Blogginlägg från maj, 2009

Costello tar musiken på allvar

Igår kväll startade en alldeles för intressant tv-serie om musik som kommer att försvinna i tv-tablån under 13 lördagskvällar. ”Spectacle: Elvis Costello with…” är mer diskussion än ren och skär musikshow men ändå var det det gränslöst intressant att avnjuta program 1 i serien.
   Redan innan vinjetten drog Elvis Costello med band, Allen Toussaint, James Burton, Davey Faragher och Pete Thomas, en fin version av Elton Johns ”Border song”. Det blev till en duett mellan Elvis och Allen.
   Sedan dök sir Elton John upp och berättade så många intressanta detaljer från historien tillbaka i tiden. Elton och Elvis satt och diskuterade bland annat låtskrivarnas förändrade roll genom pophistorien. När de ramlade på namn som Leon Russell och Laura Nyro med jämna mellanrum.
   Eller när Elton mindes hur mycket kraftigare, snyggare och bättre skivomslag som de amerikanska skivorna hade förr i tiden.
   Programmet formade sig till mycket pedagogik, prat och inside information men avslutades alldeles underbart med Elton/Elvis-duetten ”Down river”, en David Ackles-låt som jag absolut inte hade hört tidigare.
   Fortsättningen på serien ska jag under inga omständigheter missa.



/ Håkan

Jonathan Johanssons elektroniska konsert

Jonathan Johansson
Yeah!09/Stadsparken, Örebro 30 maj 2008

Den alldeles underbara sommarkvällen igår förde mig tillfälligt till en två dagar lång festival i närliggande Stadsparken i Örebro, Yeah!09. En festival med huvudsakligen tunga, hårda band men poppiga Jonathan fick avsluta när lördagskvällen gick från ljud till skymning.
   Han var lite försenad, 22:00 blev till 22:20 innan han sparkade igång, vilket gjorde att när klockan slog 23:00 var det definitivt slut på Jonathans uppträdande fast både han och större del av publiken ville fortsätta.
   Repertoaren var både låt- och soundmässigt kraftigt inspirerad av senaste skivan ”En hand i himlen”. Jag gillade låtarna men kanske inte alltid de väldigt elektroniska arrangemangen. Och likadant blev det på scen. Tre keyboards (av vilka en spelade bas), bombastiska trummor, en rytmkille och Jonathans elgitarr gav inget levande sound direkt.
   Men det var en skön avslappnad kväll i Stadsparken bland alla ungdomar. Och Joakim Johanssons recension stämmer väl tämligen bra.

/ Håkan

Elvis Costello

Det är tunga, tunga namn i säsongsavslutningen av serien ”Mina favoriter”. ELVIS COSTELLO överträffar nästan det mesta i en jämförelse med de flesta. Men han är också så gränslös, så pendlande mellan musikstilar, så förbaskat överraskande för varje skiva, jobbar snabbt och med pondus och blir stundtals också så pretentiös att det är omöjligt att älska honom under alla omständigheter hela tiden. Elvis är med andra ord alldeles för mycket av allting för att jag skulle ha haft honom som favorit under alla de snart 32 åren jag känt honom.
   Med utgångspunkt från den enkla, rakt anspråkslösa poprock, som gjorde honom stor 1977 och åren efter så är det naturligtvis svårt att sätta tänderna i all country, balettmusik, jazz, easy listening och klassisk musik som Elvis till och från ägnar sitt liv åt. Det finns som sagt inte gränser för vad Elvis Costello kan ge sig på. Därför blir pendlandet logiskt och till slut naturligt när jag just nu konstaterar att nya skivan ”Secrets, profane & sugarcane”, släpps på måndag, är avskalad country och bluegrass. Och jag lyssnar på den här medan jag skriver de här raderna. Som av en händelse har Elvis också tv-ambitioner och har lett det 13 program långa ”Spectacle: Elvis Costello with…” som har premiär på svensk tv imorgon.
   Den där rastlösa hållningen ger naturligtvis inga homogena idoler. Och den där attityden eller ofoget har gjort att min hatkärlek till Elvis Costello har varit konstant i så många år. Och det började tidigt.
   Jag har beskrivit mina första minnen av Elvis när jag skrev om ”Watching the detectives”, hans plötsliga uppdykande i svensk tv, första albumet, alla fantastiska singlar, uppföljningsalbumen ”This years model” och ”Armed forces”, så gott som perfekta album. Att Elvis Costello inte var en helt vanlig man och vanlig rockartist stod klart tidigt då han turnerade 1978 i Sverige med ett sanslöst dåligt temperament i bagaget. Såg honom i Linköpings Folkets park i juli 1978. En kort, kort spelning som fick avbrytas en gång med paus för att publiken röjde lite och fick Costello på dåligt humör. Han tillhörde punkgenerationen men var definitivt något mer än så. Han hade större vyer än att fånga strålkastarna i några år.
   Redan nästa år, 1979, såg jag en betydligt säkrare, lugnare och mer vuxen artist. Först som festivalartist i Holland och sedan på Konserthuset i Stockholm
   Det där sökande sättet märktes redan på ”Get happy”-skivan (1980) när han plötsligt siktande in sig på amerikansk soul a la Stax.
   Under de här åren följde jag Costellos skivor minutiöst, det kom singlar med extraspår, 12”:or med ännu fler bonuslåtar och album i en strid ström. Jag var väl ingen besatt skivsamlare av Costello-material men jag kände till och noterade varje liten yttring. Jag tipsade min vän Tåte som var en mer hängiven samlare av Costelloskivor och han gjorde säkert av med en mindre förmögenhet på just Elvis-skivor.
   1980 såg jag Costello med Dag Vag och Ebba Grön som uppvärmare på Eriksdalshallen. En katastrofal upplevelse för Costello som efter de båda svenska bandens totala succé hade svårt att få publiken att stanna kvar. Den motgången påverkade Costello när han nådde Örebro för två spelningar på Konserthuset av vilka jag bara såg den första och självmant avstod den andra!

Första lilla svackan i Costellos gränslösa karriär kom 1981 med ”Trust”. En till det yttre fin platta, där Elvis kikar fram bakom sina glasögon och en tämligen perfekt singel ”From a whisper to a scream”, med Glenn Tilbrook som duettsångare, som aptitretare. Men i övrigt en tämligen svag skiva.
   Sedan tog Elvis det stora steget över Atlanten och gjorde en countryskiva, ”Almost blue” (1981) som jag då, måste jag nu erkänna, inte föll mig i smaken. Amerikanska obskyra covers var liksom inte gjort för en engelsman i sina bästa år som skrev så mycket bra musik själv. Dessutom var det inte längre Nick Lowe som producerade hans skivor
   Jag kom snart till sans och jag minns speciellt Lennart Perssons artikel i Expressen där han hade letat upp rötterna till varje liten cover och snyggt informerade om varje låts bakgrund och historia. Och med ens steg ”Almost blue” i värde.
   Sedan var Elvis tillbaka i gammal god poprockstil. ”Imperial bedroom” (1982) och ”Punch the clock” (1983) är verkligen storstilade popskivor. Med Attractions i god form och nya skivproducenter, Geoff Emerick respektive Clive Langer/Alan Winstanley, som tog till vara Costellos låtskrivarkonst.
   Helt plötsligt, helt oannonserat och egentligen helt katastrofalt kom sedan Elvis Costellos första rejäla magplask som artist, ”Goodbye cruel world”. Eller som Elvis med distans själv uttryckte på cd-återutgåvan 1995:
   ”Congratulations! You’ve just purchased our worst album. At least that is the impression that I have given over the years and I am sure that you can find many people who would agree with me”.
   Men konserten i november 1984 var däremot av världsklass. En solokonsert tillsammans med T Bone Burnett.
   Men skivan gav Costello en möjlighet att fundera igenom sin karriär och det skulle dröja till 1986 innan han dök upp i en helt ny skepnad, som ”kungen av Amerika”. Han skrev låtar under sitt rätta namn Declan MacManus, kallade sig Declan Patrick Aloysius MacManus som producent (tillsammans med T Bone Burnett) och som musiker gick han under namnet The Little Hands of Concrete.
   ”King of America” var inte överraskande en amerikansk skiva, amerikanska musiker, inspelad i USA och Attractions spelade bara på en enda låt. Det var 1986 års bästa skiva, enligt mig, men jag har väl kanske omvärderat skivan något sedan dess men den är givetvis en av 80-talets bästa skivor.

Den där amerikanska utflykten hindrade inte Elvis från att göra nästa skiva med Attractions igen, ”Blood and chocolate” (1986). Jag såg en konsert i samband med efterföljande turné då Elvis med Attractions uppträdde på Konserthuset i Stockholm. Utan låtlista! Ett chokladhjul med låtnamn istället för nummer stod mitt på scenen och fick bestämma konsertrepertoaren. Det blev naturligtvis en oförglömlig upplevelse som inte blev mindre när Jackson Browne plötsligt stegade in på scenen och gjorde flera låtar tillsammans med Costello och band inför en förstummad publik.
   Det visar sig nu, över 20 år senare, att jag inte har upplevt någon Costellokonsert sedan dess. Det är naturligtvis en katastrof. För Costello har levererat, inte regelbundet och inte alltid så fantastiskt, fortfarande bra skivor sedan dess även om höjdpunkterna har varit sporadiska.
   Inte minst med sin nästa skiva, ”Spike” (1989), som jag helt oblygt gav full pott, 5 plus, i Nerikes Allehanda. En fantastisk blandning av låtar och texter som både berörde och underhöll. På en skiva där han dessutom hade börjat samarbeta med Paul McCartney, som givetvis gjorde mig varm i hjärtat som Beatles-vän. På ”Mighty like a rose” (1991) fortsatte det samarbetet men skivan var helhetsmässigt inte samma triumf.
Sedan kom det första stora udda avsteget i Costellos karriär, ”The Juliet letters” (1993). En klassisk och symfonisk skiva som jag slaviskt köpte men knappast har hört till dess slut. Symfonier och Costello var en ny värld av konstigheter.
   Därför var nästa Attractions-skiva ”Brutal youth” (1994) en uppenbarelse och en skön revansch. Med 15 anspråkslösa poprockklassiker och ”London’äs brilliant parade” som min absoluta favorit. Som en promenad genom London. ”Brutal youth” skulle bli det sista Attractions-samarbetet i sin ursprungliga form.
   Följande år kom det Costelloskivor men de var alla lite speciella, lite märkliga och bara stundtals geniala.
   ”Kojak Variety” (1995) var en ren coverskiva, ”All this useless beauty” (1996) var Elvis egna versioner på låtar han en gång givit bort till andra artister (för övrigt en alldeles underbar skiva!), ”Painted from memory” var hans stora samarbete med sin idol Burt Bacharach (även den helt utsökt!) och ”For the stars” (2001) gav han ut tillsammans med den svenska operasångerskan Ann Sofie von Otter. En lite ojämn skiva som hade sina stunder.
   ”When I was cruel” (2002) var den första genuina rockplattan på väldigt länge. Även den skivan var långtifrån perfekt. Mycket överarbetat material. Med Attrractions i kompet utan att det namnen nämndes och Davey Faragher hade då ersatt Bruce Thomas på bas.
   ”North” (2003), med jazzinfluerade ballader, var ännu en avsteg från rockscenen innan ”The delivery man” kom 2004 och visade hur riktigt bra det kan vara.
   Men Costello fortsatte envist besöka andra genrer och överraska sina tålmodiga fans. ”Il sogno” (2004) var klassisk musik i uteslutande Costello-kompositioner med London Symphony Orchestra, ”Piano jazz” (2005) var pianojazz(!) med Marian McPartland, ”My flame burns blue” (2006) var jazz med Metropole Orkest på North Sea Jazz Festival och ”The river in reverse” (2006) var ett samarbete med legenden Allen Toussaint.
   Och så nu på måndag fortsätter legenden Elvis Costello med sparsmakad bluegrass.

/ Håkan

Tributes: Ola Magnell

”Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell” (Satellite, 2005)
Hyllningen till den svenske singer/songwriter-profilen innehåller tolv kända Magnell-klassiker och är, med ett enda undantag, producerade av Benneth Fagerlund. Mycket informativt knyts varje låt till Magnell-album och utgivningsår. Journalisten och författaren Håkan Lahger har skrivit en mycket intressant text om Magnell, och varje medverkande artist, förutom Lars Demian, har beskrivit sitt förhållande till Ola.

De svenska tributeskivorna är få. Men det här är en bortglömd skiva som är en liten pärla. Med ett mycket bättre slutresultat än den totala listan på artister kan ge sken av. Kanske är det originalmaterialets styrka som gör hela skivan så underhållande.
   Bäst är Elin Sigvardssons tolkning av ”Tomma tunnor” från 1981, ”gamlingen” Lalla Hanssons överraskande ”Bruten vinge” i sin akustiska form, Tomas Andersson Wijs ”Trasten” som låter så mycket Wij, och Anna + Iddes ”Vargarnas vår” där tjejsång lyfter låten ytterligare.
   De två senare låtarna är hämtade från Magnells ”Gaia”-skiva (1983) som är min favorit, mycket tack vare Mats Ronanders produktion. Mats medverkar också på den här skivan med ytterligare en låt från ”Gaia”, ”På älvors vis” som är lågmäld och snygg men inte så imponerande fast kopplingen är uppenbar.
   Ett spår som står ut allra mest är den tillfälliga återföreningen mellan Dregen och Nicke Andersson, under namnet 13th Floor Elevators, i ”Rulltrappan” som efter det akustiska introt andas så mycket rock det går.
   Producenten Benneth Fagerlund, som jag känner bäst tillsammans med Ronander, visar sig ha en överraskande bra röst i låten där han samarbetar med gitarristen Max Schultz medan Lars Winnerbäck bara motsvarar förväntningarna, enkelt och anspråkslöst, i Bob Dylans ”Don’t think twice, it’s all right” på svenska, ”Ta det kallt, det är allt”.
   Ett annat spår som står ut är Stefan Sundströms tolkning av ”Påtalåten” där han omgiven av ”Strängen”, Johan Johansson och Mattias Hellberg tar ut svängarna rejält.
   Samarbetet mellan Ronny Eriksson och Kristofer Åström i ”Vällingklockan” är en udda duett mellan Kristofers överraskande svenska sång och Ronnys mörka röst med en magisk elgitarr bakom.

