Blogginlägg från december, 2017

I min skivhylla: Ozark Mountain Daredevils

Postad: 2017-12-15 07:51
Kategori: I min skivhylla



OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: Ozark Mountain Daredevils (A&M SP-4411)

Release:
December 1973
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan The Oyster Bands "Step outside" (1986) och The Ozark Mountain Daredevils "It'll shine when it shines" (1974).

DEN HÄR SKIVAN VAR EN STOR FAVORIT i slutet på 1973. Med ett ganska brett leende brukar jag numera bläddra förbi The Ozark Mountain Daredevils tre album i skivhyllan. Skivor av god representativ kvalité bland vinylskivorna. Genuina favoriter vars positiva sidor kan ha förändrats under alla decennier som sprungit förbi sedan dess. Trots enbart goda omdömen från förr är det ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag lägger vinylen på grammofontallriken idag.
   Att jag en gång i tiden "sprang på" det här albumet, debutskiva med ett för mig då okänt (förvisso intressant) gruppnamn i skivbutiken, skyller jag på min nästan maniska nyfikenhet att läsa det finstilta på skivomslagen. 1972 och 1973 var countryrock en tongivande källa där jag hittade musikaliska fynd. I kölvattnet efter Eagles fantastiska debutalbum (1972) försökte jag leta upp godbitarna i mängder av skivor som skeppades från USA i samma genre.
   Jag kunde på många sätt misstänka att det här amerikanska bandet med det långa fantasieggande gruppnamnet hade samma musikaliska rötter. Jag har idag inget minne av att jag hade läst rapporter eller recensioner om Ozark Mountain Daredevils innan jag stod där framför nyhetsfacket i skivbutiken. Men jag fick ögonen på ett producentnamn som nästan på egen hand gjorde att jag med skivan i händerna gick mot kassan.
   Producentnamnet som fick mig att haja till var Glyn Johns och det var just han som vid det laget hade producerat Eagles två första och i mina öron tämligen fantastiska album. Med den vissheten var jag övertygad om att det här debutalbumet var något för mig utan att ha hört en enda låt. Av tradition förlyssnade jag aldrig i skivbutiken innan jag köpte skivor. Det noggranna detektivarbetet tyckte jag ofta räckte. Jag ville få det första exklusiva intrycket av hela albumet hemma framför grammofonen. OK, det är klart att jag genom 70-talsåren gjorde några missar men känslan att gå hem från skivbutiken och spännande lyssna igenom skivan i hemmiljö var kryddan som höll mitt genuina musikintresse vid liv.
   Skivan med Ozark Mountain Daredevils (enligt skivetiketten utan det inledande The som pryder det lapptäcksliknande skivomslaget) var förmodligen inplastad för runt skivan fanns än idag kvar rester av den där tunna cellofanen som hade nötts sönder i trängseln mellan andra skivor i skivhyllan. Lite motvilligt befriade jag skivan från plasten innan jag fotograferade albumet.
   När jag 1973 kom hem, sprättade upp plasten, tog ut skivan fanns där ett omfångsrikt sexsidigt textblad i LP-format (hårt tummat idag!) med sångtexter, presentation av gruppmedlemmarna och snygga naturmiljöbilder. Där kunde jag läsa, återigen i det finstilta, att Glyn Johns hade tagit med bandet till London och inkvarterat de sex gruppmedlemmarna i Olympic Studios i Barnes och den informationen hade nog övertygat mig än mer innan inköp. Ty engelsmannen Johns hade gjort exakt samma sak med Kalifornien-grabbarna i Eagles när den gruppens debutskiva skulle spelas in på samma legendariska plats. Det är sådana tecken som blir ett framgångsrikt mönster och lovar gott i mina öron innan jag ens har lyssnat.

JOHNS ÄR INTE ENSAM PRODUCENT på skivan. Även skivbolagets egen producent, David Anderle, delade på uppdraget. Men soundet, atmosfären, den gnistrande närvaron och de starka låtarna andas samma luft som Eagles två första album utan att på något sätt kopiera eller direkt plagiera den redan framgångsrika gruppen. Jag har nu i efterhand läst att Anderle på skivbolagets uppmaning var på jakt efter just ett motsvarande Eagles-liknande band.
   Engelsmannen Glyn Johns var redan här ett uppskattat och respekterat producentnamn. Under de inledande åren i mitten på 60-talet, först som tekniker, hade han jobbat med bland annat Pretty Things, Small Faces, The Pentangle, Spooky Tooth, Traffic och The Move. Som producent jobbade han sedan på skivor med bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie, Joe Cocker, Faces och The Who innan Eagles-äventyret 1972.
   Men Johns kopplas också tajt ihop med Rolling Stones där han som tekniker figurerade på bandets flesta skivor från "Out of our heads" (1965) till "Exile on Main Street" (1972). Han var också exklusivt engagerad under Beatles turbulenta "Let it be"-inspelningar och var den ende teknikern som var närvarande under samtliga inspelningssekvenser, från Twickenham Film Studios till Apple-studion i centrala London.
   David Anderle hade också en längre karriär i musikbranschen bakom sig. Både som a&r och manager innan han blev anställd producent först på Elektra Records och sedan, från 1970, på A&M. Där producerade han bland annat Marc Benno, Judy Collins, Rita Coolidge och Delaney & Bonnie.
   Redan på Ozarks-skivans första låt, "Country girl", föll alla mina förhandsförväntningar på plats. En typisk countryrocklåt i både melodi och arrangemang. Akustiska gitarrer, stämsång och en catchy refräng men det skulle snart visa sig eller höras att det sex man starka bandet inte ville fastna i någon snäv musikalisk fålla utan röra sig fritt mellan genrer, sound och tempo.
   Ozarks-debuten är bara till viss del countryrock. Tittar man närmare på miljöbilderna i textbladet är det på landet som bandet hör hemma, närmare bestämt i Springfield Missouri, mitt i den amerikanska kontinenten långt från både Kalifornien och östra USA. Rent visuellt befinner sig bandet långt från ett trendskapande mode. Ymniga frisyrer, tjocka skägg och rikligt med flanellskjortor framkallar nästan hippiekänslor. Musiken och arrangemangen är lika mycket influerade av folkmusik som av pop, rock och countryrock. Men blandningen blir förbaskat underhållande och variationerna i låtmaterialet gör lyssnandet så mycket mer intressant och händelserikt.
   Det finns förklaring till det omväxlande soundet. I gruppens spännande konstellation på sex man är det fyra (Steve Cash, Larry Lee, Randle Chowning och John Dillon) som skriver låtarna, ofta på egen hand. Alla sjunger sedan materialet och det skapar en musikalisk mix som varken blir ojämn eller splittrad.

