Blogginlägg från april, 2014

Suggestiv och psykedelisk föreställning

Postad: 2014-04-30 14:32
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus Sundell
ISRAEL NASH
Nivå/Ritz, Örebro 29 april 2014.
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Vid mixerbordet ca 20 m från scenen.


Går man på konsert ofta, som jag "råkar" göra, finns det ibland uppenbara risker att hamna bland liknande konsertögonblick där elektriska rockkonserter avlöser varandra. Hur bra jag ändå upplever konserterna står jag ibland och önskar en avklädd akustisk gitarr som variation. Det finns naturligtvis upplevelser åt det andra hållet också när jag bland akustiska solokonserter förtvivlat efterlyser en briserande elgitarr.
   På tisdagskvällen fick jag tillfälle att hänvisa till den senare varianten. Efter två nedtonade akustiska solokonserter på två kvällar i helgen, föralldel alldeles utmärkta Magnus Lindberg och Nick Lowe, kom Israel Nash (han som officiellt också hette Gripka i efternamn tidigare) och hans band och förlöste den lågmälda krampen i min kropp.
   Sedan blev ju inte Nash-föreställningen ett enbart rapande av högljudda elgitarrsolon, som marknadsföringen kanske ville göra gällande när de jämförde med Neil Young och Bruce Springsteen, för på senaste skivan "Rain plans" är soundet inte så rått och otyglat som tidigare. Och jag visste sedan den mycket imponerande konserten i konserten i höstas på Clarion att magisk atmosfär också är en del i Israel Nash-konserter numera. Eller psykedelisk som en mig närstående vän ville beskriva det.
   Tisdagskvällens konsert blev inte samma unika uppenbarelse som han bjöd på i höstas när han utan att skämmas spelade senaste albumet "Rain plans" från början till slut. Då var varje sekund lika spännande och underhållande. Nu med en mixad repertoar gamla, nya och äldre låtar blev det i mina öron lite splittrat men å andra sidan var min koncentration den här gången inte lika klockren som då när jag recenserade för tidningen.
   Som ni kan läsa på setlistan (se nedan) var det en blandad kompott och även en nyskriven låt, en tragisk dokumentär historia som jag tror hade titeln "Fearless". Fast den autentiska setlistan, fotograferad av Jan-Åke "Silja" Siljeström (tack!), stämde inte riktigt med verkligheten.
   Fören gångs skull stod jag inte och nitiskt noterade varje låt på konserten men minns att avslutningen, extralåtarna, var "Fool's gold" och "Mansions".
   Det nya Israel Nash-soundet hade även påverkat de gamla låtarna som exempelvis "Goodbye ghost" och "Baltimore". Ofta suggestiva ljudklanger som flöt in och ut i låtarna som ibland gick i varandra för att förvirra ytterligare.
   Huvudavdelningen av konserten avslutades med titellåten från senaste albumet, "Rain plans", och när Israel var inne i ett av sina mest inspirerade solon kunde man blunda och tänka på Neil Young på en klubb i Örebro.


/ Håkan

Rockkonsert med flera vågdalar

Postad: 2014-04-30 07:57
Kategori: Live-recensioner



En rocklegend i stan! I samarbete med Örebro Kommun arrangerade Rockmagasinet en rad konserter på Café Oscar, gamla Folkets Hus, under den första veckan i maj 1987. Starten för den veckan blev på en måndag och örebroarna var, föga överraskande, inte så intresserade av levande rock så tidigt i veckan.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 1987.

BO DIDDLEY
Café Oscar, Örebro 4 maj 1987


I måndags kväll strax efter tio stod det en gammal, men levande rocklegend på scen i Örebro. Det var Bo Diddley vars musikaliska betydelse för den traditionella rockmusiken är oomtvistad. Men hans rykte hos allmänheten är tydligen an aning anonymt för det var en liten men inte oväntat begeistrad publik som kom till Café Oscar i förrgår.
   Det var en halvstabbig gubbe, som inte såg en dag yngre ut än de 58 år han har upplevt, som kom in på scenen. Han började lite darrigt och okänsligt.
   Det tog ett par minuter att plugga in gitarren innan hans alldeles personliga mix av rock, blues och djungelrytmer i hans första hit "Bo Diddley" rullade ut ur högtalarna.
   Diddleys rektangulära gitarr var säkert en revolution för trettio år sedan men han verkar ha följt med utvecklingen fantastiskt, för det var många olika sound som han med små medel presenterade på denna till synes primitiva gitarr.
   Sparsamhet och små medel har alltid varit Diddleys modell. Korthuggna gitarrsolon och ett sound som påverkat ett par-tre generationers rockmusik. Kompet är viktigt och fungerade här perfekt som språngbräda för Diddleys cirkusnummer.
   Lady Bo (Peggy Jones) , Diddleys kvinnliga kompgitarrist var mäktigt imponerande fast någon direkt suverän sångerska var hon inte när hon försökte kopiera Aretha Franklin i "Chain of fools".
   Efter en som redan nämnts trevande inledning började det svänga grymt när tempot ökades och bandet tillfälligt utökades med en slide under klassikerna "Before you accused me", "That's alright" och "Diddley daddy".
   Sedan strävade denna 90 minuter långa konsert in i ännu en djup vågdal med långa, oändliga presentationer, alldeles för långt utdragna instrumentalsekvenser och Diddleys mäkliga inhopp som doo-wop-sångare. Då blev Diddleys rock mer som traditionell blues i sina sämsta och mest monotona stunder.
   Men sedan steg tempot, höjdes kvalitén och klassikerna radades upp ännu en gång mot slutet. "Roadrunner", "Mona", "Who do you love" och "Hey Bo Diddley" (med Diddley på trummor!) hade ju varit en mäktig avslutning på vilken rockkonsert som helst och givetvis ännu mer andlöst med mannen själv på scen som har skrivit dessa odödliga och tidlösa rocklåtar.

/ Håkan

Dave Edmunds berättar vidare...

Postad: 2014-04-29 18:32
Kategori: Setlists





Min vän Lasse Kärbäck var på nytt inhyrd som privatchaufför åt Dave Edmunds under den just avslutade miniturnén i Sverige. Vi minns hur Lasse pumpade en ovanligt pratsam Dave på exklusiva avslöjanden i höstas när han var i landet senast. Och nu har de två mötts igen och har naturligtvis diskuterat gamla tider och Dave vill gärna ändra historien om så kallade gamla "sanningar".
   Torsdagens bomb i Edmunds/Kärrbäck-samtalet blev att den i många kretsar tämligen accepterade uppgiften, bland annat i Bert Muirheads bok "Stiff - the story of a record label", att artistnamnet Jill Read i själva verket ÄR Dave Edmunds. Så är det enligt Dave inte alls.
   Dave berättade att Jill Read var en sångerska från Cardiff, Daves hemstad i Wales, som sjöng i ett band där bandledaren var en kompis till Dave. Han hade på helt egen hand gjort en tydligt Phil Spector-influerad inspelning av den gamla The Chantels-låten "Maybe" till sitt "Subtle as a flying mallet"-album (1975) och ville egentligen inte ha något med Jill Read-inspelningen att göra och gjorde om låten till en högre tonart så det inte skulle bli något. Men Stiff gav ut inspelningen, på samlingsalbumet "A bunch of Stiff records", utan att Dave ville det.

Den aktuella Edmunds-turnén omfattade tre spelningar i mellansverige plus södra Norrland. En nätt sväng på några hundra mil från Kulturakademin i Motala (se setlist längst ned på sidan), där de bodde på Hotell Nostalgi(!), via Medborgarhuset i Säffle till Folkets Hus i Söråker (se setlist längst ned), ett litet ställe mellan Sundsvall och Härnösand. Spelningar varannan kväll och därmed utrymme för många intressanta anekdoter ur Dave Edmunds innehållsrika liv. Här är en:
   Dave klev in på en pub någonstans i London i början på 80-talet. Där fanns en pianist, klassiskt utbildad, och hans namn var Liam Grundy. Plötsligt spelade han en låt och Dave frågar vad är detta? Liam svarar att det är en låt jag skrivit. Dave ber honom att spela den igen. Och igen och senare igen.
   Dave bad Liam att komma till studion dagen efter för att spela in låten. Liam kom till studion som Dave bokat för tre veckor. Studion hette "Maison Rouge" och ägdes av Ian Anderson från Jethro Tull. Efter en kort repetition genomfördes inspelningen i en enda tagning. Allt tog under en timme.
   Efter inspelningen försvann Liam ut ur Daves värld för att plötsligt skicka en cd med nyinspelad musik som inte ens kom i närheten av den inspelade låten på långa vägar. Låten hette "One more night" och hamnade på albumet "DE 7th" (1982) med bara Liams piano och Daves röst.
Allt detta nedtecknades på en servett på Comfort Hotel Royal Bar i Säffle.

Ännu en anekdot från Daves mun i april 2014. Han höll på med musik till en film, kan ha varit "Stardust", och var i studion när ett gäng killar klev in. Dave frågade vilka de var som sa "we are 'The Electricians'". Ok, sa Dave och pekade in i studion i tron att dom var ett band och skulle spela in och sätta upp sina grejer. Medan Dave höll på med sitt höll The Electricians på med sitt, just det, de var elektriker och skulle reparera det elektriska i studion...
   Dave som gjorde allt själv, spelade alla instrument och funderade på ett namn på det han just spelat in, "Da doo ron ron". Det blev Dave Edmunds and The Electricians. Det är hela historien om det bandet som aldrig fanns... Och i alla tider har jag och andra placerat låten i Brinsley Schwarzs diskografi eftersom det enligt gängse "historieböcker" var Brinsley som kompade Dave.

Sedan berättar Lasse Kärrbäck att medan de satt på hotellet i Säffle ringde Ringo Starr och ville ha med Dave på en sex veckors turné med Ringo Starr & his All-Starr Band. Dave håller Ringo högt som trummis men lågt som musiker med eget material. Det är därför Ringo har sitt All-Starr Band för att täcka upp sina egna brister. Utfyllnad som inte Dave gillade, det var svårt att komma överens med alla egon.

Setlist Motala:


Setlist Söråker:


/ Håkan

90:#3 Change everything

Postad: 2014-04-28 07:59
Kategori: 90-talets bästa

DEL AMITRI: Change Everything (Mercury, 1992)

Efter 33 veckor och några till (uppehåll över jul och nyår...) har vi nått Topp 3 på min lista över 90-talets bästa album och det är verkligen stora gigantiska favoriter som ska avslöjas under de närmaste veckorna. På den hedrande tredjeplatsen är det skotskt genom Del Amitri med Justin Currie i spetsen. Jag såg faktiskt Currie live i London i somras men det har ingen orsak till den här skivans höga placering ty grupplåtarna var i minoritet och vid endast ett tillfälle valde han en låt från den aktuella Del Amitri-skivan, "Always the last to know".
   Nej, "Change everything" står så bra på egna ben och var väl en viktig anledning till att jag i september 1997 gav recensionen av Del Amitris konsert i Stockholm rubriken "En magisk afton" och det maximala betyget en 5:a.
   I mitt liv hade Del Amitri gjort entré 1989 med albumet "Waking hours", en hyfsat bra poprockplatta men inte i närheten av den fullständiga förtrollning som "Change everything" orsakade sommaren 1992. Till den här gränslösa succén kunde dessutom räknas en hel mängd exklusiva låtar som publicerades som b-sidor och extralåtar till singlarna som kom i samband med albumet. På Del Amitris singeldiskografi 1992-93 kan ni se alla detaljerna.
   I december det året kunde jag, samtidigt som jag utropade "Change everything" till årets album, räkna till inte mindre än åtta nya egna låtar, tre covers och en akustisk version av ett albumspår på de tre singlarna som bandet släppt under 1992. Med andra ord hade Del Amitri producerat ett album till vid sidan av. Minst sagt imponerande.
   I väntan på det här albumet under våren 1992 kom aptitretaren "Always the last to know" på singel och jag var inte överdrivet tillfredsställd. En hel okej låt men var inte den ödmjukt personliga poprock som gjort Del Amitri känt.
   När jag hade lyssnat klart på de tolv nya låtarna på albumet, som släpptes 1 juni, var jag däremot glad åt låtar av singelns karaktär. De behövdes som andhämtning på en skiva som var så helgjutet betagande och genialt personlig att ord knappt räckte till.
   Glasgow-bandet har en amerikansk syn på sin musik men allt de gjorde vid den här tidpunkten hade också en varm, mänsklig och brittisk ton. Ledaren och låtskrivaren Justin Currie hade en hypnotisk röst. Moget naken i de lugna låtarna, lågmält skrikig i de rockigare.
   Hans låtar har samma paradoxala styrka. Ren magi i de akustiska låtarna där rasslande percussion ("Be my downfall"), en avlägsen säckpipa och ett vasst dobrosolo ("The first rule of love") kan vända ut och in på känslorna.
   Det finns även en tuffare, mer elektrisk sida hos Del Amitri. Där kompgitarrerna bär Keith Richards signum ("The ones that you love lead you nowhere") eller drar på rejält i refrängerna ("When you were young").
   Albumet inleds med låtarna som ska bli bandets andra, tredje och fjärde singel från albumet. Att "Be my downfall", "Just like a man" och "When you were young" är en stark knockout-liknande start är ett understatement. Men de följande låtarna är inte ett dugg mindre imponerande. "Surface of the moon", med elgitarrslide, den snabba "I won't take the blame" med underbart gitarriff och den lite lugnare "The first rule of love" med Curries röst i högform och ett explosivt vackert dobrosolo. Sedan är det dags för låten med det mördande Stones-introt...
   "Change everything" är albumet utan några svackor.

