Blogginlägg

I min skivhylla: The Moonlighters

THE MOONLIGHTERS: Rush hour (Demon FIEND 10)

Release: 1983
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan Eve Moons "Eve Moon" (1981) och Christy Moores "Voyage" (1989).

DET ÄR INTE DIREKT ETT ALBUM MED Lasse Holms favoritband från 60/70-talet, med samma namn, som jag lite spontant plockat ur vinylhyllorna. Nej, det här är något mycket, mycket mer intressant och det visade sig, när jag spelat igenom skivan, att den motsvarade alla högt ställda förhoppningar. Ja, nästan som en dröm - en otroligt rolig och stark platta. Jag köpte skivan i april 1985, enligt prislappen £5.79 på Virgin Records i London. Det var väl främst producentnamnet Nick Lowe som drog blickarna till sig den gången och jag tror inte att jag tidigare har lyssnat så koncentrerat som nu och det betalar sig. Jag upptäcker nu en kolossal potential i detta amerikanska band och deras repertoar.
   Som nästan alltid finns det en historia bakom en utmärkt skiva med ett intressant band. Den här är lång, ber om ursäkt för ännu en flödande och omfattande berättelse, startar delvis tidigt på 70-talet i den engelska pubrockens ungdom. Jo, ni hörde rätt: I England blev tre amerikanska sångare och musiker i bandet Eggs Over Easy inspirationskälla för den våg av sinsemellan olika engelska band som runt 1970 och åren därefter skulle starta upp. Brinsley Schwarz, Bees Make Honey, Kilburn & the High Roads, Ace, Ducks Deluxe, Chilli Willi och Winkies är bara några namn som fick sin musik sorterad under pubrockbeteckningen.
   Will Birch har i sin utmärkta bok "No sleep till Canvey Island", om det engelska pubrockfenomenet (men han har helt oförklarligt missat namnet Mickey Jupp...), fascinerat beskrivit detaljer när trion Eggs Over Easy hamnade i London hösten 1970, Planen var att spela in en skiva med Chas Chandler som producent. Chandler, som också var manager, fick akut andra problem när hans artist Jimi Hendrix dog och intresset för Eggs Over Easy svalnade något.
   Det tomrummet tvingade Eggs Over Easy att under tiden leta spelningar och förstod att pubar, där levande jazzmusik ofta regerade, var utmärkta spelställen. Trion började spela där i liten skala för att sedan få fler och fler engagemang. Dave Robinson, då manager för Brinsley Schwarz, upptäckte Eggs Over Easy och de båda banden hade plötsligt gemensamma kontakter. Brinsleys Nick Lowe var mäkta imponerad av det amerikanska bandets sound och repertoar som vid den här tidpunkten omfattade 100 låtar (50 original/50 covers).
   Brinsleys följde sina amerikanska kollegors exempel och började spela på pubar och snart följde en massa andra engelska band med i den utvecklingen när USA-trion Eggs Over Easy hade öppnat dörren.
   Efter ett händelserikt år i England, där dock Chandlers påbörjade albuminspelningar skrotades, tvingades Eggs Over Easy återvända till USA där deras amerikanska manager lyckats ordna ett skivkontrakt för ett album ("Good 'n' cheap") som producerades av den legendariske rock'n'roll-gitarristen Link Wray.
   Ungefär samtidigt, 1971/72, frilansade en av bandets medlemmar, Austin DeLone, i det Jefferson Airplane-besläktade bandet Grootna som spelade i den då så populära jazz/rock/soul/pop-genren. Under pseudonymen Slim Chance (!) var han medlem i gruppen som kompgitarrist och sångare men bidrog också med ett flertal låtar på bandets album "Grootna" (1972).