/ Håkan

Bedövande vackert samspel

Postad: 2017-12-13 07:57
Kategori: 90-talskonserter

JACKSON BROWNES SENASTE ALBUM "Looking east" var ett år gammal när han tillsammans med sin forna kompmusiker David Lindley kom till Stockholm för en konsert på två.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/3 1997.

JACKSON BROWNE & DAVID LINDLEY
Konserthuset, Stockholm 25 mars 1997


Jackson Brownes återkomst till ett nästan fullsatt Konserthuset i Stockholm, där han 1982 genomförde en klassisk konsert, blev en stillsam, lågmäld, stundtals ekvilibristisk och hängiven afton. I första hand tillägnad fansen och en hyllning till det spontana, humoristiska och djupt personliga.
   Det var en akustisk kväll och gamla radarkompisen David Lindley gjorde allt i sin makt för att dekorera de sparsam arrangerade sångerna.
   Två stillsittande artister, nedtonat mellansnack och ett radband av mer eller mindre angelägna sånger. Tråkigt? Inte en sekund!
   Dels berättade Jackson små intressanta anekdoter och dela hade Lindleys närvaro många komiska poänger. Mannen är ett unikum. Såg ut som en julgran, i Hawaiiskjorta, röda byxor och groteskt grå polisonger, men agerade som en hel orkester med alla sina olika stränginstrument.
   Bredvid satt Jackson, med ständigt pojkaktiga uppsyn, vid pianot eller gitarren och navigerade sig fra, genom sin skivkarriär. Via nio av sina elva album med, överraskande nog, en viss slagsida åt de n senare repertoaren.
   Även Lindley fick sitta i rampljuset med några låtar från sin solokarriär. Som faktiskt fick fart på kvällens samkväm. Den helt spontana "Rag bag", där han verkligen fick briljera på gitarr, var en av många ljuvliga höjdpunkter.
   Som för stunden hel kompenserade att jag saknade till synes obligatoriska Jackson-låtar som "For a dancer", "Before the deluge" och "Running om empty".
   Konserten blev därför ett tecken på att Jackson har gått in i en ny era. Med fler 90-talslåtar, med bra oprövat material vid sidan av grandiosa klassiker som "Call it a loan", "For evryman" och "The load-out".
   Det var en konsert som aldrig lyfte till legendarisk höjd men där samspelet mellan Lindley och Browne var bedövande vackert.

Farther on
I'm alive
Linda Paloma
El Rayo-X
The pretender
Barricades of heaven
Too many angels
Lives in the balance
World in motion

paus

For everyman
Lawless avenue
Miles away
Looking east
Two of me, two of you
Quarter of a man
Mercury blues
Call it a loan
Traditionell/Take it easy

Extralåtar:
Rag bag
The load-out/Stay

Extra extralåt:
Alive in the world

/ Håkan

MAXI12" #20: NILS LOFGREN

Postad: 2017-12-11 07:50
Kategori: Maxi12"



NILS LOFGREN
Delivery night
Keith don't go
Dreams die hard

(Towerbell, 1985)