1. Tomma tunnor - Elin Sigvardsson
2. Ta det kallt, det är allt - Lars Winnerbäck
3. Påtalåten - Stefan Sundström
4. Bruten vinge - Lalla Hansson
5. På älvors vis - Mats Ronander
6. Nya perspektiv - Sanna Carlstedt
7. Trasten - Tomas Andersson Wij
8. Rulltrappan - 13th Floor Escalators
9. Vällingklockan - Krisofer Åström/Ronny Eriksson
10. Vargarnas vår - Anna + Idde
11. Kliff - Lars Demian
12. Malvina utan mörker - Benneth Fagerlund/Max Schultz

/ Håkan

Stiff-bonus: Live Stiffs live

VARIOUS ARTISTS: ”Live Stiffs live” (Stiff GET 1)
Release: 17 februari 1978

Stiff Records var de första åren som sagt som en hel familj. Vilket fick till följd att Jake Riviera och Dave Robinson, cheferna, sommaren 1977 bestämde sig för att genomföra en paketturné i en och samma buss med sina största stjärnor och med de artister som fortfarande fanns kvar och inte redan hade lämnat bolaget. Det blev en historiskt sett fantastisk lineup med Elvis Costello, Ian Dury, Nick Lowe, Wreckless Eric och Larry Wallis.
   Robinson och Riviera hade arrangerat paketturnér tidigare, som exempelvis Naughty Rhythms tour 1975, för artister som de var managers åt innan de skapade Stiff.
   Costello och Dury var kanske de största namnen men konserterna var demokratiskt organiserade vilket gjorde att ordningen på artisternas uppträdanden ändrades för varje konsert. Ingen var ständigt uppvärmare och ingen var ständigt finalartist. Dock avslutades varje konsertkväll med alla artister på scenen och en obeskrivligt spontan version av Durys låt ”Sex & drugs & rock & roll”.
   ”Live Stiffs live” innehåller flera unika ögonblick. Låtar som artisterna aldrig har givit ut varken förr eller senare men den största överraskningen är väl att Wreckless Eric INTE fick chansen att framföra ”Whole wide world” på skivan.
   Förhållandet mellan Riviera och Robinson var alltid ansträngt under det dryga år de ledde Stiff tillsammans. Två färgstarka profiler som drog åt olika håll och när Stiff-turnén 1977 hade avslutats tog Riviera i november 1977 med sig Costello, Lowe och The Yachts och placerade artisterna på skivbolaget Radar.

20 konsertplatser, 21 konserter (två samma dag i Salford) från 3 oktober (en måndag i High Wycombe!) till 28 oktober (stor final på klassiska Lyceum i London!).
   Inspelningarna till liveskivan gjordes på tre platser, 18 oktober i Norwich, 22 oktober, och avslutningskvällen 28 oktober på Lyceum i London. Knappt fyra månader senare släpptes ”Live Stiffs live” på skiva med prislappen ”ONLY 2.99 R.R.P.” tryckt på omslaget. Skivan återutgavs 1980 på lågprisetiketten Music For Pleasure med ett annat omslag.
   Turnén i sin helhet:
   Måndag 1977-10-03 High Wycombe, Town Hall
   Tisdag 1977-10-04 Aberystwyth, University
   Torsdag 1977-10-06 Bristol, Exhibition Centre
   Fridag 1977-10-07 Bath, University
   Lördag 1977-10-08 Loughborough, University
   Söndag 1977-10-09 Middlesborough, Town Hall
   Tisdag 1977-10-11 Liverpool, Empire Theatre
   Torsdag 1977-10-13 Glasgow, Apollo Theatre
   Fredag 1977-10-14 Sheffield, Polytechnic
   Lördag 1977-10-15 Leeds, Universitiy
   Söndag 1977-10-16 Croydon, Fairfield Hall
   Tisdag 1977-10-18 Norwich, University Of East Anglia
   Onsdag 1977-10-19 Brighton, Top Rank Suite
   Fredag 1977-10-21 Salford, University (tidig show)
   Fredag 1977-10-21 Salford, University (sen show)
   Lördag 1977-10-22 Leicester, University
   Måndag 1977-10-24 Rochdale, Champness Hall
   Tisdag 1977-10-25 Birmingham, Town Hall
   Onsdag 1977-10-26 Cardiff, Top Rank Suite
   Torsdag 1977-10-27 Wolverhampton, Civic Hall
   Fredag 1977-10-28 London, Lyceum Ballroom

Låtarna:
   1. Nick Lowe's Last Chicken In The Shop: I Knew the Bride (when she used to rock and roll) (Nick Lowe)
   Det här är den första officiella Nick Lowe-versionen av hans egen låt på skiva. Den dök första gången upp på skiva med Dave Edmunds på albumet ”Get it” i april 1977. Edmunds finns också med i kompbandet här som i övrigt består av Larry Wallis, gitarr, Terry Williams, trummor, Pete Thomas, trummor, och Penny Tobin, keyboards.
   2. Nick Lowe's Last Chicken In The Shop: Let's Eat (Nick Lowe)
   Det här är väl ett typiskt snabbjobb till hårt rockig låt av Lowe. Därför är det väl inte så konstigt att Lowe varken förr eller senare har givit ut eller framfört låten. Ändå förekommer låten på tributeskivan ”Lowe profile” där den tolkas av Monkey Bowl.

   3. Wreckless Eric and The New Rockets: Semaphore Signals (Wreckless Eric)
B-sida till ”Whole wide world” (som alltså inte finns med på den här skivan) som släpptes på singel i augusti 1977. Eric kompas av Davey Payne, saxofon, Denise Roudette, bas, och Ian Dury, trummor.
   4. Wreckless Eric and The New Rockets: Reconnez Cherie (Wreckless Eric)
   I oktober 1977, när den här turnén gick av stapeln, var “Reconnez Cherie” ännu inte utgiven på skiva. Den släpptes först i februari 1978 som Wreckless Erics andra singel.

   5. Larry Wallis' Psychedelic Rowdies: Police Car (Larry Wallis)
   “Police car” var Wallis enda singel och enda hit på Stiff. Och släpptes på singel på turnéns sista(!) dag, 28 oktober. Bandet som kompar Wallis är exakt identiskt med bandet bakom Nick Lowe här ovan.

   6. Elvis Costello & The Attractions: I Just Don't Know What to Do With Myself (Burt Bacharach-Hal David)
   Innan turnén hade Costello släppt tre singlar men väljer här att göra en cover. Det är en överraskning. Och valet av cover är en ännu större överraskning. Som ny spännande engelsk poprockartist med främst egna låtar på repertoaren är det givetvis förvånansvärt att Costello plockar upp en popschlager från 60-talet. Låt vara att ”I just don’t know what to do with myself” är en exemplarisk ballad.
   Första versionen av Burt Bacharachs låt gjordes av den amerikanske r&b-sångaren Tommy Hunt 1962 (Secpter 1236) och producerades av Jerry Leiber och Mike Stoller och arrangerades av just Bacharach. Två år senare fick Dusty Springfield en hit med låten i England och först 1966 fick Dionne Warwick en hit i USA med samma Bacharach-arrangemang.
   Med facit i hand var det kanske inte så märkligt att Costello plockade upp en Bacharach-låt. 1998 gjorde Costello och Bacharach en alldeles utmärkt skiva tillsammans, ”Painted from memory”.
   7. Elvis Costello & The Attractions: Miracle Man (Eric Costello)
Costellos andra bidrag till liveskivan är däremot en känd redan utgiven låt. Hämtad både från albumet ”My aim is true” och b-sidan till ”Red shoes”, Costellos tredje singel. En liveversion av ”Miracle man” (inspelad i augusti 1977) skulle också förekomma på b-sidan till ”Watching the detectives” som släpptes som singel mitt under Stiff-turnén. Costellos Attractions bestod redan här av Steve Naive (som han stavas på skivomslaget), keyboards, Pete Thomas, trummor, och Bruce Thomas, bas.

   8. Ian Dury and the Blockheads: Wake Up and Make Love With Me (Ian Dury-Chaz Jankel)
   Albumlåt med Dury från det just då utgivna ”New boots and panties”. Namnet på kompbandet uppfanns under Stiff-turnén. Presentatören Kosmo Vinyl kallade Durys band för olika saker olika kvällar men fastnade till slut för Blockheads som här bestod av John Turnbull, gitarr, Charley Charles, trummor, Norman Watt-Roy, bas, Chaz Jankel, gitarr, Micky Gallagher, keyboards, och Davey Payne, saxofon.
   9. Ian Dury and the Blockheads: Billericay Dickie (Ian Dury-Stephen Nugent)
   Ännu en albumlåt skriven tillsammans med amerikanen och gitarristen Stephen Nugent, som skrivit flera låtar tillsammans med Dury och numera är chef på Anthropology Department på Goldsmiths College, University of London.

   10. All: Sex + Drugs + Rock + Roll + Chaos (Ian Dury-Chaz Jankel)
   En underbart kaotisk final på konserterna men också på den här skivan.

/ Håkan

Ännu en ny Mickey Jupp-skiva!

Mickey Jupp kanske inte håller sig med världens bästa omslagsdesigner men bara drygt två månader efter den senaste Legend-comeback-skivan "Never too old to rock" så annonseras nästa skiva ut.
   Det blir en samling med demo från Chris East och Mickey Jupp, "Country & Northern". Släpps under nästa vecka och samtliga låtar utom 7. "American dream" (East/Jonty Martindale) är skrivna av East/Jupp.
   Jag är naturligtvis först med nyheten, strax efter Lars Kärrbäck på www.mickeyjupp.co.uk, och är också glad att kunna presentera en recension på den här sidan inom någon vecka.

Låtarna:
1. Nashville - 2.34
2. Growing Up - 3.56
3. Crazy Cowboy Christmas - 3.16
4. Eldorado - 4.33
5. If I Could Cry These Tears Again - 3.20
6. As Long As There's A Dream - 3.25
7. American Dream - 3.5 6
8. I Don't Want To Do It - 3.52
9. Wallflower - 3.19
10. Reno - 4.22
11. Don't Pass Me By - 3.32
12. Hard Words - 4.50

/ Håkan

Mera Lennart

Musikjournalisten Lennart Perssons tragiska bortgång i måndags har präglat hela veckans diskussioner. Jag har kontinuerligt lagt ut länkar på den här sidan sedan i tisdags. Gammal som ung hade ett förhållande till hans personliga texter, hans respekterade åsikter och hans ödmjukhet som överträffade det mesta.
   Min gode vän Joakim, 28, hade som alla andra med stor musikkonsumtion ett förhållande till Lennart och skriver i dagens Nerikes Allehanda under rubriken ”Ingen skrev som han” en andlöst vacker krönika om mannen som påverkat så många.
   Nu har även några tunga namn i musikjournalistiken, Jan Gradvall (på kultursidan i onsdagens Expressen) och Fredrik Strage (Kultur-bilagan i dagens DN), satt ord på den tunga saknaden efter Lennart.
   Min vän Tobbe, Stiff-expert, skrev så här vackert om Lennart i Gotlands Allehanda i fredags.
   Så kan vi äntligen läsa den fina och personliga hyllningen till Lennart Persson från Mats Olsson på Expressen. Den artikeln, traditionellt över mittupslaget i dagens sportbilaga, ska naturligtvis läsas i den fysiska tidningen men kan även läsas här.
   Aftonbladets Markus Larsson har också skrivit om sina fina minnen med Lennart. Samma tidnings Per Bjurman har också bara gott att säga om Lennart Persson.