YouTube: "Surface of the moon" med Del Amitri.


/ Håkan

Del Amitri singeldiskografi 1992-93

Postad: 2014-04-28 07:59
Kategori: Diskografier

Singlarna som skotska gruppen DEL AMITRI släppte i samband med albumet "Change everything". På både 7" vinyl, 10" vinyl och cd.



27 april 1992 7"
ALWAYS THE LAST TO KNOW
   Always the last to know
   Learn to cry

27 april 1992 cd
ALWAYS THE LAST TO KNOW
   Always the last to know
   Learn to cry
   Angel on the roof
   The whole world is quiet



juni 1992 7"
BE MY DOWNFALL
   Be my downfall
   Whiskey remorse

juni 1992 10"
BE MY DOWNFALL
   Be my downfall
   Whiskey remorse
   Lighten upo the load
   The heart is a bad design

juni 1992 cd
BE MY DOWNFALL
   Be my downfall
   Whiskey remorse
   Lighten upo the load
   The heart is a bad design



31 August 1992 7"
JUST LIKE A MAN
   Just like a man (edit)
   Spit in the rain (remix)

31 August 1992 cd 1
JUST LIKE A MAN
   Just like a man (edit)
   Don't cry no tears
   Bye bye pride
   Cindy incidentally

31 August 1992 cd 2
JUST LIKE A MAN
   Just like a man (edit)
   Spit in the rain (remix)
   I won't take the blame (acoustic version)
   Scared to live



januari 1993 7"
WHEN YOU WERE YOUNG
   When you were young
   Long journey home

januari 1993 cd
WHEN YOU WERE YOUNG
   When You Were Young
   Long Journey Home
   The Verb To Do
   Kestrel Road

januari 1993 cd 2
WHEN YOU WERE YOUNG
   When you were young (radio mix)
   The ones that you love lead you nowhere (live)
   Kiss this thing goodbye (live)
   Hatful of rain (live)

/ Håkan

Nick Lowes moderna evergreens

Postad: 2014-04-27 22:23
Kategori: Konserter

Foto: Anders Olsson
Foto: Tommy Sundström

NICK LOWE
Nalen, Stockholm 26 april 2014
Konsertlängd: 21:17-22:45 (88 min)
Min plats: Stående ca 20 m snett till vänster.


Den som alltid trevlige och totalt avslappnade engelsmannen Nick Lowe inledde konserten på ett totalt fullpackat Nalen med att be om ursäkt - för alla låtar som han inte skulle hinna spela på lördagskvällen... Men det var inte mycket vi saknade under nästan 90 minuter på den 24 låtar långa konserten. Så har Lowe ett överflöd av starka låtar att välja från som nästan alla är kvalificerade för liverepertoaren.
   Han var ensam på Nalens smakfulla scen med bara sin enda gitarr som komp. Ett instrument han knappt stämde om en enda gång under konserten. Men inte ens i den knappa omgivningen saknade vi ett kompband ty Nick är en duktig men underskattad gitarrist som varierade sina instrumentala färdigheter under hela konserten.
Sedan hade det kanske varit än mer omväxlande och underhållande om han i de mer rytmiska låtarna hade plockat fram ett kompband ur bakfickan. Och sedan mixat de avskalade sololåtarna med ett lite större sound i några låtar. Det kanske är ett önskemål att i framtiden be om på Nick Lowes konserter.
   På kvällens setlist trängdes en massa moderna evergreens där den ena fängslande balladen avlöstes av den andra, som i den otroligt känsliga "I'm a mess", "I read a lot" eller "I trained her to love me" som nästan stannade upp mellan stavelserna. Eller i de mer catchy låtarna "Ragin' eyes", "Cruel to be kind" (fick inte oväntat kvällens längsta applåder) och "I live on battlefield".
   Den senare låten följdes av ett långt mellansnack där han hyllade First Aid Kit (som han delade scen med på eftermiddagen i skivaffären Pet Sounds) och det fina vädret, "Spring is in the air...". Han passade också på att kommentera Diana Ross coverversion av "Battlefield" som var "not her finest hour" som han så elegant uttryckte det. Men det gav honom trots allt pengar till hans nya badrum...
   Ryggraden i lördagskvällens repertoar var givetvis hämtad från Nicks 90-, 00- och 10-talsskivor men han hann också med några mer exklusiva spår som den ännu ej utgivna men tyvärr ganska mediokra "Tokyo bay" och hans cover på Cliff Richards gamla hitlåt "Traveling light".

Where’s My Everything?
Heart
Long Limbed Girl
Ragin' Eyes
Rome Wasn't Built in a Day
Sensitive Man
What's shakin' on the hill
Has She Got a Friend?
I Trained Her to Love Me
I Live on a Battlefield
Stoplight Roses
Cruel to Be Kind
I'm a mess
Traveling Light
I Read a Lot
Somebody Cares for Me
Checkout time
House for Sale
Without Love
I Knew the Bride (When She Used to Rock 'n' Roll)

Extralåtar:
When I Write the Book
(What's So Funny 'bout) Peace, Love and Understanding
Tokyo Bay

Extra extralåt:
Alison

/ Håkan

Trångt i och utanför skivaffären

Postad: 2014-04-27 21:11
Kategori: Blogg


Foto: Anders OlssonTrångt, svettigt och suddigt på Pet Sounds skivaffär på lördagseftermiddagen.

Tillbringade helgen, lördag-söndag, i ett alldeles sommarvarmt Stockholm och hamnade helt oplanerat i den svenska utgåvan av Record Store Day. Resten av världen firade skivhandlarnas dag förra lördagen men eftersom det var påskafton då flyttades dagen i Sverige en vecka framåt.
   Den som trott på rapporterna om skivhandlarnas relativa död fick på lördagen andra tankar i huvudet. Vi sökte oss till Skånegatan på söder och det välrenommerade Pet Sounds där det hela dagen bjöds på livemusik från den lilla provisoriska scenen i skyltfönstret på affären. Det var verkligen packat med folk både på gatan utanför och trängseln i affären gick knappt att beskriva.
   Den här hysterin gynnade paradoxalt nog inte skivförsäljningen just på lördagen ty det var omöjligt att leta skivor och att sedan betala för skivor var praktiskt ohållbart under timmarna vi var där.
   Vi lockades till Pet Sounds av det späckade liveprogrammet i sin helhet men i första hand Nick Lowe och First Aid Kit, dagens publikmässigt hetaste artistbesök.
   Under Nick Lowes 13 minuter korta föreställning i skyltfönstret befann vi oss på trottoaren utanför affären men kunde både höra och se (ryggen av) honom genom fönstret. I kortärmad rutig skjorta spelade han i snabb akustisk takt "Heart", "Sensitive man", "(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding" och den ännu så länge outgivna "Tokyo bay". En kort, trevlig och musikaliskt anspråkslös liten konsert och försmak till kvällens riktiga konsert på Nalen.
   Efter Lowe kom systrarna Johanna och Klara Söderberg, en akustisk gitarr och två röster, och trängseln i affären, dit vi nästan på ett brysktsätt hade tagit oss, blev om möjligt ännu påtagligare. De inledde den korta föreställningen med nya singeln "My silver lining", fortsatte med "Wolf" (som de beskrev som en gammal goding innan de faktiskt kom av sig mitt i låten...) och Paul Simons "America" innan de avslutade med sin stora hit "Emmylou".
   Inför en imponerad och jublande publik som just då inkluderade en signerande Nick Lowe (som på sin Nalen-konsert senare på kvällen beskrev sina positiva intryck av systrarna) och Karin Wistrand.


Skivaffären Pet Sounds populärare än någonsin.

/ Håkan

Magnus Lindberg höll huvudet högt

Postad: 2014-04-25 23:22
Kategori: Konserter

Foto: Carina Österling


MAGNUS LINDBERG
Stadsträdgården, Örebro 25 april 2014
Konsertlängd: 19:07-19:43 och 20:02-21:00 (94 min)
Min plats: Sittande ca 20 m från scenen.


Är man intresserad av spänning och överraskning är kanske inte rutinerade Magnus Lindberg rätt man att infria önskningarna. Men gillar du emotionell rockmusik i avskalad form är Magnus låtar, framförande och enkla personlighet som alltid en succé. Inför ett 40-tal mer eller mindre fanatiska Lindberg-fans gav han sedvanlig valuta för pengarna med 24 låtar under två set.
   Jag har sett Magnus Lindberg ensam på scen lite för många gånger under de senaste åren och saknade under fredagskvällen ibland den explosiva och den elektriska utstrålningen för att hitta variation i hans låtkatalog. Men å andra sidan är Magnus ingen människa eller artist som gör någonting på enbart rutin. Därför höll Magnus huvudet högt, sjöng starkt och pratade mänskligt och underhållande på en konsert medan solen gick ned utanför den vänliga atmosfären på Stadsträdgården.
   Förutom några utländska covers, den tämligen uttjatade versionen av Marc Cohns "Walking in Memphis" och Dylans "I want you", och några historiska hits mot slutet (ofrånkomliga "Röda läppar", "Tårar över city" och "Månsken Peggy") försökte Magnus hålla sig relativt aktuell och inte så utpräglat nostalgisk i låtvalet.
   Låtar som "Tystnaden" och "För oss" har jag inte hört så många gånger live och att få höra inledande "Starkare", en typisk grupplåt, med Magnus ensam på scen är mer än logisk. Ty han är för tillfället både stark och fylld med stolt självförtroende. Inte minst i mellansnacken när han var både omedvetet komisk och helt avslappnad i sina berättelser.
   Magnus var faktiskt så avslappnad och öppen att han på ett önskemål från publiken, "På bergets topp", först hävdade att han bara kunde spela den med band men sjöng ändå refrängen spontant inför publiken.
   I det avskalade formatet med bara en akustisk gitarr till komp är det omöjligt att inte fastna för Magnus kvalitéer som textförfattare. Det var de rent poetiska höjdpunkterna som gjorde konsertkvällen så personligt fin.
   Kanske främst i de underbara låtarna "Dina bruna ögons man" och "När hoppet tänds" men även på "I väntan på vadå" och "Månsken Peggie" är ju texterna så fullständigt viktiga för helheten.

Starkare
Tro på dig
Walking in Memphis
Ser du
Allt som jag kan ge dig
Från en mörk, mörk himmel
Tystnaden
Hanna och rättvisan
Varje gång du faller ner

Paus

Dansa med mig
Den risken finns
Den sista snön
Dina bruna ögons man
När jag ser dig
När hoppet tänds
Lycklig man
På bergets topp
För oss
I väntan på vad då?
Tårar över city
Röda läppar

Extralåtar:
Jag har aldrig vart i Memphis
Månsken Peggie

Extra extralåt:
I want you

/ Håkan

Covers: Nils Lofgren

Postad: 2014-04-25 07:54
Kategori: Cover-skivor

NILS LOFGREN: The loner - Nils sings Neil (Hypertension, 2008)

Jag tror ingen artist, gitarrist eller personlighet har ett lika naturligt och logiskt förhållande till Neil Youngs musik som just Nils Lofgren. Nils fick sitt "genombrott" på Neils "After the goldrush" och spelade sedan vid flera tillfällen en viktig roll på turné med Neil. Turnéer som resulterade i albumen "Tonight's the night" och "Trans". Vid sidan av sin sporadiska solokarriär är ju Lofgren sedan snart 30 år tillbaka annars mest förknippad med Bruce Springsteen.
   Men det är alltså uteslutande Neil Young-låtar som står i fokus på Lofgrens coverskiva som har fått sin titel efter en låt från Youngs första soloalbum "Neil Young" (1968). Första samarbetet mellan Neil och Nils var alltså på "After the goldrush"-albumet där Nils spelar piano och sjunger. På omslaget berättar Nils den fascinerande historien om den inspelningen och när Neil gav honom den akustiska gitarren, Martin D-18, som tack för jobbet fast han officiellt bara spelade piano på skivan. Samma gitarr pryder nu omslaget till "The loner"-albumet.
   "The loner" är mer än en coverskiva, en tribut och en hyllning till en vän med massor av personliga tolkningar av låtar som ligger mycket nära Nils Lofgrens hjärta. Det hörs tveklöst. Med den magiska, sammetslena men väldigt personliga rösten ger han de historiska låtarna nya, avskalade men respektfulla versioner. Det här är helt och hållet en soloskiva där Nils spelar gitarr och piano och sjunger utan hjälp från någon annan.
   Nils har givit den gamle Neil Young-producenten David Briggs credit på skivan fast Briggs avled redan 1995. Nils menar att skivan är producerad "genom Davids ögon" och därför angav honom som medproducent. Briggs producerade tidigt även Lofgren på skiva.
   Skivan inleds naturligt med "Birds", en låt från "After the goldrush", med Nils på vackert pianospel och ännu vackrare stämma. I fortsättningen på skivan byter Nils mellan pianot och den akustiska gitarren och det visar sig att mina favoriter på skivan framförs på piano.
   "Don't be denied" ("Time fades away" 1973), "Winterlong" (skriven 1969 men inte utgiven förrän 1976 på "Decade"-samlingen) och "Wonderin'" (från den förbisedda "Everybody's rockin'" 1983) är alla underbara tolkningar av fantastiska men inte så kända låtar. På arrangemanget till den sistnämnda låten doftar det "After the goldrush" om pianot...
   Sedan är det omöjligt att förbise låtar som "Long may you run" (RÖSTEN!), den akustiska tolkningen av "Like a hurricane", Buffalo Springfield-låten "On the way home" och "Don't cry no tears".

