Blogginlägg från september, 2008

Vill hålla mig till sanningen

Det började med en kommentar till min Ulf Lundell-artikel igår. Där "karldavid" ifrågasatte om det verkligen var 70 m från rad 2 på 2:a balkongen till scenen. Jag brukar nämligen notera i mina konsertrecensioner min position där jag upplevt konserten.
   Nu har en trojka på fyra man (inklusive mig) räknat ut att det i verkligheten bara kan vara blott hälften av vad jag uppgivit. Anders tog fram hemsidan med skissen över Västerås Konserthus. Kollade antal bänkrader, balkongernas höjd, vinkeln mot scenen, ritade en skiss, Erik sa nåt om Phytagaros och Jesper skrattade. Vi kom tillsammans fram till 35 meter.
   Och jag gick direkt och ändrade uppgiften i Lundell-artikeln. Jag vill ju gärna hålla mig till sanningen så långt det är möjligt.

/ Håkan

STIFF#26: Dr Feelgood

DR FEELGOOD: See you later alligator/I love you so you're mine
(Stiff BUY 255)
Release: 10 november 1986
Det kanske är för känslomässigt konstruerat att placera en sen, mycket sen, Dr Feelgood-singel, som dessutom är en cover i ett alldeles för utstuderat och kommersiellt arrangemang, på en så respekterad lista som Stiffs 32 bästa singlar? Nja, kanske. Kanske inte alls.
   Det fanns ett sorts naturligt samband mellan Stiff och Dr Feelgood från dag 1. Det var gruppens tveklöst personlige sångare Lee Brilleaux som inledningsvis sponsrade skivbolaget och dess start. Lee lånade Dave Robinson, då manager på Islington-puben Hope & Anchor, £400 som startkapital till lanseringen av Englands största indieskivbolag. Så det var inte mer än moraliskt rätt att bandet till slut hamnade på Stiff-etiketten.
   Visserligen hände det lite sent, i både gruppens och skivbolagets historia. 1986 var det förutom Brilleaux inga originalmedlemmar kvar och Stiff hade i stort sett bara ett drygt år kvar att leva. I sitt första turbulenta liv. Stiff har ju under de senaste åren fått en nystart som måste betraktas som seriös.
   Dr Feelgoods Stiff-inspelningar, tre singlar och två album, ska inte jämföras med de historiskt fysiska och r&b-osande skivor de gav ut på 70-talet. Inte heller ska 80-talsbandet på varje plats jämföras med klassiska medlemmar som exempelvis The Big Figure, Sparko, Wilko Johnson, Johnny Guitar och Gypie Mayo.
   Men ändå finns det ett trovärdigt sväng, om än förklätt i ett popmodernt stuk, som genomsyrar alla Stiff-låtarna. ”Brilleaux”, producerat av Will Birch, heter första albumet från 1986 som fick en viss uppmärksamhet via singeln ”Don’t wait up”. Vilket gjorde att bandet snabbt gick in i studion med Dave Edmunds som producent (”for Dave Edmunds Productions Ltd” som det så vackert står på etiketten) och bara en månad efter albumreleasen fanns ”See you later alligator” ute på singel.
   Deras cover av Bill Haleys gamla 50-talsklassiker, snyggt och hitpotentiellt dekorerad med både blås och körer, blev en hit främst i Sverige och Skandinavien. Vilket gjorde att bandet snabbt fick spela in ännu ett Stiff-album ”Classic”, som förutom ”See you later alligator” producerades av Pip Williams, som kom ut ibland annat Sverige men aldrig släpptes i hemlandet England.

Bill Haley slog igenom före Elvis Presley men stod ändå alltid skuggan av vita artister som Presley och Buddy Holly och även bakom svarta låtskrivare som Chuck Berry och Little Richard. Slog igenom 1954 med ”Rock around the clock” och ”See you later alligator” var en i raden av många hits under de följande åren. Haleys version av Robert Charles Guidrys låt spelades in 12 december 1955, släpptes snabbt (i både 45- och 78-varvs format) och nådde som bäst en 6:e-plats på USA-listan i februari 1956.
   Under det professionella artistnamnet Bobby Charles spelade Guidry själv in originalet till sin låt tidigare under 1955 på skivbolaget Chess. Men då hände ingenting. Han har blivit mer känd som låtskrivare än artist och har samarbetat med The Band (finns med på en låt i kören på konsertfilmen ”The Last Waltz”), Spooner Oldham och Paul Butterfield.
   Haley höll sin karriär igång i flera decennier hela tiden kompad av The Comets. Hamnade i hetluften varje gång det var rock’n’roll-revival på gång men den musikaliska utvecklingen under åren var inte märkvärdig. Och han fastnade, som det ofta brukar bli, i ett alkoholberoende och en hjärntumör tog slutligen hans liv9 februari 1981.
   B-sidan på Dr Feelgood-singeln, ”I love you so you’re mine” är skriven av Stiff-profilen Larry Wallis. Som också spelat i Deviants. Pink Fairies och Motorhead samt bidragit med flera låtar åt Dr Feelgood både på 70- och 80-talet.
   På min 12”-version av ”See you later alligator” finns ytterligare en låt, ”What do you think of that”, skriven av Feelgoods gitarrist Gordon Russell. En låt som på vinyl inte finns med på något album.

På cd: Båda singellåtarna, plus 12”-bonuslåten, finns med på dubbelalbumet ”The complete Stiff recordings” (Grand, 2005).
YouTube: Först Bill Haleys version från filmen ”Rock around the clock” och sedan originalversionen med Bobby Charles i en ljudfil.





/ Håkan

Ännu en exklusiv Stiff-recension!

