Blogginlägg

I min skivhylla: Dr Feelgood

DR FEELGOOD: A case of the shakes (United Artists 7C 062-82986)

Release: September 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Feelgood-albumet "Private practice" (1978) och The Droogs "Kingdom day" (1987).

JAG HAR LÄNGE LEVT I TRON ATT NÄR JAG FÖR tio år sedan rangordnade mina favoritalbum från 80-talet fanns Dr Feelgoods Nick Lowe-producerade album "A case of the shakes" representerad. Men av någon anledning, förmodligen tuff konkurrens, valde jag bort albumet. Då finns det ännu större skäl att nu göra en närmare bedömning av Feelgoods sista stora album. Efter den här skivan var United Artists-kontraktet över och bandets skivutgivning, fortfarande med Lee Brilleaux i spetsen, blev åren efter mer sporadisk. Bandet började hoppa runt på mindre skivbolag med kortsiktiga planer.
   Det finns mÃ¥nga som anser att Feelgoods överlägset bästa tid var Ã¥ren 1975-1977, med Wilko Johnson som tongivande gitarrist, men jag personligen började lyssna mer pÃ¥ bandets skivor mot slutet av 70-talet. OK, visst är gruppens första album "Down by the jetty" och "Malpractice" klassiker och lÃ¥tar som "Back in the night", "Roxette" och "She does it right" (samtliga skrivna av Johnson) var ju ett oerhört starkt r&b-influerat originalmaterial.
   När Wilko Johnson, bandets spektakuläre gitarrist, store lÃ¥tleverantör och stöttepelare, lämnade Dr Feelgood i mars 1977 trodde jag och mÃ¥nga andra att bandets storhetstid var förbi men ack vad pessimistiska vi var. In kom Gypie Mayo, född John Cawthra, och tog över gitarristpositionen och började genast skriva lÃ¥tar till det kommande albumet "Be seeing you" (1977) där han förutom singeln "She's a wind-up" lÃ¥g bakom ytterligare tre lÃ¥tar. Och med hjälp av producenten Nick Lowe inleddes gruppens utveckling mot ett lite poppigare och mer melodistarkt hÃ¥ll utan att avstÃ¥ frÃ¥n sin r&b-mustiga rockmusik. NÃ¥got som ocksÃ¥ stämmer in pÃ¥ dagens huvudämne "A case of the shakes" som Ã¥terigen är producerat av Nick Lowe.
   Gypie Mayo spelade pÃ¥ nästa Feelgood-album, "Private practice" (1978), en allt viktigare roll som bÃ¥de gitarrist och lÃ¥tskrivare. Av skivans tio lÃ¥tar lÃ¥g Mayo bakom sex lÃ¥tar. Och bandets utveckling mot mer hitmässigt material började ge frukt när "Milk and alcohol", skriven av Nick Lowe/Gypie Mayo, blev bandets definitiva kommersiella genombrott.
   70-tal blev sÃ¥ smÃ¥ningom 80-tal och pÃ¥ "A case of the shakes" dominerar Mayos lÃ¥tar (6/10) vid sidan av covermaterialet. Förutom det vinnande receptet med Nick Lowe tillbaka i producentstolen är jag övertygad om att Gypie Mayos roll som lÃ¥tskrivare och gitarrist ligger bakom det ständigt allt starkare musikaliska soundet. Trots att gitarrsolona ofta är korta och koncentrerade och lÃ¥tarna har en hälsosam kort spellängd runt tre minuter. Paradoxalt nog blev "A case of the shakes" Mayos sista Feelgood-album.
   Albumet, med sitt klassiskt stilsäkra Barney Bubbles-omslag, har underrubriken "Perfect for parties" och Nick Lowe har fÃ¥ngat det intensiva liveljudet perfekt. Hans erfarenhet med produktioner Ã¥t tidiga Graham Parker, Richard Hell och The Damned har pÃ¥verkat energin pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar här. Lowe-lÃ¥ten "Best in the world" ligger inte lÃ¥ngt efter "New rose" i komprimerat tempo.

PÅ TOLV LÅTAR BJUDS LYSSNAREN PÅ MER ÄN den rimligen förtjänar. Variationen är kanske inte så utbredd men energin är genomgående obegränsad. Och det finns all anledning att påminna om att kompsektionen John Sparks (hade skippat B i sitt namn), bas, och The Big Figure, trummor, också hade en viktig roll i Dr Feelgoods maskineri.
   Efter en tämligen tempoladdad och elektrisk förstasida överraskar bandet pÃ¥ sista lÃ¥ten, Otis Rushs "Violent love", och blir ovanligt avslappnade och tillbakalutade. Akustisk och lÃ¥gmäld pÃ¥minner lÃ¥ten soundmässigt om det som skulle bli Nick Lowes kännetecken som soloartist pÃ¥ 90-talet med mogna singer/songwriter-lÃ¥tar.
   "A case of the shakes" innehÃ¥ller inte sÃ¥ mÃ¥nga covers men gruppen inleder andrasidan med tvÃ¥ Dennis Linde-lÃ¥tar, ett överraskande val. Med Lee Brilleauxs viskande basröst är "No mo do yakamo" ett suggestivt försök att följa upp singelsuccén med "Milk and alcohol" medan "Love hound" doftar Motown i sitt trummor/bas-intro. BÃ¥da Linde-lÃ¥tarna är oinspelade innan Feelgood tog hand om dom.
   Sedan ökar tempot pÃ¥ skivsidan. "Coming to you" är till det yttre en enkel men ändÃ¥ genial lÃ¥t. "Who's winning" har samma intensitet och Mayo spetsar till det med ett gitarrsolo och den akustiska gitarren bakom pÃ¥minner om Rockpile. Sedan nÃ¥r skivan sin höjdpunkt med underbart energiska "Drives me wild" för att sedan avslutas med titellÃ¥ten som till stor del är en Bo Diddley-parafras.
   Förutom Lowe och Mayo är det nÃ¥gra andra lÃ¥tskrivare pÃ¥ skivan som bör omnämnas, Larry Wallis och Bat Fasterly. Bakom den sistnämnda pseudonymen döljer sig keyboardskillen Bob Andrews frÃ¥n Brinsley Schwarz och The Rumour.
   "A case of the shakes" är Rockpile-albumet som den gruppen aldrig förmÃ¥dde göra.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.