Blogginlägg

Jackson Browne

Det var 70-tal, det var vår bästa tid och nya favoriter ramlade regelbundet in i våra liv. JACKSON BROWNE skivdebuterade 1972 men det var först året efter som jag på allvar fastnade för artistnamnet. Jag kan väl villigt erkänna att jag först, långt innan jag hade hört hans röst och musik, trodde det handlade om soul och/eller färgat innan jag förstod att Jackson Browne inte hade något som helst med James Brown att göra. Den där kopplingen har jag stött på många gånger under decennierna efter 1973. Många har tänkt soul och färgat när jag nämner namnet Jackson Browne.
   Jackson Brownes första skiva i eget namn gick mig spårlöst förbi. Det här var innan Eagles hade skivdebuterat och jag ännu inte fastnat för det sedan så hypnotiskt tilldragande skivbolagsnamnet Asylum och dess artister.
   Det var först när Eagles gav ut sitt första album, juni 1972, som Jackson Browne började bli intressant. Han var med och skrev, tillsammans med Glenn Frey, den fantastiska förstalåten ”Take it easy”, countryrock i dess allra bästa profil, och han hade även skrivit ytterligare en låt på skivan, ”Nightingale”, helt ensam.
   Då vaknade mitt Jackson Browne-intresse på allvar och jag var beredd och laddad när Brownes andra album, ”For everyman”, kom i oktober 1973. Det urtjusigt snygga skivomslaget, med det perforerade ytteromslaget så man kunde se inneromslaget, och med alla de alldeles fantastiska låtarna. Här gjorde Browne sin egen version av ”Take it easy” och låtarna i övrigt, exempelvis titellåten, ”Ready or not” och ”Sing my songs to me”, hade magi både i melodi, text och känsla.
   Jackson Browne blev i slutet på 70-talet och på 80-talet känd som inte så produktiv artist. Tog lång tid på sig mellan albumen men tidigt 70-tal var han regelbunden och gav ut skivor varje år 1972, 1973 och 1974. Och tredje skivan ”Late for the sky” var om möjligt ännu bättre än de tidigare skivorna.
   Titellåten, ”Fountain of sorrow”, ”Farther on”, ”For a dancer” och ”Before the deluge” gav verkligen Jackson Browne ett namn med sin vemodiga stil och låtmässigt alldeles fantastiska material.
   Under de här åren, från 1972 till 1975, hade Jackson Browne hela tiden samarbetat med Eagles-medlemmarna och det finns Browne-material inkluderat på Eagles första tre skivor. På Eagles andra album, ”Desperado”, hade Jackson Browne inte bara varit med och skrivit låten ”Doolin Dalton” utan figurerade också på skivomslaget som återanvände historien om bröderna Dalton, vilda västerns värsta män.
   På ”On the border” (1974) skrev Browne låten ”James Dean” tillsammans med Glenn Frey, Don Henley och John David Souther.

Jackson Browne hade en karriär, främst som låtskrivare, långt innan han skivdebuterade i eget namn 1972. 1966 spelade han kortvarigt med Nitty Gritty Dirt Band vilket fick till resultat att hans låtar "These Days," "Melissa," "Holding," and "Shadow Dream Song" spelades in av gruppen. Den senare låten spelade in även av Tom Rush, Nico, Steve Noonan och Gregg Allman.
   Innan Jackson fyllde 18 år skrev han kontrakt med ett förlag som låtskrivare och befann sig plötsligt i New York och Greenwich Village där han spelade med Tim Buckley och Nico. Runt decennieskiftet 60 och 70 spelades hans låtar in av The Byrds, Bonnie Raitt, Linda Ronstadt, Eagles och många andra.
   Asylum Records bildades 1971 av David Geffen, och partnern Elliot Roberts, och det var just Jackson Browne som var anledningen. Samma år skrev Geffen kontrakt John David Souther, Judee Sill, Linda Ronstadt, Joni Mitchell och Glenn Frey. 1972 skrev Tom Waits kontrakt med etiketten, släppte sin skiva ”Closing Time” 1973 och gav sammanlagt ut fem skivor på skivbolaget med ”Heartattack and Vine” som den sista.
   Efter ”Late for the sky” tog det över två år innan ”The pretender” släpptes. Brownes största triumf så långt. Produktion (Jon Landau, Bruce Springsteens manager) och arrangemang var nu något mer tillrättalagt, musiker och artister som Lowell George, Graham Nash, Bonnie Raitt och David Crosby gjorde fantastiska insatser och låtar som ”The fuse”, ”Here come those tears again”, ”Sleep’s dark and silent gate” och titellåten var underbara.
   Jackson började nu få ett mer och mer fast kompband med fantastiska musiker som David Lindley, gitarr och fiol, Russell Kunkel, trummor, Leland Sklar, bas, Craig Doerge, keyboards, och Danny Kortchmar, gitarr. Fantastiska namn, underbara musiker och jag älskade att notera de här namnen på så många skivor som möjligt vid den här tiden.
   Och året efter, 1977, fick jag ännu mer av Browne och bandet, den historiska liveskivan ”Running on empty”. En liveskiva som tog nya svängar. Spelades in inte bara på konserter utan även på hotellrum, på soundcheck och i turnébussen.
   Dessutom innehöll skivan, frånsett några covers, enbart nya originallåtar. Som exempelvis den alldeles fantastiska ”The load-out” som handlade just om turnerandets alla delar. Med Jackson sittande vid pianot. Sheer magic! Jag spelade sönder ett exemplar av ”Running on empty” och köpte ett nytt några år senare…