1985 VAR FÖRVISSO INTE NILS LOFGRENS största ögonblick som soloartist. Som nybliven gitarrist i Bruce Springsteens kompband E Street Band fick han däremot uppleva en jorden runt-turné, "Born in the USA Tour", som har gått till historien. Förutom solokarriärens första fyra-fem år, 1975 till 1980, känns Lofgrens solosatsningar därefter med några få undantag ganska bortslarvade. I hans långa diskografi återfinns en mängd mindre ogenomarbetade skivor och liveinspelningar som helt skuggats av insatserna bakom Bruce.
   Albumet "Flip" (1985), där dagens maxisingel "Delivery night" finns med, släpptes faktiskt samma månad som Bruce och bandet spelade på Ullevi. En skiva som jag då, någon vecka efter livehysterin, i min skivrecension tyckte var helt okej. Men jag blundade nog för några uppenbara bottennapp till låtar där syntar och en typisk 80-talsproduktion inte gjorde materialet full rättvisa.
   "Flip" var Lofgrens första soloalbum på Columbia i USA men även på det området slarvades albumet bort när den gavs ut i Sverige. Där hamnade skivan helt omotiverat på den lilla Alpha-etiketten, där främst svenska moderna popartister som Niclas Wahlgren, Sound Of Music och Style gav ut skivor, som inte var någon naturlig hemvist för en rockartist av Nils Lofgrens kaliber.
   På sin väg till Sverige-utgivningen passerade "Flip" England och skivbolaget Towerbell där jag samlade på mig några singlar från albumet. I några mindre doser på singlarna känns "Flip"-materialet mer uthärdligt men ska givetvis inte jämföras med det klassiska materialet Lofgren producerade på 70-talet.
   Towerbell-skivorna hade dessutom fräckare och snyggare omslag som är minst lika viktigt i maxisingelbranschen. Som på "Delivery night", den tredje singeln som släpptes från "Flip" i november 1985 inför Lofgrens turné i England tillsammans med sitt eget band sedan Bruce-turnén hade avslutats 2 oktober.
   Den engelska turnéplanen, 13 spelningar, är dessutom tryckt på singelomslaget, start i Leeds 9 december, bland annat två kvällar på Hammersmith Odeon i London, och sedan final 23 december i St Austell i Cornwall. Han och bandet hann även med en liten sväng i Europa, Belgien, Frankrike och Sverige (Konserthuset i Stockholm 24 november, jag var där) innan England.
   För mig var producentnamnet Lance Quinn, som producerade "Flip", helt nytt för mig 1985 och jag skyllde det lite modernt inställsamma soundet mycket på just honom. Men jag ser nu att han trots allt hade några prestigefulla produktioner bakom sig, åt bland annat Bon Jovi, Talking Heads, Robert Gordon och Carlene Carter.
   Efter singlarna "Secrets in the street" och "Flip ya flip" kom alltså "Delivery night" som tredje singel från "Flip". Låten, melodin, rösten och arrangemanget tangerar den vackra och softa sidan av Nils Lofgrens artistbana. Det var ingen överraskning att hans gamla skivbolag återutgav den gamla mjukt poppiga "Shine silently" i den här vevan...
   Även maxisingelns andra bidrag från albumet, "Dreams die hard", tillhör den snälla kategorin där gitarrsoundet är framträdande men kanske inte så traditionellt rockigt och sångrösten smeker medhårs men ändå mycket personligt.
   Det exklusivt unika spåret på maxisingeln är en liveinspelad "Keith don't go" hämtad från Lofgrens solokonsert på Duke of York's Theatre i London 19 maj 1985, en vecka innan den europeiska delen av Born in the USA-turnén skulle sparka igång i Dublin. Låten i original, från "Nils Lofgren" 1975, är ju en rockklassiker och kanske Nils allra mest kända låt där han hyllar Keith (Richards) och uppmanar honom att ta hand om sin hälsa. Textraden "Keith don't go... to Toronto" är en senare variant som uppstod när Keith 27 februari 1977 greps för innehav av kokain och heroin och riskerade att hamna i fängelse vilket fick Lofgren att uppmana honom att inte åka till Toronto och den där rättegången om knarkinnehav.

/ Håkan

Sprittande musikalitet på scen

Postad: 2017-12-10 16:17
Kategori: Live-recensioner





MAJORNAS 3DJE ROTE
Närke Kulturbryggeri, Örebro 9 december 2017
Konsertlängd: 20:04-20:57 och 21:35-22:34 (112 min)
Min plats: Sittande vid bord rakt framför scenen.


NÄR KVINETTEN MAJORNAS 3DJE ROTE STÄLLER SIG på scen och sedan underhåller i närmare två timmar var det ren och skär glädje som förmedlades. Att bandet är från Göteborg är en förklaring, mellansnack och egna låttexter trollade fram en påfallande god stämning i publiken på ett nästan utsålt Närke Kulturbryggeri i lördagskväll, men även musikaliskt hade de förmågan att höja temperaturen i lokalen med sitt glada humör och positiva sätt att presentera sin musik. Sprittande musikalitet från entusiastiska personligheter.
   De brukar beskriva sin musik som "nån slags folkmusik" men när jag försöker analysera det jag hör är bandet så mycket mer än traditionell folkmusik fast deras fioler och dragspel fanns i den musikaliska frontlinjen. När medlemmarna i kvintetten sedan vandrade runt på många olika instrument och alla tog egna sångnummer blev repertoaren så underbart varierad och omväxlande. Nära två underhållande timmar plus paus blev därför något jag uppfattade som ett blixtsnabbt framförande.
   Majornas 3dje Rote har besökt Örebro vid ett par tillfällen tidigare men nu hade konserten och framträdandet ett jultema, "Grön Jul", med stundtals gröna tomteluvor på huvudet och låtar med julrelaterat innehåll. Ibland gav de gamla låtar ett nytt aktuellt stuk ("Dans på stan" blev exempelvis "Dans runt gran"...) och de två helt nyinspelade låtarna "Jul i Majorna" och "Tomtefar" premiärspelades naturligtvis.
   När bandets repertoar ibland exploderade i snabba instrumentala låtar, efter den helt traditionella modellen att växla mellan folkmusikaliska jigs och reels, blev tempot snabbt och flyhänt på två fioler framför ett i övrigt tajt och samspelt band. Men sedan är det ju i låtarna med text, alltid originellt och egenhändigt skrivna till ofta utländska original, som bandets profil allra bäst kom till sin rätt. Och då spelar det inte så stor roll om det är låtar av Canned Heat, Billy Bragg eller Gunder Hägg (bandet alltså) eller helt eget originalmaterial som förgyller scenrepertoaren.
   Med hjälp av bland annat de ovannämnda nyskrivna låtarna tog sig bandet till en jublande final som naturligtvis fick sin fortsättning med några extralåtar. Då fick bryggeriets diskplockare, Jan-Åke "Silja" Siljeström, nöjet att sjunga "Sjömansjul på Hawaii" tillsammans med bandet (se nedan). Lite våghalsigt hade bandet valt att spara sin fenomenala svenska version av Steve Earles "Galway girl" ("Majornatjej") till kvällens absolut sista extralåt.

Göran Berg, gitarr/dobro/mandolin/sång
Lasse Gustavsson, durspel/fiol/sång
Göran Premberg, fiol/gitarr/sång
Stefan Kirchhoff, bas/sång
Thomas Sjöstrand, slagverk/sång



/ Håkan

November 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-12-09 10:24
Kategori: Blogg

Foto: Olle UnengeJohn Holm på East West Sushi.

