Blogginlägg från april, 2009

Athletic Arabs video från 1992

Tipsen och kommentarerna om min Örebro Topp 10-lista börja strömma in. På den nedre halvan av listan fanns Athletic Arabs noterade. Det här är en senare låt, ”Mirabelle” inspelad 1992, som är en riktig video på film. Året innan i april hade de släppt sitt album ”Shock resistant” som gavs ut på Mistlur och producerades av Dagge Lundquist.

Mirabelle


/ Håkan

Örebros rockhistoria är nyhet nummer ett!

Vad ska man säga? Nyhetstorkan kom tidigt i år! I rollen som musikkritiker på Nerikes Allehanda figurerar jag och Anders Jakobson (han är också web-designer och är i högsta grad ansvarig för den här sidan) på förstasidan i tidningen i dag.
   Det handlar om att vi har utsett Örebros bästa och största band och artister genom tiderna. Att jag pekar finger åt Anders betyder inte att jag är arg på honom. Däremot är det resultatet av livligt regisserande från fotograf Håkan Risberg för att symbolisera våra olika ståndpunkter. Två enskilda listor. Anders och jag är olika generationer och listorna skiljer sig åt markant. Det är egentligen bara två namn som är gemensamma, Lolita Pop och Millencolin.
   Min utvidgade krönika i ärendet kan du läsa här.

/ Håkan

Jag väljer ut Örebros största artister

Den här artikeln publicerades ursprungligen i en redigerad form i Nerikes Allehanda 30/4 2009.


Lolita Pop 1987.

Att välja ut, analysera och rangordna Örebros alla pop- och rockartister och grupper genom alla tider är ett vansinnigt inspirerande, men också väldigt svårt, uppdrag om ni frågar mig. Jag hade ett brett och långt startfält att välja bland och mina minnen täcker in åtskilliga decennier tillbaka i tiden.
   Om jag ska kommentera min egen lista så var de fyra översta platserna tämligen självklara. Dels för att namnen är milstolpar i Örebros rockhistoria och dels för att de demokratiskt täcker in de senaste 40 åren som jag själv upplevt av artistlivet i Örebro.
   Lolita Pop blev under sin existens, 1979-1992, Örebro troget och är av patriotiska skäl den självklara listettan. Gruppen som växte upp på Rockmagasinet, historisk tummelplats för 80-talets rockgeneration, tillhörde vardagen i den här staden. Deras rykte och respekt växte för varje år och för varje ny spännande skiva.
   Inte ens skivkontraktet med amerikanska Virgin och beslutet att börja sjunga på engelska kunde störa den naturliga bilden på en grupp från Örebro. Sedan hade gruppen en frontperson, den personliga sångerskan Karin Wistrand, som då tillhörde toppen i Sverige.
   Mats Ronander brukar vi av hävd kalla örebroare fast han försvann från staden för snart 39 år sedan. Hans unga inspirerande framåtanda, han jammade på Power House i 14-årsåldern, den professionalism han började utveckla redan som 16-årig sångare i Nature och sedan en lång solokarriär som artist och profilstark gitarrist har inte passerat obemärkt varken i Örebro eller övriga Sverige.
   Utan trummisen Sjunne Ferger hade nog aldrig Örebro blivit den trendskapande musikstaden på 60-talet. Först som 13-årig trummis i popgruppen Alligators och sedan som initiativtagare till Power House, som drevs av Sjunnes mamma Åse. Redan då hade han bildat rock- och bluesgruppen Blues Quality som blev en plantskola för många musiker i staden. Det var Sjunne som fick Peps Persson att flytta till Örebro och bli sångare i Blues Quality.
   Sedan träffade han jazzmusikern Don Cherry, gick in i en intensiv bebopperiod och bildade duon Takt & Ton.

Övriga namn på listan är en färgsprakande blandning av musikstilar under många decennier.
   Millencolin, dagens heta namn, är givetvis Örebros största internationella grupp genom alla tider. På 90-talet, när de etablerade sig, satte de den här staden på den internationella musikkartan.
   Big Deal, med Magnus Sjögren i spetsen, var det största popkommersiella bandet på 80-talet med glada hits och simpla refränger på programmet. Låtar som ”EAEO”, ”Du du du kan ge kärlek”, ”Det brinner en eld” och ”Förföra en ängel” kanske har en kort livslängd men gruppen etablerade sig och fick 1986 göra ett album på Virgin, ”Vacker bild”.
   Det mc-älskande Kenneth & Knutters, med extremt slagkraftiga poplåtar av komisk prägel, har en meriterande skivkarriär bakom sig men personligen älskade jag förlagan Colt 45 mycket bättre.
   Unga Strollers regerade också på 90-talet men hade mer rötter och mer garagerock och en sångare med klass, Mathias Lilja, än några andra. Gruppen ha flera album av klass bakom sig.
   Gitarristen Staffan Ernestam började sin karriär i Big Deal men har målmedvetet satsat på en egen karriär som mål. Under namnet Fabulous Barflys kompade Ernestams band en comebackande Magnus Lindberg 1989-1990. Sedan har han under senare nått stora framgångar framgångar som Jeremias-tolkare i sitt eget mäktiga band Jeremias Session Band.
   Athletic Arabs växte upp i skuggan av Lolita Pop men var egentligen ännu mer ett personligt och udda rockband. Här gjorde Jerker Odelholm, basist som sedan har spelat med både Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Anna Ternheim och Olle Ljungström, debut som musiker.
   Lifeline var mitt favorithårdrockband i den här stan. Poppigare och lättsammare än Motherlode men melodiskt starkare. Deras rykte nådde Stockholm och de fick göra en singel på EMI, producerad av Lasse Lindbom, som höjdpunkt på sin karriär.
   Örebros tio största poprockband och artister:
1. Lolita Pop
2. Mats Ronander
3. Sjunne Ferger
4. Millencolin
5. Big Deal
6. Kenneth & Knutters
7. Strollers
8. Staffan Ernestam
9. Athletic Arabs
10. Lifeline

/ Håkan

Tributes: Curtis Mayfield

”A tribute to Curtis Mayfield” (Warner Bros, 1994)
Inga texter, inga hyllningsrader och ingen historiebeskrivning av Curtis Mayfield (1942-1999), sångaren och låtskrivaren av historiska mått. Däremot har Curtis själv varit inblandad i skivan då han tackar sin gamla manager och artisterna som medverkar. Och han deltar till och med på några låtar.

Curtis Mayfields namn är givetvis av stor dignitet och det är inte så konstigt att det är en legendarisk rad av artister som samlats för den här hyllningsskivan. Som innehåller uteslutande soul i många olika skepnader. Från elektronisk soul till jazz, från moderna Narada Michael Walden-produktioner till gospelsoul med ofta förekommande falsettröster och från skimrande soulballader till rena houserytmerna..
   Raden av kända artister imponerar mest, Steve Winwood, Whitney Houston, Bruce Springsteen, Eric Clapton, Aretha Franklin, B B King, Rod Stewart, Phil Collins, Elton John och Stevie Wonder. Den tunga och långa listan slår de flesta tributeskivor.
   Sedan är allt långtifrån intressant. Gladys Knights inledning med ”Choice of colors” är däremot mäkrig och fin. Och Lenny Kravitz gör en avklädd halvakustisk version av ”Billy Jack” som han sjunger med en falsettröst mycket lik Curtis själv.
   Bruce Springsteen har fått Curtis kanske mest kända låt, ”Gypsy woman”, på sin lott men det är inte riktigt hemmaplan för New Jersey-sonen. En atmosfärisk, emotionell och sugande ballad där arrangemanget överraskar och kompet består av namn som aldrig förekommit i Springsteens närhet tidigare. Som den utpräglade gospelmusikern Tommy Sims och gitarristen Jerry McPherson.
   Ett av de bästa spåren, Rod Stewarts ”People get ready”, är lite omotiverad hämtad från Stewarts Unplugged-konsert på MTV. Inte speciellt överraskande.
   Aretha Franklin sjunger en mindre melodisk låt, Phil Collins gör programenligt och tråkigt en skimrande ballad där han spelar alla instrument själv och Eric Clapton produceras av Nile Rodgers i en gospelinfluerad ”You must believe me” där till och med Clapton sjunger falsett.

Skivans innehåll:
1. Choice of Colors - Gladys Knight
2. It's All Right! - Steve Winwood
3. Let's Do It Again - Curtis Mayfield and Repercussions
4. Billy Jack - Lenny Kravitz
5. Look into Your Heart - Whitney Houston
6. Gypsy Woman - Bruce Springsteen
7. You Must Believe Me - Eric Clapton
8. I'm So Proud - The Isley Brothers
9. Fool for You - Branford Marsalis and The Impressions
10. Keep on Pushin' - Tevin Campbell
11. Makings of You - Aretha Franklin
12. Woman's Got Soul - B.B. King
13. People Get Ready - Rod Stewart
14. (Don't Worry) If There's a Hell Below, We're All Going to Go - Narada Michael Walden
15. I've Been Trying - Phil Collins
16. I'm the One Who Loves You - Stevie Wonder
17. Amen - Elton John and Sounds of Blackness

/ Håkan

Magnus Lindberg i skivbutiken

Eftersom jag regelbundet också besöker butiksspelningar var jag givetvis på Najz Prajz, Örebros stora utmärkta skivaffär, när Magnus Lindberg bjöd på ett rejält smakprov från sin senaste skiva ”Ett steg till” tidigare ikväll inför ett 25-tal intresserade.
   Jag fick även ett kort samtal med Magnus som är en unik mix av vänlig anspråkslöshet och djupt engagemang. Han berättade om nya skivan, bandet och ett allt ökande antal spelningar som fanns bokade framöver. Bland annat Debaser Slussen 20 maj, som jag och mina kamrater räknar med att uppleva på plats.
   Magnus berättar hur lurad han blev av skivbolagsbossen Billy Bolero i samband med förra skivan ”Mot bergets topp” (2004) men att han nu är tillbaka på sitt forna skivbolag EMI.
   - Vi spelade in skivan och gick sedan till Kjell Andersson och frågade om han ville ge ut den. Det är så det går till. Kjell har jag alltid haft bra kontakt med genom åren. En kille som säger vad han tycker utan omsvep, positivt som negativt.
   Magnus berättade också hur det var på gamla EMI när Rolf Nygren, vd:n, var chef och verkligen engagerade sig i musiken.
   - Ibland gick jag till Roffe direkt utan att passera de andra.
   Omslaget på nya skivan har ingen autentisk koppling till Magnus. Bilden, med barnen, är inköpt från en bildbyrå.
   - Men vi hade en ännu bättre bild på gång men vi lyckades aldrig få rättigheterna att kunna använda den till omslaget.
   Han berättade också att det nästan alltid är melodin som kommer först i skapandet av nytt material. Och kring den färdiga melodin skriver han sedan en text som ska kännas personlig och ”på riktigt”. Han kommenterade den tio år gamla ”Ljus i natten” som en hyfsad skiva för att sedan på butikens lilla scen plocka fram två låtar från just den skivan. På en dryg halvtimmes konsert som i övrigt bara innehöll nya låtar.
   I glasögon, spretigt tunt hår med akustisk gitarr och munspel gjorde Magnus ett sedvanligt engagerat och mänskligt jordnära framträdande.

