Blogginlägg från november, 2017

Gitarren är hans vapen!

Expressen 25/11 1985.

NILS LOFGRENS SOLOKARRIÄR BLEV UNDER 80-TALET splittrad på grund av andra engagemang som gitarrist bakom de stora soloartisterna Neil Young och Bruce Springsteen. Han blev uppmärksammad E Street Band-medlem sommaren 1984 och under en sex veckor lång turnépaus, februari och halva mars 1985, spelade han in soloalbumet "Flip" som släpptes i juni samma år, bara några veckor efter Springsteens makalösa shower på Ullevi i Göteborg.
   2 oktober 1985 avslutades Born in the USA Tour med en konsert i Los Angeles och sedan blev E Street Band-medlemmarna lediga för egna arrangemang. Då passade Nils Lofgren på att turnera med ett eget band. En turné under november-december som inleddes i USA (start 2 november på Club Manhattan, Spring Valley, New York) och fortsatte sedan till Europa med en första spelning i Lund innan Stockholm, Oslo och Göteborg. Konserter i övriga Europa följde innan allt avslutades med många spelningar i England med avslutning i St Austell på Cornwall Coliseum 23 december.
   De båda konserterna på Hammersmith Odeon i London, 12 och 13 december, spelades in och gavs ut 1986 på livedubbelalbumet "Code of the road".
   Bandet Nils Lofgren omgav sig med innehöll både kända och nya ansikten. Hans bror Tom, på gitarr/keyboards/sång, hade till och från funnits vid Nils sida sedan tiden i gruppen Grin och basisten Wornell Jones hade medverkat på många skivor och turnéer med Nils.
   Larry Cragg, som även agerade instrumenttekniker, hoppade in och ut på konserten när han spelade gitarr, saxofon och keyboards. Övriga musiker var Steuart Smith: gitarr/keyboards/sång, och Johnny "Bee" Badanjek: trummor.
   Smith var vid den här tidpunkten ganska ny som musiker innan han började spela på skivor med Rodney Crowell och Rosanne Cash. Och har på senare år spelat i The Eagles. Rutinerade Badanjek spelade på 60-talet i Mitch Ryder & the Detroit Wheels, senare i grupper som Detroit och The Rockets






Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 1985.

NILS LOFGREN
Konserthuset, Stockholm 24 november 1985

Här kommer en senkommen betraktelse av Nils Lofgrens konsert på Konserthuset i Stockholm förra söndagen. Med distans och måttfullhet.
   Sedan 1981, då Nils var i Sverige senast som soloartist, har han varit här två gånger som gitarrist i Neil Youngs och Bruce Springsteens band. Två mycket uppmärksammade besök. Men publiken på ett fullsatt Konserthuset i Stockholm var huvudsakligen av samma gamla, stora och hängivna fans han har haft i Sverige i närmare tio år.
   Han blev den här söndagskvällen lika hyllad för sina senaste hits, "Secrets in the street" och "Flip ya flip", som för de tio år gamla Lofgren-klassikerna "Back it up" och "The sun hasn't set on this boy yet" och även för de rent odödliga Grin-låtarna "Like rain" och "Moon tears". Han framförde låtar från nästan alla sina sju soloalbum.
   Gitarren är hans instrument och vapen. Han hann med alla de klassiska knepen. Han spelade bakom ryggen och med tänderna men det kändes aldrig som publikfrieri. Nils är en showare som bjöd på sig själv i två timmar och en kvart med saltomortaler och våghalsiga läktarbesök.
   Hans gitarrspel var klassiskt klingande om än ibland lite långdraget. Men när vilda rocklåtar mixas med fulländade popmästerverk kan ekvilibristiska övertramp tillåtas.
   När han senare mot slutet av konserten gjorde en andlös, förödande vacker och definitiv version av "I don't want to talk about it" stod klockorna stilla ännu en gång.

Nils Lofgren: gitarr/keyboards/sång
Tom Lofgren: gitarr/keyboards/sång
Wornell Jones: bas/sång
Steuart Smith: gitarr/keyboards/sång
Johnny "Bee" Badanjek: trummor
Larry Cragg: gitarr/saxofon/keyboards

Trolig setlist:
Beggars Day
Secrets in the Street
Dreams Die Hard
Little Bit O' Time
Delivery Night
Across the Tracks
Goin' Back
Believe
The Sun Hasn't Set on This Boy Yet
Code of the Road
Moon Tears
Cry Tough
New Holes in Old Shoes
Like Rain
No Mercy
Anytime at All
Big Tears Fall
Empty Heart
Sweet Midnight
Rock 'n' Roll Crook
I Don't Want to Talk About It
Back It Up

Extralåt:
Flip Ya Flip


Aftonbladet 25/11 1985.


Expressen 25/11 1985.


Svd 25/11 1985.

/ Håkan

MAXI12" #22: GEORGE HARRISON

GEORGE HARRISON
Got my mind set on you (Extended version)
Got my mind set on you
Lay his head
(Dark Horse, 1987)

NÄR GEORGE HARRISON SLÄPPTE DEN HÄR singeln i oktober 1987 var det hans första livstecken som skivartist på nästan fem år. En oväntat framgångsrik comeback också då "Got my mind set on you" med bara ett undantag, debutsingeln "My sweet lord", blev Harrisons största singelhit all time: etta i USA, tvåa i England. Huvudlåten var ett lika oväntat coverval, Rudy Clarks låt som James Ray gav ut som b-sida till en singel redan 1962 i ett storbandsarrangemang med en högröstad gospelkör som kännetecken.
   Clark, som regelbundet levererade låtar till vännen James Rays korta karriär som artist, skulle under 60-talet etablera sig som låtskrivare. Skrev bland annat "It's in His Kiss (The Shoop Shoop Song)" (Betty Everett), "Good lovin'" (Olympics och sedan en coverhit för Young Rascals) och "Everybody plays the fool" (The Main Ingredient). James Ray dog tragiskt tidigt 60-tal av en överdos.
   Harrison upptäckte låten "I've got my mind set on you" (som den hette i original) på albumet "James Ray" (1961). Förmodligen i samband med Beatles sju veckor långa engagemang på Star-Club i Hamburg april/maj 1962. Det var gruppens tredje besök i Hamburg när Rays låt "If you gotta make a fool of somebody" (också skriven av Clark) hamnade på Beatles liverepertoar.
   Harrison-singeln 1987 var första smakprovet på hans nya samarbete med producenten Jeff Lynne. Det var Dave Edmunds som hade introducerat dem för varandra. En vänskap som skulle vara resten av Harrisons liv fram till det postumt utgivna albumet "Brainwashed" (2002). Lynne var också producenten som var ansvarig när de båda John Lennon-låtarna "Free as a bird" (1994) och "Real love" (1995) restaurerades och gavs ut som nya Beatles-singlar.
   Efter det positiva albumet "Gone troppo" (1982), som kommersiellt dock blev en flopp, tog George alltså paus som skivartist men var ingalunda overksam som musiker, låtskrivare och filmbolagsägare. Tillsammans med kompisar som Gary Brooker ("Lead me to the water", 1982), Alvin Lee ("Detroit diesel", 1986), Mike Batt ("The hunting of the snark", 1986) och Ravi Shankar ("Tana Mana", 1987) var han pigg på att dyka upp i inspelningsstudion.
   I filmvärlden var George också engagerad under de här åren. Hans Handmade Films gjorde filmer som "Water" (1984) och "Shanghai Surprise" (1986) där George bokstavligen skrev låtar till soundtracken. Han skänkte dessutom en inspelning, Bob Dylan-skrivna "I don't want to do it", till "Porky's revenge"-filmen (1985) och arrangerade även hyllningskonserten till Carl Perkins samma år.
   "Got my mind set on you" var en efterlängtad försmak på det alldeles utmärkta "Cloud nine"-albumet som släpptes en knapp månad efter singeln och drogs med i framgångsvågen och blev Harrisons största albumhit sedan "Living in the material world". Vilket gjorde att ytterligare två singlar, "When we was fab" och "This is love", släpptes från albumet under 1988.
   Versionen av "Got my mind set on you" på maxisingel-a-sidan är som nämnts förlängd från 3:51 till 5:10. Ett mellanparti med ett udda gitarrsolo, kompakt Jeff Lynne-kör och saxofon-solo (Jim Horn) är orsaken. Den konventionella singelversionen, som också ingår på maxisingeln, är faktiskt några sekunder kortare än albumspåret.
   Tredje spåret på maxisingeln, "Lay his head", är en gammal exklusiv inspelning från april 1980. Vid den tidpunkten spelade George in ytterligare tre låtar, "Sat singing", "Tears of the world" och "Flying hour", planerade för albumet "Somewhere in England". Alla fyra låtarna refuserades av skivbolaget och ansågs inte tillräckligt kommersiella. Ingen av låtarna blev offentliga innan oktober 1987 när "Lay his head" släpptes på den här singeln. En mjuk nästan meditativ sång som kan sammanfatta George Harrisons intresse för det religiösa. Alla fyra låtarna släpptes senare i samband med bokreleaserna "Songs by George Harrison" (1988) och "Songs by George Harrison 2" (1992).

/ Håkan

Underhållande fredagskväll

Foto: Olle Unenge


Bilder: Carina Österling
LINDBOMS AKUSTISKA
Clarion Hotel, Örebro 24 november 2017
Konsertlängd: 21:06-21:50 och 22:10-22:56 (44+46 = 90 min)
Min plats: Sittande till höger 7 m från scenen.

MED BARA OBETYDLIGA KRAV PÅ FREDAGSUNDERHÅLLNING motsvarade konserten med Lindboms Akustiska, Lasse Lindboms trio, de lågt ställda förväntningarna. Det finns väl en rangordning bland landets alla coverband men jag tycker det här bandet bjöd på en blandning av originalitet och ren covertradition som just blev ren och skär underhållning och till full glädje både på scen och bland publik.
   Runt sig hade Lasse de båda gitarristerna och sångarna Micke Littvold och Patrik Lundström som tog för sig och levererade i de sångstarka ögonblicken. Lasse, med en god portion distans, förklarade hur framgångsrika hans kompanjoner varit i Melodifestivalen medan han själv hamnade sist.
   Den kommentaren fick mig att söka information i ämnet och det var väl inte riktigt sant. Littvolds låt "Stjärnorna", vinnarlåten 1994 framförd i duett mellan Marie Bergman och Roger Pontare, fick vi naturligtvis höra live och Patrik Lundström var på 90-talet medlem i Blond när Stephan Bergs "Bara hon älskar mig" vann uttagningen 1997 och det är ju en schlager som sitter fint även en coverkväll. Vi saknade bara Stephan Berg i publiken.
   Lindbom själv har varit med ett antal gånger i Melodifestivalen. han har visserligen aldrig vunnit men inte varit så misslyckad i det sammanhanget. Hans Landslaget kom sjua 1975 med "Den gamla jukeboxen" och "Sommarn '65" 1977 slutade trea. På egen hamnade Lasse på 8:e-plats 1980 med Per Gessles låt "För dina bruna ögons skull" och som medlem i kvartetten Lindbom, Bark, Ådahl & Stolt blev de sist 1995 med "Följ dina drömmar". I fredagskväll fick vi dock inga exempel på de låtarna.
   I konsertens första set fanns de uppenbara och autentiska låtarna med, från gruppen Landslagets repertoar, plus de klassiska låtarna som Lindbom varit inblandad i som producent. Då fick vi inte så överraskande smakprov från Marie Fredrikssons första singel, "Ännu doftar kärlek" som Lasse var med och skrev, och Ulf Lundell-låtarna "Rialto" och "Rom i regnet". "Rialto", i en allmängiltig trubadurversion i texmex-inspirerat stuk, saknade väl den där riktiga personligheten men de akustiska gitarrerna klingade fint i "Rom i regnet".
   I första set, med enbart svenska låtar, framfördes även Bernt Stafs fantastiska "Familjelycka" utan att jag riktigt förstod kopplingen till Lindbom men det var en fantastiskt fin version vi fick.
   Andra set handlade nästan uteslutande om utländska covers, låtar i genrer som uppenbart influerat Lindbom i hans långa karriär med artister som Eagles ("Peacful easy feeling" var en konsertens höjdpunkter), Crosby Stills Nash & Young, Simon & Garfunkel ("The boxer" var ju helt lysande) och Cat Stevens.
   Där förekom också låtar av Beatles ("Hey Jude") och Queen (Don't stop me now") och just då degraderas Lindboms Akustiska till ett klämkäckt och konventionellt coverband.
   Det för övrigt engelska setet innehöll. givetvis en månad innan jul, "Tänd ett ljus", Triads oförglömliga jullåt från 1987. Men slutet var berusande med "Twist and shout", med anekdoten om det femte skriket, och sedan förlängd med en sekvens från ABBA:s "Does your mother know".