1. Birds 3:51   
1970. Från albumet "After the goldrush".
2. Long May You Run 3:21   
1976. Från albumet "Long may you run" med The Stills-Young Band.
3. Flying on the Ground 3:19   
1966: Från albumet "Buffalo Springfield".
4. I Am A Child 3:14   
1968. Från albumet "Last time around" (Buffalo Springfield)
5. Only Love Can Break Your Heart 3:41   
1970. Från albumet "After the goldrush".
6. Harvest Moon 5:34   
1992. Från albumet "Harvest moon".
7. Like a Hurricane 3:59   
1977. Från albumet "American stars n' bars".
8. The Loner 4:22   
1968. Från albumet "Neil Young".
9. Don't Be Denied 6:07   
1973. Från albumet "Time fades away".
10. World On A String 3:17   
1975. Från albumet "Tonight's the night".
11. Mr. Soul 4:23   
1967. Från albumet "Buffalo Springfield again".
12. Winterlong 3:19   
1977. Från samlingen "Decade".
13. On The Way Home 3:49   
1968. Från albumet "Last time around" (Buffalo Springfield)
14. Wonderin' 2:15   
1983. Från albumet "Everybody's rockin'"
15. Don't Cry No Tears 2:39
1975. Från albumet "Zuma".

/ Håkan

"Welcome midlife Christ"

Postad: 2014-04-24 07:50
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 2014.

ANYONE FOR TENNIS
Welcome midlife Christ
(Anyone For Tennis)


Efter en rad spektakulära singlar under flera år har Örebrogruppen Anyone For Tennis nu albumdebuterat. På skivan har gruppen samlat alla sina influenser, från Stones ("Head of state") till tuffare rock à la Hives, på ett genomarbetat album med många välskrivna låtar. Bandet får hjälp på vissa låtar med blås där den genomgående intensiteten ökar ytterligare.
   De tre senaste singellåtarna inleder skivan och bandets kanske största ambition är just att skriva, producera och framföra slagkraftiga låtar där melodi och energi går hand i hand. Mycket professionellt men ibland på bekostnad av ren personlighet.
   På albumets "andrasida" tar bandet ut svängarna lite mer. Lite fler rytmer, lite mer varierat med effekter och längre, skiftande låtar och instrumentala inslag. Blandat akustiskt och elektriskt som gör albumet både händelserikt och underhållande.

/ Håkan

Bandet som har växt från sin publik

Postad: 2014-04-23 07:57
Kategori: 80-talskonserter



Jag har säkert berättat det här tidigare vid några tillfällen men det är kanske läge att ta det igen. Gyllene Tiders konsert i Köpings Folkets Park var turnépremiär. En månad innan turnén hade gruppen släppt sin första engelskspråkiga skiva, "The Heartland café", men hysterin kring gruppen var ett avslutat kapitel. Vilket gjorde att flera olika lokala konsertarrangörer i Örebro backade ur den planerade turnépremiären i stan.
   Turnén var bara en månad kort och beskrevs av Per Gessle som "något nödvändigt ont". Splittringen i gruppen var uppenbar, Gessle mot de andra killarna, och Per var redan en månad efter albumsläppet missnöjd med skivan. Strax före turnépremiären sa han till mig:
   - Jag vill inte turnera. De andra trycker på och sedan har vi ett skivbolag som vill at vi helst turnerar året runt. Det är OK att stå på scen men livet däremellan är tråkigt och overkligt.
   Trots turnétrötthet fungerade det smärtfritt på scenen men fredagskvällens unga publik i Köping var mer intresserade av varandra än artisterna på scen. Ett band som till turnén förstärkts med två sångerskor, Marie Fredriksson och Ulrika Uhlin, och gitarristen Janne Bark.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 1984.

GYLLENE TIDER
Folkets Park, Köping 16 mars 1984


Nittio procent av publiken i Köpings Folkets Park bestod av ungdomar mellan 15 och 16 år som visade kärlek till varandra eller helt sonika slog varandra på käften, stod och spydde mot en pelare eller till viss del kollade in kvällens attraktion på scen. Det var fredagskväll och Gyllene Tider kom i andra hand.
   Vad än Per Gessle hade berättat för mig timmarna innan konserten om turnétrötthet, dåliga repetitioner och svårigheter att sätta ihop program så fungerade det smärtfritt på scenen inför publiken.
   Scenen var ett maffigt bygge med en experimentell konstruktion av strålkastare. Trummisens traditionella plats i centrum hade flyttats till vänster för att lämna plats för de båda sångerskorna som tillsammans med gitarristen Janne Bark gjorde gruppsoundet både mer varierat och fylligare.
   Sedan gruppen turnerade förra gången, sommaren 1982, har de gjort tre album (två med Gyllene och en soloskiva med Gessle) så de spelade huvudsakligen låtar som de aldrig tidigare gjort på scen. Kvar av de riktigt stora hitsen var bara "Ska vi älska ska vi älska till Buddy Holly" och ingen i publiken tycktes sakna låtar som "Flickorna på TV 2", "Ljudet av ett annat hjärta" eller "När vi två blir en".
   Per Gessles lite mjäkiga röst på skiva fick lite tuffare framtoning på scen speciellt tillsammans med Marie Fredrikssons starka röst i låtar som "Rädd" och "Break another heart".
   Det var också Marie Fredriksson som gjorde kvällens stora sånginsats med sin egen "Kan inte sluta" som är en riktig fullblodsrockare. Hon har talang att bli nästa stora kvinnliga rockstjärna. Se upp för det kommande soloalbumet.
   Det lät tekniskt skickligt och innehållsmässigt fullödigt om dagens Gyllene Tider men jag stod ändå och undrade om gruppen ändå inte befinner sig på sin sista konventionella turné. Att de har svårt att utvecklas som en scengrupp och långsamt men säkert håller på att upplösas inifrån.
   Gyllene Tider har växt ifrån sin publik och allra mest har Per Gessle vuxit. I både mognad och medvetenhet. De gyllene åren är slut för Gyllene Tider.

/ Håkan

90:#4 Wildflowers

Postad: 2014-04-21 07:51
Kategori: 90-talets bästa

TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

Min fascination för Tom Petty och hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags att premiera 90-talets allra bästa album så finns det en given topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag ändå som en ännu tydligare soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991) innan tiden var mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent och ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan den lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar upplevelse. Mina favoriter finns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", den tillbakalutade "Crawling back to you" och de tydliga Beatles-influenserna dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place" är alla oförglömliga underbara höjdpunkter på "Wildflowers".

YouTube: "A higher Place"med Tom Petty.


/ Håkan

Rockmusik av yppersta klass

Postad: 2014-04-18 07:55
Kategori: 80-talskonserter



Det rutinerade bandet Eldkvarns popularitet växte och växte under den andra delen av 80-talet. Efter de problematiska "Ny klubb"-inspelningarna i London hade bandet fått en sensationell nystart med ett delvis nytt band bredvid Plura, Carla och Tony. Först lämnade Werner Modiggård och ersattes av Peter Smoliansky från Rost. Ny pianist blev Fredrik Holmquist som sedan blev ersatt av Claes von Heijne inför inspelningarna av "Himmelska dagar"-albumet.
   Det mäktiga dubbelalbumet släpptes i januari 1987 och samma vår turnerade bandet flitigt med Plura, i hög hatt, längst fram.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 1987.

ELDKVARN
Nya Continental, Örebro 13 mars 1987


Det var inte överraskande fullpackat på Nya Continental i fredags kväll när Eldkvarn genomförde en brinnande rockkonsert med alla önskvärda ingredienser. Förväntningarna hade lämnat det förnuftiga och befann sig i nivå med turnérubriken, Vingar över himlen, dit egentligen väldigt få konserter når ens i fantasin.
   Det var en svettig och intim klubbspelning Eldkvarn gjorde men det var samtidigt en mycket varierad och heltäckande konsert som gruppen målmedvetet spelade sig igenom.
   Det var en konsert som tillfredsställde alla smakriktningar. Där fanns de självklara rocklåtarna med de mycket spektakulära balladerna däremellan.
   Scenrepertoren höll sig lite för strikt kring de nya låtarna och jag saknade personligen många gamla favoriter utan att på något sätt klaga på de 14 fantastiska låtar Eldkvarn radade upp på Contans scen kring midnatt i fredagskväll.
   Jag önskade mig istället mycket mer av en grupp som gjort tio album och turnerat i ännu fler år. Gruppen har egentligen växt ifrån klubben för deras dragningskraft är så oerhört mycket större än små lokaler.
   Men istället för att flytta ut i de omänskliga idrottshallarna har de växt ut musikaliskt. Inte via rökbomber och andra effekter utan genom att vässa sitt musikaliska språk och poetiska uttryck.
   Eldkvarn har inför den här turnén utökat sitt band med två sjungande flickor, Ebba Forsberg och Marianne Flynner. Två skickliga sångröster som jag, i ärlighetens namn, hade väntat mig lite mer av.
   Det finns några mycket fina duetter på senaste mästerverket "Himmelska dagar" som kunde ha gjort konserten än mer fullkomlig. Men när Ebba Forsberg tog fram dragspelet , Plura sjöng av innerlighet och vi i publiken hämtade andan så lät "Söders kors" som en av de finaste sånger som har skrivits.
   Konserten började annars mycket imponerande med "Vild, vild, vild", även öppningslåt på senaste albumet, fortsatte med "Landsortsgrabb", "Fula pojkar" och "Ett hus på stranden" och det var egentligen aldrig någon fråga om vem som var fredagskvällens segrare.
   När konserten sedan passerade sådana klassiker som "3:ans spårvagn genom ljuva livet" och långa "Alice" så var det inte längre något mysterium att Eldkvarn befinner sig på den yppersta toppen av svensk rockmusik. Även på sådan skrockfulla dagar som fredagen den trettonde.
   Men den uteblivna sista extralåten "En clowns historia" lämnade lite smolk i bägaren. En bägare som vid den tidpunkten redan hade runnit över av ren och skär tillfredsställelse.

Plura: sång
Carla Jonsson: gitarr
Peter Smoliansky: trummor
Tony Thorén: bas
Claes von Heijne: keyboards

/ Håkan

Covers #4: Moneybrother

Postad: 2014-04-17 15:56
Kategori: Cover-skivor

MONEYBROTHER: Pengabrorsan (Hacka Skivindustri, 2006)

Numera sjunger Moneybrother (Anders Wendin) på svenska men redan 2006 gjorde han en coverskiva på svenska. "Dom vet ingenting om oss" hette en av de mest uppmärksammade låtarna.