Konsertlängd: 18:05-18:37 (32 minuter)
Min plats: Ca sex meter från scenen snett till vänster.

Alla går runt
I väntan på vad då?
Från en mörk, mörk himmel
När hoppet tänds
En ensam varg
Jag har aldrig vart i Memphis
Varje gång du faller ner
Ingen ska få se mig när jag går

/ Håkan

Tre tips om gamla låtar, del 16

De här tre helgtipsen med Ulf Lundell-låtar publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 25/4 2009 i en omredigerad form.

Hon gör mej galen (1991)
Låten debuterade på en anspråkslös singel 1991 i samband med Lundells första stora samlingsbox, ”Livslinjen”. Men den fina kärlekslåten fångade snabbt allas intresse och popularitet. Den har faktiskt förekommit, i en rad olika arrangemang, på alla Ulf Lundells turnéer sedan dess.
   I låten finns det utrymme för både allsångssekvenser, melodisk elegans och ursprungligen ett fint mellanspel av en mandolin innan elgitarren tar över. Låten påstås ibland handla om Lundells ex-fru vid tillfället men han har själv till och från förnekat det.

Rialto (1985)
Avslutningslåten på albumet ”Den vassa eggen” blev också final på en turné, under den turbulenta Lundell-hösten 1985. En låt som handlade om kärlek och romantik och bokstavligen utspelade sig i Venedig på den berömda Rialto-bron men faktiskt skrevs i Varberg.
   Ursprungligen hade låten ett dansbandstempo men arrangerades om av kompmusikerna Hasse Olsson och Backa-Hans Eriksson innan den spelades in i Köpenhamn under kaotiska förhållanden.

Gå ut och var glad (2002)
Lundells sinnesstämning har genom alla tider pendlat mellan melankoli och berusad glädje och den här låten tillhör inte överraskande den senare kategorin. Även den här låten har förekommit på alla turnéer sedan den först publicerades.
   Låten debuterade på sommarturnén 2002 innan den fanns på skiva, kom sedan först ut på en singel innan den fanns med på dubbelalbumet ”Club Zebra” på hösten samma år. En låt om att se allt positivt eller som Ulf sjunger: Gå ut och var glad, din djävul/Gå ut och var vacker och stolt hela vintern.

/ Håkan

Stiff-bonus: Bowi

NICK LOWE: “Bowi” (Stiff LAST 1)
Release: 21 maj 1977.

Nick Lowes andra Stiff-skiva blev en ep med fyra låtar, tre original och en cover. Om vi ska börja med titeln, ”Bowi”, så är det givetvis en lustig kontring på David Bowies ”Low”-album som släpptes 14 januari 1977. Enligt Lowe utelämnade Bowie ett ”e” i sin titel vilket Lowe sedan besvarade med samma mynt. Historien fick en fortsättning när närbesläktade The Rumour i juli 1977 släppte sitt första album, ”Max”, som ett lika humoristiskt svar på Fleetwood Macs ”Rumours” som kom ut 4 februari 1977.
   På det snygga omslaget till ”Bowi”, med fotografier på Lowe av Peter Kodick, myntades för första gången det Nick Lowe-smarta uttrycket ”Pure pop for now people”. Just den devisen blev ju senare USA-titeln på Lowes första soloalbum som i England hette ”Jesus of cool” (eller ”The Jesus of cool” som det står på etiketten till min skiva). Den titeln blev alldeles för magstark för det moraliska USA.
   Våren 1977 var en osedvanligt produktiv och intensiv tid för Nick Lowe. Som producent ansvarade han för Dr Feelgoods ”Be seeing you”-album och Elvis Costellos första. Rockpile, där Lowe var en fjärdedel, turnerade flitigt samtidigt som Nick skrev och spelade in egna låtar.
   ”Bowi” var Nick Lowes första skiva sedan Stiff-debuten ”So it goes” (BUY1) men en låt, den instrumentala ”Shake and rat”, spelades in samtidigt som de två singellåtarna och ”I love my label”. På den korta (2:00) parentesen i Lowes diskografi spelar han själv bas och kompgitarr medan de idag, enligt cd-omslaget till nyutgåvan av ”Jesus of cool” (2008), inte riktigt vet om det är Bobby Irwin eller Steve Goulding som spelar trummor.
   På originalomslaget till ”Bowie” står det tydligt och klart att det bara är Goulding som spelar trummor och att teknikern heter Barry ”Bazza” Farmer. Men det finns fler frågtecken på omslag/etikett.
   Nicks sång om den kanadensiska stumfilmsskådespelerskan Marie Prevost (1898-1937) stavas ”Mary Provost” på den gamla hederliga svartvita Stiff-etiketten och ”Marie Provost” på skivomslaget. I verkligheten hette damen med det tvivelaktiga ryktet något helt annat: Mary Bickford Dunn. Innan hon dog av akut alkoholism i sitt hem där hennes hund i sin iver att väcka upp henne nafsat henne i benet. En absurd händelse som fick Lowe att skriva den odödliga refrängen "She was a winner/Who became the doggie's dinner.".
   “Mary Provost” (jag tycker titeln på etiketten är den officiella!) var den enda låt från ep:n som fick plats på Lowes kommande första soloalbum. Det lustiga är att skillnaden mellan stavningen på omslag/etikett är exakt likadant på den skivan (Radar, 1978) som på ”Bowi”! En låt där för övrigt Lowe och Goulding får sällskap av teknikern Roger Bechirian, orgel, och Dave Edmunds, kör.
   Ep:n har ingen konventionell a- och b-sida men däremot en ”live”- (som ändå är inspelad i studion) och en ”dead”-sida. Där coverlåten ”Born a woman”, enligt graveringen, inleder förstasidan. En låt skriven av Martha Sharp, inspelad 15 mars 1966 i Nashville med Chips Moman som producent och sedan en mindre hit (MGM K 13501) för Sandy Posey samma år. Posey fick en ännu större hit med uppföljaren ”Single girl”.
   ”Endless sleep” uppvisar en mogenhet som den unge Nick Lowe inte borde äga. En lugn soulinfluerad ballad av samma typ som nu 30 år senare har blivit den mogne Lowes signum.
   Min vän Stiff-Tobbe försökte smuggla in den här skivan på sin egen Stiff Top 32-lista men jag satte stopp för allt annat än 45-singlar. Ep:n har dessutom en titel så den kan omöjligt jämföras med simpla genuina singlar. Läs för övrigt om Tobbe, hans lista och hela hans historia på den här sidan om exakt en vecka.

På cd: Alla fyra ep-låtarna finns återutgivna på ”Jesus of cool” (Proper, 2008).
YouTube: 3 x Audio. “Mary Provost”, “Born a woman” och ”Shake that rat”.







/ Håkan

Jeremias Session Band inomhus

KONSERT
Jeremias Session Band
Nya Parkteatern, Örebro 26 april 2009
Konsertlängd: 19:10-20.06 och
20:36-21:57 (137 minuter)
Min plats: Rad 18 längst ut på vänster sida, ca 20 m från scenen.

Jag har skrivit åtskilliga texter om Jeremias Session Band, Örebrobandet som tolkar poeten Jeremias i Tröstlösa, tidigare och valde den här gången att ”bevaka” konserten mer privat utan anteckningsblocket i högsta hugg. Det blev naturligtvis stora hål i minnet och en långtifrån heltäckande konsertrapport.
   Först så kan vi ju uppdatera minnet med tidigare texter. Dels här där bandet gjorde sin anspråkslösa debut som en del i ledaren Staffan Ernestams konstuställning på Slottet i Örebro. En mindre succé som växte till sommaren när de gjorde konserter i Nora, Askersund och Örebro.
   Och sedan förra årets konserter, som följde upp skivan "Trastland", som också gick av stapeln i Nora och Örebro.
   Framträdandet ikväll var bandets första inomhuskonsert och det blev en helt annan och mer koncentrerad upplevelse. Konserten, som var uppdelad i två delar, inleddes lite lågmält och med alla artister sittande på scen. Akustiskt och varligare musikaliskt.
   Med låtar som ”Höstkväll”, ”Serenad”, ”Ett märkvärdigt trä”, ”Dräng i stan”, ”Tak över huve” och ”Man kallar det att glömma”. Den sista med Niclas Ekholm i suverän sångroll. Under den inledande halvan gjorde just Ekholm ytterligare några starka nya nummer.
   I andra avdelningens lite rockigare och mer volymstarka skepnad förekom inte så många överraskningar. Men även där imponerade Ekholm med att ta Mats Ronanders sångroll, från skivan, och göra ”Bergslagsstad” mycket fint.
   Och slutet på konserten var, vad jag kan minnas, så gott som identiskt med förra årets konsert. När de fyrade av sina mest slagkraftiga låtar i en enda rad: ”Man borde inte sova”, ”Tess Lördan”, ”En sommarvän” och ”Vi lyckliga”. Som sedan följdes av extralåtarna ”Trastland” och ”När alla fåglar tiga”.

Staffan Ernestam, gitarr och sång
Karin Wistrand, sång
Clas Olofsson, gitarr och lapsteel
Niclas Ekholm, percussion och sång
Fredrik Landh, bas och sång
Niklas Bäcklund, saxofon och gitarr
Martin Landh, orgel och dragspel
Peter Nygren, piano och sång
Mikael Dahlén, trummor
Olle Unenge, gitarr, banjo och sång
Jeanette Andersson, fiol

