Blogginlägg

Weeping Willows bästa tid är nu

Postad: 2014-04-01 11:12
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2014.

WEEPING WILLOWS
Hjalmar Bergman teatern, Örebro
30 mars 2014
Konsertlängd: 18:00-19:24 (84 min)
Min plats: rad 10 plats 311


Efter sju års paus är det numera slimmade Weeping Willows tillbaka, bättre än kanske någonsin. Nya skivan heter "The time has come" och tiden är verkligen mogen för en comeback. På skiva har det alltid ekat mycket nostalgi om det här bandet, som musikaliskt har sina rötter i Roy Orbison och vemodig gråtmild pop, men på scen i söndagskväll var det nu som gällde. Visserligen inleddes konserten med Frank Sinatras introlåt "Willow weep for me" ur högtalarna men det lät sedan otroligt imponerande, tajt och fräscht om den återförenade kvartetten plus gästbasist.
   Den forna sextetten har alltså krympt i omfång lagom till återföreningen med de fyra originalmedlemmarna i centralt viktiga roller. På sidorna var det gitarristerna Niko Röhlcke och Ola Nyström där Röhlcke var den flexible som spelade både akustisk och elektrisk gitarr plus keyboards och steelguitar. I mitten satt motorn i bandet, trummisen Anders Hernestam, och var både kattmjuk och kraftfull när så behövdes och längst fram vid mikrofonen regerade sångaren Magnus Carlson. Tillfällige basisten Anders Kappelin, från Club Killers, blev en oväntat mäktig ryggrad i Weeping Willows 2014-sound.
   Under konserten blev det märkvärdigt uppenbart hur tidlöst gruppens sound och arrangemang är. Scenrepertoaren hade hämtats från gruppens alla fem album, med lite koncentration på den senaste skivan, och allt utformades så fint och naturligt efter samma gemensamma musikaliska mall.
   På vissa spelningar under turnén utökas bandet med en symfoniorkester men det var inget vi saknade i Örebro. Med fem professionella män i bästa form krävdes det inga stora svulstiga arrangemang för att få fram de storslaget vemodiga känslorna, de sanslöst vackra melodierna och det där typiska Weeping Willows-soundet. Och längst fram i motljuset stod en liten man med en stor och välartikulerad röst och sjöng hjärtslitande textrader utan att det blev det minsta patetiskt.
   Sveriges balladtätaste band lyckades också med den svåra konsten att skapa variation och omväxling i en konsert som på några låtar gick från steelgitarrballaden "Blue and alone" till den Morrissey-doftande elektriska rocklåten "Stairs". Och däremellan ännu en vemodig explosion med "While I'm still strong".
   I svarta skjortor och svarta kavajer är nog Weeping Willows också Sveriges elegantaste band. En smakfull stil som också smittade av sig på de flesta arrangemangen. Där några låtar i det nya artilleriet, "(We're in) Different places" och "It takes a strong heart to love" (båda tillhörde kvällens extralåtar), tenderar att bli nya klassiker i Weeping Willows-repertoaren.
   Sedan avslutade bandet med en av sina mest kända ballader, "So it's over", och efter det var konserten naturligtvis över redan efter 84 minuter. Och till tonerna av John Lennons "Love" lämnade vi teatern fullkomligt nöjda.

Låtarna:
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extralåtar:
It takes a strong heart to love
(We're in) different places
So it's over

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2014 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.