Blogginlägg

Stiff-bonus: Bunch of Stiffs

VARIOUS ARTISTS: "Bunch of Stiffs" (Stiff SEEZ 2)
Release: 1 april 1977

Abstinensen har slagit till. Efter målgången i den 32 veckor långa nedräkningen av bästa Stiff-singlar för två veckor sedan kräver Stiff sin dos varje vecka. Så därför ber jag om att fram till sommaren få bjuda på lite bonus, lite andra favoriter på Stiff och några skivor som kräver mer uppmärksamhet.
   Inleder med den andra 33-varvaren som Stiff släppte. The Damned albumdebuterade i februari 1977 men sedan släpptes samlingsskivan ”Bunch of Stiffs” med många intressanta namn, demos och proffsinspelningar om vartannat och flera överraskande artister.
   Titeln på skivomslaget är visserligen ”A bunch of Stiff Records” men etiketten visar tydligt att skivan heter ”Bunch of Stiffs”. Och innehållet är onekligen skiftande och i allra högsta grad ojämnt men också huvudsakligen intressant. Skivan släpptes 1 april men var inget påtagligt aprilskämt men Stiff skulle senare visa sig äga mycket humor tillsammans med känslan för ny, intressant popmusik.
   Redan på omslaget på den här skivan spred Stiff några roliga deviser, bland annat "If They're Dead - We'll Sign 'Em", och det skulle bli något av deras signum i framtiden. Främst ingraverade och placerade i vinylen mellan sista spåret och etiketten.
   När jag nu tittar tillbaka på den här samlingsskivan så förstår jag att det var just här på den här skivan som jag hörde ”Whole wide world” med Wreckless Eric första gången. Men jag kan inte påstå att just den lyssningen gav någon oförglömlig reaktion. Däremot uppmärksammades Wreckless Eric-spåret mer än det mesta på den här skivan och den responsen ledde fram till Wreckless singeldebut på Stiff i augusti 1977.
   Skivan inleds med den då störste stjärnan på Stiff: Nick Lowe. Som mycket passande sjunger om att han älskar sin etikett och sitt skivbolag. Men när Lowe skrev "I love my label", tillsammans skivbolagsbossen Jake Riviera (under namnet "Profile") och spelade in den var han faktiskt under kontrakt med ett helt annat skivbolag, United Artists. Låten var länge en raritet i Lowes diskografi och släpptes på cd först 1991 på den udda samlingen ”Wilderness years”. Sedan finns låten numera också på förra årets nyutgvning av "Jesus of cool".
   Det fina låtskrivarteamet Lowe/Profile är ansvarig för ytterligare några låtar i Nick Lowes diskografi: "Awesome" på "Nick Lowe & his Cowboy Outfit" (F-Beat, 1984) och "Cry it out" på "Pinker and prouder than previous" (Demon, 1987).
   Lowe var den sammanbindande länken på den här samlingen då han, förutom det egna spåret, har producerat ytterligare fem låtar på den här skivan.
   Lowe följs av Wreckless Eric och låten, i en något annorlunda mixning än på den kommande singeln, har här en lite längre titel, ”Go the whole wide world”.
   Motorheads ”White line fever” var ursprungligen (1977) tänkt som en b-sida till en Stiff-singel (BUY 9) men släpptes av kontraktsskäl (de hade vid tillfället redan skrivit kontrakt med Chiswick) aldrig. Däremot finns den i sin helhet, tillsammans med a-sidan ”Leavin’ here”, i den singelbox som Stiff släppte 1979 med de tio första singlarna. ”White line fever” är en egen låt, skriven av Lemmy Kilmister/Eddie Clarke/Phil Taylor, och producerades av gruppen själv.
   Elvis Costellos ”Less than zero” fanns, sedan två veckor tillbaka, redan utgiven på singel (BUY 11), när den här samlingsskivan kom ut. Costellos debut på skiva rönte inte så stor uppmärksamhet. Då. Mixningen på samlingsskivan skiljer sig lite åt jämfört med både singeln och versionen på det kommande ”My aim is true”-albumet.