HENRY PRIESTMAN: The chronicles of modern life (Stiff)
Det råder intensiva tider av nya Stiff-releaser. För en vecka sedan recenserade jag Wreckless Eric & Amy Rigby och nu är det dags för ännu en comebackande Stiff-artist. Henry Priestman har också gamla Stiff-meriter från 1977, då som medlem och låtskrivare i Yachts. Nu är han aktuell (release på måndag) med sin första soloskiva efter över 30 år i olika band.
   Efter Yachts blev det först It’s Immaterial och sedan mycket framgångsrika The Christians med bröderna Christian i huvudrollen längst fram. Henry har för övrigt Christian som mellannamn…
   Efter ett professionellt liv som främst låtskrivare och en bakgrundsroll i band står denne 53-åring plötsligt längst fram. Som sångare med soloskiva i eget namn.
   Henry är inte den frontperson som jag tycker han borde vara och kanske har han inte alls den ambitionen heller. Hans röst är inte begränsad men lite mediokert allmängiltig. Musikaliskt rör han sig bland folkpoppiga arrangemang där rösten inte är det viktigaste.
   Hans sånger har däremot ett klassiskt skimmer över sig med riktigt starka och reflekterande texter. Ofta med ett sympatiskt tillbakablickande. Som i ”Old” med den fantastiska textraden ”I’m the same age that my father was when I first thought he was old”. Eller bara den underbara titeln till “Grey’s the new blonde”.
   Även “Did I fight in the punk wars for this?” (Henry var med i ett band som spelade förband till Sex Pistols) och de vemodigt färgade kärlekslåtarna ”Don’t you love me no more?”och ”He ain’t good enough for you” tillhör skivans mer reflekterande material.
   På en vecka har Stiff släppt två skivor och båda tillhör de begränsat arrangerade och producerade. På Wreckless Eric och Amy Rigbys skiva finns utöver Eric och Amy inga andra musiker. Och Henry Priestman spelar också de allra flesta instrument själv. Det är inte så att det är knapphändigt eller bristfälligt men ändå lite begränsat när rösten inte heller tillför så mycket.
   Min vän Tobbe har gjort ett fantastiskt snyggt omslag och etiketten på cd:n har en av de klassiska Stiff-logotyperna, den gråa. En etikettdesign som faktiskt, och det är ju mycket träffande, introducerades första gången på just Yachts första och enda Stiff-singel, ”Suffice to say”, 23 september 1977.
   Vilket helt naturligt för mig tillbaka till Priestmans solodebut som efter den sista korta ordlösa ”Goodbye Mr Lee (…and thanks)” tar en tyst minut innan en oannonserad låt 13 startar. En nyinspelad version av just ”Suffice to say”. En underbar låt som faktiskt får många av de nyskrivna låtarna att blekna melodiöst och det var kanske inte alls tanken.

/ Håkan

The Motors

Grupperna har hamnat i skuggan i den här serien, definitivt. Det reparerar jag delvis idag med den engelska poprockgruppen THE MOTORS, stora favoriter i slutet på 70-talet och kort i början på 80-talet.
   Historien om The Motors startar i Ducks Deluxe som så många andra av livets goda historier. Basisten Nick Garvey och klaviaturkillen Andy McMaster var den gruppens poppigt inriktade medlemmar. Missnöjda med Sean Tylas ledarskap och hans vilda rock’n’roll lämnade de gruppen i oktober 1974. For till Wales för att skriva men kom inte överens.
   Garvey återvände till London och bildade The Snakes, tillsammans med bland annat den kommande Motors-trummisen Richard Wernham, som gav ut en singel, en cover på Flamin’ Groovies-låten ”Teenage head” som finns någonstans i min samling. Den gruppen sprack sommaren 1976.
   I januari 1977 bildades The Motors med Nick Garvey och Andy McMaster återförenade. Första konserten var 7 mars 1977 och i maj skrev de kontrakt med Virgin. Första album och första singel kom ut i september 1977. ”Dancing the night away” var en rockig poplåt och jag minns än idag när jag hörde låten första gången på svensk radio, måste ha varit samma september på Kjell Alinges program.
   Första albumet, kort och gott kallat ”1” (Virgin), gick i den lätt rockiga och livebaserade stilen. Bra men långtifrån unikt fast som låtskrivare var Garvey-McMaster mycket duktiga. I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.
   I recensionerna av skivan jämfördes de musikaliskt med Status Quo men konserterna hade mycket mer energi utan att tillhöra punken. Wernham var alltså trummis i Motors men hade i den tidsandan bytt namn till det något tuffare Ricky Slaughter. Gitarrist var Peter Bramall men i gruppen kallade han sig för Bram Tchaikovsky. Fast förste gitarristen (januari-maj 1977) hette Rob Hendry som tidigare hade spelat i Renaissance.
   Som livegrupp bytte McMaster till bas och Garvey spelade gitarr och energin var som sagt hög på deras konserter. Men inför den andra skivan, ”Approved by the Motors” (se skivomslaget ovan, fr v Slaughter, Tchaikovsky, Garvey och McMaster), hade gruppen förfinat sitt sound och var betydligt poppigare av nästan ABBA-klass. Med klassiska singlar som ”Airport” och ”Forget about you”. Det var då jag kände igen takterna från Ducks Deluxes kanske mest kända poplåt, ”Love’s melody”, som var skriven av just Garvey/McMaster. En extremt genuin popkänsla långt ut i fingerspetsarna.

Det var typisk singelmusik och jag jagade även singelutgåvorna med Motors. Juvelen i samlingen är 12”-versionen av ”Forget about you”, en röd vinyl med tre exklusiva låtar på b-sidan. ”Soul surrender” och två låtar, ”Picturama” och ”The middle bit”, där Sean Tyla står med som medkompositör vilket borde betyda att låtarna någon gång figurerade i Ducks Deluxes repertoar utan att jag har funnit några sådana spår.
   1978 hade Tchaikovsky tröttnat på att spela i skuggan av Garvey/McMaster. Han skrev egna låtar men fick ständigt stå tillbaka i gruppen. Han inledde en egen karriär med en egen grupp som först kallade sig Battleaxe men sedan tog namnet efter Tchaikovsky själv. Och fick kontrakt med Radar där han blev kollega med Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts. Samtidigt lämnade också Slaughter gruppen och Garvey kom att producera Tchaikovskys första album ”Strange man, changed man”, vars mest kända låt ”Girl of my dreams” blev en mindre hit i USA, som kom 1979.
   Inför Motors tredje album tänkte Garvey och McMaster om helt. Tillsammans med tillfälliga medlemmarna Martin Ace, bas, och Terry Williams, trummor, for de till USA och spelade in skivan tillsammans med den då mycket heta producenten Jimmy Iovine. Och resultatet blev inte så bra då och framstår idag som närmast en katastrof.
   Uppblåsta klaviaturarrangemang, körer och en klart överproducerad skiva låg som en stor otäck filt över melodierna där det var långt mellan topparna. Dock var ”Love and loneliness” en underbar poplåt fast den har sina likheter med Stephen Stills ”Love the one you’re with”.
   The Motors skulle senare samma år, 1980, splittras och Nick Garvey gjorde 1982 ett soloalbum av väldigt försumbar kvalité. Däremot dök han mycket överraskande upp på Paul McCartneys ryska skiva, ”CHOBA B CCCP”. En skiva fylld av covers, främst rock’n’roll-klassiker, som släpptes exklusivt i Sovjetunionen 1988 och först 1991 kom ut i väst. Garvey medverkar på tre låtar, ”Don’t get around much anymore”, ”Ain’t that a shame” och ”Crackin’ up”, som alla spelades in 21 juli 1987.
   En udda notering av kuriosavärde är att Andy McMaster redan 1966-1967 var medlem i en grupp som hette The Motors vars sångare var den inte helt obekante skotten Frankie Miller. McMaster och Miller var också medlemmar i en annan skotsk grupp, The Sabres, under 60-talet. Och McMaster gav faktiskt ut en singel i eget namn, "Can't get drunk without you" - onekligen en spännande titel!