/ Håkan

Jackson Browne

Det var 70-tal, det var vår bästa tid och nya favoriter ramlade regelbundet in i våra liv. JACKSON BROWNE skivdebuterade 1972 men det var först året efter som jag på allvar fastnade för artistnamnet. Jag kan väl villigt erkänna att jag först, långt innan jag hade hört hans röst och musik, trodde det handlade om soul och/eller färgat innan jag förstod att Jackson Browne inte hade något som helst med James Brown att göra. Den där kopplingen har jag stött på många gånger under decennierna efter 1973. Många har tänkt soul och färgat när jag nämner namnet Jackson Browne.
   Jackson Brownes första skiva i eget namn gick mig spårlöst förbi. Det här var innan Eagles hade skivdebuterat och jag ännu inte fastnat för det sedan så hypnotiskt tilldragande skivbolagsnamnet Asylum och dess artister.
   Det var först när Eagles gav ut sitt första album, juni 1972, som Jackson Browne började bli intressant. Han var med och skrev, tillsammans med Glenn Frey, den fantastiska förstalåten ”Take it easy”, countryrock i dess allra bästa profil, och han hade även skrivit ytterligare en låt på skivan, ”Nightingale”, helt ensam.
   Då vaknade mitt Jackson Browne-intresse på allvar och jag var beredd och laddad när Brownes andra album, ”For everyman”, kom i oktober 1973. Det urtjusigt snygga skivomslaget, med det perforerade ytteromslaget så man kunde se inneromslaget, och med alla de alldeles fantastiska låtarna. Här gjorde Browne sin egen version av ”Take it easy” och låtarna i övrigt, exempelvis titellåten, ”Ready or not” och ”Sing my songs to me”, hade magi både i melodi, text och känsla.
   Jackson Browne blev i slutet på 70-talet och på 80-talet känd som inte så produktiv artist. Tog lång tid på sig mellan albumen men tidigt 70-tal var han regelbunden och gav ut skivor varje år 1972, 1973 och 1974. Och tredje skivan ”Late for the sky” var om möjligt ännu bättre än de tidigare skivorna.
   Titellåten, ”Fountain of sorrow”, ”Farther on”, ”For a dancer” och ”Before the deluge” gav verkligen Jackson Browne ett namn med sin vemodiga stil och låtmässigt alldeles fantastiska material.
   Under de här åren, från 1972 till 1975, hade Jackson Browne hela tiden samarbetat med Eagles-medlemmarna och det finns Browne-material inkluderat på Eagles första tre skivor. På Eagles andra album, ”Desperado”, hade Jackson Browne inte bara varit med och skrivit låten ”Doolin Dalton” utan figurerade också på skivomslaget som återanvände historien om bröderna Dalton, vilda västerns värsta män.
   På ”On the border” (1974) skrev Browne låten ”James Dean” tillsammans med Glenn Frey, Don Henley och John David Souther.

Jackson Browne hade en karriär, främst som låtskrivare, långt innan han skivdebuterade i eget namn 1972. 1966 spelade han kortvarigt med Nitty Gritty Dirt Band vilket fick till resultat att hans låtar "These Days," "Melissa," "Holding," and "Shadow Dream Song" spelades in av gruppen. Den senare låten spelade in även av Tom Rush, Nico, Steve Noonan och Gregg Allman.
   Innan Jackson fyllde 18 år skrev han kontrakt med ett förlag som låtskrivare och befann sig plötsligt i New York och Greenwich Village där han spelade med Tim Buckley och Nico. Runt decennieskiftet 60 och 70 spelades hans låtar in av The Byrds, Bonnie Raitt, Linda Ronstadt, Eagles och många andra.
   Asylum Records bildades 1971 av David Geffen, och partnern Elliot Roberts, och det var just Jackson Browne som var anledningen. Samma år skrev Geffen kontrakt John David Souther, Judee Sill, Linda Ronstadt, Joni Mitchell och Glenn Frey. 1972 skrev Tom Waits kontrakt med etiketten, släppte sin skiva ”Closing Time” 1973 och gav sammanlagt ut fem skivor på skivbolaget med ”Heartattack and Vine” som den sista.
   Efter ”Late for the sky” tog det över två år innan ”The pretender” släpptes. Brownes största triumf så långt. Produktion (Jon Landau, Bruce Springsteens manager) och arrangemang var nu något mer tillrättalagt, musiker och artister som Lowell George, Graham Nash, Bonnie Raitt och David Crosby gjorde fantastiska insatser och låtar som ”The fuse”, ”Here come those tears again”, ”Sleep’s dark and silent gate” och titellåten var underbara.
   Jackson började nu få ett mer och mer fast kompband med fantastiska musiker som David Lindley, gitarr och fiol, Russell Kunkel, trummor, Leland Sklar, bas, Craig Doerge, keyboards, och Danny Kortchmar, gitarr. Fantastiska namn, underbara musiker och jag älskade att notera de här namnen på så många skivor som möjligt vid den här tiden.
   Och året efter, 1977, fick jag ännu mer av Browne och bandet, den historiska liveskivan ”Running on empty”. En liveskiva som tog nya svängar. Spelades in inte bara på konserter utan även på hotellrum, på soundcheck och i turnébussen.
   Dessutom innehöll skivan, frånsett några covers, enbart nya originallåtar. Som exempelvis den alldeles fantastiska ”The load-out” som handlade just om turnerandets alla delar. Med Jackson sittande vid pianot. Sheer magic! Jag spelade sönder ett exemplar av ”Running on empty” och köpte ett nytt några år senare…

Nu dröjde det till 1980 innan Jackson kom med sina nästa skiva, ”Hold out”. På den tiden en oändligt lång paus mellan skivorna. Och även om skivan innehåller så många lysande låtar så kunde jag konstatera ett ännu mer slipat och glansigt sound fast Lindley, Kunkel och Doerge var kvar i bandet.
   Men låtar som ”Of missing persons” (med oändligt vackert slidesolo av Lindley), ”Call it a loan” och ”Hold on hold out” kunde inga arrangemang i världen förstöra.
   Sedan kom ögonblicket, min första Jackson Browne-konsert. Sommaren 1982, Jackson hade ingen ny skiva ute men gav sig ändå ut på vägarna med några nya låtar och en mängd gamla favoriter. Här läser ni detaljerna om konserten och det var så bra, så enormt underhållande och alldeles fantastiskt imponerande att just den konserten glömmer jag aldrig, Stockholms Konserthus 28 juni 1982. Först var det en mindre besvikelse att inte David Lindley fanns med i kompbandet men nye Rick Vito spelade fantastisk slide medan Danny Kortchmar rockade på med andra gitarren.
   ”Lawyers in love” (1983), Jacksons nästa skiva, kunde naturligtvis inte leva upp till minnet av konserten men innehåller en mängd mycket bra låtar, som titellåten, ”Downtown”, ”Tender is the night”, ”Knock on any door” och ”Say it isn’t true”.
   Efter 70-talets alla suveräna Jackson Browne-skivor och den underbara 1982-konserten kunde väl egentligen ingenting bli bättre så även om jag följde Jackson med öppna ögon, bevistade en presskonferens i Stockholm 1986 (som var mycket politisk laddad), en konsert på Isstadion 1986 och en duokonsert med David Lindley på Stockholms konserthus 1997 så var den stora magin borta. Speciellt när skivorna kom med ännu större pauser emellan och inte heller var av samma personliga kvalité som tidigare. Med ett undantag, ”I’m alive” (1993). En skiva som var mer personlig än politisk och verkligen innehöll starka sånger, både musikaliskt och textmässigt.
   Mellan Jackson Brownes tre senaste studioskivor har det varit sex år emellan och jag har lite svårt att framkalla den där stora passionen. Ändå har jag en omgivning, bland mina vänner, som stadigt besöker varje ny Jackson Browne-konsert i landet och det blir givetvis avundsjuka i luften när jag exempelvis får sådana här mejl med positiva rapporter efter ännu en ny ”fantastisk” Jackson Browne-konsert. Min vän Magnus skrev så här lyriskt för drygt en månad sedan efter en konsert på Cirkus i Stockholm:

Jo det var faktiskt mycket bra. Lite ojämnt kanske, men när det var bra så var det FRUKTANSVÄRT bra. Varmt, generöst och fokuserat. Och han/de bjussade förstås på en massa önskelåtar som skreks ut. Man kan säga att konserten i stort sett bestod av låtar från nya skivan samt en rad gamla godingar. ”Fountains of sorrow” redan som tredje låt!
   Bäst? Kanske en helt fantastisk omarrangerad ”Lives in the balance”, där de två nya körtjejerna briljerade (de lyfte mycket av konserten). ”Late for the sky” var också monumental. Vi fick också oförglömliga versioner av ”For everyman” och ”The Pretender”. Och ”Running on empty”!
   Tycker även många av de nya låtarna funkade väldigt bra. Bästa Jackson-konserten med band på väldigt länge. Så jag är nöjd. :-)
   Och han inledde med ”Boulevard”! När körde han den sist? Och ”I am a patriot” som extranummer, i en utdragen jam-variant! Men han hade rakat av sig skägget... så nu ser 61-åringen ut som samma gamla pojkspoling igen.

/ Håkan

Magnus Lindberg på ”hemmaplan”

KONSERT
Magnus Lindberg
Debaser Slussen, Stockholm 20 maj 2008
Konsertlängd: 21.25-23.18 (113 minuter)
Min plats: Ca 8 meter rakt framför scenen

Jag har länge hört att det är just i Stockholm man ska se Magnus Lindberg. Det är där på hemmaplan som han levererar stort och med en enorm publikkontakt och en ständigt närvarande energi som aldrig går på tomgång eller känns konstruerad. Hemmaplan och hemmaplan, förresten. Magnus är så sporadisk i sin karriär så han befinner sig nog på bortaplan, i motvind eller på väg någon annanstans mest hela tiden.
   Därför var det på många sätt en utmaning, både på scen och i publikens förväntningar, som mötte alla på Debaser Slussen i onsdagskväll. En alldeles underbart lagom rymlig rocklokal, med för kvällen 260 personer i publiken (inklusive Kjell Andersson från skivbolaget och Staffan Hellstrand, där Magnus med band fick åtskilliga minuter att vika ut sig inför en ständigt älskande publik.
   Där fanns naturligtvis fantasterna. Som skrek efter låtar som ”Ljusterö”, ”Månskens-Peggi” och ”Bortom horisonten” och sjöng med stort i flera av klassikerna och kanske allra mest i ”Tårar över city”.
   Det blev inte oväntat många nya låtar från senaste albumet ”Ett eget liv” och när jag räknar ihop hela kvällens repertoar så blev det faktiskt samtliga låtar från skivan, inklusive den akustiska inledningen, endast kompad av Fredrik Björks slide, och den rockiga versionen av ”Ingen ska få se mig när jag går” mot slutet.
   Vid sidan av scenen är Magnus idag en lite tunnhårigare, lite osäker, skäggigare och med ett lite mindre och något skamfilat självförtroende. Men på scen, där han naturligt hör hemma med sin röst och sina låtar, levde han upp med ett brett tacksamt leende och även om jag inte kan jämföra med de legendariska Stockholmskonserterna runt 1980 så kan energin som rullade ut i publiken i onsdags inte vara långt från en jämförelse med den klassiska tiden.
   Han hade kunnat göra det väldigt lätt för sig. Spela många av sina mångåriga säkra kort, av vilka vi för kvällen saknade både ”I en hand”, ”Tiden bara rinner iväg”, ”Lite lugnare” och ”Midnatt i city”, och det hade varit en hög nostalgigrad. Men han gjorde nästan tvärtom och många av de nya låtarna är ju både på skiva, där jag tycker likheten med gammalt material ibland är lite för påfrestande, och på scen klockrena Magnus Lindberg-klassiker. Fast än så länge inte fullt så välkända i publiken.
   Konserten led tidigt av lite för otillräckligt ljud där gitarr och keyboards försvann under de inledande låtarna. Men ju längre konserten gick blev ljudet bättre, musikerna varmare i kläderna och konsertnivån höjdes märkbart. Och avslutningen var naturligtvis storstilad.
   En majestätisk rockversion av ”Ingen ska få se mig när jag går”, som föregicks av ett allvarligt men lite okonstruerat mellansnack. En jublande tung ”Röda läppar”. En magisk ensam ”Ser du” och ännu en mäktig version av den annars medelmåttiga Tom Petty-coverlåten ”Swingin’”. Och sedan finallåten, kvällens sista låt ”Jag kan gå ända till Kina” där Magnus var så sammanbiten och övertygad att man trodde att han bokstavligen skulle kunna gå till Kina.

Magnus Lindberg: gitarr, munspel och sång
Fredrik Björk: gitarr, slide och sång
Niclas Timnborg: keyboards
Samuel Laxberg: bas och sång
Tomas Broman: trummor

Låtarna:
1. Ingen ska få se mig när jag går
2. På bergets topp
3. Alla går runt
4. I väntan på vad då?
5. Ett eget liv
6. Jag har aldrig varit i Memphis
7. Lycklig man
8. Från en mörk, mörk himmel
9. När hoppets tänds
10. Dom som aldrig ger upp
11. Änglarna gråter
12. En ensam varg
13. Allt som jag kan ge dig
14. Jag har alltid en chans
15. Jag ska se när du brinner
16. Tårar över city
17. Varje gång du faller ner
18. Ingen ska få se mig mig när jag går
19. Röda läppar

Extralåtar
20. Ser du
21. Swingin´

Extra extralåt
22. Jag kan gå ända till Kina

/ Håkan

Lennart...

Rootsy har skrivit en fin betraktelse över Lennart Perssons liv.

”Han var nog inte alls en kritiker, han var en entusiasmerare och introduktör.” skriver Håkan Engström i Sydsvenskan idag.

Sonic citerar Jan Gradvall i sina minnesord om Lennart: »Ingen artist har betytt lika mycket för mitt musiklyssnande som Lennart Persson.« Och tidningen skriver sedan några mycket tänkvärda ord: "Ingen av oss kan bli en bättre musikjournalist än Lennart Persson. Däremot kan vi alla lära av hans värdighet och aldrig sinande entusiasm. "

Kvällspostens minnesord.

Viggo Cavlings personliga krönika om Lennart på Resumé.

Min vän och chefredaktören för Trots Allt, Magnus Sundell, har skrivit några sedvanligt ömsinta och vackra ord om Lennart på Cordia-bloggen.

Här kan ni läsa fler minnesord om en fantastisk musikjournalist, Lennart Persson. Som när Nick Lowe erkände efter en intervju med Lennart: ”That was scary. He knew more about me than I do. And you know what? He was right”.

Ännu ett tårfyllt farväl, den här gången från Lennarts kollega och vän, Andres Lokko.

Fler uttalanden om Lennart i Sydsvenskan med skivbutiken Musik & Konst i Malmö som utgångspunkt.

