Blogginlägg från december, 2017

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2017-12-31 17:44
Kategori: Blogg



/ Håkan

Bästa album 2017

Postad: 2017-12-29 07:52
Kategori: Listor

MITT MINNE ÄR KORT, MED ÅREN HAR JAG fått känslan att jag numera minns både kortare och sämre. När jag börjar inventera årets skivor tror jag inledningsvis att jag förmodligen får det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta tio riktigt bra album för en Topp 10-lista. Efter en ganska kort stund, när jag friskat upp mitt smått sargade minne, blir jag däremot övertygad om att det kommer bli trångt med följaktligen en stor konkurrens på årsbästalistan 2017.
   Att sedan rangordna skivorna har också haft rent magsårsframkallande tendenser men till slut kunde jag bestämma mig. Men naturligtvis var det en mängd bra skivor som hamnade precis utanför de tio och därmed bör få ett hedersamt omnämnande. Albumen med Chris Hillman, Anna Ternheim, Little Steven och Lindsey Buckingham/Christine McVie var de sista skivorna att lämna plats på 10-listan.



1. JD McPHERSON: Undivided heart & soul
   Han har utvecklat sitt rockabillysound till något mycket mer med både blues, pop och ballader inom räckhåll, både röst och produktion är kompromisslös.

2. CITIZEN K: Second thoughts
   Med djup inspiration, ett fantastiskt gott hantverk och ett genialt låtskrivande har Klas Qvist (som är Citizen K) producerat en fantastiskt underhållande popskiva, ett dubbelalbum där 23 låtar håller en förvånansvärd hög och jämn kvalité.

3. ULF STURESON: Alfta förr och nu
   Stureson, sporadisk gäst i musikbranschen, har en personlig klang i både röst, låtar och arrangemang. Lite skev och unik pop.

4. JASON ISBELL & THE 400 UNIT: The Nashville sound
   Isbell är bäst på allt. Här blandar han högt och lågt, lågmält och elektriskt och ballader och tempoladdade låtar och låtskrivandet är av sedvanlig god kvalité.

5. ANNA STADLING: Efter stormen
   Årets Stadling-album har många seriösa undertoner. Andreas Mattsson, som producerat och skrivit låtarna, har fångat den allvarliga känslan och Annas röst kryper under huden på oss lyssnare.

6. DANIEL ROMANO; Modern pressure
   Från country till pop. Årets Romano-album är händelserik och skarpt begåvad popmusik som gärna går utanför ramarna.

7. GOSPELBEACH: Another summer of love
   GospelbeacH (skrivs exakt så!) gjorde sommarens bästa popmusik som håller än. Amerikansk västkustpop med underbart klingande gitarrer och skön stämsång.

8. RAY DAVIES: Americana
   72-årige Davies comeback andas stor dignitet och tvingas jag jämföra albumet med något ligger det nära Johnny Cashs återkomst på 90-talet.

9. LIAM GALLAGHER: As you were
   Oasis-sångaren är nu bokstavligen soloartist och blandar elektriska/akustiska arrangemang och hela albumet är väldigt underhållande. Liam sjunger faktiskt bättre än någonsin (lyssna bara på "When I'm in need").

10. JUSTIN CURRIE: This is my kingdom now
   Sedvanligt dämpade och genomgående melankoliske Del Amitri-frontmannen undviker ännu en gång det kommersiella och hitmässiga i låtar där han hänger upp sin röst på stundtals magiska textrader.

Skivorna precis utanför Topp 10:
Lindsey Buckingham/Christine McVie: Lindsey Buckingham/Christine McVie
Chris Hillman: Bidin' my time
Little Steven: Soulfire
Anna Ternheim: All the way to Rio
Cordovas: Cordovas (gavs egentligen ut 2012, men släpptes i Sverige i år)
Father John Misty: Pure comedy
Jeff Tweedy: Together at last
Robert Plant: Carry fire
The Sadies: Northern passages
The Dream Syndicate: How did I find myself here?

/ Håkan

Kan bli årets största comeback!

Postad: 2017-12-28 22:09
Kategori: Blogg



DEN STORA NYHETEN BLEV TILL EN LITEN NOTIS några veckor innan jul. Under 2018 är Wilmer X tillbaka och det kan bli årets största comeback. Meddelandet från gruppen via Nisse Hellberg: För sju år sedan gjorde Wilmer X sin 999:e konsert i ordningen. Och där kan man ju inte gärna lämna räkneverket! Så lördagen den 9 juni firar detta kultband sitt 40-årsjubileum genom att göra sin 1000:e konsert - på Sweden Rock Festival!
   Det känns visserligen som ett ultrakonstruerat faktum där den magiska siffran i sammanhanget nästan känns för bra för att vara sann men nyheten kvarstår. Efter Sweden Rock-äventyret ska gruppen göra en turné runt Sverige, datum ska presenteras inom kort.
   Det här är tydligen ett spännande projekt även för Nisse Hellberg. På Facebook, två dagar innan det officiella beskedet om Wilmer X:s återkomst, skrev han: "Sanningens minut är mycket nära nu" illustrerat med en suddig bild på fyra människor och i förgrunden ett forntidsdjur (figuren från omslaget till "Under hot").
   Den stilsäkert snygga kolorerade affischen (se ovan) visar upp fyra Wilmer X-medlemmar, munspelaren Jalle Lorensson, basisten Thomas Holst, Nisse Hellberg och trummisen Sticky Bomb. Men uppgifter vill göra gällande att även gitarristen Janne Lindén. Det gör gruppkonstellationen identisk med det band som gav ut sitt sista/senaste(?) album "13 våningar upp" 2005 som följdes upp med en turné.
   Efter framgångsrika år på 80- och 90-talet slutade bandet att spela ihop 2005. 2010 gjorde bandet comeback med en spelning på Citytunnelinvingningen i Malmö. Och året efter gjorde bandet en turné, den första på sex år. Men de senaste sju åren har de inte gjort något väsen av sig alls. Sångaren Nisse Hellberg har istället satsat på soloprojekt.

DEN OERHÖRT INSPIRERANDE NYHETEN FÅR MIG att titta tillbaka på mina egna upplevelser i ämnet. Främst är det livekonserterna på 80-talet, men också efterkonstruerade skriverier på Håkans Pop plus ett antal besökta Nisse Hellberg-konserter under de senaste tolv åren.
   Dessvärre existerar de gamla skivrecensionerna bara i det gamla tidningsklippsarkivet och kan inte länkas på sedvanligt sätt men det finns åtskilliga texter på Håkans Pop där man kan blicka tillbaka på ett Sverige när Wilmer X regerade både på scen och skiva.
   20 november 1984 upplevde jag Wilmer X på konsert första gången, på Rockmagasinet i Örebro. Tyvärr finns ingen recension tillgänglig. Vid bandets tre följande Örebro-besök, 1985, 1986 (13 mars och 19 november), var spelplatsen densamma.
   Sedan kom Wilmer X att dyka upp på olika platser i staden. På Valborgmässoafton 1987 spelade de på Contan, en kväll jag ägnade mer åt fest än koncentrerat recenserande. 1988 (Strömpis), 1989 (Café Oscar) och 1993 (Strömpis) var jag dock på plats med recensionsblocket.
   1995 gjorde jag en utflykt till Karlskoga och festivalen Stranddagarna för att uppleva en konsert med Wilmer X. Även de två följande spelningarna med bandet, 1998 och 2000, var så kallade festivalspelningar. Konserten under 2005-turnén genomfördes dock på Conventum Club 700 i Örebro.
   Från 2006 var det konserter med Nisse Hellberg som soloartist som lockade mest. 2006 var han tillsammans med Mats Ronander gästartist i Refreshments julshow "Rock'n'roll X-mas". Och på sommaren 2007 agerade Hellberg med band uppvärmare till Chuck Berry .
   Jag såg Hellberg med band i Skövde 2009, på Buddy Holly Bar i Örebro 2010, på Nalen i Stockholm 2011, utomhus i Stadsträdgården, Örebro 2015, som gästartist på Packmopedsturnén sommaren 2015 och på East West Sushi våren 2017.

SEDAN HAR VI ALLA TEXTER PÅ HÅKANS POP som handlar om skivor i en eller annan form med både Nisse och Wilmer X:
   Den snart 20 år gamla "Primitiv" recenserade jag i Nerikes Allehanda en vårdag 1998 och jag utsåg den sedan till det Årets bästa svenska album och en låt från skivan ("En liten bit mer av oss två") hamnade på min lista Årets låtar 1998.
   Även nästa Wilmer X-album, "Silver" (2000), hamnade på årsbästalistan. (Och långt senare hamnade "Silver" på mina lista över hela 00-talets bästa skivor. Tänka sig att även "Lyckliga hundar" hamnade på årsbästalistan 2003. Två år senare hamnade även bandets "13 våningar upp"-album (2005) på årsbästalistan.
   I min följetong om 80-talets bästa album fanns givetvis "Under hot" med och även den skivan hamnade bland 1986 års bästa skivor vilket även hände 1985 och 1988.
   Vilket även hände flera senare Wilmer X-skivor på 90-talet, 1991 ("Mambo feber") och 1993.
   Jag har även recenserat Nisse Hellbergs soloalbum "En modern man" (2009) och vi ska i sammanhanget imnte heller glömma hans lilla stickspår 2014 som medlem i den hårt rockande kvartetten Bo-Dogs vars album "Bad bad dog" tveklöst hamnade på en tredjeplats bland det årets svenska album.
   Samma år recenserade jag den mycket underhållande biografin "Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X".
   Säsongen 2014/15 på Håkans Pop gjorde jag en inventering bland alla mina cd-boxar och när listan nådde förstaplatsen i maj 2015 var det Wilmer X:s box "Arkiv X" som var bäst. Passade i samband med den utnämningen att uppmärksamma bandets cover-ep-hyllning till Elvis Presley.
   I den just nu pågående följetongen på Håkans Pop, där jag uppmärksammar mina maxi-singel-favoriter, skrev jag för några månader sedan om "Teknikens under".

/ Håkan

Årets bästa konserter 2017

Postad: 2017-12-28 07:58
Kategori: Listor


John Holm/Ulf Dageby.

ATT BETYGSÄTTA KONSERTER VAR INTE SÅ SVÅRT under min tid som recensent på tidning. Men att som nu jämföra konserter sinsemellan och sedan i minnet rangordna varje upplevelse kan vara både besvärligt och förrädiskt. Att jag kanske klart minns konsertdetaljer behöver inte betyda något enbart positivt medan geniala små detaljer på en konsert lätt kan försvinna i mängden av minnen.
   Kort sagt tycker jag min lista på årets bästa konserter är fylld av haltande jämförelser mellan korta festivaluppträdanden, en kväll på mc-klubb, lysande stunder i ett konsertpaket och några konventionella konsertögonblick.

1. JOHN HOLM, 9/11 East West Sushi, Örebro
   Konsert full av koncentrerade ögonblick och musikaliska höjdpunkter där debutalbumet "Sordin", till min glädje, spelade en huvudroll i repertoaren.

2. ULF DAGEBY BAND, 24/3 East West Sushi, Örebro
   En alldeles förtjusande rockkonsert med en osedvanligt stark repertoar. Med låtar som vi ofta hade glömt hur bra och starka de är och mellansnacken hade ofta en helt omedveten göteborgsk skruvad poäng.

3. BAND OF HEATHENS, 15/5 Scandic Grand, Örebro
   Ett mycket bra band, bättre live än på skiva, som nu är tajtare och stundtals tyngre men som fortfarande har personlighet och kvalitéer som överträffar det mesta.

4. THEODORE, 30/8 Live at Heart, Örebro
   Jag var inte alls förberedd men blev helt golvad av musik, arrangemang och uppträdande där referenserna hette Pink Floyd och Radiohead.

5. LOUISE HOFFSTEN, 2/7 Packmopedsturnén
   När Louise inledde med den så fantastiskt fina "På andra sidan Vättern" låg det magi i luften. Trots sin bräckliga fysik var hon stark bakom sina solglasögon både i rena blueslåtar och skillingtryck.

6. SAM BROOKES, 2/9 Live at Heart, Örebro
   Engelsmannen är en färsk favorit där kombinationen fantastisk röst och avancerat gitarrspel gav en helt personlig framtoning i den överbefolkade singer/songwriter-genren.

7. CORDOVAS/WILL COURTNEY, 10/3 Scandic Grand, Örebro
   Kanske orättvist med två artister på samma konsert men Cordovas visade sin kärlek för musiken genom att ständigt överraska och ofta vika av från den konventionella vägen. Courtneys genuina låtskrivarkvalitéer resulterade i en mängd utmärkta poplåtar som följde ett traditionellt mönster men ändå kändes så fantastiskt personliga.

8. NISSE HELLBERG 16/3 East West Sushi, Örebro
   En uppenbart spelsugen och inspirerad Hellberg, med skicklige gitarristen Janne Lindén bredvid sig, skulle arrangemangsmässigt inte smeka den stora publiken medhårs för kvällen.

9. THE STROLLERS, 12/5 Frimis, Örebro
   Klassisk garagerock, med ett tillfälligt återförenat band, när en andlöst tajt och energisk kvartett tog plats på den stora scenen.

10. EILEN JEWELL, 30/6 Mastodont, Örebro
   Bandets sound var mäktigt och fyllde ut den stora lokalen bra medan Eilens repertoar av country, blues och americana fortfarande hade en omväxlande charm.

/ Håkan

För 40 år sedan: Årskrönika 1977

Postad: 2017-12-27 20:49
Kategori: Blogg

Just idag för 40 år sedan, 27 december 1977, skrev jag nedanstående årskrönika i Nerikes Allehanda. Det var tider när jag tyckte att jag hade helhetskontroll på hela musikbranschen. Det var många år sedan...
   Det blev en krönika där jag försöker sammanfatta musikhändelser, läsa av trenderna (min lite skeptiska hållning till punken) och mina egna upplevelser under året. Med risk att idag låta lite gammalmodig i språket har jag valt att publicera den helt ordagrant. Ord för ord som jag en gång skrev den komplett med mellanrubriker. Där förekommer ord som LP (som idag kallas album) och än så länge stavade man det svenska ordet singelskiva på engelska ("single").
   Jag nämner mina favoriter för året, bland annat Elvis Costellos "Watching the detectives", Wreckless Erics "Whole wide world" och Ronnie Spectors "Say goodbye to Hollywood", och jag fått anledning att nämna skivorna i många texter sedan jag startade Håkans Pop i augusti 2007 (se länkar nedan). Även Fleetwood Macs monumentala album "Rumours" får ett omnämnande plus ett antal konserter jag refererar till.





1977 VAR PUNKROCKENS ÅR
VAD BLIR NÄSTA MODEVÅG?


ÅREN GÅR. TIDERNAS FÖRÄNDRAS. En bra bit in på 70-talet och vi har fått en ny musikprofil. 1977 var punkrockmusikens år. Allt och alla ställdes skonsamt i det skimrande estradljuset. Inga var för dåliga att spela punk. Två plus två blir fortfarande fyra men vad som ska bli nästa stora modevåg är svårare att räkna ut. Vilka som ska bli nästa ABBA eller nästa Sex Pistols.
   Egentligen var punkens entré en naturlig följd på vart 70-talsrocken var på väg. Mike Oldfield, Yes och Genesis var med sina yviga och luftiga ljudklanger på väg ur det jordiska när det redan förra hösten dök upp anhängare av den okonstlade och i framtoningen aggressiva musiksorten, som i alla media fick den populära etiketten punk.
PUNKMUSIKEN INTE NYMODIG
Musiken var inte ny. utan tog vid där amerikanerna lämnade den tio år tidigare. Electric Prunes, Seeds och MC5 spelade på 60-talet musik som i daghens öron låter punkmusiken närbesläktad. Det är därför som det i USA ses med något skeptiska ögon (och öron) på den så kallade nya vågen som nu också svallar in över Amerika. De uppfattar4 den som inte särskilt nymodig.
   Musiken är inte ny. Däremot publiciteten och den otroligt omfattande rekryteringen av nya grupper. De flesta på egna små oberoende skivbolag med begränsad spridning. Det är därför alla kända punkgrupper återfinns på stora bolag. Clash på CBS, Sex Pistols på Virgin, Stranglers på United Artists och så vidare. Det som alltså är populärt ger en felaktig bild av hela punkoffensiven.
   Till exempel är Sex Pistols en typisk pr-produkt. Kanske inte medvetet men att utse gruppen till den ledande punkgruppen vore att ge upp, spela ner alla sina Beatlesskivor. Det finns en handfull både bättre och mer intressanta grupper i genren. Stranglers, Count Bishops, Radio Stars, Boomtown Rats och Eddie & the Hot Rods. De sistnämnda är ännu bättre än så.
SNABBA RYCK
Ytterligare exempel på en pr-påtryckning är en i England utgiven LP med Warsaw Pakt. Inspelad (direkt på plasten), pressad och distribuerad med omslag på mindre än 24 timmar! Så heter skivan också "Needle time" (nolltid). Skrewdrivers första LP, på Chiswick, är inspelad på 45 varv, en hel LP.
   Ett steg mot en kvalitetsförbättring på området bör Rich Kids, med bland annat förre Sex Pistols-basisten Glen Matlock. nya LP vara. Den produceras av gitarrfantomen Mick Ronson och ges ut på EMI som just sparkade Sex Pistols för ett år sedan!
   1977 gav oss punk men tog ifrån oss mellanölet och Elvis Presley. Punk överskuggar det mesta, även denna krönika, men sanning att säga har det hänt viktigare saker på det rockmusikaliska området under året som gick.
   Det har här i Örebro var fler, och i många fall bättre, rockkonserter än på många många år. Det började i det sommarvarma juni med Ian Hunter och John Cale, där faktiskt Cale tog priset.
MAGNUS UGGLA
Och det såg ut att blir en mäktig höst för punkrock och dess vänner. Både Stranglers, Clash och Damned var inbokade. Bara Clash kom. De andra fick instrumenten demolerade eller vågade inte åka hit.
   Rockmusikens okrönta humorister, Dr Hook , fångade ett fullsatt Idrottshus med sin underhållande show. AC/DC var inte lika roande. Hårt, högt och våldsamt pressade de fram sina ljudorgier en fredagkväll i september.
   Magnus Uggla fick sitt genombrott under hösten. Dels genom skrivan "Va ska man..." (CBS) och konserten i november kom i precis rätt tidpunkt då Uggla-hetsen var som hetast. Tät och kompetent rockmusik till Ugglas tveksamma framtoning. Att han nu tar mer och mer avstånd till sina egna texter gör det än mer tveksamt. Magnus Uggla retirerar.
   Och Pugh Rogefeldt visade för några veckor sedan att han lever. Där svek publiken som ibland verkar svårflirtad i den här stan.
   Men se upp, redan i januari och februari är viktiga konserter inbokade. Blood Sweat & Tears (flyttat till Konserthuset) 13 januari, Status Quo 29 januari och danska Gasolin 9 februari.
   Det var bara de stora städerna som fick besök av godbitarna Nils Lofgren, Graham Parker och Yes. Men bra var de.
ELVIS COSTELLO
Den lilla skaran av rockhjältar har utökats med Elvis Costello men både Marc Bolan och Elvis Presley har av olika anledningar gått runt hörnet. Costellos "My aim is true" (Stiff) har varit ett ljus i tillvaron hela hösten.
   John Lennon har blivit halvjapan och gjorde sitt enda framträdande för några månader sedan vid en presskonferens där han förklarade (på japanska!) att än dröjer det två, tre år innan han går in i en skivstudio.
   Och Bruce Springsteen är en fri man efter två års processande med sin före detta manager som omöjliggjort skivinspelningar. Det går rykten om att han sedan spelade in 30 nyskrivna låtar som han dock självkritiskt kasserade och bara behöll åtta stycken. En LP bör komma inom några månader.
FRAMGÅNG FÖR FLEETWOOD MAC
Årets artister alla kategorier är Fleetwood Mac. "Rumours"-LP:n har på ett knappt år sålt i över tio miljoner exemplar! Låg etta i USA i över ett halvår. Skön framgång för en bra och rutinerad grupp. Har på tio år förändrats från en bluesinfluerad grupp till en amerikanskt välljudande apparat. TV-programmet visade i någon mån prov på det.
   TV har förresten spottat upp sig betydlig sedan förra året. Under en månad i höstas trängdes underbara konsertprogram med Nils Lofgren, ELO, 10cc och Jackson Browne. Däremot ser jag negativt på de amerikanskt ihopjagade programmen med discjockeyn Wolfman Jack. Han själv är överspänt larvig och de överdrivna hafsiga playbackversionerna förstör alltid artistens egen personlighet.
   Elvis Costello är alltså årets nykomling. Hans riktiga namn är nu avslöjat som Patrick Declan McManus men vi kommer säkert att höra mer från honom i framtiden. Han och Nick Lowe har förresten nu lämnat Stiff tillsammans med sin manager Jake Riviera.
ULF LUNDELL
Svensk rockmusik framförs fortfarande bäst av Ulf Lundell. Såväl på skiva som på scen med kompgruppen Nature. Det är liveskivan "Natten hade varit mild och öm" (Harvest) tydligt bevis för.
   Singleskivan har i år fått en renässans i och med punkvågen. Musikformen gör sig bäst på singlar men det har under året kommit många andra bra singlar. "Say goodbye to Hollywood" med Ronnie Spector (Epic), "Whole wide world" med Wreckless Eric (Stiff), "Watching the detectives" med Elvis Costello (också Stiff) och "2-4-6-8 motorway" med Tom Robinson Band (EMI) är bara några.
   Ett singelskivrekord sattes nyligen av Wings i England där senaste skivan "Mull of Kintyre" på bara tre veckor såldes i över en miljon exemplar. Där ligger till och med ABBA i lä - än så länge.
ABBA
ABBA
ja, "The album" är deras bästa och kvalitén på filmen är säkert lika hög även om man knappast kan jämföra den efter samma mallar som vanliga spelfilmer. Men visst gör de bra rockmusik. "Hole in your soul" gör säkert Nick Lowe ännu mera avundsjuk.
   Vad väntar vi oss nu av 1978 i form av nyuppväxt och mogen pop- och rockmusik. En utveckling och en kvalitetsförbättring av punkrockbranschen måste till för att hålla intresset vid liv. Jag har svårt att se Sex Pistols vara lika stora vid nästa års bokslut.
   Injektionen var avgjort nyttig men ta tillfället i akt och upptäck det konstruktiva i det likriktade. Var aktsam, ge dig själv tid och lyssna kritiskt så kommer 1978 att bli nog så överraskande

/ Håkan

Jul: The Beatles 1969

Postad: 2017-12-24 10:25
Kategori: Jul



"The Beatles' Seventh Christmas Record: Happy Christmas 1969"

PÅ GRAND FINALE AV BEATLES TRADITION med julskivor spelar John Lennon och hans oskiljbara fru Yoko Ono, som hade gift sig på våren 1969, huvudrollen och låter Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr spela mer eller mindre biroller. På en skiva där alla bidrag är inspelade var och en för sig och sedan ännu en gång sammanställt till en skiva av radio-dj:n Kenny Everett.
   John och Yoko, som spelade in sitt bidrag hemma på Tittenhurst Park i Ascot, inleder skivan med att diskutera sina tankar om jul. Det blott drygt fyra sekunder långa inslaget (där han säger "Happy Christmas") från George, hans enda på hela skivan, spelades in i Apple-studion i centrala London. Ringo sjunger "Good evening to you gentlemen", inspelad i hans hem i Weybridge, till eget komp på akustisk gitarr följt av ett utdrag från "The end"-låten på "Abbey Road".
   Sedan kommer John och Yoko tillbaka och diskuterar den här gången muren runt sin tomt. Paul spelade in sitt inslag i sitt hem i St John's Wood och sjunger och spelar två versioner av sin "This is to wish you a Merry Christmas" med ett julmeddelande däremellan. Ännu en diskussion följer mellan John och Yoko, den här gången funderar de över det kommande decenniet medan John sjunger den gamla julsången "Good king Wenceclas". Alltså ironiskt nog samma sång som han sjöng på Beatles första julskiva 1963.
   John och Yoko framför två märkliga julsånger med John på akustisk gitarr. Ringo återvänder kort för att göra reklam för sin film "Magic christian" innan John och Yoko diskuterar - julklappar.
   Skivan, som är 7:42 lång, och hela traditionen med Beatles julskivor avslutas med en kyrkokör som sjunger den traditionella "Noël" (som betyder jul på franska) och en skrattande Ringo Starr.

Därmed vill Håkans Pop önska alla läsare en God Jul.



/ Håkan

Jul: The Beatles 1968

Postad: 2017-12-23 14:21
Kategori: Jul



"The Beatles' 1968 Christmas Record"

1968 VAR STÄMNINGEN MELLAN DE FYRA Beatles-medlemmarna minst sagt en aning ansträngd. I november hade de givit ut dubbelalbumet "White album", där inspelningar till flera låtar hade genomförts som separata soloinspelningar, och även på julhälsningen bidrog varje medlem med individuella inslag. John Lennon spelade in sitt bidrag i hemmet i Weybridge, Paul McCartney hemma i St John's Wood, George Harrison i Kalifornien (i samband med inspelningen av soundtracket till filmen "Wonderwall") och Ringo Starr hemma i Ascot, Berkshire.
   Inget sammanhållande eller gemensamt grupparbete det här året alltså. Deras respektive inspelningar gavs sedan till radiomannen Kenny Everett som fick i uppdrag att sammanfoga allt och därmed kunde han titulera sig producent på skivan. Den här gången hade Julian Lennon, Johns sexårige son, målat framsidan på omslaget.
   Flera inslag på skivan refererar till den aktuella "White album". Efter Ringos korta presentation kommer det lättidentifierade pianointrot till "Ob-la-di, ob-la-da" som följs av Pauls nya komposition "Happy Christmas, happy new year" där han kompar sig själv på akustisk gitarr och piano. En osedvanligt välskriven låt, som sedan återkommer en gång på skivan, för att publiceras bland de mer spontana julhälsningarna.
   Mer ekon från det nya albumet: En uppspeedad "Helter skelter" som avbryts av John som läser den första av sina två dikter på skivan, "Jock and Yono". Ja, 1968 var Yoko Ono involverad så fort John skulle spela in något.
   George, tillsammans med Mal Evans, önskar alla en god jul innan Ringo drar några galna Monty Python-liknande skämt medan "Yer blues" hörs i bakgrunden. En kort repris av Pauls låt och sedan återvänder John med ytterligare en dikt, "Once upon a pool table".
   Som avslutning på skivan följer det kanske mest absurda inslaget på samtliga julskivor med Beatles. George presenterar Tiny Tim, amerikansk sångare och ukulelespelare, som tackar George och önskar god jul och gott nytt år. Han hade under året fått ett stort genombrott när han med sin säregna falsett gav sig på kända låtar, ofta gamla evergreens. Med sin hårresande falsett nådde han en 17:e-plats på USA-listan med "Tiptoe Through the Tulips" i en produktion av den numera rutinerade Richard Perry som precis hade inlett sin professionella bana.
   På Beatles julskiva 1968 uppmuntrar George honom att sjunga en låt och han väljer då att "massakrera" Beatles tre år gamla "Nowhere man".



/ Håkan

Jul: The Beatles 1967

Postad: 2017-12-23 07:52
Kategori: Jul



"Christmas Time (is Here Again)"

1967 ÅRS JULSKIVA ÄR, INTE ALLS ÖVERRASKANDE, höjdpunkten bland Beatles julhälsningar till sina fans. Inte nog med att de fyra medlemmarna under 1966 och 1967 gått igenom sitt livs största kreativa utveckling. Julskivan var också den sista de spelade in tillsammans, från 1968 spelade medlemmarna in sina hälsningar individuellt, och den sista som George Martin producerade. Inspelningar som ännu en gång resulterade i flera riktiga och namngivna låtar.
   Skivans titellåt, "Christmas time is here again", ansågs så helhjärtat färdigproducerad att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr, alla stod som upphovsmän, sökte laglig copyright för sången 1967.
   För första gången på en Beatles-julskiva spelar alla medlemmar dessutom instrument och får även hjälp av Martin som spelar orgel på inspelningen, han spelar "Auld lang syne". Det har givetvis resulterat i en mer seriös inspelning än tidigare och med färdigskrivna låtar i bagaget kan skivan faktiskt jämföras med en konventionell Beatles-skiva.
   Även omslaget, designat av John och Ringo, är ambitiöst och genomtänkt med viss influens av "Sgt Pepper"-omslaget som hade fått sådan uppmärksamhet sommaren innan. På baksidan av omslaget finns en målning av Johns då femårige son Julian.
   Det genomgående temat på julskivan är ett besök på BBC med mängder av sedvanliga skämt, påhittade auditions, applåder, konstiga meddelanden, parodier, intervjuer och frågesport. Men det är naturligtvis musiken, låtarna, som är skivans största tillgång.
   "Christmas time is here again" inleder skivan och förekommer vid flera tillfällen. Även "Get one of these for your trousers" (två gånger) och "Plenty of jam jars", som påstås spelas av The Ravellers, är också framträdande men korta låtar.
   Ett udda inslag på skivan är Ringos och skådespelaren Victor Spinettis steppdans(!) medan Mal Evans och George Martin tackar för ett underbart år innan John med skotsk accent känslofullt läser dikten "When Christmas time is over" till ackompanjemang av en vacker orgel och blåsande vindar som avslutning.
   1967 års julhälsning spelades återigen in i Abbey Road-studion 28 november, från 18:00 på kvällen till 02:45 på natten. Några dagar innan hade Beatles nya singel, med två a-sidor ("Hello goodbye" och "I am the walrus") släppts och den 8 december skulle den dubbla ep:n "Magical mystery tour" släppas.



/ Håkan

Jul: The Beatles 1966

Postad: 2017-12-22 14:21
Kategori: Jul



"The Beatles' Fourth Christmas Record – Pantomime: Everywhere It's Christmas"

NU BÖRJADE DET HÄR MED JULSKIVA LIKNA något kreativt för Beatles. 25 november 1966 lämnade killarna Abbey Road-studion och spelade in julhälsningen i studion på Dick James Musics kontor i källaren på New Oxford Street i det centrala London. Men fortfarande med George Martin som producent.
   Dick James var förläggare åt John Lennon och Paul McCartney och de var hemtama i miljön, ty där hade de spelat in flera demolåtar genom åren, och den här gången var inte julskivan en del av någon skivinspelning.
   Den 6:40 långa skivan innehåller faktiskt tre namngivna låtar och inleds med en intensiv "Everywhere it's Christmas", titellåt får man väl säga. Paul McCartney, som också har tecknat omslaget till skivan, sjunger och spelar piano och John Lennon, Ringo Starr och George Harrison både kommenterar och körar.
   Den låten tonar ut i "Orowanyna", som påstås framföras av en korsikansk kör (=Beatles), med mer piano innan några sketcher som presenteras av Ringo följer. Onekligen Monty Python-känsla i den kaotiska humorn. John och George spelar två skottar i schweiziska Alperna, en skål för Drottningen föreslås, lustiga repliker mellan Podgy the Bear (John) och Jasper (George) och sedan ett besök på Felpin Mansions hos greve Balder där Paul, tillsammans med övriga medlemmar, framför skivans tredje låt, en music hall-doftande "Please don't bring your banjo back".
   Skivan avslutas med ett meddelande från Mal Evans, roadmanager för Beatles som hade gjort sin sista konsert i augusti samma år, innan titellåten återkommer.
   Inga andra skivinspelningar den dagen alltså men Beatles var onekligen inne i en mycket kreativ period under de här dagarna. 24, 28 och 29 november spelade Beatles in "Strawberry Fields forever" till en singel som skulle släppas i februari 1967.




/ Håkan

Jul: The Beatles 1965

Postad: 2017-12-22 07:50
Kategori: Jul



"The Beatles' Third Christmas Record"

PÅ 1965 ÅRS JULSKIVA MED BEATLES fortsatte temat som hade inletts på de två föregående skivorna. Att sjunga gamla låtar med mer eller mindre spontana nya texter. Hela skivan, som spelades under en session 8 november 1965, inleds med att alla fyra medlemmarna skrålande sjunger en allsångsmässig "Yesterday" som dock snabbt övergår i falsksång.
   Ringo Starr håller först i snacket och får varje medlem att traditionellt tacka innan John Lennon sjunger några gamla skotska folksånger till akustisk gitarr. Efter en konversation mellan Paul McCartney och Ringo börjar John sjunga några folksånger och en uptempo-version av "Auld lang syne" och sedan kort långsam version av Four Tops gamla "It's the same old song" innan George Harrison utbrista i "Copyright Johnny". Då föreslår John musikallåten "We'll gather lilacs" istället.
   I november 1965 trappades Vietnamkriget upp och Beatles julskiva får också ett antikrigstema. John uttrycker sina tankar om kriget i den nya påträngande versionen/texten till "Auld lang syne". Ytterligare några folksånger, bland annat "Christmas Comes but Once a Year" med John som förhoppningsvis saknar copyright innan hela Beatles återvänder mot slutet av skivan med ytterligare flera tolkningar av "Yesterday", nu med en ny text och "Christmas day" som titel.
   Sedan avslutas skivan med att medlemmarna pratar en utpräglad Liverpool-dialekt och John säger bland annat "This is Johnny Rhythm just sayin' good night to yez all and god bless yez".
   Den sena inspelningsdagen, startade kl 21 på kvällen, hade inletts med en version av Harrisons låt "Think for yourself", som mindre än en månad senare gavs ut på albumet "Rubber soul", men vid denna tidpunkt hette låten "Won't be there with you". Sedan blev det dags, när klockan säkert hade passerat midnatt, att spela in julhälsningen i tre tagningar med orepeterade skämt.
   Redan 19 oktober, en skivinspelningsfri dag, gjordes ett första försök till inspelning av 1965 års julskiva. I en helt annan studio, Marquee i centrala London, gjordes en inspelning under ledning av pr-managern Tony Barrow. George saknades men de andra försökte härma honom i det manuskript Barrow hade skrivit. Men beatlarna hade svårt att hitta humorn i replikerna och de improviserade sångerna vid ett piano fungerade inte heller. Inspelningarna lades åt sidan.



/ Håkan

Jul: The Beatles 1964

Postad: 2017-12-21 14:20
Kategori: Jul



"Another Beatles Christmas Record"

BEATLES ANDRA JULSKIVA GÖR ETT instrument premiärentré, pianot, och för första gången en originalsång som sjungs av John Lennon. 1964 års julskiva är visserligen nästan en minut kortare (4:05) än 1963-debuten men lovar gott för framtiden i sin ambition att framföra exklusiva originallåtar, låt vara korta, tillfälliga och blott spontana utkast.
   En helfalsk "Jingle bells", med ett galet piano, följs av medlemmarnas tal till sina fans där de tackar för året på sina personliga inte sällan så komiska sätt. "We hope hope you've enjoyed listening to the records as much as we've enjoyed melting them", skämtar Paul McCartney som tackar fansen och berättar att de är i studion där de spelat in alla sina skivor "since the old days of 'Love me do'". Perspektivet var inte så långt på den tiden...
   John Lennon tackar alla som har köpt hans bok "In his own write". George Harrison tackar alla som har sett filmen "A hard day's night" och meddelar att nästa film ("Help!") blir i färg medan Ringo Starr tackar fansen för att de är fans.
   Sedan kommer Johns lilla nyskrivna korta (ca 12 sek) pianodänga "Can you wash my father's shirts" där inte så mycket mer än titeln är hela texten. Låten utmynnar i ett hysteriskt skrikande av "Happy Christmas" ett antal gånger.
   Julskivan spelades in 26 oktober 1964, en fri dag på den pågående Englandsturnén. Samma dag spelade Beatles in "Honey don't", med Ringo på sång, och "What you're doing" för nästa album, "Beatles for sale". Som följdes av inspelningen av julhälsningen som faktiskt gjordes i fem olika tagningar och var, precis som 1963-skivan, producerad av George Martin. Beatles började bli alltmer noggranna med sina inspelningar.



/ Håkan

Jul: The Beatles 1963

Postad: 2017-12-21 07:55
Kategori: Jul



"The Beatles' Christmas Record"

PÅ ETT INITIATIV AV BEATLES PR-MANAGER Tony Barrow kom idén upp att producera en julhälsning från bandet till sina fanklubbsmedlemmar i England. En inspelning som sedan reproducerades på en flexiskiva, en tunn ensidig plastskiva framställd av det engelska bolaget Lyntone, av samma sort som sedan skulle bli mycket populär när den från 1965 distribuerades med svenska Bildjournalen, ofta med unika låtar och inspelningar med svenska artister.
   1963 års Beatles-hälsning spelades in vid ett tillfälle och den traditionen fortsatte till och med 1967. Under 1968 och 1969 spelades medlemmarna i Beatles in sina bidrag på olika tider och platser individuellt.
   17 oktober 1963 spelades Beatles första julskiva in i Abbey Road-studion. Den dagen spelade bandet in "I want to hold your hand", "This boy" (som gavs ut på singel en dryg månad senare) och "You really got a hold on me" (en låt till bandets nästa album). Men innan de inspelningarna, vid halv tre-tiden på eftermiddagen, sammanställde Beatles-medlemmarna den fem minuter långa julskivan.
   Barrow hade skrivit det manusskript som bandet snabbt överger i sina spontana infall av prat och accapellasång där den gamla julsången "Good king Wenceclas", givetvis med nya texter, blir det genomgående temat. John Lennon inleder med att sjunga på engelska och senare även på tyska(!). Han hinner också vissla "God save the queen" och sjunga "Happy birthday".
   Första julskivan med Beatles är inte så spännande varken textmässigt eller rent musikaliskt. Ackompanjerat av ett genomgående knaster (till samlingsskivan hade originaltejperna försvunnit och inspelningarna fick överföras direkt från flexiskivorna) tackar ett spralligt Beatles för året som har varit och Paul McCartney, som tackar för alla sega gubbar, säger sig redan föredra skivinspelningar framför konserter och turnéer. Knappt tre år senare gick hans dröm i uppfyllelse när Beatles i augusti 1966 genomförde sin sista konsert tillsammans.
   Även Ringo Starr och George Harrison får tillfälle att tacka sina fans, Ringo förklarar att han är ny i bandet, och bandet framför tillsammans en kort och nyskriven version av "Rudolph the red-nosed reindeer" innan de avslutar med ett unisont "Merry Christmas everybody".
   Beatles hade precis innan den här inspelningen, 13 oktober, genomfört en klassisk spelning på London Palladium och bara en vecka efter den här inspelningen, 25 oktober, åkte bandet på sin första officiella utlandsturné - till Sverige. Och det historiska tv-framträdandet i Drop In.



/ Håkan

"The Beatles Christmas record"

Postad: 2017-12-20 07:59
Kategori: Jul


ÅRETS JULTEMA PÅ HÅKANS POP ÄR BEATLES JULSINGLAR. Det är ett av mina riktigt älskvärda julprojekt, "The Beatles Christmas record" (se omslaget ovan). The Beatles sju samlade julhälsningar, i tal, sång och musik, som varje år skickades ut på en flexiskiva till gruppens fanklubbsmedlemmar under 60-talet, från 1963 till 1969.
   Det skedde bara i England så jag, som blott tillhörde den svenska fanklubben, blev utan och fick nöja mig med att Klas Burling eller någon annan presentatör traditionellt på söndagen innan jul spelade hälsningen/låten på sitt Pop 63, 64 och så vidare. Då satt jag punktligt med min rullbandspelare (Philips och senare Tandberg) och spelade in rariteterna på band varje jul.
   Som avslutning på denna tradition skickades 1970, när gruppen hade varit upplöst i nästan ett år, ut riktiga lp-skivor med samtliga julhälsningar samlade. Då lyckades jag på omvägar och genvägar komma över ett amerikanskt ex, "The Beatles' Christmas record" utgiven på Apple (i England hette samma skiva "From then to you"), och under dagarna innan jul tänkte jag gå igenom de här exklusiva låtarna.
   Beatles julklappar till sina fans var från början tänkt som en enkel hälsning. Men i takt med att medlemsantalet dramatiskt ökade utvecklades konceptet för varje år till ett mer och mer ambitiöst projekt med unika musikinspelningar, komiska repliker och en och annan färdigproducerad låt. Minns exempelvis just "Christmas time is here again" från 1967 som även gavs ut officiellt på singel. Visserligen först 28 år senare(!) som b-sida till singeln "Free as a bird" (1995).
   Välkomna till några exklusiva dagar fram till julafton på Håkans Pop och till alla läsare, inklusive de som också aktivt har givit sig tid, lust och intresse att kommentera artiklar, vill jag rikta en stor hälsning och en riktigt God Jul.

/ Håkan

Julmusiken är över oss

Postad: 2017-12-19 07:52
Kategori: Jul

JA, SÅ BLEV DET JUL IGEN SOM DET HETER I VISAN. Faktiskt den elfte i raden på Håkans Pop. Under bloggens första år gjorde jag ett försök att uppmärksamma ett antal julskivor i populärmusikbranschen. Så jag tänkte passa på att påminna om de texterna innan jag riktar in strålkastarna på den helt nyproducerade svenska julskivan "Won't be home for Christmas" som visserligen innehåller en majoritet utländska inspelningar men är förbaskat intressant ändå. Mest för att materialet är ny- och specialskrivet för skivan som helt saknar alla traditionella och smeksamma jullåtar i trevliga oprovocerade versioner.
   Russinet i kakan, i det här fallet lussebullen, bland alla klassiska julskivor är sedan många år Phil Spectors numera legendariska nyproduktion av klassiska jullåtar i helt nya och typiska Spector-arrangemang, "A Christmas gift for you". Den skivan släpptes första gången redan 1963 men blev av en viss anledning (presidentmordet på John F Kennedy) ingen hit den gången. Däremot har dess legendstatus sedan dess bara växt.
   Det har gjorts några svenska försök att upprepa receptet att samla artisterna på ett skivbolag som ett julprojekt, då med huvudsakligen nyskrivet material. "Glitter, glögg & rock'n'roll" (1979) och "Tip tap" (1987) är tämligen lyckade exempel i den genren med artister från skivbolagen EMI respektive Record Station. På den förstnämnda julskivan finns Magnus Lindbergs klassiskt bittra julsång "Snön den faller vit" inkluderad. Så oförglömlig att den 2009 förärades en egen artikel på Håkans Pop.
   Ett album som också bör uppmärksammas bland alla julskivor jag har skrivit om, kolla gärna kategorin "Jul" på Håkans Pop, är "A very special Christmas" (1987) med gäster som Bruce Springsteen, Sting, U2 och John Mellencamp.
   Jag har inte skrivit någon helhetsartikel om Bob Dylans julalbum "Christmas in the heart" men kunde strax innan julen 2014 rapportera om mitt oplanerade men väldigt positiva möte med skivan på en pub i London.



"Won't be home for Christmas" (Paraply/Hemifrån, 2017)

MED BEGRÄNSADE RESURSER NÅR MAN KANSKE inte så långt men med gränslös entusiasm når man så mycket längre. Med sitt skivbolag Paraply Records och distributionsbolag Hemifrån når Peter Holmstedt i Sparsör, strax utanför Borås, hela världen runt med sin omfattande skivutgivning. Kanske inte maffiga försäljningssiffror med varje utgivning men kontaktnätet har blivit obegränsat stort och där finns det en mängd artister inom räckhåll när han ibland får sina snilleblixtar till idéer.
   Den här gången var det en kille i hans egen artistskara, Mikael Persson, som väckte tanken på en samlingsskiva med jullåtar. Först trodde inte Peter på idén men blev sedan så häftigt engagerad och drivande i projektet som nästan tog vägen runt hela jorden innan skivan nu ligger färdig. Soundet på skivan skulle till stor del inte innehålla uppsluppet bjällerklang (det finns dock tre undantag på skivan) och texterna skulle ha andra perspektiv än det uppenbart mysiga. Utan en mer realistisk bild av en julhelg där både hemlöshet, fattigdom och ensamhet existerar. Vilket dock inte betyder att de 18 låtarna på "Won't be home for Christmas" saknar det musikaliskt underhållande och engagerande.
   Holmstedt tog alltså projektet runt världen och artistmässigt är det amerikanska artister som dominerar men det är inte så kändistätt. Av de tolv medverkande från USA var det bara på förhand fyra som jag var bekant med men det spelar naturligtvis ingen roll när den musikaliska helheten ska bedömas. För här är det för mig okända namn som Kenny White (ren Steve Forbert-klass!) och Paul Kamm som imponerar mer än exempelvis Elliott Murphy och Jack Tempchin. Det sistnämnda namnet överraskar dock mer än det sviker, Tempchin som har skrivit ett flertal Eagles-låtar bidrar med en Jim Webb-liknande evergreen med rena Frank Sinatra-influenser.
   Som ni förstår har samlingsskivan en musikalisk bredd som knappast går att sortera i fack som singer/songwriter eller americana. Keith Miles och Annie Gallup tar sällskap med Tempchin till det traditionella men också tidlösa 30-talet. Och den rockiga trion The Refugees anfaller med rytmisk Manhattan Transfer-energi.
   Den amerikanska dominansen till trots är det för mig de svenska artisterna som bjuder på skivans höjdpunkter av både musikalisk och personlig prägel. Kanske har jag lyssnat med lite väl patriotiska öron men det är artisterna från Borås med omnejd som Holmstedt har valt med omsorg. Som medproducenter har han Joakim Lövgren, Åke Strömberg (båda medlemmar i Mudfish som här gör ett starkt intryck med ett läckert arrangemang kryddat med blåskvartett) och Klas Qvist (som ÄR Citizen K och är det poppigaste inslaget på skivan med den charmiga titelmelodin) som för övrigt gjort en av årets bästa popalbum.
   Rambling Nicholas Heron, göteborgaren Lars Niklas Hedström, tillhör också höjdpunkterna på skivan med "Wee lanterns of snow" där han sjunger med en dallrande personlig stämma till ett känsligt vackert arrangemang med vad jag tror är en harpa.
   Mikael Persson, initiativtagare till skivan, gör också en fin insats på "This december night" med snygga klanger och uttrycksfull gitarr i en låt där han spelar samtliga instrument.
   Samarbetet USA/Sverige där amerikanskan Janni Littlepage framför västeråsaren Johan Seiges "Now that winter's come", producerad i en studio i Borås, är också ett minnesvärt spår. En låt som i händerna på proffsiga amerikanska producenter och en stor sångstjärna (typ Whitney Houston) skulle kunna älskas av hela den amerikanska kontinenten. Men ändå inte komma upp i nivå med Janni Littlepages nakna version med pianot som nyckeln till framgång.
   På skivan finns också rockabilly (Fayssoux), ännu en vacker pianoballad (Jude Johnstone), långsam country med drag av Willie Nelson (Bob Cheevers) , Anne Gallops bidrag påminner om något McGarrigle-systrarna gjort tidigare, Elliott Murphy presenterar en absurd låt med mörk humor och den engelska duon My Darling Clementine (det äkta paret Lou Dalgleish och Michael Weston King) firar sitt barn Mabel med en kärleksfull hyllning.
   Med andra ord massor att upptäcka på den här skivan med en speltid över en timme plus ett hidden track som dyker upp efter flera minuters tystnad efter sista låt.

01. Five Days Of Christmas (Elliot Murphy)
02. Christmas on The Train (Annie Gallup)
03. Christmas Day (Kenny White)
04. I Guess It's Gonna Be That Way (Jude Johnstone)
05. Sweet Christmas Dreams (Keith Miles)
06. Now That Winter's Come (Janni Littlepage)
07. Pavlova (Too) (Kaurna Cronin)
08. Where Are You Going Tonight (Paul Kamm)
09. Wee Lanterns Of Snow (Rambling Nicholas Heron)
10. Miracle Mable (My Darling Clementine)
11. The Spirit Of Christmas (Bob Cheevers)
12. Winter's Come To Life (Mudfish)
13. Christmas Ain't Christmas (Fayssoux)
14. Winter's Light (Barry Ollman)
15. This December Night (Mikael Persson)
16. This Christmas (The Refugees)
17. Christmas All Year Round (Jack Tempchin)
18. I Won't Be Home This Christmas (Citizen K)

/ Håkan

Julvecka med jultema på Håkans Pop

Postad: 2017-12-18 14:08
Kategori: Jul

TIDIGARE IDAG PUBLICERADE JAG PLATS NUMMER 19 i min serie med Favorit-maxi-singlar, Roy Orbisons "Mystery girl" (1989). Därmed tar de regelbundna kategorierna på Håkans Pop jul- och nyårsledigt några veckor. Men det blir naturligtvis inte tyst och händelsefattigt på de här sidorna.
   Under den sista veckan före jul ska jag här fokusera på julmusik, med stor koncentration på Beatles, och nästa vecka blir det traditionellt presentation av årsbästalistor vad gäller skivor och konserter och kanske någon annan lista. Veckan därpå, efter nyår, siktar jag in mig på den stora musikfestivalen Folk at Heart som gör sin femte festival på hotell i Örebro, numera på Scandic Västhaga.
   Händelserikt och spännande alltså på Håkans Pop under de närmaste veckorna innan de ordinarie kategorierna drar igång 15 januari när vi skriver år 2018.

NÄR JAG NÄMNER KOMBINATIONEN JUL OCH BEATLES vet alla fans av Liverpool-kvartetten vad jag menar: Beatles julflexisinglar som under åren 1963-1969 skickades ut till gruppens engelska fanclub och blev mycket uppskattade och legendariska på det glada 60-talet. De skivorna har i år bokstavligen blivit aktuella igen när de förra veckan återutgavs i ett fashionabelt format (se bild nedan), en box med sju 7"-vinylsinglar i begränsad upplaga, till ett lika fashionabelt pris.
   Jag gjorde en noggrann genomgång av skivorna, och dess innehåll, för fyra år sedan här på Håkans Pop och kommer nu under de närmaste dagarna fram till julafton återpublicera de artiklarna, något redigerade.
   Jag inleder serien om Beatles julsinglar på onsdag med en presentation av projektet för att sedan från torsdag till söndag analysera varje årgång 1963-1969.


/ Håkan

MAXI12" #19: ROY ORBISON

Postad: 2017-12-18 07:52
Kategori: Maxi12"



ROY ORBISON
She's a mystery to me
Crying (duet with k.d. lang)
Dream baby ("Live")

(Virgin, 1989)

FÅ ARTISTER DRABBADES PÅ 60-TALET av återkommande tragedier som Roy Orbison. 6 juni 1966 dog hans fru Claudette i en motorcykelolycka framför hans ögon och två år senare dog hans två äldsta söner när hans hem i Hendersonville, Tennessee brann ner. Sedan kom hans egen plötsliga död i hjärtattack 6 december 1988 extremt olägligt när han befann sig i en comebackvåg som höll på att göra honom populärare än någonsin.
   Orbison fick sina största hits på det tidiga 60-talet men inledde sin karriär redan på det rock'n'roll-klassiska 50-talet och gav under några år, 1956/57, ut skivor på Sun-etiketten.
   Från 1967, när hitlåtarna upphörde att infinna sig, till mitten av 80-talet var Roy Orbison en föredetting med framtiden bakom sig. Men plötsligt blev han åter aktuell på många sätt. Det hade snurrat igång ett visst intresse för alla Orbisons gamla hits men originallåtarna var låsta i ett skivbolag (Monument) som gick i konkurs i slutet på 70-talet.
   1985 gick han därför in i studion med Michael Utley som producent, ett gäng stjärnstudiomusiker plus körsångare och spelade in alla sina gamla låtar på nytt i fullt moderna arrangemang. Mot alla odds resulterade det i den tämligen perfekta samlingsskivan "In dreams: The greatest hits". Samma år gick han in i Sun-studion tillsammans med Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash som gavs ut med albumtiteln "Class of '55" (1986).
   Sedan blev Orbisons musik aktuell i flera långfilmer: "Insignificance" (1985), "Blue velvet (1986), "Hiding out" (1987), och "Less than zero" (1987). Invald till Rock and Roll Hall of Fame 1987 (presenterades av Bruce Springsteen) och i september samma år samlades en mängd stora musikprofiler (bland annat Bruce, Elvis Costello, Tom Waits, Bonnie Raitt, Jackson Browne och Roy) för att spela in tv-programmet "A black and white".
   1988 fick Jeff Lynne uppdraget att spela in ett nytt album med nyskrivet material med Roy Orbison. Lynne var samtidigt också spindeln i nätet som förenade Tom Petty och George Harrison (båda var aktuella med Lynne-producerade album) med Bob Dylan. Harrisons idé att bilda ett avslappnat och spontant rockgäng, Roy, Jeff, Tom, George och Bob (fast under pseudonym), resulterade i Traveling Wilburys som på några månader våren 1988 spelade in sitt album "Volume 1".
   Den skivan fick stor uppmärksamhet när den släpptes på hösten 1988. Orbisons stora comeback-album "Mystery girl", där det till slut bara är tre låtar som är producerade av Jeff Lynne, skulle släppas i februari 1989 när den fatala hjärtattacken slog till och tog livet av den blott 52-årige Roy Orbison i december 1988. Och bara någon månad senare skulle den första låten ("You got it") släppas på den första singeln från de nya inspelningarna. Så oerhört tragiskt - och olägligt.

MEN I DEN HÄR ARTIKELN HANDLAR DET IDAG om andra singeln från Orbisons mycket uppmärksammade comebackalbum och "She's a mystery to me" släpptes ungefär sex veckor efter albumet. Och just den låten får väl räknas som albumets titellåt, specialskriven av The Edge och Bono från U2 eller David Evans respektive Paul Hewson som det står på etiketten och är deras riktiga namn.
   Bono har berättat att han under en sen kväll såg David Lynchs film "Blue velvet". Vaknade upp dagen efter och hade titellåten i huvudet, Bobby Vintons USA-etta 1963, och trodde i sin enfald att det var Roy Orbison som sjöng. Tillsammans med The Edge skrev han "She's a mystery to me" och spelade sedan upp låten för bandet som medgav att det uppenbart lät som en Orbison-låt. Bono producerade också låten och Benmont Tench (Heartbreakers) arrangerade.
   De övriga låtarna på maxisingeln är inte hämtade från albumet. Två gamla säkra Roy Orbison-hits fast i nyinspelade versioner. k d lang fanns med vid ovannämnda inspelning till tv-programmet "A black and white" och fick fin kontakt med Roy. Så pass bra att när han under 1987 på uppdrag spelade in "Crying" för filmen "Hiding out" (ett soundtrack som för övrigt också innehåller Lolita Pops "Bang your head") valde han just k d (Katherine Dawn) som duettpartner. Just den inspelningen släpptes även på singel hösten 1987. Låten skrev Roy ursprungligen med Joe Melson och var en stor singelhit hösten 1961.
   "Dream baby" var våren 1962 ursprungligen uppföljare till "Crying", här i en liveinspelning från The Mean Fiddler i London inför en exalterad publik. En låt som Orbison ovanligt nog inte hade skrivit själv utan den skrevs av den amerikanska låtskrivaren och sångerskan Cindy Walker.

/ Håkan

I min skivhylla: Ozark Mountain Daredevils

Postad: 2017-12-15 07:51
Kategori: I min skivhylla



OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: Ozark Mountain Daredevils (A&M SP-4411)

Release:
December 1973
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan The Oyster Bands "Step outside" (1986) och The Ozark Mountain Daredevils "It'll shine when it shines" (1974).

DEN HÄR SKIVAN VAR EN STOR FAVORIT i slutet på 1973. Med ett ganska brett leende brukar jag numera bläddra förbi The Ozark Mountain Daredevils tre album i skivhyllan. Skivor av god representativ kvalité bland vinylskivorna. Genuina favoriter vars positiva sidor kan ha förändrats under alla decennier som sprungit förbi sedan dess. Trots enbart goda omdömen från förr är det ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag lägger vinylen på grammofontallriken idag.
   Att jag en gång i tiden "sprang på" det här albumet, debutskiva med ett för mig då okänt (förvisso intressant) gruppnamn i skivbutiken, skyller jag på min nästan maniska nyfikenhet att läsa det finstilta på skivomslagen. 1972 och 1973 var countryrock en tongivande källa där jag hittade musikaliska fynd. I kölvattnet efter Eagles fantastiska debutalbum (1972) försökte jag leta upp godbitarna i mängder av skivor som skeppades från USA i samma genre.
   Jag kunde på många sätt misstänka att det här amerikanska bandet med det långa fantasieggande gruppnamnet hade samma musikaliska rötter. Jag har idag inget minne av att jag hade läst rapporter eller recensioner om Ozark Mountain Daredevils innan jag stod där framför nyhetsfacket i skivbutiken. Men jag fick ögonen på ett producentnamn som nästan på egen hand gjorde att jag med skivan i händerna gick mot kassan.
   Producentnamnet som fick mig att haja till var Glyn Johns och det var just han som vid det laget hade producerat Eagles två första och i mina öron tämligen fantastiska album. Med den vissheten var jag övertygad om att det här debutalbumet var något för mig utan att ha hört en enda låt. Av tradition förlyssnade jag aldrig i skivbutiken innan jag köpte skivor. Det noggranna detektivarbetet tyckte jag ofta räckte. Jag ville få det första exklusiva intrycket av hela albumet hemma framför grammofonen. OK, det är klart att jag genom 70-talsåren gjorde några missar men känslan att gå hem från skivbutiken och spännande lyssna igenom skivan i hemmiljö var kryddan som höll mitt genuina musikintresse vid liv.
   Skivan med Ozark Mountain Daredevils (enligt skivetiketten utan det inledande The som pryder det lapptäcksliknande skivomslaget) var förmodligen inplastad för runt skivan fanns än idag kvar rester av den där tunna cellofanen som hade nötts sönder i trängseln mellan andra skivor i skivhyllan. Lite motvilligt befriade jag skivan från plasten innan jag fotograferade albumet.
   När jag 1973 kom hem, sprättade upp plasten, tog ut skivan fanns där ett omfångsrikt sexsidigt textblad i LP-format (hårt tummat idag!) med sångtexter, presentation av gruppmedlemmarna och snygga naturmiljöbilder. Där kunde jag läsa, återigen i det finstilta, att Glyn Johns hade tagit med bandet till London och inkvarterat de sex gruppmedlemmarna i Olympic Studios i Barnes och den informationen hade nog övertygat mig än mer innan inköp. Ty engelsmannen Johns hade gjort exakt samma sak med Kalifornien-grabbarna i Eagles när den gruppens debutskiva skulle spelas in på samma legendariska plats. Det är sådana tecken som blir ett framgångsrikt mönster och lovar gott i mina öron innan jag ens har lyssnat.

JOHNS ÄR INTE ENSAM PRODUCENT på skivan. Även skivbolagets egen producent, David Anderle, delade på uppdraget. Men soundet, atmosfären, den gnistrande närvaron och de starka låtarna andas samma luft som Eagles två första album utan att på något sätt kopiera eller direkt plagiera den redan framgångsrika gruppen. Jag har nu i efterhand läst att Anderle på skivbolagets uppmaning var på jakt efter just ett motsvarande Eagles-liknande band.
   Engelsmannen Glyn Johns var redan här ett uppskattat och respekterat producentnamn. Under de inledande åren i mitten på 60-talet, först som tekniker, hade han jobbat med bland annat Pretty Things, Small Faces, The Pentangle, Spooky Tooth, Traffic och The Move. Som producent jobbade han sedan på skivor med bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie, Joe Cocker, Faces och The Who innan Eagles-äventyret 1972.
   Men Johns kopplas också tajt ihop med Rolling Stones där han som tekniker figurerade på bandets flesta skivor från "Out of our heads" (1965) till "Exile on Main Street" (1972). Han var också exklusivt engagerad under Beatles turbulenta "Let it be"-inspelningar och var den ende teknikern som var närvarande under samtliga inspelningssekvenser, från Twickenham Film Studios till Apple-studion i centrala London.
   David Anderle hade också en längre karriär i musikbranschen bakom sig. Både som a&r och manager innan han blev anställd producent först på Elektra Records och sedan, från 1970, på A&M. Där producerade han bland annat Marc Benno, Judy Collins, Rita Coolidge och Delaney & Bonnie.
   Redan på Ozarks-skivans första låt, "Country girl", föll alla mina förhandsförväntningar på plats. En typisk countryrocklåt i både melodi och arrangemang. Akustiska gitarrer, stämsång och en catchy refräng men det skulle snart visa sig eller höras att det sex man starka bandet inte ville fastna i någon snäv musikalisk fålla utan röra sig fritt mellan genrer, sound och tempo.
   Ozarks-debuten är bara till viss del countryrock. Tittar man närmare på miljöbilderna i textbladet är det på landet som bandet hör hemma, närmare bestämt i Springfield Missouri, mitt i den amerikanska kontinenten långt från både Kalifornien och östra USA. Rent visuellt befinner sig bandet långt från ett trendskapande mode. Ymniga frisyrer, tjocka skägg och rikligt med flanellskjortor framkallar nästan hippiekänslor. Musiken och arrangemangen är lika mycket influerade av folkmusik som av pop, rock och countryrock. Men blandningen blir förbaskat underhållande och variationerna i låtmaterialet gör lyssnandet så mycket mer intressant och händelserikt.
   Det finns förklaring till det omväxlande soundet. I gruppens spännande konstellation på sex man är det fyra (Steve Cash, Larry Lee, Randle Chowning och John Dillon) som skriver låtarna, ofta på egen hand. Alla sjunger sedan materialet och det skapar en musikalisk mix som varken blir ojämn eller splittrad.

/ Håkan

Bedövande vackert samspel

Postad: 2017-12-13 07:57
Kategori: 90-talskonserter

JACKSON BROWNES SENASTE ALBUM "Looking east" var ett år gammal när han tillsammans med sin forna kompmusiker David Lindley kom till Stockholm för en konsert på två.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/3 1997.

JACKSON BROWNE & DAVID LINDLEY
Konserthuset, Stockholm 25 mars 1997


Jackson Brownes återkomst till ett nästan fullsatt Konserthuset i Stockholm, där han 1982 genomförde en klassisk konsert, blev en stillsam, lågmäld, stundtals ekvilibristisk och hängiven afton. I första hand tillägnad fansen och en hyllning till det spontana, humoristiska och djupt personliga.
   Det var en akustisk kväll och gamla radarkompisen David Lindley gjorde allt i sin makt för att dekorera de sparsam arrangerade sångerna.
   Två stillsittande artister, nedtonat mellansnack och ett radband av mer eller mindre angelägna sånger. Tråkigt? Inte en sekund!
   Dels berättade Jackson små intressanta anekdoter och dela hade Lindleys närvaro många komiska poänger. Mannen är ett unikum. Såg ut som en julgran, i Hawaiiskjorta, röda byxor och groteskt grå polisonger, men agerade som en hel orkester med alla sina olika stränginstrument.
   Bredvid satt Jackson, med ständigt pojkaktiga uppsyn, vid pianot eller gitarren och navigerade sig fra, genom sin skivkarriär. Via nio av sina elva album med, överraskande nog, en viss slagsida åt de n senare repertoaren.
   Även Lindley fick sitta i rampljuset med några låtar från sin solokarriär. Som faktiskt fick fart på kvällens samkväm. Den helt spontana "Rag bag", där han verkligen fick briljera på gitarr, var en av många ljuvliga höjdpunkter.
   Som för stunden hel kompenserade att jag saknade till synes obligatoriska Jackson-låtar som "For a dancer", "Before the deluge" och "Running om empty".
   Konserten blev därför ett tecken på att Jackson har gått in i en ny era. Med fler 90-talslåtar, med bra oprövat material vid sidan av grandiosa klassiker som "Call it a loan", "For evryman" och "The load-out".
   Det var en konsert som aldrig lyfte till legendarisk höjd men där samspelet mellan Lindley och Browne var bedövande vackert.

Farther on
I'm alive
Linda Paloma
El Rayo-X
The pretender
Barricades of heaven
Too many angels
Lives in the balance
World in motion

paus

For everyman
Lawless avenue
Miles away
Looking east
Two of me, two of you
Quarter of a man
Mercury blues
Call it a loan
Traditionell/Take it easy

Extralåtar:
Rag bag
The load-out/Stay

Extra extralåt:
Alive in the world

/ Håkan

MAXI12" #20: NILS LOFGREN

Postad: 2017-12-11 07:50
Kategori: Maxi12"



NILS LOFGREN
Delivery night
Keith don't go
Dreams die hard

(Towerbell, 1985)

1985 VAR FÖRVISSO INTE NILS LOFGRENS största ögonblick som soloartist. Som nybliven gitarrist i Bruce Springsteens kompband E Street Band fick han däremot uppleva en jorden runt-turné, "Born in the USA Tour", som har gått till historien. Förutom solokarriärens första fyra-fem år, 1975 till 1980, känns Lofgrens solosatsningar därefter med några få undantag ganska bortslarvade. I hans långa diskografi återfinns en mängd mindre ogenomarbetade skivor och liveinspelningar som helt skuggats av insatserna bakom Bruce.
   Albumet "Flip" (1985), där dagens maxisingel "Delivery night" finns med, släpptes faktiskt samma månad som Bruce och bandet spelade på Ullevi. En skiva som jag då, någon vecka efter livehysterin, i min skivrecension tyckte var helt okej. Men jag blundade nog för några uppenbara bottennapp till låtar där syntar och en typisk 80-talsproduktion inte gjorde materialet full rättvisa.
   "Flip" var Lofgrens första soloalbum på Columbia i USA men även på det området slarvades albumet bort när den gavs ut i Sverige. Där hamnade skivan helt omotiverat på den lilla Alpha-etiketten, där främst svenska moderna popartister som Niclas Wahlgren, Sound Of Music och Style gav ut skivor, som inte var någon naturlig hemvist för en rockartist av Nils Lofgrens kaliber.
   På sin väg till Sverige-utgivningen passerade "Flip" England och skivbolaget Towerbell där jag samlade på mig några singlar från albumet. I några mindre doser på singlarna känns "Flip"-materialet mer uthärdligt men ska givetvis inte jämföras med det klassiska materialet Lofgren producerade på 70-talet.
   Towerbell-skivorna hade dessutom fräckare och snyggare omslag som är minst lika viktigt i maxisingelbranschen. Som på "Delivery night", den tredje singeln som släpptes från "Flip" i november 1985 inför Lofgrens turné i England tillsammans med sitt eget band sedan Bruce-turnén hade avslutats 2 oktober.
   Den engelska turnéplanen, 13 spelningar, är dessutom tryckt på singelomslaget, start i Leeds 9 december, bland annat två kvällar på Hammersmith Odeon i London, och sedan final 23 december i St Austell i Cornwall. Han och bandet hann även med en liten sväng i Europa, Belgien, Frankrike och Sverige (Konserthuset i Stockholm 24 november, jag var där) innan England.
   För mig var producentnamnet Lance Quinn, som producerade "Flip", helt nytt för mig 1985 och jag skyllde det lite modernt inställsamma soundet mycket på just honom. Men jag ser nu att han trots allt hade några prestigefulla produktioner bakom sig, åt bland annat Bon Jovi, Talking Heads, Robert Gordon och Carlene Carter.
   Efter singlarna "Secrets in the street" och "Flip ya flip" kom alltså "Delivery night" som tredje singel från "Flip". Låten, melodin, rösten och arrangemanget tangerar den vackra och softa sidan av Nils Lofgrens artistbana. Det var ingen överraskning att hans gamla skivbolag återutgav den gamla mjukt poppiga "Shine silently" i den här vevan...
   Även maxisingelns andra bidrag från albumet, "Dreams die hard", tillhör den snälla kategorin där gitarrsoundet är framträdande men kanske inte så traditionellt rockigt och sångrösten smeker medhårs men ändå mycket personligt.
   Det exklusivt unika spåret på maxisingeln är en liveinspelad "Keith don't go" hämtad från Lofgrens solokonsert på Duke of York's Theatre i London 19 maj 1985, en vecka innan den europeiska delen av Born in the USA-turnén skulle sparka igång i Dublin. Låten i original, från "Nils Lofgren" 1975, är ju en rockklassiker och kanske Nils allra mest kända låt där han hyllar Keith (Richards) och uppmanar honom att ta hand om sin hälsa. Textraden "Keith don't go... to Toronto" är en senare variant som uppstod när Keith 27 februari 1977 greps för innehav av kokain och heroin och riskerade att hamna i fängelse vilket fick Lofgren att uppmana honom att inte åka till Toronto och den där rättegången om knarkinnehav.

/ Håkan

Sprittande musikalitet på scen

Postad: 2017-12-10 16:17
Kategori: Live-recensioner





MAJORNAS 3DJE ROTE
Närke Kulturbryggeri, Örebro 9 december 2017
Konsertlängd: 20:04-20:57 och 21:35-22:34 (112 min)
Min plats: Sittande vid bord rakt framför scenen.


NÄR KVINETTEN MAJORNAS 3DJE ROTE STÄLLER SIG på scen och sedan underhåller i närmare två timmar var det ren och skär glädje som förmedlades. Att bandet är från Göteborg är en förklaring, mellansnack och egna låttexter trollade fram en påfallande god stämning i publiken på ett nästan utsålt Närke Kulturbryggeri i lördagskväll, men även musikaliskt hade de förmågan att höja temperaturen i lokalen med sitt glada humör och positiva sätt att presentera sin musik. Sprittande musikalitet från entusiastiska personligheter.
   De brukar beskriva sin musik som "nån slags folkmusik" men när jag försöker analysera det jag hör är bandet så mycket mer än traditionell folkmusik fast deras fioler och dragspel fanns i den musikaliska frontlinjen. När medlemmarna i kvintetten sedan vandrade runt på många olika instrument och alla tog egna sångnummer blev repertoaren så underbart varierad och omväxlande. Nära två underhållande timmar plus paus blev därför något jag uppfattade som ett blixtsnabbt framförande.
   Majornas 3dje Rote har besökt Örebro vid ett par tillfällen tidigare men nu hade konserten och framträdandet ett jultema, "Grön Jul", med stundtals gröna tomteluvor på huvudet och låtar med julrelaterat innehåll. Ibland gav de gamla låtar ett nytt aktuellt stuk ("Dans på stan" blev exempelvis "Dans runt gran"...) och de två helt nyinspelade låtarna "Jul i Majorna" och "Tomtefar" premiärspelades naturligtvis.
   När bandets repertoar ibland exploderade i snabba instrumentala låtar, efter den helt traditionella modellen att växla mellan folkmusikaliska jigs och reels, blev tempot snabbt och flyhänt på två fioler framför ett i övrigt tajt och samspelt band. Men sedan är det ju i låtarna med text, alltid originellt och egenhändigt skrivna till ofta utländska original, som bandets profil allra bäst kom till sin rätt. Och då spelar det inte så stor roll om det är låtar av Canned Heat, Billy Bragg eller Gunder Hägg (bandet alltså) eller helt eget originalmaterial som förgyller scenrepertoaren.
   Med hjälp av bland annat de ovannämnda nyskrivna låtarna tog sig bandet till en jublande final som naturligtvis fick sin fortsättning med några extralåtar. Då fick bryggeriets diskplockare, Jan-Åke "Silja" Siljeström, nöjet att sjunga "Sjömansjul på Hawaii" tillsammans med bandet (se nedan). Lite våghalsigt hade bandet valt att spara sin fenomenala svenska version av Steve Earles "Galway girl" ("Majornatjej") till kvällens absolut sista extralåt.

Göran Berg, gitarr/dobro/mandolin/sång
Lasse Gustavsson, durspel/fiol/sång
Göran Premberg, fiol/gitarr/sång
Stefan Kirchhoff, bas/sång
Thomas Sjöstrand, slagverk/sång



/ Håkan

November 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-12-09 10:24
Kategori: Blogg

Foto: Olle UnengeJohn Holm på East West Sushi.

DET BLEV SOM VÄNTAT EN NÅGOT LUGNARE skivutgivning under november och jag kunde börja förbereda mig på ännu en lista på 2017 års bästa skivor. Det blir en härlig hullaballoo när jag ska börja jämföra allt jag har lyssnat på under året och övriga skivor som jag borde ha hunnit lyssna på. I övrigt var november på Håkans Pop en sedvanlig blandning av alla kategorier som jag här ska sammanfatta.
   För mig personligen blev det under november två konserter av väldigt olika karaktär fast båda hade en akustisk grundton. John Holm kom äntligen till East West Sushi, augustikonserten blev ju flyttad på grund av sjukdom, och visade sig ha magin kvar i sina låtar i ett koncentrerat och genomgående fantastiskt framträdande. När Lasse Lindbom med två kamrater, trion uppträder under namnet Lindboms Akustiska , ställde sig på Clarion Hotels scen blev det en avslappnad och huvudsakligen coverkväll med mycket nostalgi och allsång.
   Av gamla återpublicerade konsertrecensioner plockade jag fram Life Line (1985), Ulf Lundell (1996) och Nils Lofgren (1985).
   Det blev också några texter i några inte så regelbundna kategorier. Gjorde för en gångs skull en lång bokrecension av Mikael Rickfors biografi "Inte bara vingar för pengarna" och i den lite sorgliga kategorin "Minns", där jag skriver om avlidna musikpersonligheter, letade jag upp mina minnen om arrangören Paul Buckmaster som gick bort i november.
   I den nedräknande kategorin med mina bästa 12"-favoriter kunde jag under månaden avslöja platserna 25-22 med texter om The Engineers, Tove (Naess), The Men They Couldn't Hang och George Harrison .
   Jag hann också skriva om Tobbes cover-ep med fyra Bee Gees-låtar, "Tobbe sings Bee Gees", och en tribute-skiva som hyllade Charlie Rich .
   I skivhyllan hittade jag spontant den här månaden skivor med Dr Feelgood, Baltik, The Moonlighters och Poco .

EFTER DET TILLBAKABLICKANDET BLIR DET ganska naturligt att gå över till november månads intressanta nyutgivna skivor, en liten skara album av skiftande kvalité:
   Anna Ternheims "All the way to Rio" är kanske mer stämning och melankoli än strikta och starka melodier men albumet är klart bättre än Annas senaste och i mina öron ganska svag album. Någon utnämnde skivan till något av det bästa Anna har gjort men i min värld är "Separation road" (2006) och "The night visitor" (2011) ouppnåeliga toppar.
   Förra månaden gjorde broder Liam ett överraskande starkt album. Nu försöker Noel Gallagher (med sin grupp High Flying Birds), han som var hjärnan i Oasis, kontra med "Who built the moon?" som gör mig lite stressad och överkörd. Det brakar på både tempomässigt och i arrangemangen och Noel vill bjuda på så mycket att hälften hade varit nog. Jag sorterar skivan musikaliskt under genren Progressive rock.
   Jag hade egentligen gett upp vad gäller U2 och deras musik på skiva men när jag hör inledningslåten "Love is all we have left" på nya albumet "Songs of experience" väcks faktiskt mina förhoppningar. Men Bono och bandet är dessvärre på skivan i övrigt tillbaka i det skramliga och övervägande omelodiösa landskapet. Låten "Get out of your own way" har dock hittendenser. Albumet i övrigt lider av samma sjukdom som ovannämnda Gallagher-album, för mycket och för ofta.
   72-årige Neil Youngs produktivitet ska vi inte klaga på. Ger ut ett album varje år, ibland två, och blandar däremellan upp med både liveinspelningar och arkivrensningar men nu är han ute på lite väl ojämn mark. Förra årets "Peace trail" spretade mycket och nya "The visitor" är som helhet nästan snäppet sämre. Uppenbart spontant inspelad men påminner mer om repetition än konventionell skivinspelning. Akustiskt och elektriskt blandat i en salig blandning i låtar som inte känns färdigskrivna. I avslutande 10:32 långa "Forever" utmanar Neil tålamodet rejält.
   Död eller levande. Jag blir aldrig besviken men alltid lika engagerad när jag lyssnar på Olle Ljungström. Inspelningarna till "Måla hela världen" var inte helt färdiga när Olle plötsligt avled i maj förra året men hans producent och medförfattare Torsten Larsson har tillsammans med hans kompband gjort skivan komplett med varsamma händer. Postumt utgivet som det så vackert och högtidligt heter. Det är som ett lätt ekande sound från andra sidan och albumet smeker inte medhårs, stundtals stökigare och vassare än vanligt och den sargade rösten spricker ibland, men det spretar också tålamodskrävande vid några tillfällen.
   Det var uppenbart inget fel på Olles kreativitet "in the end" ty här finns både smittande la-la-la-refränger ("Världens renaste häxa"), countrykryddat ("Jag och min bror") och den fullständigt lysande höjdpunkten i "Vacker och trött" (med den starka öppningsraden "Tänk att va så jävla ful/Din stank räcker minst en mil..."). "Det händer igen" är också en fantastisk avslutning på albumet med ett vackert akustisk gitarrsolo på slutet.
   Jag har även försökt att lyssna på några moderna så kallade hitmässiga artister som Sam Smith (bra röst!) och popdamerna Tove Lo och Taylor Swift men de har inte till fullo lyckats fånga mitt genuina intresse. Inte riktigt min cup of whiskey (som en vän nyligen uttryckte det). Margo Prices rockabillycountry och Mikael Wiehes karibiska rytmer på albumet "Portvakten" var inte heller något som föll mig i smaken. Och på Darins "Tvillingen" är det bara en låt, "Paraply", som sätter sig i mitt minne.
   Nu har väl vad jag förstår skivutgivningen stannat av för året och jag kan på heltid kolla upp årets bästa skivor och sedan rangordna dem. Publiceras om några veckor.

/ Håkan

Grön jul med Majornas 3dje Rote

Postad: 2017-12-08 17:58
Kategori: Blogg



EN AV HÖJDPUNKTERNA PÅ SENASTE Folk at Heart-festivalen i Örebro i vintras var Götebrogsbandet Majornas 3dje Rote. I små doser under flera korta konserter fattade jag tycke för bandets livliga folkmusik, snärtiga texter och överlag väldigt positiva humör. När de återvände till Örebro i våras och gjorde två konserter på Närke Kulturbryggeri visade bandet att de kan hålla den positiva andan högt, hos både publik och sig själva, under nästan två timmar. Nu återkommer bandet till Örebro och Bryggeriet för ytterligare två konserter 8 och 9 december.
   Majornas 3dje Rote är ett genuint Göteborgsband men 1/5-del av bandet har faktiskt sina rötter i Örebro. Och bandets historia är följande (och jag citerar i stort sett från deras egen berättelse):
   I sin nuvarande form har bandet funnits sedan 1996 men startades redan 1977. Bandet fick sitt namn 1981 från en skylt i en portgång på Krukmakaregatan i stadsdelen Majorna. På skylten stod att kvarteret låg i "Majornas 3dje Rote" (roteindelningen kommer från brandförsvaret och Majorna var indelat i fyra brandrotar). Alla i bandet bodde då i just detta kvarter och namnet var på sätt och vis givet.
   Från början var bandet ett rent folkmusikband med enbart instrumentala, oftast traditionella, låtar på repertoaren. Texterna kom in i bandet med Göran Premberg som satte text till flera av de traditionella melodierna. Texterna var inte skrivna i traditionell "folkvisestil" utan var ofta aktuella och engagerande men också med en omisskännlig humor.
   Gruppens musik har idag otvivelaktigt sina rötter kvar i den svenska folkmusiken, men med något vidgade vyer. Idag kan man säga att bandet spelar en mix av brittisk, amerikansk och svensk folkmusik med egna svenska texter. På repertoaren finns både låtar med en klar amerikansk cajun- prägel, låtar i "Dylan- anda", skotska reels och låtar enligt svensk folkmusik och vistradition.
Majoriteten av bandets repertoar är komponerade av Göran Premberg men även Göran Berg har skrivit flera av gruppens låtar.
   Bandets medlemmar är Göran Berg, gitarr/dobro/mandolin/sång, Lasse Gustavsson, durspel/fiol/sång, Göran Premberg, fiol/sång, Stefan Kirchhoff (som alltså ursprungligen kommer från Örebro), bas/sång, och Thomas Sjöstrand, slagverk/sång.
   Konserten med Majornas 3dje Rote på Närke Kulturbryggeri går under rubriken "En grön jul". Bandet har i samband med den konserten, och en konsert hemma i Göteborg senare i december under samma tema, spelat in två jullåtar som ännu inte är utgivna på skiva men finns på YouTube, "Jul i Majorna" och "Tomtefar":





/ Håkan

I min skivhylla: Wellander & Ronander

Postad: 2017-12-08 07:56
Kategori: I min skivhylla



WELLANDER & RONANDER: Wellander & Ronander (Polar POLS 286)

Release:
april 1978
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Lasse Wellanders "Tweed" (1987) och Howard Werths "Six of one... half a dozen of the other" (1982).

NATURE VAR 70-TALETS MEST ANLITADE KOMPGRUPP i Sverige och Lasse Wellander och Mats Ronander var bandets största profiler. 1972 kompade bandet Pugh och sedan blev det sommarturnéer med både Ted Gärdestad och Göran Fristorp innan det berömda livesamarbetet med Ulf Lundell under åren 1976 och 1977. Nature och Lundell avslutade det gemensamma turnerandet sommaren 1977 och därmed sprack också bandet.
   - Jag är tyvärr osäker på när och varför vi bestämde oss för att lägga ner, möjligtvis skulle vi ta en liten paus. Det var ingen osämja eller så, men kanske hade vi nött lite på varandra efter alla år och alla mil, förklarar Lasse idag när jag påminner om den här tiden.
   Sedan flera år tillbaka, det började med album och sommarturné 1975, hade Wellander funnits med i kretsen kring ABBA. Ronander, eller Malla som han kallades i musikerkretsar, började träna upp gitarrspelandet 1973/74 och hösten 1977 gjorde han debut som gitarrist på en turné med Pugh & Rainrock. Jag recenserade konserten i Örebro under den turnén.
   Nature gav under några år, 1972/74, ut skivor på Metronome-distribuerade Gump och Sonet. Diskografin finns här. Gump-kontraktet var väl en följd av kopplingen till Pugh som också producerade Natures albumdebut. Sedan hamnade Nature på Sonet där Clabbe af Geijerstam producerade albumet "Earthmover".
   Kontakten med Clabbe, båda jobbade då regelbundet med ABBA (när Lasse var upptagen av ABBA-turnerande ersattes han i Nature av Richard Rolf från November), resulterade i Lasse Wellanders första soloalbum "Electrocuted" (1976). Första soloskivan, som producerades av Clabbe, ska inte jämföras med Lasses "solokarriär" som egentligen startade på allvar först 1985 och var lite seriösare och vuxnare. "Electrocuted" var en bred mix från tuff rock via akustiska gitarrer till folkmusik.
   1976 och 1977 var ett intensivt turnerande med Ulf Lundell, tre långa turnéer på två år, som resulterade i livealbumet "Natten hade varit mild och öm". Först sprack alltså samarbetet med Lundell och sedan sprack hela Nature fast i planeringen var bandet bokade för att kompa Lundell på "Nådens år"-albumet. Lasse har idag inget minne av just den händelsen.
   Uppbrotten med både Lundell och Nature fick gitarristen Wellander och sångaren/gitarristen Ronander att bilda eget under namnet Wellander & Ronander och båda medverkar för övrigt på Lundells "Nådens år" som spelades in parallellt med Wellander & Ronander-skivan från december 1977 till februari 1978. Medan Lundell spelade in allt i EMI-studion gjordes Nature-parets album i fem olika studior.
   - Malla och jag hade skrivit alla originallåtar som Nature spelade. Vi bodde nära varandra i Vasastan så det kändes naturligt att träffas och plita lite, nu på svenska, minns Lasse idag. Vi skrev låtarna tillsammans men Malla skrev texterna och jag stod nog för merparten av musiken och arrangemangen.
   Givetvis var det Wellanders ABBA-kontakter som gjorde att Wellander & Ronander-skivan gavs ut på Polar-etiketten. Som en naturlig fortsättning på den historien skulle det visa sig ett år senare att både Wellander och Ronander fanns med i ABBA-bandet på jorden runt-turnén hösten 1979 och våren 1980 som gick till både Nordamerika, Europa (bland annat sex kvällar i rad i London) och Japan.

UR SAMLINGEN STUDIOMUSIKER SOM PARET Wellander och Ronander spelar med på skivan bildades ett kompband med Rolf Alex, trummor, Rutger Gunnarsson, bas, och Stefan Nilsson, keyboards, som genomförde en tre veckor lång turné när skivan hade släppts i april 1978 (bara en vecka efter "Nådens år"...).
   - Ibland var det Backa-Hans Eriksson på istället för Rutger och Kaj Söderström istället för Stefan, detta beroende på andra åtaganden.
   Wellander & Ronander-bandet råkade sedan bli identiskt med det nya Lundell-kompet som sommaren 1978 (juli/augusti) turnerade i Sverige och samtidigt spelade in nya Lundell-singeln "Bergets topp", då uppträdde bandet under gruppnamnet Studiomaffian.
   Nåväl, det är en tämligen påkostad produktion som genomsyrar Wellander & Ronander-skivan. Från det läckra Hans Gedda-fotografiet på omslaget (den typiska hotellrumsmiljön), den renodlade konvolututformningen (Rune Söderqvist, ABBA-designern), den stora mängden originallåtar, imponerande samlingen musiker och teknikern Michael B Tretows ofelbara inspelningsljud.
   Tretow, som även var med och producerade skivan, var väl inte känd som någon rockmusikproducent men å andra sidan bjuder "Wellander & Ronander" på en bred definition av musik. Stark sång i "Livets lust" och "Hoppets motorhotell", en instrumentallåt ("EMH 870") som doftar filmmusik, funk- och jazztendenser ("Kulturens bästa vän" och "Bara lite blues"), några blixtrande Wellander-solon och den förväntade mängden av rak rockmusik ("Dos av rock'n'roll" och "Motorcity").
   Mjukt och muskulöst om vartannat alltså där lekfullhet och jam i studion också förekommer. Allt är på svenska och här grundlägger Ronander sin stil som textförfattare. Stundtals en egenkonstruerad lyrik som tre år senare skulle chocka mig på Ronanders första soloalbum 1981. Lyrik, korthuggen och ibland lite skämtsamt skruvad, som Mats med åren har format till en personlig skatt som skulle bli hans kännetecken på sångtexter under solokarriären.
   Till den här skivan såldes även notalbum med melodier och texter som gick att rekvirera från Notservice. Och på inneromslaget finns en stark varning till alla skivköpare tryckt, en uppmaning som jag tror att jag aldrig tidigare har sett på något skivomslag: "Dessa texter får inte framföras till andra melodier. Melodierna får inte förses med av förlaget ej godkända texter. Kopiering och avskrift förbjudet. Missbruk beivras enligt lag". Ord, förmodligen formulerade av skivbolagsdirektören Stickkan Anderson, och inga visor!
   - Jag tycker fortfarande att vi gjorde en bra skiva. Kanske lite ”torr” mixmässigt kan jag tycka idag, men det var lite sånt ideal på den tiden, avslutar Lasse Wellander.

/ Håkan

Tributes: Jesse Winchester

Postad: 2017-12-06 07:53
Kategori: Tribute-skivor

"Quiet about it (A tribute to Jesse Winchester)" (Mailboat, 2012)

TRIBUTESKIVOR KAN PÅ MÅNGA SÄTT ÖPPNA ÖGON och öron. Du kan få en plötslig inblick i ett artistliv eller kreativ verksamhet som tidigare varit okänd mark. Eller du kan också upptäcka nya namn bland artisterna/grupperna som tolkar hyllningsobjektet. Det finns all anledning att ta chansen att lyssna på tributeskivor. För mig personligen tillhör namnet Jesse Winchester den ganska okända skaran av låtskrivare och artister och den här hyllningsskivan fyller verkligen en funktion att bredda min kunskap om en smått bortglömd singer/songwriter.
   Jesse Winchester dog för inte så länge sedan, 2014, och den här skivan är ursprungligen inte gjord till minnet av en duktig artist/låtskrivare men fungerar naturligtvis utmärkt som det. Däremot påbörjades jobbet med den här skivan, med vännen Jimmy Buffett och Elvis Costello som organisatörer, när det 2011 meddelades att Winchester drabbats av matstrupscancer. Han överlevde den pärsen men dog alltså 2014 av urinvägscancer.
   Själv försöker jag rannsaka mitt minne om min relation till artisten Winchester, som alltså är begränsad, men upptäcker en hel del beröringspunkter, ibland med klara Elvis Costello-kopplingar. Elvis gjorde Winchesters "Payday" på sin "Kojak Variety"-coverskiva 1995. Sedan var Winchester med i Costellos utsökta tv-serie ”Spectacle: Elvis Costello with…” där han sjöng den då aktuella ”Sham-A-Ling-Dong-Ding” så fint att Neko Case på stolen bredvid började gråta. Jesse medverkade för övrigt också på en tributeskiva, Gordon Lightfoot-hyllningen "Beautiful" där han sjöng "Sundown".
   Sedan har Winchesters låtar dykt upp både här och där på både skiva och live genom åren. John Holm gjorde exempelvis en svensk version av ”Just like new” och kallade den för ”Nästan ny” på sin "Vägen till Californien"-coverskiva.
   "Quiet about it" är osedvanligt fylld med kända artister som tolkar Winchester. Det betyder väl att det klingar dignitet om låtskrivarens namn och det gör naturligtvis min nyfikenhet än större. Och får mig då en skiva som både underhåller och engagerar och lockar till mer information i ämnet.
   Utan att ha någon obegränsad kunskap om originallåtarna är inspelningarna här väldigt omväxlande och stundtals överraskande.
   Countryartisten Mac McAnally producerade Jesse Winchesters sista album och har också producerat majoriteten av låtarna här. Han framför också ett eget bidrag, "Defying gravity", som arrangemangsmässigt tillhör pianoballadgenren mer än något annat. Vince Gills bidrag, "Talk Memphis", överraskar också stort med sitt rockiga och elektriska stuk. Däremot medverkar Gill på skivans absoluta höjdpunkt, "Dangerous fun", där Rodney Crowell får hjälp av Emmylou Harris att skapa ett rent magiskt framförande.
   Little Feats liveversion av "Rhumba man" svänger oerhört men det är de avskalade ögonblicken på skivan som dominerar och tillhör också topparna. Lyle Lovett sjunger Winchesters kanske mest kända låt, "Brand new Tennessee waltz", där Luke Bullas fiol ramar in arrangemanget snyggt.
   Det råder ingen tvekan om att Elvis Costello har satsat hela sitt hjärta i det här projektet. Hans version av titellåten må räknas som lofi men här bjuder han på alla känslor och hela sitt hjärta när han avslutar skivan.


1. James Taylor: Payday 3:08
2. Rosanne Cash: Biloxi 3:23
3. Jimmy Buffett: Gentleman of Leisure 4:36
4. Allen Toussaint: I Wave Bye Bye 3:33
5. Vince Gill: Talk Memphis 4:27
6. Mac McAnally: Defying Gravity 3:56
7. Lyle Lovett: Brand New Tennessee Waltz 3:52
8. Lucinda Williams: Mississippi You're On My Mind 4:25
9. Rodney Crowell with Emmylou Harris & Vince Gill: Dangerous Fun 3:35
10. Little Feat: Rhumba Man 5:52
11. Elvis Costello: Quiet About It 3:09

/ Håkan

MAXI12" #21: BABYLON BLUES

Postad: 2017-12-04 07:51
Kategori: Maxi12"



BABYLON BLUES
Jesus eller djävulen
Död i hans ögon

(MNW, 1986)

NÄR JAG I SOMRAS INVENTERADE MINA maxisinglar, inför säsongens lista, var det nog den här singeln som överraskade mest och blev också den minst förutsägbara skivan på listan. När jag sedan lyssnade igenom, jämförde och sedan rangordnade maxisinglarna tvekade jag inte att välja Babylon Blues-singeln. Och jag får dessutom glädjen att leta mig tillbaka i den svenska pop- och rockhistorien och kan konstatera att Stry, sångaren och ledaren i Babylon Blues, i mitten på 80-talet tillhörde de allra mest begåvade profilerna i genren.
   Artistnamnet Stry Terrarie (Anders Sjöholm) uppfanns 1978 när han ledde gruppen Kriminella Gitarrer men hade året innan haft gruppen Riot. Sedan fortsatte denne Stry i grupp efter grupp i mer eller mindre ledande roller. Besökarna (1978/79), Blödarna (1979), Stry & Stripparna (1979), Garbochock (1979/80), Ebba Grön (1981-1983), Rymdimperiet (1981-1983) och Imperiet (1983/84) ser hans imponerande CV ut fram till bildandet av Babylon Blues 1985.
   Gruppen var inledningsvis en lös sammansättning musiker med bara sångaren Stry och gitarristen Mikael Vestergren, parhästar från Garbochock, som fasta medlemmar. På skiva och turné var det ofta Wilmer X-trummisen Sticky Bomb och blivande Wilmer-basisten Stefan Björk som kompletterade bandet.
   Med singlarna "Har vi inte grävt för många hål?" och "Gunga bergets topp" plus albumet "I labyrintens hjärta" (1986) satte Babylon Blues sitt namn på den svenska musikkartan. Turnerade flitigt och jag upplevde bandet live två gånger 1986. På den senare konserten, oktober 1986, framförde Stry och bandet just singellåtarna som skulle släppas en månad senare.
   Under 1986 blev gruppen en fast konstellation och den gruppen innehöll ytterligare Wilmer X-relaterade personer, Thomas Holst, bas, och Mats Bengtsson, keyboards, plus Peter Strauss, trummor, från TT Reuter. Samtidigt "döpte" Stry om sig till Stry Kanarie.
   Babylon Blues var ett väldigt kreativt band där Stry skrev texterna och hela bandet arbetade fram de ofta slagkraftiga och starka melodierna. "Exemplariska poplåtar i rockens smutsiga skepnad" beskrev jag materialet som när jag recenserade gruppens albumdebut.
   En formulering som även beskriver "Jesus eller djävulen" som är en över fem minuter lång uppvisning. En tung produktion (Curt-Åke Stefan) där taggtrådsgitarr och akustisk gitarr slåss om uppmärksamhet tillsammans med fylliga keyboardstoner och över det sjunger Stry med en lätt sprucken mycket närvarande stämma.
   B-sidan "Död i hans ögon" är en tung mix av rytmer och riff med rapliknande röst med mindre koncentration på melodi och här påminner Babylon Blues mycket om det Imperiet som Stry hade lämnat bakom sig.
   Det finns ännu en gång anledning att titta och lyssna närmare på Strys texter som blandar satiriska detaljer med suggestiv symbolik. Personlig rocklyrik som inte alltid är lätt att förstå men som tillsammans med ofta träffsäkra melodier blir en fantastisk kombination.
   Den utvecklingen fortsatte på bandets kommande andra album, "Utanför Eden", som släpptes på våren 1987.

/ Håkan

En stämningsfull musikupplevelse

Postad: 2017-12-03 21:35
Kategori: Konserter

Foto: Olle Unenge
"IRISH CHRISTMAS"
CHRISTY O'LEARY
ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR
Nikolaikyrkan, Örebro 3 december 2017


EN LÅNG NJUTNING PÅ EN DJUPT stämningsfull musikupplevelse. Violiner och cello i en oöverträffad samklang. Christy O'Learys naturligt överväldigande stämma, irländsk säckpipa, tin whistle och några historiska anekdoter i en härlig samklang. Olof Ericsson ledde Kammarstråkarna genom de andlöst vackra arrangemangen i en 80 minuter lång konsert som innehöll både underhållande vemod och traditionellt engagerande musik.



/ Håkan

I min skivhylla: Badfinger

Postad: 2017-12-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



BADFINGER: Straight up (Apple SAPCOR 19)

Release:
11 februari 1972
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Gary Wrights "Footprint" (1971) och David Brombergs "David Brombergs" (1972).

NÄR JAG IDAG EFTER DRYGT 45 ÅR återvänder till Badfingers tredje album är det en angenäm upplevelse. Nåja, jag har väl sporadiskt spelat skivan genom åren men aldrig så fullständigt koncentrerat som nu. Dessutom har jag nu grävt ner mig i historien runt bandet och skivan och jag har, erkänner jag nu, aldrig förstått fullt ut (har berättat några detaljer här) hur komplicerat inspelningsförfarandet var när "Straight up" blev till. Jo, jag har alltid känt till att George Harrison inledde och slutförde inspelningarna till fyra låtar och att sedan Todd Rundgren producerade resten av låtarna.
   Processen med nya albumet började med att Badfinger mellan januari och mars 1971 spelade in ett helt album som sedan refuserades av skivbolaget. Ambitionen var att spela in uppföljaren till bandets andra album, "No dice" (1970) som också resulterade i hitsingellåten "No matter what". Ännu en gång anlitade de teknikern Geoff Emerick som producent men det färdiga albumet förkastades alltså helt.
   Inför nyinspelningarna med George Harrison vid rodret som producent försvann hälften av låtarna från första inspelningen. Det var för övrigt George som inte hade godkänt de ursprungliga inspelningarna och ville nu själv övervaka och ta huvudansvar för materialet. Men efter fyra inspelade och slutförda låtar fick han på kort varsel ett mycket prestigefullt uppdrag: Att arrangera konserten till stöd för alla människor vid svältkatastrofen i Bangla Desh, "The concert for Bangla Desh", och drog sig därmed ur Badfinger-projektet.
   En ny producent engagerades, amerikanen Todd Rundgren, och med dagens perspektiv i bagaget måste jag anse att det beslutet var ganska vågat och nästan taget ur luften. Rundgren var visserligen en het up-and-coming-artist men också väldigt orutinerad, hade just släppt sitt andra soloalbum, haft en mindre singelhit med "We gotta get you a woman" men hade ingen stor erfarenhet bakom mixerbordet. Däremot skulle Rundgren under åren efteråt etablera sig som en mycket framgångsrik producent i de stora sammanhangen.
   På "Straight up" märker jag ingen avsevärd soundskillnad mellan de Harrison-producerade spåren och de som Rundgren ansvarat för. Inspelningarna har genomgående resulterat i ett uppenbart engelskt popsound och kopplingen till Beatles är påtaglig på många låtar. Faktiskt helt logiskt för ett band som sedan våren 1968, när de flyttade till London från Wales/Liverpool, helt naturligt levt i skuggan av The Beatles.
   I maj 1968 skrev Badfinger kontrakt som låtskrivare till Beatles-bolaget Apple Publishing och två månader senare skrev de även kontrakt som artister. Då gick de under gruppnamnet The Iveys men Paul McCartney tyckte att namnet Badfinger var roligare, hämtat från arbetsnamnet till låten "With a little help from my friends" som hette "Badfinger boogie" från början. Sedan skänkte Paul sin låt "Come and get it" till bandet som därmed fick sin första singelhit 1969

DET LÅTSKRIVANDE GRABBARNA I BADFINGER, Pete Ham. Joey Molland och Tom Evans, hade på kort tid skrivit ännu starkare material till nyinspelningen av albumet. Petes båda låtar, "Day after day" och "Baby blue", är klockrena singellåtar fast mitt i den berömda turbulensen på det då Allen Klein-styrda Apple släpptes bara den första, med Harrisons distinkta slidegitarr som läcker detalj, och blev som förväntat en hit. Med lite marknadsföring hade den tänkbara uppföljande singeln, powerpop-smittande "Baby blue", blivit en ännu större hit men skivbolaget hakade inte på den chansen. Just på den låten förstår jag att många bedömare placerade Badfinger i powerpopfacket.
   Övriga Harrison-producerade spår tillhör i flera fall albumets höjdpunkter, "Name of the game" (som också var planerad som singel) och "I'd die babe" medan "Suitcase" låter som en outtake från Beatles tidiga karriär. Pete Ham framstår som bandets klart lysande låtskrivare, både "Name of the game" och "Perfection" är ju härlig pop med några stänk vemod. Men Joey Mollands "I'd die babe" och "Sweet Tuesday morning" tillhör också topparna.
   Det var inte bara rörigt på skivbolagskontoret vid den här tidpunkten. Skivans omslagstext med låtordningen är också helt omkastad.
   Trots det musikaliskt lyckade resultatet med "Straight up" och den relativt kommersiella framgången med topp 10-singeln "Day after day" får jag känslan av att skivbolaget Apple inte satsade allt på Badfinger. Därför började kontakterna, efter den här skivan, att rinna ut i sanden. Det var ett förhållandevis bittert band som lämnade Apple och Pete Ham lyckades strax innan skriva ännu en perfekt poplåt med en vemodig sorgkant, "Apple of my eye", som släpptes på Apple när bandet redan skrivit kontrakt med Warner Bros.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.