The Motors engelska vinyl-diskografi, exklusive samlingsskivor.

/ Håkan

The Motors discography

The Motors engelska skivutgivning, exklusive samlingsskivor.

Singlar

Dancing the night away/Whisky and wine
(Virgin VS 186, 1977)
   Första singeln som blev första albumets mest kända låt. På 7” nedkortad från 6:00 till 3:13. B-sidan var också hämtad från ”1”. Skriven av det på den tiden vanliga låtskrivarteamet Garvey/Hann/McMaster där Gordon Hann aldrig figurerade på några inspelningar. Däremot var han med och skrev de flesta låtarna på Nick Garveys soloskiva från 1982.

Dancing the night away/Whisky and wine (Virgin VS 18612, 1977)
   12”-versionen med en mellanvariant av A-sidan på 5:30.






Be what you gotta be/You beat the hell outta me (Virgin VS 194, 1977)
   En liten försmak på nästa Motors-album. Dock skulle A-sidan inte hamna på något album. Producerad av det något udda teamet Nick Garvey, Andy McMaster och Mike Stone. B-sidan (2:50) producerades av Garvey/McMaster och kom sedan i en nyproducerad (Garvey/McMaster och Peter Ker) och förlängd version (3:24).

Sensation/The day I found a fiver
(Virgin VS 206, 1978)
   Första singel från “Approved…”. Märkligt att Bram Tchaikovsky har credit på albumet (3:22) men inte på singeln (3:16)… B-sidan är en Garvey-McMaster-låt exklusivt på singel.



Airport/Cold love (Virgin VS 219, 1978)
   Först på andra singeln kom den definitiva hitlåten. Lite kortare på singel (4:10) än på album (4:36). B-sidan fanns med på albumet men är här inspelad live på Marquee i London 23 december 1977.



Forget about you/Picturama (Virgin VS 222, 1978)
   A-sidan identisk med albumversionen. B-sidan är exklusiv med Sean Tyla som medkompositör. Finns med två olika etiketter, dels den till höger och dels en med ungefär samma trycks som 12":an.



Forget about you/Picturama/The middle bit/Soul surrender (Virgin VS 22212, 1978)
   12”-versionen i rödglänsande vinyl med tre exklusiva låtar producerade av Garvey/McMaster. A-sidan samma som 7”:an och albumet.





Today/Here comes the hustler (Virgin VS 236, 1978)
   Ännu en single från succéalbumet. A-sidan några sekunder längre (3:59) än på albumet (3:45). B-sidan fanns inte med på albumet men kom i en remixad version på Motors tredje album.

Love and loneliness/Time for make-up
(Virgin VS 263, 1980)
   Första singeln och bästa låt från “Tenement steps”. B-sidan inte på albumet men uppenbart hämtad från samma inspelningar. Singeln finns med två olika omslag. Jag har även en 10”-version i gul vinyl med exakt samma innehåll och samma skivnummer. Och det finns en blå 12", också med samma skivnummer.

That’s what John said/Crazy Alice
(Virgin VS 349, 1980)
   Sista Motors-singeln. A-sidan från albumet medan B-sidan är exklusiv och producerad av The Motors. Skivan kom i ett omslag med fotografier på alla möjliga kända John som Wayne, Lennon, Peel, Travolta, Lydon, Elton, Olivia Newton (!),Kennedy, Påven, Cleese och Entwistle.

Metropolis/Love round the corner
(Virgin VS 263, 1980)
   En kortare version (4:00) av albumlåten (4:43). Ännu en exklusiv B-sida, skriven av Garvey och Angela Topping, ett i Motors-sammanhang nytt namn. Hon skrev sedan låtar på Garveys soloskiva.


Album:

1977
1 (Virgin V 2089)
1. Dancing The Night Away (Garvey/McMaster)
2. Freeze (Garvey/Hann/McMaster)
3. Cold Love (Garvey/Hann/McMaster)
4. Phoney Heaven (Garvey/Hann/McMaster)
5. Bring In The Morning Light (Garvey/Hann/McMaster)
6. Emergency (Garvey/McMaster)
7. Whiskey And Wine (Garvey/Hann/McMaster)
8. Summertime (Is Calling) (Garvey/,Hann/McMaster)
9. Be What You Gotta Be**
10. Dancing The Night Away**
11. You Beat The Hell Out Of Me**
12. Cold Love**
Producerad av Robert John Lange
**Bonusspår på cd-återutgivningen 2006 (Captain Oi)

1978
Approved by the Motors (Virgin V 2101)
1. Airport (McMaster)
2. Mamma Rock ’n’ Roller (McMaster/Garvey/Hann/Tchaikovsky)
3. Forget About You (McMaster)
4. Do You Mind (McMaster)
5. You Beat The Hell Outta Me (Garvey/McMaster)
6. Breathless (Garvey /McMaster/Hann)
7. Soul Redeemer (McMaster)
8. Dreaming Your Life Away (McMaster/Garvey)
9. Sensation (Garvey/McMaster/Hann/Tchaikovsky)
10. Today (McMaster)
11. The Day I Found A Fiver**
12. Cold Love**
13. Be What You Gotta Be**
14. Today**
15. Picturama/The Middle Bit/Soul Surrender**
Producerad av Peter Ker, Nick Garvey & Andy McMaster
**Bonusspår på cd-återutgivningen 2006 (Captain Oi)

1980
Tenement steps (Virgin V 2151)
1. Love & Loneliness (Garvey/Hann)
2. Metropolis (McMaster)
3. Modern Man (Garvey/Hann)
4. That's What John Said (McMaster/Garvey/Hann/Jennifer Ward)
5. Tenement Steps (McMaster)
6. Slum People (McMaster/Garvey/Hann)
7. Here Comes The Hustler* (Garvey/McMaster)
8. Nightmare Zero (McMaster/Garvey)
9. Time For Make Up**
10. Crazy Alice**
11. Love Round The Corner**
12. That's What John Said**
13. Love And Loneliness**
14. Tenement Steps**
15. Dancing The Night Away**
16. Emergency**
17. Sensation**
Producerad av Jimmy Iovine & the Motors utom *producerad av The Motors & Peter Ker
**Bonusspår på cd-återutgivningen 2006 (Captain Oi)

/ Håkan

Mer Stiff promotion

Eftersom den här sidan aldrig kommer att dra sig för att göra reklam för Stiff-skivor i allmänhet och Wreckless Eric-skivor i synnerhet är jag glad att lägga ut länken till pressreleasen om aktuella skivan som släpptes i måndags i England och redan i lördags recenserades här.
   