/ Håkan

I min skivhylla: Poco

POCO: Rose of cimarron (ABC ABCD 946)

Release: 26 maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pocos "A good feelin' to know" (1972) och The Pogues "Rum sodomy & the lash" (1985).

PLÖTSLIGT DRABBADES JAG AV DJUP NOSTALGI, som av naturliga skäl ofta händer när jag slumpartat bläddrar bland vinylskivorna, och hamnade i en djungel full av amerikansk 70-talscountryrock. Det ena gav det andra och bordet fylldes av skivor med Firefall, Herb Pedersen, Fools Gold, Batdorf & Rodney, Silver, Souther-Hillman-Furay Band och Funky Kings. Kanske inte just i den ordningen.
   Det existerar naturligtvis fler countryrockskivor i samlingen men när jag nådde till ovannämnda Poco-skiva tog den spontant spirande fantasin slut. Jag hade hittat albumet som gjorde mig intresserad att återupptäcka en över 40 år gammal skiva, och samtidigt närmare granska den intressanta historien om kanske världshistoriens första countryrockband, där det egentligen bara var titellåten som var mig riktigt bekant och så gott som oförglömlig.
   Jag kan väl som parentes nämna att majoriteten av albumen med de ovannämnda grupperna/artisterna föll mig inte omedelbart på läppen så här 40 år efteråt. Några var helt okej (Fools Gold och Funky Kings), några för snälla och smeksamma (Silver och Batdorf & Rodney) och några blev aspiranter för min kategori "I min skivhylla" (Herb Pedersen och Firefall) medan de inledande jazzrockiga låtarna på Souther-Hillman-Furay-albumet "Trouble in paradise" släckte tålamodet snabbt.
   Men det var ändå lustigt att konstatera att skivorna jag spontant plockade ur vinylhyllan, med hopp om bra countryrockskivor, i många fall var utgivna 1976, så även dagens huvudtema. Jag trodde spontant att den amerikanska countryrocken hade sin kulmen några år tidigare och hade jag tvingats gissa ett datum hade jag nog nämnt hösten 1972 när Eagles släppte sitt debutalbum. 1976 hade ju Eagles utvecklats eller förvandlats till ett mer eller mindre arenarockband.
   Poco får väl ändå anses ha startat vågen av countryrockband redan hösten 1968 och nästan exakt samtidigt som Byrds gav ut sitt countryklingande album "Sweetheart of the rodeo". Poco blev därmed på sätt och vis föregångare i den countryrocktradition som skulle blomstra några år senare. Med exempelvis just Eagles framfart. En naturlig och logisk fortsättning.
   Poco tillhör ju raden av klassiska grupper som bildades redan i slutet på 60-talet ur spridda rester från andra band, i det här fallet Buffalo Springfield (Jim Messina och Richie Furay), Boenzee Cryque (Rusty Young och George Grantham) och The Poor (Randy Meisner). En klassisk konstellation som bara existerade i drygt ett halvår men redan här ser man vad framtiden bär i sitt sköte. Meisner var förste man att hoppa av för att börja spela i Rick Nelsons Stone Canyon Band och sedan hamnade han i Linda Ronstadts kompgrupp där fyra man bröt sig ut och bildade Eagles.

EFTER MEISNERS UTTRÄDE FORTSATTE POCO som kvartett i knappt ett år innan Timothy B Schmit (ännu ett känt namn med framtida Eagles-koppling) tog över basgitarren och bandet existerade i nästa berömda sättning i nio månader innan Messina hoppade av och blev duo med Kenny Loggins. Paul Cotton ersatte och nästa stora låtskrivarprofil hade därmed anlänt. Till ett band vars ständiga medlemsförändringar blev en lång följetong.
   Innan även nästa originalmedlem hoppade av, Furay, i september 1973 kunde bandet i nästan tre år, en period som måste beskrivas som Pocos kreativa höjdpunkt, bygga upp sin dignitet på allvar just när den allmänna countryrockvågen växte som mest. Det resulterade i tre starka album, "A good feelin' to know" (1973) har jag också ett gott förhållande till, innan bandet cementerades som kvartett i många år som alltså inkluderar "Rose of cimarron"-skivan.
   Poco blev lite bortglömda under de här åren i mitten på 70-talet, i alla fall hos mig, så när recensionsexemplaret av "Rose of cimarron" ramlade ner på mitt bord blev jag överraskad, både musikaliskt och över att bandet fortfarande var i stånd att leverera ett starkt album. Utan varken gruppnamn eller albumtitel på omslaget (se bilden ovan) var skivan visuellt anonym (men jag misstänker att den distribuerades med tunn genomskinlig plast utanpå där klisterlappar säkert berättade om innehållet).
   I min recension framhöll jag just då den 6:42 långa titellåten och jämförde med Eagles "Lyin' eyes". Därför har mitt minne aldrig glömt låten, som på skivan för övrigt ligger som låt 1 på sida 1. En placering som också inneburit att det övriga materialet på skivan under åren har hamnat i minnets bakvatten och eventuella kvalitéer är förträngda. Som det är läge att påminna om nu.
   1976 hade Rusty Young och Paul Cotton utkristalliserats som bandets huvudsakliga låtskrivare där Schmit spelade en mindre roll. Ingen skrev dock låtar ihop med någon annan och i stort sett fick Young och Cotton varsin skivsida att breda ut sina respektive låtar. Fyra kompositioner var med Schmits två bidrag psykologiskt placerade mittemellan. Lite överraskande är Cottons låtar mer countryfierade än Youngs fast deras musikaliska bakgrund är det motsatta.
   Rusty Young har skrivit den formidabla titellåten, spelar elegant både mandolin, banjo och dobro, som alltså sträcker ut sig i närmare sju minuter utan att bli det minsta upprepande eller händelsefattig. Det är väl snarare så att det 90 sekunder långa avslutande partiet med elgitarrsolo, maffigt stråkarrangemang och en omotiverad flygel knappast känns nödvändiga. Där går kreativiteten över gränsen till det överambitiösa. Mannen bakom stråkarrangemanget och flygeln, nu Tom Sellers, var för övrigt producent och arrangör till ovannämnda Batdorf & Rodney- och Silver-skivor och säkert skyldig till de albumens snälla och tama uttryck.
   På Poco-albumets andrasida kontrar Paul Cotton med sitt ståtliga bidrag, "Too many nights too long", som nästan tangerar styrkan hos "Rose of cimarron". Akustiskt klingande gitarrer, fiol och mandolin i arrangemanget och sedvanligt flerstämmiga röster avslöjar countryrockens innersta kärna.

/ Håkan

Tributes: Charlie Rich

"Feel Like Going Home (The Songs of Charlie Rich)" (Memphis International, 2016)

DEN HÄR TRIBUTESKIVAN ÄR MER en hyllning av låtskrivaren Charlie Rich än något annat. Alla låtarna utom en är dessutom inspelad i den legendariska Sun-studion i Memphis. Där har de uppdaterat Richs låtkatalog på ett bra och respektfullt sätt. Studion är liten och begränsad så det har aldrig varit fler än fyra musiker där samtidigt vilket håller tolkningarna på en respektfull nivå.
   Jim Lauderdale, vanligtvis från country/americana-genren, gör en ganska påtaglig och överraskande tuff, bluesig variant på pianoklassikern "Lonely weekends" vars arrangemang har mer gemensamt med "Shakin' all over" än country och piano.
   Lauderdales namn känner jag till innan den här skivan, liksom Will Kimbrough, Shooter Jennings och sonen Charlie Rich Jr, men i övrigt är det många nya namn som tolkar Rich-låtarna. Men det är de ovannämnda kända artisterna som gör mest intryck på mig. Men även Keith Sykes, i duett med Grace Askew, gör en uppdaterat stark version av "Everything I Do Is Wrong".
   Kimbrough gör en underbar version av en av musikhistoriens bästa dagen efter-låtar, "Sittin' and thinkin'", där han med lätt sprucken börjar sjunga "I've got loaded last night on a bottle of gin...". Country i sin bästa och avskalade form.
   Sonen Charlie Rich Jr får äran att "tolka" rock'n'roll-dängan "Break up" med ett våldsamt pianospel som den värsta Jerry Lee Lewis (som spelade in låten först) men är ändå inte så långt från originalet. Men Shooter Jennings "Rebound" har blivit en fullvuxen och elektrisk rocklåt utan direkt koppling till Charlie Richs egen 1959-inspelning
   Materialet till den här skivan, som inte har något gemensamt med senare hitlåtar som "The most beautiful girl" eller "Behind closed doors", är huvudsakligen hämtat från åren runt 1960 men är inte alls så rock'n'roll-dominerad som en lekman som jag trodde. Mellan de snabba svängiga låtarna balanserar balladerna upp rytmen på hela tributeskivan.
   Den i original snälla pianoballaden "Time and again", en av två låtar här som Rich inte har skrivit själv, har Susan Marshall uppgraderat till en rykande gospellåt. Och välsjungande Holli Mosleys "Who will the next fool be" är mer kraftfull långsam soul än något annat.
   Munspelsblueslåten "Don't Put No Headstone on My Grave", här med kraftfulle sångaren Johnny Hoy, drar också ned tempot men inte energin på skivan när han försöker tolka Esther Phillips originalinspelning av låten, långt innan Charlie Rich sjöng in den.


1. Jim Lauderdale: Lonely Weekends
2. The Malpass Brothers: Caught in the Middle
3. Juliet Simmons Dinallo: Whirlwind
4. Will Kimbrough: Sittin' and Thinkin'
5. Susan Marshall: Time and Again
6. Charlie Rich, Jr.: Break Up
7. Holli Mosley: Who Will the Next Fool Be
8. Shooter Jennings: Rebound
9. Anita Suhanin: Midnight Blues
10. Preston Shannon: Easy Money
11. Johnny Hoy: Don't Put No Headstone on My Grave
12. Keith Sykes w/Grace Askew: Everything I Do Is Wrong
13. Kevin Connolly: Feel Like Going Home

/ Håkan

MAXI12" #23: THE MEN THEY COULDN'T HANG

THE MEN THEY COULDN'T HANG
Shirt of blue (Full version)
Johnny come home
Night to remember
Whiskey with me giro
Scarlet ribbons
(MCA, 1986)

OCH NU ÖVER TILL NÅGOT HELT ANNAT där både gruppnamnet och huvudlåten på dagens maxisingel är based on a true story. Jag hade under den sena delen av 80-talet ett litet "kärleksförhållande" med The Men They Couldn't Hang, blev under några år nitisk samlare av folkpunkgruppens skivor, och har också skrivit om kvintetten i åtskilliga artiklar på Håkans Pop. Eller förkortningen TMTCH som jag i fortsättningen mest kommer att referera till i den här texten.
   Det ganska uppmärksammade gruppnamnet baseras på en mytomspunnen händelse i verkligheten som förresten ett annat mycket tidigare engelskt folkrockband, Fairport Convention, gjorde ett helt album om 1971, "John Babbacombe Lee".
   John Lee från Babbacombe, en ort längs den Engelska kanalen i närheten av Torquay, åtalades 1885 för mordet på sin arbetsgivare Miss Emma Keyse. Lee bedyrade sin oskuld, och än i dag tvistar de lärde, men dömdes till döden genom hängning. När straffet skulle verkställas och falluckan på schavotten öppna sig strejkade den grymma mekanismen på ställningen - tre gånger i rad! Lee undkom alltså döden och dödsstraffet ändrades till livstids fängelse. Historien om Mannen Som De Inte Kunde Hänga uppmärksammas än idag.
   Singeln i fokus på dagens maxisingel, "Shirt of blue", är en historia på tidsmässigt närmare håll. Texten, som skrevs av bandets gitarrist Paul Simmonds, har sitt ursprung i den kontroversiella och känsloladdade gruvarbetarstrejken i England mellan 1984 och 1985. Simmonds har skrivit om en arbetarklassgrabb som sviker sina ideal och rötter när han går med i poliskåren som ofta var brutal i sin behandling av de strejkande arbetarna. I nästan exakt ett år pågick den brittiska gruvarbetarstrejken. Det var ett år av hårda politiska motsättningar och våldsamma sammanstötningar, men det var också ett år av kampvilja.
   Jämförelser mellan TMTCH och The Pogues har under åren varit ofta förekommande. Parallellerna var så många. Båda banden hade kopplingar till Elvis Costello och båda banden hade inledningsvis en kvinnlig basist. Pogues ansågs nog då vara ett röjigare och mer respektlöst band och TMTCH ett mer välkammat och poppigare band. Men textmässigt var det faktiskt ofta tvärtom.