Och naturligtvis också några rader från Per Sinding-Larsen, som gjorde Studio Pop i tv med Lennart som expert.

Ännu en text från Håkan Engström på Sydsvenskan. Och en krönika på realtid.se.

Lars Nylin skriver om Lennart på Musikindustrin.

/ Håkan

Tributes: Fats Domino

”Goin’home” (Vanguard, 2007)
Samlingen ”A tribute to Fats Domino” är lika mycket en hyllning till Fats Domino som en uppmaning till omvärlden att tänka på offren för Hurricane Katrina, den fatala stormen som ödelade stora delar av New Orleans 29 augusti 2005. 30 låtar på två cd, snygg förpackning, en kort presentation av Fats och en lite längre beskrivning av vad som hände de där dagarna i slutet på augusti.

Den här maffiga samlingen understryker alla mina fördomar och alla mina negativa synpunkter kring en skiva som samlat så många artister, så många olika musikstilar och blandar live- och studiomaterial om vartannat. Ändå är det här en synnerligen högkvalitativ tribute-skiva där känslorna hos alla medverkande artister följer med ut ur högtalarna.
   Fats ”Antoine” Domino var rock’n’roll innan musikformen fanns i slutet på 40-talet. På de här skivorna handlar det inte så mycket om att tolka eller ge låtarna, Fats allra bästa och mest kända, ett annorlunda stuk. Det blir respektfullt men också ofta väldigt förutsägbart. Ändå älskar jag oförbehållsamt en tredjedel av den här samlingen.
   Hyllningen inleds med den enda gamla inspelningen, John Lennons Phil Spector-producerade ”Ain’t that a shame” från coverskivan ”Rock’n’roll” (Apple, 1975). En ekofylld ultimat urladdning. Även Beatles-kollegan Paul McCartney finns med i en nyinspelad Allen Toussaint-producerad ”I want to walk you home”. Mycket elegant och bra version.
   Tom Petty tillsammans med ett Jim Horn-förstärkt Heartbreakers gör en enkel men genial ”I’m walkin’”, Bonnie Raitt glänser med både röst och slidegitarr, Robbie Robertson sjunger fint och spelar lätt bluesig gitarr och den liveinspelade Corinne Bailey Rae gör ”One night (of sin)” så syndig som Elvis Presley aldrig fick göra. Inför en tokigt galen publik.
   Givetvis är även Robert Plant alldeles fantastisk i sina båda låtar. Dels cajunkryddat i ”It keeps rainin’” där det underbart känsliga introt följs av ett komp av dragspel och supertajt band, Lil’ Band o’ Gold. Och dels tillsammans med en gospelkör och två slagverkare. Vilken röst!
   Neil Young bjudser på både frustration och musikalitet i ”Walking to New Orleans” där han samarbetar med Jubilee Singers med vackra, mycket vackra stråkar i bakgrunden. Även Lucinda Williams sedvanligt brustna röst och Doug Pettibones skeva elgitarr gör ”Honey chile” till en pärla.
   I övrigt är det en hel del blues med BB King, Taj Mahal, Buddy Guy, Lenny Kravitz, Willie Nelson och Los Lobos. Och sedan en emotionell och pampig avslutning med Preservation Hall Jazz Band och ”When the saints go marching in”.

Skivans innehåll:

Skiva 1
1. Ain't That A Shame – John Lennon
2. I'm Walkin' – Tom Petty & The Heartbreakers
3. Goin' Home - BB King & Ivan Neville's Dumpstaphunk
4. Blueberry Hill – Elton John
5. My Girl Josephine - Taj Mahal & The New Orleans Social Club
6. Every Night About This Time - Dirty Dozen Brass Band & Joss Stone/Buddy Guy
7. I Want to Walk You Home – Paul McCartney featuring Allen Toussaint
8. Whole Lotta Loving – Lenny Kravitz
9. Don't Leave Me This Way - Dr. John
10. I'm In Love Again/All By Myself – Bonnie Raitt & John Cleary
11. Please Don't Leave Me – Art Neville
12. Going To The River – Robbie Robertson & Galactic
13. Blue Monday – Randy Newman
14. It Keeps Rainin' – Robert Plant & Lil' Band O' Gold
15. One Night Of Sin – Corinne Bailey Rae

Skiva 2
1. Walking to New Orleans – Neil Young
2. Valley Of Tears – Robert Plant & Soweto Gospel Choir
3. My Blue Heaven – Norah Jones
4. Honey Chile – Lucinda Williams
5. Rising Sun – Marc Broussard & Sam Bush
6. When I See You – Olu Dara & Natchezi Band/Donald Harrison Jr.
7. Be My Guest – Ben Harper & The Skatalites
8. Let The Four Winds Blow - Toots & The Maytals
9. I Hear You Knockin' – Willie Nelson
10. I Just Can't Get New Orleans Off My Mind – Irma Thomas & Marcia Ball
11. Don't Blame It On Me – Bruce Hornsby
12. I'm Gonna Be A Wheel Someday – Herbie Hancock & George Porter Jr./Zigaboo Modeliste/Renard Poché
13. Fat Man - Los Lobos
14. So Long - Big Chief Monk Boudreaux & Galactic
15. When The Saints Go Marching In - Preservation Hall Jazz Band

/ Håkan

Lennart Persson 1951-2009

Det här är sorgliga nyheter: Lennart Persson är död.

Det finns naturligtvis mycket att säga just nu. Men jag har, medan Lennart levde, vid flera tidigare tillfällen uttryckt min kärlek till hans fantastiska skrivande och hans ödmjukhet. Dels skrev jag 2001 en krönika om Lennarts förträfflighet. Som han personligen skrev och tackade för:
   Tack för berömmet i din krönika.
   Jag blev väldigt, väldigt glad.

   Lennart P

Sedan skrev jag i januari i år en artikel om Larm där Lennarts ödmjukt fina mejlsvar var en av hörnstenarna.

Tack, Lennart. Du var en av de största förebilderna.

/ Håkan

Stiff-bonus: Poguetry in motion

THE POGUES: ”Poguetry in motion” (Stiff BUY 243)
Release: Februari 1986

Ännu en ep, ännu en smärre klassiker i Stiffs skivhistoria. En skiva som jag omöjligt kan komma förbi när jag sammanfattar skivbolagets bästa skivor. Det är ingen singel, fast låten ”A rainy night in Soho” tillhör Pogues allra största hits, och hamnade därför inte på min Topp 32-lista. Där hamnade däremot några av gruppens konventionella singlar, som den här, den här eller den här.
   Stiff återupplivade inte bara singelskivan under den senare delen av 70-talet. De gav också det klassiska formatet ep, med fyra låtar, ett nytt frodigt liv i en skivbransch som blivit alltmer LP-orienterat eller, som på 80-talet, maxisingelfixerat.
   Pogues levererade den här ep:n på 80-talet. Ännu en gång med producenten Elvis Costello som ledsagare, samarbetet på ”Rum sodomy & the lash” var lyckosamt, blixtrade gruppen till med fyra kanonlåtar med den vemodiga London-balladen ”A rainy night in Soho” som en melodisk pärla, med piano och Fiachra Trench-stråkar, utan röj och allsångsrefräng och på det viset överträffar allt som gruppen har gjort i den snälla genren.
   Upprinnelsen till den här ep:n tog fart i januari 1986. Redan här hade gruppen ”Fairytale of New York” på gång men valde att skjuta den inspelningen framåt och valde istället att göra en ep. Philip Chevron förklarar:
   ”In a sense we felt that the time was right to do an album but ’Rum, sodomy and the lash’ hade only just come out. So rather than doing a single we decided to show four different sides to the group”.
   Det då sju man och en kvinna starka bandet gjorde verkligen det yttersta för att göra en smeksam, vemodig och samtidigt väldigt kommersiell skiva. Costello står som producent men enligt Ann Scanlons bok om The Pogues, ”The lost decade”, var det teknikern Dave Jordan som producerade den slutliga versionen av ”A rainy night in Soho” på skiva. Det var han som la till blås och fullt stråkarrangemang. Och Shane MacGowan är mycket nöjd:
   ”It’s a very personal song, it’s the closest that we’ve ever gotto the way that I thought a song should sound”.
   Shane pratar om “A rainy night in Soho” men det är faktiskt “London girl”, låt 1 på sidan 1, som är något av A-sida på den här ep:n vars fyra låtar aldrig kom att hamna på något konventionellt Pogues-album.
   London är ett kärt ämne i Shane MacGowans låtskrivande och ”London girl” är en uptempolåt med dragspelet i centrum och är kanske gruppens mest lättfångat kommersiella låt hittills. Med punkrötter och Nips, MacGowans första grupp, i soundet.
   På ”The body of an American” är Pogues tillbaka i det traditionella, hemkärlek, saknad och mycket rötter. Med Spider Stacys tin whistle i förgrunden och inlånade Tommy Keane, en av Irlands mest respekterade musiker som också spelat med Clannad, Clancy Brothers och Ralph McTell, på säckpipa. Eller Uileann Pipes som det står på skivomslaget. Som är den karaktäristiska irländska säckpipan.
   ”Planxty Noel Hill” är en instrumental Jem Finer-låt tillägnad den irländska folkmusikgruppen Planxty, där Christy Moore och Paul Brady bland annat figurerat, och concertina-spelaren Noel Hill. Ingen hyllning direkt ty Hill hade i en het debatt om irländsk musik i radio fällt den numera klassiskt nedlåtande kommentaren att ”The Pogues is a terrible abortion of Irish music". Terry Woods har diplomatiskt kommenterat:
   ”Noel Hill is generally a nice man bu he missed the point completely, so we thought we’d dedicate something to him”.
   12"-varianten (som ni ser på bild ovan) av ep:n spelades på 45-varv medan 7":an, med samma fyra låtar, spelades på 33 1/3 varv...
   1991 spelade Pogues in “A rainy night in Soho” på nytt, nu med Steve Lillywhite som producent. En nästan identisk version jämfört med 1986-originalet. Bara lite maffigare och lite mer Lillywhite. Gavs ut som singel på Warner Bros/Pogue Mahone.
   Titeln på Pogues-ep:n är en lustig omskrivning av uttrycket och låten "Poetry in motion", Johnny Tillotsons hit från 1960. Skrevs av Mike Anthony och Paul Kaufman och 1966 gjorde Ola & the Janglers en svensk cover på den låten.

På cd: Samtliga fyra låtar på “Poguetry in motion” finns som bonuslåtar på cd-versionen av “Rum sodomy & the lash” (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
YouTube: Även här finns samtliga fyra låtar tillgängliga. I samma ordning som på skivan, ”London girl” (audio), ”A rainy night in Soho”, ”The body of an American” och en audioversion av ”Planxty Noel Hill”.









/ Håkan

TMTCH

Han hette egentligen John ”Babbacombe” Lee, mannen som de inte kunde hänga, och Fairport Convention har gjort ett helt album (1971) om honom. Han var en man som 1885 mot sitt nekande dömdes till döden för mord. När han skulle hängas fungerade inte falluckan, tre gånger i rad(!), och straffet förvandlades till livstids fängelse. Lee benådades så småningom.
   De här raderna ska varken handla om Lee eller Fairport Convention fast gruppen i dagens fokus, THE MEN THEY COULDN’T HANG, har musikaliska likheter med Fairport. Engelsk folkmusik fast The Men… spelade en aggressivare och poppigare folkrock på 80-talet.
   Jag har berättat mina minnen och erfarenheter om gruppen tidigare och vill nu bara påminna om deras skivor och utveckling. Jag har också, lite koncentrerat, gått igenom gruppens singlar på 80-talet här.
   1985 gav gruppen ut sitt första album på Elvis Costellos skivbolag IMP, ”Night of a thousand candles”, en skiva där fyra spår hade producerats av Philip Chevron strax innan han tog steget in i The Pogues. Och det var under 80-talet alldeles för lätt att dra paralleller mellan de båda grupperna.
   På andra skivan, ”How green is the valley” (MCA, 1986), fick de en låt till skänks av Nick Lowe, ”Wishing well”. En låt som Lowe själv gav ut först två år senare, då kompad av just The Men They Couldn’t Hang, på albumet ”Pinker and prouder than previous”. Nu visar det sig att Lowe-inspelningen, med TMTCH i kompet, finns inkluderad på Lowes nyss utgivna samlingsalbum ”Quiet please… The new best of Nick Lowe”.
   Fram till 1988 hade gruppens sättning varit intakt med Cush, Swill, Shanne, Paul och Jon. Förnamn, efternamn och tilltalsnamn i en enda röra som utskrivet stod för Stefan Cush, Philip Odgers, Shanne Hasler, Paul Simmonds och Jon Odgers. Det var alltid Cush och Swill som sjöng men nästan alltid Simmonds som skrev texterna till låtarna fast han inte ens körade på gruppens skivor ocvh konserter. Mycket märkligt.
   Utan större kommersiella framgångar skulle det dröja till 1988 innan gruppen gav ut sitt tredje album, ”Waiting for Bonaparte” (Magnet). Då hade basisten Ricky McGuire ersatt Shanne. Trots den utmärkta singeln ”The colours” uteblev det stora genombrottet.
   1989 satsades det åter på gruppen. Nytt skivbolag (Silvertone) och nytt album, ”Silvertown”, och allt såg mycket lovande ut. Elva originallåtar, snyggt omslag som följdes av många visuellt vackra singlar. Ändå hade gruppen förvandlats från det energiskt engagerande till det klämkäckt ordinära.
   1990 följde ”The domino club” med ytterligare originallåtar men fortfarande utan större framgångar. Vilket gjorde att gruppen lades ned tillfälligt. Och liveskivan ”Alive, alive-O” (Fun After All, 1991), inspelad på Town and Country Club 8 februari 1991, blev gruppens samlade minne.
   The Men They Couldn’t Hang tillhörde vinylgenerationen av mina favoriter. Och det kändes tämligen naturligt att gruppen försvann, om än temporärt, när cd-skivorna på allvar hade tagit över i decennieskiftet 80-90.
   Gruppen splittrades upp i olika tillfälliga konstellationer, Odgers & Simmonds, Liberty Cage och numera också Swill & the Swaggerband, som jag då inte hade energi att följa upp. Sido- och soloprojekt avlöste varandra i en oregelbunden ordning. Men plötsligt var gruppen tillbaka 1996.
   Först kom albumet ”Never born to follow” (Demon, 1996), då gruppen hade förvandlats till kvartett, och året efter släpptes minialbumet “Six-pack” (Demon, 1997).
   Sedan har det under åren handlat om samlingsskivor och liveskivor men nu, i juni, är det annonserat om en ny The Men They Couldn’t Hang-skiva, ”Devil on the wind” (Irregular). Det må vara en hantverksmässigt bra skiva men jag tror ändå inte att den kan mäta sig med gruppens 80-talsproduktion.

