Blogginlägg

LIVE#20: Nick Lowe-John Hiatt-Paul Carrack 1983

Postad: 2011-12-12 07:55
Kategori: Bästa konserter



JOHN HIATT - NICK LOWE - PAUL CARRACK
Ritz, Stockholm 16 september 1983


Supergrupper är, som jag nämner i recensionen, vanskliga byggverk som sällan tillfredsställer förväntningarna. Kombinationen Nick Lowe, John Hiatt och Paul Carrack var ingen direkt slugt uträknad superkombination och därför blev trion aldrig någon fast konstellation. Den korta sporadiska turnén under hösten 1983 blev en tillfällig men mycket rolig paus i de tre soloartisternas egna karriärer.
   När de kom till Stockholm i september 1983 hade John Hiatts till hälften Nick Lowe-producerade ”Riding with the king” inte släppts på skiva ännu men Lowe och Carrack (även den producerad av Lowe) hade aktuella album ute, ”The Abominable Showman” respektive ”Suburban voodoo”.
   På väg till Sverige hade bandets gitarrist Martin Belmont fått kasta in handduken. Ännu en gång hade Belmont fått problem med sin rygg så Hiatt fick ta över huvudansvaret som gitarrist under den här delen av turnén.
   I november 1983 tog Hiatt tillfällig paus i den här gruppen och turnerade då med Ry Cooder. I december, när turnén återupptogs, var Belmont tillbaka i gruppen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/9 1983.

EN BEHAGLIG OCH STARK BLANDNING

Det var länge sedan de stora monumentala supergrupperna hade sin storhetstid. Tiderna är lyckligtvis borta då kända musiker gick ihop och orsakade allt annat än musikalisk rockhistoria. Tungfotade kolosser som startade med alla växlarna samtidigt med ett väldigt oväsen för att sedan långsamt men säkert tyna bort.
   Därför hade jag en viss naturlig skepsis inför superkonstellationen Nick Lowe, Paul Carrack och John Hiatt som är så till bredden fylld av individuella kvalitéer, idéer och styrka.
   Gruppen gjorde i det läget det enda rätta att inte försöka funger som en enda grupp utan istället bjuda på tre soloframträdanden mixade med varandra i en behaglig och stark blandning.
   En generös (90 minuter) och rätt-upp-och-ner-konsert utan genomskinliga klyschor eller påklistrade leende men på rätta stället, rockklubben Ritz i Stockholm.
   En konsert där affischens tyngsta namn, Nick Lowe, faktiskt drog det kortaste strået och gruppens trummis, Bobby Irwin som motsägelsefullt saknade sin del i gruppnamnet, gjorde ett mycket svettigt jobb bakom kaggarna.
   Nick Lowe är som låtskrivare, skivproducent och sanna rockperson näst intill oslagbar men som sångare, basist och scenpersonlighet gjorde han ett mycket mänskligare intryck denna fredagskväll.
   Å andra sidan gjorde både Paul Carrack och John Hiatt så oerhört imponerande ifrån sig att jag inte direkt klandrar Lowe för att blekna i det här sällskapet.
   Paul Carrack hade en så stark och soulfylld röst att han gjorde varje låt till en stor höjdpunkt.
   Han lyckades till och med skaka liv i den nio år gamla popklassikern ”How long”, en hit för gruppen Ace där Carrack sjöng och skrev låtar i.
   Så gjorde han naturligtvis Squeeze-låten ”Tempted” med sådan värme och inlevelse att jag svettades. Han lycvades även kopiera Glenn Tilbrooks spruckna stämma i mellanverserna, mycket smakfullt.
   Carrack blandade upp sin repertoar av fantastiska låtar från sitt senaste soloalbum, ”Suburban voodoo”, med nya, ännu ej utgivna, låtar som inte var mycket sämre än suveräna och fullt i klass med det bästa från nämnda album.
   John Hiatt, det mest spännande, udda och intressanta namnet i den här samlingen, gjorde enbart nya låtar från sitt kommande Nick Lowe-producerade album ”Riding with the king” och hans del i gruppen blev lite svårare att greppa.
   Hiatt har alltid gjort engelskinspirerad rockmusi och hade inga större svårigheter att smälta in i detta sound, såväl musikaliskt som personligt.
   Som gitarrist hade Hiatt svårare att fylla ut det enorma toimrummet efter ryggskadade Martin Belmont och gavs sig heller aldrig in i några mer komplicerade sammanhang med sin Gretsch.
   Naturligtvis räckte inte 90 minuter för att ge en fullständig och rättvis bild av tre artisters kvalitéer. Främst saknade jag äldre Lowe- och Hiatt-klassiker men den nya låtarna var inte långt efter i styrka.

John Hiatt: gitarr och sång
Paul Carrack: keyboards och sång
Nick Lowe: bas och sång
Bobby Irwin: trummor

Trolig setlist:
01. Soul Cruisin'                           
02. I Don't Even Try                           
03. Saint Beneath The Paint                  
04. The Love That Harms                        
05. Tempted                                    
06. Cruel To Be Kind                           
07. Switchboard Susan                        
08. Love Like Blood                           
09. Girl On A String                           
10. Half A Boy And A Half A Man                           
11. Raging Eyes                              
12. I Need You                                 
13. Little By Little                           
14. Falling Up                                 
15. How Long                                 
16. Burning                                 
17. Riding With The King                     
18. I Can't Win With Your Love                              
19. I Knew The Bride                           
20. Heart Of The City                        
21. 634-5789                                    
22. (What's so funny 'bout) Peace Love And Understanding               

Låtkommentaren: En rad låtar från Hiatts, Carracks och Lowes solokarriärer. Av vilka samtliga sex Hiatt-låtar var hämtade från hans ännu ej utgivna "Riding with king"-album. Även Lowes "Half a boy and half a man" var vid tidpunkten outgiven och skulle komma på hans nästa album 1984, "Nick Lowe & his Cowboy Outfit".
   "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" var från Lowes gamla grupp Brinsley Schwarz och "How long" var Paul Carracks paradlåt i gruppen Ace.
   Wilson Picketts gamla hitlåt från 1965, "634-5789", sjöng alla tillsammans.
   Carrack sjöng några udda, ovanliga och outgivna låtar. "Soul crusin'" fanns med på The Moonlighters album "Rush hour" som Nick Lowe producerat 1983. En låt som följde Carrack under många år på konserter. Både Mike & the Mechanics och Squeeze, 1993 när Carrack tillfälligt var tillbaka i gruppen, gjorde låten live.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2011 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.