Blogginlägg

Levande irländsk atmosfär

Foto: Olle UnenegeShamrock på scen. Bouzouki-spelaren Mats Lindström tog några utflykter i publiken medan Henrik Lindström (t v) sjöng sina MacGowan-covers och basisten Fredrik Warnicke (t h) fyllde på.

SHAMROCK
Level, Örebro 7 februari 2015
Konsertlängd: 22:25-23:12 och 23:33-00:32 (106 min)
Min plats: Sittande ca 8 meter från scenen.

Irländsk folkmusik kan framföras på en mängd olika sätt och visa upp sig i lika många olika skepnader. Från det historiskt strikt traditionella till livligt, slarvigt men oerhört festligt. Det sistnämnda är en genre som Örebrogruppen Shamrock är goda representanter för. Som exempel nämner de Lemmy Kilminster och Thore Skogman som influenser och i lördagskväll var det minst två medlemmar i bandet som bar Motörhead-t-shirt.
   En konsert med Shamrock är lika mycket en levande fest som en musikalisk upplevelse och bör väl egentligen inte recenseras i vanlig mening. Och jag befann mig inte i lokalen för att analysera eller kritiskt granska föreställningen. Eller noggrant notera någon låtlista fast den hade en genomgående underhållande prägel och en mix av gamla irländska folklåtar och medryckande Shane MacGowan-alster.
   Det är just i Pogues respektlösa rötter som Shamrock har hämtat sin energi. Bandet, vars medlemmar har ett förflutet i tidigare The Bishop's Finger, Dublin Fair och nuvarande Tullamore Brothers, gjorde allt för att göra lördagskvällen till en fest där publiken bidrog med oorganiserad dans, skrik och skrän.
   Mitt i den stojiga atmosfären var det omöjligt att inte ryckas med i stämningen när två av bandets medlemmar, Mats Lindström och Henrik Lindström, visuellt och sångmässigt tog konserten till oanade höjder.
   Henrik är verkligen en svensk känslomässig kopia av Shane MacGowan, sjunger dessutom så mycket bättre och spelar fiol på det där slarvigt charmiga sättet. Medan Mats energi på sin irländska bouzouki tog utflykter bland publiken. Shamrocks föreställning blev kort sagt några trivsamma timmar runt midnatt.

Mattias Alf: trummor
Fredrik Warnicke: bas/sång
Henrik Lindström: sång/fiol
Mats Lindström: bouzouki/sång
Henrik Dahlén: gitarr/sång

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.