Blogginlägg

"Inte bara vingar för pengarna"

Postad: 2017-11-01 10:18
Kategori: Bok-recensioner



MIKAEL RICKFORS/CAROLINE GRIMWALKER
Inte bara vingar för pengarna
(Southside Stories)


I MIN INOFFICIELLA REGELBOK SKA EN MUSIKBIOGRAFI vara kronologisk, innehålla ett stort antal anekdoter (gärna tidigare okända noteringar), en detaljerad diskografi, späckad med fakta och helst vara skriven på ett personligt sätt. Mikael Rickfors bok om sitt liv och sin långa karriär tillhör i sin helhet dessvärre inte den intressanta kategorin av böcker.
   Mikael Rickfors, som har skrivit biografin tillsammans med författaren Caroline Grimwalker, håller en genomgående ödmjuk ton i sina berättelser. Varken exklusivt personligt eller överraskande faktamässigt bränner det inte till och blir engagerande i så många kapitel som jag på förhand hade väntat mig. Objektivt har ju artisten Rickfors haft en lång och innehållsmässigt händelserik karriär, från unga år till en nu kanske mindre intensiv period som mogen artist, som det i omfång finns mycket att gräva ur.
   Men i "Inte bara vingar för pengarna" saknar jag mycket och det Rickfors nämner blir ofta suddiga odaterade minnen och obekräftade kommentarer. Ibland avslutas hans beskrivningar med "i ärlighetens namn har jag glömt" eller något annat som avslöjar ett tämligen tomt minne. "Under den här tiden" är också ett svepande ytligt uttryck som förekommer. Ambitionen att bjuda på fördjupande research eller klarläggande av fakta och därefter skriva en detaljerad och intressant biografi har inte funnits hos författarparet.
   Som när Rickfors någon gång på 80-talet, exakta årtalet okänt, fick chansen att spela in i Los Angeles. Han berättar om en "legendarisk producent", musikerna är "gräddan av gräddan" och körsångaren "ska snart bli känd som Mister Mister" utan att nämna ett enda specifikt namn på de inblandade. Det höjer inte trovärdigheten i en bok som förväntas berätta sanningen om ett långt artistliv. Att de inspelningarna aldrig gavs ut, enligt boken faktiskt Rickfors eget beslut, ökar ju inte direkt på sanningshalten. I samma ryktesflora får vi väl också placera Rickfors uppgift att Rod Stewart var intresserad av att spela in "Son of Cathy's clown".
   För att göra boken överskådlig har årtal noterats med fet stil i början på stycken men de är sporadiskt placerade och många årtal är utelämnade och det gynnar inte heller den rena historiebeskrivningen. Jag är ganska övertygad om att Rickfors, med hjälp av lite research, kunde ha fyllt upp hålen mellan nämnda årtal.
   Någon gång efter 1973 drev Rickfors krog, Dylan Poetry, i Gamla Stan tillsammans med en kompanjon men, som han berättar, hängde han också på Alexandras under samma tid. Lite bekvämt kopplar han i boken ihop Café Opera med samma tidsperiod men den legendariska restaurangen öppnade ju inte förrän 1980.

