Blogginlägg

I min skivhylla: Dr Feelgood

Postad: 2017-11-03 07:51
Kategori: I min skivhylla



DR FEELGOOD: A case of the shakes (United Artists 7C 062-82986)

Release:
September 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Feelgood-albumet "Private practice" (1978) och The Droogs "Kingdom day" (1987).

JAG HAR LÄNGE LEVT I TRON ATT NÄR JAG FÖR tio år sedan rangordnade mina favoritalbum från 80-talet fanns Dr Feelgoods Nick Lowe-producerade album "A case of the shakes" representerad. Men av någon anledning, förmodligen tuff konkurrens, valde jag bort albumet. Då finns det ännu större skäl att nu göra en närmare bedömning av Feelgoods sista stora album. Efter den här skivan var United Artists-kontraktet över och bandets skivutgivning, fortfarande med Lee Brilleaux i spetsen, blev åren efter mer sporadisk. Bandet började hoppa runt på mindre skivbolag med kortsiktiga planer.
   Det finns många som anser att Feelgoods överlägset bästa tid var åren 1975-1977, med Wilko Johnson som tongivande gitarrist, men jag personligen började lyssna mer på bandets skivor mot slutet av 70-talet. OK, visst är gruppens första album "Down by the jetty" och "Malpractice" klassiker och låtar som "Back in the night", "Roxette" och "She does it right" (samtliga skrivna av Johnson) var ju ett oerhört starkt r&b-influerat originalmaterial.
   När Wilko Johnson, bandets spektakuläre gitarrist, store låtleverantör och stöttepelare, lämnade Dr Feelgood i mars 1977 trodde jag och många andra att bandets storhetstid var förbi men ack vad pessimistiska vi var. In kom Gypie Mayo, född John Cawthra, och tog över gitarristpositionen och började genast skriva låtar till det kommande albumet "Be seeing you" (1977) där han förutom singeln "She's a wind-up" låg bakom ytterligare tre låtar. Och med hjälp av producenten Nick Lowe inleddes gruppens utveckling mot ett lite poppigare och mer melodistarkt håll utan att avstå från sin r&b-mustiga rockmusik. Något som också stämmer in på dagens huvudämne "A case of the shakes" som återigen är producerat av Nick Lowe.
   Gypie Mayo spelade på nästa Feelgood-album, "Private practice" (1978), en allt viktigare roll som både gitarrist och låtskrivare. Av skivans tio låtar låg Mayo bakom sex låtar. Och bandets utveckling mot mer hitmässigt material började ge frukt när "Milk and alcohol", skriven av Nick Lowe/Gypie Mayo, blev bandets definitiva kommersiella genombrott.
   70-tal blev så småningom 80-tal och på "A case of the shakes" dominerar Mayos låtar (6/10) vid sidan av covermaterialet. Förutom det vinnande receptet med Nick Lowe tillbaka i producentstolen är jag övertygad om att Gypie Mayos roll som låtskrivare och gitarrist ligger bakom det ständigt allt starkare musikaliska soundet. Trots att gitarrsolona ofta är korta och koncentrerade och låtarna har en hälsosam kort spellängd runt tre minuter. Paradoxalt nog blev "A case of the shakes" Mayos sista Feelgood-album.
   Albumet, med sitt klassiskt stilsäkra Barney Bubbles-omslag, har underrubriken "Perfect for parties" och Nick Lowe har fångat det intensiva liveljudet perfekt. Hans erfarenhet med produktioner åt tidiga Graham Parker, Richard Hell och The Damned har påverkat energin på många låtar här. Lowe-låten "Best in the world" ligger inte långt efter "New rose" i komprimerat tempo.

PÅ TOLV LÅTAR BJUDS LYSSNAREN PÅ MER ÄN den rimligen förtjänar. Variationen är kanske inte så utbredd men energin är genomgående obegränsad. Och det finns all anledning att påminna om att kompsektionen John Sparks (hade skippat B i sitt namn), bas, och The Big Figure, trummor, också hade en viktig roll i Dr Feelgoods maskineri.
   Efter en tämligen tempoladdad och elektrisk förstasida överraskar bandet på sista låten, Otis Rushs "Violent love", och blir ovanligt avslappnade och tillbakalutade. Akustisk och lågmäld påminner låten soundmässigt om det som skulle bli Nick Lowes kännetecken som soloartist på 90-talet med mogna singer/songwriter-låtar.
   "A case of the shakes" innehåller inte så många covers men gruppen inleder andrasidan med två Dennis Linde-låtar, ett överraskande val. Med Lee Brilleauxs viskande basröst är "No mo do yakamo" ett suggestivt försök att följa upp singelsuccén med "Milk and alcohol" medan "Love hound" doftar Motown i sitt trummor/bas-intro. Båda Linde-låtarna är oinspelade innan Feelgood tog hand om dom.
   Sedan ökar tempot på skivsidan. "Coming to you" är till det yttre en enkel men ändå genial låt. "Who's winning" har samma intensitet och Mayo spetsar till det med ett gitarrsolo och den akustiska gitarren bakom påminner om Rockpile. Sedan når skivan sin höjdpunkt med underbart energiska "Drives me wild" för att sedan avslutas med titellåten som till stor del är en Bo Diddley-parafras.
   Förutom Lowe och Mayo är det några andra låtskrivare på skivan som bör omnämnas, Larry Wallis och Bat Fasterly. Bakom den sistnämnda pseudonymen döljer sig keyboardskillen Bob Andrews från Brinsley Schwarz och The Rumour.
   "A case of the shakes" är Rockpile-albumet som den gruppen aldrig förmådde göra.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.