Blogginlägg från mars, 2014

90:#7 Painted from memory

Postad: 2014-03-31 07:58
Kategori: 90-talets bästa

ELVIS COSTELLO with BURT BACHARACH: Painted from memory (Mercury, 1998)

I en sådan här personlig favoritlista över de 90-talsalbum som jag rankar som bäst finns det självklart inga musikaliska begränsningar. Därför är det med glädje jag vill presentera Burt Bacharach som när veckans aktuella album släpptes, i september 1998, hade fyllt 70 år. Känd för en oändlig rad framgångsrika popschlager på 60-talet. Ett legendariskt namn som här möter ett annat exklusivt namn från en helt annan generation, Elvis Costello. Mötet resulterar i ett klassiskt samarbete som tillhör topparna i de båda artisternas långa karriärer.
   Mötet på 90-talet mellan den amerikanske 70-årige popschlagerfantomen och den engelske 44-årige poprockikonen var trots allt inte så ologiskt som det kan tyckas. Under sina 20 år i strålkastarskenet hade Costello visats sig ha en stor ambition att söka sig utanför den trånga poprockbranschen. Under några år tangerade han både country ("Almost blue"), folkmusik (Pogues), jazz (John Harle/Rob Wasserman/Bill Frisell) och till och med klassisk musik (Brodsky Quartet). Och unika samarbeten har varit flitigt förekommande i hela hans karriär. Som exempelvis när han i slutet på 80-talet började skriva låtar tillsammans med Paul McCartney.
   Så det var ändå inte överraskande att samarbetet med Bacharach kom igång och vi ska komma ihåg att redan i Costellos tidiga karriär förekom det Bacharach-låtar i repertoaren. Han gjorde exempelvis ”I don’t know what to do with myself” redan på Stiff-turnén 1978. Men 1998 handlade det uteslutande om ett helt nytt samarbetsprojekt med nyskrivna låtar och nyproducerad musik. Ett samarbete som tog fart redan 1996 när paret till filmen "Grace of my heart" skrev och spelade in en låt, "God give me strength".
   Burt Bacharach är ett namn som har funnits i mitt medvetande sedan tidigt 60-tal. Svartvita tv-bilder på en man som med energi och passion dirigerade sin orkester och sedan skrev rent oförglömliga hits som ofta levererades av Dionne Warwick men även Dusty Springfield och Cilla Black. Bacharach personifierar på sätt och vis mitt schlagerintresse.
   När jag lyssnar på "Painted from memory" kommer alla minnen tillbaka men här finns inte den enkla slagkraftiga popmusiken, inga kvalitetsstämplade schlagermelodier, och allt kan nog i sin helhet beskrivas som ganska pretentiöst men jag älskar varje sekund. Jakten på den perfekta refrängen kan ibland bli lite hopplös. Men den där väntan, tomrummet mellan den perfekta trumpetstöten och en magisk sista refrängtextrad, kan också vara fascination.
   Bokstavligen står det inte på skivan, där alla låtar är signerade Bacharach-Costello, vem som har skrivit musik och text men det bör rimligtvis betyda att Bacharach står för melodierna och den ordsäkre Costello står för texten. Poesi som inte direkt slumpartat ibland väcker minnen av äldre Bacharach-hits från en tid när texterna ofta skrevs av Hal David. "This house is empty now", från nya skivan, kan väl Costello knappast ha skrivit texten till utan att tänka på "A house is not a home" (1964).
   Starten på "Painted from memory" med"In the darkest place" symboliserar hela albumets smygande karaktär. Lugn dramatik med små bokstäver och vemod i all melodisk prakt. "Toledo" har de där typiska (Tijuana Brass?) trumpeterna, eller är det flygelhorn, med svala men koncentrerade körer. En catchy refräng förtäckt i ett svepande arrangemang.
   Allt på skivan är inte melodiskt glänsande men då tar jag mitt lyssnande in i en annan värld där jag uppskattar Costello-röstens djup, ett fiolsolo, ett Steely Dan-intro, stråkarrangemang som pumpar på och en överlag välproducerad skiva med enbart intressanta ögonblick.
   Finalen på skivan är mer perfekt än något annat. "God give me strength" doftar så mycket 60-tal. Ett sex minuter långt mästerverk som faktiskt avslutar "Painted from memory"-albumet. Costellos dallrande vibrato och Bacharachs hypnotiska trumpeter och stråkar i en sugande dramatisk melodi som aldrig lämnar hjärnan. Så är den ju hämtad från en film som handlar om låtskrivare som satt i ett hus (Brill Building) och skrev låtar på löpande band som en gång Bacharach gjorde.

"Toledo" live med Elvis Costello, Burt Bacharach och en orkester:


/ Håkan

Richard Lindgrens intima föreställning

Postad: 2014-03-30 14:27
Kategori: Konserter



Alla bilder: Anders Erkman

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Stadsträdgården, Örebro 28 mars 2014
Konsertlängd: 19:17-20:17 och 20:40-21:37 (60+57 min = 117 min)
Min plats: Sittande ca 4 m från scenen.


Lika barn leka bäst, som det så vackert heter, blev ett talande tema för fredagskvällen när Malmös singer/songwriter Richard Lindgren (eller hur det nu stavades på biljetten...) ännu en gång besökte Örebro. Olle Unenge och Richard betraktar sig inofficiellt som bröder och har musikaliskt många gemensamma beröringspunkter. Därför trivs de tillsammans och därför fungerar det så ypperligt när de befinner sig samtidigt på samma scen.
   Richard är den spontana artisten som sällan i förväg kan planera sin konsert vilket förutsätter att band eller i det här fallet medmusiker Unenge har samma flexibla och ytterst skickliga kunnande att följsamt ge Richard den musikaliska uppbackningen. Så var det under den tio dagar långa Italienturnén i februari då en annan örebroare, banjospelaren Simon Nyberg, reste med Richard och så var det inte överraskande också i fredags i Stadsträdgården.
   Låtlistor är inte Richards bästa gren och resulterar sällan i genomtänkta konsertrepertoarer utan tänkbara låtar lagras i bästa fall inne i hans huvud. Det får till följd att spontana grepp och ögonblicksinfluenser plötsligt kan förändra låtordning, resultera i nya texter och helt nyskrivna alster till alldeles levande underhållning där gränser är till för att sprängas och där ingen repertoar är skriven i sten.
   Därför fick Olle hela tiden i fredagskväll vara på sin vakt, lyssna in varje spontant låtval och skickligt kompa på låtar han i vissa fall aldrig hade hört tidigare. Det är sådana förutsättningar som skapar musiker som är fullt koncentrerade och som i Olles fall med ett delikat gitarrspel gav Richard all uppbackning som gick.
   Publikintresset för Lindgren/Unenge-konserten var lite ljummet vilket paradoxalt nog resulterade i ett än mer personligt och långt (nästan två timmar) uppträdande där långa mellansnack, önskemål från publiken och en delvis oväntad repertoar gjorde kvällen helt klart unik.
   Olle inledde med tre sånger som på sätt och vis sammanfattade hans influenser. Han startade med Bert Janschs "Harvest your thoughts of love" där Olles mycket fina gitarrspel kom till sin rätt på allvar. Även på de följande låtarna, en helt nyskriven "Flod på väg" och "Farväl vackra Sara", briljerar han med underbart gitarrspel fast jag mest lyssnar på ord och texter.
   Olles följsamhet under Richards framträdande vid pianot och på gitarr och munspel var ju också något beundransvärt. I en repertoar som hela tiden skiftade form när den pendlade mellan helt nya egna låtar, covers (både kända och okända), en sjok låtar från senaste albumet plus obligatoriska hits som "Five pints and a wink from Gwendolyn" och "From Camden Town to Bleecker Street".
   Repertoaren var som sagt helt oplanerad, "spirit of the heart" som de själva kallade sin egen spontanitet, och inför en liten men begeistrad publik blev det en intim och privat känsla över hela konserten. Där önskemål från publiken på mer piano och låtar som "I wish I had someone to love me" och "Reconsider me" resulterade i än mer magi.
   Som trogen Lindgren-lyssnare var det naturligtvis konsertens nyheter som lockade fram mitt största intresse. "Long time ago" fick sin premiär i höstas men är fortfarande oinspelad. En låt med den gamla vemodiga och molltyngda Lindgren-prägeln liksom de helt nyskrivna "Trouble in the garden" och "Song for Claudia", båda framförda på piano.
   Den sistnämnda låten skrevs i Italien och är en tramslåt enligt Richard men blev en YouTube-favorit under hans turné där. Bakom pianot växte låten till något mer personligt vilket också gäller Jimmie Rodgers-låten "My blue eyed Jane" inspirerad av Bob Dylans version från tributeskivan "The songs of Jimmie Rodgers".
   En annan låt med Dylan-anknytning är Richards tolkning av "Tomorrow is a long time" som han normalt brukar framföra på både engelska och svenska ("Men bara om min älskade väntar") men gjorde nu, till närvarande flickvännen Anitas förtjusning, två hela versioner efter varandra.

Låtarna:
Harvest your thoughts of love
Flod på väg
Lilla vackra Sara
Long time ago
My blue eyed Jane
Drunk on arrival
Five pints and a wink from Gwendolyn
Dead man
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
Reconsider me
From Camden Town to Bleecker Street

Paus

Trouble in the garden
Song for Claudia
I want you
Walk on the wild side
I wish I had someone to love me
Driftwood
A miracle like you
Guinness song

/ Håkan

Covers: Robbie Williams

Postad: 2014-03-28 07:52
Kategori: Cover-skivor

ROBBIE WILLIAMS: Swing when you're winning (EMI, 2001)

Storbandsjazz finns inte i mina rötter. Och Robbie Williams har bara stundtals lockat mig men jag har förstått att han är en alldeles underbar scenartist. När Robbie går in i studion och gör en klassisk coverskiva med original hämtade från 1928 och framåt är mitt förhandsintresse lite ljummet men ändå nyfiket.
   Det börjar lite lugnt med skivans enda originallåt skriven av Robbie och hans i vanliga fall låtskrivarpartner Guy Chambers. Ett underbart och starkt intro till en skiva som går i väldigt traditionella storbandsjazzspår. Robbie är en utomordentlig sångare men kan ändå inte sätta den riktiga personliga prägeln på det här gamla materialet.
   Då händer det lite mer när Robbie tar in duettpartners, sångare och skådespelare, och rösterna slingrar sig runt varandra och skapar nya ögonblick. Som exempelvis "Somethin' stupid" med skådespelaren Nicole Kidman.
   I mina öron har Robbie och hans medproducent Chambers varit alltför respektfulla när de har försökt tolka de gamla låtarna. Det har aldrig handlat om att sätta en egen prägel på gammalt material.
   Apropå duetter tar naturligtvis "mötet" mellan Robbie och Frank Sinatras gamla inspelning av i "It was a very good year" priset på hela skivan. Och Sinatras gamla sång från 1966 håller verkligen i en jämförelse. Fantastiskt.

1. "I Will Talk and Hollywood Will Listen" (Guy Chambers/Robbie Williams) 3:17
2001. Originallåt.
2. "Mack the Knife" (Marc Blitzstein/Bertolt Brecht/Kurt Weill) 3:18
1928. Skriven till "The Threepenny Opera".
3. "Somethin' Stupid" (with Nicole Kidman) (Carson Parks) 2:50
1966. Singel med Carson & Gaile. Hit med Frank & Nancy Sinatra 1967.
4. "Do Nothin' Till You Hear from Me" (Duke Ellington/Bob Russell) 2:58
1940. Först en instrumentallåt med Ellington och sedan 1944 med sång.
5. "It Was a Very Good Year" (with Frank Sinatra) (Ervin Drake) 4:28
1961. Från albumet "Goin' places" med The Kingston Trio och en hit med Frank Sinatra 1966.
6. "Straighten Up and Fly Right" (Nat King Cole/Irving Mills) 2:36
1944. Singel med The King Cole Trio.
7. "Well, Did You Evah!" (with Jon Lovitz) (Cole Porter) 3:50
1939. För musikalen "Du Barry Was a Lady".
8. "Mr. Bojangles" (Jerry Jeff Walker) 3:17
1968. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
9. "One for My Baby" (Harold Arlen/Johnny Mercer) 4:17
1943. För musikalen "The Sky's the Limit".
10. "Things" (with Jane Horrocks) (Bobby Darin) 3:22
1962. Singel med låtskrivaren.
11. "Ain't That a Kick in the Head?" (Sammy Cahn/Jimmy Van Heusen) 2:27
1960. Singel med Dean Martin.
12. "They Can't Take That Away from Me" (with Rupert Everett) (George Gershwin/Ira Gershwin) 3:07
1937. Fred Astaire i filmen "Shall We Dance".
13. "Have You Met Miss Jones?" (Richard Rodgers/Lorenz Hart) 2:34
1937. För musikalen "I'd Rather Be Right".
14. "Me and My Shadow" (with Jonathan Wilkes) (Dave Dreyer/Al Jolson/Billy Rose) 3:16
1927. Singel med Scrappy Lambert.
15. "Beyond the Sea" (Jack Lawrence/Charles Trenet) 4:32
1946. Originalsingeln "La Mer" med Charles Trenet.