DET BLEV SOM VÄNTAT EN NÅGOT LUGNARE skivutgivning under november och jag kunde börja förbereda mig på ännu en lista på 2017 års bästa skivor. Det blir en härlig hullaballoo när jag ska börja jämföra allt jag har lyssnat på under året och övriga skivor som jag borde ha hunnit lyssna på. I övrigt var november på Håkans Pop en sedvanlig blandning av alla kategorier som jag här ska sammanfatta.
   För mig personligen blev det under november två konserter av väldigt olika karaktär fast båda hade en akustisk grundton. John Holm kom äntligen till East West Sushi, augustikonserten blev ju flyttad på grund av sjukdom, och visade sig ha magin kvar i sina låtar i ett koncentrerat och genomgående fantastiskt framträdande. När Lasse Lindbom med två kamrater, trion uppträder under namnet Lindboms Akustiska , ställde sig på Clarion Hotels scen blev det en avslappnad och huvudsakligen coverkväll med mycket nostalgi och allsång.
   Av gamla återpublicerade konsertrecensioner plockade jag fram Life Line (1985), Ulf Lundell (1996) och Nils Lofgren (1985).
   Det blev också några texter i några inte så regelbundna kategorier. Gjorde för en gångs skull en lång bokrecension av Mikael Rickfors biografi "Inte bara vingar för pengarna" och i den lite sorgliga kategorin "Minns", där jag skriver om avlidna musikpersonligheter, letade jag upp mina minnen om arrangören Paul Buckmaster som gick bort i november.
   I den nedräknande kategorin med mina bästa 12"-favoriter kunde jag under månaden avslöja platserna 25-22 med texter om The Engineers, Tove (Naess), The Men They Couldn't Hang och George Harrison .
   Jag hann också skriva om Tobbes cover-ep med fyra Bee Gees-låtar, "Tobbe sings Bee Gees", och en tribute-skiva som hyllade Charlie Rich .
   I skivhyllan hittade jag spontant den här månaden skivor med Dr Feelgood, Baltik, The Moonlighters och Poco .

EFTER DET TILLBAKABLICKANDET BLIR DET ganska naturligt att gå över till november månads intressanta nyutgivna skivor, en liten skara album av skiftande kvalité:
   Anna Ternheims "All the way to Rio" är kanske mer stämning och melankoli än strikta och starka melodier men albumet är klart bättre än Annas senaste och i mina öron ganska svag album. Någon utnämnde skivan till något av det bästa Anna har gjort men i min värld är "Separation road" (2006) och "The night visitor" (2011) ouppnåeliga toppar.
   Förra månaden gjorde broder Liam ett överraskande starkt album. Nu försöker Noel Gallagher (med sin grupp High Flying Birds), han som var hjärnan i Oasis, kontra med "Who built the moon?" som gör mig lite stressad och överkörd. Det brakar på både tempomässigt och i arrangemangen och Noel vill bjuda på så mycket att hälften hade varit nog. Jag sorterar skivan musikaliskt under genren Progressive rock.
   Jag hade egentligen gett upp vad gäller U2 och deras musik på skiva men när jag hör inledningslåten "Love is all we have left" på nya albumet "Songs of experience" väcks faktiskt mina förhoppningar. Men Bono och bandet är dessvärre på skivan i övrigt tillbaka i det skramliga och övervägande omelodiösa landskapet. Låten "Get out of your own way" har dock hittendenser. Albumet i övrigt lider av samma sjukdom som ovannämnda Gallagher-album, för mycket och för ofta.
   72-årige Neil Youngs produktivitet ska vi inte klaga på. Ger ut ett album varje år, ibland två, och blandar däremellan upp med både liveinspelningar och arkivrensningar men nu är han ute på lite väl ojämn mark. Förra årets "Peace trail" spretade mycket och nya "The visitor" är som helhet nästan snäppet sämre. Uppenbart spontant inspelad men påminner mer om repetition än konventionell skivinspelning. Akustiskt och elektriskt blandat i en salig blandning i låtar som inte känns färdigskrivna. I avslutande 10:32 långa "Forever" utmanar Neil tålamodet rejält.
   Död eller levande. Jag blir aldrig besviken men alltid lika engagerad när jag lyssnar på Olle Ljungström. Inspelningarna till "Måla hela världen" var inte helt färdiga när Olle plötsligt avled i maj förra året men hans producent och medförfattare Torsten Larsson har tillsammans med hans kompband gjort skivan komplett med varsamma händer. Postumt utgivet som det så vackert och högtidligt heter. Det är som ett lätt ekande sound från andra sidan och albumet smeker inte medhårs, stundtals stökigare och vassare än vanligt och den sargade rösten spricker ibland, men det spretar också tålamodskrävande vid några tillfällen.
   Det var uppenbart inget fel på Olles kreativitet "in the end" ty här finns både smittande la-la-la-refränger ("Världens renaste häxa"), countrykryddat ("Jag och min bror") och den fullständigt lysande höjdpunkten i "Vacker och trött" (med den starka öppningsraden "Tänk att va så jävla ful/Din stank räcker minst en mil..."). "Det händer igen" är också en fantastisk avslutning på albumet med ett vackert akustisk gitarrsolo på slutet.
   Jag har även försökt att lyssna på några moderna så kallade hitmässiga artister som Sam Smith (bra röst!) och popdamerna Tove Lo och Taylor Swift men de har inte till fullo lyckats fånga mitt genuina intresse. Inte riktigt min cup of whiskey (som en vän nyligen uttryckte det). Margo Prices rockabillycountry och Mikael Wiehes karibiska rytmer på albumet "Portvakten" var inte heller något som föll mig i smaken. Och på Darins "Tvillingen" är det bara en låt, "Paraply", som sätter sig i mitt minne.
   Nu har väl vad jag förstår skivutgivningen stannat av för året och jag kan på heltid kolla upp årets bästa skivor och sedan rangordna dem. Publiceras om några veckor.