/ Håkan

Tributes: Nationalteatern

National Sånger (National, 2002)
Med underrubriken ”Hymner från Vågen och EPAs torg” har skivbolaget National (en poäng i sig) samlat svenska artister ur olika genrer och ofta med sångare som vanligtvis inte sjunger på svenska.

Vid sidan av Hoola Bandoola Band var Nationalteatern den svenska proggrörelsens största namn. Mycket tack vare otroligt många och bra låtar, signerade Ulf Dageby och Anders Melander. En gång i tiden var deras låtar krediterade hela gruppen, helt i enlighet med den fulla demokrati som rådde vid tidpunkten, men på den här samlingen står det tydligt vem som skrivit vad.
   Ska man döma av urvalet till den här skivan så är bandets ”Livet är en fest” ett centralverk i sammanhanget. Den gamla skivan från 1974 innehåller verkligen klassiker även om vi här ändå saknar en så fantastisk låt som ”Mr John Carlos”.
   Istället får vi några udda låtar som egentligen inte förknippas med just Nationalteatern, Ulf Dagebys sololåt ”En dag på sjön” (i en suggestivt tung version av Ossler) och Tältprojektet-låten ”Aldrig mera krig”.
   Pop, rock och hårdrock är den minsta musikaliska gemensamma nämnaren här. Inte minst tung rock från grupper som The Hellacopters, Backyard Babies, Lok och delvis MLB (med gästinhopp av Dageby) där succéregissören Jonas Åkerlund spelar trummor. Och kanske är det just brysk, rockig och högröstad rock som bäst kan tolka de bitska och argsinta kommentarerna från 70-talet.
   Men skivan har många höjdpunkter. Främst är det kul att höra så många artister sjunga på svenska som sällan eller aldrig gör det. Duetten ”Bängen trålar” med Ebbot Lundberg och Nina Persson och även övriga exklusiva möten mellan Fjodor/Dogge/Diamond Dogs, Lisa Miskovsky/Christian Kjellvander, Uno Svenningsson/Sophie Zelmani och Conny Blom/Regina Lund höjer intresset. Onekligen spännande kombinationer.
   Och på slutet överraskar ungdomsbandet Lambretta med en driven, grymt rockig version av ”Livet är en fest”. Det visar att även nya generationer lyssnare kan ta åt sig de här historiska låtarna.

Skivan innehåll:
1. Sent en lördagkväll - The Hellacopters
2. Bängen trålar - Soundtrack Of Our Lives & Nina Persson
3. Jack the ripper - Backyard Babies
4. Kolla kolla - The Ark
5. En dag på sjön - Ossler
6. Barn av vår tid - Fjodor Dogge & Diamond Dogs
7. Lägg av - Lok
8. Hanna från Arlöv - Lisa Miskovsky & Christian Kjellvander
9. Speedy gonzales - Stefan Sundström & Weeping Willows
10. Aldrig mera krig - Bob Hansson & Moder Jords Massiva
11. Men bara min älskade väntar - Uno Svenningsson & Sophie Zelmani
12. Ut i kylan - MLB & Ulf Dageby
13. Popens mussolinis - Conny Bloom & Regina Lund
14. Livet är en fest - Lambretta

/ Håkan

STIFF#27: Otis Watkins

OTIS WATKINS: You talk too much/If you’re ready to rock
(Stiff BUY 83)
Release: 20 juni 1980
Pianisten Geraint Watkins har många ytterligare förnamn, som exempelvis Meurig och Vaughan, men inte Otis som han kallar sig här på sin enda Stiff-singel.
   Geraint föddes i Abertridwr i södra Wales 5 februari 1951. Han kom till London i mitten på 70-talet när han spelade med Juice On The Loose och Red Beans and Rice, typiskt lågprofilerade pubrockgrupper. Han blev kvar i London, spelade med Cable Layers (Mickey Jupps kompgrupp) på Be Stiff Route 78-turnén och fick 1979 göra ett eget album under namnet Geraint Watkins & the Dominators producerat av Andy Fairweather Low.
   Redan då var han ett aktat studionamn och spelade med bland annat Dr. Feelgood, Rory Gallagher, The Fabulous Thunderbirds, Crazy Cavan & The Rhythm Rockers, Shakin Stevens, The Blues Band, Box Of Frogs, Jeff Beck och både Nick Lowe och Dave Edmunds. Geraint hade varit den absolut mest logiska pianisten i Rockpile.
   Han hade också ett eget band i pubsvängen, The Balham Alligators, som jag har sett några gånger. Ett cajuninfluerat gäng där Geraint helst spelade dragspel, i exempelvis den mycket uppskattade ”You ain’t nothing but fine, fine” en låt som följde med in i Dave Edmunds scenrepertoar efter Rockpile-tiden.
   Men Geraints Stiff-singel kom mitt under den gruppens karriär. Med tanke på att 12 låtar av 13 på Watkins album från året innan var covers så var det väl ingen överraskning att även A-sidan på singeln var en gammal känd låt, ”You talk too much”. Skriven och sjungen av New Orleans-sångaren Joe Jones.
   På Geraints skiva står det Joseph Jones som låtskrivare men på Joe Jones originalsingel på Ric från 1960 står även Reggie Hall med som låtskrivare. Hall var svåger med Fats Domino.
   Redan 1958 spelade Jones in ”You talk too much” på Roulette-etiketten. Men skivbolaget gav aldrig ut skivan så Jones spelade in den på nytt med arrangemang av Harold Battiste. Då blev det en radiohit och först då vaknade Roulette som stämde Ric och gav ut den på nytt och nådde Topp 5 i september 1960.
   Jones fick aldrig någon mer hit, koncentrerade sig sedan på skivproduktion och dog i november 2005 efter en hjärtoperation.
   B-sida på Geraints Stiff-singel är däremot en sällsynt egen låt, ”If you’re ready to rock”. Singeln har ingen uttalad producent men ”A Rockmasters Production” trodde jag var Geraint själv eftersom hans förlag har namnet Rockmasters Ltd. Men i följebrevet till singeln, där det i sann Stiff-anda utropas att Geraint är ”Wales svar på Russ Conway”, berättas det att det är Stuart Colman, känd rockabilly-producent, som stått bakom reglagen.
   Geraint har på senare år spelat med Nick Lowe, Van Morrison och Bill Wymans Rhythm Kings.