TMTCH TOG OFTA POLITISK STÄLLNING I SINA texter och i det traditionella materialet gruppen tog upp fanns ofta rebelliska undertoner. De flesta medlemmarna i det band som 1984 tog sig namnet The Men They Couldn't Hang kom från punkkretsar, i band som Nipple Erectors och Catch 77. Men musikaliskt utvecklades bandet med åren mot lite mer kommersiella arrangemang och material med hitpotential. Fast utan att nå några höjder på topplistorna i England. Av de sex singlarna som TMTCH släppte mellan 1986 och 1989 nådde den bästa ("The colours") en 61:a-plats...
   "Shirt of blue" var väl den första rejäla satsningen på ett klatschigare sound för gruppen utan att tappa den personliga touchen. Nytt skivbolag, stora mäktiga MCA, och en ny skivproducent, etablerade Mick Glossop, skulle öppna dörren till de stora scenerna. Och musikaliskt hade "Shirt of blue" klara möjligheter att göra TMTCH känt för den bredare publiken. Från samma aktuella album, "How green is the valley", släpptes tre singlar och som bäst ("Gold rush" och "Ghosts of Cable Street") nådde de runt 90:e-placeringar medan "Shirt of blue" missade helt. Trots producentframgångar med The Records, The Skids, Magazine och Waterboys lyckades inte Glossop den här gången.
   På maxisingeln presenteras "Shirt of blue" som "Full version" men är i stort sett identisk med albumversionen (möjligen tre sekunder längre...) men arrangemanget med Bobby Valentinos framträdande fiol är klockrent vackert.
   Den så kallade b-sidan på maxisingeln var genomgående liveinspelad, på ett livligt Electric Ballroom 19 november 1985, med tre låtar från gruppens första album "Night of a thousand candles". Plus en ännu livligare version av "Whiskey in the jar" som de lite skämtsamt döpt om till "Whiskey with me giro". Är det något jag minns tydligt från min första konsertupplevelse med TMTCH på Dublin Castle i januari 1985 så är det deras version av den sistnämnda coverlåten vars refräng "Whack for my daddy, oh/Whack for my daddy, oh " förföljde mig efter konserten genom hela Londons tunnelbanesystem till hotellet i Bayswater.

/ Håkan

I min skivhylla: The Moonlighters

THE MOONLIGHTERS: Rush hour (Demon FIEND 10)

Release: 1983
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan Eve Moons "Eve Moon" (1981) och Christy Moores "Voyage" (1989).

DET ÄR INTE DIREKT ETT ALBUM MED Lasse Holms favoritband från 60/70-talet, med samma namn, som jag lite spontant plockat ur vinylhyllorna. Nej, det här är något mycket, mycket mer intressant och det visade sig, när jag spelat igenom skivan, att den motsvarade alla högt ställda förhoppningar. Ja, nästan som en dröm - en otroligt rolig och stark platta. Jag köpte skivan i april 1985, enligt prislappen £5.79 på Virgin Records i London. Det var väl främst producentnamnet Nick Lowe som drog blickarna till sig den gången och jag tror inte att jag tidigare har lyssnat så koncentrerat som nu och det betalar sig. Jag upptäcker nu en kolossal potential i detta amerikanska band och deras repertoar.
   Som nästan alltid finns det en historia bakom en utmärkt skiva med ett intressant band. Den här är lång, ber om ursäkt för ännu en flödande och omfattande berättelse, startar delvis tidigt på 70-talet i den engelska pubrockens ungdom. Jo, ni hörde rätt: I England blev tre amerikanska sångare och musiker i bandet Eggs Over Easy inspirationskälla för den våg av sinsemellan olika engelska band som runt 1970 och åren därefter skulle starta upp. Brinsley Schwarz, Bees Make Honey, Kilburn & the High Roads, Ace, Ducks Deluxe, Chilli Willi och Winkies är bara några namn som fick sin musik sorterad under pubrockbeteckningen.
   Will Birch har i sin utmärkta bok "No sleep till Canvey Island", om det engelska pubrockfenomenet (men han har helt oförklarligt missat namnet Mickey Jupp...), fascinerat beskrivit detaljer när trion Eggs Over Easy hamnade i London hösten 1970, Planen var att spela in en skiva med Chas Chandler som producent. Chandler, som också var manager, fick akut andra problem när hans artist Jimi Hendrix dog och intresset för Eggs Over Easy svalnade något.
   Det tomrummet tvingade Eggs Over Easy att under tiden leta spelningar och förstod att pubar, där levande jazzmusik ofta regerade, var utmärkta spelställen. Trion började spela där i liten skala för att sedan få fler och fler engagemang. Dave Robinson, då manager för Brinsley Schwarz, upptäckte Eggs Over Easy och de båda banden hade plötsligt gemensamma kontakter. Brinsleys Nick Lowe var mäkta imponerad av det amerikanska bandets sound och repertoar som vid den här tidpunkten omfattade 100 låtar (50 original/50 covers).
   Brinsleys följde sina amerikanska kollegors exempel och började spela på pubar och snart följde en massa andra engelska band med i den utvecklingen när USA-trion Eggs Over Easy hade öppnat dörren.
   Efter ett händelserikt år i England, där dock Chandlers påbörjade albuminspelningar skrotades, tvingades Eggs Over Easy återvända till USA där deras amerikanska manager lyckats ordna ett skivkontrakt för ett album ("Good 'n' cheap") som producerades av den legendariske rock'n'roll-gitarristen Link Wray.
   Ungefär samtidigt, 1971/72, frilansade en av bandets medlemmar, Austin DeLone, i det Jefferson Airplane-besläktade bandet Grootna som spelade i den då så populära jazz/rock/soul/pop-genren. Under pseudonymen Slim Chance (!) var han medlem i gruppen som kompgitarrist och sångare men bidrog också med ett flertal låtar på bandets album "Grootna" (1972).

DET VAR FÖRRESTEN SOM LÅTSKRIVARE AUSTIN DELONE (visst är det ett vackert namn?) sökte sin lycka i Los Angeles redan på 60-talet. Skrev faktiskt singeln, "One for one", som Linda Ronstadt spelade in 1967, då som medlem i Stone Poneys.
   Nåväl, 1972 som medlem i Eggs Over Easy knöt DeLone kontakter med gitarristen Bill Kirchen som då och flera år framåt spelade i Commander Cody & his Lost Planet Airmen men fröet på ett framtida gemensamt band föddes där och då men skulle inte bli verklighet förrän tio år senare i The Moonlighters.
   Först skulle DeLone och hans kompanjoner i Eggs Over Easy, Brien Hopkins ("Brien" stavas just så...) och Jack O'Hara, efter några lågt profilerade år 1976 spela in en egenproducerad singel med den minst sagt lustiga titeln "I'm gonna put a bar in the back of my car (& drive myself to drink)". Den låten, skriven av DeLone och Hopkins, skulle faktiskt komma att återanvändas 1983 på dagens huvudtema, The Moonlighters-albumet. Just singelinspelningen från 1976 gavs ut 2006 som bonusspår på återutgivningen av Eggs Over Easys första album. Men titeln hade då förkortats till det något seriösare men inte fullt lika spektakulära "Bar in my car".
   1975 hade Kirchen börjat tona ned sin roll i Commander Cody-bandet och såg fram mot en egen skapelse, första upplagan av The Moonlighters. Med sju man i bandet, som spelade både steelguitar, fiol och saxofon, liknade soundet det stora Cody-bandet. Bandets första album, "The Moonlighters" (1977), producerades av Jack Richardson (The Guess Who och Alice Cooper) men saknade låtar av den annars så flitigt låtskrivande Kirchen.
   Några medlemsförändringar gjorde att bandet 1978 innehöll 3/4-delar av det Moonlighters som 1983 spelade in "Rush hour". DeLone saknades långt in i bandets historia, 1981 gav originaltrion i Eggs Over Easy ut ännu ett album ("Fear of frying") med elva egna låtar. Men några år in på 80-talet blev samarbetet med Kirchen äntligen realitet när det nu slimmade bandet, kvartetten Kirchen, De Lone, basisten Tim Eschliman och trummisen Tony Johnson, började se en framtid tillsammans. Alla började skriva låtar, tillsammans och var och en för sig, ambitionen var i första hand att materialet skulle passa till Rockpiles nästa skiva innan de snopet fick ett meddelande från Nick Lowe: “Dear hero o’ mine. There’s not many of us left…”. Rockpile hade splittrats men Lowe erbjöd sig att producera Moonlighters nästa skiva i London...
   Det projektet resulterade alltså i "Rush hour" och det var genom Lowe som inspelningarna hamnade på den engelska skivetiketten Demon, som Lowe tillsammans med Jake Riviera och Elvis Costello hade startat 1980. Albumet gavs sedan aldrig ut i USA.

MED MOONLIGHTERS GODA INTENSTIONER ATT skriva för ett så begåvat band som Rockpile låter materialet inte överraskande kvalitetssäkrat. "Rush hour" är en genial balansgång mellan liveanpassad rockmusik, ett par soulinfluerade låtar, ren och skär Nick Lowe-pop och gammal rock'n'roll. Så gott som hundraprocentig underhållning. Däremot blir jag överraskad när jag lusläser etiketten och finner att det inte är varken Kirchen eller De Lone som dominerar låtskrivandet, det gör nämligen basisten och trummisen med den äran.
   Låttiteln "I'm gonna put a bar in the back of my car and drive myself to drink".(nu utan parentes) har fångat mitt öga många gånger när jag genom åren har sneglat på "Rush hour" i skivhyllan. Den är kanske musikaliskt inte en av de mest framträdande låtarna, i ett nästan rapliknande arrangemang, på skivan men har sin uppenbara charm.
   En annan originallåt, den rockabillytajta "All tore up", fanns på skiva flera år innan "Rush hour". Bekantingen Commander Cody spelade in låten redan 1980. Förutom de två Iåtarna innehåller albumet åtta originallåtar och två covers som utgör en stabil grund till en osedvanligt stark skiva. Båda coverlåtarna kom faktiskt att spela roll i Nick Lowes fortsatta karriär.
   "Soul cruisin'" skrevs av Kalifornien-låtskrivaren Joe New, vars låtar har spelats in av både John Mellencamp, Levon Helm och New Riders Of The Purple Sage, och inledde konserterna när Lowe 1983 turnerade med John Hiatt och Paul Carrack. Sjöngs då av Carrack och låten finns ofta med i hans liverepertoar.
   Rock'n'roll-dängan "Seven nights to rock", Moon Mullicans legendariska singellåt från 1956, har med åren blivit en livefavorit på många artisters repertoar, från Refreshments till Bruce Springsteen, och dök också upp på Lowes album "The rose of England" (1985).
   Men det är givetvis de åtta originallåtarna som avgör min bedömning att "Rush hour" är en alldeles för bortglömd klassiker bland alla 80-talsskivor. Exempelvis är "World to lose" den bästa Nick Lowe-låt som han inte själv har skrivit, det har nämligen trummisen i detta anmärkningsvärda band gjort. Det är bara en av alla höjdpunkter på skivan.
   Med tanke på att Moonlighters hade som mål att skriva låtar till Rockpiles andra album så är "Rush hour", banne mig, ett bättre Rockpile-album än "Seconds of pleasure".