/ Håkan

"Live at Rockpalast"

Postad: 2014-03-27 07:46
Kategori: Dvd-recensioner



ROCKPILE
Live at Rockpalast
(Repertoire)


Livet just nu är inte bara recensioner av nya skivor. Ibland måste jag lyssna/titta ikapp på skivor/dvd:er jag missat av en eller annan anledning. Fick för några veckor sedan några skivor och dvd:er från i höstas, utgivna av det tyska bolaget Repertoire, med intressant innehåll. Jag börjar med Rockpile-konserten från 1980, kommer fortsätta med några Mickey Jupp-nyutgåvor och sedan en Dr Feelgood-dvd med en konsert från 1980.
   Inledningen på den här konserten/dvd:n är obetalbar. Nick Lowe med en cigarett i mungipan och Dave Edmunds sjunger och spelar "Sweet little Lisa" lägger Billy Bremner fina gitarrsolon och sjunger överstämman medan Terry Williams är rena maskinen och motorn i Rockpile bakom sitt minimala trumset. Och ingen saknar för ett ögonblick Albert Lee som spelar det oförglömliga solot på skivversionen av låten.
   Direkt över i "So it goes" med Nick vid mikrofonen med luggen nästan över ögonen. Utan att vila fortsätter de med "I knew the bride" och tempot, drivet och den pardonlösa attacken är direkt knäckande än idag. Först efter tre låtar blir det en kort paus, en snabb andhämtning och några blaserade ord från Nick innan nästa konserthöjdpunkt exploderar, Mickey Jupps "Switchboard Susan".
   Själva tv-sändningen kanske känns lite gammalmodig, kameravinklingarna lite statiska och resurserna överlag lite sparsamma. Men musikaliskt är det ren och skär tv-historia och ett underbart bevis för att Rockpile var rockhistoriens tajtaste band som dessutom ägde en alldeles underbar repertoar. Om jag berättar att femte låten är Graham Parkers "Crawling from the wreckage", som Dave sjunger medan bandet pumpar på frenetiskt utan att en enda takt känns onödig, förstår ni kanske den genomgående höga nivån på liverepertoaren.
   Personligen blir den här dvd:n en oerhört sann tillbakablick till det förflutna ty bara en dryg månad efter den här tyska konserten i januari 1980 kom Dave, Nick och de andra till Sverige för några spelningar. En kort Sverigeturné som faktiskt inleddes i Örebro på ett fullsatt Konserthuset. Här rapporterade jag om det.
   Billy Bremner får sedan sjunga sin "Trouble boys" följd av Dave Edmunds hit med den Elvis Costello-skrivna "Girls talk" med fint Bremner-solo och repertoaren har så långt inte nått en enda svacka. Efter Daves "Three time loser" kommer Nicks "Born fighter" fast det är Billy som sjunger och det står tämligen klart att Rockpile inte bara var en duo i frontlinjen utan tre man som alla hade sina förtjänster. Lägg till rockvärldens tajtaste trummis, Terry Williams, så förstår alla än idag hur mycket vi uppskattade Rockpile på den tiden.
   Sanslöst tempo både i och mellan låtarna och repertoaren radas upp på en hög och fantastisk nivå. Dave presenterar snabbt Mickey Jupps "You'll never get me up in one of those", på skiva först 1981, innan ännu en fantastisk version rullar ut som det mest naturliga i världen.
   Rockpile var inte kända för att förlänga låtar och konserter i onödan så på mindre än en timme hinner bandet med 17 låtar som inte innehåller en enda utfyllnad. Naturligtvis med lite covers på slutet men de gör låtar av Chuck Berry och Jim Ford och några till efter samma okomplicerade modell somde övriga låtarna. Det duellerande solot mellan Billy och Dave i "Promised land" är nästan konsertens enda utsvävning.
   Konsertens första elva låtar klockar in på drygt 36 minuter och tempot mattas inte av mot slutet heller. En underbar version av Jim Fords "Ju ju man" där verserna sjungs i tur och ordning av Billy, Nick och Dave blir en alldeles för naturlig slutlåt, med en svettig Terry Williams, och huvudavdelningen på denna konsert är slut efter mindre än 47 minuter. 47 minuter!
   Efter tre (eller fyra) covers bland extralåtarna, där en nöjd tysk publik inte riktigt vill släppa bandet, är jag fortfarande väldigt övertygad om att världen aldrig har haft ett bättre och mer naturligt sammansatt rockband.

/ Håkan

"Vagabond Ways"

Postad: 2014-03-26 11:45
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 26/3 2014.

VAGABOND WAYS
Vagabond Ways
(Vacaloca)


Den Stockholmsbaserade trion Vagabond Ways bildades 2012 men leds av tre män med oerhörd musikalisk rutin i ryggen. Soloartisten Basse Wickman, Christer Jonasson (FJK) och Totte Bergström (New Strangers och Moonshine) har kanske sin mest berömda tid bakom sig men vill gärna tillhöra nutid.
   Vagabond Ways presenterar sig som ett americana-band i tiden men spelar egentligen gammal hederlig countryrock om än inte alls gammalmodigt. Tre gamla profiler i soffan väcker förväntningar på överdådig stämsång a la Crosby, Stills & Nash men här står varje låtskrivare i centrum på sina egna låtar.
   De tre killarna i centrum har inte samarbetat på låtskrivarområdet men hantverksmässigt låter det helt okej fast de musikaliskt inte tar några djärva steg framåt i musikhistorien. När jag lyssnar på skivan, som jag ofta upplever som mycket njutbar, undrar jag ibland om tiden har stått still sedan det tidiga 70-talet.
   Men jag blir också ofta smått imponerad av det musikaliska när banjo och mandolin (Totte) får sällskap av en alldeles underbar lap steel och slidegitarr (Christer) som ekar Jackson Browne och David Lindley.
   Vagabond Ways debutskiva har inte så överraskande djupa amerikanska influenser och kanske är det svårt för tre medelålders svenska män att fånga den riktiga trovärdigheten med det här materialet. Utan att ha några som helst förutfattade meningar om trions lite dammiga ambitioner upptäcker jag många musikaliska ljuspunkter och några snyggt skrivna låtar som jag gärna återvänder till på skivan.
   De tre bästa låtarna på albumet ligger som ett fång vackra blommor på slutet av skivan och representerar de tre olika låtskrivarna och sångarna. Tottes "Walking down blueberry lane" är 12-strängad elegant country, Basse sjunger om "crazy rock'n'roll" i "Tell me tales" men låten andas klassisk låtskrivarkonst och Christers "And the eagle flies" är lite tyngre än skivans övriga material.
   Snygg avslutning på en ljudmässigt snygg produktion.

/ Håkan

Den zuveräne Zevon

Postad: 2014-03-26 07:54
Kategori: Live-recensioner

Efter fem års ofrivillig uppehåll från rockbranschen, utan skivkontrakt och med ett eskalerande alkoholproblem som dock botades, gjorde Warren Zevon en helt fantastisk comeback på skiva med albumet "Sentimental hygiene" som släpptes sommaren 1987. 80-talets näst bästa album i min värld.
   Turnén som följde efter detta extraordinära album inleddes 19 september i Boston och pågick hela hösten fram till 30 november i Los Angeles. Då spelade Kenny Gradney, bas, och Richie Hayward, trummor, (båda Little Feat-medlemmar) i bandet. Från 2 februari fortsatte turnén i Europa med bland annat fyra konserter i Sverige (Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund).
   Bandet som följde Zevon till Europa var mindre namnkunnigt men både Condos och Wallace hade spelat på Jackson Brownes "Lives in the balance" och Wallace turnerade dessutom med Browne 1986, bland annat i Stockholm.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1988.

WARREN ZEVON
Melody, Stockholm 18 februari 1988


Det var nästan med övermänskliga förväntningar jag for till Stockholm, Melody och konserten med Warren Zevon i torsdags. Zevon gjorde inte det omöjliga men presterade i övrigt det mesta och bästa tänkbara. Det var en suverän konsert.
   Zevon fick sitt förhållandevis breda genombrott med förra årets album, "Sentimental hygiene", och publiken log igenkännande när han spela de fem bästa låtarna från den skivan.
   Men lika lite som Zevon är jag av trenderna ("han ser ut som en hippie", lät kommentarerna bland folk) är han minst lika ointresserad att sälja ut sig själv.
   Så helt sonika och mycket förvånansvärt lät han låtarna från sitt andra album, "Excitable boy", dominera liverepertoaren den här kvällen. En skiva som när den kom i USA jämfördes med Bruce Springsteens "Born to run", Neil Youngs "Zuma" och Jackson Brownes "The pretender".
   Innehållsmässigt var denna konsert således häpnadsväckande. Sju låtar av 18 hämtades från ett tio år gammalt balbum!
   Ljudet liksom bandet bakom Zevon var sagolikt denna magiska torsdagskväll. Redan från start med "Lawyers, guns and money" var ljudet exakt och höll sig på samma kvalitativa nivå fram till och med att den slutliga extralåten "Jeannie needs a shooter" tonat ut.
   Fast medlemmarna i kompbandet aldrig någonsin figurerat på någon Zevon-skiva var de en fröjd både för ögon och öron. Tätt och sammanbitet ide rockiga låtarna och kattmjukt vackert i de lugnare låtarna.
   Zevons låtar täcker ett brett spektrum. Jag var förberedd genom livealbumet "Stand in the fire" men blev ändå förbluffad på vilket underbart sätt låtar som "Poor poor pitiful me", "Ain't that pretty at all" och "Werewolves of London (hitlåten i publikens smak) svängde på scen.
   När han satte sig bakom pianot i låtar som "Johnny strikes up the band" och den underbara "Desperados under the eaves" understryktes Warren Zevons anspråkslösa framtoning och fick sin fulländning i "Veracruz", "Reconsider me" och "The factory". Den senare framfördes ensam på scen på akustisk gitarr i en samtidigt både vildsint och ödmjuk version.
   Efter hundra minuter levande Warren Zevon-musik är jag givetvis inte fullständigt mätt men nöjd och tillfredsställd som stora delar av publiken på Melody mycket riktigt var i torsdagskväll strax före midnatt.