/ Håkan

Johan Lindell

Så är det, som jag tror, dags för en liten överraskning i den här personliga serien. Ett udda svenskt namn, JOHAN LINDELL, som jag under några år på 80-talet höll väldigt högt på min personliga lista över favoriter. När jag idag gör sporadiska nedslag i Lindells produktion är jag kanske inte lika imponerad men jag minns flera av hans skivor som genuint mycket spelade då. Hans ”Goda grannar”-album rankade jag exempelvis 1985 som den nionde bästa skivan totalt det året.
   I december 1985 nådde nog min Lindell-hysteri sin höjdpunkt med ovannämnda skiva. Jag recenserade skivan som ”filmisk och full av nyansspäckade musikbilder”. Men det var ingen enkel och hitanpassad skiva direkt. Jag fortsatte skriva: ”Melodierna är effektfullt kamouflerade bakom klaviaturdominerade arrangemang. Den traditionella kompgitarren är i många fall ersatt av Emulator-stråkar som ger låtarna en dramatisk inramning.
   ’Goda grannar’ är i mycket ett resultat av samarbetet mellan Johan och klaviaturkillen Clarence Öfwerman som varit med och utformat produktionen redan på demo-stadiet och det sätter sina alldeles tydliga och imponerande spår på LP:n”.
   Johan Lindells skivor handlade aldrig om traditionell pop eller rock och hade på det viset ett tydligt 80-talsförankrat sound. Något som idag kanske känns lite malplacerat med tunga ekon på Pelle Alsings trummor och en stor del av ljudbilden dominerades av Öfwermans keyboards.
   Lindell hade en karriär som skådespelare och parallellt med de huvudsakligen sporadiska skivorna fortsatte han sitt jobb på Dramaten. Vilket gjorde artistlivet till en skönt avslappnad hobby. Som också gjorde hans skivor mer experimentella och personliga än konventionellt kommersiella.
   Jag upptäckte Johan Lindell på skiva 1983 på hans andra album ”Fågelvägen”. Han hade två år innan debuterat med ”Från andra sidan” som jag nog bara hade hört sporadiskt via Kjell Alinges radioprogram Eldorado där klangfyllda låtar ofta gavs ett stort utrymme.
   Att jag fastnade för Lindell hade till viss del en förklaring i att jag samma år träffat Dan Hylander och hans kompband Raj Montana Band och på kort tid hade jag nästan blivit kompisar med killarna i bandet. Mer än vad som egentligen borde vara nyttigt för att man ska kunna kalla sig fristående recensent.
   På Lindells skivor spelade Raj Montana-killarna Pelle Alsing och Clarence Öfwerman och det var lätt för mig att personifiera Lindells sound på just Öfwerman. Skivan därefter, ”Passageraren” (1984), skulle ytterligare cementera kombinationen Lindell plus kompband. Det skulle så småningom leda till att kompet blev en egen enhet som kom att uppträda och ge ut skivor som Passagerarna. Förutom Alsing och Öfwerman var det Tommy Cassemar, bas, Micke Jahn, gitarr och Mats Persson, sång. Mer om Passagerarna senare.
   Lindell var ingen naturlig sångare. Lite teatralisk och fyrkantig men tillsammans med de utmålande arrangemangen blev hela ljudbilden en mycket intressant helhet.

Johan Lindell & Passagerarna var aldrig tänkt som ett turnerande sällskap. Men när en teaterpjäs, med Johan som skådespelare, lades ned i januari 1986 möjliggjordes med kort varsel en kort turné, sex spelningar som gick under namnet Den Goda Turnén, som jag hade förmånen att uppleva på Rockmagasinet i Örebro.
   Jag gjorde också en intervju med Lindell som berättade att han mellan spelningarna pendlade till Stockholm för att spela in nästa Julkalendern i tv. 35-årige Johan berättade också att han trots scenvana från teatern ändå var mycket nervös inför varje konsert. Men han lutade sig mycket mot de rutinerade musikerna.
   ”Jag är ingen musiker. Jag skriver visserligen låtarna på piano men jag kallar mig inte pianist. Jag har ändå väldigt utvecklade idéer på hur låtarna ska spelas in men lyssnar även på andra åsikter från bandet”.
   På scen överraskade Lindell som sångare med en kraftfull stämma som tydligt förmedlade sin speciella poesi i både tuffa och smäktande arrangemang. På en konsert som innehöll låtar från Lindells alla fyra skivor.
   Men konsertens stora överraskning var Passagerarnas egen låt, ”Vi är vingar”. En försmak på en kommande singel och albumet ”100 man” släpptes i december 1986. Två år senare kom bandets andra album, ”Följer en stjärna”, där gruppen fick hjälp med låtskrivandet av Johan Lindell och Mauro Scocco. Tämligen bombastisk tidstypisk pop som man nog närmast får jämföra med det samtida Ratata.
   På gruppens tredje album, ”Glorious days”, hade de bytt språk till engelska och musikaliskt var det mer anspråkslöst. Spelade in skivan i Los Angeles där Lindell hade skrivit fem texter men även Per Gessle bidrog med en text till Clarence Öfwermans ”Never say goodbye”. Ett poppigt och mycket välgjort album.
   Johan Lindell släppte sitt femte album 1989, ”Ved”, som var mer gitarr- än keyboards-influerad. Öfwerman och Cassemar producerade men i övrigt var Passagerarna borta i kompet. Till saken hör att Johan Lindell spelade i en teaterpjäs, VD, när ”Ved” släpptes.
   Det skulle dröja till 1996 innan Lindell kom med sin nästa skiva, ”Lindell”, i en helt annan musikalisk omgivning. En mer traditionell, mer arrangerad och mindre personlig skiva. Lasse Englund spelade gitarr och arrangören Mats Holmqvist spelade något av musikalisk huvudroll i det årets Johan Lindell-sound.
   ”Lindell” är den senaste skivutgivningen med Johan men dessförinnan, 1991, figurerade han som en fjärdedel i det märkliga sällskapet Amble/Lindell/Öfverman/Herrlin. Ja, det var en felstavad Clarence Öfwerman tillsammans med gamle Gyllene Tider-basisten Anders Herrlin, Lindell och Lolo Ambles röst som gav ut en skiva tillsammans.

/ Håkan

”Ett eget liv”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 2009.

Magnus Lindberg
Ett eget liv
(Capitol/EMI)

I sedvanlig ordning är det åtskilliga år sedan Magnus Lindberg gav ut sin senaste skiva. Han är ingen regelbunden artist och arbetar mer utifrån intuition än planerad strategi. Därför blir varje ny skiva som en spontan energiladdning. Med en så sporadisk karriär är det inte så konstigt att det ofta ekar bekant om slutresultatet, intron känns igen och känslosvallande poesi påminner om tidigare storverk.
   Den här gången känns upprepningarna fler. Som om Magnus återupplivar sin långa karriär ännu en gång. På den positiva sidan kan man tycka att inget påverkar hans sätt att skriva personligt och utlämnande men när låtar, arrangemang och refränger har sina rötter i både 70-, 80-, 90- och, till och med, 00-talet, kan det stundtals kännas lite väl upprepande och ospännande om Magnus Lindbergs nya skiva.
   Sedan är det givetvis omöjligt att inte ryckas med i Magnus nuvarande livsglädje och oavbrutet framrusande låtar. Låtar som "När hoppet tänds", "Jag har alltid en chans" och två versioner av "Ingen ska få se mig när jag går" övertygar mig om att Magnus har få övermän i den svenska rockhistorien. Den långa elektriska versionen av den senare låten växer till en majestätisk Lindberg-klassiker helt i klass med "Midnatt i city" och "Tårar över city".

/ Håkan

Tributes: Jimmie Rodgers

”The songs of Jimmie Rodgers – A tribute” (Egyptian/Columbia, 1997)
Jimmie Rodgers (1897-1933) hade många smeknamn, bland annat ”The singing brakeman” och ”The blue yodeler”, och var en stor föregångare bland countryartister och låtskrivare. Han dog endast 36 år gammal, i tuberkulos, och har fått alla sina hedersbetygelser postumt. Den här hyllningen är initierad av Bob Dylan, som har skrivit en kärleksfull text om Rodgers i cd-häftet och beskrivit honom som ”The guiding light of the 1900’s”.

Det här är gammalt material, det här är rötter och rötter och måhända var Rodgers en stor influens på många efterkommande artister inom både country och rock. Men materialet är, enligt min mening, ofta lite för traditionellt och många gånger på den här skivan har artisterna varit lite för respektfulla i sina tolkningar.
   Rodgers var en omvittnat stor låtskrivare, men ofta skrev han sina låtar tillsammans med andra. Däremot kan jag bara identifiera en enda låt på den här samlingen. En låt som etsade sig fast under min ungdom på 60-talet. Det var ”Mule skinner blues” med Streaplers, dansbandet men dåvarande (1964) pop- och rockbandet, som gjorde en framgångsrik version här i Sverige.
   I övrigt känns materialet ofta lite dammigt och lite för traditionellt för min smak. Det är i dessa stunder jag ändå kan upptäcka några höjdpunkter som trots allt gör skivan värd att äga. Som exempelvis Bonos himmelskt vackra version av ”Dreaming with tears in my eyes” som inleder hela skivan med stråkar och piano, som producenten Paul Barrett ansvarat för. Och i kompet är det bara trummisen Larry Mullen Jr från U2 som känns bekant.
   Initiativtagaren Bob Dylan gör naturligtvis ett fint intryck med ”Mr blue eyed Jane”. Där han sjunger med bra röst och Daniel Lanois-produktionen är precis så där spännande och oförutsägbar som den ska vara. Lyssna bara på den stukade steelguitaren.
   Även Steve Earle imponerar sedvanligt i en låt, ”In the jailhouse now”, där han lyfter fram texten och tillsammans med kompbandet The V-Roys skapar en allsångsstämning med skrik i refrängen.
   John Mellencamps tolkning av ”Bambling bar room blues” har ett oväntat tungt arrangemang fast det bara är gitarr, bas och trummor i kompet. Med en uppenbar ambition att förnya lyckas han göra låten full rättvisa.
   Aaron Nevilles darrande stämma i ”Why should I be lonely” kan jag naturligtvis inte värja mig emot. I en trollbindande låt om ensamhet.
   I övrigt dränks den här skivan i ragtime, dixieland, tågåkarlåtar, joddling, jazz och bara traditionellt damm.
   Men etiketten på cd-skivan är så vacker. Skivan må vara utgiven av Columbia Records men skivan pryds av den gamla genuina Bluebird-etiketten, skivbolaget som Rodgers spelade in på mellan 1929 och 1933.

Skivan innehåll:
1. Dreaming With Tears In My Eyes: Bono
2. Any Old Time: Alison Krauss and Union Station
3. Waiting For A Train: Dickey Betts
4. Somewhere Down Below The Mason Dixon Line: Mary Chapin Carpenter
5. Miss The Mississippi And You: David Ball
6. My Blue Eyed Jane: Bob Dylan
7. Peach Pickin' Time Down In Georgia: Willie Nelson
8. In The Jailhouse Now: Steve Earle and the V-Roys
9. Blue Yodel #9 (Standin' On The Corner): Jerry Garcia;David Grisman;John Kahn
10. Hobo Bill's Last Ride: Iris DeMent
11. Gambling Bar Room Blues: John Mellencamp
12. Mule Skinner Blues: Van Morrison
13. Why Should I Be Lonely: Aaron Neville
14. T For Texas: Dwight Yoakam