/ Håkan

The Men They Couldn’t Hang 12”

En genomgång av alla mina 12”-singlar med The Men They Couldn’t Hang. Jag trodde jag hade alla men upptäckte till min förvåning att en saknas, ”The ghosts of Cable Street”. Men så här låter alla de övriga skivorna:

Oktober 1984
The Green Fields Of France (No man’s land) (Eric Bogle)
Produced by Philip Chevron
The Men They Couldn’t Hang (Philip Odgers/Stefan Cush/Shanne Hasler/Paul Simmonds)
Hush Little Baby (Paul Simmonds/Stefan Cush/Shanne Hasler/Philip Odgers)
Produced by Tony Poole
IMP 003T   

The Men They Couldn’t Hangs första singel släpptes strax fore jul 1984. Cush sjunger Eric Bogles historiska ballad som förvandlas till en vemodig allsång. Fullt jämförbar med någon av Shane MacGowans bästa ballader. ”The Men…” är countrypunk eller cowboyrock med dragspel i musikalisk huvudroll. ”Hush…” är anspråkslös men anonym elektrisk pop. ”Green Fields” och ”Hush” finns också på första albumet ”Night of a thousand candles” (IMP, 1985)

Juni 1985
Ironmasters (Paul Simmonds/Philip Odgers/Stefan Cush/Shanne Hasler/Jon Odgers)
Produced by Philip Chevron
Donald Where’s Your Troosers (Trad. Arr. The Men They Couldn’t Hang)
Rawhide (Ned Washington/Dimitri Tiomkin)
Produced by Tony Poole
IMP 005T            

Gruppens andra singel, också hämtad från första albumet, har drag av “Auld Lang Syne”. Inleds som ballad men växer i tempo och det förekommer också trumpet (Lindsey Lowe) i sången om järnbruksägaren. ”Donald…” är en trad.-låt i värstra ursinniga tempot. Punk med Elvis Presley-eko på sången. ”Rollin' Rollin' Rollin' Keep movin', movin', movin'”. Den gamla tv-serielåten ”Rawhide” från 1959, som då sjöngs av Frankie Laine, gör gruppen som en mix av allsång och en Shadows-låt.

Oktober 1985
Greenback Dollar (Hoyt Axton)
Produced by Nick Lowe
The Bells (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by T.M.C.T.H & Harold Burgen
Night To Remember (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Nick Lowe
Hell or England (Philip Gaston/ T.M.T.C.H.)
Produced by T.M.C.T.H & Harold Burgen
Demon D 1040 T               

Gruppens första singel som inte är knuten till något album. En Kingston Trio-cover (1963) i en energisk, tajt produktion. ”The bells” återfinns också på andra albumet ”How green is the valley” (Demon, 1986) i en annan produktion. Detsamma med ”Night…”, från första albumet, här i en lätt tuffare produktion med gitarrsolo. ”Hell…” har marscherande trummor och en aggressiv historisk text.

Juni 1986
Gold Rush (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Mick Glossop
The Ghosts Of Cable Street (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by TMTCH/Nick Robbins
Walkin’ Talkin’ (Philip Odgers/T.M.T.C.H.)
Produced by Tony Poole/TMTCH
MCA SELLT 1

Tajt, rytmisk folkpop från andra albumet. “The ghosts…” med accapellaintro i en historisk text om östra London. “Walkin’…” är märkligt nog hämtad från första albumet.               

November 1986
Shirt Of Blue (Full version) (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Johnny Come Home (live) (Philip Odgers/T.M.T.C.H.)
Night To Remember (live) (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Whiskey With Me Giro (live) (Trad. arr by T.M.T.C.H.)
Scarlet Ribbons (live) (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Mixed by Paul Simmonds
MCA SELLT 2                  

Fiolkillen Bobby Valentino har en ledande musikalisk roll på den långa versionen av låten från andra albumet. Baksidans fyra livelåtar är inte överraskande mer vilda versioner av tre låtar från första albumet plus en fri tolkning av ”Whiskey in the jar” som de kallar ”Whiskey in me giro”. Livelåtarna är inspelade på Electric Ballroom 19/11 1985.

Februari 1987
The Ghosts Of Cable Street (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Dream Machine (Philip Odgers/Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Liverpool Lullaby
MCA SELLT 3                  



         

December 1987
Island In The Rain (Paul Simmonds/TMTCH)
Produced by Mick Glossop
Silver Dagger (traditional)
Produced by Ben Kape
Restless Highway (Paul Simmonds/TMTCH)
Produced by Ben Kape
Country Song (Philip Odgers/TMTCH)
Produced by Ben Kape
Magnet SELLT 5               

Ingen omedelbar hit från det kommande tredje albumet “Waiting for Bonaparte” (Magnet, 1988). En låt som utvecklas från ballad till en låt i halvfart. Den traditionella ”Silver dagger”, med fin mandolin, har jag aldrig hört tidigare medan övriga två sånger är högst ordinära låtar som inte återfinns på något album.

14 mars 1988
The Colours (Full remix) (Paul Simmonds/TMTCH)
Produced by Mick Glossop
Rory’s Grave (Philip Odgers/TMTCH)
Big Iron (Marty Robbins)
Produced by Ben Kape
Magnet SELL-T6      
         
Det här kanske är gruppens starkaste hitlåt någonsin. ”Full remix” betyder i praktiken åtta sekunder längre än albumversionen. ”Rory’s…” är enkel folkpop medan ”Big iron” har en struttig, rolig rytm a la latinamerikansk med orgel.

20 juni 1988
The Crest (Long version) (Paul Simmonds/TMTCH)
Produced by Mick Glossop
Time At The Bar (Philip Odgers/TMTCH)
Gudbuy T’Jane (Noddy Holder)
Produced by Ben Kape
The Crest (7”-version) (Paul Simmonds/TMTCH)
Produced by Mick Glossop
Magnet YZ193(T)               

Ingen lika klockren singel. En lång marscherande låt. “Time…” är snäll pop om livet vid en bardisk. Slade-låten (november 1972), gör gruppen rockigare än någonsin medan den konventionella singelvarianten på A-sidan inte överraskar.

1988
Going back to Coventry (Paul Simmonds/TMTCH)
Ghosts of Cable Street (Paul Simmonds/TMTCH)
Dancing on the pier (Paul Simmonds/TMTCH)
Tiny tin soldier (Philip Odgers/TMTCH)
Produced by Barry Andrews
BBC/Strange Fruit SFNT 012

Livelåtar inspelade i juni 1986 för BBC. Samtliga låtar hämtade från andra albumet. En tunn inspelning med ett förhållandevis blekt band. Låtskrivarnamnet stavas Simmons på omslaget och ”Tiny soldiers” har fått titeln ”Tiny tin soldiers”.

1989
Rain, Steam & Speed (Paul Simmonds/TMTCH)
Produced by Mick Glossop
Shirt Of Blue (live) (Paul Simmonds/TMTCH)
Scarlet Ribbons (live) (Paul Simmonds/TMTCH)
Mixed by Ben Kape
Silvertone ORE T4            

En nästan dubbelt så lång mix av låten från “Silvertown”, 2:41 har blivit 5:08, men knappast dubbelt så bra. Hämtad från albumet med exakt samma namn (Silvertone, 1989). Livelåtarna, äldre TMTCH-klassiker, är inspelade 25 november 1988 på Manchester International 2 och i bandet fanns den här kvällen uppenbart fiolkillen Bobby Valentino. Den äldsta låten, ”Scarlet ribbons”, förvandlades till allsång i publiken.

Augusti 1989
Place In The Sun (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Mick “thinly sliced” Glossop
A Map Of Morocco (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Rubber Bullets (Kevin Godley/Lol Crème)
Produced by Ben Kape/T.M.T.C.H.
Silvertone ORE T7         

En inte så upphetsande albumlåt och "A map of Morocco" (som inte fick plats på albumet) får sällskap av en studiocover av ”Rubber bullets”, 10cc:s andra singel från 1973.   

20 november 1989
A Map Of Morocco (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Rosettes (Extended mix) (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Mick Glossop
The Day The Clocks Went Back (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Ben Kape/TMTCH
Rosettes (Live version) (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Mixed by Ben Kape
Silvertone ORE T14         

Nu börjar TMTCH falla in i det övergödda 80-talet. Släpper två 12”-varianter på sin senaste singel där flera låtar är identiska. Ickealbumlåten "A map of Morocco" får en ny chans. Och den nya och tidigare outgivna ”The day the clocks went back” är i stort sett instrumental där endast titeln skriks ut ett antal gånger.

20 november 1989
A Map Of Morocco (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Mick Glossop
The Day The Clocks Went Back (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Ben Kape/TMTCH
Rosettes (Extended remix) (Paul Simmonds/T.M.T.C.H.)
Produced by Mick Glossop
The Iron Men Of Rap (The Men They Couldn’t Hang with Attila The Stockbroker) (Attila/TMTCH)
Produced by Ben Kape/TMTCH
Silvertone ORE X14         

Här överraskar TMTCH med att spela in en låt med den engelske punkpoeten Attila The Stockbroker. En lång, lång rap som har en doft av Ian Dury.

1990
Great Expectations (Album version) (Paul Simmonds/TMTCH)
Excerpts from the Domino Club (TMTCH/Mick Thomas)
Produced by Pat Collier
Silvertone ORE T19

Här avslutas mitt intima skivsamlande med TMTCH. En albumlåt, i exakt samma version som på albumet. B-sidan är en 6:24 lång och snygg mix av åtta andra låtar från albumet. 12"-an släpptes i endast 3000 ex och mitt exemplar har nummer 1406.

/ Håkan

Tributes: Ted Gärdestad

”Fånga en ängel” (Stockholm, 2004)
”En hyllning till Ted Gärdestad” helt utan någon dokumentation kring ämnet. En samling svenska artister, med mer eller mindre anknytning till artisten, gör Gärdestad-låtar. Däremot ingen version av titellåten…

Det här är en tributeskiva av väldigt ojämn kvalité. Med både specialinspelade låtar (ofta producerade av Dan Sundquist), gjorda för det här projektet, och äldre redan utgivna låtar. Det ger ett ojämnt musikaliskt resultat men så är innehållet också ojämnt i sig. Med artister från så många olika håll. Från underbar pop via smörsång, schlager till gudomlig skönsång.
   Jag vill naturligtvis att tributeskivor enbart ska vara inspelade för ett och samma projekt, då blir slutresultatet allra bäst. Är de äldre låtarna dessutom redan utgivna känns helheten en aning solkig. Ändå kan jag inte låta bli att älska Håkans Hellström personliga version av ”Äntligen på väg” som han gav ut på skiva redan 2002 på ep:n ”Luften bor i mina steg” med fyra covers. Inleds och avslutas med fågelsång och däremellan ”skönsjunger” Håkan på sitt alldeles underbara sätt.
   I övrigt imponeras jag enbart av tre traditionellt skönsjungande damer på den här samlingen. Helen Sjöholms underbara tolkning av min stora Ted Gärdestad-favorit ”Come give me love”. Viktoria Tolstoys gudomliga sång på ”Himlen är oskyldigt blå” är också en pärla i sitt dramatiska arrangemang. Även Åsa Jinder gör sångmässigt ett fantastiskt intryck på den bottendjupt vemodiga ”I den stora sorgens famn”.
   Josefin Nilssons sköra sång mot Micke Rickfors sträva röst gör ”Lyckliga dagar” spännande medan Jill Johnsons reklamlåt redan känns utsliten fast hon gör den fullt godkänt.
   Till de riktigt negativa detaljerna på skivan hör Brolle Jr:s smöriga svensksång på ”Sol, vind och vatten”, Patrik Isakssons pampiga skämt till tolkning av ”Eiffeltornet”, Nina & Kims schlagertechno i ”Satellit” och många, många har gjort den fina balladen ”För kärlekens skull” mycket, mycket bättre än vad Fredrik Kempe gör. Sedan känns Janne Schaffers gamla tolkning av ”Jag vill ha en egen måne” en aning fantasilös.
   Och vem i hela friden är Evan?