Warren Zevon - guitar, keyboards and vocals
Greg Beck - guitar
Karen Childs - keyboards
Jennifer Condos - bass
Ian Wallace - drums

Lawyers, Guns and Money
Detox Mansion
Boom Boom Mancini
Johnny Strikes up the Band
Roland the Headless Thompson Gunner
Excitable Boy
Sentimental Hygiene
Accidentally Like a Martyr
Werewolves of London
The Factory
Veracruz
Carmelita
Play It All Night Long
Reconsider Me
Ain't That Pretty At All

Extralåtar
Desperados Under the Eaves
Poor Poor Pitiful Me
Jeannie Needs a Shooter

/ Håkan

90:#8 Wrecking ball

Postad: 2014-03-24 07:57
Kategori: 90-talets bästa

EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball (Elektra, 1995)

Samarbetet mellan Emmylou Harris, artist, och Daniel Lanois, producent, var en enormt viktig injektion i en karriär som hade gått i stå, åtminstone kreativt sett. Emmylou var vid den här tiden fast i de countrytraditionella tongångarna och behövde ny inspiration, ett nytt sound och en ny spännande repertoar. På "Wrecking ball" får hon allt detta.
   För mig var "Wrecking ball" en fantastisk comeback och Emmylou var tillbaka på sin tron som hon hade bestigit tjugo år tidigare med klassiska album som "Elite hotel" och "Luxuty liner". Den magiskt skinande rösten hade hon haft med sig under alla år men det hade saknats utmaning och spänning, nog så viktiga ingredienser, för att göra hennes skivor riktigt intressanta.
   Då kom den mycket heta producenten Daniel Lanois in med helt nya idéer där han med sitt personliga sound, atmosfäriskt och minimalistiskt, både skalade av och bäddade in arrangemangen. Kanadensaren Lanois var mest känd som producent bakom U2, Peter Gabriel och Brian Eno men överraskade världen när han 1989 producerade "Oh mercy" åt Bob Dylan. Under 90-talet blev han sedan en av de mest efterfrågade producenterna (Hothouse Flowers, Sinead O'Connor, Ron Sexsmith) där "Wrecking ball" var kronan på verket.
   Vid sidan av producentarbetet hade Lanois också en egen artistkarriär om än lite lågprofilerad. Hans solodebut "Acadie" (1989) var fantastisk men "For the beauty of Wynona" (1993) var lite mer medelmåttig.
   Ingen har väl någonsin titulerat Emmylou Harris coversångerska, lika lite som Joe Cocker och Linda Ronstadt, men covers har genom alla år varit en viktig del i hennes repertoar. "Wrecking ball" har en blandning av covers och originallåtar och mixen är mycket lyckad. Exempelvis får Emmylou själv credit på en låt, "Deeper well", som är ett exklusivt låtskrivarsamarbete med Lanois och folksångaren David Olney.
   Emmylou har även skrivit avslutningslåten "Waltz across Texas tonight" tillsammans med sin gamle kompanjon Rodney Crowell. En vacker låt där systrarna Kate och Anna McGarrigle, som för övrigt bidrar med en egen låt på skivan, körar.
   Lanois kreativitet har naturligtvis färgat mycket på albumet. Dels bidrar han med två egna låtar, "Where will I be" (inledningslåten på albumet som jag än idag undrar hur jag reagerade första gången jag hörde skivan...) och "Blackhawk", och dels duettsjunger han på ett par-tre låtar. Bland annat på Neil Youngs titellåt, originalet finns på "Freedom" (1989), där vibrafonen har tagit över pianots ursprungliga huvudroll.
   "Blackhawk" är för övrigt en av skivans absoluta toppar. En fantastisk Lanois-låt med två musiker (på sammanlagt sju instrument) och en röst (Emmylou) som överträffar allt.
   Andra utmärkta låtar på "Wrecking ball" är Steve Earles "Goodbye", med låtskrivaren på akustisk gitarr, Lucinda Williams "Sweet old world", med Neil Young på duettsång och ett ovanligt vackert munspelssolo och Austinlåtskrivaren Julie Millers "All my tears", en låt som Julie gav ut på skiva 1993 där Emmylou duettsjunger.
   Både Anna McGarrigles "Goin' back to Harlan" och Gillian Welchs "Orphan girl" spelade Emmylou Harris in innan låtskrivarna själva gav ut dem.
   Emmylou Harris tjugonde album fick titeln "Wrecking ball" 17 år innan Bruce Springsteen också kallade ett album med det namnet.

Titellåten live med Emmylou Harris (och Daniel Lanois på sologitarr!):


/ Håkan

Mathias Liljas låtar i sin rätta miljö

Postad: 2014-03-23 20:07
Kategori: Konserter


Clas Olofsson, Henrik Wind, Fredrik Landh (skymd) och Mathias Lilja bjöd på hela det nya albumet plus några covers och en exklusivt nyskriven låt.

Alla bilder: Carina ÖsterlingBasisten Henrik Wind, hans skugga och Clas Olofsson i Mathias Liljas kompgrupp.

MATHIAS LILJA
Harrys, Örebro 22 mars 2014
Konsertlängd: 21:45-22:55 (70 min)
Min plats: ca 3 m till vänster om scenen.


Så bra. Så utmärkt bra. Inför en blandad publik med initierat inbjudna och en blaserad nattklubbspublik gjorde albumaktuelle Mathias Lilja och hans band det absolut bästa av situationen. Där vi stod nära scenen blev vi inte alls störda av pratig ointresserad publik och på scen var det professionell fokus på framförandet.
I den trånga och stimmiga miljö visade Mathias ännu en gång att låtarna, som nu finns utgivna på albumet "Mathias Lilja", räcker väldigt långt som startpunkt på en solokarriär som känns mer välkommen än någonsin. Men under konserten blev det också än mer uppenbart att det här starka låtmaterialet mår allra bästa i konsertmiljö. Jag har alltid ägt teorin att ingen skiva, med material som jag först upplevt live, kan leva upp till samma nivå som en konsert och det gäller tyvärr även i Mathias Liljas fall.
   Det är allmänt känt, som en outtalad sanning, att när första kontakten med nya låtar sker på konsert kan den följande studioinspelade skivan inte riktigt mäta sig med den direktinjicerade känslan som en konsert bjuder på. Därför var det så mycket mer imponerande att höra Clas Olofsson ta ut svängarna på sin steelgitarr, att höra basisten Henrik Wind pumpa in än mer energi i arrangemangen och att höra trummisen Fredrik Landh behärska allt från det smygande ödmjuka till det kraftfullt starka. Sedan var det givetvis en ynnest att uppleva hur Mathias själv bäddade in det starka låtmaterialet i totalt naturliga mellansnack.
   Konserten höll på att låt för låt bli en regelrätt repris av nya skivan men efter fem låtar och sedan en sinnesutvidgande version av "In the distance", med fina soloinsatser av Clas där Fredriks trummor plötsligt tog plats, kunde det fortsätta med skivans tre sista låtar.
   Fast redan under tredje låten "Devil's almanac" exploderade de strikta begränsningarna när Magnus "Lädret" Hägerås, en gång gitarrist i Peepshows, tillfälligt gick upp på scen och gav det vilda gitarrsolot ett ansikte. Precis som han gör på skivan på den låten men här var han kung för en stund.
   "Mathias Lilja" är naturligtvis en alldeles utmärkt skiva men levande inför publik blev låtarna på riktigt. Och inspirationen på scen spred sig även ut i publiken, åtminstone till de närmaste raderna av åhörare, som fick uppleva en viss spontanitet med en helt nyskriven låt bland konsertens extralåtar.
   Efter "The wrong guy", låten från albumet de hade "hoppat över" under konserten, följde två kanske inte så överraskande Townes Van Zandt-låtar men också den exklusivt nya egna låten "Help is on the way". En vemodigt stark låt som lovar gott inför Mathias Liljas fortsatta solokarriär som jag tror och hoppas får en positiv utveckling.

Mathias Liljas låtar:
Evil
Don't fade on me
Devil's almanac
Give it all away
I will stay
In the distance
No place to fall
Johanna*s song
Let it grow

Extralåtar:
The wrong guy
If I needed you
Help is on the way
Lungs

/ Håkan

Joe Lala (1947-2014)

Postad: 2014-03-21 11:50
Kategori: Minns

När jag för bara några dagar sedan mindes tillbaka karriären för trummisen Scott Asheton för att jag en gång hade sett honom på scen så måste jag i rättvisans namn nu tänka tillbaka på Joe Lalas karriär i marginalen på den stora rockbranschen. Jag har dessutom upplevt den mycket duktige och faktiskt inflytelserike slagverksspecialisten Lala på två olika konserter.
   Lala började sin karriär i slutet på 60-talet som percussion-spelare i gruppen Blues Image där latinamerikanska rytmer var kännetecknet. Gruppens sound kunde till viss del jämföras med det samtida Santana. Och det här soundet var i mycket Lalas förtjänst med alla sina percussions, den samlade beteckningen på jordens alla slagverk. Inte minst på gruppens enda singelhit, "Ride captain ride".
   Redan efter den gruppens splittring 1970 inleddes Lalas makalösa karriär som studiomusiker. Listan på artister och grupper han hjälpte kan göras hur lång som helst. Allman Brothers, The Eagles, The Bee Gees, The Byrds, Eric Clapton, Neil Diamond, Kenny Rogers, John Mellencamp, Barbara Streisand och Crosby, Stills, Nash and Young är bara några exempel. På bland annat Gene Clarks "No other", Stephen Stills "Manassas" (1972) och Neil Youngs "Trans" (1983).
   Det var i samband med de två senare skivorna jag såg Joe Lala på scen. I Manassas hade Stills bland annat latinamerikanska rytmer och Lala var mannen som var störst ansvarig för dessa både på scen och skiva. Bredvid Dallas Taylor höll Joe Lala rytmerna i gång på konserten i Tennishallen i Stockholm i september 1973.
   I oktober 1982 var Lalas roll än mer betydelsefull när Neil Young drog ut på turné med sin starkt elektroniska show "Trans". Bredvid Crazy Horse-trummisen Ralph Molina stod Lala och slog på alla sin slagverk. Dessutom uppfattade jag det som att Lala vid olika tillfällen rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!).
   Joe Lala dog i lungcancer 18 mars 2014.

/ Håkan

Vilken skön revansch

Postad: 2014-03-21 07:55
Kategori: 80-talskonserter



Den "sköna revanschen" jag hänvisade till i rubriken på recensionen till Peter LeMarcs konsert syftade på den inställda konsert han och hans dåvarande band Trust drabbades av på Rockmagasinet i Örebro våren 1986. Det kom bara tre personer för att få uppleva LeMarc på scen.
   Ett år senare hade det vänt kommersiellt för Peter LeMarc. Han hade genom sin vän Tony Thorén, producent och basist i Eldkvarn, lyckats få kontrakt med MNW, spelat in ett helt album ("Peter LeMarc") och givit ut singeln "Håll om mej" som plötsligt blev en radiohit. I augusti 1987 släpptes albumet och under hösten genomfördes LeMarcs första riktiga turné där han kompades av i stort sett samma musiker som på skivan.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1987.

PETER LeMARC
Café Oscar, Örebro 21 oktober 1987


Äntligen! Peter LeMarc lyckades till slut med det många hoppades på men väldigt få vågade tro. Med sitt senaste album har han nått ut längre än tidigare och som konsertartist är han nu, efter otaliga turnéer, etablerad.
   Etablerad i hela Sverige, med över 30 000 sålda ex av senaste skivan som tydligt bevis, och även i Örebro. Men konsertpubliken svek som alltid. Närmare 200 personer kom till Café Oscar, en ynklig och skamligt låg siffra med tanke på att skivan återfinns i tusen örebroares hem.
   Genombrottet för Peter LeMarc kom oväntat men motiverat. Hans gester har blivit lugnare, tempot har dragits ned och texterna är ömsintare och personligare. Samtidigt har han blivit säkrare och mer uttrycksfull vilket givit honom profil bland svenska rockartister.
   Senaste albumet går i den ödmjuka jargongen så kanske är det fel att kalla honom rockartist, tänker jag innan det svängde grymt om både hans band och hans låtar, exempelvis "Vänta dej mirakel".
   Tur, skicklighet och lyckliga omständigheter har givit LeMarc det kompletta kompbandet med en ryggrad (kapellmästaren Tony Thorén, bas, och Werner Modiggård, trummor) och musikalitet (Per Boysen, gitarr, och Torbjörn Hedberg, klaviatur) som perfekt passade hans ofta ömsinta musik.
   Medaljen har tyvärr också en baksida. Med all suverän skicklighet bakom sig förlorade LeMarc mycket av sin charm och hans låtar miste sin ödmjuka styrka i det rockskrammel som byggdes upp med jämna mellanrum under konserten.
   Då var det betydligt roligare och intressantare att höra "Håll om mej" med bara piano och gitarr i kompet eller "Hur hjärtat jämt gör som det vill" som han framförde helt ensam.
   Dock svängde det fint om melodiradiotjatiga "Vägen låter oss längta" och den obligatoriska finalen med ännu en version, nu med hela bandet, av "Håll om mej".
   Det var en skön revansch för lokalen Café Oscar. Karl Kanga var senast en omixad gröt medan nu Peter LeMarc, eller rättare sagt hans ljudmixare, kunde utnyttja lokalens naturliga akustik till något riktigt stort. Jag hörde varje ord Peter LeMarc sjöng och sade. I en konsert som aldrig blev någon riktig fest men ändå visade att Peter LeMarc har kommit för att stanna.