På cd: De båda Stiff-låtarna finns inte utgivna på cd.
YouTube: Joe Jones originalversion av ”You talk too much”.


/ Håkan

Exklusivt! Nya Wreckless Eric & Amy Rigby-skivan recenseras

WRECKLESS ERIC & AMY RIGBY: Wreckless Eric & Amy Rigby (Stiff)
Den här skivan släpps i England på måndag (och i Sverige först 6 oktober). Jag har kanske lite vanvördigt kallat det här albumet för en Wreckless Eric-skiva men vi ska inte glömma bort Amy Rigby. Hon tar med sig många positiva saker in i det här samarbetet. Jag vet inte mer om Amy än att hon är amerikanska och en gång i tiden var gift med Will Rigby i popgruppen dB’s. Och nu bor paret i Frankrike.
   Det återförenade samarbetet mellan Eric och Stiff trodde jag i min enfald skulle resultera i en skiva med lite större resurser än han har haft under de senaste tjugo åren. Men skivan är inspelad hemma hos Eric och Amy i Frankrike, i Southern Domestic Facility som det snyggt heter, och DIY-känslan hänger tungt över det mesta här. Dessvärre även på omslaget där jag även saknar texterna i tryck. Men det finns några melodiska höjdpunkter inte minst tack vare Amy. Eric är ”bara” sig själv som vanligt. En genomgång av skivans elva spår:
   Here comes my ship (Wreckless Eric & Amy Rigby)
   Introt är en deadringer för inledningen på “Semaphore signals”. En typisk Eric-låt där Amy pratar och nästan rappar bakom. Trots DIY-konceptet sparas det inte på ingredienser: Körer, en vass orgel och distad gitarr ger en suggestiv känsla.
   Astrovan (Amy Rigby)
   En provokativ dansbandsorgel går som en röd tråd genom låten liksom den elektroniska trum/taktmaskinen. En enkel men effektiv poprefräng med Beach Boys-influerad kör.
   Another drive-in Saturday (Wreckless Eric)
   “I remember when I was young”, sjunger Eric och hänvisar till 1972 och det later uppenbart David Bowie och Ziggy Stardust om låten. Och titeln syftar uppenbart på en Bowie-låt från 1973. Här finns arrangemangsmässiga toppar där en T Rex-gitarr och ett Stones-intro (”Let’s spend the night together”) placerar handlingen långt bak i pophistorien.
   First mate Rigby (Amy Rigby)
   Ett otäckt dist/rundgångsintro där rösterna inte heller är rena. Rytmen är tung, trummorna markerade och jag tänker på Raveonettes där pop och skrammel är ingredienser. Jag tänker också på Erics 80-talsband Len Bright Combo.
   Men in sandals (Amy Rigby)
   Plötsligt mycket vackert. En akustisk form av New York-rock a la 70-talet med Amy i huvudrollen. Tillsammans med akustisk gitarr och orgel. En anspråkslös poppärla där slutsatsen är ”there’s really no excuses for it”.
   The downside of being a fuck-up (Wreckless Eric)
   En typisk Eric-låt men den är också väldigt bra - efter den inledande rundgången. Och Amys rejält distade gitarriff blir nästan vackert. Handlar onekligen om att Eric aldrig vill anpassa sig.
   A taste of the keys (Amy Rigby)
   En fantastisk låt som, i typisk Eric-anda, störs av en radioröst som bland annat presenterar vädret… Jimmy Buffett fladdrar förbi i texten och melodin, rösten (Amy) och den akustiska gitarren är mycket vackra. Skivans andra hitlåt.
   ”Trotters” (Wreckless Eric & Amy Rigby)
Jinglebells, svepande syntar och Beach Boys-kör. Och låten har klara ”God only knows”-tendenser. Men den vackra melodin avbryts av film(?)repliker i ett ljudkollage och är slut innan någon ens junger. En parentes av märkliga ljud.
   Please be nice to her (Amy Rigby)
   Amys nästa höjdpunkt. Vacker pop, körsång, akustisk gitarr och underbar refräng. Det skeva melodica-solot bryter av snyggt. Skivans höjdpunkt.
   Round (Wreckless Eric & Amy Rigby)
   Trygg, positiv och optimistisk låt från Eric för en gångs skull. Erics bästa stund på den här skivan. Ännu en gång imponerar körerna på skivan.
   I still miss someone (John R Cash-R Cash Jr)
   En regelrätt cover och duett utan några konstigheter. Matchar inte Linda Ronstadts version av samma låt från 1971 men visst doftar det stundtals lite Emmylou Harris/Gram Parsons om Eric/Amy. Gram spelade in den här låten redan 1968, på albumet ”Safe at home”, med sitt International Submarine Band och Emmylou gjorde det först 1989 på sin ”Songbird. Tydligen vet varken Eric, Amy eller Stiff vem som döljer sig bakom "R Cash Jr" som låtskrivare. Det är Johnny Cashs bror Roy.

/ Håkan

Ted Gärdestad

En förkortad version av den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 2008.

