansnack.
   Den för mig nya konstellationen Lundh & Folkesson, med gamla anor, gjorde ett överraskande samspelt, välsjungande och smått humoristiskt intryck när de blandade sin gamla teaterbakgrund med musik. Cecilia Lundh, Mija och Greta Folkesson lyckades med små medel, få instrument och välsvarvade röster förvandla underhållning till stor konst. Där den textmässiga höjdpunkten blev "Varför får jag alltid bara fula killar?".
   I en mindre lokal, Markurell, fick jag för första gången uppleva Stiko Per Larsson live, fast han har passerat Örebro vid ett flertal tillfällen tidigare, och imponerades av både hans vältalighet, personlighet, passion och innerligt starka sånger. Dalmasen Larsson berättade om sina vandringar genom Sverige per fot, för att samla in pengar till SOS:s barnbyar, och fick all kärlek tillbaka från publiken. Inte minst från några ishockey-fans på första bänk när han avslutade spelningen med "Bröder", Leksands kampsång som Stiko Per har skrivit.
   Efter en paus på hotellrummet kom vi ner till lobbyn för att lagom hinna höra sluttonerna av gruppen Spöket i Köket, ett gränsöverskridande folkmusikstorband som alla närvarande lovordade stort, innan den officiella invigningen.
   Efter ett snabbt besök i den stora lokalen Elvy, dansscen på årets festival, där grekiska orkestern Ya Mas lockade till mer eller mindre organiserad ringdans med sina grekiska klanger, blev korridoren på hotellets första våning vår hemvist under några timmar. Där gällde det i första hand att sammanföra de olika konsertlokalerna, med namn som Edvins Spehåla, Liljerummet, Leif-Benkez och MatchRoom, med hotellrumsnummer och därefter hitta rätt bland ett rikt utbud av artister och konserter.

JAG KAN VÄL ERKÄNNA ATT NATTENS aktiviteter och jakt på intressanta konserter gick mer på rutin med kända namn än uttalad nyfikenhet. Således inleddes nattkonserterna med ett akustiskt David Södergrens Hot Five som är inne i ett stim av goda konsertinsatser. Utan elektricitet och mikrofoner kunde bandet med David i spetsen spela ut för fullt bara någon meter från den starkt sammanpackade publiken. I en repertoar som inleddes med "Poppsång" och fortsatte med låtar som "Hett blod", "Innan döden skiljer oss åt", "Käre bror" och "3:e april".
   Jag vet inte varifrån jag fick tipset eller fantasin att tränga mig in i hotellrummet där Olga Pettersson skulle ha konsert men det blev på många sätt en överraskande upplevelse. Med inledande mycket tal av Tomas Grek, vid sidan av gitarr och mandolin är storyteller hans instrument, och sedan inspirerande sång av Elin Henningson och rasslande percussion av Richard Sievert. Och en stillsam repertoar från Dan Andersson till Mikael Wiehe.
   Resten av min natt var mer planerad med ännu en konsert med Richard Lindgren som spontant hade fått hjälp av Olle Unenge, gitarr/sång, och Robin Mossberg, bas. Se bild nedan. Sin vana trogen blev den planerade låtlistan något helt annat. Låtarna från höstens album "Sundown on a lemon tree" blev till minoritet, bara titellåten och "Song for Claudia", och gamla hits som "Five pints and a wink from Gwendolyn", "Dead man", och "From Camden Town to Bleecker Street" framfördes med koncentration fast timmen var sen. Med en för natten starkt sjungande Richard som kan upprepa sin bravad ikväll på både stor scen och i ett hotellrum. Men allra mest imponerade nog musikerna bredvid som spontant men mycket skickligt hängde på i låtar som de i vissa fall, Robin och "Song for Claudia", aldrig hade hört tidigare.
   Naturlighet är ingen vanlig beskrivning i artistbranschen men Mathilda Wahlstedt har den positiva egenskapen. Med amerikanska musiker i publiken presenterade hon sina låtar genomgående på engelska. Låtar som med fin röst, elegant gitarrspel och ett allt större självförtroende växer för varje gång jag hör dem. Fast Mathilda passade även på att premiärspela två nya låtar i samma vackra genre.

Foto: Carina Österling

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.