/ Håkan

Stiff-bonus: Bunch of Stiffs

VARIOUS ARTISTS: "Bunch of Stiffs" (Stiff SEEZ 2)
Release: 1 april 1977

Abstinensen har slagit till. Efter målgången i den 32 veckor långa nedräkningen av bästa Stiff-singlar för två veckor sedan kräver Stiff sin dos varje vecka. Så därför ber jag om att fram till sommaren få bjuda på lite bonus, lite andra favoriter på Stiff och några skivor som kräver mer uppmärksamhet.
   Inleder med den andra 33-varvaren som Stiff släppte. The Damned albumdebuterade i februari 1977 men sedan släpptes samlingsskivan ”Bunch of Stiffs” med många intressanta namn, demos och proffsinspelningar om vartannat och flera överraskande artister.
   Titeln på skivomslaget är visserligen ”A bunch of Stiff Records” men etiketten visar tydligt att skivan heter ”Bunch of Stiffs”. Och innehållet är onekligen skiftande och i allra högsta grad ojämnt men också huvudsakligen intressant. Skivan släpptes 1 april men var inget påtagligt aprilskämt men Stiff skulle senare visa sig äga mycket humor tillsammans med känslan för ny, intressant popmusik.
   Redan på omslaget på den här skivan spred Stiff några roliga deviser, bland annat "If They're Dead - We'll Sign 'Em", och det skulle bli något av deras signum i framtiden. Främst ingraverade och placerade i vinylen mellan sista spåret och etiketten.
   När jag nu tittar tillbaka på den här samlingsskivan så förstår jag att det var just här på den här skivan som jag hörde ”Whole wide world” med Wreckless Eric första gången. Men jag kan inte påstå att just den lyssningen gav någon oförglömlig reaktion. Däremot uppmärksammades Wreckless Eric-spåret mer än det mesta på den här skivan och den responsen ledde fram till Wreckless singeldebut på Stiff i augusti 1977.
   Skivan inleds med den då störste stjärnan på Stiff: Nick Lowe. Som mycket passande sjunger om att han älskar sin etikett och sitt skivbolag. Men när Lowe skrev "I love my label", tillsammans skivbolagsbossen Jake Riviera (under namnet "Profile") och spelade in den var han faktiskt under kontrakt med ett helt annat skivbolag, United Artists. Låten var länge en raritet i Lowes diskografi och släpptes på cd först 1991 på den udda samlingen ”Wilderness years”. Sedan finns låten numera också på förra årets nyutgvning av "Jesus of cool".
   Det fina låtskrivarteamet Lowe/Profile är ansvarig för ytterligare några låtar i Nick Lowes diskografi: "Awesome" på "Nick Lowe & his Cowboy Outfit" (F-Beat, 1984) och "Cry it out" på "Pinker and prouder than previous" (Demon, 1987).
   Lowe var den sammanbindande länken på den här samlingen då han, förutom det egna spåret, har producerat ytterligare fem låtar på den här skivan.
   Lowe följs av Wreckless Eric och låten, i en något annorlunda mixning än på den kommande singeln, har här en lite längre titel, ”Go the whole wide world”.
   Motorheads ”White line fever” var ursprungligen (1977) tänkt som en b-sida till en Stiff-singel (BUY 9) men släpptes av kontraktsskäl (de hade vid tillfället redan skrivit kontrakt med Chiswick) aldrig. Däremot finns den i sin helhet, tillsammans med a-sidan ”Leavin’ here”, i den singelbox som Stiff släppte 1979 med de tio första singlarna. ”White line fever” är en egen låt, skriven av Lemmy Kilmister/Eddie Clarke/Phil Taylor, och producerades av gruppen själv.
   Elvis Costellos ”Less than zero” fanns, sedan två veckor tillbaka, redan utgiven på singel (BUY 11), när den här samlingsskivan kom ut. Costellos debut på skiva rönte inte så stor uppmärksamhet. Då. Mixningen på samlingsskivan skiljer sig lite åt jämfört med både singeln och versionen på det kommande ”My aim is true”-albumet.

Magic Michael är ett märkligt artistnamn på en kille som egentligen heter Michael Cousins. Han uppträdde support till Hawkwind i början på 70-talet. NME-journalisten Nick Kent kallade honom för ”Ladbroke Grove’s answer to Wildman Fisher” och som Magic Michael finns han med på samlingsskivan ”Greasy Truckers Party” tillsammans med Hawkwind, Man och Brinsley Schwarz. Han försökte också spela in ett album tillsammans med engelska Nirvanas Patrick Campbell-Lyons, samarbetade med Brian Eno och hade ambition att bli sångare i det progressiva bandet Can.
   Men den egna låten ”Little by little”, producerad av Nick Lowe, var Magic Michaels enda bidrag till Stiff-historien, 1979 gjorde han en singel, ”Millionaire” (Atomic MAGIC1), tillsammans med Damned-medlemmarna Rat Scabies och Captain Sensible.
   Sista låten på samlingsskivas förstasida var en helt hemlig och okrediterad låt. Ett så kallat hidden track innan fenomenet var uppfunnet: ”Back to schooldays” med Graham Parker. Inspelningen är inte identisk med låten som återfinns på Parkers albumdebut ”Howlin’ wind” från sommaren 1976. Det här är en demoversion där de ursprungliga musikerna, bland annat Noel Brown på slide, är ersatta av Rumour-musiker. Att låten finns med här inkognito beror nog främst på att Parker vid tillfället hade kontrakt med ett annat skivbolag, Vertigo.
   ”Jump for joy” är en Nick Lowe-producerad instrumentallåt med en så kallad supergrupp, Stones Masonry, med musiker från pubrockgenren. Martin Stone, gitarr, Paul Riley, bas (båda kända från Chilli Willi), Bobby Irwin, trummor (och senare känd Lowe-musiker), och Will Stallibrass, munspel, som tidigare spelat med Mick Farren. Gruppnamnet Stone's Masonry figurerade redan januari 1967 på singeln "Flapjacks"/"Hot rock" på Mike Vernons lilla etikett Purdah.
   Det ryktades länge att bakom namnet Jill Read stod egentligen Dave Emunds men i mars 2015 framkom det avslöjande uppgifter att Jill var en sångerska från Cardiff som på 60-talet uppträdde under namnet Tawny Reed. Låten, här i ännu en Phil Spector-influerad produktion, härstammar från 1957, skriven av Richard Barrett som var manager och producent för gruppen The Chantels som fick en hit med låten. Edmunds gjorde en version av låten redan 1975 på sitt album ”Subtle as a flying mallet”.
   Även under sitt rätta namn medverkar Edmunds på skivan. I en typisk rock’n’roll-version av Chuck Berrys ”Jo Jo Gunne” där han uppenbart spelar alla instrument själv. Chuck spelade in låten 28 september 1958, släppte låten på singel samma år (Chess 1709) och Bo Diddley spelar, "troligen" som det står i alla anteckningar, gitarr och det soundet har Edmunds anammat på sin version. Chucks låt grundar sig för övrigt på den barnramseliknande folksången "The signifying monkey".
   Tyla Gang gjorde 1976 Stiff-debut med singeln ”Styrofoam”. Här följer Sean Tyla och Co upp med ”The young lords”, en fantastisk låt skriven av Tyla och producerad av Deke Leonard. Låten skulle i slutet av 1977 också dyka upp i en nyinspelad version på Tyla Gangs albumdebut ”Yachtless”.
   The Takeaways är en äkta studiogrupp som består av en massa kända profiler: Nick Lowe, Dave Edmunds, Larry Wallis och Sean Tyla. Låten ”Food”, skriven av Wallis under hans alter ego C Kid och producerad av Lowe under ett av hans många anonyma namn, Stan Francisco. Ett påtagligt Bob Dylan-influerat spår, jämför med "When I paint my masterpiece", och Tyla gör allt för att sjunga som den store Zimmerman.

1. Nick Lowe: I Love My Label
2. Wreckless Eric: Go The Whole Wide World
3. Motorhead: White Line Fever
4. Elvis Costello: Less Than Zero
5. Magic Michael: Little By Little
(6. Graham Parker: Back To Schooldays)
7. Stones Masonry: Jump For Joy
8. Jill Read: Maybe
9. Dave Edmunds: Jo Jo Gunne
10. Tyla Gang: The Young Lords
11. Takeaways: Food

/ Håkan

George Harrison

Det passar kanske bättre än någonsin att sätta sig ned och framhålla GEORGE HARRISON som den bästa Beatles-medlem världen har haft. I tisdags fick han en stjärna på Hollywoods ”Walk of fame” och här kan ni se ett klipp från uppståndelsen.
   16 juni släpps dessutom en karriäromfattande remastrad samlingsskiva med George, "Let It Roll: The Music of George Harrison".
   Det kanske beror på vilken dag jag gör jämförelsen men George stod alldeles för ofta i skuggan av namn som John Lennon och Paul McCartney. Han var alltid trea men när The Beatles satte punkt för den gemensamma karriären 1970 stod namnet George Harrison högst i kurs. Och det var han som inledde solokarriären efter Beatles allra bäst.
   Det är givetvis självklart att en kille som var så blyg, tyst (”The quiet one” blev också hans andranamn) och ung inte kunde hävda sig i en så profilstark grupp som The Beatles. I alla fall hade George svårt att inledningsvis utmärka sig. Varken som gitarrist, sångare och låtskrivare hade han någon framträdande roll i Beatles. Ändå var det Harrison (tillsammans med Lennon!) som skrev den första låt som gruppen spelade in tillsammans. Det var den instrumentala ”Cry for a shadow”, som både till namn och sound var influerad av The Shadows.
   Låten fanns med på den Hamburg-inspelade ”The Beatles’ first”, skivan som kom 1964 när bandet redan hade slagit igenom. Den skivan tillhör liksom inte den kronologiska Beatles-diskografin som inleddes 1962 med ”Love me do och fortsatte sedan med två album per år med unika singlar däremellan.
   Det skulle dröja till november 1963 innan George Harrison fick med en egen låt på en Beatles-skiva, ”Don’t bother me” på Beatles andra album ”With the Beatles”. Däremot hade han fått sjunga två låtar på bandets första album, ”Do you want to know a secret” och ”Chains”.
   ”Don’t bother me” var väl ingen historisk höjdare och nästa bidrag från Harrisons penna kom inte förrän i augusti 1965 med ”I need you” och ”You like me too much” på ”Help!”-skivan. Men det var först på nästa album, ”Rubber soul”, som jag tydligt kunde lägga märke till George Harrisons låtskrivande som något annat än utfyllnad mellan alla Lennon-McCartney-klassiker.
   ”Think for yourself” och ”If I needed someone” var plötsligt lika starka låtar som skivan i övrigt. Och ett bevis för att Harrisons skrivande nått en ny nivå var väl att Hollies valde att ge ut ”If I needed someone” som sin nya singel.
   Nu var Harrison att räkna med som Beatles-medlem, låtskrivare och sångare fast han procentuellt fortfarande stod i skuggan av John & Paul. ”Taxman” och indiskt inspirerade ”Love you to” utmärkte sig på ”Revolver” och ”Within you, without you” gav ”Sgt Pepper” en indisk touch.
   Mot slutet av Beatles karriär fick Harrison alltmer inflytande och tog allt större plats. De två singelbaksidorna ”The inner light” och ”Old brown shoe” följdes av den första singel-a-sidan, ”Something”. Och då hade han redan skrivit tämligen klassiska låtar som ”While my guitar gently weeps” och ”Here comes the sun”.