/ Håkan

"Mathias Lilja"

Postad: 2014-03-19 09:40
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 19/3 2014.

MATHIAS LILJA
Mathias Lilja
(Rootsy)


Nu kan vi putsa av den slitna klyschan "Äntligen!" när Mathias Liljas efterlängtade solodebut slutligen är aktuell för utgivning. "Mathias Lilja", som innehåller en övervägande del egna låtar och en Townes Van Zandt-cover, började spelas in redan hösten 2012 men inspelningarna avbröts när Bob Woodruff, amerikanen som spontant bosatte sig i Örebro, tog över studiotiden för att spela in sin, som det skulle visa sig, mycket framgångsrika album "The year we tried to kill the pain" med Liljas gäng till komp.
   Liljas låtmaterial fick alltså ligga till sig, mogna och växa på bredden via en hel del livespelningar och när nu materialet släpps ut i full frihet så är det på ett album med en nästan uppseendeväckande jämnhet. Både låtmässigt och musikaliskt håller den samma nivå som Woodruffs popmästerverk men är lite personligare, lite mer varierad och med en stundtals mänskligare nerv.
   Jag har redan hört en majoritet av låtarna på otaliga spelningar så det riktiga överraskningsmomentet, inklusive det första viktiga intrycket, går ju lite förlorat när jag nu lyssnar på hela albumet. Och dessutom upplever jag ibland, när jag lite elakt och orättvist jämför, att jag på skivan saknar den där unika liveatmosfären som ju egentligen alla studioinspelade skivor saknar.
   Men å andra sidan spelas det förbaskat förstklassigt rakt igenom hela albumet så jämförelsen är egentligen oväsentlig. I det tajta gänget runt Lilja, som spelar diverse gitarrer, är det producenterna Fredrik Landh, huvudsakligen trummor, och Clas Olofsson, på en mängd olika stränginstrument, och basisten Henrik Wind som skapat det huvudsakligen ödmjuka men också väldigt personliga soundet på skivan. Killar som utifrån låtens struktur gör varje låt till en egen liten pärla. Detaljerade variationer som tillsammans bildar en nästan fulländad helhet.
   Soundet, utsökta gitarrer och det ofta angenäma tilltalet till trots är det ändå låtarna, det starka materialet, som är Mathias Liljas främsta styrka och gör "Mathias Lilja" (en titel på skivan hade kanske lockat den oinitierade lyssnaren lite mer?) till ett genomgående intressant album.
   Redan på de tre första låtarna får vi bredden och det varierade temperamentet bland låtarna. Öppningen med "Evil" kan man nog kalla skivans hit fast den tanken eller ambitionen nog aldrig funnits när skivan spelades in eller sedan sammanställdes. "Bara" en ovanligt fin och starkt countryfierad melodi och en skapligt catchy refräng. "Don't fade on me" har varit min favorit länge och är det fortfarande. Ett mjukt glidande arrangemang, vemodet, steelgitarrens magiska smekningar och den i varje detalj smärtsamt upplevda texten gör hela låten till en modern klassiker.
   För att inte skivan ska ramla in i något musikaliskt jämntjockt feelgood-fack blir det förhållandevis skramligt och mer tempoladdat på tredje låten "Devil's almanac". Avslöjar väl till viss del lite av Liljas bakgrund i både garagerock (Strollers) och elektrisk poprock (Maharajas) men smälter ändå in naturligt i det övriga ofta americana-influerade soundet.
   Fortsättningen på skivan har samma varierade stuk där melodiösa singer/songwriter-låtar som "Give it all away" blandas med Gene Clark-pop som "I will stay" och mer atmosfäriska låtar som "In the distance" i spannet mellan halvtempo och ballader. I den miljön passar även en cover på Townes Van Zandts "No place to fall" in perfekt.
   Alla utsökta arrangemang på skivan höjer upplevelsen och gör hela albumet till en ovanligt sammanhållande helhet.

/ Håkan

Soundtracks: "Metroland"

Postad: 2014-03-19 07:55
Kategori: Soundtracks

MARK KNOPFLER: Metroland (Vertigo, 1998)

Ännu ett soundtrack i min långa serie och ännu en skiva med Mark Knopfler-filmmusik. "Metroland" tituleras som en ren Knopfler-produkt men är bara till hälften fylld med musik som är relaterad till den gamle Dire Straits-ledaren. Resten, den andra halvan, är gamla låtar som förmodligen på ett eller annat sätt passar in i filmens handling.
   Under 80-talet producerade Knopfler några starka soundtracks ("Local hero", "Cal") men kvalitén planade ut på 90-talet och filmmusiken till den franska filmen "Metroland" får väl betecknas som en stor parentes. Både i kvalité och omfång.
   Det känns som att Knopfler bara koncentrerat sig på en titelmelodi som förekommer i två versioner, en instrumental- och en sångversion, medan de övriga Knopfler-signerade låtarna tillhör kategorin pausmusik utan större musikaliskt värde. "Annick" är lättsam jazz med flöjt och cocktailpiano. "Brats" är saxofonbröl med komisk touch efter modell "Tequila" från 1958.
   "Down day" är ytterligare anonym pausmusik. "A walk in Paris" är en jazzig instrumentallåt influerad av gamle Django Reinhardt. "She's gone" är en lågmäld variant på huvudtemat.
   På den instrumentala varianten av titelmelodin är det Chris Whites saxofon som spelar huvudrollen medan huvudtemat med sång är en tämligen typisk Knopfler-melodi. Vemodigt vacker med först Steve Sidwells trumpet i fokus och sedan det än mer typiska gitarrsolot.
   Fransyskan Françoise Hardy ökar på den franska känslan och Django Reinhardts gamla instrumentala låtar från 1943 respektive 1937 ger både soundtrack och film en antik känsla.
   Utan att överraska är 1977/1978-låtarna med Stranglers, Dire Straits, Hot Chocolate och Elvis Costello välvalda representanter för det fina 70-talet.

Innehållet:
1. "Metroland Theme (Instrumental)"    2:27
2. "Annick"    3:01
3. "Tous les Garçons et les Filles" (Françoise Hardy) 3:06
4. "Brats"    2:39
5. "Blues Clair" (Django Reinhardt) 3:01
6. "Down Day"    1:51
7. "A Walk in Paris"    1:36
8. "She's Gone"    1:28
9. "Minor Swing" (Django Reinhardt, Stéphane Grappelli) 3:13
10. "Peaches" (The Stranglers) 4:05
11. "Sultans of Swing" (Dire Straits)   5:45
12. "So You Win Again" (Hot Chocolate) 4:22
13. "Alison" (Elvis Costello) 3:22
14. "Metroland"    4:41

/ Håkan

Scott Asheton (1949-2014)

Postad: 2014-03-18 09:39
Kategori: Minns

Musiken som trummisen och Stooges-medlemmen Scott Asheton spelade låg väl inte så nära min favoritmusik men jag upplevde Asheton live en gång på en numera legendarisk konsert i Örebro. Som trummis var Asheton klippan i klassiska bandet Stooges sound från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Med sångaren Iggy Pop skapade bandet vild och hård rockmusik både på och skiva.
   Stooges-skivorna "Stooges" (1969) och "Fun house" (1970) etablerade bandet bland beundrare av högljudd och våldsam rockmusik. Bandet fick sedan kontakt med David Bowie som producerade "Raw power" när bandet så dags hade döpts om till Iggy & the Stooges. Men tunga droger höll på att urholka det annars så tunga tajta bandet som till slut splittrades 1974.
   Innan den stora återföreningen på 2000-talet var det bara Scott Asheton som spelade med Iggy Pop på slutet av 70-talet. Efter Stooges-splittringen var Asheton medlem i Sonic's Rendezvous Band som leddes av Fred "Sonic" Smith från MC5.
   Iggy Pops popularitet hade bara ökat efter Stooges och med de två uppmärksammade David Bowie-producerade albumen "The idiot" och "Lust for life" gav han sig ut på en Europaturné 1978. Som kompband valde han att använda hela Sonic's Rendezvous Band, inklusive Scott Asheton på trummor.
   27 maj 1978 kom Iggy och bandet till Örebro och Brunnsparken för en utomhuskonsert som har gått till historien. Inte av varken musikaliska eller publikmässiga skäl. En sedvanligt barbröstad Iggy möttes av stenar och ölburkar och konserten stoppades efter bara tre låtar. Här kan ni läsa hela min så kallade recension.
   Asheton spelade vidare i olika band innan Iggy & the Stooges under stor uppmärksamhet återförenades 2003.
   Scott Asheton dog av okänd orsak i lördags 15 mars 2014.

/ Håkan

90:#9 Storyville

Postad: 2014-03-17 07:57
Kategori: 90-talets bästa

ROBBIE ROBERTSON: Storyville (Geffen, 1991)

Robbie Robertson, den förre The Band-stjärnan, solodebuterade redan 1987 med det Daniel Lanois-producerade albumet "Robbie Robertson", en spännande skiva med ett spännande sound. Men det var först på Robbies andra soloskiva som jag blev riktigt hänförd. Men naturligtvis fastnade jag första gången för hans namn och hans verk redan 1968, singeln "The weight" och sedan alla klassiker han skrev till bandet. Då var han ledare och låtskrivare men inte sångare i The Band som skapade stordåd i låt efter låt under några år.
   En sak som fascinerade mig mycket på den tiden var att det alltid stod J R Robertson på skivetiketten där J stod för Jaime och var Robbies första förnamn. Han var för övrigt döpt till Klegerman i efternamn...
   Kanske är det fel att kalla 1987-skivan för en solodebut för Robbie var på ett eller annat sätt på egen hand inblandad i ett flertal filmer, "The king of comedy", "The color of money", "Carny", "Raging bull" och "Hail! Hail! Rock 'n' Roll" (dokumentären om Chuck Berry), innan han tog steget att bli soloartist.
   Om "Robbie Robertson" soundmässigt var en blick in i framtiden med ett stundtals modernt Lanois-sound står "Storyville" huvudsakligen med båda fötterna på jorden och bokstavligen influerad av New Orleans där det klassiska jazzkvarteret har fått ge namn till Robbies hela album.
   Så mycket jazz hittar jag inte på skivan, däremot en stor blandning av alla olika musikinfluenser som genom åren färgat staden. Men titeln må vara hämtad från New Orleans och folk från Neville Brothers och Meters är centralt inblandade men Robertson rör sig musikaliskt fritt på skivan. Gästartister som Neil Young och skottarna i Blue Nile tyder på en tämligen förutsättningslös hållning till musiken.
   Varför de tre medlemmarna i Blue Nile får plats på en skiva med många tillfälliga gäster kan jag inte lista ut. Det andra producentnamnet på skivan, Stephen Hague, överraskar lika mycket ty han hade fram till Robertson-samarbetet mest jobbat med engelska popnamn som New Order, Erasure, Blow Monkeys, Climie Fisher, Pet Shop Boys och OMD. En chef på skivbolaget, Gary Gersh, är skivans tredje producent.
   Den utpräglade låtskrivaren Martin Page har varit med och producerat en låt på skivan, det avslutande mästerverket "Sign of the rainbow", som han också har varit med och skrivit. En låt med otrolig atmosfär där rösterna från Aaron Neville och gospelvokalgruppen Zion Harmonizers lyfter arrangemang, produktion och melodi långt över alla rimliga önskemål.
   På "Storyville" finns både omedelbara sånger och mer sökande, smygande material. Det är svårt att bestämma vad som är bäst. Robertson känns så rejäl och personlig vad han än sysslar med.
   Efter "Storyville" har Robertsons tre soloskivor varit av det mer experimentella slaget. 1994 kom skivan "Music for The Native Americans" med musiken till tv-dokumentären om indianer, Robbie har indianblod i sina ådror. Även "Contact from the Underworld of Redboy" (1998) var inspirerad av indianer medan "How to Become Clairvoyant" var en mer konventionell om än äventyrlig rockplatta.