Kärleken till TED GÄRDESTADS sång och musik började tidigt. Men jag tror att den största anledningen till att jag kom att häftigt gilla hans musik och hans brors texter låg i det faktum att det var Björn Ulvaeus och Benny Andersson som producerade hans skivor. Soundet och arrangemangen var inledningsvis minst lika viktiga som själva framförandet.
   Jag hade följt Björn och Bennys utveckling från Hootenanny Singers respektive Hep Stars noggrant fast det ofta handlade mer om Svensktoppen än modern popmusik. ”Det kan ingen doktor hjälpa” och ”Tänk om jorden vore ung”, två B&B-singlar, och hela albumet ”Lycka” låg mig nära hjärtat 1971.
   Det gick på den tiden att kombinera det hårda intresset på Paul McCartneys ”Ram”, Stones ”Sticky fingers”, ”Stairway to heaven”, Crosby, Stills, Nash & Young, ”Hon kom över mon” och Colosseum med snäll kommersiell popmusik. Där namnen Björn & Benny betydde både kvalité och personlighet.
   När jag första gången hörde Ted Gärdestad på radion, singeln ”Hela världen runt”, på hösten 1971 så var det både en härlig pianokryddad popgospel och en titt in i framtiden på en kommande ABBA-succé.
   På Teds första album, som kom tidigt 1972, höll förväntningarna på pop-Sveriges nye låtskrivare och popidol utan bäst före datum. Skivan visade sig ha förvånansvärt tidlösa låtar där rena hits som ”Helena” och ”Jag vill ha en egen måne” blandades med typiskt singer/songwriter-material och lite rockigare låtar.
   Den succén (100 000 ex sålda) inspirerade givetvis bröderna Gärdestad att skriva ännu bättre låtar till andra skivan ”Ted” (1972) som innehåller låtar av genomgående mycket hög kvalité. En skiva som snurrade lika mycket på fester, främst ”Jag ska fånga en ängel”, ”Gitarren och jag” och ”Come give me love”, som på lugna vardagskvällar.
   Vid den här tiden började Ted turnera med Nature och Lasse Wellander har berättat för mig hur bandets rockrötter påverkade de snälla poplåtarna åt det lite ruffigare hållet. Han har också berättat hur de var tvungna att klä sig i glittriga scenkläder och platådojor och att tjejerna i publiken var hysteriska.

Själv såg jag Ted & Nature i augusti 1974 på Prisma i Örebro (numera Klaras) och med ytterligare en skiva i ryggen, ”Upptåg”, var det en stark repertoar, tajt spel och svettig klubbmusik av hög klass. Som fick mig att i denna tidning tipsa om att en Ted-skiva med Nature-komp säkert skulle kunna bli en sensation. På scen var det långt från skivornas lite eleganta sound. Där materialet stundtals hade fått en beräknad hitmässig touch à la ”Eiffeltornet”.
   Jag såg samma konstellation två år senare då Teds fjärde album ”Franska kort” var aktuell. Skivan var snällare, vänligare och lite mer vuxet mainstream med låtar som titellåten, ”Chapeau-Claque” och dragspelsinfluerade ”Klöversnoa”. Men på scen var det fortfarande tajt och rockigt medan Ted bytte mellan dragspel och vänsterhänt gitarr.
   Sedan tappade jag, i likhet med Janne Schaffer och Björn & Benny, musikalisk kontakt med Ted och schlagerframgångarna 1979 och 1980 rörde mig inte i ryggen. Utan att gå in närmare på några religiösa funderingar så var det svårt att följa Ted i fotspåren under 80-talet. Och de där sporadiska comebackerna i början på 90-talet var små notiser i marginalen.
   Tills han gjorde stor comeback 1994, åtminstone musikaliskt, med ”Äntligen på väg”. En skiva som är lika djupt engagerande i dag som då. Jag kommer ihåg att de yngre nöjeskritikerna på Nerikes Allehanda inte förstod någonting när jag tyckte att Teds platta var den veckans viktigaste.
   En skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst tack vare Kenneth Gärdestads ibland brutalt vemodiga textrader men också med hjälp av Teds personligt osäkra ballader och mollkryddade melodier. Som så passande blev en slutpunkt på Ted Gärdestads bräckliga liv.
   Vars låtar däremot har ständigt liv i både hans egna originalversioner och andra artisters tolkningar. Just nu längtar jag efter duetten Freddie Wadling/Helene Sjöholm som spelat in en nästan otäckt vacker och effektiv version av ”I den stora sorgens famn” som väntas på skiva inom kort.

/ Håkan

En lika fin upplevelse som originalskivan

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14 september 2008

BERLIN
Roxy
Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Lou Reed med band, Emmanuelle Seigner, Antony Hegarty
m fl

Som rutinerad rockkonsertrecensent kände jag mig ovanligt hemma på biografen i fredagskväll. Den filmade konserten med Lou Reed och band på St Anne’s Warehouse i Brooklyn, New York, är verkligen i första hand en musikalisk upplevelse.
   De kortfattade, suddiga och dimmiga filmbilderna, som ömsom fladdrar förbi mitt under låtarna eller projiceras på ridån bakom musikerna, är sannerligen försumbara och symboliserar handlingen i Lou Reeds koncept högst bristfälligt.
   ”Berlin” var en textmässigt svart och dyster, men musikaliskt vemodigt vacker, skiva som Lou Reed gav ut 1973. Som uppföljare till den kommersiellt framgångsrika ”Transformer” sågades den allmänt då men tiden har förändrat synen på detta lilla mästerverk, faktiskt min egen favorit av alla Lou Reed-skivor. Vilket givetvis förstärker intrycken av konsertfilmen.
   Reed tog upp det här missförstådda konceptet under 2006 och gav den en ny, nu hyllad, chans. Där känslan ibland blir lite rockopera när de olika sekvenserna i musiktemperamentet avlöser varandra. Reed, som bara spelade akustisk gitarr på originalet, spelar här huvudsakligen elektrisk gitarr.
   Men bandet, som är en paradoxal blandning av gammalt (Steve Hunter, originalgitarristen) och nytt (nuvarande kompet) förstärkt med både blås, stråkar och kör, är effektivt och slipat. Där originalproducenten Bob Ezrin står framför trummisen med ryggen mot publiken och dirigerar nästan komiskt kraftfullt.
   I övrigt är det inte så händelserikt på scenen, de få kamerorna är däremot riktigt närgångna och letar sig ibland in bland stenansiktet Lou Reeds ansiktsrynkor. Ett ansikte som sällan visar några känslor men efter Antonys framträdande i den äldre låten ”Candy says” kan han ändå inte låta bli att dra på munnen.
   Den känslan vidarebefordrades även till er recensent som tyckte att filmen/konserten var en minst lika fin upplevelse som en gång originalskivan. Och lägger man sedan till de avslutande extralåtarna med ovannämnda ”Candy says”, klassikern ”Sweet Jane” och den något färskare ”Rock minuet” blev det en helhetsmässigt stark repertoar.

/ Håkan

Tributes: Johnny Cash

Dressed in black (Dualtone, 2002)
18 Johnny Cash-covers med uteslutande amerikanska artister. Producerad av en och samma producentduo.