Skivans innehåll:
Come Give Me Love - Helen Sjöholm
Oh Vilken Härlig Dag - Jill Johnson
Sol Vind Och Vatten - Brolle Jr
Reason - Lisa Miskovsky
Äntligen På Väg - Håkan Hellström
Lyckliga Dagar - Josefin Nilsson/Mikael Rickfors
Satellit - Nina & Kim
Eiffeltornet - Patrik Isaksson
För Kärlekens Skull - Fredrik Kempe
Himlen Är Oskyldigt Blå - Viktoria Tolstoy
Låt Kärleken Slå Rot - Fame
Helena - Evan
Jag Vill Ha En Egen Måne (Instrumental) - Janne Schaffer
I Den Stora Sorgens Namn - Åsa Jinder

/ Håkan

Stiff-bonus: Hits greatest Stiffs

VARIOUS ARTISTS: “Hits greatest Stiffs” (Stiff FIST 1)
Release: 16 september 1977

I sedvanlig ordning en helt okonventionell samlingsskiva från Stiff. "Contains no hit single whatsoever" står det på omslaget, på den tryckta prislappen £3.99, och "If it's Stiff grab it" står det i vinylen.
   Den ursprungliga tanken var väl att ge ut b-sidorna till de elva första Stiff-singlarna, BUY1-BUY11, samlade på samma skiva. Och samtidigt, lite ödmjukt, konstatera att de flesta artisterna redan lämnat skivbolaget och, ännu mera ödmjukt, notera vilka skivbolag de befann sig på för tillfället.
   En anledning till utgåvan var att Stiff just hade skrivit distributionskontrakt med skivbolaget Island i England och samtidigt dragit tillbaka de ursprungliga singlarna.
   Av skäl jag inte känner till utelämnades The Damneds BUY10-singel ”Neat neat neat”. Och Motorhead representeras av ”Leavin’ here”, A-sida på BUY9 som aldrig släpptes. Däremot ingår båda sidorna på Tyla Gang-singeln ”Styrofoam”/”Texas chainsaw massacre” beroende på att den marknadsfördes som en singel med dubbla B-sidor…
   Roogalators ”Cincinnatti fatback” är en remix jämfört med originalsingeln.

Det kanske mest spännande med hela skivan var inneromslaget! Där fortsatte ödmjukheten från Stiff som räknade upp sina favoritskivor, oavsett skivbolag, illustrerade med omslag: ”Stiff Records recommend some fine records on other labels you might enjoy”. 16 skivor inom olika genrer. Tio amerikanska, fem engelska och en svensk.

   Abba’s greatest hits (Epic, 1975)
   Stiff utnämner skivbolaget till CBS men det var faktiskt underetiketten Epic som gav ut ABBA:s skivor i England.
   Tom Petty & the Heartbreakers (Shelter, 1976)
   Tom Pettys debutalbum.
   Mink de Ville: Cabrietta (Capitol, 1977)
   Fler felaktigheter. Stiff visar omslaget till den engelska utgåvan, som inte hade någon titel, och lyckas sedan stava fel på titeln ”Cabretta”. Dessutom ska korrekt artistnamn vara Mink DeVille.
   Dave Edmunds: Get it (Swansong, 1977)
   Förutsägbart och närbesläktat Stiff-val.
   Fool’s Gold (Chiswick Chartbusters) (Chiswick, 1977)
   Strongt, Stiff. Skivbolaget Chiswick var den store konkurrenten och det här var en samlingsskiva med olika artister som Count Bishops, 101’ers (den klassiska “Keys to your heart”), Little Bob Story och Radio Stars. På en skiva vars hela titel var “Submarine tracks & Fool’s Gold (Chiswick Chartbusters Volume One)”. Låtarna på skivan hade ”Stereofied mono” enligt etiketten.
   Lee Dorsey: Yes we can (Polydor, 1970)
   En liten äldre amerikansk överraskning vars titellåt var afroamerikanske r&b-sångaren Lee Dorseys sista singelhit..
   The Rumour: Max (Vertigo, 1977)
   Graham Parkers kompgrupps första skiva på egen hand. Titeln är en ordlek och är ett svar på Fleetwood Macs ”Rumours”.
   Elvis Presley: Sun collection (RCA, 1975)
   Samlingsskiva med världens störste rockkung. 17 klassiska låtar från Presleys tidigaste och bästa produktion
   Ramones (Sire, 1976)
   Stiff nämner ingen titel och menar då debuten. Men illustrerar med omslaget till gruppens andra album, ”Leave home” (Sire, 1977)
   Nick Drake: Five leaves left (Island, 1969)
   Debutalbumet från den kultförklarade engelsmannen.
   MC5: Back in the USA (Atlantic, 1970)
   Det här var amerikansk punk/powerpop innan genrerna hade uppfunnits. Högljudd Detroit-rock producerad av Jon Landau, rockjournalisten som sedan blev Bruce Springsteens manager.
   Little Feat: Sailing shoes (Warner Bros, 1972)
   Albumet hette egentligen “Sailin’ shoes” och var Little Feats andra skiva som innehöll bland annat Lowell Georges klassiker ”Willin’”.
   Blondie: (Private Stock, 1977)
   Ännu en tidig amerikansk new wave-skiva.
   Steve Winwood: (Island, 1977)
   Traffic och Blind Faith-medlemmen Winwoods lågmälda solodebut.
   Jonathan Richman (Beserkley, 1977)
   Stiff missade den fullständiga titeln “Rock’n’Roll with the Modern Lovers” där hitlåten ”Egyptian reggae” ingick.
   Captain Beefheart: Trout mask replica (Straight, 1969)
   Beskrivs ofta som ett mästerverk producerat av Frank Zappa på hans eget skivbolag. Ett dubbelalbum med 28 låtar.

1. Nick Lowe: Heart Of The City
2. The Pink Fairies: Between The Lines
3. The Roogalator: Cincinatti Fatback
4. Tyla Gang: Styrofoam
5. Tyla Gang: Texas Chainsaw Massacre Boogie
6. Lew Lewis and his Band: Caravan Man
7. The Damned: Help
8. Richard Hell: You Gotta Lose
9. Plummet Airlines: This Is The World
10. Motorhead: Leavin' Here
11. Elvis Costello: Radio Sweetheart

/ Håkan

Magnus Lindberg akustiskt

Fick bara en vemodig fredag eftermiddag-känsla och hittade den här nya magnifika Magnus Lindberg-pärlan. Kom ännu en gång att tänka på den udda detaljen, som Magnus berättade för mig förra tisdagen, att han alltid inleder skapandet av en ny låt med att skriva en melodi och utifrån den skriver han sedan en text. Jag trodde i min enfald att det var precis tvärtom.



/ Håkan

Att bli tokig i ett skivomslag

Jag har vänner med otrolig energi och arbetskapacitet. Som exempelvis Joakim som vid sidan av sitt jobb som nöjesredaktör med webbinriktning på Nerikes Allehanda också driver ett skivbolag, Madforit. På senaste releasen med Parker Lewis görs det smarta greppet att lagom fräckt kopiera ett känt skivomslag till en känd (bra) skiva med en känd (ännu bättre) artist.
   ”We’re convinced you’ll love the new Parker Lewis ep, ’The cynicals’”, som det heter i pressreleasen…

/ Håkan

Kirsty MacColl

De musikaliska höjdpunkterna med KIRSTY MacCOLL som artist är många. Som låtskrivare tillhör hon Englands allra främsta. Och som typisk engelsk rödhårig tjej var hon en favorit under många, många år. Ändå avslutades hennes skivkarriär på ett tämligen blekt sätt, tycker jag. Om hennes ”Tropical brainstorm”, som släpptes i mars 2000, skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Engelskan MacColl har gjort några av mina största popfavoriter. Så beger hon sig till Kuba och Brasilien, lär sig spanska och har på nya skivan samplat en handfull latinamerikanska evergreens. Överraskande är bara förnamnet. Hennes spanska fraser kan jag köpa och i botten på låtarna finns hennes geniala popådra men det dammar om storbandsarrangemangen och hennes personlighet går förlorad i rasslet och rytmerna. Stundtals låter det mer tjurfäktning och grisfest än popmusik om Kirsty.”
   Med facit i hand, några dagar innan julafton i december 2000 dödades hon i en kontroversiell båtolycka i Mexiko, är det givetvis grymt att konstatera att det just är hennes sista skiva jag gillar minst. Ändå har hon gjort så mycket bra, skrivit så många starka låtar och sjungit så otroligt vackra sånger att det naturligtvis är de fina stunderna med Kirsty jag minns mest och bäst.
   Jag var med redan på ruta ett i hennes karriär, debutsingeln på Stiff ”They don’t know”, men jag har skrivit om henne åtskilliga gånger i många olika sammanhang på den här sidan. Exempelvis hennes bästa 80-tals-album och den mycket fina Stiff-singeln som var en cover.
   Annars har inte album varit hennes stora styrka. Däremot starka låtar, utmärkta singlar och spektakulära sånginsatser i andra sammanhang.
   Hon skivdebuterade alltså 1979 men det skulle dröja tio år innan Kirsty presterade ett album som i sin helhet kunde konkurrera med otroligt starka singlar som debuten ”They don’t know”, Polydor-singeln ”There's a guy works down the Chip Shop swears he's Elvis”, Stiff-comebacken ”Terry”, hennes knockout-cover av Billy Braggs ”A new England” och det uppmärksammade Pogues-samarbetet i den historiskt betydelsefulla ”Fairytale of New York”. Innan det blev 1989 och ”Kite” blev hennes bästa album så långt.
   Kirsty var ingen sångerska i karriären, hon var ingen kommersiell kulspruta och brydde sig mer om familjen än om sitt liv som artist. 1983 träffade hon skivproducenten Steve Lillywhite, de gifte sig i augusti 1984 och sönerna Jamie och Louis föddes 1985 och 1987.
   Kirsty kreativitet resulterade ofta i sagolika popmelodier och med sin bakgrund, som dotter till folkmusiklåtskrivaren Ewan MacColl, så har det ofta musikaliskt burit iväg åt det hållet.
   Av privata skäl resulterade 80-talet i sporadiska singlar och efter ”Kite” blixtrade hon först till 1991 med albumet ”Electric landlady” där hennes kärlek till latinrytmer var tydliga och som i min mening drog ned helhetsintrycket något. Då var albumet därefter, ”Titanic days” (1994), av mycket jämnare och bättre kvalité.
   Med sin mjuka och mänskliga röst gjorde hon sin skilsmässoskiva till en musikalisk höjdpunkt. Som låtskrivare har Kirsty varit på topp hela sina karriär fast arrangemang och produktion ibland sviktat. Ofta har hon skrivit sina låtar själv men har även samarbetat med en mängd mycket intressanta personer.
   Den där ”Elvis…”-låten 1981 skrev hon tillsammans med Phil Rambow, engelsmannen som ledde Winkies i pubrockeran och han gjorde två soloskivor 1979 och 1981. Med gitarristerna Johnny Marr (från Smiths) och Pete Glenister har Kirsty också skrivit många låtar.
   Hon har även skrivit några låtar med den amerikanske artisten Marshall Crenshaw, Pogues-medlemmen Jem Finer och Fairground Attraction-medlemmen Mark Nevin.
   På Fridas andra soloskiva ”Shine”, producerad av Steve Lillywhite, fanns Kirsty med i kören men också som låtskrivare på tre låtar. ”One little lie”,skriven tillsammans med keyboardskillen Simon Climie, ”The Face”, skriven tillsammans med den franske låtskrivaren och sångaren Daniel Balavoine, och ”Chemistry tonight”, skriven tillsammans med Climie och gitarristen Pete Glenister.

/ Håkan

Fler namn ur Örebros rockhistoria

Engagemanget i listorna med Örebros bästa band och artister genom tiderna visar sig här och där. Själv har jag fått en och annan kommentar. En manager till hårdrockarna Motherlode är glad som en speleman när han i omröstningen på na.se kan se sitt band ligga tvåa. 597 röstande (just nu, onsdag kväll) är kanske ingen statistiskt säkerställd siffra men på den listan ligger Motherlode tvåa efter Millencolin men före Lolita Pop.
   En ärrad reklamman i Örebro ringde och tackade för att jag höll Lifeline före Motherlode på min lista. Till saken hör att reklammannens son spelade gitarr i Lifeline. Sedan fick jag idag ett mejl från en popstjärna på 60-talet som skrev ”Fan, Håkan! Du glömde ju mig... /Lollo”.
   Och min kamrat Tåte, med både minne och kloka åsikter, sa i helgen att han nog tyckte att Country Road hade varit värd en plats på min topp 10-lista. Jag hade nog själv haft tankarna åt det hållet men till slut hamnade de utanför. Som så många, många, många andra namn och band.
   Vilket får mig osökt att redovisa namnen som låg strax utanför den hedrande topp 10-listan. Jo, Country Road hade ett grundmurat rykte som Sveriges ledande countryband på 70-talet. I konkurrens med Rankarna med Mats Rådberg.
   Till de riktigt stora Örebrobanden hör ju också Nature, som till 3/4-delar bestod av örebroare men knappast hade Örebro som bas när de tog sig ut i landet under 70-talet. Dels som egen fungerande enhet, två album bland annat, men var ännu mer kända som kompband till många kända sångare. Det började med Pugh Rogefeldt, som producerade gruppens första album men under namnet Pugh & Nature gav de ut två singlar, fortsatte med Ted Gärdestad och Göran Fristorp och sedan full uppmärksamhet bakom Ulf Lundell mellan 1976 och 1978.
   Om det nu händelsevis inte är någon som känner till musikerna i Nature kan jag nämna Mats Ronander, Lasse Wellander och Pär-David Jonsson.
   Sångaren Jan Valentin insatser i Örebros rockhistoria har inte gått obemärkt förbi. Han började i Horace, som förlängde namnet till Hip Horace och 1988 skivdebuterade med minialbumet ”Hand it back”. Sedan hade de äran att spela förband till Wedding Present på Rockmagasinet också. Valentin fortsatte i slutet på 90-talet i Automoon som dock aldrig kom längre än en mängd mycket fina demoskivor.
   Lix tillhör Örebros grupper som förmodligen var lite för duktiga för sin publik på 80-talet. Trummisen Rickard Sievert, gitarristen Anders Moberg och basisten Per Sporrong var bandets musikaliska motor medan systrarna Mija och Margareta Folkesson sjöng. Tjejerna fick på 90-talet göra en egen skiva, ”Mija & Greta” (Record Station), men är mest kända för ett otal körjobb bakom stora artister som Eva Dahlgren, Eric Gadd och Tomas Ledin.
   Bela Svärdmark hör givetvis till stadens mest legendariska musiker utan att riktigt nå utanför den inre kretsen av supermusiker. Han var en av ledarna i 70-talsbandet Puss & Kram och fortsatte på 80-talet i månginternationella gruppen Safari och har sedan spelat med Janne Schaffer.
   Till slut vill jag påminna om gruppen som befann sig precis under Millencolin på 90-talet, Voice Of A Generation med den energiskt jobbande sångaren Kalle Haglund. Frejdig punk kanske inte platsar på min lista men borde i sanningens namn funnits med på Anders Jakobsons lista. Eller hur, Anders? Finns det något försvar?