/ Håkan

Lundell-kväll inbäddad i skimrande skönhet

Foto: Anders Erkman

25 OKTOBER 1996 SLÄPPTE ULF LUNDELL ännu ett dubbelalbum, "På andra sidan drömmarna", men skivan följdes inte upp med turné förrän våren 1997, då med ett rekordstort band inklusive blås och körtjejer.
   Turnépremiären inträffade i Göteborg 31 januari och Karlskoga-konserten 12 april, som jag fick uppleva, var turnéns nästa sista spelning. Turnéfinalen var dagen efter i Falun.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 1997.

ULF LUNDELL
Nobelhallen, Karlskoga 12 april 1997

21 år på scen och Ulf Lundell skriver ständigt nya, fräscha blad i sin gränslöst framgångsrika karriär.
   I lördags med en konsert av sedvanlig Lundell-proportion som klockade in på rekordlånga fyra timmar inklusive kort paus. Den längsta Lundell-konsert jag någonsin har upplevt.
   Kvalitet kan aldrig mätas i kvantitet. Men lördagskvällens konsert bjöd onekligen på mer. Inte bara av musik, som elegant pendlade mellan snygga ballader och rejäla rockrökare, utan också av geniala mellansnack och suddiga illustrationer på film.
   Det är uppenbart att Ulf Lundell aldrig har trivts bättre framför en publik. Han var avslappnad, spontan och helt naturlig när han mötte mothugg i publiken, berättade om tillståndet i landet och i vanlig ordning mot slutet piskade upp den redan höga stämningen till närmast orkan.
   Inledningen med "Natt", inspelad på band (demo?) till filmbilder, och avslutningen med "Rialto", stämningsfull som alltid, lät som ett helnostalgiskt scenario.
   I verkligheten var konserten i allra högsta grad nutid. Med en repertoar som byggde på senaste skivan och däremellan några "hits" från förr.
   Dessutom har bandet nu expanderat med en blåssektion som betydde mycket i de nya låtarna och gav ny vinkel åt de gamla. Och tjejkören, Ebba Forsberg och Eva Axelsson, som sjöng älskvärt men så stundtals uttråkade ut, var också betydelsefull fast Lundell numera tenderar att sjunga bättre och bättre för varje turné.
   Lundell-publiken är ett märkligt släkte som inte bara har klassiker i medvetandet utan också ständigt uppdaterar sin idol låtskatt. Och som vid upprepade tillfällen i lördagskväll gick i taket inför bara några månader gamla låtar.
   Allsången var påtaglig många gånger i Nobelhallen. Inte bara hos 45-åringarna, som Lundell tyckte sig upptäcka på läktaren, utan även hos ungdomen med ring i örat och hennafärgat hår.
   Konsertens första avdelning såg på pappret ut att bli en högexplosiv inledning, "Den natt som aldrig dagas", "Chans" och "Gott att leva", men var mer sammanbiten, ruffig och (kors i taket!) bitvis seg.
   Nya balladmästerverket "Skandinavien", alltid underbara "Danielas hus" och en nyarrangerad "Rom i regnet" gjorde sitt för att lätta upp men det lyfte inte riktigt. Inte ens under den påtagligt Neil Young-influerade "Låt dom prata".
   Men efter pausen steg tempot, repertoaren blev en lyckad balansgång mellan gammal och nytt och den långa vägen till final var pardonlös och suverän.
   Där "Du har ett jobb" och "Förlorad värld" piskade upp. "Aldrig så ensam", en suggestiv "Bente" och en som alltid allsångsfylld "Hon gör mig galen" bjöd på de sympatiska vibrationerna. Före de sista låtarna, ett 40 minuter långt lyckorus av övervägande röjstatus.
   I "Stort steg" kysste Lundell gitarristen Janne Bark på munnen, i Imperiet-covern "Var e' vargen?" slet han av strängarna på sin gitarr och blåset i slutlåten "Kär och galen" lyfte upp klassikern till en ny och bättre nivå.
   Mitt i den kaotiska finalen kom en finstämd, akustisk "Låt inte ensamheten". En mycket imponerande tvärbromsning mitt i gasandet.
   De riktigt gamla, stora publikfavoriterna var för kvällen i huvudsak förpassade till ett medleyparti innan ett "La Bamba"-inspirerat arrangemang av "Twist and shout" trissade upp stämningen på slutet.
   Innan en stämningsfull och så dags en förvånansvärt välsjungen "Rialto" kom och bäddade in kvällen i skimrande skönhet.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Hasse Engström: keyboards
Wojtek Goral: blås
Leif Lindvall: blås
Urban Wiborg: blås
Ebba Forsberg: keyboards och sång
Eva Axelsson: sång

Intro: Natt (band+film)
Den natt som aldrig dagas
Chans
Gott att leva
Upp!
Skandinavien
Danielas hus
Stackars Jack
Rom i regnet
Nästan ditt namn
Låt dom prata
Kärlekens hundar
Paus
Du har ett jobb
Förlorad värld
Levande och varm
Aldrig så ensam
Bente
Hon gör mig galen
Stort steg
Lycklig, lycklig
Älskling
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Var e' vargen (Imperiet)
Låt inte ensamheten
Kär och galen

Extralåtar
Medley: Ungefär som att va kär (Spodie)/Pigor och drängar/Jag går på promenaden/(Oh la la) Jag vill ha dej/Sextisju, sextisju/Aldrig nånsin din clown/Jobbat för hårt (Workin' too hard)/Sextisju, sextisju/Jobbat för hårt
Twist and shout

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan

MAXI12" #24: TOVE

TOVE
I want you (oh so bad) Extended version
I want you (oh so bad)
Stop & wonder
(Polar, 1984)

BAKOM DET ENKLA NAMNET TOVE FANNS sångerskan Tove Naess som alltså inledde sin solokarriär som blott ett förnamn. Hon började sin karriär som sångerska bredvid Dave Nerge i Dave & the Mistakes som fick något av genombrott när Elvis Costello upptäckte bandet live hösten 1980. Det mötet resulterade i en Englandsturné våren 1981 som förband till Elvis, en skivinspelning med engelsmannen Simon Boswell som producent och - en svensk folkparksturné på sommaren 1981 när de bland annat spelade i Örebro.
   Det ryktades om engelskt skivkontrakt men redan i december 1981 sprack bandet och året efter kom ett "Greatest hits"-album som slutkläm. Av alla inflytelserika kontakter som hade knutits under 1981 var det nog bara Tove Naess som utnyttjade chansen och möjligheterna och satsade på en solokarriär.
   Tillsammans med sin dåvarande pojkvän, Claes Munktell (gitarrist i Mistakes), inledde hon 1982 en solokarriär och skivdebuterade först med den Lasse Lindbom-producerade singeln "Håll mig hårt" för att året efter albumdebutera med "Isn't it crazy". Texten till titellåten skrev Nick Lowe när han under en turné i Sverige våren 1982 hoppade in i studion med Tove och bandet.
   De gamla kontakterna med Costello-relaterade namn skulle dock bli än mer aktuella inför Toves nästa skiva som spelades in i London. Inspelningarna gjordes i Ampro-studion i Shepherds Bush resulterade först i singeln som släpptes hösten 1984 och som jag just nu har framför mig.
   Producent är det tunga namnet Paul Bass, som genom åren jobbat mycket med både Costello och Lowe och spelat bas (under sitt riktiga namn Paul Riley) i Chilli Willi & the Red Hot Peppers, 1972-75, och Roogalator, 1975. Det är en blandning engelska/svenska musiker i kompet. Ben Barson (som spelat med Clive Langer & the Boxes och Bette Bright & the Illuminations) på keyboards och han har också varit med och skrivit "I want you".
   Bobby Irwin (från Nick Lowes Cowboy Outfit) spelar trummor. Dessutom två gamla Mistakes-musiker, gitarristen Munktell (som också har varit med och skrivit singeln a-sida) och basisten Lars Byström. Dessutom medverkar keyboards-killen Simon Climie utan att få någon credit.
   OK, soundet på skivan är väl klart drabbat av 80-talsepidemin med slamrande trummor och ett extremt ekoladdat arrangemang som är speciellt tydligt på den förlängda (4:48) versionen. Men Toves röst är stark och rättfram och som Polar-artist fanns det här i sång och sound uppenbara likheter med Abba-Frida som vid den här tidpunkten satsade hårt på sin solokarriär.
   B-sidans "Stop & wonder" har en lite naturligare form i sin anspråkslösa position som andraspår. En låt som ratades när albumet "Fighting for love" släpptes 1985.
   På höstturnén 1984 med Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montana, som var final på hela deras gemensamma historia, var Tove Naess tillsammans med Anne-Lie Rydé körsångerskor. Då fick Tove chansen att framföra just "I want you (oh so bad)" och när jag intervjuade henne innan konserten i Örebro berättade hon att det kommande albumet skulle spelas in i London i februari 1985, då med ett helsvenskt kompband.

/ Håkan

Paul Buckmaster (1946-2017)

SOM POP OCH ROCKFANTAST MED SKIVOR som största intresse fastnade jag för många namn som jag kom i kontakt med på skivomslag där de figurerade i de småstilta texterna. Det var musiker, låtskrivare, producenter men också arrangörer och det var just i det sistnämnda området som PAUL BUCKMASTERS namn blev mig väldigt bekant. I de allra flesta fall på de allra mest kända skivorna var det på Elton Johns skivor namnet Buckmaster var som mest förekommande.
   Första gången som jag på allvar kom i kontakt med Buckmasters namn var på "Elton John" (1970), "Your song"-albumet. Redan där fick han sin bild med credit på skivomslaget. Redan då var hans orkesterarrangemang av viktig betydelse för Elton Johns sound, inte bara på nämnda klassiker utan också på flera andra låtar.
   Med sin enbart klassiska utbildning var Buckmaster ny i den moderna musikbranschen och han hade innan Elton John-sejouren arrangerat David Bowies första stora hit "Space oddity"-singel sommaren 1969. Och strax efter på hösten 1969 blev han "känd" för arrangemanget till den engelska duon Sounds Nices instrumentala version av den kontroversiella franska låten "Je t'aime... moi non plus" som döptes om till "Love at first sight". Den producerades av Gus Dudgeon, Elton Johns producent, och dörren öppnades till den stora popvärlden för Buckmaster.
   Buckmaster blev under några år synonymt med Elton Johns namn och var då lika viktig för soundet och framgångarna som både producenten, texterna (Bernie Taupin) och Eltons klassiska melodier. På albumen "Tumbleweed connection" (1970), "Madman across the water" (1971) och "Don't shoot me I'm only the piano player" (1973) är det svårt att tänka sig låtar som "Levon" (den mörka cellon gör nästan hela låten), "Tiny dancer" och "Have mercy on the criminal" utan Buckmasters stråkarrangemang.
   Han försvann under några år som Eltons huvudarrangör men återkom vid några sporadiska tillfällen, "Blue moves" (1976), "A single man" (1978), "Made in England" (1995) och "Songs from the west coast" (2001), med sina personligt färgade arrangemang.
   Framgångarna i Elton Johns många sammanhang lockade naturligtvis andra artister och producenter till att använda Buckmasters tjänster. Exempelvis Rolling Stones vackra "Moonlight mile" från "Sticky fingers", Carly Simons legendariska "You're so vain" och Stevie Nicks "Beauty and the beast". Och på andra skivor med så olika namn som Celine Dion, Lloyd Cole, Mick Jagger och Counting Crows.
   Det finns en låt som är svårast att förtränga av Paul Buckmasters alla arrangemang och det är hans fina insats på Jayhawks-låten "Blue" från det makalösa albumet "Tomorrow the green grass" (1995).
   Paul Buckmaster avled 7 november 2017.

