Blogginlägg

TMTCH

Postad: 2009-05-15 07:54
Kategori: Mina favoriter




Han hette egentligen John ”Babbacombe” Lee, mannen som de inte kunde hänga, och Fairport Convention har gjort ett helt album (1971) om honom. Han var en man som 1885 mot sitt nekande dömdes till döden för mord. När han skulle hängas fungerade inte falluckan, tre gånger i rad(!), och straffet förvandlades till livstids fängelse. Lee benådades så småningom.
   De här raderna ska varken handla om Lee eller Fairport Convention fast gruppen i dagens fokus, THE MEN THEY COULDN’T HANG, har musikaliska likheter med Fairport. Engelsk folkmusik fast The Men… spelade en aggressivare och poppigare folkrock på 80-talet.
   Jag har berättat mina minnen och erfarenheter om gruppen tidigare och vill nu bara påminna om deras skivor och utveckling. Jag har också, lite koncentrerat, gått igenom gruppens singlar på 80-talet här.
   1985 gav gruppen ut sitt första album på Elvis Costellos skivbolag IMP, ”Night of a thousand candles”, en skiva där fyra spår hade producerats av Philip Chevron strax innan han tog steget in i The Pogues. Och det var under 80-talet alldeles för lätt att dra paralleller mellan de båda grupperna.
   På andra skivan, ”How green is the valley” (MCA, 1986), fick de en låt till skänks av Nick Lowe, ”Wishing well”. En låt som Lowe själv gav ut först två år senare, då kompad av just The Men They Couldn’t Hang, på albumet ”Pinker and prouder than previous”. Nu visar det sig att Lowe-inspelningen, med TMTCH i kompet, finns inkluderad på Lowes nyss utgivna samlingsalbum ”Quiet please… The new best of Nick Lowe”.
   Fram till 1988 hade gruppens sättning varit intakt med Cush, Swill, Shanne, Paul och Jon. Förnamn, efternamn och tilltalsnamn i en enda röra som utskrivet stod för Stefan Cush, Philip Odgers, Shanne Hasler, Paul Simmonds och Jon Odgers. Det var alltid Cush och Swill som sjöng men nästan alltid Simmonds som skrev texterna till låtarna fast han inte ens körade på gruppens skivor ocvh konserter. Mycket märkligt.
   Utan större kommersiella framgångar skulle det dröja till 1988 innan gruppen gav ut sitt tredje album, ”Waiting for Bonaparte” (Magnet). Då hade basisten Ricky McGuire ersatt Shanne. Trots den utmärkta singeln ”The colours” uteblev det stora genombrottet.
   1989 satsades det åter på gruppen. Nytt skivbolag (Silvertone) och nytt album, ”Silvertown”, och allt såg mycket lovande ut. Elva originallåtar, snyggt omslag som följdes av många visuellt vackra singlar. Ändå hade gruppen förvandlats från det energiskt engagerande till det klämkäckt ordinära.
   1990 följde ”The domino club” med ytterligare originallåtar men fortfarande utan större framgångar. Vilket gjorde att gruppen lades ned tillfälligt. Och liveskivan ”Alive, alive-O” (Fun After All, 1991), inspelad på Town and Country Club 8 februari 1991, blev gruppens samlade minne.
   The Men They Couldn’t Hang tillhörde vinylgenerationen av mina favoriter. Och det kändes tämligen naturligt att gruppen försvann, om än temporärt, när cd-skivorna på allvar hade tagit över i decennieskiftet 80-90.
   Gruppen splittrades upp i olika tillfälliga konstellationer, Odgers & Simmonds, Liberty Cage och numera också Swill & the Swaggerband, som jag då inte hade energi att följa upp. Sido- och soloprojekt avlöste varandra i en oregelbunden ordning. Men plötsligt var gruppen tillbaka 1996.
   Först kom albumet ”Never born to follow” (Demon, 1996), då gruppen hade förvandlats till kvartett, och året efter släpptes minialbumet “Six-pack” (Demon, 1997).
   Sedan har det under åren handlat om samlingsskivor och liveskivor men nu, i juni, är det annonserat om en ny The Men They Couldn’t Hang-skiva, ”Devil on the wind” (Irregular). Det må vara en hantverksmässigt bra skiva men jag tror ändå inte att den kan mäta sig med gruppens 80-talsproduktion.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2009 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.