/ Håkan

Tributes: Van Morrison

”No prima donna” (Exile/Polydor, 1994)
Undertiteln är “The songs of Van Morrison” och huvudpersonen är i allra högsta grad bokstavligen inblandad. Tillsammans med Phil Coulter har Van producerat samtliga tio låtar på skivan.

För det första tillhör de här tio Van Morrison-låtarna inte klassikerna i hans katalog. Med undantag för ”Crazy love”, ”Tupelo honey” och ”Madame George” är det material från Van Morrisons mindre kända repertoar.
   Och med ungefär lika många undantag är det versioner som står i skuggan av Vans egna original. Och då har ändå Van varit med och producerat. Tillsammans med Phil Coulter, den irländske artisten som kanske mest är känd för sina pop- och schlagerlåtar på 60-talet.
   Den här skivan innehåller övervägande lättsamma, ofta jazzinfluerade och mindre intressanta framträdanden. Gospel med Lisa Stansfield, falsettsoul med Brian Kennedy och easy listening-muzak med Phil Coulter är inget som lägger sig på minnet.
   Inte heller Sinead O’Connors storbandsjazz och Fats Domino-liknande pianolåt ”You make me feel so free”, Cassandra Wilsons lättsamma sommarbris till jazz i ”Crazy love” och duetten med Brian Kennedy och Vans dotter Shana Morrison är något uppseendeväckande.
   Däremot gillar jag skådespelaren Liam Neeson när han läser irländsk poesi till säckpipa, Hot House Flowers ”Bright side of life” till eget komp, Elvis Costellos accapella-version av ”Full force gale” tillsammans med den irländska vokaltrion Voice Squad och Marianne Faithfulls utsökta version av ”Madame George” till enkelt komp och Shana Morrison i kören.

Skivans innehåll:
1. You Make Me Feel So Free - Sinéad O'Connor
2. Queen of the Slipstream - Brian Kennedy
3. Coney Island - Liam Neeson
4. Crazy Love - Cassandra Wilson
5. Bright Side of the Road - Hothouse Flowers
6. Irish Heartbeat - Brian Kennedy
7. Full Force Gale - Elvis Costello
8. Tupelo Honey - Phil Coulter & His Concert Orchestra
9. Madame George - Marianne Faithfull
10. Friday's Child - Lisa Stansfield

/ Håkan

Stiff-bonus: Tobbes bästa

Idag lämnar jag tillfälligt koncentrationen kring vinylskivspelaren och riktar blickarna mot Visby och Gotland och Sveriges, kanske världens, störste Stiff-expert, fantast och utpräglad skivsamlare. Torbjörn Stuhre (ni ser honom på bild ovanför artikeln tillsammans med Nick Lowe som Tobbe träffade 2007), eller Tobbe som han själv och vi kallar honom, driver den mycket detaljerade hemsidan The Ultimate Stiff Record.
   Kontakterna med Stiff och kunnigheten i ämnet har professionellt tagit honom in i Stiff-bolaget då han under de senaste åren designat omslagen till flera Stiff-utgivningar.
   Jag lärde känna Tobbe av en tillfällighet för ett knappt år sedan och det är givetvis han som har influerat mig att skriva min serie om Stiff-skivorna på den här sidan. Han har ibland bokstavligen hjälpt mig med illustrationer och hejarop. Parallellt med min egen nedräkning av de 32 bästa Stiff-singlarna har han själv sammanställt en egen lista som publiceras sist i den här artikeln.
   Jag bestämde mig för att ta reda mer om Tobbe, hans liv och hans fantastiska intresse. Och ställde en massa frågor som jag inte oväntat fick en massa svar på.

   Hur gammal?
   Född -62 så det blr väl 47 nu.
   Familj?
   Gift med Mia och har två ungar (Calle, 18 och Irma, 1)
   Civil karriär?
   Grafiker. Just nu produktionsledare på annonsproduktionen, Gotlands Media, Visby.
   När hörde du talas om Stiff första gången?
   Allt är skåningarnas fel. Lennart Persson öppnade ögonen på mig via sin underbara tidning Larm. Egentligen var det Bengt Lander som skrev mest om Stiff Records. Sköna gubbar bägge två... Innan punken lyssnade jag mest på artister som Roxy Music, ELO och David Bowie. Band och artister som jag fortfarande älskar.
   Året var 1977 och jag hade slutat nionde klass, punken exploderade och musiken hade en sån energi och attityd att jag stöp som en fura. Självklart började man med Sex Pistols, Clash, Jam och de andra givna artisterna, men efterhand började man upptäcka banden på Stiff. Där fanns en kaxighet och humor mitt i upproret, alltid förpackat i grafisk fulländning spetsat med smarta ordlekar på gränsen till det förbjudna. »If it ain't Stiff, it ain't worth a fuck!«, vem kan motstå en sån slogan när man är mitt uppe i sitt eget pubertala uppror mot vuxenvärlden och skitmusik som ABBA? Mitt gymnasiebibliotek hade dessutom den goda smaken att ha både NME och Melody Maker i sitt tidningsutbud, tidningar som ofta hamnade i mitt inackorderingsrum.
   Din första Stiff-skiva?
   Den första Stiff-singel jag köpte direkt när den kom ut var förmodligen Ian Durys »Sex & Drugs« (Buy 17) och strax därefter Elvis Costellos »Watching The Detectives« (Buy 20). Kunde inte tro mina ögon när denne Elvis Costello uppträdde på svensk TV. Så enkelt, så genialt, så udda och en sån makalöst bra låt. Jag plockade sen snabbt upp guldkornen som kommit tidigare. Min lokale skivhandlare tipsade sen alltid om de nya Stiff-singlar som kom in efterhand och jag köpte det mesta, även om jag fick hoppa över en del. En singel kostade trots allt tio spänn på den tiden...
   Och Stiff-intresset fortsatte?
   Jag köpte väl det mesta på Stiff upp till Buy 100 och året hade blivit 1980. Själv hade jag blivit 18 och min musiksmak hade längs vägen utvecklats till att omfatta husgudar som Bob Dylan, Neil Young, Tom Petty, Bruce Springsteen, Ulf Lundell och Eagles men även Talking Heads, Ramones, Dr Feelgood, Johnny Cougar, Ry Cooder, Beatles och Stones. Kryddat med tidiga Genesis, svensk progg, ska, new wave, punk, singer/songwriters och jag hade blivit både bred och väldigt kräsen på en gång. Det lustiga är att jag ännu idag kan stå för 99% av alla skivorna jag köpte för snart 30 år sen. DET är jag stolt över. Eller kanske är jag bara tråkig? Det trillar hela tiden dit nya hjältar, men de gamla finns alltid kvar.
   Men på 80-talet minskade intresset kring Stiff något?
   Nånstans längs vägen blev Stiff Records mindre viktigt. Singlarna blev i ärlighetens namn allt ojämnare i kvalitet och de magiska låtarna kom allt glesare. Madness, Pogues, Tracey Ullman och några till hittade dock alltid hem till skivhyllan. Och det var med stor sorg i hjärtat jag tog emot beskedet om Stiff Records konkurs 1987.
   Att samla på skivor har du inte tröttnat på?
   Skivor har jag alltid samlat på. Eller kanske inte samlat egentligen, men det jag tycker om vill jag ha i skivhyllan. Totalt har jag nog ett tusental vinylplattor kvar plus tokigt många singlar. CD-hyllorna rymmer nog runt 3000 skivor idag. Och till det kommer då Stiff-samlingen... Eftersom jag samlar alla olika pressningar av de ungefär 400 singlar som släpptes på Stiff blir det väldigt många. Gissningsvis är det nog drygt 3000 Stiff-singlar, från acetat till promopressningar.
   När började det nya och seriösa Stiff-intresset igen?
   Jo, jag tog upp Stiff-samlandet igen när jag upptäckte Ebay 2001. Helt plötsligt fanns ju singlarna man bara drömt om att hitta tillgängliga. Till att börja med tänkte jag bara komplettera upp samlingen till de 150 första Buy-singlarna i engelsk pressning. Sen blev det naturligtvis de 200 första, sen allihop, sen kunde det ju vara intressant att plocka upp några av de utländska varianterna och innan jag visste ordet av jagade jag underligheter över hela världen. Min fru ställer sig fortfarande lite frågande när jag för 38:e gången köper singeln »Hit Me With Your Rhythm Stick«. Att just den singeln är pressad i Sydafrika verkar imponera föga. Märkligt.
   Och idén på en hel hemsida med Stiff-skivor dök upp?
   Eftersom det inte fanns någon vettig diskografi över Stiff Records, framförallt inte någon som inkluderade alla olika pressningar, beslöt jag mig år 2002 för att försöka bygga »The Ultimate Stiff Discography« på nätet. Så, med stor hjälp från samlarkollegor från olika delar av världen, sjösatte jag sajten tidigt 2003. Och jag tror att det inte sen dess gått en enda vecka där jag inte uppdaterat med ny information. Det dyker fortfarande upp varianter ingen av oss hört talas om innan.
   Sedan kontaktades du av det nylanserade Stiff?
   Under 2006 började det florera rykten om att Stiff-etiketten skulle återuppstå. En dag fick jag ett mail från en Pete Gardiner som presenterade sig som den nye Stiff-bossen. Han ville ha hjälp med att reda ut bolagets diskografi till den hemsida Stiff skulle starta upp i samband med återupplivandet. Självklart ville jag hjälpa till.
   Hur fick du chansen att designa en Stiff-skiva?
   Vi fick jäkligt bra kontakt och våren 2007 fick jag frågan jag drömt om; »Är du intresserad av att göra artwork till ett Stiff-abum?«. Det var ett av mina absoluta favoritband, Any Trouble, som skulle återförenas och göra en helt ny skiva. Goddamn! Bandet, med Clive Gregson i spetsen, hade bara en titel (Life In Reverse) och i övrigt skulle jag få fria händer. Oerhört spännande och extremt nervöst. Fan, jag skulle äntligen få mitt namn på en Stiff-skiva. Unfuckingbelievable.
   Och det samarbetet har bara utvidgats?
   Resultatet blev riktigt bra och sen blev det en hel del olika grafiska alster till Stiff. Annonser, affischer, T-shirts och lite andra skruvade grejer. Stiffs nya officiella T-shirt »Stiff Without Any Fucking Pills« och »Christifford« är mina påhitt. Mer finns här.
   Det senaste jag gjorde var artwork till oerhört sympatiske Henry Priestmans solodebut »The Chronicles Of Modern Life«.
   Häromdagen fick jag ett mail från Jona Lewie som vill ha lite hjälp med nåt i artwork-väg. Vad vet jag inte ännu. Men det kan vara en ny platta på gång! Dock inte på Stiff. Den som lever får se...

Tobbes Topp 32-lista:
1. Buy 1 - Nick Lowe - So It Goes
2. Buy 17 - Ian Dury - Sex & Drugs
3. Buy 45 - The Rumour - Emotional Traffic
4. Buy 16 - Wreckless Eric - Whole Wide World
5. Buy 72 - Graham Parker - Stupefaction
6. Buy 68 - Lew Lewis - 1-30, 2-30, 3-35
7. Buy 79 - Any Trouble - 2nd Choice
8. Buy 6 - The Damned - New Rose
9. Buy 20 - Elvis Costello - Watching The Detectives
10. Buy 32 - Lene Lovich - I Think We're Alone Now
11. Buy 27 - Ian Dury - What A Waste
12. Buy 150 - The Belle Stars - Iko Iko
13. Buy 216 - Kirsty MacColl - A New England
14. Boy 1 - Devo - Satisfaction
15. Buy 224 - The Pogues - Sally MacLennane
16. GFR 1 - Mickey Jupp - Don't Talk To Me
17. NY 7 - The Pogues - Fairytale Of New York
18. Buy 64 - Wreckless Eric - A Popsong
19. Buy 19 - The Yachts - Suffice To Say
20. Buy 22 - Larry Wallis - Police Car
21. Buy 62 - Madness - My Girl
22. Buy 125 - Billy Bremner - Loud Music In Cars
23. Buy 270 - The Producers - Barking Up The Right Tree
24. Buy 66 - Dirty Looks - Lie To Me
25. Lew 1 - Lew Lewis - Lucky Seven
26. Buy 52 - The 45's - Couldn't Believe A Word
27. Buy 67 - Rachel Sweet - Fool's Gold
28. Buy 83 - Otis Watkins - You Talk Too Much
29. Buy 95 - The Equators - Baby Come Back
30. Buy 163 - Madness - Our House
31. Buy 4 - Tyla Gang - Styrofoam
32. Buy 99 - Elmo & Patsy - Grandma Got Run Over By A Reindeer

/ Håkan

Aprils bästa skivor

CAJ KARLSSON: Tillsammans med mig (Warner Sweden)
Den personlige blekingen Caj Karlsson har äntligen nått fram. Till punkten där en nervig och smått trasig själ möter starka texter och fulländade musikaliska arrangemang i en alldeles fantastisk omfamning. Efter tre lovande men alldeles för ojämna skivor räcker hans kvalitéer till att göra en helt igenom homogen skiva.

