Blogginlägg från 2017-11-24

I min skivhylla: Poco

Postad: 2017-11-24 07:53
Kategori: I min skivhylla



POCO: Rose of cimarron (ABC ABCD 946)

Release:
26 maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pocos "A good feelin' to know" (1972) och The Pogues "Rum sodomy & the lash" (1985).

PLÖTSLIGT DRABBADES JAG AV DJUP NOSTALGI, som av naturliga skäl ofta händer när jag slumpartat bläddrar bland vinylskivorna, och hamnade i en djungel full av amerikansk 70-talscountryrock. Det ena gav det andra och bordet fylldes av skivor med Firefall, Herb Pedersen, Fools Gold, Batdorf & Rodney, Silver, Souther-Hillman-Furay Band och Funky Kings. Kanske inte just i den ordningen.
   Det existerar naturligtvis fler countryrockskivor i samlingen men när jag nådde till ovannämnda Poco-skiva tog den spontant spirande fantasin slut. Jag hade hittat albumet som gjorde mig intresserad att återupptäcka en över 40 år gammal skiva, och samtidigt närmare granska den intressanta historien om kanske världshistoriens första countryrockband, där det egentligen bara var titellåten som var mig riktigt bekant och så gott som oförglömlig.
   Jag kan väl som parentes nämna att majoriteten av albumen med de ovannämnda grupperna/artisterna föll mig inte omedelbart på läppen så här 40 år efteråt. Några var helt okej (Fools Gold och Funky Kings), några för snälla och smeksamma (Silver och Batdorf & Rodney) och några blev aspiranter för min kategori "I min skivhylla" (Herb Pedersen och Firefall) medan de inledande jazzrockiga låtarna på Souther-Hillman-Furay-albumet "Trouble in paradise" släckte tålamodet snabbt.
   Men det var ändå lustigt att konstatera att skivorna jag spontant plockade ur vinylhyllan, med hopp om bra countryrockskivor, i många fall var utgivna 1976, så även dagens huvudtema. Jag trodde spontant att den amerikanska countryrocken hade sin kulmen några år tidigare och hade jag tvingats gissa ett datum hade jag nog nämnt hösten 1972 när Eagles släppte sitt debutalbum. 1976 hade ju Eagles utvecklats eller förvandlats till ett mer eller mindre arenarockband.
   Poco får väl ändå anses ha startat vågen av countryrockband redan hösten 1968 och nästan exakt samtidigt som Byrds gav ut sitt countryklingande album "Sweetheart of the rodeo". Poco blev därmed på sätt och vis föregångare i den countryrocktradition som skulle blomstra några år senare. Med exempelvis just Eagles framfart. En naturlig och logisk fortsättning.
   Poco tillhör ju raden av klassiska grupper som bildades redan i slutet på 60-talet ur spridda rester från andra band, i det här fallet Buffalo Springfield (Jim Messina och Richie Furay), Boenzee Cryque (Rusty Young och George Grantham) och The Poor (Randy Meisner). En klassisk konstellation som bara existerade i drygt ett halvår men redan här ser man vad framtiden bär i sitt sköte. Meisner var förste man att hoppa av för att börja spela i Rick Nelsons Stone Canyon Band och sedan hamnade han i Linda Ronstadts kompgrupp där fyra man bröt sig ut och bildade Eagles.

EFTER MEISNERS UTTRÄDE FORTSATTE POCO som kvartett i knappt ett år innan Timothy B Schmit (ännu ett känt namn med framtida Eagles-koppling) tog över basgitarren och bandet existerade i nästa berömda sättning i nio månader innan Messina hoppade av och blev duo med Kenny Loggins. Paul Cotton ersatte och nästa stora låtskrivarprofil hade därmed anlänt. Till ett band vars ständiga medlemsförändringar blev en lång följetong.
   Innan även nästa originalmedlem hoppade av, Furay, i september 1973 kunde bandet i nästan tre år, en period som måste beskrivas som Pocos kreativa höjdpunkt, bygga upp sin dignitet på allvar just när den allmänna countryrockvågen växte som mest. Det resulterade i tre starka album, "A good feelin' to know" (1973) har jag också ett gott förhållande till, innan bandet cementerades som kvartett i många år som alltså inkluderar "Rose of cimarron"-skivan.
   Poco blev lite bortglömda under de här åren i mitten på 70-talet, i alla fall hos mig, så när recensionsexemplaret av "Rose of cimarron" ramlade ner på mitt bord blev jag överraskad, både musikaliskt och över att bandet fortfarande var i stånd att leverera ett starkt album. Utan varken gruppnamn eller albumtitel på omslaget (se bilden ovan) var skivan visuellt anonym (men jag misstänker att den distribuerades med tunn genomskinlig plast utanpå där klisterlappar säkert berättade om innehållet).
   I min recension framhöll jag just då den 6:42 långa titellåten och jämförde med Eagles "Lyin' eyes". Därför har mitt minne aldrig glömt låten, som på skivan för övrigt ligger som låt 1 på sida 1. En placering som också inneburit att det övriga materialet på skivan under åren har hamnat i minnets bakvatten och eventuella kvalitéer är förträngda. Som det är läge att påminna om nu.
   1976 hade Rusty Young och Paul Cotton utkristalliserats som bandets huvudsakliga låtskrivare där Schmit spelade en mindre roll. Ingen skrev dock låtar ihop med någon annan och i stort sett fick Young och Cotton varsin skivsida att breda ut sina respektive låtar. Fyra kompositioner var med Schmits två bidrag psykologiskt placerade mittemellan. Lite överraskande är Cottons låtar mer countryfierade än Youngs fast deras musikaliska bakgrund är det motsatta.
   Rusty Young har skrivit den formidabla titellåten, spelar elegant både mandolin, banjo och dobro, som alltså sträcker ut sig i närmare sju minuter utan att bli det minsta upprepande eller händelsefattig. Det är väl snarare så att det 90 sekunder långa avslutande partiet med elgitarrsolo, maffigt stråkarrangemang och en omotiverad flygel knappast känns nödvändiga. Där går kreativiteten över gränsen till det överambitiösa. Mannen bakom stråkarrangemanget och flygeln, nu Tom Sellers, var för övrigt producent och arrangör till ovannämnda Batdorf & Rodney- och Silver-skivor och säkert skyldig till de albumens snälla och tama uttryck.
   På Poco-albumets andrasida kontrar Paul Cotton med sitt ståtliga bidrag, "Too many nights too long", som nästan tangerar styrkan hos "Rose of cimarron". Akustiskt klingande gitarrer, fiol och mandolin i arrangemanget och sedvanligt flerstämmiga röster avslöjar countryrockens innersta kärna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.