Magic Michael är ett märkligt artistnamn på en kille som egentligen heter Michael Cousins. Han uppträdde support till Hawkwind i början på 70-talet. NME-journalisten Nick Kent kallade honom för ”Ladbroke Grove’s answer to Wildman Fisher” och som Magic Michael finns han med på samlingsskivan ”Greasy Truckers Party” tillsammans med Hawkwind, Man och Brinsley Schwarz. Han försökte också spela in ett album tillsammans med engelska Nirvanas Patrick Campbell-Lyons, samarbetade med Brian Eno och hade ambition att bli sångare i det progressiva bandet Can.
   Men den egna låten ”Little by little”, producerad av Nick Lowe, var Magic Michaels enda bidrag till Stiff-historien, 1979 gjorde han en singel, ”Millionaire” (Atomic MAGIC1), tillsammans med Damned-medlemmarna Rat Scabies och Captain Sensible.
   Sista låten på samlingsskivas förstasida var en helt hemlig och okrediterad låt. Ett så kallat hidden track innan fenomenet var uppfunnet: ”Back to schooldays” med Graham Parker. Inspelningen är inte identisk med låten som återfinns på Parkers albumdebut ”Howlin’ wind” från sommaren 1976. Det här är en demoversion där de ursprungliga musikerna, bland annat Noel Brown på slide, är ersatta av Rumour-musiker. Att låten finns med här inkognito beror nog främst på att Parker vid tillfället hade kontrakt med ett annat skivbolag, Vertigo.
   ”Jump for joy” är en Nick Lowe-producerad instrumentallåt med en så kallad supergrupp, Stones Masonry, med musiker från pubrockgenren. Martin Stone, gitarr, Paul Riley, bas (båda kända från Chilli Willi), Bobby Irwin, trummor (och senare känd Lowe-musiker), och Will Stallibrass, munspel, som tidigare spelat med Mick Farren. Gruppnamnet Stone's Masonry figurerade redan januari 1967 på singeln "Flapjacks"/"Hot rock" på Mike Vernons lilla etikett Purdah.
   Det ryktades länge att bakom namnet Jill Read stod egentligen Dave Emunds men i mars 2015 framkom det avslöjande uppgifter att Jill var en sångerska från Cardiff som på 60-talet uppträdde under namnet Tawny Reed. Låten, här i ännu en Phil Spector-influerad produktion, härstammar från 1957, skriven av Richard Barrett som var manager och producent för gruppen The Chantels som fick en hit med låten. Edmunds gjorde en version av låten redan 1975 på sitt album ”Subtle as a flying mallet”.
   Även under sitt rätta namn medverkar Edmunds på skivan. I en typisk rock’n’roll-version av Chuck Berrys ”Jo Jo Gunne” där han uppenbart spelar alla instrument själv. Chuck spelade in låten 28 september 1958, släppte låten på singel samma år (Chess 1709) och Bo Diddley spelar, "troligen" som det står i alla anteckningar, gitarr och det soundet har Edmunds anammat på sin version. Chucks låt grundar sig för övrigt på den barnramseliknande folksången "The signifying monkey".
   Tyla Gang gjorde 1976 Stiff-debut med singeln ”Styrofoam”. Här följer Sean Tyla och Co upp med ”The young lords”, en fantastisk låt skriven av Tyla och producerad av Deke Leonard. Låten skulle i slutet av 1977 också dyka upp i en nyinspelad version på Tyla Gangs albumdebut ”Yachtless”.
   The Takeaways är en äkta studiogrupp som består av en massa kända profiler: Nick Lowe, Dave Edmunds, Larry Wallis och Sean Tyla. Låten ”Food”, skriven av Wallis under hans alter ego C Kid och producerad av Lowe under ett av hans många anonyma namn, Stan Francisco. Ett påtagligt Bob Dylan-influerat spår, jämför med "When I paint my masterpiece", och Tyla gör allt för att sjunga som den store Zimmerman.

1. Nick Lowe: I Love My Label
2. Wreckless Eric: Go The Whole Wide World
3. Motorhead: White Line Fever
4. Elvis Costello: Less Than Zero
5. Magic Michael: Little By Little
(6. Graham Parker: Back To Schooldays)
7. Stones Masonry: Jump For Joy
8. Jill Read: Maybe
9. Dave Edmunds: Jo Jo Gunne
10. Tyla Gang: The Young Lords
11. Takeaways: Food

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.