"Sign of the Rainbow" med Robbie Robertson:


/ Håkan

Mickey Jupp, 70, younger than yesterday

Postad: 2014-03-16 14:56
Kategori: Blogg

Requests from England made me publish this article in English about the birthday of Mickey Jupp. (Originally published March 11, 2014).


Photograph: Carina ÖsterlingMickey Jupp opens the door to his life as a performer and artist.

Through a 22 Swedish miles long drive, over rock and stone, from early morning followed by a flight from Manchester to Örebro, short stop in Solna and then train, I just landed back home in Örebro. Full Juppyfied.
   I've had a once in a lifetime experience. I have been to Cumbria, The Lake District. During the few days and nights, I have enjoyed both an impressive nature, a boundless hospitality (lovely English word!) and additionally incredibly timeless and totally unforgettable live rock music on top of everything positive.
   Mickey Jupp, the father of the 70's pubrock if there is any, turned 70 on Thursday and a small personal celebration was arranged at his pub Brook House Inn and next day we were invited to a concert at the hotel/pub The Woolpack Inn that we stayed at.
   We got into the flight to Manchester on Wednesday, the rental car took us to the scenic Cumbria. On the way up we made the typical mistake of taking the road past the tourist trap Blackpool, got stuck in Fleetwood (to sour comments on Facebook) before we reached the Cumbria peninsula.
   In the Eskdale area lies the small village of Boot, where Mickey Jupp has lived since 1983. On the big birthday on Thursday Lasse Kärrbäck (who runs the Mickey Jupp website), me and our wifes went to Mickey's home in Boot. On the way past the Book House Inn, Mickey's local where his favourite Holly works at the bar, we were let in at Mickey's bohemian home with instruments and recording equipment upstairs.
   Mickey told among other things that the new songs he is currently working on is called "Seeking perfection"and "Fine China". He also told me that it was a pleasure to write new material, but it was hell to record.
   - As soon as the red light shines , I think it will be difficult to achieve, make the most of the song and it locks up, he says. Mickey has always had a kind of performance anxiety both on stage and in the recording studio that often made him change ambition or quite drastically withdraw. He is of a sensitive nature who prefers to remain anonymous and not be centered in the tough music industry. He is a paradox in other words.
      His side project as an artist is a more calmer activity. And even more profitable. Which he admits while he in a good mood packs two more sold paintings autographed Michael Jupp for me and Lasse. My choice was "Doctor' bridge", a detailed painting in watercolors of the bridge over the River Esk winding down the valley.
   In the afternoon of his birthday a large amount of friends and fans to Mickey was collected for a dinner at the Brook House Inn.
   - I'm the boss, said Mickey and sat on the short side of the table. Festivities ended at the bar, cheers and specialty baked and tasty cakes made by Sirkka Härmä from Finland. During two days in Eskdale the odd combination cake and beer became a tradition and a new experience.
   A cheerful and surprisingly hilarious Mickey told some memories and epsiodes from a long so-called career. He also showed off his special place in the corner at the bar of the Brook House Inn. With some pride, he also presented the sign "Grumpy Corner" (see picture above). Mickey is often described by the English word "curmudgeonly" (look up the word!) but this night, and the next it was a sociable, friendly and spirited Mickey who wanted to take all people in his arms.
   Birthday was followed by a Friday which ended with a Mickey Jupp concert together with his permanent sidekick and guitarist Mo Witham at The Woolpack Inn. At home in his apartment on Thursday morning Mickey revealed that he would start the concert with "Cheque Book" but the set list otherwise he would "listen to the audience" and then decide the songs spontaneously.


Mickey Jupp offers birthday cake to his fans Here it is Göran Normann and Pete Wagstaff.

All photographs: Carina ÖsterlingMickey meets his fans at his favourite pub Brook House Inn. Here he talks to Lars from Norway.

/ Håkan

Ronander-konsert med djupa bluesrötter

Postad: 2014-03-16 13:17
Kategori: Konserter

Foto: Jan-Ola Sjöberg


MATS RONANDER & JIMMY ULLER ROCK & BLUESBAND
Folkets Hus, Askersund 15 mars 2014
Konsertlängd: 18:03-19:06 (63 min)
Min plats: sittande på första raden, ca 5 m från scenen.


Konsertkvällen i Askersunds gamla, fina och bedövande vackra Folkets Hus hade fått rubriken "Vinterrock 2014" och det kanske inte riktigt stämde med verkligheten när det vi just nu upplever så gärna vill kalla vår. Å andra sidan var underhållningsvärdet för kvällen helt tidlöst när Mats Ronander trixade sig fram bland sina musikaliska rötter och förebilder från rock- och blueshistorien.
   För artister att hoppa in i tillfälliga konstellationer kan ibland uppfattas som en balansgång på slak lina men här stämde allt till hundra procent. I samarbetet på scen upptäckte vi både ömsesidig respekt, samspelt briljans och även spontana inslag. "Kör bara" kunde vi höra Mats med fullt förtroende säga till gitarristen Ola Engström i en paus mellan låtarna.
   Det kändes och hördes att det här var killar som spelat ihop länge. Sedan bestod ju repertoaren nästan uteslutande av gamla blues- och rockcovers som för kanske mer än 45 år sedan gjorde entré i Mats Ronanders snart 60-åriga liv på exempelvis Power House i Örebro.
   Med tyngd och rutin inledde kompbandet konserten inför 104 åskådare. Howlin Wolfs "Killing floor" blev första låt med Engström vid mikrofonen, följdes av en instrumentallåt och "Mustang Sally" innan Mats äntrade scenen med Chuck Berrys "Little Queenie" med all rutin och skicklighet i ryggraden.
   Så dags var det ett lite väl anspråkslöst ljud från Mats gitarr men det skulle snart bli bättre och bandet ännu varmare i kläderna. Ett band som imponerade med sin självklara enkelhet och tajta uttryck. Basisten Hans Bengtén var en klippa och trummisen Jimmy Uller fyllde i perfekt.
   Repertoaren grävde djupt framförallt i bluesrötterna när "Shake me up, baby" följdes av två Sonny Boy Williamson-låtar, "Help me" och "Don't start me talkin'" där Mats fantastiska munspel tog stor plats. Tommy McClennans "Baby, don't you want to go" gungade också fint kryddad med en gitarrduell mellan Mats och Ola.
   Rockrötterna fick sitt i John Hiatts "Riding with the king" och en J J Cale-lunkande version av Bob Dylans "All along the watchtower" innan avslutningen på konserten åter dominerades av mer eller mindre kända blueslåtar.
Under "Rollin' and tumblin'", Charlie Smiths "Have you ever been mistreated", "Route 66" (låten Mats sjöng på Ulf Lundells konserter på 70-talet) och Bo Diddleys "Before you accuse me" stegrades intensiteten och det var uppenbart fullblodsproffs på scen.
   Konserten krönades av Muddy Waters "Hoochie coochie man" innan Mats och bandet försvann från scenen. Efter en konsert som kanske var lite kort, lite snålt kortfattad men där varje minut innehöll explosiv och svängig bluesrock av bästa sort.

/ Håkan

Mickey Jupp, the King of YouTube

Postad: 2014-03-14 22:16
Kategori: Blogg

En liten repris av konserten med Mickey Jupp för en vecka sedan:

Cheque Book
)

I Know Nothing
)

I Should Be Lovin' This
)

Song for Holly / Till Honky Gets Tonky Again
)

Switchboard Susan
)


/ Håkan

Covers: Seal

Postad: 2014-03-14 07:57
Kategori: Cover-skivor

SEAL: Soul 2 (Warner Bros, 2011)

Nu simmar jag på djupt vatten igen. Seal är, som jag redan skrivit en gång (hans förra coverskiva "Soul"), inget jag lyssnar dagligen på. Och Seals musik är inget jag attraheras av, hans coverskivor är ganska försumbara i min värld. "Tvåan" är inte ett dugg roligare än "Ettan".
   På "Soul" var en liten majoritet coverlåtar hämtade från 60-talet men på uppföljaren är det en viss koncentration kring låtar från 1971-1972 men ambitionen är densamma: kända låtar från kända singlar med kända artister. Djupare än så har Seal & Co inte grävt bland materialet.
   David Foster finns kvar i producentstolen men framförallt är det engelsmannen Trevor Horn som har tagit över producentsysslan. Mina förhoppningar om ett lite personligare sound grusas dock omedelbart. På en skiva där Seal helt enkelt i de flesta fall kopierat originalen och mot all förnuft smetat på med några himmelska stråkar.
   "Love don't live here anymore" är definitivt min topplåt på skivan. Fast Seals röst kan knappast mäta sig med Rose Royce-sångerskan Gwen Dickeys. Och Trevor Horns produktion är ju bara en viskning jämfört med Norman Whitfields original. Medan direkt urvattnade versioner av "What's going on", "Lean on me" och "Back stabbers" man helst bör undvika helt.

Innehållet:
1. "Wishing on a Star" (Billie Ray Calvin)
1978. Singel med Rose Royce.
2. "Love T.K.O." (Cecil Womack/Linda Womack/Gip Noble)
1980. Från albumet "Here's to you" med David Oliver.
3. "Ooh Baby Baby" (Smokey Robinson/Pete Moore)
1965. Singel ("Ooo baby baby") med The Miracles.
4. "Let's Stay Together" (Al Green/Willie Mitchell/Al Jackson Jr.)
1971. Singel med Al Green.
5. "What's Going On" (Al Cleveland/Renaldo Benson/Marvin Gaye)
1971. Singel med Marvin Gaye.
6. "Love Don't Live Here Anymore" (Miles Gregory)
1978. Singel med Rose Royce.
7. "Back Stabbers" (Leon Huff/Gene McFadden/John Whitehead)
1972. Singel med The O'Jays.
8. "I'll Be Around" (Thom Bell/Phil Hurtt)
1972. Singel med The Spinners.
9. "Love Won't Let Me Wait" (Vinnie Barrett/Bobby Eli)
1975. Singel med Major Harris.
10. "Lean on Me" (Bill Withers)
1972. Singel med låtskrivaren.
11. "Oh Girl" (Eugene Record)
1972. Singel med The Chi-Lites.

/ Håkan

Mickey Jupp, the painter

Postad: 2014-03-13 10:00
Kategori: Blogg



Musikbloggen Håkans Pop förvandlas för en dag till konstblogg. Artisten, låtskrivaren och rockprofilen Mickey Jupp, som jag de senaste dagarna flitigt har rapporterat om i samband med hans 70-årsdag, har en sidoverksamhet som konstnär.
   I huset där Mickey bor i Boot i Cumbria hade han till för en tid sedan både galleri och hantverksaffär men som nu i sin helhet är förvandlat till studio för produktion av både konstverk och musik i den lilla anspråkslösa inspelningsstudion.
   Med penna, pensel och vattenfärger målar Mickey av natur, lokala vyer och byggnader i sin hemtrakt. Ni ser ovan ett exempel på hans konstnärliga kreativitet där han målat av en bro över River Esk som slingrar sig fram i Eskdale och just nu är fylld till bredden med vatten efter allt gränslöst regnande. Bron på målningen heter Doctor Bridge eller Doctor' Bridge som Mickey har valt (se bilden till höger) att kalla den.
   Vi köpte tavlan. signerad Michael Jupp, direkt av Mickey för det facila priset £35 inklusive inramning.
   Doctor Bridge byggdes redan på 1600-talet men breddades 1734 av en läkare vid namn Edward Tyson så han kunde färdas över den med sin pony.
   Hur gärna vi än vill har namnet Doctor Bridge inget samband med Mickey Jupps gamla klassiker "Down to the doctors". Lika lite som hans gamla exklusiva låt "Foxfield junction" har något samband med platsen Foxfield i södra Cumbria som vi passerade på väg till Eskdale. Ty Mickey skrev båda låtarna innan han flyttade till Cumbria.
   Här nedan ser ni några aktuella fotografier, tagna av min fru Carina, på det som i dag är Doctor Bridge.