Som artist under eget namn var det faktiskt George Harrison som solodebuterade först av samtliga Beatles-medlemmar. Låt vara med det huvudsakligen instrumentala soundtracket ”Wonderwall” med många indiska instrument och musiker. Nästa soloskiva var lika experimentell den, den helt igenom elektroniska ”Electronic sound”. Men det var den riktiga solodebuten ”All things must pass” som vi räknade med. Och som faktiskt var i nivå med både Lennons och McCartneys soloskivor.
   När Harrison blev soloartist så tog han i så han nästan sprack. En trippel-LP, 18 riktiga låtar och fem som får beskrivas som studiojamlåtar. Det var en kreativ fors som äntligen fick ges ut. Det var inte bara en kvantitativ rekordutgivning, det var ju också en i högsta grad kvalitativt mästerverk som George hade åstadkommit.
   Tillsammans med Phil Spector som producent hade George snickrat ihop ett överflöd av starka låtar, storslagna arrangemang och överdådiga melodier och texter. Det var inte utan att ”All things must pass” tog ifrån John Lennons just utgivna soloskiva ”Plastic Ono Band” mycket uppmärksamhet.
   ”My sweet Lord” blev givetvis den stora succé som den var värd. En låt som långt senare upptäcktes vara en liten stöld av en poplåt från 1963, ”He’s so fine”. Men det fanns fler bra låtar på skivan: ”Isn’t it a pity”, ”What is life”, ”Wah-wah”, ”Awaiting on you all” och titellåten.
   Harrisons engagemang för de fattiga och utsatta fick honom att bidra till insamlingen för Bangla Desh, Indiens grannland. Fick honom att skriva en hjärtskärande hyllning till landet, ”Bangla Desh”, och att arrangera en konsert i Madison Square Garden i New York där både Bob Dylan, Eric Clapton och halva Beatles deltog.
   Uppföljaren ”Living in the material world”, var en minst lika stark skiva som ”All things…” om än inte lika storslaget producerad. Sedan sänktes Harrisons nivå som kreativ låtskrivare, stark sångare och inflytelserik musiker. ”Dark horse” (1974) och ”Extra texture” (1975) hade några stunder men var genomgående både blekare och svagare skivor. Och just de skivorna har inte återutgivits i remastrade versioner på cd.
   Resten av 70-talet var ingen höjdpunkt i Harrisons karriär. Sångproblem demolerade en USA-turné och kritikerna var just då inte nådiga. Och skivorna ”Thirty three & 1/3”, ”George Harrison” och ”Somewhere in England” var bleka och ojämna. John Lennon-hyllningen ”All those years ago” var kanske det första tecknet på att George kreativt var på väg tillbaka.
   Ty ”Gone troppo” (1982) var en mer avslappnad George och när han 1987 släppte ”Cloud nine”, med god hjälp av producenten Jeff Lynne, var succén given och comebacken ett faktum. Vilket året därpå ledde till att han och Lynne slog sig samman med Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison och skapade Traveling Wilburys, en supergrupp med helt demokratisk ordning, som 1988 släppte sitt första album, ”Volume 1”.
   Efter Orbisons bortgång gjorde kvartetten ytterligare en skiva, ”Volume 3” (1990), George turnerade i Japan 1991 med Eric Clapton men drog sig alltmer tillbaka. Överlevde ett otäckt överfall i sitt eget hem men svårt sjuk i cancer tog hans liv slut i november 2001 på ett sjukhus i Los Angeles. Jag skrev följande rader i Nerikes Allehanda.
   Ett år senare släpptes postumt det mycket starka albumet ”Brainwashed”.

/ Håkan

Tributes: Elvis Presley

"It’s now or never" (Mercury, 1994)
Tributeskivan, som är döpt efter en av Elvis Presleys mest kända låtar, har undertiteln The Tribute of Elvis och då finns det ingen annan Elvis än Presley i tanken. Det finns ingen konkret eller speciell tanke till tributeskivan, inga omslagstexter, inga artistuttalanden och egentligen bara en enda sammanhållande länk: Det är stjärnproducenten Don Was som har producerat samtliga spår på skivan.

Urvalet av artister till den här Presley-tributen har en viss slagsida åt countryhållet men är i övrigt en väldigt bred, i många fall underhållande men också lite ofokuserad blandning av artister ur många genrer och många generationer.
   Huvudsakligen är det Don Was eget band eller Elvis Presley-förknippade Scotty Moore Band som kompar de flesta artisterna. I Moores band spelar Lee Rocker (från Stray Cats) bas. Men det kan i andra fall också förekomma specialkomponerade kompband.
   Det inleds väldigt countryfierat och efter tämligen mediokra Travis Tritt och Tanya Tucker kommer Dwight Yoakam som en förlösning. Dwights version av ”Mystery train” svänger enormt och har mer rocktempo än country.
   Mavericks, med Raul Malo vid sångmikrofonen, gör naturligtvis stor konst av den inte så kända balladen ”Love me”. Melissa Etheridges ganska muskulösa rocktolkning av ”Burning love” känns lite malplacerad här och INXS-sångaren Michael Hutchence möte med NRBQ, i ”Baby let’s play house”, låter bättre på pappret än i verkligen.
   Aaron Nevilles sköra version av ”Young and beautiful” är givetvis bländande med enbart ett piano till komp. Däremot förstör livelåtarna på den här skivan, förutom Neville också Michael Bolton/Carl Perkins, Bryan Adams och Tony Bennett, helheten i hela hyllningen till Elvis Presley.
   Marty Stuart gör en lyckad rock’n’roll-svängig och nästan Dave Edmunds-inspirerad tolkning av ”Don’t be cruel” medan låten efteråt, Billy Ray Cyrus och ”One night”, är skivans definitiva bottennapp. Resten av skivan är uppenbart ojämn med flera mediokra livelåtar men också en fin Wet Wet Wet-soultolkning av titellåten till den här samlingen.
   Omslaget till skivan är för övrigt hämtad från filmen ”Love me tender” från 1956.

Skivans innehåll:
1. • Lawdy Miss Clawdy: Travis Tritt
2. • (Let Me Be Your) Teddy Bear: Tanya Tucker
3. • Mystery Train: Dwight Yoakam
4. • Love Me: The Mavericks
5. • Burning Love: Melissa Etheridge
6. • Baby Let's Play House: Michael Hutchence and NRBQ
7. • Young and Beautiful: Aaron Neville
8. • Don't Be Cruel (To a Heart That's True): Marty Stuart
9. • One Night: Billy Ray Cyrus
10. • Blue Moon: Chris Isaak
11. • Jailhouse Rock: Michael Bolton and Carl Perkins
12. • Trying to Get to You: Faith Hill
13. • Hound Dog: Bryan Adams
14. • It's Now or Never: Wet Wet Wet
15. • Love Me Tender: Tony Bennett

/ Håkan

Nyskrivet Ducks Deluxe-material i fräsch inspelning

DUCKS DELUXE: Box of shorts (Hawkhead)
När jag såg Ducks Deluxe förra söndagen på Akkurat i Stockholm förväntade jag mig ingenting annat än en reunion-konsert med all fokus på deras klassiska låtar från 1972-1975. Föga anade jag att det fanns nyskrivet material i bakfickan. De fyra smakproven från deras nya mini-cd var ju oväntat starka kort i den hårda konkurrensen med de betydligt mer kända låtarna.
   Konserten följdes av ett osedvanligt amatörmässigt skivsigneringskaos men när jag till slut vågar lyssna på skivan, som släpps just idag, tycker jag den håller anmärkningsvärt bra. Jag har i alla tider nästan alltid blivit missnöjd och besviken på skivor med material som jag först har upplevt live. Där skivversionerna väldigt ofta påtagligt bleknat i jämförelse med liveuppträdandets tuffa sound.
   Men här kan jag ärligt påstå att producenten och teknikern Paul ”Bassman” Riley har lyckats sätta livesoundet och de fem Sean Tyla-låtarna och en cover håller en minst lika hög kvalitetsnivå på skiva som på konserten.
   Naturligtvis har Ducks Deluxe-soundet 2009 väldigt lite gemensamt med dagens moderna tongångar. Inte heller är låtarna och soundet jämförbart med Ducks ursprungliga sound. Däremot är det mogen rock av vuxna män som lyckats bibehålla sin stil i en inspelning som håller högsta klass. Precis som på konserten sjunger Sean kanske bättre än någonsin och hans nya låtar har alla fina detaljer som symboliserar bra pubrock eller utmärkt gubbrock.
   Det är traditionella rytmer och välkänt gung i alla låtar. Och ibland går mina tankar till Mickey Jupps trygga rock’n’roll där mycket av innehållet i låtarna går att spåra i den långa rockhistorien. Tyla har en känsla för rockhistorien när han skriver nya låtar på samma sätt som exempelvis Joakim Arnell i Refreshments.
   ”Diesel heart”, ”Tremelo bay” (där introt påminner om ”Daddy put the bomp”) och ”Dig it deep” känner vi igen från konserten men de andra två originallåtarna håller en minst lika hög kvalitativ nivå. ”Red dust highway”, med sina akustiska gitarrer, är kanske skivans bästa låt och ”Long John” är textmässigt intressant om bankrånaren Long John Dean.
   Dessutom förvandlas ”Absolutely sweet Marie” till en alldeles utmärkt Bob Dylan-cover. Kanske influerad av Flamin’ Groovies, vars ”Teenage head” fortfarande finns med i dagens Ducks Deluxe-liverepertoar, som också gjort låten i en poprockig version.

/ Håkan

Magnus Lindberg tillbaka på EMI

Jo, jag visste att Magnus Lindberg hade ett nytt album på g, 22 april släpps albumet ”Ett eget liv” (Capitol/EMI). Däremot tipsade ”En helt vanlig man”-bloggen om Lindbergs nya hemsida där det går att lyssna till fem låtar från skivan. En snabb lyssning ger vid handen att det är klassisk och traditionell Lindberg på toppen av sin långa karriär.
   Magnus är alltså tillbaka på EMI och det borgar för kvalité och personlighet i en härlig omfamning. Han återvänder alltså till sitt ursprungliga skivbolag för tredje gången och det finns tydliga tecken på att han just nu mår mycket bra.

/ Håkan

Nils Lofgren

Som sagt: Det har varit en helt osannolik arbetsvecka och jag har inte riktigt lyckats ladda batterierna för ett genomarbetat kapitel i avdelningen "Mina favoriter".
   Därför vill jag bjuda på en favorit i repris: NILS LOFGREN. Gitarristen som gjorde gränslösa intryck redan i Grin, fortsatte om gudomlig talang i Neil Youngs band och sedan som sanslöst effektiv soloartist. För att numera vara profilstark gitarrist i Bruce Springsteens band och helt slösa bort sin solokarriär.
   Jag tänkte ett tag få ihop tio favoritlåtar med Nils Lofgren men inte ens det hann jag med. Så jag begränsar mig i ämnet till endast två låtar: "Going back" och "Mud in your eye".