/ Håkan

"Tarpaper sky"

Postad: 2014-04-17 10:59
Kategori: Ingen



RODNEY CROWELL
Tarpaper sky
(New West)


Rodney Crowell har eller har haft ett stort inflytande i mitt skivlyssnande liv. Redan i mitten på 70-talet gjorde han bestående intryck som medlem i Emmylou Harris kompband Hot Band. Främst genom sina kvalitéer som låtskrivare. Vem minns inte och vem glömmer aldrig hans "Till I gain control again" och ytterligare några Crowell-låtar? Hans solokarriär satte fart på andra albumet "But what will the neighbors think?" (producerad av Craig Leon (Ramones, Moon Martin, Suicide med flera) och många av hans vinylalbum från 80-talet står tryggt insorterade i skivhyllan mellan Crowded House och Cruzados.
   Personlig och innerlig röst och starka kvalitativa låtar var hans signum och det är främst en låt från 1985 som har fastnat i min hjärna. "When the blue hour comes", ett naturligt låtskrivarsamarbete med Roy Orbison, låter lika bra idag som då kan jag meddela.
   Crowell har regelbundet producerat skivor under alla decennier sedan dess utan att jag riktigt har fångats av sound och låtar. Bra men inte tillräckligt för att fastna i minnet. Precis den känslan fick jag när jag första gången lyssnade på "Tarpaper sky". Kvalitetsmässigt helt okej men med material utan stark profil och sound som jag inledningsvis uppfattar som ganska amerikanskt mediokert och opersonligt.
   Men tack vare några städdagar i hemmet fick jag tid att lyssna vidare, skrapade lite mer på ytan och plötsligt fick skivan liv. Blandningen framstod som en styrka och många låtar har intressanta texter med hantverksmässigt om än inte unika melodier. Det ekar bekant om några låtar. Inledande "The long journey home" låter besvärande likt Per Perssons "Bortom månen och Mars" som exempel. Och avslutningslåten "Oh what a beautiful world" har hämtat mer än tre takter från John Denvers "Take me home, country roads" men det är nog medvetet ty låten är tillägnad just Denver.
   En annan låt, "The flyboy & the kid", är tillägnad Guy Clark och är kanske skivans bästa låt i både innehåll, arrangemang och melodi. Mästerlige Jerry Douglas spelar ett himmelskt dobrosolo på den låten.
   Annars innehåller albumet en stor positiv blandning av musik. Från lätt countrykryddade låtar till både rockabilly ("Frankie please"), bluesrelaterat material ("Somebody's shadows) och cajun ("Fever on the bayou") till fina singer/songwriter låtar som "God I'm missing you", "Famous last words of a fool in love" (duett med Shannon McNally) och "I wouldn't be me without you".

/ Håkan

Tributes: Johan Johansson

Postad: 2014-04-16 09:36
Kategori: Tribute-skivor



"Världens bästa Johansson" (Commendante, 2011)
Johan Johansson är en rock- och visprofil på en legendarisk nivå. Redan på slutet av 70-talet gjorde han entré på musikscenen i punkgruppen KSMB och fortsatte under 80-talet i grupperna Strindbergs och John Lenin för att sedan uppträda som soloartist men också flyktig medlem i Diamond Dogs. Trots en magnifik artistkarriär är han nog ändå mest känd som producent till både kända artister som Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och Kjell Höglund och några mindre profiler som figurerar på den här tributeplattan.

Genom en lång karriär och ett stort kontaktnät var det nog inte svårt att locka artister till den här tributeskivan som gavs ut i samband med Johan Johanssons 50-årsdag 2011. Jag kan inte påstå att jag har haft koll på Johans karriär genom åren. Såg Strindbergs en gång 1984 och duon De Missanpassade med Kajsa Grytt 1990 men hans repertoar, som jag upptäcker här är stor och bred, har faktiskt passerat utan större uppmärksamhet från min sida. Jag har missat en hel del.
   Därför känns den här skivan som en välkommen påminnelse om en intressant låtkatalog från när och fjärran. Johan var tidigt punkare och rockmusiker men står också med minst ett ben i singer/songwriter-genren via sina relationer med tidiga Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och Kjell Höglund. Därför har det låtmässiga innehållet på den här skivan en stor variation där artisternas rötter har en minst sagt brokig bakgrund.
   Starka och stundtals provocerande trubadurtexter blandas med avskalat rena kärlekstexter och röjigt punkskrammel blandas med några otroligt fina arrangemang. Allt som allt har det blivit en mycket underhållande och intressant skiva med för mig överraskande många bra låtar. Och den musikaliska bredden på medverkande artister och grupper är stor.
   För mig okända gruppnamn som Strandvägen ("Känd" är punkig och tuff) och Åka Bil ("Ingenting" är gitarrbaserad pop) gör intressanta insatser men allra bäst är Staffan Hellstrands version av "Vatten" som från introt via arrangemanget går rakt in i hjärtat. Klingande gitarrer och typisk Hellstrand-pop.
   Även Fredrik af Trampes avskalade pianoballad "Spanska flamman" tillhör de definitiva topparna på skivan. Känsligt och vackert.
   Bidragen från Nomads, Stefan Sundström & Jonny Dun och Diamond Dogs förstärkta med Idde Schultz tillhör en helt annan gren av Johans musikaliska liv. Nomads bjuder på energipunk som en mix av Ebba Grön och Dag Vag. Dogs/Idde ger full intensitet i 1:49 och Stefan Sundströms sex minuter långa elektriska reggaeutbrott låter som tidig svensk progg.
   De båda Florence Valentin-kollegorna Love Antell/Jonny Calzone hade jag väntat mig mer av och Kajsa Grytts bidrag är vackert och avskalat men inte så melodiskt starkt.
   Då är Frans Haraldsens Thåström-eko i "Lust" och Karin Renbergs finstämda förvandling av "Dom älskar" mer minnesvärt.

Innehållet:
Sex noll två - Caj Karlsson/Johan Glössner
Känd - Strandvägen
Lust - Frans Haraldsen
Världens bästa dåliga exempel - Dan Viktor
Dom älskade - Karin Renberg
Ingenting - Åka Bil
Bombpartyt - Nomads
Vatten - Staffan Hellstrand
Spanska flamman - Fredrik Af Tampe
Respektfulla gatan - Diamond Dogs/Irma Schultz
Jag är sol - Love Antell/Jonny Calzone
Annons - Roger Karlsson
Karusellflickan - Sanna Carlstedt
Polsk zchlager - Stina Berge
Skit - Stefan Sundström & Jonny Dun
Min lilla svarta själ - Kajsa Grytt
Om du överhuvudtaget bryr dig - Kjell Höglund
Jag tror jag drunknar i kärleken till mig själv - Hjalmar Leissner

/ Håkan

90:#5 Whereabouts

Postad: 2014-04-14 07:51
Kategori: 90-talets bästa

RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

Dagens aktuella skiva, Ron Sexsmiths fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt, jag kunde för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Min magiska känsla för den skivan levde sedan i flera år. Skivbolagsstrul förlängde pausen inför nästa album men rapporterna att Steve Earle skulle producera nya skivan höll hoppet och spänningen vid liv. Men bubblan sprack på försommaren 2001 när jag fylld med omänskliga förväntningar satte in "Blue boy"-cd:n i spelaren. ”Ibland är han ute på djupt vatten och några låtar är dessvärre olyssningsbara reggae- och funkexperiment” kunde jag meddela i min recension och innerst inne var jag väldigt besviken.
   Nu har jag lite för snabbt hoppat iväg i historien om Ron Sexsmith men ville ändå visa hur fort någon artist kan falla från att ha varit på absolut topp till en mer mänsklig horisont. Och just känslan av mänsklighet var nog det som jag först föll för när namnet Ron Sexsmith gjorde entré i min musikaliska värld på försommaren 1995.
   Redan då satt Mitchell Froom i producentstolen men en låt på "Ron Sexsmith"-skivan hade Daniel Lanois producerat, "There's a rhythm", och det var nog den som gjorde mest intryck på mig då. Men hela albumet var tveklöst intressant och uppföljaren "Other songs" (försommaren 1997) ökade bara på mitt förtroende för kanadensaren Sexsmith.
   "Whereabouts" skulle bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa denna makalösa kvalitetsnivå. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom ut i något stort. Låtarna var genomgående bättre, Ron sjöng starkare och Frooms produktion var lite mer kristallklar. Och ekot av en poppig Tim Hardin var tydligt. Skivan blev mitt oändliga soundtrack den sommaren.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

YouTube: Öppningslåten "Still time" med Ron Sexsmith.


/ Håkan

Johans tveklösa potential som scenartist

Postad: 2014-04-12 17:52
Kategori: Live-recensioner




BASKO BELIEVES
Scandic Grand, Örebro 11 april 2014
Konsertlängd: 20:11-21:33 (82 min)
Min plats: Sittande ca 18 m från scenen.


Som örebroare har vi tack vare Live at Heart under några år fått följa utvecklingen för Johan Örjansson. Från det fina men kanske lite konventionella poprockmaterialet till det mycket personliga soundet under sitt alter ego Basko Believes. Vi fick fick ju en udda försmak på de nya låtarna i höstas under Live at Heart. Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att då smälta det nya materialet som han framförde på helt egen hand. Lite tålamodskrävande och lite snårigt tyckte jag då.
   Efter det alldeles färska och mycket imponerande USA-inspelade albumet "Idiot's hill" var det i fredagskväll dukat för livetolkningar av det genomgående lågmälda skivmaterialet. Förköpet till konserten hade gått segt och det låg väl ett mindre publikfiasko i luften men det visade sig vara en alldeles för skeptisk prognos. Lokalen i stora matsalen på Grand Hotell var välfylld med en intresserad och förväntansfull konsertpublik.
   En mycket nöjd Johan äntrade scenen och gav publiken omedelbart en spontan applåd. Och betalade sedan tillbaka med en generöst fylld konsert på 20 låtar inklusive ett planerat extraparti på fyra låtar plus ytterligare två spontana låtar ensam på scen med bara sin akustiska gitarr.
   På den här turnésvängen kompas Johan av ett Stockholmsrelaterat ungt band som bara presenterades med sina förnamn (Robin, trummor, Tobbe, bas, och vänsterhänte Johan, gitarr) men de gjorde allt i sin makt för att ge "chefen" ett rättvist utrymme för både gamla och nya låtar. Bandet ägde naturligtvis inte Midlakes dignitet och kunde inte direkt upprepa det magiska soundet från skivan, där killar från just Midlake och Israels Nashs band kompar och producerar. Men de var livemässigt tillräckligt skickliga för att ge det nya materialet första bästa behandling.
   Johan har naturligtvis ännu så länge svårt att till hundra procent leva upp till sitt nya speciella alter ego så repertoaren blev en blandning på gammalt och nytt. Där han gärna hoppade över de mest spektakulära låtarna och gav sig på nya personliga tolkningar av mindre kända låtar som "Gone", "Grey skyes" och "How many times", från första albumet "Gone" (2008), men även låtar från senaste Örjansson-albumet "Orange" (2010).
   Låtar som "Lock and load", "Windswept" och "Izabella case" var inte direkt svackor i den intressanta repertoaren. Och de avslutande spontana extralåtarna blev mycket riktigt en nostalgisk återblick och en liten tribut till den initierade Örebropubliken i form av "Houses" och "August makes me cry".
   Men det var givetvis materialet från den mycket uppmärksammade kritikersuccén "Idiot's hill" som stod i centrum för det spännande intresset. I det begränsade soundet, bland annat ingen keyboard i kvällens sättning, blev det naturligtvis orättvist att jämföra med den ofta atmosfäriska magin som präglar många låtar på albumet. Från "Wolves" via "The waiting", "Lift me up" och "Leap of faith" till "Rain song" var det lätt att ta de nya låtarna till sitt hjärta.
   Från en skiva som fanns att köpa i mäktigt fina vinylformat tillsammans med konstverk, örhängen och väskor designade av Johans sambo Anna Engebrektsen (se vänster) som också är ansvarig för den grafiska designen på skivomslaget.
   Även live på scen, i "Gone bland annat, var det lätt att dra paralleller mellan Johans starka röst och Van Morrison fast det saknades blås i arrangemangen.
   Johan Örjansson tog det stora kreativa steget som artist med nya albumet och konserten var det lilla steget mot en allt större position som scenartist. Resurserna kanske än så länge är lite begränsade men han har tveklöst potential, både i scenenergi och repertoar, att snart etablera sig på de stora scenerna.
   Det var min slutsats om en konsertkväll som spontant och livfullt fortsatte off the record i Grands foajé framåt natten. En efterfest som fick ytterligare en dimension när basisten Tobbe satte sig bakom flygeln och framkallade, tillsammans med Johan, bandet och andra, mer eller mindre skrålig men charmig allsång till både "Hey Jude", "Great balls of fire" och "My way". Ett besök i pop- och rockhistorien som fortfarande nu på lördagseftermiddagen ekar i mina öron. Se bild nedan.