Alla bilder: Carina Österling

/ Håkan

Publiken i Örebro svek proffsig Karin

Postad: 2014-03-13 07:53
Kategori: 90-talskonserter



Våren 1992 splittrades Lolita Pop, ett av Sveriges mest uppskattade rockband, och sångerskan Karin Wistrand satsade på en solokarriär. I mars 1993 släppte Karin sitt första soloalbum, "Solen...", och framåt sommaren inledde hon sin första turné som soloartist. Gitarristen Fredrik Blank, som ersatte Benkt Svensson under Lolitas sista år, följde med Karin till både albuminspelningarna och turnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/6 1993.

KARIN WISTRAND
Strömpis, Örebro 31 maj 1993


Så var det dags att nå dagen D på Karin Wistrands turnéplan, hennes första i eget namn. D som i Örebro, den forna hemmastan.
   Men i Örebro har Karins gamla Lolita Pop-publik tydligen tagit avstånd från hennes solokarriär. Ty på Strömpis fanns bara ett hundratal visserligen entusiastiska besökande och ingen jag direkt kunde knyta till hennes gamla rötter frånsett basisten Henrik Melin.
   Det katastrofala publikbortfallet kan bero på flera saker. Karin har inget kanon-album i bagaget, det oberäkneliga vädret och den långa helgen hade redan varit för lång för många.
   Ingen orsak var mer ursäktlig än den andra för att missa Sveriges bästa rocksångerska på halv hemmaplan. Själv var jag optimist med tanke på skivans bästa låtar och de utlovade Lolita-låtarna som bonus.
   Lolita Pop slutade, om jag tyder situationen rätt, på topp med sina två bästa skivor och med konserter som på slutet 90-91 ofta var fulländade.
   Med de förutsättningarna är en solokarriär trögstartad. Men Karin har med sin otroliga scenvana som frontperson lättare än de flesta att kompensera ett stundtals sviktande låtmaterial med passion, lysande sång och utlevelse.
   Då spelar det ingen roll om det är tio eller tusen personer i publiken för proffsiga Karin.
   Precis så var det också på Strömpis. Med ett levande uttrycksfullt band, med Lolita-kompisen Fredrik Blank som "kapellmästare", bakom sig fick studiolåtarna en helt annan tyngd och betydelse.
   "Ta mig med", när hon spände ögonen i Claes "7 till 9" Åkesson i publiken, och "Resa så långt", med Lolita-liknande gitarrer, var låtar som fick sig en rejäl ansiktslyftning från de svaga skivversionerna.
   Öppningen på konserten var annars kanon med "När ljuset faller in", nämnda "Resa så långt", gamla härliga "Salta diamanter", ytterligare några låtar från albumet och "Precious", denna enorma pärla från senare Lolita-tid.
   Karin körde tio av soloskivans elva låtar och att jämföra konserten med många magiska stunder Lolita Pop har givit oss från scen är grymt orättvist.
   Men Karin är värd ett bättre öde och en större publik än Strömpis blygsamma. Som får ett redan dystert konsertklimat att se ännu dystrare ut.

/ Håkan

Jupp tog fans och grannar med storm

Postad: 2014-03-11 21:53
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling

MICKEY JUPP & MO WITHAM
The Woolpack Inn, Cumbria, England
Konsertlängd: 21:00-21:30, 22:07-22:50 och 23:30-00:05 (108 min)
Min plats: Stående ca 8 m till höger


Som pigg och nybliven 70-åring tog Mickey Jupp publiken på hotellet/puben The Woolpack Inn med storm i fredagskväll. Ett stort antal fans, vänner och grannar till The Guv'nor (Mickey Jupps "officiella" titel) och faktiskt några få vanliga pubgäster hade samlats för att fira och uppmuntra födelsedagsbarnet och sedan njuta av en närmare två timmar lång konsert uppdelad i tre set.
   Fans of Mickey Jupp, som den officiella Facebook-gruppen heter, kom från hela Europa. Jupp-intresserade från Tyskland, Finland, Norge, Danmark (en utvandrad svensk), Holland, Island, Sverige och givetvis England kom för att möta en artist på hans egen hemmaplan bara en svensk kilometer från sitt hem.
   I publiken på Woolpack fanns två prominenta herrar från Mickey Jupps förflutna. Dels den gamle Legend-kollegan Chris East och dels Barry Vernon som spelat med Mickey på albumet "X" och producerat Legend-återföreningsalbumet "Never too old to rock".
   Konserten på The Woolpack Inn, som förresten första gången blev omnämnd på Jupp-albumet "As the yeahs go by" (1991), inleddes förutsägbart med "Cheque book" vilket enligt traditionen brukar vara förstalåt på Mickeys konserter. Det blev genast uppenbart att det här inte skulle bli ett tillbakalutat soft samkväm utan huvudsakligen en rock'n'roll-afton med dansande publik och två man som förträngde förutsättningarna att inte ha ett helt band bakom sig.
   Mickey har än idag kvar sin häftiga kraft i rösten och av bara den orsaken blev fredagskvällens konsert en både njutbar och känslostark upplevelse. Sedan kan man naturligtvis diskutera varje del av repertoaren och med en artist som har skrivit 400 sånger är det omöjligt att tillgodose alla till hundra procent hela tiden.
   Mot slutet av konserten närmade sig temperaturen kokpunkten i den nästan fullsatta lokalen och fönsterrutorna hade sedan länge immat igen fullständigt Då var det svårt att ens protestera mot den sista avdelningens rad av klassiker som "Memphis Tennessee" (med alternativa textrader om Shepherd's Bush...), "Sea cruise", "One night with you" (rösten!), "Sweet little rock'n'roller" och "Bye bye Johnny". Låtar som säkert fanns på en jukebox i Southend nära Mickey i slutet på 50-talet.
   Ett set packat med klassiker med andra ord, typiska extralåtar på konventionella rockkonserter, och digniteten i låtvalet blev inte mindre tydlig när Mickeys egna klassiker, "Switchboard Susan" och "Down to the doctor's", trängde sig in i rockhistorien. Så dags, strax efter midnatt, sjöng vi med även i den ganska naiva fågellåten "Rockin' Robin".
   Vägen fram till detta avslutande hullaballoo var en skön blandning av egna klassiker och senare material. Mickey har på senare tid fått ångest vad gäller missade textrader och han bläddrade ivrigt fram och tillbaka i pärmen med texter inför varje låt. Därför var det med viss humor typiskt att han spelade fel på gitarren redan i andra låten som följdes av "The difference" där han ironiskt nog sjunger om skillnaden mellan saker han minns och saker han aldrig glömmer. Oavsiktlig humor med andra ord.
   Musikaliskt var det i övrigt förstklassigt i samarbetet mellan Mickey och Mo fast den senare i sista stund fick veta vilken låt som skulle spelas. Mickey kallade Mo för "the greatest guitarplayer in the pub" men gjorde mer intryck än så. Slidesoundet på "Trying to unlike you" var förnämligt medan Mickey hanterade sin Roland JV-50 med ackuratess. Annars inledde Mickey varje set med att spela akustisk gitarr.
   Alla kan som sagt inte få allting hela tiden. Därför var vi några stycken som givetvis saknade våra favoriter. Paul Ellerby ville gärna höra "Hieve to my hearties", Lasse Kärrbäcks favoritönskemål var "So long" och två norrmän, Lars och Erik, önskade av hela sitt hjärta "Modern music". Medan jag hade blivit gränslöst glad om "Foxfield junction" funnits på repertoaren denna kväll. Jag blev nämligen påmind om den låten på vägen till Boot när vi passerade byn Foxfield i södra Cumbria.

Setlist (två låtar kunde jag inte identifiera):
Cheque book
I know nothing
The difference
I should be lovin' this
???
Trying to unlike you
Searching for Andromeda

Paus

Standing at the crossroads again
My one and only someone else's girl
Learning to swim
Big black Cadillac
Song for Holly
Till honky gets tonky again
Great balls of fire
Lawdy miss Clawdy
Sweet young thing"

Paus

???
Memphis Tennessee
Switchboard Susan
Sea cruise
One night with you
Sweet little rock 'n' roller
Down at the doctor's
Bye bye Johnny

Extralåt:
Rockin' Robin

Foto: Carina Österling

/ Håkan

The tribute to Mickey Jupp

Postad: 2014-03-11 16:25
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingKoos de Korte, Lynn Wagstaff och Russ Cottee framför den specialskrivna texten "Standing in the Woolpack again".

Hyllningarna till Mickey Jupp ville aldrig riktigt ta slut på torsdagskvällen när han firade sin 70-årsdag på Brook House Inn i Boot. Det finns några noteringar här. Och på fredagskvällen fortsatte hyllningarna på flera sätt i samband med konserten som Mickey och Mo Witham genomförde på kvällen på The Woolpack Inn. Just nu håller jag på och skriver en recension av den konserten. Publiceras i kväll.
   I första paus överräckte hans vän Russ Cottee från Southend-on-Sea en gitarr som present, en halvakustisk Gibson 335. En överraskad Mickey kände på gitarren under översikt av några vänner, se bild nedan. Och Mo spelade sedan på gitarren under konsertens andra set.
   Men den stora hyllningen i första pausen blev musikalisk när vännerna Koos de Korte, från Holland, och just Russ Cottee stegade upp på den imaginära scenen och framförde två specialskrivna hyllningslåtar till Mickey som skrattade gott och njöt av situationen.
   Inledningslåt blev "Standing in the Woolpack again", en helt modifierad text till Mickeys melodi "Standing at the crossroads again". Texten (ni ser den nedan) hade sitt ursprung under de två konserterna på Riga i Southend 2012 och hette då följaktligen "Standing in the Riga again" med text av Tony Barnard. Nu hade Lynn Wagstaff, som också var med och sjöng i fredags, ändrat första versen och refrängen och sedan skrivit en ny andra vers.
   Koos sjöng "Roger Dopson" i refrängerna och ytterligare namn, som Lynn bestämt sent, smögs in i texten under vägen.
   Den andra låten under pausframträdandet med Koos, som sjöng och spelade akustisk gitarr, och Russ, som spelade bas, var ännu en specialskriven text (av Koos) till en gammal låt. Det var "The Guv'nor of the Sarfend Sound" som för övrigt är underrubrik på Lasse Kärrbäcks Mickey Jupp-hemsida. En på varje rad personligt skriven hyllning till Mickey och hans fans med Roy Heads gamla melodi "Treat her right" i botten.
   Här nedan kan ni läsa de detaljerade texterna till båda låtarna:

STANDING IN THE WOOLPACK AGAIN
Well I’m standing in the Woolpack again
With an empty glass and it’s nearly ten
Maybe I’ll bump into some Facebook names Roger Dopson, some Finns or Danes
Standing in the Woolpack again

Well I woke up this morning in the Brook House Hotel
Mickey was nowhere around
I looked in Eel Tarn, I looked in the mill, Doctor Bridge and down to Fisherground
There were Guinness traces on the barroom floor
Göran was there from the night before
I guess he’s not the man I was looking for
But just the fan I found

Well I’m standing in the Woolpack again
With an empty glass and it’s nearly ten
Maybe I’ll bump into some Facebook names Lasse Karrback, some Finns or Danes
Standing in the Woolpack again

Well here I am on the road again
Driving home from Boot in the rain 142 miles ahead
But I’ve seen my Guv’nor again
He’s 70 now and the words get forgot
He’d rather play that old rock’n’roll than not
But all us Juppites love him a lot
Hope he’ll never give up trying

Well I’m standing in the Woolpack again
With an empty glass and it’s nearly ten
Maybe I’ll bump into some Facebook names
Tony Barnard, some Finns or Danes
Standing in the Woolpack again




THE GUV'NOR OF THE SARFEND SOUND
I wanna tell you a story
'Bout a man named Jupp
He's an old rock n roller...
You can find him down the pub
The place is packed real tight,
Cause Mickey's playing here tonight.

He's been around since the sixties,
He was a legend from the start
Every song that he wrote,
Will go straight to your heart,
There's not a soul outside,
Cause Mickey's playing here tonight.

In the lovely Boot village ,
In a corner of the bar,
There's an old curmudgeon,
Who never wants to be a star,
But his eyes will shine so bright,
When he's playing here tonight.

