Blogginlägg

I min skivhylla: Airwaves

Postad: 2017-10-13 07:59
Kategori: I min skivhylla



AIRWAVES: Next stop (Mercury 9109 625)

Release:
Hösten 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Airwaves "New day" (1978) och The Alarms mini-album (1983).

BRITTISK MELODIÖS POP MED DJUPA RÖTTER I WALES. De tre medlemmarna i Airwaves och deras individuella historia, som sträcker sig från 60-talet till idag, överskuggar det här bandets musikaliska rykte. De två album som gruppen gav ut lite snabbt 1978/79 har trots det hitpotentiella innehållet fallit i glömska. När jag bläddrar mig fram på översta vinylhyllan och hittar trions två album, inklämda mellan alla Björn Afzelius-skivor och definitivt bortglömda Alarm-skivor, väcks minnet till liv och där blir jag påmind om extremt välskriven popmusik som aldrig fick sitt rättvisa genombrott.
   Historien om Airwaves har den lilla walesiska byn Monmouth, precis på gränsen till England, i allmänhet och den legendariska skivinspelningsstudion Rockfield i synnerhet som upphovsplats. John David, Dave Charles och Ray Martinez, två walesare och en engelsman, hade Rockfield som gemensam arbetsplats på 70-talet. Som studiomusiker, tekniker och låtskrivare på en mängd olika skivor hade de under årens lopp byggt upp ett stort kontaktnät med artister men ville också skapa egen musik.
   De här tre gruppmedlemmarna hade alla startat sina karriärer på 60-talet eller runt 1970 och möttes alltså efter några krokiga vägar i Rockfield-studion i mitten på 70-talet.
   Ray Martinez, för att nu börja med den kanske minst kände i trion, härstammade från Leicester där han var medlem i gruppen Spring men Wales blev en stor och viktig del i gruppens skivproduktion. Just i Wales gick turnébussen sönder och av en händelse råkade bandet befinna sig nära Rockfield-studion och fick där omedelbart personlig kontakt med studioägaren Kingsley Ward. Det ena gav det andra och resulterade till slut i skivinspelning och albumet "Spring" (1971) med Gus Dudgeon som producent.
   I bandet fanns också sångaren Pat Moran, senare mycket mer känd som producent (Searchers, Barracudas, Hawkwind, Iggy Pop och många fler) med båda Airwaves-skivorna på sitt samvete, och trummisen Pick Withers, som spelade i Dire Straits första upplaga.
   Martinez spelade också i gruppen Gypsy men jobbade mest som studiogitarrist på skivor med bland annat Tim Rose, Michael Chapman, Barry Melton och walesiska Alkatraz. Innan Airwaves-projektet startade på allvar gjorde han en solosingel, den Mike d'Abo-skrivna "Ray of sunshine".
   John David är trions veteran då han redan 1966, som John Williams, var medlem i The Human Beans tillsammans med Dave Edmunds. Efter en singel bytte bandet namn till Love Sculpture och fick med sin tredje singel en monsterhit med den instrumentala "Sabre dance". När gruppen sprack 1970 följde John med Dave Edmunds på hans solokarriär, spelar på hitsingeln "I hear you knocking" (Etta i England, Edmunds största hit!) och det följande albumet "Rockpile" som förmodligen är sista skivan där namnet John Williams figurerar innan han tog paus från musikbranschen i några år. 1975 dök han upp som John David (hans båda förnamn...) på walesaren Andy Fairweather Lows andra soloalbum "La booga rooga".

STRAX EFTER GJORDE JOHN DAVID DEBUT SOM SOLOARTIST, med singeln "Boy meets girl" producerad av ovannämnde Fairweather Low, och låtskrivare vilket skulle bli hans stora arbetsområde decennier framöver. Hans låtar har spridits till artister som Alvin Stardust, Claire Hamill, Crimson Tide, Frankie Allen, Little Richard, Mary O'Hara, The McGanns, Phil Everly & Cliff Richard, Searchers, Shadows, Status Quo, Samantha Fox, Stephanie Lawrence och på en rad Dave Edmunds-skivor på 80-talet då han återigen fanns med i kompbandet.
   Dave Charles, trummisen, började också spela i band 1966, Hoodoo Blues Band, och skivdebuterade sedan 1969 som medlem i Sam Apple Pie. 1970 följde Help Yourself. ett av de första banden i den våg av pubrockband som växte fram vid den här tidpunkten och ofta hade walesisk koppling. Charles hamnade 1973 i ytterligare ett walesisk rockband, Deke Leonard's Iceberg, där bandledaren hade varit en av grundpelarna i klassiska bandet Man, innan han koncentrerade sig på teknikerjobbet i Rockfield-studion.
   Där på Rockfield Road i Monmouth strålade de tre medlemmarna i Airwaves samman och började i mitten på 70-talet inleda ett samarbete där de började producera skivor och redan 1977 ge ut några singlar på den klassiska etiketten Rockfield/United Artists.
   Bilden ovan visar bandets andra album från 1979 men jag har medan jag skrivit det här lyssnat parallellt på Airwaves båda skivor, "New day" (1978) och "Next stop", och tillsammans är det en ljuvlig blandning välskriven popmusik som idag soundmässigt kanske låter lite vek och snäll men det genuina hantverket, låtskrivandet, arrangerandet, spelandet, sjungandet, är tveklöst värt ett bättre rykte när brittisk popmusik ska sammanfattas.
   Bandets båda album är utgivna på Mercury-etiketten och innehåller de tidigare redan släppta singellåtarna, fast de var utgivna på en helt annan etikett. David och Martinez var gruppens låtskrivare men de skrev aldrig tillsammans utan delade broderligt på utrymmet på skiva och vid sångmikrofonen. Just sång och körer är bandets kännetecken vid sidan av det imponerande låtskrivandet. Men även det instrumentala jobbet i studion är beundransvärt genomarbetat där David och Martin spelar alla instrument förutom Charles trummor. Snillrikt genomförda inspelningar med massor av pålägg som skvallrar om obegränsat med studiotid.
   Men inget känns överarbetat eller omotiverat utan låtmaterialet är största fokus på skivan. Airwaves hade nog inga konsertambitioner och meningen med deras skivor var väl just att sprida låtarna och presentera materialet som en enda stor demo, fast osedvanligt proffsigt inspelat.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.