/ Håkan

Det var låtarna som gjorde konserten

KONSERT
Ducks Deluxe
Akkurat,, Stockholm 5 april 2009
Konsertlängd: 21:02-21-42
och 22:14-23:12 (102 minuter)
Min plats: 8 meter rakt framför scenen

Ursäkta att jag är lite sen med rapporten om Ducks Deluxes konsert i Stockholm i söndagskväll. Djup förkylning, en energikrävande privat jobbsituation och tidsbrist är anledningen men är jag har ändå inte kunnat släppa den stora känslan av en stor upplevelse av en stor liten konsert.
   Det låg förväntan, förhoppningar och massor av spänning i luften. Otroligt nog och lite oförtjänt. Ett band som splittrades för 34 år sedan delvis återförenas och ger sig ut på turné borde inte väcka så stora seriösa förväntningar. Men vi hängivna fans av bandet kanske var lite för tagna av stundens allvar.
   Och vi påverkade kanske av alla rykten som snurrade runt innan konserten. Skulle exempelvis Billy Bremner, som dök upp ett tag innan konserten, gå upp på scenen? Skulle konserten vara uppdelad på en Ducks-del och en Tyla Gang-del? Men ryktena blev, som så ofta förr, inte verklighet.
   Det blev en lång Ducks Deluxe-konsert med förväntade klassiker, några covers och faktiskt några nya låtar hämtade från den mini-cd, ”Box of shorts”, som släpps på måndag. Läs recensionen här då.
   Det lät förvänansvärt bra om dagens Ducks. Sean Tyla hade kvar sin hesa raspiga röst och Martin Belmonts karaktäristiska gitarrsolon på sin Stratocaster höll god kvalitativ nivå efter så många år. Att kamrat Anders lite skrockande jämförde med Dire Straits var djupt orättvist tyckte både Thomas, Tommy, Jan-Ola, Kärrbäck, Stiff-Tobbe (mannen med den snygga skivbolagströjan på sig) och jag.
   Det var framförallt låtarna som gjorde konserten. Man kan inte begära att drygt 60-åriga män ska tävla i intensitet med originalbandets 25-åringar. Den fantastiska öppningen med ”Fireball”, den tajt explosiva ”Don’t mind rockin’ tonite”, den USA-inspirerade ”West Texas trucking board” och Belmonts ”Something’s going on” var ju en fantastisk start på konserten.
   En konsert som kanske innehöll några covers för mycket. Det fanns bara en enda ursäkt till den oändliga versionen av ”Knocking on heaven’s door” som stundtals spårade ur i något reggaeinspirerat. Den ingick en gång i Ducks sista konsert 1 juli 1975 fast då var den kort och kärnfull. Att även göra en Stevie Ray Vaughan-cover, ”Crossfire”, tillhörde det högst försumbara.
   Då var inledningen på andra avdelningen desto bättre. När de varvade Flamin’ Groovies ”Teenage head” med nyskrivna ”Tremelo bay” och ”Paris 9”. Även konsertens övriga nya Tyla-låtar, ”Diesel heart” och ”Dig it deep”, var överraskande starka.
   Ni kan läsa hela låtlistan här och det var givetvis en givande final med ”It’s all over now” som alla ville placera som en Stones-låt men faktiskt är skriven av Bobby Womack. Sedan följde en av tidernas mest oorganiserade skivsigneringar som har genomförts. Där de sålde inplastade skivor som signerades av alla fyra bandmedlemmarna med en enda penna.

                                                                                     Foto: Tobbe Stuhre

: ”Paris 9” och ”Coast to coast” från den här konserten.





/ Håkan

Ducks Deluxe setlist

Tobbe Stuhre, alias Stiff-Tobbe i de här spalterna, plåtade av den autentiska setlistan i söndagskväll på Akkurat i Stockholm. Och vi upptäckte att gruppen aldrig spelade ”Amsterdam dog” som de tydligen hade tänkt avsluta hela konserten med. Om ni tycker det är svårt att tyda handstilen på den textade lappen så skriver jag ut alla låtarna i klarskrift här:

Fireball
Jumpin' in the fire
Don't mind rockin' tonite
West Texas trucking board
Something's going on
Daddy put the bomp
Absolutely sweet Marie
Styrofoam

Paus

Teenage head
Tremolo bay
Paris 9
Dig it deep
Nervous breakdown
Knocking on heaven's door
Diesel heart
Coast to coast

Extra
Crossfire
It's all over now

/ Håkan

Tributes: Hank Marvin & the Shadows

"Twang!" (Pangaea, 1996)
Med underrubriken A tribute to Hank Marvin & the Shadows förklaras varför den här tributeskivan fått namn efter en gitarrklang vars mest kände utövaren hette Hank B Marvin, med B som jag alltid vill kalla honom, som ledde den engelska instrumentalgruppen genom ett kommersiellt framgångsrikt 60-tal. Albumet har ytterligare en underrubrik: The best guitar instrumentals ever played by the best guitars ever vilket ännu mer beskriver skivan som hundra procent instrumental.

Jag är ingen gitarrist. Kanske är det därför jag har svårt att ta till mig kärleken som sprudlar från några av världens mest kända gitarrister till engelsmannen Hank. Och från Pete Townshend, The Who, som inte medverkar på skivan men har skrivit en kärleksfull text om hur han första gången hörde Shadows.
   Det finns en övervägande tuff och hårdrockigt utryck på skivan när både Ritchie Blackmore, Queen-gitarristen Brian May, Tony Iommi och Peter Frampton tar i från tårna med sina decibelstarka versioner. Men i rättvisans namn vill jag påpeka att Blackmores variant av ”Apache” faktiskt är mer pop än hårdrock, mer Shadows än Deep Purple.
   Men May, med Status Quo-parhästarna Francis Rossi/Rick Parfitt i kompet, Iommi och Frampton hoppar jag över nästa gång jag spelar skivan. Och även Keith Urbans otäckt reggaeinspirerade ”Dance on”, Andy Summers högljudda jazzversion av ”Stingray” och Bela Flecks obegripliga ”The stranger” som är ett enda frågetecken. Låten som avslutar den här gitarrdominerande skivan har banjo och elbas som huvudinstrument. Märkligt!
   Hank B Marvin med sonen Ben visar att han fortfarande kan på liveversionen av ”The rise and fall of flingel bunt” men ändå känns det känslolöst.
   Enda överraskningen och skivans mest positiva bidrag är de båda kanadensarna Neil Youngs och Randy Bachmans samarbete i ”Spring is nearly here”. Med mycket oväntat fina, melodiska och klockrena gitarrsolon.
   ”Spring is nearly here” är ingen Shadows-låt jag känner till tidigare. Däremot har jag flera samlingsskivor med de mest kända och bästa låtarna. Och vid en snabb anblick saknar jag här profilerade låtar som ”Guitar tango”, ”Man of mystery” och ”Maroc 7”. Dessutom var jag på 60-talet otroligt intresserad av låtskrivarna till gruppens låtar och blir mäkta besviken när deras namn helt sonika har utelämnats från information på den här skivan. Därför har jag här nedan i låtlistan lagt till låtskrivarnas namn och minns återigen stjärnglorian kring namn som Jerry Lordan och Peter Gormley fast många låtar här har skrivits inom gruppen.

Skivans innehåll:
1. Apache (Jerry Lordan) - Ritchie Blackmore
2. FBI (Peter Gormley) - Brian May
3. Wonderful Land (Jerry Lordan) - Tony Iommi
4. The Savage (Norrie Paramor) - Steve Stevens
5. The Rise and Fall of Flingel Bunt [Live] (Brian Bennet-Hank Marvin-John Rostill-Bruce Welch) - Hank Marvin
6. Midnight (Hank Marvin-Bruce Welch) - Peter Green, Splinter Group
7. Spring Is Nearly Here (Brian Bennett-Bruce Welch) - Randy Bachman, Neil Young
8. Atlantis (Jerry Lordan) - Mark Knopfler
9. Frightened City (Brian Bennet-Hank Marvin-John Rostill-Bruce Welch) - Peter Frampton   
10. Dance On (Ray Adams-Valerie Murtagh-Elaine Murtagh) - Keith Urban   
11. Stringray (Claus Ogerman) - Andy Summers
12. The Stranger (Bill Crompton-Bill Jones) - Béla Fleck & the Flecktones

/ Håkan

Wiehe bäst när gamla låtar mötte nya klanger

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 2009.

KONSERT
Mikael Wiehe
Conventum, Örebro 4 april 2009
Konsertlängd: 19:33-20:32 och 20:48-21:51 (=122 minuter)
Min plats: På rad 12, plats 750, snett till höger från scenen.

Jag har sett Mikael Wiehe uppträda fler gånger än jag minns. Hälften av alla konserter med Wiehe har suddats ut för att konserterna har varit identiskt lika, ofta soloframträdanden, och därmed förväxlats med varandra. Konserten på Conventum i lördagskväll ska jag däremot inte glömma i första taget. Inte för att det var en genomgående fantastisk upplevelse utan för inramningen, arrangemangen och för att den följde upp den fantastiskt starka skivan ”Sånger från en inställd skilsmässa”.
   Wiehe har ju sällan band med sig på turné numera men den här gången var han omgiven av två musiker som ofta kompenserade ett helt band, pianisten Christer Karlsson och gitarristen Johan Lindström. Fast de spelade också andra instrument. Wiehe inledde konserten helt rättvist med att presentera musikerna och jag tror han gjorde det ytterligare två gånger. Musikerna försökte i möjligaste mån kopiera soundet från senaste skivan och dels uppgradera Wiehes gamla repertoar. Jag tycker de lyckades bäst i den senare kategorin.
   Den sammanlagt över två timmar långa konserten var uppdelad i två halvor med paus. Där den inledande timmen koncentrerades på nya skivan med sina starka separationstexter. Men jag saknade de allra bästa sångerna ”Och nu vill jag komma tillbaka” och ”Bara som jag trodde”. Och jag tycker inte arrangemangen och Wiehes konserttolkningar riktigt nådde upp till skivans exklusiva nivå.
   Däremot var det överraskande spännande att inleda med Hoola Bandoolas gamla ”Måndåren” och sedan stoppa in en svensk version av John Lennons ”Grow old with me” i den första avdelningen.
   Efter första halvans mindre imponerande innehåll ökade intensiteten i den andra när gammalt känt material och fantastiska låtar mötte nya och moderna klanger. Som i Peps klassiker ”Falsk matematik”, inklusive några nyskrivna strofer, där Johan Lindström spelades alldeles underbar akustisk slide i det rytmiska framförandet.
   Även i övrigt var den senare delen bättre när den mycket skicklige Lindström fick större spelrum. Björn Afzelius ”Sång till friheten” lät inte dansband, Wiehes version av ”Masters of war” var minst lika bitsk som Bob Dylans original och i Hoolas ”Rocksamba” svängde det som ett helt band om de tre personerna på scen.