/ Håkan

Grön jul med Majornas 3dje Rote

Postad: 2017-12-08 17:58
Kategori: Blogg



EN AV HÖJDPUNKTERNA PÅ SENASTE Folk at Heart-festivalen i Örebro i vintras var Götebrogsbandet Majornas 3dje Rote. I små doser under flera korta konserter fattade jag tycke för bandets livliga folkmusik, snärtiga texter och överlag väldigt positiva humör. När de återvände till Örebro i våras och gjorde två konserter på Närke Kulturbryggeri visade bandet att de kan hålla den positiva andan högt, hos både publik och sig själva, under nästan två timmar. Nu återkommer bandet till Örebro och Bryggeriet för ytterligare två konserter 8 och 9 december.
   Majornas 3dje Rote är ett genuint Göteborgsband men 1/5-del av bandet har faktiskt sina rötter i Örebro. Och bandets historia är följande (och jag citerar i stort sett från deras egen berättelse):
   I sin nuvarande form har bandet funnits sedan 1996 men startades redan 1977. Bandet fick sitt namn 1981 från en skylt i en portgång på Krukmakaregatan i stadsdelen Majorna. På skylten stod att kvarteret låg i "Majornas 3dje Rote" (roteindelningen kommer från brandförsvaret och Majorna var indelat i fyra brandrotar). Alla i bandet bodde då i just detta kvarter och namnet var på sätt och vis givet.
   Från början var bandet ett rent folkmusikband med enbart instrumentala, oftast traditionella, låtar på repertoaren. Texterna kom in i bandet med Göran Premberg som satte text till flera av de traditionella melodierna. Texterna var inte skrivna i traditionell "folkvisestil" utan var ofta aktuella och engagerande men också med en omisskännlig humor.
   Gruppens musik har idag otvivelaktigt sina rötter kvar i den svenska folkmusiken, men med något vidgade vyer. Idag kan man säga att bandet spelar en mix av brittisk, amerikansk och svensk folkmusik med egna svenska texter. På repertoaren finns både låtar med en klar amerikansk cajun- prägel, låtar i "Dylan- anda", skotska reels och låtar enligt svensk folkmusik och vistradition.
Majoriteten av bandets repertoar är komponerade av Göran Premberg men även Göran Berg har skrivit flera av gruppens låtar.
   Bandets medlemmar är Göran Berg, gitarr/dobro/mandolin/sång, Lasse Gustavsson, durspel/fiol/sång, Göran Premberg, fiol/sång, Stefan Kirchhoff (som alltså ursprungligen kommer från Örebro), bas/sång, och Thomas Sjöstrand, slagverk/sång.
   Konserten med Majornas 3dje Rote på Närke Kulturbryggeri går under rubriken "En grön jul". Bandet har i samband med den konserten, och en konsert hemma i Göteborg senare i december under samma tema, spelat in två jullåtar som ännu inte är utgivna på skiva men finns på YouTube, "Jul i Majorna" och "Tomtefar":





/ Håkan

I min skivhylla: Wellander & Ronander

Postad: 2017-12-08 07:56
Kategori: I min skivhylla



WELLANDER & RONANDER: Wellander & Ronander (Polar POLS 286)

Release:
april 1978
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Lasse Wellanders "Tweed" (1987) och Howard Werths "Six of one... half a dozen of the other" (1982).

NATURE VAR 70-TALETS MEST ANLITADE KOMPGRUPP i Sverige och Lasse Wellander och Mats Ronander var bandets största profiler. 1972 kompade bandet Pugh och sedan blev det sommarturnéer med både Ted Gärdestad och Göran Fristorp innan det berömda livesamarbetet med Ulf Lundell under åren 1976 och 1977. Nature och Lundell avslutade det gemensamma turnerandet sommaren 1977 och därmed sprack också bandet.
   - Jag är tyvärr osäker på när och varför vi bestämde oss för att lägga ner, möjligtvis skulle vi ta en liten paus. Det var ingen osämja eller så, men kanske hade vi nött lite på varandra efter alla år och alla mil, förklarar Lasse idag när jag påminner om den här tiden.
   Sedan flera år tillbaka, det började med album och sommarturné 1975, hade Wellander funnits med i kretsen kring ABBA. Ronander, eller Malla som han kallades i musikerkretsar, började träna upp gitarrspelandet 1973/74 och hösten 1977 gjorde han debut som gitarrist på en turné med Pugh & Rainrock. Jag recenserade konserten i Örebro under den turnén.
   Nature gav under några år, 1972/74, ut skivor på Metronome-distribuerade Gump och Sonet. Diskografin finns här. Gump-kontraktet var väl en följd av kopplingen till Pugh som också producerade Natures albumdebut. Sedan hamnade Nature på Sonet där Clabbe af Geijerstam producerade albumet "Earthmover".
   Kontakten med Clabbe, båda jobbade då regelbundet med ABBA (när Lasse var upptagen av ABBA-turnerande ersattes han i Nature av Richard Rolf från November), resulterade i Lasse Wellanders första soloalbum "Electrocuted" (1976). Första soloskivan, som producerades av Clabbe, ska inte jämföras med Lasses "solokarriär" som egentligen startade på allvar först 1985 och var lite seriösare och vuxnare. "Electrocuted" var en bred mix från tuff rock via akustiska gitarrer till folkmusik.
   1976 och 1977 var ett intensivt turnerande med Ulf Lundell, tre långa turnéer på två år, som resulterade i livealbumet "Natten hade varit mild och öm". Först sprack alltså samarbetet med Lundell och sedan sprack hela Nature fast i planeringen var bandet bokade för att kompa Lundell på "Nådens år"-albumet. Lasse har idag inget minne av just den händelsen.
   Uppbrotten med både Lundell och Nature fick gitarristen Wellander och sångaren/gitarristen Ronander att bilda eget under namnet Wellander & Ronander och båda medverkar för övrigt på Lundells "Nådens år" som spelades in parallellt med Wellander & Ronander-skivan från december 1977 till februari 1978. Medan Lundell spelade in allt i EMI-studion gjordes Nature-parets album i fem olika studior.
   - Malla och jag hade skrivit alla originallåtar som Nature spelade. Vi bodde nära varandra i Vasastan så det kändes naturligt att träffas och plita lite, nu på svenska, minns Lasse idag. Vi skrev låtarna tillsammans men Malla skrev texterna och jag stod nog för merparten av musiken och arrangemangen.
   Givetvis var det Wellanders ABBA-kontakter som gjorde att Wellander & Ronander-skivan gavs ut på Polar-etiketten. Som en naturlig fortsättning på den historien skulle det visa sig ett år senare att både Wellander och Ronander fanns med i ABBA-bandet på jorden runt-turnén hösten 1979 och våren 1980 som gick till både Nordamerika, Europa (bland annat sex kvällar i rad i London) och Japan.

