Blogginlägg

Överraskning blir årets devis

Postad: 2017-08-31 11:04
Kategori: Live at Heart



Foto: Anders ErkmanIvory Tusk.

Foto: Carina ÖsterlingAHI.


Bilder: Anders ErkmanTheodore.



VAKNAR UPP EFTER DEN FÖRSTA LIVE AT HEART-KVÄLLEN med en sprittande och positiv känsla i kroppen, flera musikaliska överraskningar att rapportera och en social happening över alla gränser, innan jag möts av den sorgliga nyheten att trumslagarlegenden Janne Carlsson har gått ur tiden. Det gråtrista strilande regnet får mig först att tänka på Lars Norén innan jag, trots allt, studsar tillbaka i sinnet och vill tänka på levande musik som ett livselixir.
   Överraskning lär bli mitt vanligaste uttryck under årets Live at Heart-festival ty ofta uppträder de okända artisterna eller grupperna på årets festival med bara en exponerad låt som marknadsföring och det är ju sannerligen en tunn tråd att hänga upp ett helt framträdande på. Med gårdagens upplevelser i friskt minne vågar jag påstå att förhoppningar på överraskningar kan bli ett återkommande påstående under hela den fortsatta festivalen.
   Min första kväll på festivalen blev en i mina öron ganska välregisserad men inte problemfri historia utan att jag riktigt hade förutsett eller planerat det så. Började med två internationella singer/songwriters, som dock hade bråddjupa skillnader i sitt uttryckssätt, och fortsatte till nästa lokal där jag möttes av något väldigt unikt i Live at Hearts historia: En tom scen och en inställd konsert. Men kvällen fortsatte med några energisprutande konserter som gjorde att helhetsintrycket på festivalens första kväll blev glädje och mångfald.
   För mig är Live at Heart i första hand en musikalisk upplevelse men det handlar inte bara om artister och grupper utan också om lokaler och social samvaro. Vi kom till ett precis nyrestaurerat Stora Örebro där baren och rummet inne i lokalen såg ut att ha specialbyggts för musik men tydligen inte var det. Den primitiva och tillfälliga platsen uppe vid fönstret mot Stortorget, där jag för några år sedan hörde ett högljutt Mighty Stef, var ersatt av ett brett konsertvänligt utrymme. Kanske början på återkommande konsertverksamhet?
   Första artist på den anspråkslösa scenen var argentinaren Ivory Tusk som bjöd på ett lågmält akustisk framförande där han fick visa upp ett härligt gitarrspel i den uppenbart ljudvänliga lokalen. Han bad om ursäkt för sin ihoptejpade gitarr (resultatet av fem månaders turné i Europa), berättade ödmjukt små intressanta historier mellan låtarna och fick utrymme att presentera sina låtar som höll hög musikalisk nivå.
   Som jag förutsåg igår mjukstartade årets Live at Heart men musikaliskt var det inledningsvis full fokus hos artisterna. Som inom alla olika musikgenrer fick vi en timme senare bevis för att singer/songwriter-begreppet har många olika uttryckssätt fast kompet bara är en akustisk gitarr. Kanadensaren AHI, uttalas "eye", kunde på Konserthuset med kraft förmedla sina sånger och spetsa på underhållningsvärdet med roliga mellansnack. Hans låtar fick nästan en soulstänkt skepnad och versionen av Bob Marleys "No woman no cry", med historien om YouTube-succén (335 000 visningar) som extra ingrediens, drog naturligtvis uppmärksamheten till sig.
   Efter de inledande ensamma artisterna rörde vi oss mot Clarion Hotel där bandet Will Belcourt & the Hollywood Indians enligt programmet skulle stå på scen men där var tomt och tyst. Informationsmiss och bandet hade av privata skäl blivit kvar i Kanada och festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén fick efter några förvirrade minuter en förklaring direkt från Will:
   "I'm so so sorry, it looks as though there might have been some confusion with my management. We have had to cancel the last bit of our tour due to family member deaths in our band. I will follow up with my indepth information but my sincere apologies for this late notification."
   Ibland blir mina förhandstips lite för smarta och mitt trånga huvud vill inte riktigt hänga med. Noterade namnet Theodore när jag noggrant analyserade festivalprogrammet, skrev "spännande rock" i min förklaring, men i mitt huvud var han en ensam sångare från Grekland. Jag kunde inte ha haft mer fel för på East Wests scen stod fem killar och en tjej och slungade ut fantastiska Pink Floyd-inspirerade ljudkaskader. Så djupt imponerande och tekniskt fulländat (hur får man ihop tekniken på några få minuter i den korta pausen mellan artister på Live at Heart?) fast musikgenren numera har en marginell betydelse i mitt liv och Radiohead är bara ett namn i fjärran. Långa svepande låtar kanske inte passar Live at Heart-konceptet perfekt men den storslagna ljudbilden vände upp och ned på alla förväntningar.
   Energin under Theodores konsert skulle bli än mer intensiv när vi åter anlände till Stora Örebro där det engelska rockbandet Dronningen bjöd på ett furiöst tempo, mycket ös och ungdomlig attityd som var direkt oemotståndlig. Den Londonbaserade gruppen, med medlemmar från Italien, Frankrike och Hong Kong, och deras adrenalinstinna rockmusik på gränsen till punk borde ha varit den perfekta slutpunkten på festivalens första kväll.
   Några minuter senare på samma scen hade The Magnettes, årets låtskrivarstipendiater på Live at Heart, svårt att utmana den brutala energin med sin elektroniska delvis playback-parfymerade och visuellt sminkade pop. Trion från Pajala beskriver sig själv som ett högenergiband men efter Dronningens brutala uppvisning blev Magnettes konsert nästan som en viskning i jämförelse.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2017 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.