Now pushing for his seventh decade,
We hope he's gonna hang around.
For he's the one and only Guv'nor,
Of the Sarfend sound,
(I forgot the words...)
When Mickey plays tonight


Foto: Ton DerksenKoos de Korte, Lynn Wagstaff, Stuart Hopper och Chris East tittar med stora ögon på Mickey Jupp när han provar sin nya gitarr, en present från vännen Russ Cottee.

/ Håkan

Mickey Jupp, 70, younger than yesterday

Postad: 2014-03-11 00:00
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingHär öppnar Mickey Jupp dörren till sitt liv som artist och konstnär.

Via en 22 svenska mil lång bilresa, över berg och sten, från arla morgonstund följt av flyg mellan Manchester och Örebro, kort stopp i Solna och sedan tåg har jag precis landat hemma i Örebro. Fullständigt Juppyfierad.
   Jag har haft en once in a lifetime-upplevelse. Jag har varit i Cumbria, The Lake District. Under några dagar och nätter har jag njutit av både en imponerande natur, en gränslös gästfrihet (hospitality som det så vackert heter på engelska) och dessutom otroligt tidlös och totalt oförglömlig liverockmusik på toppen av allt positivt.
   Mickey Jupp, 70-talets pubrockfader om det finns någon, fyllde 70 år i torsdags och ställde till med en liten personlig fest på stampuben Brook House Inn och bjöd sedan på en konsert i fredags på hotellet/puben The Woolpack Inn som vi bodde på.
   Vi tog alltså flyget till Manchester i onsdags för att sedan med hyrbil ta oss till det natursköna Cumbria. På vägen upp gjorde vi det typiska misstaget att ta vägen förbi turistfällan Blackpool, körde fast i Fleetwood (till syrliga kommentarer på Facebook) innan vi nådde Cumbria-halvön. I Eskdale-området ligger den lilla byn Boot där Mickey Jupp har bott sedan 1983.
   På den stora födelsedagen i torsdags sökte sig Lasse Kärrbäck (som driver Mickey Jupps hemsida), jag och våra respektive till Mickeys hem i Boot. På vägen förbi Book House Inn, Mickeys stampub där favoriten Holly jobbar i baren, släpptes vi in i Mickeys bohemiska bostad med skaparlyan en trappa upp med instrument och inspelningsutrustning.
   Mickey berättade bland mycket annat att de nya låtarna han just nu jobbar på heter "Seeking perfection" och "Fine China". Han berättade också att det var ett nöje att skriva nytt material men att det var ett helvete att spela in.
   - Så fort den röda lampan lyser tycker jag det blir svårt att prestera, göra det bästa av låten och det låser sig, säger han.
   Mickey har i alla år haft en typ av prestationsångest både på scen och i inspelningsstudion som ofta fått honom att ändra ambition eller helt drastiskt dra sig undan. Han är av känslig natur som helst vill vara anonym och inte befinna sig mitt i den tuffa musikbranschen. Han är en paradox med andra ord.
   Då är hans sidoprojekt som konstnär en för honom lugnare verksamhet. Och dessutom lönsammare. Vilket han på gott humör muttrar erkännande medan han förpackar ytterligare två sålda tavlor signerade Michael Jupp till mig och Lasse. Mitt val blev "Doctor' bridge", en detaljerad målning i vattenfärger av bron över floden Esk som slingrar sig fram i dalen.
   På födelsedagens eftermiddag samlades sedan en stor mängd vänner och fans till Mickey för en gemensam middag på Brook House Inn.
   - I'm the boss, sa Mickey och satte sig på kortsidan av bordet.
   Festligheterna avslutades med barhäng, hurrarop och specialbakade och smakfulla tårtor gjorda av Sirkka Härmä från Finland. Under två dagar i Eskdale blev den udda kombinationen tårta och öl en tradition och en ny erfarenhet...
   En glad och överraskande uppsluppen Mickey berättade några minnen och epsioder från en lång så kallad karriär. Han visade också upp sin specialplats i hörnet vid bardisken på Brook House Inn. Med en viss stolthet presenterade han också skylten "Grumpy Corner" (se bilden ovan).
   Mickey brukar allt som oftast lite skämtsamt beskrivas med det engelska ordet "curmudgeonly" (leta upp ordet!) men den här kvällen, och även nästa var det en sällskaplig, vänlig och uppsluppen Mickey som ville ta alla i sin famn.
   Födelsedagen följdes av en fredag som avslutades med en Mickey Jupp-konsert tillsammans med den ständige vapendragaren och gitarristen Mo Witham på The Woolpack Inn. Hemma i sin bostad på torsdagsförmiddagen avslöjade Mickey att han skulle inleda konserten med "Cheque book" men till setlistan i övrigt skulle han "lyssna av publiken" och sedan bestämma låtarna spontant.
   I morgon återkommer jag på denna plats med en rapport och redogörelse om konserten.


Mickey Jupp bjuder på födelsedagstårta till sina fans. Här är det Göran Normann och Pete Wagstaff.

Alla bilder: Carina ÖsterlingMickey möter fans på sin stampub Brook House Inn. Här samtalar han med Lars från Norge.

/ Håkan

90:#10 Party of one

Postad: 2014-03-10 07:56
Kategori: 90-talets bästa

NICK LOWE: Party of one (Reprise, 1990)

Av Nick Lowes tre 90-talsalbum, alla finns faktiskt med på min 36-lista, har jag kanske lite provocerande placerat "Party of one" högst. 90-talet skulle ju bli Lowes genombrott som lågmäld, seriös, känslofull och mogen singer/songwriter och samtidigt skulle Lowe ta ett steg från den enkla, positiva men ganska simpla popmusiken, roliga rim och stulna ackord, och bli en mer respekterad låtskrivare.
   "Party of one" är en raffinerad mix av de båda särarterna och när Nick dessutom återförenas med sin gamle kumpan Dave Edmunds, som producent och gitarrist, blir soundet både smakfullt och intressant.
   Under ganska bryska förhållanden gick Lowe och Edmunds skilda vägar i februari 1981. Året innan hade det första exklusiva albumet med Rockpile, som efter år av förväntningar äntligen hade förverkligats, blivit både debut och fall. Efter nästan sju år tillsammans splittrades teamet Lowe/Edmunds som nu uteslutande skulle koncentrera sig på sina respektive solokarriärer istället.
   Att Nick Lowe i mars 1988 gick in i studion tillsammans med Dave Edmunds, för att spela in ett helt album, var alltså ett tämligen förvånande grepp. Men de hade faktiskt träffats kort i Rockfield-studion hösten 1987. En inspelning som resulterade i låten "Lovers jamboree" som hamnade på Lowe-albumet "Pinker and prouder than previous" (1988).
   Bandet bakom Lowe på inspelningarna var huvudsakligen samma band som kompade John Hiatt på hans oöverträffade "Bring the family"-album 1987, minus Hiatt alltså. Jim Keltner, trummor, Ry Cooder, gitarr, och givetvis Lowe, bas, med ytterligare några intressanta namn som Moonlighters-medlemmarna Bill Kirchen, elgitarr, och Austin de Lone, piano och akustisk gitarr. Plus den sedan länge rutinerade Lowe-musikern Paul Carrack, orgel och piano, och den legendariske ståbasisten och jazzmusikern Ray Brown på låten "What's shakin' on the hill".
   Inspelningarna till "Party of one" gjordes i Kalifornien under fyra olika tillfällen av vilka tre var i Ocean Way Studios, Los Angeles, och en i Record One Studios i Los Angeles fina område Sherman Oaks. Skivans längsta låt är 4:01 och albumet är alltså en blandning av lek och allvar.
   "Who was that man?" har under alla år passerat mina öron som en glad och lustig doo-wop-inspirerad dänga men när jag nu lyssnar närmare på texten upptäcker jag olycka, katastrof och ond bråd död. Den handlar nämligen om mannen som i november 1987 ovarsamt kastade cigaretten i rulltrappan till Piccadilly Line på King's Cross-stationen i London som sedan orsakade den fatala branden som dödade 31 människor. Så brutalt dokumentär hade Nick Lowe aldrig varit tidigare i karriären. Men det skulle alltså bli startskottet för den nye, vuxne, allvarligare och mogne låtskrivaren.
   "What's shakin' on the hill", en av singlarna från albumet, är en annan låt som pekar åt ett mer vuxet och seriöst håll. Med jazzriff, ståbas (Ray Brown) och en allvarsam ton höll Nick på att etablera ett nytt sound som skulle bli hans melodi under decennier framåt.
   Den låten har funnits med på åtskilliga livekonserter med Nick och det gäller även "All men are liars". En djupt ironisk låt om att alla män är lögnare och drar på ett både kreativt och lustigt sätt in discostjärnan Rick Astley i låtens rim:
   Well do you remember Rick Astley?
   He had a big fat hit it was ghastly
   He said I'm never gonna give you up or let you down
   Well I'm here to tell you that Dick's a clown
   Though he was just a boy when he made that vow
   I'd bet it all that he knows now


I tredje textraden, som syftar på Astleys monumentala hit "Never gonna give you up" från 1987, kopierar Nick hans sätt att gå upp i falsett medan Jim Keltner lägger några typiska discorytmer.
   Jo men visst, Nick Lowe hade kvar skämtlynnet fast han generellt var lite allvarligare. Ordlekarna i titlar som "Gai-gin man" och låten om kylskåpsvitt, "Refrigerator white", (båda med läcker Ry Cooder-slidegitarr) ekar ju gammal härlig Lowe-historia. Även "Shting - shtang", låten som handlar om hur rik Nick Lowe har blivit, måste väl också sorteras in bland de ironiska ögonblicken. Men han kanske tittar i kristallkulan för två år senare (1992) har filmen "The bodyguard" premiär och tack vare sin gamla låt "(What's so funny) bout peace love and understanding", som förekommer i filmen, skulle han då bli rik som ett troll.
   "Rocky road" är som låt tämligen ordinär men har ett låtskrivarsamarbete som får mig att höja på ögonbrynen, Nick tillsammans med trummisen Simon Kirke i Bad Company. Där finns inte många gemensamma beröringspunkter. Kan det vara så att låten härstammar från sommaren 1977 när den nybildade rockgruppen Rockpile turnerade i USA som förband till Dave Edmunds skivbolagskollegor Bad Company?

"Shting shtang" med Nick Lowe:


/ Håkan

En bländande och helgjuten konsert

Postad: 2014-03-07 07:58
Kategori: 80-talskonserter

Under första hälften av 80-talet var Raj Montana Band med de två frontpersonerna Dan Hylander och Py Bäckman Sveriges mest populära liveattraktion. Turnerade flitigt (140 spelningar under 1982) och gav regelbundet ut alltmer uppmärksammade skivor.
   Helgen innan den här Örebrokonserten åkte jag och fotograf Anders Erkman upp till Stockholm, intervjuade Dan och Py en trappa upp på kinesrestaurangen på Götgatan mittemot Medborgarplatsen och följde sedan med ner på Ritz för att få uppleva Dan, Py och bandets popularitet (publikrekord på Ritz!) på en konsert där Mats Ronander överraskande dök upp.
   Några dagar senare dök de alltså upp i Örebro med sin imponerande föreställning och bilderna till recensionen var alltså tagna på Ritz i Stockholm.
   Både Dan och Py hade nya album på gång senare under 1983, "Calypso" respektive "Sista föreställningen" (producerad av Mats Ronander), och spelade sina kommande singlar på konserten, "Vild är din längtan" respektive "Jag lever". Bandet, som hade varit en stadig enhet i flera år, hade inför den här turnén och skivinspelningen utökat med körsångerskan Emily Gray.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1983.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
LIX
Brunnsparken, Örebro 4 februari 1983


Dan Hylander är en av landets tre-fyra bästa rockartister. De senaste årens intensiva turnerande med Py Bäckman och Raj Montana Band börjar nu ge lyckosamt resultat. Även skivorna har genom åren blivit alltmer finslipade utan att förlora i känsla eller medvetenhet. Dan har skapat ett unikt personligt sound på sina skivor och konserter.
   Sent på fredagskvällen uppträdde Dan Hylander & Co i Brunnsparken i Örebro med en konsert av högsta kvalitativa standard. Som innehöll allt av bra låtar, bländande musikalitet och helgjuten show.
   Från den instrumentala inledningen med "Time is tight", Hasse Olssons hammond gav kalla kårar, gick det mesta som på räls under en och en halv timme.
   Dan Hylanders skivor har låtmässigt alltid överträffat Py Bäckmans skivor men de delade tämligen lika på konsertutrymmet där Py dominerade inledningen och Dan stegrade tempot och kvalitén mot slutet. Publikmajoriteten hade säkert kommit för Hylanders skull.
   Py Bäckman var vida överlägsen på scen jämfört med skivorna. Här fick hon större plats att utveckla sina låtar och de tuffare arrangemangen lät stundtals mycket bra.
   Trots bara fyra album bakom sig hade Dan inga svårigheter att fylla sin del av konserten med helt igenom bra material. Varierat med både tuffa rocklåtar och ömsinta ballader. Men man saknade ändå en del äldre Hylander-favoriter.
   Både Dan och Py har nya album i görningen men konserten innehöll sparsamt med nya låtar, bland annat deras respektive nya singlar. Dans "Vild är den längtan" lät redan som en klassiker.
   Bland kvällens höjdpunkter märktes "Min älskade stod...", Mikael Wiehes text till Bob Dylans låt, som Dan gjorde i ett traditionellt Dylan-arrangemang. Fanns redan på "Döende oskuld"-albumet. Trots saknaden av Mats Ronanders sång och munspel i "Höst" var den fortfarande en ren klassiker, ett mästerverk.
   Framför Raj Montana Bands intelligenta komp är det lätt att lyckas. Ett band som behärskar allt.
   Dan Hylander ser liten och späd ut på scen men är musikaliskt stor och stundtals jättelik.

