Blogginlägg från 2014-03-10

90:#10 Party of one

Postad: 2014-03-10 07:56
Kategori: 90-talets bästa

NICK LOWE: Party of one (Reprise, 1990)

Av Nick Lowes tre 90-talsalbum, alla finns faktiskt med på min 36-lista, har jag kanske lite provocerande placerat "Party of one" högst. 90-talet skulle ju bli Lowes genombrott som lågmäld, seriös, känslofull och mogen singer/songwriter och samtidigt skulle Lowe ta ett steg från den enkla, positiva men ganska simpla popmusiken, roliga rim och stulna ackord, och bli en mer respekterad låtskrivare.
   "Party of one" är en raffinerad mix av de bÃ¥da särarterna och när Nick dessutom Ã¥terförenas med sin gamle kumpan Dave Edmunds, som producent och gitarrist, blir soundet bÃ¥de smakfullt och intressant.
   Under ganska bryska förhÃ¥llanden gick Lowe och Edmunds skilda vägar i februari 1981. Ã…ret innan hade det första exklusiva albumet med Rockpile, som efter Ã¥r av förväntningar äntligen hade förverkligats, blivit bÃ¥de debut och fall. Efter nästan sju Ã¥r tillsammans splittrades teamet Lowe/Edmunds som nu uteslutande skulle koncentrera sig pÃ¥ sina respektive solokarriärer istället.
   Att Nick Lowe i mars 1988 gick in i studion tillsammans med Dave Edmunds, för att spela in ett helt album, var alltsÃ¥ ett tämligen förvÃ¥nande grepp. Men de hade faktiskt träffats kort i Rockfield-studion hösten 1987. En inspelning som resulterade i lÃ¥ten "Lovers jamboree" som hamnade pÃ¥ Lowe-albumet "Pinker and prouder than previous" (1988).
   Bandet bakom Lowe pÃ¥ inspelningarna var huvudsakligen samma band som kompade John Hiatt pÃ¥ hans oöverträffade "Bring the family"-album 1987, minus Hiatt alltsÃ¥. Jim Keltner, trummor, Ry Cooder, gitarr, och givetvis Lowe, bas, med ytterligare nÃ¥gra intressanta namn som Moonlighters-medlemmarna Bill Kirchen, elgitarr, och Austin de Lone, piano och akustisk gitarr. Plus den sedan länge rutinerade Lowe-musikern Paul Carrack, orgel och piano, och den legendariske stÃ¥basisten och jazzmusikern Ray Brown pÃ¥ lÃ¥ten "What's shakin' on the hill".
   Inspelningarna till "Party of one" gjordes i Kalifornien under fyra olika tillfällen av vilka tre var i Ocean Way Studios, Los Angeles, och en i Record One Studios i Los Angeles fina omrÃ¥de Sherman Oaks. Skivans längsta lÃ¥t är 4:01 och albumet är alltsÃ¥ en blandning av lek och allvar.
   "Who was that man?" har under alla Ã¥r passerat mina öron som en glad och lustig doo-wop-inspirerad dänga men när jag nu lyssnar närmare pÃ¥ texten upptäcker jag olycka, katastrof och ond brÃ¥d död. Den handlar nämligen om mannen som i november 1987 ovarsamt kastade cigaretten i rulltrappan till Piccadilly Line pÃ¥ King's Cross-stationen i London som sedan orsakade den fatala branden som dödade 31 människor. SÃ¥ brutalt dokumentär hade Nick Lowe aldrig varit tidigare i karriären. Men det skulle alltsÃ¥ bli startskottet för den nye, vuxne, allvarligare och mogne lÃ¥tskrivaren.
   "What's shakin' on the hill", en av singlarna frÃ¥n albumet, är en annan lÃ¥t som pekar Ã¥t ett mer vuxet och seriöst hÃ¥ll. Med jazzriff, stÃ¥bas (Ray Brown) och en allvarsam ton höll Nick pÃ¥ att etablera ett nytt sound som skulle bli hans melodi under decennier framÃ¥t.
   Den lÃ¥ten har funnits med pÃ¥ Ã¥tskilliga livekonserter med Nick och det gäller även "All men are liars". En djupt ironisk lÃ¥t om att alla män är lögnare och drar pÃ¥ ett bÃ¥de kreativt och lustigt sätt in discostjärnan Rick Astley i lÃ¥tens rim:
   Well do you remember Rick Astley?
   He had a big fat hit it was ghastly
   He said I'm never gonna give you up or let you down
   Well I'm here to tell you that Dick's a clown
   Though he was just a boy when he made that vow
   I'd bet it all that he knows now


I tredje textraden, som syftar på Astleys monumentala hit "Never gonna give you up" från 1987, kopierar Nick hans sätt att gå upp i falsett medan Jim Keltner lägger några typiska discorytmer.
   Jo men visst, Nick Lowe hade kvar skämtlynnet fast han generellt var lite allvarligare. Ordlekarna i titlar som "Gai-gin man" och lÃ¥ten om kylskÃ¥psvitt, "Refrigerator white", (bÃ¥da med läcker Ry Cooder-slidegitarr) ekar ju gammal härlig Lowe-historia. Även "Shting - shtang", lÃ¥ten som handlar om hur rik Nick Lowe har blivit, mÃ¥ste väl ocksÃ¥ sorteras in bland de ironiska ögonblicken. Men han kanske tittar i kristallkulan för tvÃ¥ Ã¥r senare (1992) har filmen "The bodyguard" premiär och tack vare sin gamla lÃ¥t "(What's so funny) bout peace love and understanding", som förekommer i filmen, skulle han dÃ¥ bli rik som ett troll.
   "Rocky road" är som lÃ¥t tämligen ordinär men har ett lÃ¥tskrivarsamarbete som fÃ¥r mig att höja pÃ¥ ögonbrynen, Nick tillsammans med trummisen Simon Kirke i Bad Company. Där finns inte mÃ¥nga gemensamma beröringspunkter. Kan det vara sÃ¥ att lÃ¥ten härstammar frÃ¥n sommaren 1977 när den nybildade rockgruppen Rockpile turnerade i USA som förband till Dave Edmunds skivbolagskollegor Bad Company?

"Shting shtang" med Nick Lowe:


/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2014 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.