Blogginlägg

I min skivhylla: Ozark Mountain Daredevils

OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: Ozark Mountain Daredevils (A&M SP-4411)

Release: December 1973
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan The Oyster Bands "Step outside" (1986) och The Ozark Mountain Daredevils "It'll shine when it shines" (1974).

DEN HÄR SKIVAN VAR EN STOR FAVORIT i slutet på 1973. Med ett ganska brett leende brukar jag numera bläddra förbi The Ozark Mountain Daredevils tre album i skivhyllan. Skivor av god representativ kvalité bland vinylskivorna. Genuina favoriter vars positiva sidor kan ha förändrats under alla decennier som sprungit förbi sedan dess. Trots enbart goda omdömen från förr är det ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag lägger vinylen på grammofontallriken idag.
   Att jag en gÃ¥ng i tiden "sprang pÃ¥" det här albumet, debutskiva med ett för mig dÃ¥ okänt (förvisso intressant) gruppnamn i skivbutiken, skyller jag pÃ¥ min nästan maniska nyfikenhet att läsa det finstilta pÃ¥ skivomslagen. 1972 och 1973 var countryrock en tongivande källa där jag hittade musikaliska fynd. I kölvattnet efter Eagles fantastiska debutalbum (1972) försökte jag leta upp godbitarna i mängder av skivor som skeppades frÃ¥n USA i samma genre.
   Jag kunde pÃ¥ mÃ¥nga sätt misstänka att det här amerikanska bandet med det lÃ¥nga fantasieggande gruppnamnet hade samma musikaliska rötter. Jag har idag inget minne av att jag hade läst rapporter eller recensioner om Ozark Mountain Daredevils innan jag stod där framför nyhetsfacket i skivbutiken. Men jag fick ögonen pÃ¥ ett producentnamn som nästan pÃ¥ egen hand gjorde att jag med skivan i händerna gick mot kassan.
   Producentnamnet som fick mig att haja till var Glyn Johns och det var just han som vid det laget hade producerat Eagles tvÃ¥ första och i mina öron tämligen fantastiska album. Med den vissheten var jag övertygad om att det här debutalbumet var nÃ¥got för mig utan att ha hört en enda lÃ¥t. Av tradition förlyssnade jag aldrig i skivbutiken innan jag köpte skivor. Det noggranna detektivarbetet tyckte jag ofta räckte. Jag ville fÃ¥ det första exklusiva intrycket av hela albumet hemma framför grammofonen. OK, det är klart att jag genom 70-talsÃ¥ren gjorde nÃ¥gra missar men känslan att gÃ¥ hem frÃ¥n skivbutiken och spännande lyssna igenom skivan i hemmiljö var kryddan som höll mitt genuina musikintresse vid liv.
   Skivan med Ozark Mountain Daredevils (enligt skivetiketten utan det inledande The som pryder det lapptäcksliknande skivomslaget) var förmodligen inplastad för runt skivan fanns än idag kvar rester av den där tunna cellofanen som hade nötts sönder i trängseln mellan andra skivor i skivhyllan. Lite motvilligt befriade jag skivan frÃ¥n plasten innan jag fotograferade albumet.
   När jag 1973 kom hem, sprättade upp plasten, tog ut skivan fanns där ett omfÃ¥ngsrikt sexsidigt textblad i LP-format (hÃ¥rt tummat idag!) med sÃ¥ngtexter, presentation av gruppmedlemmarna och snygga naturmiljöbilder. Där kunde jag läsa, Ã¥terigen i det finstilta, att Glyn Johns hade tagit med bandet till London och inkvarterat de sex gruppmedlemmarna i Olympic Studios i Barnes och den informationen hade nog övertygat mig än mer innan inköp. Ty engelsmannen Johns hade gjort exakt samma sak med Kalifornien-grabbarna i Eagles när den gruppens debutskiva skulle spelas in pÃ¥ samma legendariska plats. Det är sÃ¥dana tecken som blir ett framgÃ¥ngsrikt mönster och lovar gott i mina öron innan jag ens har lyssnat.

JOHNS ÄR INTE ENSAM PRODUCENT på skivan. Även skivbolagets egen producent, David Anderle, delade på uppdraget. Men soundet, atmosfären, den gnistrande närvaron och de starka låtarna andas samma luft som Eagles två första album utan att på något sätt kopiera eller direkt plagiera den redan framgångsrika gruppen. Jag har nu i efterhand läst att Anderle på skivbolagets uppmaning var på jakt efter just ett motsvarande Eagles-liknande band.
   Engelsmannen Glyn Johns var redan här ett uppskattat och respekterat producentnamn. Under de inledande Ã¥ren i mitten pÃ¥ 60-talet, först som tekniker, hade han jobbat med bland annat Pretty Things, Small Faces, The Pentangle, Spooky Tooth, Traffic och The Move. Som producent jobbade han sedan pÃ¥ skivor med bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie, Joe Cocker, Faces och The Who innan Eagles-äventyret 1972.
   Men Johns kopplas ocksÃ¥ tajt ihop med Rolling Stones där han som tekniker figurerade pÃ¥ bandets flesta skivor frÃ¥n "Out of our heads" (1965) till "Exile on Main Street" (1972). Han var ocksÃ¥ exklusivt engagerad under Beatles turbulenta "Let it be"-inspelningar och var den ende teknikern som var närvarande under samtliga inspelningssekvenser, frÃ¥n Twickenham Film Studios till Apple-studion i centrala London.
   David Anderle hade ocksÃ¥ en längre karriär i musikbranschen bakom sig. BÃ¥de som a&r och manager innan han blev anställd producent först pÃ¥ Elektra Records och sedan, frÃ¥n 1970, pÃ¥ A&M. Där producerade han bland annat Marc Benno, Judy Collins, Rita Coolidge och Delaney & Bonnie.
   Redan pÃ¥ Ozarks-skivans första lÃ¥t, "Country girl", föll alla mina förhandsförväntningar pÃ¥ plats. En typisk countryrocklÃ¥t i bÃ¥de melodi och arrangemang. Akustiska gitarrer, stämsÃ¥ng och en catchy refräng men det skulle snart visa sig eller höras att det sex man starka bandet inte ville fastna i nÃ¥gon snäv musikalisk fÃ¥lla utan röra sig fritt mellan genrer, sound och tempo.
   Ozarks-debuten är bara till viss del countryrock. Tittar man närmare pÃ¥ miljöbilderna i textbladet är det pÃ¥ landet som bandet hör hemma, närmare bestämt i Springfield Missouri, mitt i den amerikanska kontinenten lÃ¥ngt frÃ¥n bÃ¥de Kalifornien och östra USA. Rent visuellt befinner sig bandet lÃ¥ngt frÃ¥n ett trendskapande mode. Ymniga frisyrer, tjocka skägg och rikligt med flanellskjortor framkallar nästan hippiekänslor. Musiken och arrangemangen är lika mycket influerade av folkmusik som av pop, rock och countryrock. Men blandningen blir förbaskat underhÃ¥llande och variationerna i lÃ¥tmaterialet gör lyssnandet sÃ¥ mycket mer intressant och händelserikt.
   Det finns förklaring till det omväxlande soundet. I gruppens spännande konstellation pÃ¥ sex man är det fyra (Steve Cash, Larry Lee, Randle Chowning och John Dillon) som skriver lÃ¥tarna, ofta pÃ¥ egen hand. Alla sjunger sedan materialet och det skapar en musikalisk mix som varken blir ojämn eller splittrad.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.