UR SAMLINGEN STUDIOMUSIKER SOM PARET Wellander och Ronander spelar med på skivan bildades ett kompband med Rolf Alex, trummor, Rutger Gunnarsson, bas, och Stefan Nilsson, keyboards, som genomförde en tre veckor lång turné när skivan hade släppts i april 1978 (bara en vecka efter "Nådens år"...).
   - Ibland var det Backa-Hans Eriksson på istället för Rutger och Kaj Söderström istället för Stefan, detta beroende på andra åtaganden.
   Wellander & Ronander-bandet råkade sedan bli identiskt med det nya Lundell-kompet som sommaren 1978 (juli/augusti) turnerade i Sverige och samtidigt spelade in nya Lundell-singeln "Bergets topp", då uppträdde bandet under gruppnamnet Studiomaffian.
   Nåväl, det är en tämligen påkostad produktion som genomsyrar Wellander & Ronander-skivan. Från det läckra Hans Gedda-fotografiet på omslaget (den typiska hotellrumsmiljön), den renodlade konvolututformningen (Rune Söderqvist, ABBA-designern), den stora mängden originallåtar, imponerande samlingen musiker och teknikern Michael B Tretows ofelbara inspelningsljud.
   Tretow, som även var med och producerade skivan, var väl inte känd som någon rockmusikproducent men å andra sidan bjuder "Wellander & Ronander" på en bred definition av musik. Stark sång i "Livets lust" och "Hoppets motorhotell", en instrumentallåt ("EMH 870") som doftar filmmusik, funk- och jazztendenser ("Kulturens bästa vän" och "Bara lite blues"), några blixtrande Wellander-solon och den förväntade mängden av rak rockmusik ("Dos av rock'n'roll" och "Motorcity").
   Mjukt och muskulöst om vartannat alltså där lekfullhet och jam i studion också förekommer. Allt är på svenska och här grundlägger Ronander sin stil som textförfattare. Stundtals en egenkonstruerad lyrik som tre år senare skulle chocka mig på Ronanders första soloalbum 1981. Lyrik, korthuggen och ibland lite skämtsamt skruvad, som Mats med åren har format till en personlig skatt som skulle bli hans kännetecken på sångtexter under solokarriären.
   Till den här skivan såldes även notalbum med melodier och texter som gick att rekvirera från Notservice. Och på inneromslaget finns en stark varning till alla skivköpare tryckt, en uppmaning som jag tror att jag aldrig tidigare har sett på något skivomslag: "Dessa texter får inte framföras till andra melodier. Melodierna får inte förses med av förlaget ej godkända texter. Kopiering och avskrift förbjudet. Missbruk beivras enligt lag". Ord, förmodligen formulerade av skivbolagsdirektören Stickkan Anderson, och inga visor!
   - Jag tycker fortfarande att vi gjorde en bra skiva. Kanske lite ”torr” mixmässigt kan jag tycka idag, men det var lite sånt ideal på den tiden, avslutar Lasse Wellander.

/ Håkan

Tributes: Jesse Winchester

Postad: 2017-12-06 07:53
Kategori: Tribute-skivor

"Quiet about it (A tribute to Jesse Winchester)" (Mailboat, 2012)

TRIBUTESKIVOR KAN PÅ MÅNGA SÄTT ÖPPNA ÖGON och öron. Du kan få en plötslig inblick i ett artistliv eller kreativ verksamhet som tidigare varit okänd mark. Eller du kan också upptäcka nya namn bland artisterna/grupperna som tolkar hyllningsobjektet. Det finns all anledning att ta chansen att lyssna på tributeskivor. För mig personligen tillhör namnet Jesse Winchester den ganska okända skaran av låtskrivare och artister och den här hyllningsskivan fyller verkligen en funktion att bredda min kunskap om en smått bortglömd singer/songwriter.
   Jesse Winchester dog för inte så länge sedan, 2014, och den här skivan är ursprungligen inte gjord till minnet av en duktig artist/låtskrivare men fungerar naturligtvis utmärkt som det. Däremot påbörjades jobbet med den här skivan, med vännen Jimmy Buffett och Elvis Costello som organisatörer, när det 2011 meddelades att Winchester drabbats av matstrupscancer. Han överlevde den pärsen men dog alltså 2014 av urinvägscancer.
   Själv försöker jag rannsaka mitt minne om min relation till artisten Winchester, som alltså är begränsad, men upptäcker en hel del beröringspunkter, ibland med klara Elvis Costello-kopplingar. Elvis gjorde Winchesters "Payday" på sin "Kojak Variety"-coverskiva 1995. Sedan var Winchester med i Costellos utsökta tv-serie ”Spectacle: Elvis Costello with…” där han sjöng den då aktuella ”Sham-A-Ling-Dong-Ding” så fint att Neko Case på stolen bredvid började gråta. Jesse medverkade för övrigt också på en tributeskiva, Gordon Lightfoot-hyllningen "Beautiful" där han sjöng "Sundown".
   Sedan har Winchesters låtar dykt upp både här och där på både skiva och live genom åren. John Holm gjorde exempelvis en svensk version av ”Just like new” och kallade den för ”Nästan ny” på sin "Vägen till Californien"-coverskiva.
   "Quiet about it" är osedvanligt fylld med kända artister som tolkar Winchester. Det betyder väl att det klingar dignitet om låtskrivarens namn och det gör naturligtvis min nyfikenhet än större. Och får mig då en skiva som både underhåller och engagerar och lockar till mer information i ämnet.
   Utan att ha någon obegränsad kunskap om originallåtarna är inspelningarna här väldigt omväxlande och stundtals överraskande.
   Countryartisten Mac McAnally producerade Jesse Winchesters sista album och har också producerat majoriteten av låtarna här. Han framför också ett eget bidrag, "Defying gravity", som arrangemangsmässigt tillhör pianoballadgenren mer än något annat. Vince Gills bidrag, "Talk Memphis", överraskar också stort med sitt rockiga och elektriska stuk. Däremot medverkar Gill på skivans absoluta höjdpunkt, "Dangerous fun", där Rodney Crowell får hjälp av Emmylou Harris att skapa ett rent magiskt framförande.
   Little Feats liveversion av "Rhumba man" svänger oerhört men det är de avskalade ögonblicken på skivan som dominerar och tillhör också topparna. Lyle Lovett sjunger Winchesters kanske mest kända låt, "Brand new Tennessee waltz", där Luke Bullas fiol ramar in arrangemanget snyggt.
   Det råder ingen tvekan om att Elvis Costello har satsat hela sitt hjärta i det här projektet. Hans version av titellåten må räknas som lofi men här bjuder han på alla känslor och hela sitt hjärta när han avslutar skivan.