/ Håkan

Tiden stod för ett ögonblick still

Alla bilder: Olle Unenge
JOHN HOLM
East West Sushi, Örebro 9 november 2017
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Stående nära baren ca 9 m från scenen.

PÅ ETT FULLPACKAT EAST WEST FICK PUBLIKEN på torsdagskvällen uppleva vad de allra flesta helt enkelt hade förväntat sig: Den legendariske John Holm bjöd på många av sina allra bästa låtar under en konsert som var full av koncentrerade ögonblick och musikaliska höjdpunkter. Holm klagade själv på sin lite kraxiga stämma, "jag tror min röst har fått whiplash" som han uttryckte det, men det var inget som på något sätt påverkade det genomgående uttrycksfulla materialet eller konserten i övrigt.
   Det är klart att den 69-årige Holms låtar och framförande inte direkt byggde på kraftfulla röstresurser men det har ju på något sätt följt honom sedan den dag han debuterade på 70-talet. Där den nervdallrande stämman i en i övrigt bräcklig framtoning gick hand i hand med hans DNA.
   Konsertkvällen inleddes anspråkslöst och lågmält med sonen Alex Holm ensam på scen i två engelskspråkiga sånger, bland annat Hank Williams "Lost highway", till komp på akustisk gitarr och munspel. Moget och vuxet framförande som redan i detta lilla format skvallrade om något stort i vardande.
   Innan John Holm med musiker äntrade scenen och direkt fick myten om hans noggrannhet vad gäller ljud en bekräftelse när han, efter en inledande longör, förklarade att det är mycket med det tekniska. Likaså kom mellansnacken mer att handla om kommunikation med ljudmixaren Filip, som fick höja och sänka volymen på hans gitarr, och mindre med några smarta och välplanerade anekdoter. Och det nämner jag med respekt och utan kritisk underton ty vi i publiken fick därigenom en konsert med hög ljudkvalité och som sagt en mycket koncentrerad artist.
   Gruppen musiker bakom och bredvid Holm utökades nyligen med cajón-spelaren Yaimi Karell Llay från Kuba som uppenbart inte ville synas (se bilder ovan) på East Wests scen men lät det peruanska slagverkinstrumentet tala tydligt på några låtar. Tillsammans med sonens munspel och gitarristen Jesper Wihlborg påverkade hennes närvaro arrangemangen stundtals, "Långt bort härifrån" och "Ingen ingen", åt det något mer rockiga hållet. Men ännu oftare framkallade Holm med musiker ett ödmjukt sväng som ackompanjerade den helt igenom underbart välvalda repertoaren perfekt.
   Kvällen igenom dekorerade Wihlborg snyggt och snillrikt på sin elektriska gitarr. Han gjorde allt som stod i hans makt för att reproducera originalkänslan på de gamla "Sordin"-låtarna utan att direkt kopiera soundet som Kenny Håkansson och Rolf Wikström en gång i tiden uppfann på den skivan.
   Till min stora glädje var det just låtarna från det exklusiva debutalbumet "Sordin" som spelade huvudrollen i torsdagskvällens konsert. Sju av den skivans nio låtar blev en fantastisk ryggrad där det var svårt att utse den definitiva höjdpunkten. Men under det magiska framförandet av "Sommaräng", när rösten blödde och Holms akustiska gitarr gnistrade oerhört vackert, fick jag den numera sällsynta konsertkänslan att tiden för ett ögonblick stod still.
   Men det fanns givetvis ytterligare höjdpunkter utanför det geniala "Sordin"-materialet. Exempelvis "Hon Säger - Le Mot Mej" och "Maria många mil och år från här" som den här kvällen också tangerade nivån som kvällens bästa ögonblick.
   Det kan ha varit årets bästa konsert, som en vän till mig uttryckte sig efter konserten. Så sant.


Min skuld till dig
Om den blå himlen
Hård värld
Den öde stranden
Långt bort härifrån
Hon Säger - Le Mot Mej
Får man leva för det
Ingen ingen
Din bäste vän
Maria många mil och år från här
Vid ett fönsterbord mot parken

Extra:
Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Sommaräng

Extra extra:
Mona Mona

/ Håkan

I min skivhylla: Baltik

BALTIK: Baltik (CBS 65581)

Release: 1973
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan The Balham Alligators "Life in the bus lane" (1988) och Bananaramas "Greatest hits" (1988).

BALTIK VAR INGEN SPECIFIK GRUPP UTAN ett samlingsnamn på ett gränsöverskridande projekt med Anders Henriksson, legendarisk svensk skivproducent, vid rodret. Med sin långa erfarenhet och stora kontaktnät lyckades "Henkan" samla musiker, sångare och artister från, eller på väg till, den alternativa proggbranschen och den så kallade kommersiella eliten under samma tak. Håll i er, det blir en lång beskrivning av innehållet på skivan och sedan följer några egna åsikter i ämnet.
   "Henkans" projekt var naturligtvis storslaget och ett ansträngande jobb men det musikaliska resultatet gavs ut på CBS och förenade gitarrister som Janne Schaffer och Bengt "Bengan" Dahlén, basister som Göran Lagerberg och Mike Watson och sångare som Tomas Ledin, Beverly Glenn, Karin Stigmark och Claes Jansson. Plötsligt samarbetade instrumentalister och röster från olika genrer och här fick jag första gången knyta bekantskap med låtskrivare som Peter Lundblad, Lasse Tennander och Adrian Moar.
   "Henkan" hade en enorm rutin från 60-talet i bagaget då han producerade högkvalitativa band som Tages, Mascots och Shanes men också hits med Claes Dieden och Tom & Mick & Maniacs.
   Blandningen på Baltik-skivan var som sagt total och det fanns också internationella inslag i det här projektet med engelsmännen John Gustafson och David Garriock, som också hade Henriksson-relaterad bakgrund, vid sångmikrofonen . Gustafson hade redan här en lång erfarenhet i engelsk popmusik. På 60-talet sjöng och spelade han i Big Three och Merseybeats och 1970 spelade han i de engelska proggbanden Quatermass, som "Henkan" producerade, och Hard Stuff.
   Falsettsångaren Garriock, som jag länge trodde var identisk med den engelske sångaren David Garrick, var också engelsman och på 60-talet var han medlem i gruppen Red Squares som emigrerade till Danmark och vars skivor, bland annat covers på Four Seasons-låtar, producerades av - just det - Anders "Henkan" Henriksson. Red Squares splittrades 1969 och Garriock bosatte sig i Stockholm.
   Andra sångare i blickpunkten på skivan var alltså Karin Stigmark, Beverly Glenn och Tomas Ledin. Efter en flera år lång karriär i Frankrike, under namnet Karine, var Stigmark tillbaka i Sverige och vid det här tillfället var hon gift med "Henkan". 1964 invandrade körsångerskan Glenn från USA till Sverige och blev med tiden en mycket flitigt anlitad sångerska bakom många artister.

TOMAS LEDIN VAR PRECIS STARTBEREDD FÖR SIN solokarriär. Debuterade 1971 på engelska med albumet "Restless mind" men redan året efter började han spela, sjunga och skriva på svenska. Först Melodifestivalen 1972 med "Då ska jag spela" och 1973 första svenska albumet "Hjärtats rytm" där för övrigt Schaffer, Lagerberg och trummisen Ola Brunkert (alla medverkar på Baltik-skivan) spelade. På "Baltik" sjunger och skriver Ledin dock på engelska.
   Efter Tages och sedan Blond spelade den gamla popstjärnan Göran Lagerberg i flytande konstellationer som Jason's Fleece och Sommarfilosoferna, medlemsmässigt kan de banden ses som föregångare till Baltik-projektet. Innan Baltik turnerade Lagerberg 1971 som basist i kompet till den kvartett som sedan skulle bli ABBA och började sedan spela med Kebnekajse.
   Gitarristen Bengt Bengan Dahlén hade 60-talsbakgrund i Lee Kings innan han våren 1970 bildade gruppen som senare skulle ta namnet Fläsket Brinner där han några år senare skulle träffa Mikael Ramel och även spela i hans band.
   Engelsmannen Adrian Moar, som skrivit en majoritet av texterna på Baltik-skivan, kom in i svenskt popliv som låtskrivare på Blonds album 1969. Men han började snart producera skivor med artister som Uffe Neidemar (albumet "Uffe", 1970, är mest känd för Ulf Lundells första publicerade låt, "Music from miss Eva", arrangerad av - just det - Anders "Henkan" Henriksson), Ola, Frukt & Flingor, Resan, NQB och Scafell Pike. Moar jobbade för övrigt som redigerare på Svt Sport under 80- och halva 90-talet.
   Janne Schaffer var vid den här tidpunkten flitigt anlitad som studiogitarrist, bland annat ABBA, och kunde tack vare exponeringen i husbandet Bumpiga Bandet på tv-programmet Opopoppa skriva ett eget skivkontrakt och solodebuterade 1973 med det instrumentala albumet "Janne Schaffer". Hans blivande parhäst Björn J:son Lindh, som också finns med på "Baltik", var steget före och solodebuterade redan 1970 med singeln "Jag vill ha en lessen häst" och under stor uppmärksamhet även albumet "Ramadan" 1971. 1973 bildade de två också livebandet Hörselmat som under flera år turnerade runt Sverige.

JA, DET ÄR MÅNGA DETALJER OCH MÅNGA medverkande i många olika konstellationer som här uppträder under det gemensamma namnet Baltik. Med viss spänning och med en viss förrädisk skepsis lägger jag vinylskivan med den orange CBS-etiketten på grammofonentallriken. Det jag egentligen minns bäst från skivan är enbart slutlåten "Long, long weekend" som då spelades vid upprepade tillfällen på fester och i tacksamma textrader som "I'd give my right arm for a tooth-brush/And a kingdom for a beer" skrålade alla med.
   Sångare på just den låten var den då för mig okände killen Claes Jansson som senare har gjort sig ett namn i främst jazzkretsar. Här sjunger han som en formidabel rocksångare och med stöd av gitarrduon Dahlén/Schaffer och en stor och kraftfull kör (ovan nämnda sångare) formas låten till en klockren hitlåt.
   "Long, long weekend" är skriven av det då ganska orutinerade paret Peter Lundblad (musik) och Lasse Tennander (text). Lundblad skulle solodebutera samma år med "Öga för öga..." (utgiven på den klassiska skivetiketten Harvest) men det skulle dröja till 1974 innan Tennander gav ut sin första skiva i eget namn, "Lars Vegas". Men båda var 1972 medlemmar i Nailband som gav ut albumet "The most remarkable Nailband" med många Lundblad/Tennander-låtar. Tennander debuterade för övrigt redan på 60-talet som låtskrivare åt bandet The Wayfarers. Lundblad gav förresten ut sin egen, alldeles för överarbetade, version av "Long, long weekend" 1974 på albumet "Seaweed garlands", en skiva producerad av - just det - Anders "Henkan" Henriksson. Men samma år som Baltik-skivan släpptes, 1973, gav faktiskt ovan nämnda NQB ut sin version av "Long, long weekend" på singel.
   "Baltik" må vara ett högt värderat svenskt album i den engelska vågen av progg (som i progressive") men musikaliskt tillhör den i sin helhet också den gängse bedömningen som en splittrad och ojämn skiva. Där några instrumentala jamkryddade Schaffer-låtar, enligt dåtidens typiska modell, blandas med lågmälda ballader (Beverly Glenn) och singer/songwriter-låtar (Tomas Ledin) plus några tuffare ibland lätt pompösa rocklåtar.
   John Gustafson bidrar till den senare genren med sin hårt pressade nästan hårdrockiga stämma. Ibland ("Keep on the run" och "Round and round") inbillar jag mig att han fortfarande tror att han är en del av originaluppsättningen i "Jesus Christ superstar" där han spelade rollen Simon Ivraren.
   Då är Beverly Glenns sånginsatser det motsatta i de nästan flortunna arrangemangen på "Wilderness meant my freedom" och "Every raindrop means a tear", vibrafonspelaren Jan Bandels låttitel är förvillande lik en gammal Tages-hit men Göran Lagerberg spelar inte på just den låten. Två av Ledins låtar tillhör topparna på skivan. Karin Stigmark sjunger ensam "Ocean blue" till bara akustisk gitarr och duettsjunger med Ledin på "We can't change the world all alone".
   Jag har inte lyckats utröna vem Janne Schaffer syftar på i låten "Leslie Briggs" men konstaterar att en av hans låtar här, "No registration, please", är identisk med en låt på hans första soloalbum. Däremot är det helt oförklarligt att många sajter på nätet vill stava namnet på skivan Baltic...