Mikael Wiehe: gitarr och sång
Johan Lindström: gitarrer, trumma och sång
Christer Karlsson: keyboards, percussion och sång

Mikael Wiehes låtar:
Måndåren
Nu ger hon sig iväg
Clown
Om jag ska klara det här
Jag ser henne falla
Kärleken vet
Du är den enda
Var med mej nu
Nu kan jag gå ut och möta världen

Paus

Falsk matematik
Den, jag kunde va
Sång till friheten
Ni som tjänar på krig
Flickan och kråkan
Var inte rädd mitt barn
En sång till modet
Vad bryr sig kärleken om gränser
Rocksamba

Extralåtar:
Titanic
Mitt hjärtas fågel

/ Håkan

STIFF#1: Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC: Whole wide world/Semaphore signals (Stiff BUY 16)
Release: 19 augusti 1977

Ja, det kanske inte var den där fantastiska överraskningen. Har man läst mina spalter genom åren så var nog namnet Wreckless Eric ganska given på topp och en nästan förutsägbar favorit. Jag har ju lyckats skriva det mesta om hans oregelbundna karriär, hans ojämna skivor och hans leverne som inte var exemplariskt.
   Redan på min 80-talslista hade Eric en given plats, på den här Stiff-listan förekommer han här och där och till och med den här fantastiska singeln har jag lyckats skriva om tidigare. Men det finns kanske mer att säga, mer att tillägga och ännu mer att skriva för att understryka ”Whole wide world” och dess oöverträffade kvalitéer.
   Jag har den engelska vinyl-7:an hängande framför mig på väggen och den har på något sätt genom åren symboliserat mitt vinylsamlande, mina stora favoriter och Stiff-profilen nummer ett på alldeles utsökt sätt.
   För att få ytterligare lite kött på benen om singeln ”Whole wide world” läste jag om de centrala delarna av Eric Gouldens bok ”A dysfunctional success” (The Do-Not Press Limited, 2003). Redan sommaren 1974 dyker det första omnämnandet upp. Eric hade då ett ”flickvänsproblem” och han gick till Hull University där han misstänkte att hon aldrig skulle leta efter honom. Efter några drinkar på Union Bar tog han en promenad och gick och funderade på vad han skulle göra med sitt kärleksliv.
   Satte sig ned på en bänk och tänkte på vad hans mamma en gång hade sagt till honom:
   When I was a young boy my mama said to me, there’s only one girl in the world for you and she probably lives in Tahiti…
   Eric hade sett Kevin Ayers tre gånger under året innan och han ville skriva låtar som Ayers, fulla av romantik och varma solstrålar, typ “Clarence in Wonderland”, “Take me to Tahiti” och ”Caribbean moon”.
   I’d go the whole wide world, I’d go the whole wide world just to find her.
   I boken beskriver Eric låten: It was a mantra. Maybe the words didn’t really make sense, but they did to me (and to a million other people as it later turned out. I sang it in my head all the way home so that I wouldn’t forget it.
   Efter det inte så framgångsrika harvandet i gruppen Addis & the Flip Tops bildade Eric, som spelade gitarr, ett nytt band med klaviaturkillen Graham Beck. Han var studiekamrat med Eric . Trummisen hette Mike Holden men de brydde sig inte om att skaffa sig en basist. Alla andra grupper spelade covers men Erics band, som ännu inte hade något namn, skulle spela Erics låtar. Men hans självförtroende var inte på topp eller som han skriver i boken:
   I was a shit bass player, a barely adequate guitarrist and a hopeless singer.
   Bandets första gig chockade alla. Plötslig kunde Eric spela gitarr och den en timme långa konserten kulminerade med ”Whole wide world”. Det var för fullt varje kväll de spelade och fick spela återkommande på Bull Hotel.
   Efter Hull blev det London för Eric. Där började han besöka konserter med Clash och Kilburn & the High Roads, med Ian Dury, och i samband med releasen av Nick Lowes singel ”Heart of the city” läste Eric en artikel om Stiff i Melody Maker. I början på oktober 1976 bestämde han sig för att lämna in en kassett med låtar till Stiff. Helgen innan såg han Eddie & the Hot Rods på konsert där de supportades av The Damned och på måndagen stegade han till Stiff på Alexander Street i Londons Notting Hill-område.

När han kom in på Stiff-kontoret så var det av någon anledning Huey Lewis som tog emot och visade honom rätt. Där han lämnade kassett, namn och telefonnummer. Dagen därpå ringde telefonen hemma hos Eric Goulden. Det var Jake Riviera, den ene Stiff-chefen. Som berättade att de gillade kassetten och om Eric ville skulle de spela in en singel så snart som möjligt. Några timmar senare stod Eric åter i Stiff-kontoret där Jake och hans kompanjon Dave Robinson var upptagna så han fick prata med Nick Lowe som också gillade låten och ville producera skivan om inte Eric hade några invändningar.
   Singeln spelades in i Pathway Studio på Grosvenor Road i Islington med Nick som producent och Bazza som tekniker. Nick producerade också Elvis Costello och det var på gång att göra en skiva med både Elvis och Eric tillsammans. Till och med titeln ”Wreckless Eric meets DP” hade uppfunnits men idén gick aldrig så långt som till verklighet.
   Steve Goulding, från The Rumour, spelade trummor och Nick spelade gitarr och de satte kompet på två tagningar. Och medan Nick la på basen skrev Eric en tredje vers till sin låt. Det var just den versen som Cliff Richard några år senare vägrade sjunga för textraden ”caressing her warm brown skin”.
   Första gången ”Whole wide world” släpptes på skiva var 1 april 1977. Jag har själv förträngt det faktiskt men redan i april 77 fick jag samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” i min hand och det var väl sammantaget en alldeles för omtumlande upplevelse för att jag riktigt skulle fastna för ”Whole wide world”-låten som ligger där i en lite annorlunda mix än den kommande singeln som släpptes nästan exakt ett år efter Nick Lowes banbrytande singel.
   Just Wreckless-spåret drog åt sig uppmärksamhet och det bestämdes då snabbt att ”Whole wide world” skulle bli en singel men då behövdes också en låt till. Det blev ”Semaphore signals”, en egen låt som Eric föreslog. Ian Dury blev det uppenbara valet av producent. Eric hade länge haft Dury som idol och det bestämdes att låten skulle spelas in i Alvic-studion i Wimbledon, samma ställe där Dury spelade in demolåtar till den skiva som blev ”New boots & panties”. Eric har berättat hur idén till ”Semaphore signlas” uppstod.
   I got the idea for Semaphore signals on the top of a 168 bus coming home from work one night along the Wandsworth Road. It was another two-chord job. I wanted it to be like a Who number, like Happy Jack, with explosive instrumental sections.. But it came out like me because I can’t really do other people.
   B-sidan spelades in 20 maj 1977. Ian Dury spelade trummor och Denise Roudette spelade bas. När Wreckless Eric-singeln släpptes i augusti 1977, till tämligen uppmärksammade recensioner, var plötsligt Ian Dury också Stiff-artist och tillsammans med Eric, Elvis Costello, Nick Lowe och Larry Wallis planerades för Stiff-turné. På en turné där Eric rykte som festprisse växte ikapp med hans rykte som egensinnig rockare.
   I mina Wreckless Eric-betraktelser har jag ofta glömt att berätta om den fantastiska revival som ”Whole wide world” fick 2006 under fotbolls-VM när Eric spelade in en ny version under namnet ”Whole wide world 4 England” (Fierce Panda).

På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Big smash!” (Stiff, 2007).
YouTube: ”Whole wide world” med delar ur Blockheads i kompet.



/ Håkan

Neil Young ger enkelheten ett ansikte

NEIL YOUNG: Fork in the road (Reprise)
Det har under många år diskuterats mycket om Neil Youngs arkivutgivningar som ständigt flyttats fram i tiden då nya, spännande och heta projekt kommit i vägen. Nu har det hänt igen. Nya skivan ”Fork in the road” puttade ”Archives” fram mot sommaren 2009. För Neil Young regerar alltid stundens ingivelse men jag tycker inte nya skivan håller i sin helhet för att den ska bryta de ursprungliga utgivningsplanerna.
   När det gäller en ny skiva med Neil Young brukar det ofta bara vara etiketten (Reprise) och kanske producentnamnen, i det här fallet The Volume Dealers (som står för Neil Young och Niko Bolas), som man känner igen. Men ”Fork in the road”, som släpps på onsdag i Sverige, har väldigt många paralleller med senare Young-skivor.
   Kärntrion Chad Cromwell, trummor, Rick Rosas, bas, och Ben Keith, steelguitar, gitarr och keyboards, har alla varit med på Youngs två senaste skivor. Och soundet, som är genomgående högljutt och distat, påminner om både ”Living with war” och ”Chrome dreams II”. Men saknar också de skivornas jämna karaktär och det är bara stundtals, på några få låtar, som ”Fork in the road” når upp i högre nivåer.
   Det här är en skiva som ger enkelheten ett ansikte i Neil Youngs produktiva karriär. Det är inte den sedvanligt jämna och starka Neil Young-kollektionen av låtar. Det blixtrar till högst temporärt på skivan.
   Inledningen med ”When worlds collide” är simpla och primitiva rytmer och jag tänker på ZZ Top. Fast den tuffa rockmusiken möter också vackra körer och fina gitarrer.
   Det är mycket riff på den här skivan och andralåten ”Fuel line” har en monoton melodi och nästan rapliknande sång. Ändå påminner det om ”Living with war”.
   ”Just singing a song” är skivans första pärla. En typisk Neil Young-låt och jag vill jämföra med ”Cortez the killer” om jag ska jämföra med något. Även här imponerar kören.
   ”Johnny Magic” är också bra med en snabbare och mer markerad rytm.
   ”Cough up the bucks” är en tjatig rapliknande bluesrocklåt och ett envist upprepande av titeln.
   På ”Get behind the wheel” är det än mer traditionell bluesrock med en basgång jag har hört tusen gånger tidigare.
   Sedan kommer en avväpnande överraskning i form av akustiska ”Off the road”. Harmonisk Neil Young med vacker tjejsång och en låt som verkligen håller sig på vägen.
   ”Hit the road” doftar mycket Jimi Hendrix, Neil Youngs idol, och är en parentes på skivan med sin melodiskt otydliga karaktär.
   ”Light a candle” är ännu en lägereldsanpassad liten sång. Akustisk gitarr, steelguitar och fina körer som påminner om 70-talets Crosby, Stills, Nash & Young.
   Den avslutande titellåten är inte upplyftande. Traditionell och distad bluesrock som i bästa fall kanske påminner om Canned Heat men den rapliknande sången är svår att stå ut med.
   Nja, "Fork in the road" känns just nu som typisk mellanplatta och vad gäller intryck skulle jag kunna jämföra den med "Are you passionate?" från 2002. En högst medelmåttig Neil Young-skiva.

/ Håkan

Mars bästa skivor

Olle Ljungström: Sju (Warner Sweden)
Hela Olles nu 16-åriga solokarriär har varit hjärtskärande och ursprungligen stilbildande för hela Hellström-generationen av vingliga sångröster. Just rösten och sedvanligt originellt personliga texter (alternativt naiva nödrim) är ännu en gång ryggrad på en Olle Ljungström-skiva. Den nya samarbetet med göteborgaren Torsten Larsson, känd från Stonefunkers. Det har resulterat i text och musik som påminner om tidigare skivor. ”Sju” pendlar mellan distad punkrock via drömska melodier till små genuint akustiska men ändå slagkraftiga visor.

