Blogginlägg

Stiff-bonus: Poguetry in motion

Postad: 2009-05-18 07:37
Kategori: Stiff


THE POGUES: ”Poguetry in motion” (Stiff BUY 243)
Release: Februari 1986


Ännu en ep, ännu en smärre klassiker i Stiffs skivhistoria. En skiva som jag omöjligt kan komma förbi när jag sammanfattar skivbolagets bästa skivor. Det är ingen singel, fast låten ”A rainy night in Soho” tillhör Pogues allra största hits, och hamnade därför inte på min Topp 32-lista. Där hamnade däremot några av gruppens konventionella singlar, som den här, den här eller den här.
   Stiff återupplivade inte bara singelskivan under den senare delen av 70-talet. De gav också det klassiska formatet ep, med fyra låtar, ett nytt frodigt liv i en skivbransch som blivit alltmer LP-orienterat eller, som på 80-talet, maxisingelfixerat.
   Pogues levererade den här ep:n på 80-talet. Ännu en gång med producenten Elvis Costello som ledsagare, samarbetet på ”Rum sodomy & the lash” var lyckosamt, blixtrade gruppen till med fyra kanonlåtar med den vemodiga London-balladen ”A rainy night in Soho” som en melodisk pärla, med piano och Fiachra Trench-stråkar, utan röj och allsångsrefräng och på det viset överträffar allt som gruppen har gjort i den snälla genren.
   Upprinnelsen till den här ep:n tog fart i januari 1986. Redan här hade gruppen ”Fairytale of New York” på gång men valde att skjuta den inspelningen framåt och valde istället att göra en ep. Philip Chevron förklarar:
   ”In a sense we felt that the time was right to do an album but ’Rum, sodomy and the lash’ hade only just come out. So rather than doing a single we decided to show four different sides to the group”.
   Det då sju man och en kvinna starka bandet gjorde verkligen det yttersta för att göra en smeksam, vemodig och samtidigt väldigt kommersiell skiva. Costello står som producent men enligt Ann Scanlons bok om The Pogues, ”The lost decade”, var det teknikern Dave Jordan som producerade den slutliga versionen av ”A rainy night in Soho” på skiva. Det var han som la till blås och fullt stråkarrangemang. Och Shane MacGowan är mycket nöjd:
   ”It’s a very personal song, it’s the closest that we’ve ever gotto the way that I thought a song should sound”.
   Shane pratar om “A rainy night in Soho” men det är faktiskt “London girl”, låt 1 på sidan 1, som är något av A-sida på den här ep:n vars fyra låtar aldrig kom att hamna på något konventionellt Pogues-album.
   London är ett kärt ämne i Shane MacGowans låtskrivande och ”London girl” är en uptempolåt med dragspelet i centrum och är kanske gruppens mest lättfångat kommersiella låt hittills. Med punkrötter och Nips, MacGowans första grupp, i soundet.
   På ”The body of an American” är Pogues tillbaka i det traditionella, hemkärlek, saknad och mycket rötter. Med Spider Stacys tin whistle i förgrunden och inlånade Tommy Keane, en av Irlands mest respekterade musiker som också spelat med Clannad, Clancy Brothers och Ralph McTell, på säckpipa. Eller Uileann Pipes som det står på skivomslaget. Som är den karaktäristiska irländska säckpipan.
   ”Planxty Noel Hill” är en instrumental Jem Finer-låt tillägnad den irländska folkmusikgruppen Planxty, där Christy Moore och Paul Brady bland annat figurerat, och concertina-spelaren Noel Hill. Ingen hyllning direkt ty Hill hade i en het debatt om irländsk musik i radio fällt den numera klassiskt nedlåtande kommentaren att ”The Pogues is a terrible abortion of Irish music". Terry Woods har diplomatiskt kommenterat:
   ”Noel Hill is generally a nice man bu he missed the point completely, so we thought we’d dedicate something to him”.
   12"-varianten (som ni ser på bild ovan) av ep:n spelades på 45-varv medan 7":an, med samma fyra låtar, spelades på 33 1/3 varv...
   1991 spelade Pogues in “A rainy night in Soho” på nytt, nu med Steve Lillywhite som producent. En nästan identisk version jämfört med 1986-originalet. Bara lite maffigare och lite mer Lillywhite. Gavs ut som singel på Warner Bros/Pogue Mahone.
   Titeln på Pogues-ep:n är en lustig omskrivning av uttrycket och låten "Poetry in motion", Johnny Tillotsons hit från 1960. Skrevs av Mike Anthony och Paul Kaufman och 1966 gjorde Ola & the Janglers en svensk cover på den låten.

På cd: Samtliga fyra låtar på “Poguetry in motion” finns som bonuslåtar på cd-versionen av “Rum sodomy & the lash” (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
YouTube: Även här finns samtliga fyra låtar tillgängliga. I samma ordning som på skivan, ”London girl” (audio), ”A rainy night in Soho”, ”The body of an American” och en audioversion av ”Planxty Noel Hill”.









/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2009 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.