Foto: Carina Österling

/ Håkan

Covers: Ringo Starr

Postad: 2014-04-11 07:53
Kategori: Cover-skivor

RINGO STARR: Sentimental journey (Apple, 1970)

Jag har ju aldrig varit så positiv till gamla jazzlåtar, evergreens och storband från svunna tider. Den gamla genren har liksom inte funnits med naturligt i mitt huvud. Det har för mig alltid luktat för mycket radiogrammofon, damm, 78:or och föräldrageneration om det materialet. Därför blir jag förvånad när jag tänker tillbaka på mitt positiva förhållande till Ringo Starrs första soloalbum som innehåller evergreens i dess tydligaste karaktär.
   Men det finns naturligtvis logiska förklaringar till mitt en gång stora intresse för skivan. Som gammal Beatles-fantast upplevde jag det givetvis som intressant när en före detta medlem släpper en soloskiva, vad än innehållet är, i mars 1970 just när turbulensen kring splittringen av Beatles är som störst.
   Sedan är ju innehållet produktionsmässigt, om än inte låtmässigt, av stort intresse eftersom det är gamla Beatles-producenten George Martin som har producerat "Sentimental journey". Dessutom har Martin och Ringo lockat en mängd spännande namn som arrangörer till de olika låtarna. Tunga namn som Quincy Jones, Elmer Bernstein och George Martin själv och udda okonventionella namn som Maurice Gibb, Klaus Voorman och Paul McCartney.
   Men versionerna är som en sentimental resa tillbaka i tiden, inspirerad av Ringos tankar om sin uppväxt och barndom. Konsulterade föräldrar och familj innan låtarna till skivan valdes ut. Och arrangemangen är, vad jag kan höra, väldigt lika de gamla originalen.
   Även omslaget på skivan är en tillbakablick i Ringos historia. Fotot föreställer puben The Empress pub på High Park Street i Liverpool, Ringos lokala pub, som låg och fortfarande ligger väldigt nära hans barndomsadresser Madryn Street och Admiral Grove.
   Starr var och är ingen stor sångare men materialet här passar hans begränsade röst tämligen perfekt. Sedan kan jag tycka att de borde ha vågat ta ut svängarna lite mer.

Låtarna:
1."Sentimental Journey" (Bud Green/Les Brown/Bon Homer) – 3:26
Arranged by Richard Perry
1945. Singel med Les Brown and His Band of Renown med Doris Day som sångerska.
2."Night and Day" (Cole Porter) – 2:25
Arranged by Chico O'Farrill
1932. Från musikalen "Gay divorce" med Fred Astaire och Claire Luce.
3."Whispering Grass (Don't Tell the Trees)" (Fred Fisher/Doris Fisher) – 2:37
Arranged by Ron Goodwin
1940. Singel med Erskine Hawkins & His Orchestra.
4."Bye Bye Blackbird" (Mort Dixon/Ray Henderson) – 2:11
Arranged by Maurice Gibb
1926. Singel med Gene Austin.
5."I'm a Fool to Care" (Ted Daffan) – 2:39
Arranged by Klaus Voorman
1954. Singel med Les Paul and Mary Ford.
6."Stardust" (Hoagy Carmichael/Mitchell Parish) – 3:22
Arranged by Paul McCartney
1927. Singel med Emile Seidel and Orchestra.
7."Blue, Turning Grey Over You" (Andy Razaf/Fats Waller) – 3:19
Arranged by Oliver Nelson
1930. Singel med Louis Armstrong and his orchestra.
8."Love Is a Many Splendoured Thing" (Sammy Fain/Paul Francis Webster) – 3:05
Arranged by Quincy Jones
1955. Singel med The Four Aces.
9."Dream" (Johnny Mercer) – 2:42
Arranged by George Martin
1945. Singel med The Pied Pipers.
10."You Always Hurt the One You Love" (Allan Roberts/Doris Fisher) – 2:20
Arranged by John Dankworth
1944. Singel med The Mills Brothers.
11."Have I Told You Lately That I Love You?" (Scott Wiseman) – 2:44
Arranged by Elmer Bernstein
1945. Singel med Lulu Belle and Scotty Wiseman.
12."Let the Rest of the World Go By" (Ernest Ball/Karen Brennan) – 2:55
Arranged by Les Reed
1944. Singel med Dick Haymes.

/ Håkan

Nu albumdebuterar Anyone For Tennis

Postad: 2014-04-10 08:58
Kategori: Blogg

Foto: Robin AnderssonAnyone For Tennis albumdebuterar i veckan. Från vänster Daniel Bärjed, Martin Jernberg, Martin Norström, Mikael Läth och Urban Blückert.

Anyone For Tennis, eller AFT som gruppnamnet populärt brukar förkortas, har funnits med i mitt medvetande i många år men inte så regelbundet och inte så kontinuerligt. De har väl som alla band haft svårt att kreativt producera och kommersiellt ge ut skivor och arrangera konserter med intensitet. Men nu ska det bli ändring på det. Efter att ha jobbat med nya skivan, debutalbumet "Welcome Midlife Christ", i tre år är det fem man starka bandet beredda att satsa hårt på att sprida sitt namn och sin musik. Som firas med en releasekonsert på Kulturhuset i Örebro på lördag 12 april.

AFT kommer den kvällen att uppträda både elektriskt och akustiskt. På skiva i bandets historia (se diskografi längst ned) finns det åtskilliga exempel på hur bandet genom åren varierat sitt sound mellan hårdare elektriska låtar och ett mer avskalat akustiskt stuk. På releasefesten kommer bandet ha gästartister som Osten af Mozzarella, Meadows Ever Bleeding och eventuellt folk från Witchcraft och Happy Hippo Family.
   Anyone For Tennis uppstod 2007 i askan efter The Monarks då 4/5-delar gick vidare i det nya bandet. Gitarristen Daniel Bärjed förklarar:
   - Det var en naturlig fortsättning då vi ansåg att en av medlemmarna inte hade samma vision som oss andra.
   Fram till albumdebuten har bandet genomfört en produktiv men i högsta grad sporadisk resa. Albumarbetet och planerna på bandets fullängdsdebut inleddes redan 2010 men det har varit en lång och mödosam resa att få klar skivan av många olika anledningar.
   - Jag och Micke Läth (trummisen) hann under den sega processen till och med starta upp ett till band, Captain Crimson, men jag har idag hoppat av det bandet. Till en början förstod vi inte att nya AFT-skivan hade ett tema. När den väl var klar och vi reflekterade bakåt insåg vi att vi har haft en eller flera kriser och även andra omvälvande händelser på vägen som har speglat av sig på skivans texter om bland annat separationer, tjafs inom bandet och barnfödsel. Skivan heter "Welcome midlife Christ" (en ordlek på att vi välkommnar bandets 'medelålderskris'). Sista låten är ett instrumentalt stycke som heter "The long road" vilket är en passning till oss själva i vårt utdragna arbete med skivan.
   Officiellt på gruppens hemsida nämner de gamla klassiska band som Beatles, Rolling Stones och Led Zeppelin som influenser men när jag pressar Daniel på senare och modernare namn nämner han Queens Of The Stone Age och Foo Fighters som förebilder. Men även svenska grupper som Soundtrack Of Our Lives, som AFT spelade förband till i Örebro hösten 2012, och Hives.
   Medlemmarna i bandet som nu albumdebuterar är Martin Norström, sång/gitarr, Martin Jernberg, klaviatur, Urban Blyckert, bas, Mikael Läth, trummor, och Daniel Bärjed, gitarr.

ANYONE FOR TENNIS
Diskografi:

"Supersize my soul" (Oktober 2010)

   Radio
   Supersize my soul
   Live for the music
   In the name of why

En demo inspelad i Panic Room studios i Skara under två intensiva dagar och producerades av Markus Nowak ifrån Karlskoga.
   AFT blandar programmerade rytmer med både hårt och melodiöst. Inget fel på variationen där "Radio" skulle kunna vara något för Melodifestivalen och pianolåten "In the name of why" går över i rockig nästan psykedelisk elektricitet.


"Acoustic stuff" (November 2010)
   In her honor
   In the name of why
   Hey ya
   The things you do
   Place for heroes
   Sail on (Bonus)

Det var aldrig egentligen meningen att vi skulle börja spela akustisk musik, men efter ett otroligt mottagande på våra akustiska spelningar så har det bara rullat på. Det här är en sammanfattning av vår dåvarande akustiska repertoar.
   Som titeln säger är det akustiska låtar som i en eller annan form har levt vidare i gruppens karriär. "The things you do" finns med på nya albumet. Ingen lågbudgetprodukt, låtarna är fullt arrangerade, genomarbetade och dekorerade med finesser som tramporgel, munspel och kazoo.


"Orion's belt" Very Special Edition (Oktober 2011)
   In her honor
   Place for heroes
   Do it as friends
   Doesn’t matter
   Orion’s belt
   Sail on
   Magical man
   In her honor (Piano Version)

Våren 2011 bestämde vi oss för att mixa och mastra om vår gamla härliga rock-ep "Orion’s Belt" och dessutom utöka den med "Do it as friends" och "Doesn't matter", som vi först hade ratat.
   Det nu färdigutvecklade och rutinerat proffsiga rockbandet gör supertajta och högljudda rocklåtar, där gruppen inte gör några personliga avtryck, som blandas med mer personligt avskalade låtar. "Magical man" påminner om "American pie". Pianoavslutningen, ännu en version av "In her honour", är ju en ljuvligt vacker final.


"Everything is falling down" (Oktober 2012)
   Everything is falling down
   Everything is falling down (Alternate version)

Första singeln ifrån bandets första fullängdare, en redig rock-rökare av rang! Singeln innehåller även en alternativ version av låten i ett mer akustiskt lågmält stuk.
   Fantastiskt bra sång innan bandet öser på och blåset fyller ut arrangemanget. Ännu en gång visar bandet upp sin akustiska sida på singelns andralåt. En version av samma låt som inte bara är avskalad, även tempot är dämpat. Singer/songwriter-låt i nästan Nick Drake-skrud.


"Fairytales were killed of modern love" (April 2013)
   Fairytales were killed of modern love

Andra singeln ifrån bandets första fullängdare. En upbeat pop/rock-låt med massor av energi och spelglädje.
   Poprock med intensivt intro. Tungt och melodiöst på samma gång. Titeln skvallrar om en känslig ballad men är tämligen det motsatta.


"Welcome midlife Christ" (2014)
   Welcome midlife Christ

En aptitretare till det nya albumet med samma namn.
   En envis elgitarr, och ett magnifikt riff, går som en röd tråd genom hela låten. Hitpotential!




"Welcome midlife Christ" (april 2014)
   Welcome midlife Christ
   Everything is falling down
   Fairytales were killed by modern love
   Head of state
   The things you do
   Believe
   Conversation killer
   Intermission
   Never been loved
   Jumping fences
   The understatement
   T.I.Y.T.
   Charlie Sheen
   Borderline song
   The long road

På det nya debutalbumet samlar Anyone For Tennis alla sina influenser, från Stones ("Head of state") till tuffare rock à la Hives, och har gjort ett genomarbetat album med många välskrivna låtar. Bandet får hjälp på vissa låtar med blås och den genomgående intensiteten ökar ytterligare på de spåren.
   De tre senaste singellåtarna inleder skivan, och starten på albumet går som på räls, men bandets kanske största ambition är just att skriva, producera och framföra slagkraftiga låtar där melodi och energi går hand i hand. På första halvan av albumet finns alla låtarna samlade med de ambitionerna.
   På albumets "andrasida" ändras soundet något när bandet tar ut svängarna lite mer. Lite fler rytmer, lite mer varierat med effekter och längre, skiftande låtar och instrumentala inslag. Blandat akustiskt och elektriskt. En pianolåt ("The understatement") byggs upp till ett långt instrumentalt slut. Den framträdande trumpeten i den starkt hitdoftande "T.I.Y.T." blir en snygg krydda i bandets sound.
   "Charlie Sheen" innehåller både autentiska filmrepliker och munspel och atmosfäriska "Borderline song" är mjuk och melodisk. Det händelserika albumet avslutas överraskande med en kort instrumental pianolåt, "The long road", där vemodet breder ut sig över tangenterna.

/ Håkan

Nästa stora rockexport

Postad: 2014-04-10 07:51
Kategori: 80-talskonserter



Rubriken på min recension kanske låter som ett skämt men 1981 var faktiskt svenska Dave & the Mistakes en riktigt het grupp i branschen. 1980 gav gruppen ut ett minialbum, ett uppmärksammat skivformat som också gav grupper som Docent Död och T-Shirts chansen att ge ut skivor, men blev upptäckta på allvar samma höst. När Elvis Costello hade spelat på Eriksdalshallen i november (en "berömd" konsert där förbanden Dag Vag och Ebba Grön fick den största publikresponsen, läs här) gick han och hans band till Alexandra och där spelade Dave & the Mistakes som föll Elvis i smaken.
   Det fick till följd att bandet fick agera uppvärmare på Costellos månadslånga Englandsturné i mars 1981. Kontakterna resulterade också i några singlar producerade av engelsmannen Simon Boswell men gruppen sprack 1982.
   Upptäcker när jag gör research till de här raderna att Johan Ekelund (Ratata) vid något tillfälle spelade bas i Dave & the Mistakes. Vet inte om han var med just vid den här konserten.
   Uppsala-gruppen Hansa Band släppte sitt första album "Flipperspel" 1979 och var 1981 aktuella med hitlåten "Mörkret faller på" som följdes av ett album med samma namn.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/6 1981.