Dan Hylander: sång
Py Bäckman: sång
Hasse Olsson: orgel
David Carlsson: gitarr och sång
Clarence Öfwerman: piano och sång
Ola Johansson: bas
Pelle Alsing: trummor
Emily Gray: sång

/ Håkan

"How shall we then live?"

Postad: 2014-03-06 07:58
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 5/3 2014.

DEADMAN
How shall we then live?
(Rootsy)


Steven Collins sitter där på omslaget, med hatt och skägg, och ser ut som att han personifierar samtliga medlemmar i The Band samtidigt. Släktskapet med Bob Dylan har alltid funnits i Collins långa karriär under namnet Deadman.
   I Collins nya tredje upplaga av Deadman finns inga musiker kvar från gruppens lysande livehöjdpunkter för några år sedan. Men musikaliskt är det inga stora förändringar. Collins går i sina trygga Dylan-spår och en cover på "Things have changed" finns med.
   Soundet är dock lite mer soft, tillbakalutat, återhållsamt och akustiskt, vals, dragspel och ståbas, än tidigare och i de långsammare låtarna "Young and alive" och "Javert" låter Collins som en yngre Leonard Cohen. Speciellt när han får hjälp av två skönsjungande damer i kören.
   Liksom den atmosfäriska titellåten och i den nästan religiöst ekande "Hard pill" är det passion och melodisk skönhet i samklang.
   Men det finns snabbare låtar. I den skuttande countrylåten "Our fellow man" förekommer det både gitarr- och dragspelssolo och Dylan-låten tillhör minialbumets piggare inslag.

/ Håkan

Tributes: Nick Drake

Postad: 2014-03-05 07:56
Kategori: Tribute-skivor



"Way to blue" (Navigator, 2013)

Den kultförklarade Nick Drake var en engelsk singer/songwriter som dog en alltför tidig död 1974 som 26-åring. Nick var inte speciellt uppmärksammad under sin livstid. Hans tre album, som kom mellan 1969 och 1972 och i efterhand har höjts till skyarna, följdes av depressiva och tillbakadragna år. Och hans död har genom åren diskuterats om det var självmord eller inte.

Skivan och konserten har samma titel som samlingsskivan med Nick Drakes egna inspelningar, som släpptes 1994 när hans musik hade blivit uppmärksammad i samband med tv-reklam (VW). Jag brukar inte normalt skriva om liveinspelade tributeskivor men dels står skivproducenten Joe Boyd, som producerade Drakes två första album, bakom konserten/skivan och dels är det ren studiokänsla på den här skivan då applåderna mellan låtarna är bortredigerade och dyker upp först efter sista låten.
   Konserten och inspelningen ägde rum 10 januari 2010 och en av musikerna från Nick Drakes originalskivor, ståbasisten Danny Thompson, finns med i bandet och flera stråkarrangemang är skrivna av Robert Kirby som också dekorerade Drakes skivor. Majoriteten av låturvalet är hämtat från ovannämnda samlingsskiva.
   Jag är ingen Nick Drake-expert så jag kan inte jämföra de här tolkningarna med originalen. Men jag misstänker att de respektfullt håller sig nära originalen. Och skivan i sin helhet handlar mer om känslor än låtmässiga eventuella kvalitéer.
   Det är en ojämn samling kända och okända artister som tolkar Drake. Robyn Hitchcock, en av de mer kända, har med sig avancerade ljudillustrationer som komp till den akustiska gitarren och "Parasite", som inte är någon känd Drake-låt, låter nästan österländsk. Ovannämnde Thompson tolkar "One of these things first" som en instrumentallåt tillsammans med jazzpianisten Zoe Rahman.
   Allra bäst är Vashti Bunyan med sin ljusa fina röst i "Which will" där Kirbys tjocka stråkarrangemang ger låten evigt liv. Och Brooklyn-sångerskan Lulucs fina version av "Fly" kryddas av akustisk gitarr, stråkar, dragspel och slidegitarr.
   Irländska Lisa Hannigan planterar "Black-eyed dog" i gammal, gammal engelsk folkmusik med hjälp av en tramporgel. Teddy Thompson, son till Richard och Linda Thompson, gör tillsammans med jazzsångerskan Krystle Warren "Pink moon" till en fin duett innan det öronbedövande publikjublet bryter. Jag jublar kanske inte lika reservationslöst men tycker mig ha kommit lite närmare fenomenet Nick Drake.

Innehåller:
1. Things Behind the Sun Luluc 4:10
2. Place to Be Scott Matthews 4:29
3. Fruit Tree Green Gartside 5:09
4. Poor Boy Shane Nicholson 6:23
5. Time Has Told Me Krystle Warren 4:51
6. Parasite Robyn Hitchcock 5:44
7. One of These Things First Danny Thompson, Zoe Rahman 5:11
8. Which Will Vashti Bunyan 3:23
9. Black-Eyed Dog Lisa Hannigan 4:04
10. Rider on the Wheel Shane Nicholson 3:09
11. River Man Teddy Thompson 5:07
12. Saturday Sun Lisa Hannigan, Luluc 3:39
13. Day Is Done Scott Matthews 3:35
14. Fly Luluc 4:10
15. Pink Moon Krystle Warren, Teddy Thompson 4:51

/ Håkan

90:#11 Necktie second

Postad: 2014-03-03 07:55
Kategori: 90-talets bästa

PETE DROGE: Necktie second (American Recordings, 1994)

När jag startade projektet att sammanställa och gradera de bästa albumen under 90-talet kunde jag nog inte tro att två skivor på min lista skulle vara producerade av den utpräglat "hårde" amerikanen Brendan O'Brien som är mest känd för skivorna med Pearl Jam. För bara några veckor sedan skrev jag om "Mirror ball" där Neil Young mötte just Pearl Jam och nu är det dags igen för en O'Brien-producerad skiva med Pete Droge, en av de mer okända artisterna bland mina 90-talsfavoriter.
   Droge (uttalas "droj") är född och uppvuxen i Seattle, grungemusikens hemstad, kompis med bland annat Pearl Jam och tillhör nog den hårdare generationen av nya artister. Därför var det tämligen naturligt att han hamnade hos Brendan O'Brien som redan 1994, förutom Pearl Jam, hade produktioner med Stone Temple Pilots och Jackyl bakom sig. Men Pete Droge har en helt annan inriktning med sin musik.
   "Necktie second", som är Droges skivdebut, är främst akustiskt baserad rockmusik som har hårdrockens självförtroende men musikaliskt mer hör hemma bland namn som Tom Petty och John Mellencamp. Den då 25-årige Droge sjunger så hängivet rutinerat, skriver låtar så moget och framför det så helgjutet att det nästan är omöjligt att betrakta honom som debutant på det här albumet.
   Med sånger så välskrivna att de med lätthet kan framföras med bara en akustisk gitarr till komp. Just den enkla, nakna omgivningen använder han sig bara av en enda gång, "Hampton Inn Room 306" är inspelad i ett hotellrum.
   Från inledande satiriska "If you didn't love me (I'll kill myself)" till den ovannämnda "hotellåten" är det en överraskande jämn standard på hans låtar. Lite Neil Young här ("Faith in you") och lite Tom Petty där ("So I am over you") men albumet är som helhet tillräckligt stark för att framstå som en extraordinär debut.

"If you don't love me (I'll kill myself)" video med Pete Droge:


/ Håkan

Ett samkväm utan variation

Postad: 2014-03-02 14:55
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 2014.

DI LEVA
Hjalmar Bergman teatern, Örebro
28 februari 2014
Konsertlängd: 19:31-21:12 (101 min)
Min plats: rad 9 Plats 247


På 80-talet såg jag förbi underliga kläder, den tejpade hårlocken i pannan och lätt naiva framträdanden och upptäckte ett popgeni utöver det vanliga. Di Leva hade då en påfrestande och utmanande mask, dåtidens svar på Yohio (inga andra jämförelser), men gjorde effektivt starka låtar. En paradoxal kombination som då föll väl ut och mixen av popmusik och teater har varken förr eller senare varit bättre paketerad.
   Jorden har snurrat många varv efter det och hur mycket vatten som har flutit under broarna sedan dess går inte ens att uppskatta. Men i Di Levas värld har tiden uppenbart stått still ty mönstret av en artist som ägnar nästan mer tid till mellansnack än låtar och musik (12 låtar på över 100 minuter) gick igen under fredagskvällen. Däremot var pauserna mellan låtarna inte fullt så spirituellt flummiga eller hårt regisserade som förr. Och den tidigare så obligatoriska vattenkannan hade Di Leva städat bort, nu drack han ur vanliga plastflaskor och den proceduren blev en show i showen, men fruktkastning fanns kvar som spektakulär punkt i programmet.
   Nej, det var en överraskande jordnära och mänskligt spontan artist som mötte en halvfylld teater i Örebro. Till sin hjälp på scen hade Di Leva den här gången bara en kille, pianisten och gitarristen Anders Lundström, så repertoaren för kvällen förvandlades till en sorts unplugged bonusvariant på den ibland rätt svulstiga Di Leva.
   I normala fall brukar jag uppfatta en sådan reträtt, tillbaka till rötterna, som tämligen sympatisk men arrangemangen på alla låtar blev dessvärre anpassade samma begränsade mall vilket gjorde konsertupplevelsen musikaliskt en aning monoton och händelsefattig. Ett samkväm utan variation.
   I detta vakuum gled den pratglade mannen i röd kaftan glatt in mellan låtarna, fnittrade envist och talade sig varm om Olof Palme (på dagen 28 år efter mordet), drömmar, köpcentrum och fotspår. Han höjde märkbart temperaturen i lokalen och det resulterade i både allsång och handklapp på de historiskt sett mest kända låtarna "Vem ska jag tro på?", "Miraklet" och "Vi har bara varandra".
   Innan konserten gjorde jag misstaget att lyssna på mina absoluta Di Leva-favoriter och fick under konserten noll respons. Det sparsmakade formatet tillät väl inte spännande låtar som "Ber om ljus", "Solens gåta" och "I morgon".
   I en alltmer kreativt sinande skivproduktion fick Di Leva, förutom några pliktskyldiga låtar från senaste albumet "Innan solen går upp", lita på sina gamla kända klassiker. Det vill säga ryggraden på alla oräkneliga samlingsskivor som Di Leva har släppt genom åren.

Di Levas låtar:
Ge aldrig upp
Född i Gävle
Vem ska jag tro på?
Ingen kan köpa livet
Drömmen om Sverige
Sträck ut din hand
Lights out på ålderdomshemmet
Vi får vingar när vi älskar/Dansa din djävul
Miraklet
Vad är frihet?
Everyone is Jesus

Extralåt
Vi har bara varandra.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.