Blogginlägg

"Vagabond Ways"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 26/3 2014.

VAGABOND WAYS
Vagabond Ways
(Vacaloca)

Den Stockholmsbaserade trion Vagabond Ways bildades 2012 men leds av tre män med oerhörd musikalisk rutin i ryggen. Soloartisten Basse Wickman, Christer Jonasson (FJK) och Totte Bergström (New Strangers och Moonshine) har kanske sin mest berömda tid bakom sig men vill gärna tillhöra nutid.
   Vagabond Ways presenterar sig som ett americana-band i tiden men spelar egentligen gammal hederlig countryrock om än inte alls gammalmodigt. Tre gamla profiler i soffan väcker förväntningar på överdådig stämsång a la Crosby, Stills & Nash men här står varje låtskrivare i centrum på sina egna låtar.
   De tre killarna i centrum har inte samarbetat på låtskrivarområdet men hantverksmässigt låter det helt okej fast de musikaliskt inte tar några djärva steg framåt i musikhistorien. När jag lyssnar på skivan, som jag ofta upplever som mycket njutbar, undrar jag ibland om tiden har stått still sedan det tidiga 70-talet.
   Men jag blir också ofta smått imponerad av det musikaliska när banjo och mandolin (Totte) får sällskap av en alldeles underbar lap steel och slidegitarr (Christer) som ekar Jackson Browne och David Lindley.
   Vagabond Ways debutskiva har inte så överraskande djupa amerikanska influenser och kanske är det svårt för tre medelålders svenska män att fånga den riktiga trovärdigheten med det här materialet. Utan att ha några som helst förutfattade meningar om trions lite dammiga ambitioner upptäcker jag många musikaliska ljuspunkter och några snyggt skrivna låtar som jag gärna återvänder till på skivan.
   De tre bästa låtarna på albumet ligger som ett fång vackra blommor på slutet av skivan och representerar de tre olika låtskrivarna och sångarna. Tottes "Walking down blueberry lane" är 12-strängad elegant country, Basse sjunger om "crazy rock'n'roll" i "Tell me tales" men låten andas klassisk låtskrivarkonst och Christers "And the eagle flies" är lite tyngre än skivans övriga material.
   Snygg avslutning på en ljudmässigt snygg produktion.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.