Blogginlägg från 2009-04-13
Nyskrivet Ducks Deluxe-material i fräsch inspelning
DUCKS DELUXE: Box of shorts (Hawkhead)
När jag såg Ducks Deluxe förra söndagen på Akkurat i Stockholm förväntade jag mig ingenting annat än en reunion-konsert med all fokus på deras klassiska låtar från 1972-1975. Föga anade jag att det fanns nyskrivet material i bakfickan. De fyra smakproven från deras nya mini-cd var ju oväntat starka kort i den hårda konkurrensen med de betydligt mer kända låtarna.
Konserten följdes av ett osedvanligt amatörmässigt skivsigneringskaos men när jag till slut vågar lyssna på skivan, som släpps just idag, tycker jag den håller anmärkningsvärt bra. Jag har i alla tider nästan alltid blivit missnöjd och besviken på skivor med material som jag först har upplevt live. Där skivversionerna väldigt ofta påtagligt bleknat i jämförelse med liveuppträdandets tuffa sound.
Men här kan jag ärligt påstå att producenten och teknikern Paul ”Bassman” Riley har lyckats sätta livesoundet och de fem Sean Tyla-låtarna och en cover håller en minst lika hög kvalitetsnivå på skiva som på konserten.
Naturligtvis har Ducks Deluxe-soundet 2009 väldigt lite gemensamt med dagens moderna tongångar. Inte heller är låtarna och soundet jämförbart med Ducks ursprungliga sound. Däremot är det mogen rock av vuxna män som lyckats bibehålla sin stil i en inspelning som håller högsta klass. Precis som på konserten sjunger Sean kanske bättre än någonsin och hans nya låtar har alla fina detaljer som symboliserar bra pubrock eller utmärkt gubbrock.
Det är traditionella rytmer och välkänt gung i alla låtar. Och ibland går mina tankar till Mickey Jupps trygga rock’n’roll där mycket av innehållet i låtarna går att spåra i den långa rockhistorien. Tyla har en känsla för rockhistorien när han skriver nya låtar på samma sätt som exempelvis Joakim Arnell i Refreshments.
”Diesel heart”, ”Tremelo bay” (där introt påminner om ”Daddy put the bomp”) och ”Dig it deep” känner vi igen från konserten men de andra två originallåtarna håller en minst lika hög kvalitativ nivå. ”Red dust highway”, med sina akustiska gitarrer, är kanske skivans bästa låt och ”Long John” är textmässigt intressant om bankrånaren Long John Dean.
Dessutom förvandlas ”Absolutely sweet Marie” till en alldeles utmärkt Bob Dylan-cover. Kanske influerad av Flamin’ Groovies, vars ”Teenage head” fortfarande finns med i dagens Ducks Deluxe-liverepertoar, som också gjort låten i en poprockig version.
/ Håkan
<< | April 2009 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 |
Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...
Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...
Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...
Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...
Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...
Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...
Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...
Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...
Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...


Kommentarer till blogginlägget: