Blogginlägg

MAXI12" #20: NILS LOFGREN

NILS LOFGREN
Delivery night
Keith don't go
Dreams die hard
(Towerbell, 1985)

1985 VAR FÖRVISSO INTE NILS LOFGRENS största ögonblick som soloartist. Som nybliven gitarrist i Bruce Springsteens kompband E Street Band fick han däremot uppleva en jorden runt-turné, "Born in the USA Tour", som har gått till historien. Förutom solokarriärens första fyra-fem år, 1975 till 1980, känns Lofgrens solosatsningar därefter med några få undantag ganska bortslarvade. I hans långa diskografi återfinns en mängd mindre ogenomarbetade skivor och liveinspelningar som helt skuggats av insatserna bakom Bruce.
   Albumet "Flip" (1985), där dagens maxisingel "Delivery night" finns med, släpptes faktiskt samma månad som Bruce och bandet spelade på Ullevi. En skiva som jag då, någon vecka efter livehysterin, i min skivrecension tyckte var helt okej. Men jag blundade nog för några uppenbara bottennapp till låtar där syntar och en typisk 80-talsproduktion inte gjorde materialet full rättvisa.
   "Flip" var Lofgrens första soloalbum på Columbia i USA men även på det området slarvades albumet bort när den gavs ut i Sverige. Där hamnade skivan helt omotiverat på den lilla Alpha-etiketten, där främst svenska moderna popartister som Niclas Wahlgren, Sound Of Music och Style gav ut skivor, som inte var någon naturlig hemvist för en rockartist av Nils Lofgrens kaliber.
   På sin väg till Sverige-utgivningen passerade "Flip" England och skivbolaget Towerbell där jag samlade på mig några singlar från albumet. I några mindre doser på singlarna känns "Flip"-materialet mer uthärdligt men ska givetvis inte jämföras med det klassiska materialet Lofgren producerade på 70-talet.
   Towerbell-skivorna hade dessutom fräckare och snyggare omslag som är minst lika viktigt i maxisingelbranschen. Som på "Delivery night", den tredje singeln som släpptes från "Flip" i november 1985 inför Lofgrens turné i England tillsammans med sitt eget band sedan Bruce-turnén hade avslutats 2 oktober.
   Den engelska turnéplanen, 13 spelningar, är dessutom tryckt på singelomslaget, start i Leeds 9 december, bland annat två kvällar på Hammersmith Odeon i London, och sedan final 23 december i St Austell i Cornwall. Han och bandet hann även med en liten sväng i Europa, Belgien, Frankrike och Sverige (Konserthuset i Stockholm 24 november, jag var där) innan England.
   För mig var producentnamnet Lance Quinn, som producerade "Flip", helt nytt för mig 1985 och jag skyllde det lite modernt inställsamma soundet mycket på just honom. Men jag ser nu att han trots allt hade några prestigefulla produktioner bakom sig, åt bland annat Bon Jovi, Talking Heads, Robert Gordon och Carlene Carter.
   Efter singlarna "Secrets in the street" och "Flip ya flip" kom alltså "Delivery night" som tredje singel från "Flip". Låten, melodin, rösten och arrangemanget tangerar den vackra och softa sidan av Nils Lofgrens artistbana. Det var ingen överraskning att hans gamla skivbolag återutgav den gamla mjukt poppiga "Shine silently" i den här vevan...
   Även maxisingelns andra bidrag från albumet, "Dreams die hard", tillhör den snälla kategorin där gitarrsoundet är framträdande men kanske inte så traditionellt rockigt och sångrösten smeker medhårs men ändå mycket personligt.
   Det exklusivt unika spåret på maxisingeln är en liveinspelad "Keith don't go" hämtad från Lofgrens solokonsert på Duke of York's Theatre i London 19 maj 1985, en vecka innan den europeiska delen av Born in the USA-turnén skulle sparka igång i Dublin. Låten i original, från "Nils Lofgren" 1975, är ju en rockklassiker och kanske Nils allra mest kända låt där han hyllar Keith (Richards) och uppmanar honom att ta hand om sin hälsa. Textraden "Keith don't go... to Toronto" är en senare variant som uppstod när Keith 27 februari 1977 greps för innehav av kokain och heroin och riskerade att hamna i fängelse vilket fick Lofgren att uppmana honom att inte åka till Toronto och den där rättegången om knarkinnehav.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.