Blogginlägg

Lolita Pops internationella status

EFTER EN LÅNG UTLÄGGNING OM ETT BRASILIANSKT Millencolin-fan skriver min kollega Anders Jakobson i dagens Nerikes Allehanda följande lilla rad, riktat till mig, i sin recension av bandets spelning på klubben Satin i Örebro i fredags: ”Det hände aldrig Lolita Pop, Håkan”.
   Kanske internt och kanske irrelevant men jag vill ändå gå i svaromål om detta lilla ”påhopp” från Anders.
   Totalt sett har naturligtvis Anders rätt. Millencolin är ju ett mångdubbelt större namn internationellt än vad Lolita Pop någonsin var. Men samtidigt handlar det om olika tider, olika epoker och, så gott som, olika generationer. Som därmed gör det svårt att göra rättvisa jämförelser.
   Jag vill ändå klargöra Lolita Pops internationella status för de som tror att bandet enbart var en nationell begivenhet. Redan 1984 spelade bandet in en engelsk samlingsplatta med riktning mot omvärlden. Det var en mix på gruppens tre första album där Karin Wistrand spelade in ny sång på engelska. Där någonstans började tanken på en internationell karriär.
   Det ena ledde till det andra och skivan letade sig över Atlanten till New York och innekretsarna bland klubbar och tidningsrecensenter. I mars 1985 fick Lolita Pop chansen att spela på tre respekterade klubbar, CBGB’s, Peppermint Lounge och Maxwells, och i New York Times skrev den kände rockjournalisten Robert Palmer följande ärorika hyllning av Lolita Pop:
   ”Lolita Pop’s most commercial asset is probably its pretty blonde vocalist, Karin Wistrand, who sounds equally comfortable singing in Swedish and (on the band’s most recent records) in English. But the group’s most evident musical influence is the guitar stylings of New York’s Tom Verlaine och Richard Lloyd, from their days together in the band Television and also from their later solo albums.”
   Parallellt med Lolitas New York-besök så hade just Richard Lloyd sökt sig till Sverige och lockats just till bandets hemtrakter i Örebro där han fick kontakt med ex-medlemmarna Peter Olsen, trummor, och Thomas Johansson, bas, och även dåvarande Lolita-trummisen Per Eriksson som alla medverkade på det album, ”Fields of fire”, som Lloyd kom att spela in i Sverige.
   Richard Lloyd har beskrivit det så här:
   "This brings us to January 1985, getting off the plane into the Swedish Winter air. I thought we would be going to Stockholm but I was wrong. Keith and I were shuttled off to a little town in the middle of the country called Oerobro (meaning penny bridge). FOR A MONTH. We were being shuffled off to the boonies! I was told this was to lower costs and because some of the musicians were living there. It was the hometown of Lolita Pop and both our new bass player and drummer lived there and were connected with Lolita Pop. I mode some wonderful new friends, but understandably, the strongest memory is of provincial gray icy cold and perpetual snow. That year the snow was still a foot thick in early June. Truly bitter, where your breath froze as you exhaled and you watched it form an ice cloud and fall. If you spat on the ground you heard it clunk. We rehearsed on the second floor of a kind of warehouse where Lolita Pop had their stuff stored. I met Thomas Johansson who played bass and who wrote lyrics for Lolita Pop. and Peter Olsen, who had also played drums for them. Both of these people were wonderful fellows, but both of them had put down their musical instruments for a long time, and were quite rusty and were being asked to work with me to get an entire record album ready in a month from start to finish. This was a considerable task. On top of this was something else worth speaking of.
   New York-spelningarna gav naturligtvis inget internationellt genombrott som följd men det amerikanska intresset för Lolita Pop fortsatte och 1986 skrev de kontrakt med den amerikanska grenen av Virgin och spelade in ett helt album på engelska med både gamla och nyskrivna låtar. Och från den tiden och framåt sjöng bandet enbart på engelska.
   Jag har också letat upp ett intressant levande klipp med Lolita Pop: ”Mind your eye”, kanske bandets allra största hit, inspelad på Gröna Lund. Här hade bandet utökat med Stockholmsbasisten Matts Alsberg.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.