DET VAR FÖRRESTEN SOM LÅTSKRIVARE AUSTIN DELONE (visst är det ett vackert namn?) sökte sin lycka i Los Angeles redan på 60-talet. Skrev faktiskt singeln, "One for one", som Linda Ronstadt spelade in 1967, då som medlem i Stone Poneys.
   Nåväl, 1972 som medlem i Eggs Over Easy knöt DeLone kontakter med gitarristen Bill Kirchen som då och flera år framåt spelade i Commander Cody & his Lost Planet Airmen men fröet på ett framtida gemensamt band föddes där och då men skulle inte bli verklighet förrän tio år senare i The Moonlighters.
   Först skulle DeLone och hans kompanjoner i Eggs Over Easy, Brien Hopkins ("Brien" stavas just så...) och Jack O'Hara, efter några lågt profilerade år 1976 spela in en egenproducerad singel med den minst sagt lustiga titeln "I'm gonna put a bar in the back of my car (& drive myself to drink)". Den låten, skriven av DeLone och Hopkins, skulle faktiskt komma att återanvändas 1983 på dagens huvudtema, The Moonlighters-albumet. Just singelinspelningen från 1976 gavs ut 2006 som bonusspår på återutgivningen av Eggs Over Easys första album. Men titeln hade då förkortats till det något seriösare men inte fullt lika spektakulära "Bar in my car".
   1975 hade Kirchen börjat tona ned sin roll i Commander Cody-bandet och såg fram mot en egen skapelse, första upplagan av The Moonlighters. Med sju man i bandet, som spelade både steelguitar, fiol och saxofon, liknade soundet det stora Cody-bandet. Bandets första album, "The Moonlighters" (1977), producerades av Jack Richardson (The Guess Who och Alice Cooper) men saknade låtar av den annars så flitigt låtskrivande Kirchen.
   Några medlemsförändringar gjorde att bandet 1978 innehöll 3/4-delar av det Moonlighters som 1983 spelade in "Rush hour". DeLone saknades långt in i bandets historia, 1981 gav originaltrion i Eggs Over Easy ut ännu ett album ("Fear of frying") med elva egna låtar. Men några år in på 80-talet blev samarbetet med Kirchen äntligen realitet när det nu slimmade bandet, kvartetten Kirchen, De Lone, basisten Tim Eschliman och trummisen Tony Johnson, började se en framtid tillsammans. Alla började skriva låtar, tillsammans och var och en för sig, ambitionen var i första hand att materialet skulle passa till Rockpiles nästa skiva innan de snopet fick ett meddelande från Nick Lowe: “Dear hero o’ mine. There’s not many of us left…”. Rockpile hade splittrats men Lowe erbjöd sig att producera Moonlighters nästa skiva i London...
   Det projektet resulterade alltså i "Rush hour" och det var genom Lowe som inspelningarna hamnade på den engelska skivetiketten Demon, som Lowe tillsammans med Jake Riviera och Elvis Costello hade startat 1980. Albumet gavs sedan aldrig ut i USA.

MED MOONLIGHTERS GODA INTENSTIONER ATT skriva för ett så begåvat band som Rockpile låter materialet inte överraskande kvalitetssäkrat. "Rush hour" är en genial balansgång mellan liveanpassad rockmusik, ett par soulinfluerade låtar, ren och skär Nick Lowe-pop och gammal rock'n'roll. Så gott som hundraprocentig underhållning. Däremot blir jag överraskad när jag lusläser etiketten och finner att det inte är varken Kirchen eller De Lone som dominerar låtskrivandet, det gör nämligen basisten och trummisen med den äran.
   Låttiteln "I'm gonna put a bar in the back of my car and drive myself to drink".(nu utan parentes) har fångat mitt öga många gånger när jag genom åren har sneglat på "Rush hour" i skivhyllan. Den är kanske musikaliskt inte en av de mest framträdande låtarna, i ett nästan rapliknande arrangemang, på skivan men har sin uppenbara charm.
   En annan originallåt, den rockabillytajta "All tore up", fanns på skiva flera år innan "Rush hour". Bekantingen Commander Cody spelade in låten redan 1980. Förutom de två Iåtarna innehåller albumet åtta originallåtar och två covers som utgör en stabil grund till en osedvanligt stark skiva. Båda coverlåtarna kom faktiskt att spela roll i Nick Lowes fortsatta karriär.
   "Soul cruisin'" skrevs av Kalifornien-låtskrivaren Joe New, vars låtar har spelats in av både John Mellencamp, Levon Helm och New Riders Of The Purple Sage, och inledde konserterna när Lowe 1983 turnerade med John Hiatt och Paul Carrack. Sjöngs då av Carrack och låten finns ofta med i hans liverepertoar.
   Rock'n'roll-dängan "Seven nights to rock", Moon Mullicans legendariska singellåt från 1956, har med åren blivit en livefavorit på många artisters repertoar, från Refreshments till Bruce Springsteen, och dök också upp på Lowes album "The rose of England" (1985).
   Men det är givetvis de åtta originallåtarna som avgör min bedömning att "Rush hour" är en alldeles för bortglömd klassiker bland alla 80-talsskivor. Exempelvis är "World to lose" den bästa Nick Lowe-låt som han inte själv har skrivit, det har nämligen trummisen i detta anmärkningsvärda band gjort. Det är bara en av alla höjdpunkter på skivan.
   Med tanke på att Moonlighters hade som mål att skriva låtar till Rockpiles andra album så är "Rush hour", banne mig, ett bättre Rockpile-album än "Seconds of pleasure".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.