/ Håkan

Covers: Tobbe

TOBBE: Tobbe sings Bee Gees (Futureman, 2017)

Tobbe är egentligen Östersundskillen Torbjörn Pettersson och jag känner honom främst som ledaren och låtskrivaren i bandet The Tor Guides vars album "Strawberries & chocolates" och "Lots of the Pops!" lockade till skön poplyssning för några år sedan. Musik och melodier där jag i mina recensioner drog paralleller med många andra etablerade popnamn, från Beatles via Fountains Of Wayne till 10cc, men faktiskt aldrig Bee Gees som han nu väljer att tolka på en 4-låts-ep som släpptes för en vecka sedan. Men materialet är naturligtvis helt välanpassat den popsnillrike Tobbe.
   Sedan väcks projektet till liv i min värld genom urvalet låtar som inte alls tillhör avdelningen generella hits eller är alltför förutsägbart söndertjatat låtmaterial. Och samtliga låtar är hämtade från Bee Gees tidiga karriär i slutet på 60-talet vilket i mina ögon (och öron) är bröderna Gibbs absolut bästa period som låtskrivare, som popband och som flitiga hitleverantörer.
   Tobbe har putsat till och uppdaterat sina versioner, i arrangemang där han själv spelar alla instrument utom trummor (Björn Höglund), för att det ska smälta in i ett modernt 2010-tal utan att förvanska den melodiska styrkan i materialet. Tobbe sjunger låtarna i många olika stämmor och stundtals påminner arrangemangen om Beach Boys.

1. I Close My Eyes (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 03:05
1967. Från albumet "Bee Gees 1st".
2. Melody Fair (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 03:58
1969. Från albumet "Odessa".
3. Idea (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 02:58
1968. Från albumet "Idea".
4. Birdie Told Me (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 04:00
1968. Från albumet "Horizontal".

/ Håkan

MAXI12" #25: THE ENGINEERS

THE ENGINEERS
Pompeii lovers
Ace of spades
Shake some action
Tonight before tonight
(Waterfront, 1986)

EFTER EN LONDON-TRIPP I DECEMBER 1986 "basunerade" jag ut i Nerikes Allehanda att "Nu är pubrocken tillbaka". Under samma vecka hade jag upplevt återförenade Ducks Deluxe och Eddie & the Hot Rods live och noterade att även Kursaal Flyers hade spelningar på gång. Vid en konsert på The Cricketers såg jag också tecken på att The Engineers tillhörde den charmiga trenden.
   Engineers, med flera Southend-musiker (bland annat originaltrummisen från Eddie & the Hot Rods, Steve Nicol), titulerade sig som hobbyprojekt. Men gruppmedlemmarna Graeme Douglas och Dave Hatfield, båda gamla Kursaals-profiler, berättade för mig då att de snart skulle ge ut en singel. En skiva med tre originallåtar och en cover på Flamin' Groovies "Shake some action", alltså identisk med maxisingeln jag just nu ska berätta allt om.
   På scen den där måndagskvällen på puben (1 december 1987) gjorde The Engineers både nyskrivet, covers och det bästa från Kursaals och Hot Rods i en behaglig blandning. Gruppen ska för övrigt inte förväxlas med varken ett reggaeband eller det engelska 70-talsbandet (en singel på Beserkley) med samma namn.
   Med ögon och öron öppna missade jag inte singelutgivningen med The Engineers på den lokala Southend-etiketten Waterfront några veckor senare. Skivbolaget gav på 80-talet ut skivor med bland annat The Shakers (Steve Hooker), Wilko Johnson, Eddie & the Hot Rods, The Records, Mickey Jupp och ett tillfälligt återförenat Kursaal Flyers.
   OK, det är över trettio år sedan men jag minns konserten som ganska typisk jordnära och traditionell pubrock men huvudlåten på singeln, "Pompeii lovers", är ju något annat. En överraskning då och är det fortfarande. En halvsnabb låt, skriven av Douglas tillsammans med sin journalistkompis Giovanni Dadomo, där ett ganska pompöst pianoarrangemang doftar just 80-tal innan det spejsiga gitarrsolot tar över.
   "Ace of spades", skriven av samma par och har märkligt nog inget gemensamt med Motorheads låt med samma namn, låter mer som anspråkslös rockmusik och som jag minns det live från Cricketers.
   I det här sammanhanget låter givetvis bandets cover på Flamin' Groovies klassiska "Shake some action" lika naturlig utan att varken överträffa eller ens tangera originalet. Men saxofonisten (som jag tyvärr inte känner till namnet på) kämpar hårt för att sätta en personlig prägel på det tajta soundet.
   På avslutande "Tonight before tonight", skriven av Douglas ensam, får saxofonisten ytterligare utrymme. I en ballad som nog bör sorteras in i soulfacket men när Kursaals gör låten drygt ett år senare, på albumet "A former tour de force is forced to tour", har den med hjälp av Vic Collins steelguitar blivit en countrylåt.

HATFIELD OCH DOUGLAS STARTADE EN GÅNG den musikaliska karriären i samma band. Under några månader, mellan december 1965 och april 1966, spelade de i coverbandet Saints & Sinners och då var Douglas faktiskt bandets pianist. Efter många år på krokiga vägar och i ett otal olika band återförenades paret i oktober 1973 i The Kursaal Flyers, ett gruppnamn som för övrigt Hatfield hade hittat på.
   Innan första Kursaals-skivan lämnade Hatfield bandet i januari 1975 för annan affärsverksamhet. Två år senare lämnade Douglas bandet, med Mike Batt som producent tyckte han soundet hade blivit för kommersiellt, och började spela med Southend-kollegorna i Eddie & the Hot Rods och skrev deras kanske största hit, "Do anything you wanna do".
   I mitten av 80-talet möttes alltså Hatfield och Douglas igen, både i Kursaals och Engineers, men har förutom några tillfälliga återföreningar hållit en låg profil i musikbranschen sedan dess.
   Douglas låtskrivarpartner på två av Engineers singelspår, Giovanni Dadomo, hade innan den här skivan en spännande bakgrund i både tidnings- och musikbranschen. Han var alltså journalist och skrev i ZigZag, Sounds och The Face men sjöng 1977 också i punkbandet Snivelling Shits. Bandets singel "Terminal stupid", från samma år, producerades av Ed Hollis (Eddie & the Hot Rods) och det bandets trummis, Steve Nicol, spelade också i Snivelling Shits.
   Sent 70-tal hjälpte Dadomo The Damned med några texter på låtar som "There ain't no sanity clause", "Dr Jekyll and Mr Hyde" och "I just can't be happy today". Han skrev också omslagtexter till skivor med Destroy All Monsters och Iggy and The Stooges. Med den punkrelationen är det närmast chockerande att upptäcka att han redan 1975 skrev texter i soulfunkgenren, med Doctor Dark, och till den elektroniske jazzrock-japanen Stomy Yamashtas album "Raindog".

/ Håkan

Oktober 2017 på Håkans Pop

Foto: Olle UnengeFotoutställning två gånger på samma månad.

VILKEN GALEN MÅNAD ÅRETS OKTOBER BLEV TILL SLUT. I alla fall för mig. Fotoutställning brukar väldigt sällan finnas på min agenda men, kors i taket, fann jag mig själv plötsligt på två utställningar på mindre än två veckor, båda med internationell stjärnglans. Pattie Boyds utställning i Uppsala, där fotografier på George Harrison och Eric Clapton spelade huvudrollen, hade vi under lång tid planerat för. Rockfotografen Mick Rocks plötsliga uppdykande i Örebro, ackompanjerad av många klassiska rockbilder, kom med kortare varsel. Båda utställningarna var klart intressanta.
   Konsertupplevelserna under oktober var för min del få och det var först under en av månadens sista kvällar som livemusik blev verklighet med det musikaliskt trygga och mänskliga folkmusikbandet Tullamore Brothers på scen.
   Håkans Pop-kategorin med bästa maxisinglar bjöd under månaden på placeringarna 30 till 26 och en sedvanligt underhållande blandning. Från ett ovanligt poppigt Dr Feelgood och klatschigt The Bluebells via pubrockmästaren Mickey Jupp till mer irländsk folkmusik med The Pogues/The Dubliners och en 80-talspärla med Nick Lowe.
   På en av månadens första dagar chockades vi alla stort av Tom Pettys plötsliga död. På bara några dramatiska minuter gick nyheten om hans hjärtstopp över till ett ofrånkomligt dödsbesked. Ett besked som tog mig hårt och under några timmar skrev jag samma kväll min Minns-artikel om en av rockmusikens ikoner.
   Det spontana valet av album från vinylskivhyllorna blev samma vecka som Petty avled 80-talsalbumet "Southern accents" som inte riktigt nådde upp i min förväntade kvalitetsnivå. Övriga vinylskivor jag valde ut under månaden var med artisterna/grupperna Airwaves, Dave Mason och The Beach Boys.
   På Håkans Pops onsdagar växlar jag mellan gamla återpublicerade konsertrecensioner och cover/tributeskivor. Under senaste månaden skrev jag om tributeskivan "Dead man's town", "Born in the USA"-hyllningen till Bruce Springsteen, och Neil Youngs primitivt inspelade coverskiva "A letter home".
   Just nu skrapar jag djupt ner i arkivet med gamla konsertrecensioner och senaste månaden återvände jag till konserter med den tillfälliga återföreningen av Lolita Pop (1997) och en av alla Mikael Rickfors-konserter (1981) jag upplevde på 80-talet.
   Efter ännu ett London-besök i slutet av september kunde jag några dagar senare berätta om upplevelsen när jag reste till Henley-on-Thames och gick i George Harrisons fotspår.