DAVE & THE MISTAKES
HANSA BAND
Brunnsparken, Örebro 12 juni 1981


Fredagskvällen var mycket kylslagen. Blåsig, regnvåt och allmänt dyster. Sommaren hade onekligen kommit av sig och det var på Regnbågen (mycket passande namn denna kväll!) i Brunnsparken dags för den andra konserten i Allehanda Rocks sommarserie. Naturligtvis skrämde de yttre förutsättningarna bort den stora publiken. Hansa Band och Dave & the Mistakes fick uppträda för en liten, ungdomlig men entusiastisk publik.
   Uppsala-bandet Hansa Band inledde fredagskvällens dubbelföreställning. När de gjorde sitt första album hösten 1979 var de ett ungt bluesrockgäng med väldiga utvecklingsmöjligheter. Men med tiden formades de istället till en finsnickrad popgrupp på skiva. Gruppen har sedan fastnat i samma snäva fålla som Factory, Strix Q och andra liknande produkter.
   På scen fick musiken en annan innebörd och de lät tuffare och råare. De skriver nu låtar i poprockgenren som enbart är tillverkade för att de är lättnynnade, jämför den senaste hitlåten "När mörkret faller på". På scen blev det bara outsägliga upprepningar på samma tema som också hade svårt, förutom i nämnda hitlåt, att tända publiken.
   Dave & the Mistakes gjorde ingen märkvärdig mediumplayskiva, 6 låtar på 45-varv i LP-format, i höstas. Den lämnade mig snarare helt likgiltig och har inte, trots åtskilliga spaltmetrar i storstadspress, ännu idag fått mig på bättre tankar.
   Kanske är de Sveriges nästa stora rockexport ut i vida världen. Efter deras sensationella inhopp som förband åt Elvis Costello i England i våras går de förmodligen i hamn med ett engelskt skivkontrakt i höst och får då många och nyfikna ögon (och öron) på sig.
   Med sina två sångare har gruppen en visuell utstrålning som få i Sverige men paradoxalt nog är det på sången hela gruppens sound spricker. Chicagofödde Dave Nerge spelade på scen alldeles för mycket pajas och clown, med sologlasögon, spräcklig slips och två nummer för stor kavaj, för att kunna bära rollen som den ledande sångaren med svag röst framför ett högljutt rockband.
   I sångerskan Tove Naess bredvid sig hade Dave däremot en stor tillgång, , både attraktiv och begåvad, som borde släppas fram lite oftare. Bandet Mistakes gjorde inte heller några misstag. Levererade tät, effektiv och levande rockmusik.
   Med bara ett halvt album bakom sig fick vi höra mycket nyskrivet material som kommer på det planerade albumet. Många bra låtar som om gruppen fixar till skivsoundet kan bli en sensation.
   Publiksiffran på några hundra var en besvikelse denna i övrigt dystra sommarkväll. Men grupperna som uppträdde var relativt nya och har ännu inte nått den stora och breda publiken.
   Publiktillströmningen blir säkert bättre när Allehanda Rock på scensommaren presenterar etablerade namn som Tomas Ledin, Ulf Lundell och Jerry Williams.

/ Håkan

"Some piece of comfort"

Postad: 2014-04-09 14:33
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 2014.

JENNY WÅHLANDER
Some piece of comfort
(Smilfinken)


Teatermänniskor blir inte sångare/sångerskor per automatik. När jag lyssnar på Jenny Wåhlanders debutskiva som soloartist kanske det hjälper att jag inte har något förhållande till hennes teaterkarriär i mina tankar. Sångdebuten på skiva innehåller sex låtar där hon greppar populärmusikens alla grenar, från pop, ballader, country via singer/songwriter-genren och även utpräglat kommersiell listmusik till en duett med Jack Vreeswijk. Dessutom blandar hon engelska och svenska texter.
   Den här breda blandningen kan såklart uppfattas som splittrad och ofokuserad. Men jag tycker det tyder på att Jenny har haft inspiration och attityd att bjuda på så mycket som möjligt på ett begränsat utrymme. Till sin hjälp har hon haft producenten Joacim Dubbelman och ett gäng skickliga musiker, Pelle Ankarberg, Fredrik Landh, Peter Tikkanen och Clas Olofsson.
   Jenny har en finkänslig och försiktig röst som kanske förklarar att Dubbelman har "förpackat" henne bland många ballader och lite mer avskalade arrangemang där hon gör sig allra mest personlig. Som i "Laundrysong" där hennes stämma är skör och ljus men ändå framträdande. Eller i pianoballaden "Annie", en typ av powerballad efter amerikansk hitmodell som här dock bjuder på mer personlighet än power.
   Den inledande titellåten har också kommersiell hitpotential där Jenny försöker ta över Lisa Miskovskys kreativt tynande karriär. Men det är ändå på avslutningslåten "Mitt hus", duetten med Jack Vreeswijk som är skivans enda låt på svenska, Jenny imponerar mest och språket helt naturligt blir det mest personliga.

/ Håkan

Hennes röst skar som varma knivar genom blåtonad rök

Postad: 2014-04-09 07:49
Kategori: 90-talskonserter



Sedan 1987 hade Louise Hoffsten satsat på sin solokarriär som dock inte hade varit så kommersiellt framgångsrik. Men 1993 fick hon ett stort och brett genombrott med albumet "Rhythm & blonde". Skivan, som hade ett tuffare och hårdare sound, släpptes på våren 1993.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.

LOUISE HOFFSTEN
Ishallen, Örebro 18 december 1993


Det var faktiskt första gången som Louise Hoffsten stod på en scen i Örebro. Ofattbart besynnerligt med tanke på hennes långa karri8är.
   Men premiären kom vid exakt rätt tidpunkt. Hon har i år gjort sin bästa och mest framgångsrika skiva (110 000 sålda ex), "Rhythm & blonde", så hennes framträdande blev inte helt oväntat kvällens stora höjdpunkt.
   En halssjuk Louise fick ställa in en konsert för en vecka sedan men av dessa skavanker anade man intet i fredagskväll. Ibland skar hennes röst som en varma knivar genom den blåtonade röken på scen.
   Hon är en kvinna som behärskar allt. Blues, rock och ballad. Allt med samma självklara naturlighet.
   Sedan omgav hon sig med ett band som var fulländat trots sitt till synes underdimensionerade manskap.
   Louises framträdande var tungt, tufft och samspelt. Med en färgsprakande show som var visuellt mycket iögonfallande.
   Hennes båda körtjejer, Lilling Palmeklint och Monica Silfverstrand, hade stor del i både det musikaliska och visuella utförandet. Båda sjöng starkt, spelade percussion, keyboards och gitarr och dansade förföriskt till Louises rutinerade stämma.
   Louise tog örebropubliken med storm. Med en rejäl dos låtar från senaste albumet. Men också några covers där den gamla omarrangerade "What a wonderful world" var precis så underbar som titeln är.
   "Hit me with your lovething" var mer dansant än Titityos hela framträdande och "The seduction of of sweet Louise" svängde mer än det mesta från Stefan Andersson.

/ Håkan

90:#6 Mambo feber

Postad: 2014-04-07 07:59
Kategori: 90-talets bästa

WILMER X: Mambo feber (Hi Fidelity/EMI, 1991)

DET KANSKE FORTFARANDE är för tidigt att skriva Wilmer X:s slutgiltiga historia men jag tror att när den dagen kommer och allt ska sammanfattas och rangordnas bör "Mambo feber" hamna överst bland alla gruppens många fantastiska skivor. Det här är ju ett makalöst praktverk i både kvantitet och kvalitet. Sångaren och ledaren Nisse Hellberg når här sin höjdpunkt som låtskrivare och den enorma produktiviteten (30 låtar på en dubbel-cd) samsas med en hög, mycket hög och bred, kreativitet och variation.
   Sedan den omtumlande starten mitt i punkepokens 1977, under det tidstypiska namnet Wilmer Pitt, har ju gruppens utveckling pekat stadigt uppåt. Via regelbundna skivsläpp, flitigt turnerande, några medlemsförändringar och ett ständigt uppdaterat sound på 80-talet nådde Wilmer X i mars 1991 sin höjdpunkt som grupp.
   "Mambo feber" var en rejäl kommersiell succé, närmare 100 000 sålda ex, men redan 1988 hade gruppen fått sitt genombrott genom att byta skivbolag till EMI, ge ut albumet "Teknikens under" och förändra soundet med hjälp av nye producenten Dan Sundquist. Uppföljaren "Klubb Bongo" (1989) producerade Magnus Frykberg men till "Mambo feber" var Sundquist tillbaka som producent.
   Ärrade Sundquist hade redan på 80-talet producerat uppmärksammade skivor med bland annat Anne-Lie Rydé, Freda' och den legendariska "...och stora havet" (1989) med Jakob Hellman. Hösten 1990, när "Mambo feber" spelades in, fick han det stora ansvaret att ta hand om en otrolig mängd nyskrivna Hellberg-låtar. Och att sedan styra upp inspelningarna med allt material som när de avslutades var så omfattande att formatet dubbelalbum var det enda tänkbara.
   Wilmer X hade under hela 80-talet ständigt små medlemsförändringar och "drabbades" inför "Mambo feber" på sommaren 1990 av ännu ett. Basisten Stefan Björk lämnade gruppen han hade spelat med sedan 1983, för att börja spela med Diamond Dogs. Han ersattes av återvändande Thomas Holst som hade spelat gitarr med Wilmer X mellan 1983 och 1986.

MED NISSE HELLBERG, GITARR/SÅNG, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, den gamla frontlinjen, gitarristen Pelle Ossler (sedan 1986), pianisten Mats Bengtsson (sedan 1989) och nu också Holst var Wilmer X en stor och trygg sextett. Men det hindrade inte gruppen, producenten och skivbolagets smakråd Kjell Andersson, som dessutom gjort omslaget, att bjuda in fler gästartister än någonsin till inspelningarna.
   En tjejtrio i kören, med Titiyo i spetsen, en trio blåsare, med bland annat Nils Landgren, och flera speciella musiker som Carla Jonsson, gitarr, Thomas Haglund, fiol, Jesper Lindberg, dobro/steelguitar, Matts Alsberg, kontrabas, och förre Docenterna-sångaren Mats Möller (som var trunkbärare åt Wilmer X tidigt 80-tal...) gjorde hela "Mambo feber"-produktionen till en magnifik fest.
   Största namnet i gästlistan var Peps Persson som gör duetten "Perssons gård" tillsammans med Nisse Hellberg och spelar ett långt och blixtrande gitarrsolo på en låt som också innehåller ett dragspelsolo. På slutet av låten försöker Peps på klingande skånska förklara vägen till Perssons Gård.
   Samarbetet med Peps fortsatte samma år med en konsert som resulterade i både ett tv-program och den halvakustiska liveplattan ”En speciell kväll”. Och 1994 gjorde Peps och Nisse duettskivan "Röster från södern".
   Med alla dessa gästartister på "Mambo feber" kunde det kanske uppfattas att Wilmer X höll på att gå utanför sitt gamla trygga sound men hela skivan är en sensationellt jämn avhandling av rockmusikens grundläggande rötter. Att gruppen är Sveriges svar på Rolling Stones hörs på flera låtar. Med sin ruffiga rock, stänk av country och bluesdofter, med tjejkörer och blås går det inte att låta bli att jämföra med "Exile on Main Street", ett annat klassiskt dubbelalbum.
   Som vanligt lånar Nisse och Wilmer X från rockhistorien. Nämnda Stones, Chuck Berry och Bo Diddley tillhör de obligatoriska namnen men jag hör också Beatles och Dire Straits på några spår.
   Men mest av allt är det givetvis Wilmer X i högform på "Mambo feber". Från den rockabillyvrålande "Sex kvinnor på ett tåg" via countrysmäktande "En hel värld hemifrån" till underbart poppiga "Hon tar till vapen".
   "Jag är överväldigad", avslutade jag min recension i Nerikes Allehanda 19 mars 1991 och jag kan understryka den känslan än i dag.

YouTube: Titellåten med Wilmer X:


/ Håkan

"Moneybrother" gav allt på svenska

Postad: 2014-04-06 16:58
Kategori: Live-recensioner



ANDERS WENDIN
East West Sushi, Örebro 4 april 2014
Konsertlängd: 22:07-22:49 och 23:03-23:45 (84 min)
Min plats: 5 meter till höger om scenen.


