Blogginlägg

Kirsty MacColl

De musikaliska höjdpunkterna med KIRSTY MacCOLL som artist är många. Som låtskrivare tillhör hon Englands allra främsta. Och som typisk engelsk rödhårig tjej var hon en favorit under många, många år. Ändå avslutades hennes skivkarriär på ett tämligen blekt sätt, tycker jag. Om hennes ”Tropical brainstorm”, som släpptes i mars 2000, skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Engelskan MacColl har gjort några av mina största popfavoriter. Så beger hon sig till Kuba och Brasilien, lär sig spanska och har på nya skivan samplat en handfull latinamerikanska evergreens. Överraskande är bara förnamnet. Hennes spanska fraser kan jag köpa och i botten på låtarna finns hennes geniala popådra men det dammar om storbandsarrangemangen och hennes personlighet går förlorad i rasslet och rytmerna. Stundtals låter det mer tjurfäktning och grisfest än popmusik om Kirsty.”
   Med facit i hand, några dagar innan julafton i december 2000 dödades hon i en kontroversiell båtolycka i Mexiko, är det givetvis grymt att konstatera att det just är hennes sista skiva jag gillar minst. Ändå har hon gjort så mycket bra, skrivit så många starka låtar och sjungit så otroligt vackra sånger att det naturligtvis är de fina stunderna med Kirsty jag minns mest och bäst.
   Jag var med redan på ruta ett i hennes karriär, debutsingeln på Stiff ”They don’t know”, men jag har skrivit om henne åtskilliga gånger i många olika sammanhang på den här sidan. Exempelvis hennes bästa 80-tals-album och den mycket fina Stiff-singeln som var en cover.
   Annars har inte album varit hennes stora styrka. Däremot starka låtar, utmärkta singlar och spektakulära sånginsatser i andra sammanhang.
   Hon skivdebuterade alltså 1979 men det skulle dröja tio år innan Kirsty presterade ett album som i sin helhet kunde konkurrera med otroligt starka singlar som debuten ”They don’t know”, Polydor-singeln ”There's a guy works down the Chip Shop swears he's Elvis”, Stiff-comebacken ”Terry”, hennes knockout-cover av Billy Braggs ”A new England” och det uppmärksammade Pogues-samarbetet i den historiskt betydelsefulla ”Fairytale of New York”. Innan det blev 1989 och ”Kite” blev hennes bästa album så långt.
   Kirsty var ingen sångerska i karriären, hon var ingen kommersiell kulspruta och brydde sig mer om familjen än om sitt liv som artist. 1983 träffade hon skivproducenten Steve Lillywhite, de gifte sig i augusti 1984 och sönerna Jamie och Louis föddes 1985 och 1987.
   Kirsty kreativitet resulterade ofta i sagolika popmelodier och med sin bakgrund, som dotter till folkmusiklåtskrivaren Ewan MacColl, så har det ofta musikaliskt burit iväg åt det hållet.
   Av privata skäl resulterade 80-talet i sporadiska singlar och efter ”Kite” blixtrade hon först till 1991 med albumet ”Electric landlady” där hennes kärlek till latinrytmer var tydliga och som i min mening drog ned helhetsintrycket något. Då var albumet därefter, ”Titanic days” (1994), av mycket jämnare och bättre kvalité.
   Med sin mjuka och mänskliga röst gjorde hon sin skilsmässoskiva till en musikalisk höjdpunkt. Som låtskrivare har Kirsty varit på topp hela sina karriär fast arrangemang och produktion ibland sviktat. Ofta har hon skrivit sina låtar själv men har även samarbetat med en mängd mycket intressanta personer.
   Den där ”Elvis…”-låten 1981 skrev hon tillsammans med Phil Rambow, engelsmannen som ledde Winkies i pubrockeran och han gjorde två soloskivor 1979 och 1981. Med gitarristerna Johnny Marr (från Smiths) och Pete Glenister har Kirsty också skrivit många låtar.
   Hon har även skrivit några låtar med den amerikanske artisten Marshall Crenshaw, Pogues-medlemmen Jem Finer och Fairground Attraction-medlemmen Mark Nevin.
   På Fridas andra soloskiva ”Shine”, producerad av Steve Lillywhite, fanns Kirsty med i kören men också som låtskrivare på tre låtar. ”One little lie”,skriven tillsammans med keyboardskillen Simon Climie, ”The Face”, skriven tillsammans med den franske låtskrivaren och sångaren Daniel Balavoine, och ”Chemistry tonight”, skriven tillsammans med Climie och gitarristen Pete Glenister.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.