Nu dröjde det till 1980 innan Jackson kom med sina nästa skiva, ”Hold out”. På den tiden en oändligt lång paus mellan skivorna. Och även om skivan innehåller så många lysande låtar så kunde jag konstatera ett ännu mer slipat och glansigt sound fast Lindley, Kunkel och Doerge var kvar i bandet.
   Men låtar som ”Of missing persons” (med oändligt vackert slidesolo av Lindley), ”Call it a loan” och ”Hold on hold out” kunde inga arrangemang i världen förstöra.
   Sedan kom ögonblicket, min första Jackson Browne-konsert. Sommaren 1982, Jackson hade ingen ny skiva ute men gav sig ändå ut på vägarna med några nya låtar och en mängd gamla favoriter. Här läser ni detaljerna om konserten och det var så bra, så enormt underhållande och alldeles fantastiskt imponerande att just den konserten glömmer jag aldrig, Stockholms Konserthus 28 juni 1982. Först var det en mindre besvikelse att inte David Lindley fanns med i kompbandet men nye Rick Vito spelade fantastisk slide medan Danny Kortchmar rockade på med andra gitarren.
   ”Lawyers in love” (1983), Jacksons nästa skiva, kunde naturligtvis inte leva upp till minnet av konserten men innehåller en mängd mycket bra låtar, som titellåten, ”Downtown”, ”Tender is the night”, ”Knock on any door” och ”Say it isn’t true”.
   Efter 70-talets alla suveräna Jackson Browne-skivor och den underbara 1982-konserten kunde väl egentligen ingenting bli bättre så även om jag följde Jackson med öppna ögon, bevistade en presskonferens i Stockholm 1986 (som var mycket politisk laddad), en konsert på Isstadion 1986 och en duokonsert med David Lindley på Stockholms konserthus 1997 så var den stora magin borta. Speciellt när skivorna kom med ännu större pauser emellan och inte heller var av samma personliga kvalité som tidigare. Med ett undantag, ”I’m alive” (1993). En skiva som var mer personlig än politisk och verkligen innehöll starka sånger, både musikaliskt och textmässigt.
   Mellan Jackson Brownes tre senaste studioskivor har det varit sex år emellan och jag har lite svårt att framkalla den där stora passionen. Ändå har jag en omgivning, bland mina vänner, som stadigt besöker varje ny Jackson Browne-konsert i landet och det blir givetvis avundsjuka i luften när jag exempelvis får sådana här mejl med positiva rapporter efter ännu en ny ”fantastisk” Jackson Browne-konsert. Min vän Magnus skrev så här lyriskt för drygt en månad sedan efter en konsert på Cirkus i Stockholm:

Jo det var faktiskt mycket bra. Lite ojämnt kanske, men när det var bra så var det FRUKTANSVÄRT bra. Varmt, generöst och fokuserat. Och han/de bjussade förstås på en massa önskelåtar som skreks ut. Man kan säga att konserten i stort sett bestod av låtar från nya skivan samt en rad gamla godingar. ”Fountains of sorrow” redan som tredje låt!
   Bäst? Kanske en helt fantastisk omarrangerad ”Lives in the balance”, där de två nya körtjejerna briljerade (de lyfte mycket av konserten). ”Late for the sky” var också monumental. Vi fick också oförglömliga versioner av ”For everyman” och ”The Pretender”. Och ”Running on empty”!
   Tycker även många av de nya låtarna funkade väldigt bra. Bästa Jackson-konserten med band på väldigt länge. Så jag är nöjd. :-)
   Och han inledde med ”Boulevard”! När körde han den sist? Och ”I am a patriot” som extranummer, i en utdragen jam-variant! Men han hade rakat av sig skägget... så nu ser 61-åringen ut som samma gamla pojkspoling igen.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.