BOKEN AVSLUTAS MED EN DISKOGRAFI SOM ÄR mer än lovligt tunn, innehållsfattig och ofullständig. Skivor nämns bara med sin titel och årtal och inga andra detaljer, "Rickfors Live" från 1981 är inte ens nämnd, och solosinglarna från 1970 och 1971 är helt utelämnade. Rickfors nämner i förbigående sin inspelning av "Candida" på svenska men vill kanske i övrigt förtränga den inte så framgångsrika Svensktoppeninriktade karriären med singlar som "Finns du kvar i stan ännu", "Res hem" och Bernt Stafs "Familjelycka" som förutom den sistnämnda är utländska låtar på svenska. Det lustiga är att Rickfors just under den här svenska perioden kallar sig för Michael, och inte Mikael, men det får vi naturligtvis ingen förklaring till i boken.
   Med illa dold stolthet finns det i boken en uppräkning av Rickfors-skrivna låtar som andra artister har spelat in, bland annat Santanas "Daughter of the night", Percy Sledges "Blue night" och Basse Wickmans "Son of Cathy's clown", men missat så mycket andra Rickfors-relaterade ögonblick i historien. Som just alla samarbeten med nämnda Basse.
   Basse Wickman, som inte nämns en enda gång i boken, och Mikael Rickfors började samarbeta redan 1974. Först i trion Wickman, Rickfors & Finberg, som turnerade och även finns med på Basses album "Till loves come around", och sedan producerade Rickfors tre hela album med Basse mellan 1977 och 1982. Basses singel med Rickfors-låten "Son of Cathy's clown" (1980) är en svensk klassiker. Ingenting av detta nämns i biografin. I det sammanhanget hade det väl också passat bra att nämna det omvända förhållandet, när Basse skrev en låt ("December") som Rickfors spelade in till julalbumet "Tip tap" 1987.
   Inte heller Roger Rönnings namn förekommer någonstans i biografin fast Rickfors producerade två album med honom i slutet på 70-talet.
   Det är, som jag skriver, mycket intressant information jag saknar i boken. En rejäl hyllning av sitt fasta kompband under åren 1980-1983 hade väl varit på sin plats. Ryktet som florerade i slutet på 60-talet att Rickfors var på gång att ersätta Tommy Blom i Tages hade ju också varit värt en kommentar.

BIOGRAFINS BRIST PÅ DETALJER GÖR ATT trovärdigheten krackelerar något när inga namn nämns, inga datum levereras och detaljer som "de allra bästa studiomusikerna" ekar tomt.
   Sedan har vi den spektakulära detaljen när Mikael Rickfors som 22-årig svensk utses till sångare i 60-talsikonerna The Hollies. Jo, den då ofattbara händelsen inleder boken men åren i bandet får i stort en ganska underordnad betydelse i biografin där den på bara 15 sidor (av 220) blir som en parentes.
   Ganska tydligt visar hans beskrivning att tvivel, otillräcklighet och dessutom drabbad av hemlängtan att han inte var riktigt mogen för de stora scenerna och de långa turnéerna. Att plötsligt hamna i ett klassiskt internationellt popband i fallande popularitet var inte som att komma till dukat bord fast det då nog uppfattades som en rejäl drömsituation för en ung svensk sångare. Till Rickfors försvar ska nämnas att Hollies just under Rickfors korta sejour i bandet en riktig dipp i sin legendariska historia. Materialet som presenterades höll varken sedvanlig kvalité eller kommersiell potential under Rickfors tid i bandet.
   Det blev än mer uppenbart när Rickfors lämnat bandet, Allan Clarke kom tillbaka och plötsligt var bandet åter på försäljningslistornas högsta placeringar 1974 med comeback-hitlåten "The air that I breathe". En händelse som historiskt sett förminskade Rickfors period i bandet.
   Även karriärens kommersiellt näst största kapitel i Rickfors liv, Grymlings, tycker jag han springer förbi lite väl lättvindigt. Jo, han berättar väl alla fakta i ämnet, räknar upp supergruppens medlemmar och nämner Ulf Lundell och Peps som påtänkta namn i gruppen. Men han förklarar inte med ett ord processen hur och varför just han själv, Pugh, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg blir den gruppen. Den historien vore så mycket mer värd än gruppens musikaliska insats och eventuellt historiska värde.
   Nåja, istället för att sikta in biografin på enbart musikaliska detaljer får Mikael Rickfors däremot utrymme att berätta om barndom, uppväxt, konstskola, krogägarperioden, seglats till Medelhavet, jobb som badvakt, alla giftermål, några efterfester, barnens uppväxt och upprepade Afrikabesök.
   Den ödmjuka tonen bryts i slutet på boken när Rickfors plötsligt blir väldigt tydlig och bokstavligen namnger personer som han tycker personifierar det mänskliga uttrycket skitstövlar där namn som Billy Butt och Janne Gröning kommer på tal. Förvisso rakt-på-sak-anklagelser men jag förstår inte riktigt vad de anklagas för, bara att de i Mikael Rickfors ögon är skitstövlar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.