Buddy & Julie Miller: Written in chalk (New West)
Det äkta paret Miller gifte sig för över tjugo år sedan och har länge varit etablerade artister. Nu har deras samarbete mognat både låt-och röstmässigt. Julie, som har skrivit majoriteten av låtar på skivan, har en bräckligt sprucken röst och Buddy sjunger med samma pondus som Steve Earle. Paret Miller är på den här skivan nästan i nivå med klassiska par som Richard & Linda Thompson eller Gram Parsons/Emmylou Harris.

Florence Valentin: Spring Ricco (Startracks)
Jag kan aldrig tänka bort tanken att gruppens Love Antell är Håkan Hellströms lillebror. Texter, hitmässiga låtar och catchy refränger håller ofta samma kvalitativa nivå som Hellström och den här skivan överträffar alla gruppens tidigare album. Här får du både Hellströms Jam-stölder, Internationalen, ”London calling”-takterna, svenska nationalsången och även Clash mer dansanta 80-talstakter.

/ Håkan

Ducks Deluxe

När det gäller engelsk pubrock, som det ofta gör i de här spalterna, känns nog DUCKS DELUXE som det mest genuina bandet av alla i en genre som kommersiellt och i diskussioner ofta hamnat långt från de stora rubrikerna när det gäller musik. Efter tre utflykter i den så kallade lättare popsfären under de senaste veckorna i ”Mina favoriter”, med namn som Gerry Rafferty, ABBA och ELO, så är det mig ett oöverträffat nöje att presentera mitt förhållande till Ducks Deluxe (1972-1975).
   Nej, jag kan säga med all ärlighet i världen att jag inte var någon stor följeslagare av den exceptionella gruppen när det begav sig. Som sagt: pubrocken var inte allmängods och det skrevs inte med stora bokstäver om den när den existerade. Det är ofta i efterhand som pubrockartisterna och de många profilstarka grupperna har fått sitt rykte uppgraderat flera klasser.
   Däremot kan jag nog nämna ögonblicket när jag föll för Ducks Deluxes musik. Det var när Kjell Alinge, vem annars i svensk radio på 70-talet?, spelade ”Love’s melody” så att radiovågorna slog ned som en bomb i mitt drygt 20-åriga liv. Det måste ha varit någon gång 1974 och programmet kanske hette Asfalttelegrafen, eller kom det senare?
   Däremot ägde jag inga skivor med gruppen och den bristen i min skivsamling skulle hålla i sig fram till maj 1978 faktiskt. Då hittade jag efter år av sökande Ducks Deluxes första album, ”Ducks Deluxe” (RCA, 1974) i en amerikansk cutout-version, visserligen med en låt mindre än den engelska, som vände upp och ner på mina referenser när det gällde pubrock, engelskt 70-tal och musikaliskt guld.
   Jag skrev en lång artikel i Nerikes Allehanda om Ducks Deluxes vikt som förebild och deras påverkan på senare musik. Hur medlemmarna i bandet hade gått vidare och blivit profiler i band som Tyla Gang, Graham Parker & the Rumour och The Motors. Det här var i samband med Motors andra mycket hitmässiga album och det fanns anledning att påminna om vart allt en gång uppstod.
   Jag fick aldrig tag i det engelska originalet till bandets första album men däremot köpte jag, till raritetspris, det andra albumet ”Taxi to the terminal zone” (RCA, också 1974) och förstod då vilket guldägg till musik som jag jag miste om under de år bandet existerade. Här fanns just ”Love’s melody”, en cover på Flamin Groovies-låten ”Teenage head”, de fina Sean Tyla-låtarna ”Rio Grande” och ”Paris 9” och Nick Garveys mycket Beatles-influerade ”My my music”.
   Och all denna grannlåt hade producerats med varm och känslig hand av Dave Edmunds i ”Rockfield studios, South Wales, August & November 1974” som det står på omslaget. En ren och skär och magisk poprockplatta.
   En månad efter min Ducks-artikel och Motors andra album kom mycket lägligt, och vad jag minns mycket överraskande, en samlingsskiva med Ducks Deluxe, ”Don’t mind rockin’ tonite” (RCA, 1978) som samlade upp deras bästa albumlåtar, singel-b-sidor och ep-låtar. Fjorton fantastiska smakprov och en underbar omslagstext av Chas de Whalley som avslutades med ”they were doing it all first and they were way ahead of their time”. Så sant, så sant.

Bandet bildades tidigt 1972 när två medlemmar från Help Yourself, Sean Tyla och basisten Ken Whaley, strålade samman med Martin Belmont, gitarr, Tim Roper, trummor, och Nick Garvey, bas. I samband med julfesten på Patti Pavilion i Swansea fick Ducks förmånen att skivdebutera med Tylas ”Boogaloo babe”. Publicerades senare på den klassiska live-dubbel-10”-plattan ”Christmas at The Patti”.
   Det skulle ta ytterligare nästan ett år och åtskilliga spelningar innan bandet fick skivdebutera på helt egen hand. Singeln ”Coast to coast” var en fin försmak på debutalbumet ”Ducks Deluxe” som släpptes i februari 1974. Det året skulle bli bandets musikaliskt största år. Singlarna ”Fireball” och just ”Love’s melody” bäddade perfekt för bandets andra album, "Taxi to the terminal zone". Då hade bandet utökat med pianisten Andy McMaster och soundet var fulländat.
   Däremot uppstod det spänningar inom gruppen där Tylas rockiga och vilda approach stod som kontrast till Garvey/McMasters poppiga inriktning och de båda senare namnen lämnade bandet, för att någpt år senare bilda Motors, och ersattes av blott en basist, Micky
Groome, som också tog över mikrofonen på bandets singelcover på ”I fought the law”. Våren 1975 släppte de också en ep, ”Jumpin’”, innan bandet kom överens om att splittras.
   1 juli 1975 på 100 Club i London genomfördes finalgigget som utvecklades till något riktigt spektakulärt, kanske inte direkt musikaliskt kvalitativt, med massor av gästartister, Lee Brilleaux, Nick Lowe, Dave Edmunds och Martin Stone. Medan Brinsley Schwarz och Billy Rankin var regelrätta men tillfälliga medlemmar i det här bandet för kvällen.
   Inspelningen av den här konserten var varken musikaliskt eller tekniskt fulländad och det skulle dröja till december 1982 innan den släpptes på ett dubbelalbum, ”Last night of a pub rock band” (Dynamite). På tok för många spridda covers, blott några få originallåtar och det var absolut inte rockhistoria som skrevs den kvällen.
   Jag fick 1986 uppleva en levande Ducks Deluxe-revival och då uppfattade jag det som en mansålder från tiden de fanns i original men nu när jag tänker tillbaka var det ändå rätt nära i tid. Så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta klassiska band när jag på söndag ställer mig på Akkurat, på Hornsgatan i Stockholm och får uppleva ännu en återförening av det band som personifierar den engelska pubrockgenren allra bäst.
   Jag har dessutom lyssnat på en halvofficiell inspelning av bandets uppträdande på 100 Club i oktober 2007 och fått till bjuds så fantastiskt fina låtar. Då var det Sean Tyla, Martin Belmont, Mickey Groome och Billy Rankin. Delar av samma band som 1 juli 1975 genomförde sin absolut sista spelning som band. På söndag är det ett delvis annat band som står på scen. Tyla, Belmont, Kevin Foster, bas, och Jim Russell, trummor.

/ Håkan

Tributes: Tom T Hall

”Real: The Tom T Hall Project” (Sire, 1998)
Tom T Hall är en stor amerikansk låtskrivare framförallt inom countrygenren. Flera mindre kända personer beskriver sitt förhållande till Hall på omslaget men det är den kände producenten och artisten Joe Henry (som medverkar här) som är mest personlig i skrift. På en skiva som innehåller både låtar som Hall själv framförde en gång och låtar han skrev åt andra.

Jag märker när jag kollar närmare på Tom T Hall-sånger att hans namn sitter betydligt bättre i minnet än hans sånger. Han har ju ett spektakulärt namn, som satt sig, och hans sånger har spridits inom countrymusiken där jag inte har någon stor insikt. Så har han ju skrivit ”Harper Valley P.T.A.” som spreds över alla musikaliska gränser med sångerskan Jeannie C Riley 1968. Den låg exempelvis etta på Tio i Topp i oktober det året.
   Den låten överträffar kommersiellt allt Hall har skrivit och den finns givetvis med här också. I en uppseendeväckande rockig version av Syd Straw som river av den långa låten med den långa berättande texten, Hall är en storysteller som låtskrivare, på mindre än tre minuter.
   Det är alltså inte mycket mer än så jag känner till av materialet på den här skivan. Men jag upptäcker överraskande många små pärlor och det beror kanske mest på att det soundmässigt inte bara handlar om strikt country. Här finns också både pop och rock.
   Johnny Cash inleder och är omedelbart Mr Dignity. I en sång som är uppenbart liveinspelad i studion, han börjar med att säga ”Take 1”, där han direkt sätter ”I washed my face in the morning dew” med bara sin akustiska gitarr till komp och vid den här tidpunkten, i juni 1995, hade han fortfarande en stark röst.
   Det är lätt att utse övriga höjdpunkter. Kelly Willis gör en underbart arrangerad “That’s how I got to Memphis” med en blödande lapsteel och en röst som aldrig lämnar medvetandet. Ron Sexsmith hade precis inlett sin solokarriär och är sedvanligt personlig med ”Ships to go” och Calexico stuvar om ”Tulsa telephone book” och förvandlar med hjälp av dragspel och trumpet låten till mexikanska starka kryddor.
   Duett Olson/Williams är naturligtvis också väldigt fin. Som en försmak från deras just kommande karriär i anspråkslösa The Original Harmony Creek Dippers. Och Whiskeytowns "I hope it rains at my funeral" gör att vi saknar Ryan Adams och gruppen ännu mer.
   Även Jonny Polonsky imponerar så smått med sin tillbakalutade charm i ”Old enough to want to”. I övrigt ganska slätstruket. Freedy Johnston gör pianocountry, Richard Buckner låter förvillande lik Christian Kjellvander och Joe Henrys liveinspelade ”Homecoming” är stökig a la Tom Waits.

Skivan innehåll:
1. I Washed My Face in the Morning Dew - Johnny Cash
2. That's How I Got To Memphis - Kelly Willis
3. When Love Is Gone - Richard Buckner
4. Don't Forget The Coffee Billy Joe - R.B. Morris
5. Coffee, Coffee, Coffee - Freedy Johnston
6. Old Enough To Want To (Fool Enough To Try) - Jonny Polonsky
7. Ships Go Out - Ron Sexsmith
8. I Miss A Lot Of Trains - Iris DeMent
9. Tulsa Telephone Book - Calexico
10. Harper Valley P.T.A. - Syd Straw & The Skeletons
11. Spokane Motel Blues - Joel R.L. Phelps
12. Homecoming - Joe Henry
13. The Water Lily - Ralph Stanley featuring Ralph Stanley II
14. I'm Not Ready Yet - The Mary Janes
15. Candy In The Window - Mary Cutrufello
16. I Hope It Rains At My Funeral - Whiskeytown
17. It Sure Can Get Cold In Des Moines - Mark Olson with Victoria Williams

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.