MÅNADEN OKTOBER ÄR NOG NUMERA DEN mest intensiva skivperioden på året. Förmodligen med sikte på julafton var det därför många intressanta namn som släppte skivor förra månaden. Som fick mig att intensivt lyssna på många olika tongångar. På många bra skivor, få besvikelser, som här nedan kräver lite längre utsvävningar i ord än vad som brukar vara vanligt.
   Bara en vecka innan Tom Pettys tragiska död släppte The Byrds-ikonen Chris Hillman sitt soloalbum "Bidin' my time" som just Petty hade producerat. Hillman hade sina musikaliska rötter i bluegrass innan han hamnade i Byrds. Efter imponerande "mellanspel" i Flying Burrito Brothers, Manassas, Souther-Hillman-Furay Band, återföreningar med Roger McGuinn och Gene Clark och Desert Rose Band är Chris som soloartist huvudsakligen tillbaka i de akustiska arrangemangen på nya skivan.
   Här finns några fina Byrds-relaterade spår, bland annat en exklusiv Hillman/McGuinn-skriven låt, där Rickenbacker-gitarren dekorerar fint. Allt är så välgjort och genuint producerat att Hillmans comeback i hetluften känns helt naturlig.
   Som gammal Beatles-fantast har jag fortfarande kvar intresset att följa de överlevande medlemmarnas skivproduktion. I Ringo Starrs fall har det varit långt mellan höjdpunkterna och nya "Give more love" förändrar inte den åsikten. Visserligen gästar Paul McCartney på några spår, viktig detalj i marknadsföringen, men det låter alldeles för mycket hårdrock om alldeles för många låtar.
   På den udda countryinfluerade låten "So wrong for so long", producerad av Dave Stewart, hittar jag charmen som i övrigt saknas på skivan. Att Ringo sedan samarbetar med helt ointressanta namn som Steve Lukather, Richard Marx och Glen Ballard tolkar jag som att det är affärsmän och inte musikfolk som pekat ut Ringos musikaliska kursriktning.
   Amerikanen JD McPherson har gjort många lovande skivor ofta i rockabillysoundets närhet. På nya "Undivided heart & soul" gör han små utflykter till både blues, 50-talsrock och ballader där både röst och produktion är kompromisslös. Men framförallt drar jag på några låtar paralleller med engelska namn som Graham Parker och Elvis Costello innan titellåten, med klara popreferenser, kommer och doftar Squeeze eller något som Will Birch har skrivit. Chockartat och imponerande.
   Dhani Harrison vill på inget vis ta sig fram i skuggan av sin far, hans första projekt thenewno2 gick den anonyma vägen förbi alla öron. Dock har han på nya albumet, med komplicerade titeln "In///Parallel", tagit över pappa Georges fascination för österländska övertoner mixad med lager av psykedelia men har i samma andetag också tappat sinnet för starka melodier.
   De så kallade låtarna, med rekordlånga intron, blir flytande ljudkaskader där hälften av albumets tio låtar har en speltid över sex minuter. En sinnesutvidgande upplevelse som har mer gemensamt med engelsk proggmusik än George Harrison-pop. Bästa låten "All about waiting" är både lite snabbare och lite poppigare.
   Anna Stadlings nya "Efter stormen", som är producerad och huvudsakligen skriven av Andreas Mattsson, har många seriösa undertoner. Skivan är resultatet av cancer i familjen och Mattsson har fångat den allvarliga känslan, främst i de starka texterna där vemodet i arrangemang, sound och Annas röst kryper under huden på lyssnaren. Efter åtta mer eller mindre hypnotiska låtar följer finallåten "Det får aldrig ta slut" som framförs så oerhört känslofullt avskalat att tiden står still.
   Liam Gallagher var "bara" sångare i Oasis men har utvecklat sina andra talanger nämnvärt efter gruppens uppbrott 2009. Först gruppprojektet Beady Eye, på två album, som överraskade med tuff popmusik. Nu är han bokstavligen soloartist och den positiva trenden fortsätter. "As you were" är som en mix av tidiga Oasis-riff och Beady Eyes poppiga-sound plus några Lennon-kryddade influenser.
   Liam sjunger faktiskt bättre än någonsin (lyssna bara på "When I'm in need") och med blandade elektriska/akustiska arrangemang blir helheten på albumet väldigt underhållande, en komplimang som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle ge till den här bråkiga sångaren.
   På "Carry fire" gör Robert Plant musik som är en mix jag gärna vill kalla psykedelisk folkmusik med world music-tendenser. Fortfarande vid 69 års ålder har Plant en grym röst som ibland gränsar till den klassiska Led Zeppelin-stämman när han gör blues som inte är traditionell och sedan pendlar till orientaliskt sound.
   Alla låtar på albumet är skrivna av Plant tillsammans med sitt unga (eller i alla fall yngre) kompband Sensational Shape Shifters. Som helhet är skivan kanske en aning splittrad eller ojämn men Plants röst håller samman allt. Bästa låt är "Bones Of Saints" men den ganska stökiga Chrissie Hynde-duettversionen av 50-tals-låten "Bluebirds over the mountain", en gång singel med Beach Boys, är också intressant.
   Efter den nästan popflörtande förra skivan vänder The Maharajas på nya "You can't beat youth" tillbaka till huvudsakligen stenhård garagerock utan tanke på kommersiella tongångar. I mina öron en något mer tålamodskrävande skiva men där variationen är föredömligt tydlig. Arrangemangen pendlar mellan Ventures-influerad instrumentalrock och faktiskt svensk 60-tals-pop. "Walk with me" låter misstänkt lik tidiga Tages och den snälla stämsången på "Too late to repent" är ju rena Mascots-lånet.
   Men det är alltså hård kompromisslös garagerock som dominerar albumet. "How many times" gränsar till Strollers (sångaren Mathias Liljas andra grupprojekt) i både energi, tempo och superkorta (1:45) låtlängd. Och orgeln, en typisk Strollers-detalj, ger låtar som "Dark places" och "Don't do it" tydlig profil. Men det år två energistinna låtar efter varandra, "Everything o'clock" och "Action denied", som konkurrerar om bästa låt-priset.
   Bonefish är ett för mig tidigare okänt band som på sitt andra album "Atoms" gör oväntat personlig rockmusik vars arrangemang och låtstruktur har ett eget sound. Bandets sångare och huvudsaklige låtskrivare Bie Karlsson var på 80-talet medlem i Docenterna men det här är något helt annat. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med men på några låtar tycker jag att Bie och bandet påminner om senare års Waterboys eller Mike Scott.
   Det är inte varje dag jag springer på klockrent skrivna och framförda låtar som jag omöjligt kan släppa kontakten med. Sista låten på Bonefish-albumet, "Crappy eyes", är en sådan vidunderlig låt som både har drivet i arrangemanget, en stark melodi, föredömlig sång och underbart framförande som lockar till upprepade lyssningar. Att sedan hela albumet är inspelat i walesiska Rockfields legendariska studio, med Max Lorentz som producent, ökar naturligtvis på nyfikenheten fast skivan musikaliskt inte har så mycket gemensamt med 70-talets pubrock. Fast skivomslaget kunde ha varit lite gladare.
   Det är nästan tre år sedan som skånska gruppen Wildie gav ut sitt förra album, "Lost & gone", som trots sin försiktiga prägel bjöd på djupt musikaliskt förankrad popmusik. Med några stänk av vemod satte skivan outplånliga spår i mitt huvud och hjärta. Sångaren och låtskrivaren Anders Thorén meddelade i ett mejl att soundet på nya skivan är nytt och inte så americana-influerat som tidigare men jag tycker mig höra samma kvalificerade låtskrivande, lite mer pianodominerade arrangemang och stark personlig sång. Mycket av materialet på nya skivan har samma tilltalande prägel och det ibland lätt Roy Bittan-influerade pianot ger hela soundet en trygg och hypnotisk kraft.
   Apropå låtar med oförglömlig dragningskraft gjorde jag 1998 en samlande lista på låtar jag spontant föll för under året. Låtar från kanske svaga album som oväntat stod ut, anspråkslösa singel-b-sidor som plötsligt växte och material från andra ställen. Bra låtar, helt enkelt, som riskerade att dränkas i den stora skivfloden. Noterade låten noga för att den inte skulle försvinna i det alltmer tynande minnet. Jag har lagt upp den listan på låtarna från 1998 här och där upptäckte Erik Löfmarck sin låt "Visa till fiol", från sitt album "Gengångare" med tonsatta Dan Andersson-dikter.
   Han hörde av sig och berättade att han nu spelat in ännu ett album med tonsättningar av Dan Anderssons dikter, "Sånger från Rolösa gård". När jag lyssnar på de huvudsakligen högstämda visorna kan jag inte på samma sätt fastna för någon låt men det är lite spännande när arrangemanget på albumets sista låt, "Tiggar-Stinas middagssång", med storebror Calles fina elgitarr blir en fin final på albumet.

/ Håkan

I min skivhylla: Dr Feelgood

DR FEELGOOD: A case of the shakes (United Artists 7C 062-82986)

Release: September 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Feelgood-albumet "Private practice" (1978) och The Droogs "Kingdom day" (1987).

JAG HAR LÄNGE LEVT I TRON ATT NÄR JAG FÖR tio år sedan rangordnade mina favoritalbum från 80-talet fanns Dr Feelgoods Nick Lowe-producerade album "A case of the shakes" representerad. Men av någon anledning, förmodligen tuff konkurrens, valde jag bort albumet. Då finns det ännu större skäl att nu göra en närmare bedömning av Feelgoods sista stora album. Efter den här skivan var United Artists-kontraktet över och bandets skivutgivning, fortfarande med Lee Brilleaux i spetsen, blev åren efter mer sporadisk. Bandet började hoppa runt på mindre skivbolag med kortsiktiga planer.
   Det finns många som anser att Feelgoods överlägset bästa tid var åren 1975-1977, med Wilko Johnson som tongivande gitarrist, men jag personligen började lyssna mer på bandets skivor mot slutet av 70-talet. OK, visst är gruppens första album "Down by the jetty" och "Malpractice" klassiker och låtar som "Back in the night", "Roxette" och "She does it right" (samtliga skrivna av Johnson) var ju ett oerhört starkt r&b-influerat originalmaterial.
   När Wilko Johnson, bandets spektakuläre gitarrist, store låtleverantör och stöttepelare, lämnade Dr Feelgood i mars 1977 trodde jag och många andra att bandets storhetstid var förbi men ack vad pessimistiska vi var. In kom Gypie Mayo, född John Cawthra, och tog över gitarristpositionen och började genast skriva låtar till det kommande albumet "Be seeing you" (1977) där han förutom singeln "She's a wind-up" låg bakom ytterligare tre låtar. Och med hjälp av producenten Nick Lowe inleddes gruppens utveckling mot ett lite poppigare och mer melodistarkt håll utan att avstå från sin r&b-mustiga rockmusik. Något som också stämmer in på dagens huvudämne "A case of the shakes" som återigen är producerat av Nick Lowe.
   Gypie Mayo spelade på nästa Feelgood-album, "Private practice" (1978), en allt viktigare roll som både gitarrist och låtskrivare. Av skivans tio låtar låg Mayo bakom sex låtar. Och bandets utveckling mot mer hitmässigt material började ge frukt när "Milk and alcohol", skriven av Nick Lowe/Gypie Mayo, blev bandets definitiva kommersiella genombrott.
   70-tal blev så småningom 80-tal och på "A case of the shakes" dominerar Mayos låtar (6/10) vid sidan av covermaterialet. Förutom det vinnande receptet med Nick Lowe tillbaka i producentstolen är jag övertygad om att Gypie Mayos roll som låtskrivare och gitarrist ligger bakom det ständigt allt starkare musikaliska soundet. Trots att gitarrsolona ofta är korta och koncentrerade och låtarna har en hälsosam kort spellängd runt tre minuter. Paradoxalt nog blev "A case of the shakes" Mayos sista Feelgood-album.
   Albumet, med sitt klassiskt stilsäkra Barney Bubbles-omslag, har underrubriken "Perfect for parties" och Nick Lowe har fångat det intensiva liveljudet perfekt. Hans erfarenhet med produktioner åt tidiga Graham Parker, Richard Hell och The Damned har påverkat energin på många låtar här. Lowe-låten "Best in the world" ligger inte långt efter "New rose" i komprimerat tempo.