Johnny Cash, mannen i svart, har i alla tider funnit sig tolkad och kopierad. Och många amerikanska artister har honom som ett stort föredöme. Det framgår inte minst här på den här skivan. Där alla artister, förutom det musikaliska bidraget, klämmer ur sig i en egen liten anekdot om sin idol.
   Majoriteten av låtar är hämtade från 50-talet då Cashs material doftade mer rock’n’roll än country. Nu blir det på den här skivan inte så mycket tolkningar utan ofta kopieringar av Cashs original. Exempelvis sjunger flera artister nästan klockrent som Johnny Cash själv så skivan förmedlar inte så många nya bilder av Cashs musik.
   Ändå är det ett rent nöje att lyssna på Robbie Fulks, Rodney Crowell och Raul Malo efter varandra. Bättre än så blir den här skivan bara sporadiskt.
   Fulks version av den tidiga ”Cry, cry, cry” (en låt Elvis Costello gjorde på en singel-b-sida, finns som bonusspår på ”Almost blue”) är fin, Crowell sjunger fantastiskt i den nästan lika tidiga ”Ballad of a teenage queen” och Malo, sångaren i latinrockiga Mavericks, sjunger strongt som Los Lobos-sångaren David Hidalgo i den tämligen unika Cash-låten (fast skriven av Jack Clement) ”I guess things happen that way”.
   Skivan har en styrka i att samma producentpar, Chuck Mead och Dave Roe, har producent samtliga spår. Det ger en helhet åt hela skivan som soundmässigt håller samman när dessa två dessutom figurerar som gitarrist och basist på varje låt.
   Billy Burnette, Dorsey Burnettes son och senare Fleetwood Mac-medlem, gör en bra ”Ring of fire” liksom Rosie Flores i ”Big river”. Och avslutande Chris Knight gör en stark nästan Steve Earle-influerad version av 1970-låten ”Flesh & blood”.

Skivans innehåll:

1. Wreck of the Old '97 (Hank III)
2. Cry, Cry, Cry (Robbie Fulks)
3. Ballad Of A Teenage Queen (Rodney Crowell)
4. I Guess Things Happen That Way (Raul Malo)
5. There You Go (Chuck Mead)
6. Get Rhythm (Rev. Horton Heat)
7. Pack Up Your Sorrows (Bruce Robison And Kelly Willis)
8. Ring of Fire (Billy Burnette)
9. Luther Played the Boogie (Redd Volkaert)
10. Big River (Rosie Flores)
11. Folsom Prison Blues (James Intveld)
12. I Still Miss Someone (Earl Poole Ball)
13. I'm Gonna Sit on My Porch and Pick on My Old Guitar (Damon Bramblett)
14. I Walk the Line (Dale Watson)
15. Train of Love (Kenny Vaughan)
16. Straight A's in Love (Eddie Angel)
17. Jackson (Mandy Barnett & Chuck Mead)
18. Flesh & Blood (Chris Knight)

/ Håkan

Hans sånger har evigt liv

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 2008.

”Oh, vilken härlig da’” till ”I den stora sorgens famn” - en lång resa mellan en simpel poprefräng och en djupt personlig känsla av vemod. Det är också, i snabbt förenklad form, den både glada och tragiska historien om Ted Gärdestad. Från firad och begåvad popidol till vilsen, nervsjuk och bräcklig man. Det här ska handla om Teds musikaliska liv och vår ciceron är Janne Schaffer, gitarrist och en av Ted Gärdestads närmaste vänner under hela hans karriär.
   - Vi var kompisar, vi var bästa vänner och mer än bara arbetskamrater. Vi hade samma intressen och gillade samma musik. Sedan var det givetvis djupt sorgligt att, senare i hans karriär, få uppleva hur djupt Ted sjönk ner i sina funderingar och grubblerier som landade i ett extremt dåligt självförtroende, berättar Janne under en blixtvisit i Örebro.
   Historien om Ted Gärdestads artistliv är både lång, glad, framgångsrik, sporadisk, katastrofal och känslosam. Sagan har en skimrande vacker inledning men inget lyckligt slut. Han tog livet av sig 1997 men hans minne och hans musik lever för evigt vidare.
   Redan som 15-åring sökte han tillsammans med sin äldre bror Kenneth, som kom att skriva texter till Teds samtliga låtar, kontakt med skivbolag för att kunna ge ut sina sånger. De fastnade först för Stikkan Anderssons bolag Polar där Benny Andersson och Björn Ulvaeus anställts som producenter. Janne berättar:
   - Björn och Benny ringde och ville att jag skulle komma och lyssna på en ny talang. Där satt en fräknig och pigg vänsterhänt 15-åring och spelade och sjöng fantastiska sånger. Vi fann varandra direkt, kontrakt skrevs, studio bokades och inspelningen av första skivan ”Undringar” inleddes omedelbart.
   - Jag kände Benny från Hep Stars-tiden och Björn och jag läste företagsekonomi samtidigt i parallellklasser på universitetet. Och jag höll på att bli ett hett namn i skivinspelningsbranschen, spelade på skivor med Cornelis, Björn Skifs, Charlie Norman och Lena Andersson, och hamnade helt naturligt i det projekt som skulle sluta som ABBA.
   Redan innan jul 1971 släpptes Ted Gärdestads första singel ”Hela världen runt” och tidigt våren 1972 kom ”Undringar” som slog ned som en bomb trots ett uppseendeväckande anonymt omslag. Försäljningssuccé, guldskiva, hysterisk flickidol och en kaotisk sommarturné tillsammans med Lena Andersson. Med en handfull mycket uppskattade låtar i bagaget.
   - Det var en kul, mycket kreativ tid. Teds framgångar, ABBA höll på att bildas och min solokarriär var på g. Vi spelade in musiken till Teds låtar först innan texterna hade skrivits. Samma sak med ABBA, faktiskt, berättar Janne.
   - Ted skrev alla sina låtar på piano utan att kunna skriva noter. Han satt vid pianot och lekte fram melodier som jag sedan kunde lägga gitarriff till. Han kom och visade mig hur jag skulle spela och samarbetet utvecklades inför andra skivan 1973, ”Ted”.

