Blogginlägg

Januari 2015 på Håkans Pop

SVÅRT ATT HA KOLL PÅ ALLA UPPDATERINGAR på Håkans Pop? Från och med nu kommer jag runt varje månadsskifte i kort sammanfatta, med mängder av blåfärgade länkar, den senaste månaden på Håkans Pop. Sedan har jag också ambitionen att kommentera de bästa skivorna som jag har lyssnat på och/eller recenserat under den månaden. Allt för att uppdatera mitt eget minne inför den viktiga årssammanfattningen i december varje år.

STARTEN PÅ JANUARI är av tradition lugn här på Håkans Pop. Under helgerna och mellandagarna har batterierna laddats inför en givande vårsäsong. Men i år, liksom förra året, var det bara några dagar efter årsskiftet dags för en intensiv helg på hotell i Örebro, festivalen Folk at Heart gjorde under två kvällar och nätter (fredag 2 januari och lördag 3 januari) sitt bästa för att göra sömnen bristfällig och musikintresset livligt.
   Från mitten av januari fortsatte de kontinuerliga följetongerna efter ett givet mönster på Håkans Pop. I höstas och under våren har det varit och är fortfarande tidningen Larm och min lista över de bästa cd-boxarna.
   Den retrospektiva genomgången av rocktidningen Larms utgivning nådde under januari åren 1979 och 1980. De Lennart Persson-signerade artiklarna/intervjuerna/diskografierna med Charlie Ainley, Moon Martin och Mickey Jupp lockade mest uppmärksamhet i Larm#10. I Larm#11 saknas singelrecensioner, Lennart P hade hoppat av som chefredaktör för tidningen, men med fina artiklar om John Hiatt, The Byrds och en intressant genomgång av originalen till Rolling Stones alla covers fortsatte Larm att leverera.
   I serien bästa cd-boxar nådde jag under januari plats tio på den nedräknande 20-listan. Där har jag placerat John Holms "Främmande natt" från 1997.
   Övriga kategorier, gamla recensioner och nyskrivna texter om coverskivor, rullade på i vanlig ordning. I serien av mina återpublicerade gamla konsertrecensioner blev det ett svenskt tema under januari, Jerry Williams 1981, Tomas Ledin 1984 och Mats Ronander 1993. Och bland coverskivorna hade jag bläddrat fram skivorna med Carla Olson, Siouxsie & the Banshees och Joan Osborne.
   Under några dagar i mitten på månaden fick vi ta avsked från två amerikanska musikprofiler, den hårt arbetande basisten Tim Drummond och den spektakuläre producenten Kim Fowley som hade Sverigebakgrund.
   Bland övriga händelser på Håkans Pop under januari 2015 uppmärksammade jag Tyla Gangs besök i Örebro. Dels skrev jag en presentation och dels rapporterade jag från konserten som var av absolut bästa kvalité.
   I januari månads traditionellt återhållsamma skivutgivning var det skivorna med Waterboys, Justin Townes Earle, Liam Hayes, Willie Nile, Anders F Rönnblom, Amason och The Decemberists som mest lockade till lyssning.
   Waterboys Memphis-inspelade "Modern blues" är, som titeln skvallrar om, lite bluesigare och framförallt mer elektrisk än tidigare. Jag har svårt att hitta de starka melodierna på Justin Townes Earles "Absent fathers" och nya namnet Liam Hayes är poppigt fantasirik men ruskigt ojämn på "Slurrup".
   Många ord, och långa historier på Anders F:s "The cosmopolitan cupcake conspiracy" som musikaliskt inte når upp i hans och bandets fantastiska livesound. Amerikanska bandet The Decemberists förra skiva, "The king is dead", fick en plats på min årsbästalista 2011 men "What a Terrible World, What a Beautiful World" är inte lika unik och personlig. Påhejad av Jan Gradvalls översvallande recension av Amasons "Sky city" gjorde förväntningarna stora. Helt klart intressant men lite för ojämn och lite för "modern" i mina öron.
   Det blev egentligen bara Willie Nile-skivan som höll måttet för att bli en utmanare till 2015 årsbästalista.

WILLIE NILE: If I was a river
Efter sina nästan legendomsusade skivor, 1980 och 1981, har Nile fortsatt producera bra skivor men till nästan ingen uppmärksamhet. På "If I was a river" har han satt sig vid pianot, för övrigt samma Steinway Grand som fanns i studion när han spelade in "Golden down", och har nästan på helt egen hand spelat in albumets tio låtar.
   Med några få undantag, sparsamma gitarrer (Steuart Smith) och en fiol (David Mansfield), står pianoarrangemangen i centrum. Rockkänslan finns kvar i röst och låtar men den musikaliska tonen är lägre men ändå intensiv och innerlig. Pianoklangen är så härligt naturlig och melodierna är starkt lysande fast sound och volym spelar en underordnad roll.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.