1. James Taylor: Payday 3:08
2. Rosanne Cash: Biloxi 3:23
3. Jimmy Buffett: Gentleman of Leisure 4:36
4. Allen Toussaint: I Wave Bye Bye 3:33
5. Vince Gill: Talk Memphis 4:27
6. Mac McAnally: Defying Gravity 3:56
7. Lyle Lovett: Brand New Tennessee Waltz 3:52
8. Lucinda Williams: Mississippi You're On My Mind 4:25
9. Rodney Crowell with Emmylou Harris & Vince Gill: Dangerous Fun 3:35
10. Little Feat: Rhumba Man 5:52
11. Elvis Costello: Quiet About It 3:09

/ Håkan

MAXI12" #21: BABYLON BLUES

Postad: 2017-12-04 07:51
Kategori: Maxi12"



BABYLON BLUES
Jesus eller djävulen
Död i hans ögon

(MNW, 1986)

NÄR JAG I SOMRAS INVENTERADE MINA maxisinglar, inför säsongens lista, var det nog den här singeln som överraskade mest och blev också den minst förutsägbara skivan på listan. När jag sedan lyssnade igenom, jämförde och sedan rangordnade maxisinglarna tvekade jag inte att välja Babylon Blues-singeln. Och jag får dessutom glädjen att leta mig tillbaka i den svenska pop- och rockhistorien och kan konstatera att Stry, sångaren och ledaren i Babylon Blues, i mitten på 80-talet tillhörde de allra mest begåvade profilerna i genren.
   Artistnamnet Stry Terrarie (Anders Sjöholm) uppfanns 1978 när han ledde gruppen Kriminella Gitarrer men hade året innan haft gruppen Riot. Sedan fortsatte denne Stry i grupp efter grupp i mer eller mindre ledande roller. Besökarna (1978/79), Blödarna (1979), Stry & Stripparna (1979), Garbochock (1979/80), Ebba Grön (1981-1983), Rymdimperiet (1981-1983) och Imperiet (1983/84) ser hans imponerande CV ut fram till bildandet av Babylon Blues 1985.
   Gruppen var inledningsvis en lös sammansättning musiker med bara sångaren Stry och gitarristen Mikael Vestergren, parhästar från Garbochock, som fasta medlemmar. På skiva och turné var det ofta Wilmer X-trummisen Sticky Bomb och blivande Wilmer-basisten Stefan Björk som kompletterade bandet.
   Med singlarna "Har vi inte grävt för många hål?" och "Gunga bergets topp" plus albumet "I labyrintens hjärta" (1986) satte Babylon Blues sitt namn på den svenska musikkartan. Turnerade flitigt och jag upplevde bandet live två gånger 1986. På den senare konserten, oktober 1986, framförde Stry och bandet just singellåtarna som skulle släppas en månad senare.
   Under 1986 blev gruppen en fast konstellation och den gruppen innehöll ytterligare Wilmer X-relaterade personer, Thomas Holst, bas, och Mats Bengtsson, keyboards, plus Peter Strauss, trummor, från TT Reuter. Samtidigt "döpte" Stry om sig till Stry Kanarie.
   Babylon Blues var ett väldigt kreativt band där Stry skrev texterna och hela bandet arbetade fram de ofta slagkraftiga och starka melodierna. "Exemplariska poplåtar i rockens smutsiga skepnad" beskrev jag materialet som när jag recenserade gruppens albumdebut.
   En formulering som även beskriver "Jesus eller djävulen" som är en över fem minuter lång uppvisning. En tung produktion (Curt-Åke Stefan) där taggtrådsgitarr och akustisk gitarr slåss om uppmärksamhet tillsammans med fylliga keyboardstoner och över det sjunger Stry med en lätt sprucken mycket närvarande stämma.
   B-sidan "Död i hans ögon" är en tung mix av rytmer och riff med rapliknande röst med mindre koncentration på melodi och här påminner Babylon Blues mycket om det Imperiet som Stry hade lämnat bakom sig.
   Det finns ännu en gång anledning att titta och lyssna närmare på Strys texter som blandar satiriska detaljer med suggestiv symbolik. Personlig rocklyrik som inte alltid är lätt att förstå men som tillsammans med ofta träffsäkra melodier blir en fantastisk kombination.
   Den utvecklingen fortsatte på bandets kommande andra album, "Utanför Eden", som släpptes på våren 1987.