ELVIS PERKINS: In Dearland (XL)
Namnet låter som en 50-talsuppfinning men Elvis, son till skådespelaren Anthony Perkins, gör USA:s mest personliga singer/songwriterpop med betoning på den sista stavelsen. Han sjunger med en vemodigt stark och sprucken personlig stämma, som jag närmast vill jämföra med Steve Forbert, och kompas av ett litet band som spelar alla konventionella instrument plus blås.

/ Håkan

Lolita Pops internationella status

EFTER EN LÅNG UTLÄGGNING OM ETT BRASILIANSKT Millencolin-fan skriver min kollega Anders Jakobson i dagens Nerikes Allehanda följande lilla rad, riktat till mig, i sin recension av bandets spelning på klubben Satin i Örebro i fredags: ”Det hände aldrig Lolita Pop, Håkan”.
   Kanske internt och kanske irrelevant men jag vill ändå gå i svaromål om detta lilla ”påhopp” från Anders.
   Totalt sett har naturligtvis Anders rätt. Millencolin är ju ett mångdubbelt större namn internationellt än vad Lolita Pop någonsin var. Men samtidigt handlar det om olika tider, olika epoker och, så gott som, olika generationer. Som därmed gör det svårt att göra rättvisa jämförelser.
   Jag vill ändå klargöra Lolita Pops internationella status för de som tror att bandet enbart var en nationell begivenhet. Redan 1984 spelade bandet in en engelsk samlingsplatta med riktning mot omvärlden. Det var en mix på gruppens tre första album där Karin Wistrand spelade in ny sång på engelska. Där någonstans började tanken på en internationell karriär.
   Det ena ledde till det andra och skivan letade sig över Atlanten till New York och innekretsarna bland klubbar och tidningsrecensenter. I mars 1985 fick Lolita Pop chansen att spela på tre respekterade klubbar, CBGB’s, Peppermint Lounge och Maxwells, och i New York Times skrev den kände rockjournalisten Robert Palmer följande ärorika hyllning av Lolita Pop:
   ”Lolita Pop’s most commercial asset is probably its pretty blonde vocalist, Karin Wistrand, who sounds equally comfortable singing in Swedish and (on the band’s most recent records) in English. But the group’s most evident musical influence is the guitar stylings of New York’s Tom Verlaine och Richard Lloyd, from their days together in the band Television and also from their later solo albums.”
   Parallellt med Lolitas New York-besök så hade just Richard Lloyd sökt sig till Sverige och lockats just till bandets hemtrakter i Örebro där han fick kontakt med ex-medlemmarna Peter Olsen, trummor, och Thomas Johansson, bas, och även dåvarande Lolita-trummisen Per Eriksson som alla medverkade på det album, ”Fields of fire”, som Lloyd kom att spela in i Sverige.
   Richard Lloyd har beskrivit det så här:
   "This brings us to January 1985, getting off the plane into the Swedish Winter air. I thought we would be going to Stockholm but I was wrong. Keith and I were shuttled off to a little town in the middle of the country called Oerobro (meaning penny bridge). FOR A MONTH. We were being shuffled off to the boonies! I was told this was to lower costs and because some of the musicians were living there. It was the hometown of Lolita Pop and both our new bass player and drummer lived there and were connected with Lolita Pop. I mode some wonderful new friends, but understandably, the strongest memory is of provincial gray icy cold and perpetual snow. That year the snow was still a foot thick in early June. Truly bitter, where your breath froze as you exhaled and you watched it form an ice cloud and fall. If you spat on the ground you heard it clunk. We rehearsed on the second floor of a kind of warehouse where Lolita Pop had their stuff stored. I met Thomas Johansson who played bass and who wrote lyrics for Lolita Pop. and Peter Olsen, who had also played drums for them. Both of these people were wonderful fellows, but both of them had put down their musical instruments for a long time, and were quite rusty and were being asked to work with me to get an entire record album ready in a month from start to finish. This was a considerable task. On top of this was something else worth speaking of.
   New York-spelningarna gav naturligtvis inget internationellt genombrott som följd men det amerikanska intresset för Lolita Pop fortsatte och 1986 skrev de kontrakt med den amerikanska grenen av Virgin och spelade in ett helt album på engelska med både gamla och nyskrivna låtar. Och från den tiden och framåt sjöng bandet enbart på engelska.
   Jag har också letat upp ett intressant levande klipp med Lolita Pop: ”Mind your eye”, kanske bandets allra största hit, inspelad på Gröna Lund. Här hade bandet utökat med Stockholmsbasisten Matts Alsberg.



/ Håkan

Stiff idag och i morgon

Även försommaren präglas av Stiff-fascination. Jag avslutade min Topp 32-lista för en månad sedan men det finns alltid nya idéer på att närma sig det kära ämnet kring det engelska skivbolaget. I morgon kommer en av de mest intressanta artiklarna i min serie: En intervju med Tobbe, 47-åringen som startade ”The Ultimate Stiff discography” för sju år sedan.
   Tobbe presenterar då också sin egen Topp 32-lista av Stiff-singlar. Så jag tänkte att jag skulle påminna om min lista i sin helhet:
1. WRECKLESS ERIC: Whole wide world (Stiff BUY 16)
2. THE POGUES: A pair of brown eyes (Stiff BUY 220)
3. NICK LOWE: So it goes/Heart of the city (Stiff BUY1)
4. KIRSTY MacCOLL: A new England (Stiff BUY 216)
5. THE DAMNED: New rose (Stiff BUY 6)
6. BILLY BREMNER: Laughter turns to tears (Stiff BUY 143)
7. ELVIS COSTELLO: Watching the detectives (Stiff BUY 20)
8. GRAHAM PARKER: Love without greed (Stiff BUY 82)
9. MADNESS: Our house (Stiff BUY 163)
10. LEW LEWIS: 1-30 2-30 3-35 (Stiff BUY 68)
11. GRAHAM PARKER: Stupefaction (Stiff BUY 72)
12. JOHNNIE ALLAN: Promised land (OvalStiff LOT 1)
13. IAN & THE BLOCKHEADS: Hit me with your rhythm stick (Stiff BUY 38)
14. DAVE STEWART: What becomes of the broken hearted (Broken/Stiff BROKEN 1)
15. ANY TROUBLE: Second choice (Stiff BUY 79)
16. WRECKLESS ERIC: Hit and miss Judy (Stiff BUY 49)
17. KIRSTY MacCOLL: They don’t know (Stiff BUY 47)
18. THE POGUES featuring KIRSTY MacCOLL: Fairy tale of New York (Pogue Mahone/Stiff NY 7)
19. YACHTS: Suffice to say (Stiff BUY 19)
20. THE ADVERTS: One chord wonders (Stiff BUY 13)
21. LARRY WALLIS: Police car (Stiff BUY 22)
22. THE POGUES: Dark streets of London (Stiff BUY 207)
23. IAN DURY: Sex & drugs & rock & roll (Stiff BUY 17)
24. WRECKLESS ERIC: A popsong (Stiff BUY 64)
25. MADNESS: My girl (Stiff BUY 62)
26. DR FEELGOOD: See you later alligator (Stiff BUY 255)
27. OTIS WATKINS: You talk too much (Stiff BUY 83)
28. TYLA GANG: Styrofoam (Stiff BUY 4)
29. MICKEY JUPP: Old rock ’n’ roller (Stiff BUY 36)
30. NICK LOWE: Halfway to paradise (Stiff BUY 21)
31. IAN DURY & THE BLOCKHEADS: Sweet Gene Vincent (Stiff BUY 23)
32. BILLY BREMNER: Loud music in cars (Stiff BUY 125)

/ Håkan

Little Steven

Den mycket talangfulle, duktige och musikaliskt breda mannen Steve Van Zandt, eller Miami Steve eller stripclubägaren Silvio Dante (Sopranos-karaktären) eller LITTLE STEVEN (som ofta varit hans namn på soloskivorna), har jag under alla år haft ett hat/kärleksförhållande till. Att han är begåvad och musikaliskt genial råder inga som helst tvivel om. Däremot har jag fått anledning att omvärdera några av hans skivor och hans sound genom åren.
   Steve känns så tajt förknippad med Bruce Springsteen att man tror att de hängt ihop i alla år, från början till slut. Men så har ju inte varit fallet och egentligen har de samarbetat på väldigt få skivproduktioner om man jämför över tid.
   Utan att få allra minsta credit så var Steve Van Zandt bokstavligen inblandad i versionen av låten ”Born to run” (1975) och gjorde där debut med Springsteen och hans band. Utan att officiellt spela en enda ton. Däremot påstås han vara mannen bakom gitarrfiguren i just den låten och har även skrivit blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”. Där förutom Clarence Clemons både bröderna Brecker, David Sanborn och Wayne Andre blåser på för fullt.
   Konstigt och märkligt så har världens mest kända kompband aldrig fått credit på en studioskiva med Bruce Springsteen. Men från 1978 och ”Darkness on the edge of town” var gruppen, inklusive Van Zandt, samlad bakom The Boss. På den skivan fick Steve dessutom en extra credit: Production Assistance.
   På ”The river” (1980) ingick Steve i producentstaben tillsammans med Bruce och Jon Landau. Och på ”Born in the USA”, Van Zandts avslutande Bruce-skiva i det kapitlet, fick han en hälsning på italienska: ”Buon viaggio, mio fratello, Little Steven”.
   Under de här åren bakom Bruce hade Steve Van Zandt samarbetat och producerat närbesläktade bandet Southside Johnny & the Asbury Jukes och även skrivit låtar åt det bandet. Skivor som kom att bli stora favoriter hos mig.
   Redan 1982, medan Steve fortfarande var officiell medlem i E Street Band, gjorde Little Steven (som han nu kallade sig som artist) solodebut med egna bandet Disciples Of Soul. ”Men without women” var en helt okej skiva men inte alls så energisk och laddad som Southside Johnnys och Springsteens skivor var. Tre E Street-medlemmar figurerade i kompet och blåset var så gott som identiskt med Asbury Jukes.

Då kom uppföljaren ”Voice of America” (1984) som en större knockout. Han hade skippat blåset men ändå ökat trycket med ett mer attackerande gitarrspel. Politisk och högljudd rock’n’roll i värsta tempot och många bra låtar. Låtar som ”Justice”, ”Solidarity”, ”Out of the darkness”, ”Los desaparecidos” och ”I am a patriot” håller än i dag men det är konstigt hur jag nu på senare år omvärderat den typiska 80-talsproduktionen. 1984 rankade jag den här skivan som det årets bästa album men när jag häromåret listade mina 50 bästa 80-talsalbum på den här sidan höll den inte alls måttet idag.
   Största motståndet till den här musiken fick jag när jag kollade in en Rockpalast-dvd från mitten av 80-talet. Med en muskulös hårdslående trummis och ett berg av keyboards som helt tog udden av de starka låtarna.
   Van Zandt hade officiellt precis lämnat Bruce och E Street Band, där han ersattes av Nils Lofgren, och jag kunde då, maj 1984, spela ”Voice of America” både högt och länge med öppna fönster på Karlslundsgatan i Örebro, där jag då bodde.
   Little Steven blev 1985 i hög grad inblandad i Sun City-projektet tillsammans med den kände mixaren och producenten Arthur Baker, som tog Stevens musik mot de tunga dansanta rytmerna. Stevens ”Sun city” var ett samarbete med en mängd kända artister, som Bono, Jackson Browne, Bob Dylan, Darlene Love, Lou Reed, Bruce Springsteen och Ringo Starr. En mycket stor manifestation Live Aid-året 1985 men som låt var ”Sun City” tämligen monoton och händelsefattig.
   Då var uppföljaren ”Bitter fruit”, som kom 1987, betydligt mer intressant. Jag köpte 12”-versionen och den spelades flitigt i mitt hem ska jag lova. Hela den drygt åtta minuter långa ”No Pasaran Mix”-versionen blev det årets stora soundtrack. Långt sugande intro och passionerad sång av Steven och Ruben Blades. Låten och produktionen gav vissa förhoppningar på det kommande albumet ”Freedom – no compromise” men det var en stor ballong som sprack när den skivan kom.
   Alldeles för mycket elektronisk produktion och texterna var så politiska att melodiernas betydelse bara tynade bort. Sedan dess har jag inga större minnen av Little Steven som artist. Då var hans återinträde i E Street Band, först tillfälligt 1995 och sedan permanent 1999, av betydligt större intresse.
   Först på den fantastiska liveskivan ”Live in New York City”, där han kallades Stevie Van Zandt, och sedan på samtliga Springsteen-album sedan dess. Där han också har uppträtt under namnet Steven Van Zandt. Kärt barn, har i det här fallet, många namn.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.