Blogginlägg

90:#9 Storyville

Postad: 2014-03-17 07:57
Kategori: 90-talets bästa

ROBBIE ROBERTSON: Storyville (Geffen, 1991)

Robbie Robertson, den förre The Band-stjärnan, solodebuterade redan 1987 med det Daniel Lanois-producerade albumet "Robbie Robertson", en spännande skiva med ett spännande sound. Men det var först på Robbies andra soloskiva som jag blev riktigt hänförd. Men naturligtvis fastnade jag första gången för hans namn och hans verk redan 1968, singeln "The weight" och sedan alla klassiker han skrev till bandet. Då var han ledare och låtskrivare men inte sångare i The Band som skapade stordåd i låt efter låt under några år.
   En sak som fascinerade mig mycket på den tiden var att det alltid stod J R Robertson på skivetiketten där J stod för Jaime och var Robbies första förnamn. Han var för övrigt döpt till Klegerman i efternamn...
   Kanske är det fel att kalla 1987-skivan för en solodebut för Robbie var på ett eller annat sätt på egen hand inblandad i ett flertal filmer, "The king of comedy", "The color of money", "Carny", "Raging bull" och "Hail! Hail! Rock 'n' Roll" (dokumentären om Chuck Berry), innan han tog steget att bli soloartist.
   Om "Robbie Robertson" soundmässigt var en blick in i framtiden med ett stundtals modernt Lanois-sound står "Storyville" huvudsakligen med båda fötterna på jorden och bokstavligen influerad av New Orleans där det klassiska jazzkvarteret har fått ge namn till Robbies hela album.
   Så mycket jazz hittar jag inte på skivan, däremot en stor blandning av alla olika musikinfluenser som genom åren färgat staden. Men titeln må vara hämtad från New Orleans och folk från Neville Brothers och Meters är centralt inblandade men Robertson rör sig musikaliskt fritt på skivan. Gästartister som Neil Young och skottarna i Blue Nile tyder på en tämligen förutsättningslös hållning till musiken.
   Varför de tre medlemmarna i Blue Nile får plats på en skiva med många tillfälliga gäster kan jag inte lista ut. Det andra producentnamnet på skivan, Stephen Hague, överraskar lika mycket ty han hade fram till Robertson-samarbetet mest jobbat med engelska popnamn som New Order, Erasure, Blow Monkeys, Climie Fisher, Pet Shop Boys och OMD. En chef på skivbolaget, Gary Gersh, är skivans tredje producent.
   Den utpräglade låtskrivaren Martin Page har varit med och producerat en låt på skivan, det avslutande mästerverket "Sign of the rainbow", som han också har varit med och skrivit. En låt med otrolig atmosfär där rösterna från Aaron Neville och gospelvokalgruppen Zion Harmonizers lyfter arrangemang, produktion och melodi långt över alla rimliga önskemål.
   På "Storyville" finns både omedelbara sånger och mer sökande, smygande material. Det är svårt att bestämma vad som är bäst. Robertson känns så rejäl och personlig vad han än sysslar med.
   Efter "Storyville" har Robertsons tre soloskivor varit av det mer experimentella slaget. 1994 kom skivan "Music for The Native Americans" med musiken till tv-dokumentären om indianer, Robbie har indianblod i sina ådror. Även "Contact from the Underworld of Redboy" (1998) var inspirerad av indianer medan "How to Become Clairvoyant" var en mer konventionell om än äventyrlig rockplatta.

"Sign of the Rainbow" med Robbie Robertson:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.