Fredagskvällens konsert med Moneybrother, förlåt Anders Wendin, på ett utsålt, trångt och fullpackat East West Sushi kan mycket väl ha varit hans mest personliga spelning i Örebro. Staden har funnits med på de flesta turnéplaner genom åren. Jag har upplevt en handfull konserter, men långtifrån alla, men premiärkonserten under hans riktiga namn hade allt ett personligt framträdande kräver.
   För bara några veckor sedan kom Wendins första skiva under eget namn, "Dom ska få se vem dom roat sig med", där han för första gången framför egna svenska låtar. På sitt eget språk blir texterna givetvis mycket mer personliga men jag har ännu inte riktigt smält hans förvandling från engelskspråkig rock/soulsångare till svensk singer/songwriter. Tradition och rutin väger tungt i såna här sammanhang.
   Men Wendin vet vad show är, vet att leverera, bjuda på sig själv i mer än 100 procent och kan dessutom höja stämningen i en lokal med sin blotta närvaro och några smarta temperaturhöjande mellansnack. Och med den arsenalen i bakfickan och ett fullt svängigt kompband bredvid och bakom sig på den i sammanhanget lilla scenen kunde ingenting gå fel på konserten. En konsert som uteslutande framfördes på svenska med nya skivan som en grund i repertoaren.
   Från första till sista låt, som råkade vara senaste albumets första och sista låt, var det ett taggat tajt band som bjöd på både underhållning och lyhörda arrangemang. Och längst fram den ödmjuka Wendin som var så tacksam för publikresponsen och förvandlade sushirestaurangen till en mörk het rockklubb för en kväll.
   Kompbandets sammansättning hade naturligtvis en stor del i den här lyckade konserten. Där kända profiler som blåsduon Gustav Bendt och Viktor Brobacke, som också gjorde stora insatser vid sångmikrofonen, trummisen Magnus "Norpan" Eriksson och basisten och inte minst sångaren Henrik ”Kisa” Nilsson, gav nykomlingarna i gänget, Magnus Stinnerbom på gitarr och andra stränginstrument (fiol!) och klaviaturtjejen Mikaela Hansson som också sjöng, en underbar start.
   Majoriteten av scenmaterialet var alltså hämtat från det aktuella albumet men eftersom låtarna på svenska var kvällens uteslutande tema fanns det även plats för några låtar från "Pengabrorsan"-skivan där Moneybrother och andra hade skrivit svenska texter till utländska låtar. Bland annat petade han som sista låt i första avdelningen in den tämligen obskyra extrabonuslåten från coverskivan, "Bara ett fån gör så mot sig själv", som alltså är Wendins tolkning av Arthur Prysocks "Only a fool breaks his own heart". En låt som är känd från Nick Lowes senare skivor.

/ Håkan

Jubileumsdag för svensk pop

Postad: 2014-04-06 14:21
Kategori: Blogg



Idag jubileras det - på många fronter. För det första är det idag 40 år sedan ABBA vann den historiska segern i Eurovision Song Contest i Brighton med "Waterloo". Och för det andra är det idag exakt 40 år sedan Björn Skifs, under artistnamnet Blue Swede, toppade den prestigefyllda USA-listan med "Hooked on a feeling". Superprofessionellt marknadsförda ABBA mot den hemkära och jordnära dalmasen Björn Skifs gjorde förutsättningarna för internationell lansering helt olika.
   ABBA-managern Stikkan Anderson tryckte bara på en knapp och ABBA-skivorna fanns tillgängliga i snart sagt alla länder medan den helt överraskande Skifs-framgången fick en skral uppföljning.
   ABBA-vinsten upplevde jag naturligtvis live via tv-sändningen den där lördagen i början på april 1974 och jag fick några dagar senare smaka på Björn Skifs så kallade stjärnstatus när han besökte Örebro för en konsert tillsammans med sitt Blåblus på Prisma.
   Det låter idag helt absurt men när Skifs eller Blue Swede toppade USA-listan var de ute på en vanlig enkel Sverige-klubbturné och ingen kunde bryta de engagemangen. Inte ens den redan planerade sommarturnén i folkparkerna gick att ändra på.
   Bara 11 dagar efter förstaplatsnoteringen satt jag och intervjuade Björn, just då USA:s (kanske världens) hetaste artist, en trappa ned på Prisma i Örebroi där de skulle uppträda.
   En jordnära dalmas, med minst två fötter på jorden, förklarade lite försynt att det trots allt var viktigare att ”göra rätt för sig” i Sverige innan USA väntade.
   - Jag har inte hjärta att svika de svenska folkparkerna i sommar, sa han till mig då.
Därför blev Blue Swede en klassisk one hit wonder med sin speciella version av "Hooked on a feeling". De följde visserligen upp den hitlåten med nya singlar och nya coverlåtar, "Silly Milly" och "Never my love", men namnet Blue Swede föll snabbt i glömska.
   Och till Melodifestivalen 1975 hade Björn Skifs och producenten Bengt Palmers (eller Ben GT Palmers som han kallade sig i USA...) snickrat ihop "Michelangelo" och den utländska marknaden var ett glömt kapitel.
   Kring Skifs framgångar med "Hooked on a feeling" uppstod det en liten storm i ett vattenglas när engelsmannen Jonathan King hävdade sin rätt till arrangemanget av "Hooked on a feeling". Låten var ursprungligen en hit 1968 med den amerikanske sångaren B J Thomas som med sin tämligen konventionella version nådde 5:e-platsen på USA-listan.
   1971 gjorde King en ny, helt annorlunda och lite lustig version av hitlåten "Hooked on feeling", adderade "ooga ooga ooga chacka"-hooken till refrängen, och fick en mindre hit i England, plats 23. När Blue Swedes skiva började klättra på listorna i USA, i februari 1974, släppte King på nytt sin version men fick ingen större uppmärksamhet.

/ Håkan

Publiken på fötter

Postad: 2014-04-04 07:57
Kategori: 80-talskonserter



På slutet av 70-talet fick skamusiken en stor revival i England. Det ledande bandet var The Specials men The Selecter var inte långt efter. Och även Madness tillhörde inledningsvis skagenren. Tidigt 1980 hade The Selecter albumdebuterat med "Too much pressure". Inför nästa album, "Celebrate the bullet" (februari 1981), och turnén som inkluderade Sverige hade gruppen bytt två medlemmar.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 1980.

THE SELECTER
Konserthuset, Örebro 2 december 1980


Skamusikens intåg i Örebro skulle ledas av engelska Selecter vid gårdagens konsert på Örebro Konserthus. Själv gick jag till konserten med förkylning i kroppen (höstvädret i London förnekar sig inte) och lokalen var överraskande bara halvbesatt så förutsättningarna var inte de allra bästa för Selecter.
   Men ingen var gladare än jag när det snabbt tände till i publiken som också inspirerade gruppen och dess otroliga sångerska Pauline Black till stordåd. Hon behövde bara fråga om publiken tänkte sitta länge innan en av årets stora publikkonserter satte igång.
   Pauline Black, klädd i - vitt, fick snabbt upp det unga Örebro på fötter med de välkända skarytmerna som var oemotståndligt knäckande.
   Den riktiga extasen orsakade naturligtvis de redan kända albumlåtarna och formidabla hits som "Missing words", "On my hero", "Three minute hero" och "Too much pressure" då det vid samtliga tillfällen hoppade upp danslystna ungdomar på scenen - utan att bli nedknuffade. Strongt gjort.
   Pauline Black studsade omkring oförtröttlig medan hon omgav sig av sex konfirmationskostymer som gjorde det mesta rätt utan större åthävor. Musikaliskt kretsade det kring hjärnan Neol Davies intelligent avvaktande gitarr. Det är hans låtar som lagt grunden till Selecters särställning bland de engelska skagrupperna.
   Publiken var inte lika kaotiskt upprymda inför det nyskrivna materialet, hämtat från ett kommande album. Men man kunde hitta klassiker även där.
   Selecters besök i Örebro kom egentligen i ett olyckligt läge då gruppen bytt två medlemmar och knappast spelat några konserter tillsammans men gårdagskvällens konsert bevisade tydligt det motsatta. Det var kul, det var roligt och det var en klockren triumf.

Compton Amanor: gitarr
Charley H. Bembridge: trummor
Pauline Black: sång
Neol Davies: gitarr
Arthur "Gaps" Hendrickson: sång
James Mackie: keyboards och saxofon
Adam Williams: bas

/ Håkan

I fint sällskap

Postad: 2014-04-03 20:14
Kategori: Blogg



/ Håkan

Två Mickey Jupp-återutgivningar

Postad: 2014-04-03 07:50
Kategori: Skiv-recensioner

Som jag redan redovisat fick jag en stor Mickey Jupp-revival för en dryg månad sedan när vi besökte hans hem i Cumbria sedan över 30 år tillbaka, firade hans 70-års och fick uppleva en festlig konsert som avslutning. Åtskilliga decenniers lyssnande på hans skivor, lika lång tids intresse kring hans låtar, ett stundtals okritiskt förhållande till hans skivor och en grundmurad fascination över hans långa liv fick mitt gamla pubrockhjärta att slå dubbelslag. Samtidigt fick jag i min hand (tack, Lasse Kärrbäck!) två snygga Jupp-återutgivningar som släpptes i höstas utan att jag riktigt var på hugget då.
   Albumen "Long distance romancer" (Chrysalis, 1979) och "Oxford" (Line, 1980) tillhör inte Jupps musikaliskt mest uppmärksammade skivor, omdiskuterade och delvis ifrågasatta när de ursprungligen släpptes, och jag minns hur jag själv tog emot skivorna med blandade och nästan negativa känslor. Därför blev det än mer intressant och med oväntat stor nyfikenhet jag vecklade ut de grymt snygga återutgivningarna på det tyska skivbolaget Repertoire, läste de initierade och spännande texterna om tiden runt de båda skivorna och med stor spänning lät cd-spelaren ta hand om skivorna.

MICKEY JUPP: Long distance romancer (Repertoire)
Innan jag lyssnar på nyutgåvan läser jag med förvånande ögon i rocktidningen Larm (1983) där Lennart Persson, kungen bland alla rockkritiker, höjer det här albumet till skyarna. Jag citerar: "För mig är det här Jupps bästa LP sedan Legends andra, helt utan konkurrens. Låtarna är oantastliga, därtill fyllda av banal och mellanmänsklig visdom av ett slag som Juypp är mästare på. Han sjunger MAKALÖST, Lol Cremes och Kevin Godleys produktion är lyhörd-fräck när den ska vara fräck och försiktig när den ska vara försiktig - och inställd på att till fullo framhäva både låtarna och rösten".
   Det är ord som jag tar med mig inför den nya kontakten med skivan som jag hösten 1979 beskrev som ett alldeles för studioinriktat och hopplöst påkostat album med trollkarlarna Creme/Godley (ex-10cc) i producentstolarna. Valet av producenter var resultatet av att Jupp överraskande hade en förkärlek till 10cc-soundet men ett annat förslag till producent var Dave Edmunds... Då hade skivan och soundet med stor säkerhet varit annorlunda.
   Min ursprungliga och genomgående skepsis för hela "Long distance romancer" bottnar ju väldigt mycket i den då nya versionen av en låt, "Switchboard Susan". Jämfört med det Rockpile-intensiva arrangemanget, som gjordes i samband med "Juppanese"-inspelningarna och senare hamnade på Nick Lowes "Labour of lust", gjordes låten här nästan som en protest till den raka hitlåt som Lowe hade levererat på våren 1979.
   Med full respekt för Mickeys beslut just då, säkert påverkad av Creme/Godley, kan jag nog inte betrakta versionen på "Long distance romancer" som mer än "intressant". Nämnda låt hamnade dessutom i extra fokus eftersom hela albumtiteln är hämtad från en central textrad ur "Switchboard Susan".
   Med all bakgrund på bordet, tiden har läkt många sår och med framförallt ett nyfixat ljud framstår "Long distance romancer" nu i en bättre dager. Med flera höjdpunkter på det låtmässiga området och accepterar man den ofta förekommande suggestiva känslan i materialet på skivan är albumet mer än intressant. Det är svårt att inte tycka någonting om varje låt.
   "You made a fool out of me" med 10cc-körer och brötig Andy Mackay-saxofon, Bo Diddley-ekande "Chevrolet" doftar Jupps älskvärda 50-tal och "Barbara" är en fin avklädd kärlekslåt på elpiano.
   På "You know what I mean" är Jupp tillbaka som klassisk rocksångare på 50-talet som producenterna försöker liva upp med doowop-röster som nervöst studsar mellan högtalarna. "True love" är nästa älskade koncept för Jupp, Fats Domino-piano. En vacker låt som växer i suggestiv intensitet men går också över gränsen till överarbetat arrangemang.
   "Politics" med jazzgitarrintro och sedan en overklig mix av rap och doowop där Mickey reciterar texten till ett jazzigt arrangemang. Totalt försumbar.
   Elpianoromantiken i "Hard times" har däremot ett relativt sparsmakat arrangemang medan "Switchboard Susan" har ett stötigt och segt tempo. Mickey kanonsjunger den delvis nya texten men saxofonen har en omotiverad huvudroll och det artrock-influerade gitarrsolot suger. Även "I'm in control" tillhör skivans tveksamheter i sin skumma och lätt reggaeinfluerade form. Det långa experimentella, som om Sly & Robbie var i studion, gör inte saken bättre.
   Slutet är ändå gott med den akustiska gitarrballaden "Make it fly" dekorerad med en fin orgel. Ömsint sång och låten verkar fri från större Creme/Godley-påverkan.
   Bonuslåten "Rooms in your roof" är hämtad från en senare singel som är producerad av Pete Wingfield men Creme/Godley får credit även för den på återutgivningen.