PÅ TOLV LÅTAR BJUDS LYSSNAREN PÅ MER ÄN den rimligen förtjänar. Variationen är kanske inte så utbredd men energin är genomgående obegränsad. Och det finns all anledning att påminna om att kompsektionen John Sparks (hade skippat B i sitt namn), bas, och The Big Figure, trummor, också hade en viktig roll i Dr Feelgoods maskineri.
   Efter en tämligen tempoladdad och elektrisk förstasida överraskar bandet på sista låten, Otis Rushs "Violent love", och blir ovanligt avslappnade och tillbakalutade. Akustisk och lågmäld påminner låten soundmässigt om det som skulle bli Nick Lowes kännetecken som soloartist på 90-talet med mogna singer/songwriter-låtar.
   "A case of the shakes" innehåller inte så många covers men gruppen inleder andrasidan med två Dennis Linde-låtar, ett överraskande val. Med Lee Brilleauxs viskande basröst är "No mo do yakamo" ett suggestivt försök att följa upp singelsuccén med "Milk and alcohol" medan "Love hound" doftar Motown i sitt trummor/bas-intro. Båda Linde-låtarna är oinspelade innan Feelgood tog hand om dom.
   Sedan ökar tempot på skivsidan. "Coming to you" är till det yttre en enkel men ändå genial låt. "Who's winning" har samma intensitet och Mayo spetsar till det med ett gitarrsolo och den akustiska gitarren bakom påminner om Rockpile. Sedan når skivan sin höjdpunkt med underbart energiska "Drives me wild" för att sedan avslutas med titellåten som till stor del är en Bo Diddley-parafras.
   Förutom Lowe och Mayo är det några andra låtskrivare på skivan som bör omnämnas, Larry Wallis och Bat Fasterly. Bakom den sistnämnda pseudonymen döljer sig keyboardskillen Bob Andrews från Brinsley Schwarz och The Rumour.
   "A case of the shakes" är Rockpile-albumet som den gruppen aldrig förmådde göra.

/ Håkan

"Inte bara vingar för pengarna"

MIKAEL RICKFORS/CAROLINE GRIMWALKER
Inte bara vingar för pengarna
(Southside Stories)

I MIN INOFFICIELLA REGELBOK SKA EN MUSIKBIOGRAFI vara kronologisk, innehålla ett stort antal anekdoter (gärna tidigare okända noteringar), en detaljerad diskografi, späckad med fakta och helst vara skriven på ett personligt sätt. Mikael Rickfors bok om sitt liv och sin långa karriär tillhör i sin helhet dessvärre inte den intressanta kategorin av böcker.
   Mikael Rickfors, som har skrivit biografin tillsammans med författaren Caroline Grimwalker, håller en genomgående ödmjuk ton i sina berättelser. Varken exklusivt personligt eller överraskande faktamässigt bränner det inte till och blir engagerande i så många kapitel som jag på förhand hade väntat mig. Objektivt har ju artisten Rickfors haft en lång och innehållsmässigt händelserik karriär, från unga år till en nu kanske mindre intensiv period som mogen artist, som det i omfång finns mycket att gräva ur.
   Men i "Inte bara vingar för pengarna" saknar jag mycket och det Rickfors nämner blir ofta suddiga odaterade minnen och obekräftade kommentarer. Ibland avslutas hans beskrivningar med "i ärlighetens namn har jag glömt" eller något annat som avslöjar ett tämligen tomt minne. "Under den här tiden" är också ett svepande ytligt uttryck som förekommer. Ambitionen att bjuda på fördjupande research eller klarläggande av fakta och därefter skriva en detaljerad och intressant biografi har inte funnits hos författarparet.
   Som när Rickfors någon gång på 80-talet, exakta årtalet okänt, fick chansen att spela in i Los Angeles. Han berättar om en "legendarisk producent", musikerna är "gräddan av gräddan" och körsångaren "ska snart bli känd som Mister Mister" utan att nämna ett enda specifikt namn på de inblandade. Det höjer inte trovärdigheten i en bok som förväntas berätta sanningen om ett långt artistliv. Att de inspelningarna aldrig gavs ut, enligt boken faktiskt Rickfors eget beslut, ökar ju inte direkt på sanningshalten. I samma ryktesflora får vi väl också placera Rickfors uppgift att Rod Stewart var intresserad av att spela in "Son of Cathy's clown".
   För att göra boken överskådlig har årtal noterats med fet stil i början på stycken men de är sporadiskt placerade och många årtal är utelämnade och det gynnar inte heller den rena historiebeskrivningen. Jag är ganska övertygad om att Rickfors, med hjälp av lite research, kunde ha fyllt upp hålen mellan nämnda årtal.
   Någon gång efter 1973 drev Rickfors krog, Dylan Poetry, i Gamla Stan tillsammans med en kompanjon men, som han berättar, hängde han också på Alexandras under samma tid. Lite bekvämt kopplar han i boken ihop Café Opera med samma tidsperiod men den legendariska restaurangen öppnade ju inte förrän 1980.

BOKEN AVSLUTAS MED EN DISKOGRAFI SOM ÄR mer än lovligt tunn, innehållsfattig och ofullständig. Skivor nämns bara med sin titel och årtal och inga andra detaljer, "Rickfors Live" från 1981 är inte ens nämnd, och solosinglarna från 1970 och 1971 är helt utelämnade. Rickfors nämner i förbigående sin inspelning av "Candida" på svenska men vill kanske i övrigt förtränga den inte så framgångsrika Svensktoppeninriktade karriären med singlar som "Finns du kvar i stan ännu", "Res hem" och Bernt Stafs "Familjelycka" som förutom den sistnämnda är utländska låtar på svenska. Det lustiga är att Rickfors just under den här svenska perioden kallar sig för Michael, och inte Mikael, men det får vi naturligtvis ingen förklaring till i boken.
   Med illa dold stolthet finns det i boken en uppräkning av Rickfors-skrivna låtar som andra artister har spelat in, bland annat Santanas "Daughter of the night", Percy Sledges "Blue night" och Basse Wickmans "Son of Cathy's clown", men missat så mycket andra Rickfors-relaterade ögonblick i historien. Som just alla samarbeten med nämnda Basse.
   Basse Wickman, som inte nämns en enda gång i boken, och Mikael Rickfors började samarbeta redan 1974. Först i trion Wickman, Rickfors & Finberg, som turnerade och även finns med på Basses album "Till loves come around", och sedan producerade Rickfors tre hela album med Basse mellan 1977 och 1982. Basses singel med Rickfors-låten "Son of Cathy's clown" (1980) är en svensk klassiker. Ingenting av detta nämns i biografin. I det sammanhanget hade det väl också passat bra att nämna det omvända förhållandet, när Basse skrev en låt ("December") som Rickfors spelade in till julalbumet "Tip tap" 1987.
   Inte heller Roger Rönnings namn förekommer någonstans i biografin fast Rickfors producerade två album med honom i slutet på 70-talet.
   Det är, som jag skriver, mycket intressant information jag saknar i boken. En rejäl hyllning av sitt fasta kompband under åren 1980-1983 hade väl varit på sin plats. Ryktet som florerade i slutet på 60-talet att Rickfors var på gång att ersätta Tommy Blom i Tages hade ju också varit värt en kommentar.

BIOGRAFINS BRIST PÅ DETALJER GÖR ATT trovärdigheten krackelerar något när inga namn nämns, inga datum levereras och detaljer som "de allra bästa studiomusikerna" ekar tomt.
   Sedan har vi den spektakulära detaljen när Mikael Rickfors som 22-årig svensk utses till sångare i 60-talsikonerna The Hollies. Jo, den då ofattbara händelsen inleder boken men åren i bandet får i stort en ganska underordnad betydelse i biografin där den på bara 15 sidor (av 220) blir som en parentes.
   Ganska tydligt visar hans beskrivning att tvivel, otillräcklighet och dessutom drabbad av hemlängtan att han inte var riktigt mogen för de stora scenerna och de långa turnéerna. Att plötsligt hamna i ett klassiskt internationellt popband i fallande popularitet var inte som att komma till dukat bord fast det då nog uppfattades som en rejäl drömsituation för en ung svensk sångare. Till Rickfors försvar ska nämnas att Hollies just under Rickfors korta sejour i bandet en riktig dipp i sin legendariska historia. Materialet som presenterades höll varken sedvanlig kvalité eller kommersiell potential under Rickfors tid i bandet.
   Det blev än mer uppenbart när Rickfors lämnat bandet, Allan Clarke kom tillbaka och plötsligt var bandet åter på försäljningslistornas högsta placeringar 1974 med comeback-hitlåten "The air that I breathe". En händelse som historiskt sett förminskade Rickfors period i bandet.
   Även karriärens kommersiellt näst största kapitel i Rickfors liv, Grymlings, tycker jag han springer förbi lite väl lättvindigt. Jo, han berättar väl alla fakta i ämnet, räknar upp supergruppens medlemmar och nämner Ulf Lundell och Peps som påtänkta namn i gruppen. Men han förklarar inte med ett ord processen hur och varför just han själv, Pugh, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg blir den gruppen. Den historien vore så mycket mer värd än gruppens musikaliska insats och eventuellt historiska värde.
   Nåja, istället för att sikta in biografin på enbart musikaliska detaljer får Mikael Rickfors däremot utrymme att berätta om barndom, uppväxt, konstskola, krogägarperioden, seglats till Medelhavet, jobb som badvakt, alla giftermål, några efterfester, barnens uppväxt och upprepade Afrikabesök.
   Den ödmjuka tonen bryts i slutet på boken när Rickfors plötsligt blir väldigt tydlig och bokstavligen namnger personer som han tycker personifierar det mänskliga uttrycket skitstövlar där namn som Billy Butt och Janne Gröning kommer på tal. Förvisso rakt-på-sak-anklagelser men jag förstår inte riktigt vad de anklagas för, bara att de i Mikael Rickfors ögon är skitstövlar.

/ Håkan

Nära det stora genombrottet

Foto: Anders ErkmanGitarristen och sångaren Olle Zimmerman.

1984 STARTADE DEN FÖRSTA UPPLAGAN AV hårdrocksbandet Lifeline från Örebro. Men det var under 1985 som bandets namn och musik fick större spridning. Skivdebuterade på våren med singeln "Love on the line" på den lokala Aktiv Musik-etiketten och på sommaren vann bandet Folkparkernas Talangtävling och gick till riksfinal där de slutade tvåa men fick mest beröm av alla deltagarna. Där upptäcktes de av skivbolaget EMI som till slut resultaterade i en singel som Lasse Lindbom producerade.
   Direkt efter sommarens talangfinalsframgångar utökades kvintetten till en sextett med sångerskan och keyboardspelaren Ulrica Carnell. Övriga medlemmar i bandet var Olle Zimmerman, sång och gitarr, Mats Lindström, gitarr, Lena Johansson, keyboards och sång, Janne Hedström, bas, och Perry Carlsson, trummor.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1985.

LIFELINE
Club 700, Örebro 4 oktober 1985

Hårdrock är roligt och underhållande också. Det visade Lifeline vid gruppens premiärkonsert i stora sammanhang i fredagskväll inför en liten men sedvanligt entusiastisk publik. Lifeline är en positiv nykomling bland hårdrockarna. Bandet skriver sitt eget material till 80 procent och det är inte bara de utmärkta singellåtarna som märks denna kväll. Bandet är mycket förberedd de stora kommande uppgifterna.
   Club 700-lokalens märkliga akustik gav inte gruppen full rättvisa men de sex medlemmarna var oerhört tajta och det fungerade perfekt hela konserten igenom. Fast rökeffekterna var så många att de till sist inte var någon effekt.
   Sångaren och inte minst gitarristen Olle Zimmerman var gruppens starke man och i klaviaturtjejerna Lena Johansson och Ulrika Carnell har gruppen stora utvecklingsmöjligheter.
   Konserten var i kortaste laget men med ytterligare några starka covers, "Jump" gjorde de kraftfullare än någonsin Van Halen, är de mycket nära Det Stora Genombrottet. Resten bestämmer ödet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.