/ Håkan

En stämningsfull musikupplevelse

Postad: 2017-12-03 21:35
Kategori: Konserter

Foto: Olle Unenge
"IRISH CHRISTMAS"
CHRISTY O'LEARY
ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR
Nikolaikyrkan, Örebro 3 december 2017


EN LÅNG NJUTNING PÅ EN DJUPT stämningsfull musikupplevelse. Violiner och cello i en oöverträffad samklang. Christy O'Learys naturligt överväldigande stämma, irländsk säckpipa, tin whistle och några historiska anekdoter i en härlig samklang. Olof Ericsson ledde Kammarstråkarna genom de andlöst vackra arrangemangen i en 80 minuter lång konsert som innehöll både underhållande vemod och traditionellt engagerande musik.



/ Håkan

I min skivhylla: Badfinger

Postad: 2017-12-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



BADFINGER: Straight up (Apple SAPCOR 19)

Release:
11 februari 1972
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Gary Wrights "Footprint" (1971) och David Brombergs "David Brombergs" (1972).

NÄR JAG IDAG EFTER DRYGT 45 ÅR återvänder till Badfingers tredje album är det en angenäm upplevelse. Nåja, jag har väl sporadiskt spelat skivan genom åren men aldrig så fullständigt koncentrerat som nu. Dessutom har jag nu grävt ner mig i historien runt bandet och skivan och jag har, erkänner jag nu, aldrig förstått fullt ut (har berättat några detaljer här) hur komplicerat inspelningsförfarandet var när "Straight up" blev till. Jo, jag har alltid känt till att George Harrison inledde och slutförde inspelningarna till fyra låtar och att sedan Todd Rundgren producerade resten av låtarna.
   Processen med nya albumet började med att Badfinger mellan januari och mars 1971 spelade in ett helt album som sedan refuserades av skivbolaget. Ambitionen var att spela in uppföljaren till bandets andra album, "No dice" (1970) som också resulterade i hitsingellåten "No matter what". Ännu en gång anlitade de teknikern Geoff Emerick som producent men det färdiga albumet förkastades alltså helt.
   Inför nyinspelningarna med George Harrison vid rodret som producent försvann hälften av låtarna från första inspelningen. Det var för övrigt George som inte hade godkänt de ursprungliga inspelningarna och ville nu själv övervaka och ta huvudansvar för materialet. Men efter fyra inspelade och slutförda låtar fick han på kort varsel ett mycket prestigefullt uppdrag: Att arrangera konserten till stöd för alla människor vid svältkatastrofen i Bangla Desh, "The concert for Bangla Desh", och drog sig därmed ur Badfinger-projektet.
   En ny producent engagerades, amerikanen Todd Rundgren, och med dagens perspektiv i bagaget måste jag anse att det beslutet var ganska vågat och nästan taget ur luften. Rundgren var visserligen en het up-and-coming-artist men också väldigt orutinerad, hade just släppt sitt andra soloalbum, haft en mindre singelhit med "We gotta get you a woman" men hade ingen stor erfarenhet bakom mixerbordet. Däremot skulle Rundgren under åren efteråt etablera sig som en mycket framgångsrik producent i de stora sammanhangen.
   På "Straight up" märker jag ingen avsevärd soundskillnad mellan de Harrison-producerade spåren och de som Rundgren ansvarat för. Inspelningarna har genomgående resulterat i ett uppenbart engelskt popsound och kopplingen till Beatles är påtaglig på många låtar. Faktiskt helt logiskt för ett band som sedan våren 1968, när de flyttade till London från Wales/Liverpool, helt naturligt levt i skuggan av The Beatles.
   I maj 1968 skrev Badfinger kontrakt som låtskrivare till Beatles-bolaget Apple Publishing och två månader senare skrev de även kontrakt som artister. Då gick de under gruppnamnet The Iveys men Paul McCartney tyckte att namnet Badfinger var roligare, hämtat från arbetsnamnet till låten "With a little help from my friends" som hette "Badfinger boogie" från början. Sedan skänkte Paul sin låt "Come and get it" till bandet som därmed fick sin första singelhit 1969

DET LÅTSKRIVANDE GRABBARNA I BADFINGER, Pete Ham. Joey Molland och Tom Evans, hade på kort tid skrivit ännu starkare material till nyinspelningen av albumet. Petes båda låtar, "Day after day" och "Baby blue", är klockrena singellåtar fast mitt i den berömda turbulensen på det då Allen Klein-styrda Apple släpptes bara den första, med Harrisons distinkta slidegitarr som läcker detalj, och blev som förväntat en hit. Med lite marknadsföring hade den tänkbara uppföljande singeln, powerpop-smittande "Baby blue", blivit en ännu större hit men skivbolaget hakade inte på den chansen. Just på den låten förstår jag att många bedömare placerade Badfinger i powerpopfacket.
   Övriga Harrison-producerade spår tillhör i flera fall albumets höjdpunkter, "Name of the game" (som också var planerad som singel) och "I'd die babe" medan "Suitcase" låter som en outtake från Beatles tidiga karriär. Pete Ham framstår som bandets klart lysande låtskrivare, både "Name of the game" och "Perfection" är ju härlig pop med några stänk vemod. Men Joey Mollands "I'd die babe" och "Sweet Tuesday morning" tillhör också topparna.
   Det var inte bara rörigt på skivbolagskontoret vid den här tidpunkten. Skivans omslagstext med låtordningen är också helt omkastad.
   Trots det musikaliskt lyckade resultatet med "Straight up" och den relativt kommersiella framgången med topp 10-singeln "Day after day" får jag känslan av att skivbolaget Apple inte satsade allt på Badfinger. Därför började kontakterna, efter den här skivan, att rinna ut i sanden. Det var ett förhållandevis bittert band som lämnade Apple och Pete Ham lyckades strax innan skriva ännu en perfekt poplåt med en vemodig sorgkant, "Apple of my eye", som släpptes på Apple när bandet redan skrivit kontrakt med Warner Bros.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.