MICKEY JUPP: Oxford (Repertoire)
Efter Stiff- och sedan Chrysalis-kontrakten tappade England intresset för Mickey Jupp. I alla fall på de engelska skivbolagen. "Oxford" gavs aldrig ut i England, däremot i Tyskland - och i Sverige på den då prestigefyllda skivetiketten Smash. Där blev Jupp en i gänget bland Nick Lowe, Elvis Costello, och Joan Jett (!) men också svenska namn som Problem och Linus & his Band.
   Men det är den tyska utgåvan från 1980, på Line, som har stått modell till återutgivningen. Kreativt kanske inte "Oxford" tillhör Jupps förnämsta skivor, inga direkta klassiker i låtmaterialet, men en jämförelse mellan ljudet på det undermåliga vinyloriginalet och den uppfräschade återutgivningen är som natt och dag ljudmässigt.
   Originalet var begränsat producerat, av bröderna Gavin och Iain Sutherland (felstavat "Ian" på både originalet och nya återutgivningen) och mixningen var rena katastrofen. Burkigt ljud, sången nedmixad och gitarren hördes egentligen bara på tre låtar. 2014 är det fortfarande uppenbart att "Oxford" är en lågbudgetproduktion men redan på första låten "Blues on their own" är det tätt, tungt och rockigt.
   Komptrion bakom Jupp framstår plötsligt som ett fungerande band. Trummisen Bob Clouter från Legend-tiden, basisten Dave Bronze från Jupps hemtrakter i Essex och förre Hookfoot-gitarristen Ian "Chuck" Duck var identiska med Jupps liveband vid den här tidpunkten. Och det hörs.
   Även Mickey Jupps jordbävning till röst får ju här ett helt annat utrymme än på originalet. Som på den jordnära "Don't talk to me" och Fats Domino-flörten "Junk in my trunk", de enda två låtarna från den här skivan som officiellt gavs ut i England (på en Stiff-distribuerad singel).
   I sedvanlig stil doftar det väldigt mycket gammal och dammig rock om Jupps låtar här. "Monty Bronte and the sisters" kunde ha varit Elvis Presley 1958, på "Technique" sneglar han ännu längre bort till 30-talet och klassisk music hall och "Homework" är inte bara en traditionell men också tråkig blueslåt.
   Däremot finns det några snygga ballader som höjer helhetsintrycket av skivan. På "Soon enough for me" spelar han känslig synt och körar sig själv snyggt och "Even for you" har en emotionell touch som bara Jupp kan skapa.
   "Poison girls" är det perfekta finalnumret på skivan som saknar bonusspår. I det nya ljudet svänger det verkligen om det Rockpile-anpassade sound. Fullt rockös och ett mästerligt gitarr-solo.

/ Håkan

Covers: Nilsson

Postad: 2014-04-02 07:59
Kategori: Cover-skivor

NILSSON: Nilsson sings Newman (RCA, 1970)

Den här skivan har stått och gömt sig länge i mina vinylhyllor strax bredvid Willie Niles andra album "Golden down". Dels är den gjord på stenåldern i det sena 60-talet och dels är den musikaliskt tämligen oprofilerad. Men rent innehållsmässigt är skivan fylld med unika ögonblicksbilder ur två tidiga karriärer. Här möts en up-and-coming-artist (Nilsson) och en snart legendarisk låtskrivare (Randy Newman) och jag skulle vilja beskriva det jag hör som när två genier möts men jag hör bara en hyfsad sångare som sjunger utkast till starka sånger. Hade jag inte vetat bättre skulle jag tro att det är regelrätta demoinspelningar.
   Nilsson, eller Harry Nilsson (hans farfar och farmor kom från Sverige) som hans fullständiga namn var, hade visserligen fått en hit 1969 med "Everybody's talkin'" från filmen "Midnight cowboy" men det skulle dröja några år innan han skulle uppmärksammas av den stora publiken. Så i januari 1970, när den här skivan släpptes, var han tämligen okänd.
   Ganska okänd var vid den här tidpunkten också Randy Newman, låtskrivaren som hade inlett sin artistbana 1968. Men innan dess hade hans låtar fått spridning genom andra artister som Gene Pitney, Cilla Black, Manfred Mann, Alan Price Set och Dusty Springfield. Newman skivdebuterade alltså 1968 och från hans första album hämtades tre låtar till Nilssons skiva som enbart innehåller Newman-låtar.
   I övrigt på Nilssons skiva är det låtar som andra artister redan hade spelat in originalen till, av vilka Ella Fitzgerald måste anses vara det mest legendariska namnet. Men två låtar fick Nilsson direkt av Randy som dessutom spelar piano på hela skivan och är den enda musikern som fått officiell credit. Han figurerar också på det tecknade omslaget där Nilsson skjutsar Randy som sitter i baksätet på en bil. Ett omslag ritat av Dean Torrence, ena halvan av surfduon Jan & Dean, som efter artistkarriären blev uppskattad grafisk designer.
   "Nilsson sings Newman", tio låtar med en total spellängd på 25:17, är som sagt en ganska lågbudgeterad produktion. Ofta bara piano i kompet och arrangemangen är musikaliskt enkla där mer resurser har satsats på röster, körer och små komiska detaljer.
   Det är inte bara musikaliskt som det ekar demo om skivan. Även låtmässigt är det på en experimentell nivå och de redan etablerade låtarna "Love story" och "So long dad", som hade varit hits med Alan Price Set och Manfred Mann, befinner sig i en egen division.
   Randy Newman skulle senare under sin artistkarriär bli känd för sina ironiska/komiska texter, "Short people" (1977) bland annat, men gör redan här i låten "The beehive state" en liknande "attack" på några amerikanska stater som Kansas och Utah.

1. "Vine St." – 2:50
1967. Från albumet "Song cycle" med Van Dyke Parks.
2. "Love Story" – 3:39
1967. Singel med The Brothers.
3. "Yellow Man" – 2:16
1969. Från albumet "Ella" med Ella Fitzgerald.
4. "Caroline" – 2:05
Original.
5. "Cowboy" – 2:48
1968. Från albumet "Randy Newman".
6. "The Beehive State" – 2:04
1968. Från albumet "Randy Newman".
7. "I'll Be Home" – 2:35
Original.
8. "Living Without You" – 2:35
1968. Från albumet "Randy Newman".
9. "Dayton, Ohio 1903" – 1:50
1969. Singel med Wayne Fontana.
10. "So Long Dad" – 2:35
1967. Singel med Manfred Mann.

/ Håkan

Weeping Willows bästa tid är nu

Postad: 2014-04-01 11:12
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2014.

WEEPING WILLOWS
Hjalmar Bergman teatern, Örebro
30 mars 2014
Konsertlängd: 18:00-19:24 (84 min)
Min plats: rad 10 plats 311


Efter sju års paus är det numera slimmade Weeping Willows tillbaka, bättre än kanske någonsin. Nya skivan heter "The time has come" och tiden är verkligen mogen för en comeback. På skiva har det alltid ekat mycket nostalgi om det här bandet, som musikaliskt har sina rötter i Roy Orbison och vemodig gråtmild pop, men på scen i söndagskväll var det nu som gällde. Visserligen inleddes konserten med Frank Sinatras introlåt "Willow weep for me" ur högtalarna men det lät sedan otroligt imponerande, tajt och fräscht om den återförenade kvartetten plus gästbasist.
   Den forna sextetten har alltså krympt i omfång lagom till återföreningen med de fyra originalmedlemmarna i centralt viktiga roller. På sidorna var det gitarristerna Niko Röhlcke och Ola Nyström där Röhlcke var den flexible som spelade både akustisk och elektrisk gitarr plus keyboards och steelguitar. I mitten satt motorn i bandet, trummisen Anders Hernestam, och var både kattmjuk och kraftfull när så behövdes och längst fram vid mikrofonen regerade sångaren Magnus Carlson. Tillfällige basisten Anders Kappelin, från Club Killers, blev en oväntat mäktig ryggrad i Weeping Willows 2014-sound.
   Under konserten blev det märkvärdigt uppenbart hur tidlöst gruppens sound och arrangemang är. Scenrepertoaren hade hämtats från gruppens alla fem album, med lite koncentration på den senaste skivan, och allt utformades så fint och naturligt efter samma gemensamma musikaliska mall.
   På vissa spelningar under turnén utökas bandet med en symfoniorkester men det var inget vi saknade i Örebro. Med fem professionella män i bästa form krävdes det inga stora svulstiga arrangemang för att få fram de storslaget vemodiga känslorna, de sanslöst vackra melodierna och det där typiska Weeping Willows-soundet. Och längst fram i motljuset stod en liten man med en stor och välartikulerad röst och sjöng hjärtslitande textrader utan att det blev det minsta patetiskt.
   Sveriges balladtätaste band lyckades också med den svåra konsten att skapa variation och omväxling i en konsert som på några låtar gick från steelgitarrballaden "Blue and alone" till den Morrissey-doftande elektriska rocklåten "Stairs". Och däremellan ännu en vemodig explosion med "While I'm still strong".
   I svarta skjortor och svarta kavajer är nog Weeping Willows också Sveriges elegantaste band. En smakfull stil som också smittade av sig på de flesta arrangemangen. Där några låtar i det nya artilleriet, "(We're in) Different places" och "It takes a strong heart to love" (båda tillhörde kvällens extralåtar), tenderar att bli nya klassiker i Weeping Willows-repertoaren.
   Sedan avslutade bandet med en av sina mest kända ballader, "So it's over", och efter det var konserten naturligtvis över redan efter 84 minuter. Och till tonerna av John Lennons "Love" lämnade vi teatern fullkomligt nöjda.

Låtarna:
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extralåtar:
It takes a strong heart to love
(We're in) different places
So it's over

/ Håkan

"Idiots hill"

Postad: 2014-04-01 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



BASKO BELIEVES
Idiot's hill
(Rootsy)


Falkenbergssonen Johan Örjansson har verkligen växlat spår. Med sitt band levererade Johan både på skiva och scen personlig poprock, med vissa kommersiella inslag, men nu har han gått vidare med sikte på USA och tillsammans med några amerikanska lekkamrater spelat in en skiva i Denton, Texas. I den förvandlingen passade han på att byta namn och bli singer/songwriter eller lågmäld rockartist.
   På Live At Heart i höstas hade han lite svårt att presentera det nya projektet men nu tillsammans med några ofta lågprofilerade musiker framträder låtarna och soundet med tydliga kvalitéer. Låtar som jag då uppfattade som introverta har nu fått vingar.
   Johan har uppenbart inte sökt kommersiella lösningar med sin nya musik. Låtar och arrangemang bygger hellre på atmosfär och personlighet än catchy refränger eller spektakulära detaljer. Inledningen på skivan är nästan i hemligaste laget med instrumentala "In a glade". En tvekande akustisk gitarr, ett planlöst nynnande och långa pauser mellan ackorden. Ingen knockoutstart men en atmosfärisk och meditativ början på en skiva som växer och växer.
   Det är i stort sett Israel Nash Gripkas musiker som kompar Johan och har producerat skivan. Tillsammans har de funnit ett eget anspråkslöst sound som via små medel bygger upp arrangemangen till mer eller mindre magiska nivåer. Ibland, folkmusikkänslan i "Going home" och blåsarrangemanget i "The waiting", omfamnas jag av en omedelbar känsla men ofta rör sig arrangemangen bland dunkla och svåranalyserade ljud som behöver sin tid i öronen.
   Just blåsarrangemangen höjer känslan på några låtar och får mig nästan att dra paralleller med Van Morrison under hans storhetstid på 70-talet. Som i "Rain song" som doftar mer Memphis än Texas.
   Det finns en tunn skiljelinje mellan personlig och självupptagen. Ibland irrar Johan runt bland det svåra och karga, "Archipelago winds" är ett sånt ögonblick, men det är värt att söka höjdpunkterna på den här skivan för tillfredsställelsen blir desto större när låtar som "The wolves" och "Leap of faith" dyker upp i högtalarna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2014 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.