Innan den skivan kom ut var han med på Melodifestivalen med ”Oh, vilken härlig da’”, kom fyra medan Malta vann. Albumet innehöll ännu fler hits, hade ett glättigt omslag som motsvarade idolkulten som växt och Janne Schaffers roll blev större under skivinspelningarna.
   - Vi delade på erfarenheterna med våra respektive framgångar. Jag försökte förklara för Ted att det inte var så märkvärdigt. Men jag tror han redan då började känna sig störd av uppmärksamheten. Jag tror inte han ville spela live, han trivdes mycket bättre i skivstudion, berättar Janne idag.
   Under sommarturnén 1973, när Ted hade fått ett fast kompband i Nature, växte idoldyrkandet och han var fruktansvärt stor i Folkparkerna den
sommaren.
   Skivorna 1974, ”Upptåg”, och 1976, ”Franska kort”, producerades fortfarande av Björn och Benny och Ted skrev, som vanligt med sin bror, ännu fler hits men helheten och framgångarna började mattas av och han drog inte lika stora massor till sina konserter längre. Även 1974 och 1976 turnerade han med Nature medan han 1975 ingick i en paketturné med Harpo. Samma år ställde han upp i Melodifestivalen med ”Reelin’ ’n’ rockin’” som placerade sig på en blygsam 7:e-plats.
   1977 turnerade Ted med Blåblus, Björn Skifs kompgrupp, och han skrev det årets Melodifestivalbidrag till Lena Andersson, ”Det bästa som finns”
   - Slutet på 70-talet började Ted grubbla på allvar. Om livet, framtiden, existensen och annat. Vi åkte till USA och spelade in varsin skiva. Ted sjöng på engelska kompad av bland annat Toto-musiker. Min hette ”Earmeal” och Teds hette ”Blue virgin isles”. Jag snodde introt till Teds ”Satellit” från Totos ”Hold the line”, avslöjar Janne.
   Melodifestivallåten ”Satellit” blev 1979 en stor kommersiell återkomst för Ted i Sverige. Han vann deltävlingen i Sverige men kom näst sist i Europafinalen. Även 1980 ställde han upp i en duett med Annica Boller, ”Låt solen värma sig” som också Janne Schaffer var delaktig i.
   Trots framgångarna och uppmärksamheten var Teds karriär i svajning och personligen mådde han inte så bra.
   Janne Schaffer producerade nästa skiva med Ted, ”Stormvarning” (1981), med både svenska och engelska sånger. Där Ted på omslaget ser helt galen ut men enligt Janne Schaffer försöker han komiskt likna den då kände dirigenten Ulf Björlin.
   Samma år gjorde Ted en helt oväntad skiva med teknikern Micke Tretow. Under namnet Caramba gjorde de allt som man egentligen inte får göra.
   - Ted och den rolige och kreative Tretow fann varandra helt. I skojlåtar där existensiella tankar mötte rent och skärt vansinne. Medan de garvade högt. Men sedan tappade jag helt kontakten med Ted, säger Janne vemodigt och berättar vidare.
   - Jag var hembjuden till Ted på middag när han berättade att han skulle åka till USA, Oregon, och jag misstänkte ingenting förrän strax senare när det gick upp för mig att det handlade om den religiösa Bhagwan-rörelsen. Då sökte jag Ted men han hade redan åkt. Han ringde senare och var riktigt olycklig och jag förstod att han inte kom ur det där, allt var mycket illa.
   Ted kom hem till Sverige, fortfarande Bhagwan-frälst och hade också bytt namn till Swami Sangit Upasani. Umgicks med likasinnade på ett Center på Bullerbyn i Stockholm och ringde Janne för att påverka.
   - Han kontaktade mig och ville att jag skulle spela på Bhagwan Center. Du får spela precis vad du vill, sa han till mig, men jag förklarade att det är ju det jag gör hela tiden. Jag har aldrig spelat något jag inte vill, sa jag.

Den internationella Bhagwan-rörelsen kraschade i mitten på 80-talet och det gjorde inte Teds förvirring mindre. Han sjönk allt djupare i psykiska problem och mot slutet av 80-talet var det illa ställt med Ted Gärdestad. Ryktet gick att det var han som mördat Olof Palme, han gled in i depressioner och kämpade mot inre röster. Han mådde mycket dåligt.
   - Han behövde experthjälp, proffs på sjukdomen schizofreni som han led av. Som vän och kompis kunde jag inte göra så mycket. Det behövdes större krafter för att hjälpa honom på fötter.
   Ändå försökte Ted i början på 90-talet att skaka liv i sin artistkarriär. Han turnerade med Eskilstunabandet Rock’n’roll Machine och uppträdde sporadiskt i Johan Wahlströms band tillsammans med Dan Hylander, Tove Naess och Plura.
   Han spelade in en ny låt med Anders Glenmark som producent, den mycket uppskattade ”För kärlekens skull”, som gavs ut på samlingsskivan ”Kalendarium”. Som mer än tillräckligt visade att Ted hade gåvan kvar att skriva både vackra och engagerande sånger.
   Trots ojämna konsertframträdanden skulle det bli ännu ett album, ”Äntligen på väg” (1994), en skiva som skulle bli Ted Gärdestads sista.
   - Ted hade tänkt sig mig som producent men jag tyckte någon yngre skulle leda inspelningarna. Men det var en mycket konstig stämning i studion och inspelningarna avbröts. Sedan berättade Ted hur dåligt han mådde, hur han kände sig inombords och hur det låste sig, berättar Janne.
   Ändå resulterade inspelningarna i en stark och personlig skiva som tillfredsställde Ted och fick honom att må lite bättre. Men sedan kom uppmärksamheten, uppståndelsen och alla intervjuer som raserade hela hans liv.
   - Det blev alldeles för många intervjuer, för mycket koncentration kring hans namn och besvärliga frågor om gamla tider. Tv-intervjun på Aktuellt som inleddes med frågan ”Ångrar du inte Bhagwan?” blev droppen. Efter det gick Ted in i en psykos, säger Janne allvarligt.
Ted fortsatte uppträda sporadiskt fram till sin död, konserter som pendlade mellan magi och katastrof, men skulle aldrig mer skriva några oförglömliga sånger.
   1998 instiftades Ted Gärdestads minnesfond som varje år delar ut ett stipendium till svenska artister och låtskrivare under 25 år som sjunger på svenska. Systrarna Bondesson, Jonathan Johansson och Maia Hirasawa är några som fått priset.
   - Men vi missade Håkan Hellström när han sökte, berättar Janne lite skamset.
   Konserten i samband med prisutdelningen varje år har nu utökats till en turné, ”Sol, vind & vatten” som på söndag kommer till Örebro och Conventum. Där Janne Schaffer uppträder och på scen berättar om sin tid med Ted Gärdestad. Där artister som Jan Johansen, Johan Boding, Sara Löfgren och Åsa Fång framför Ted-låtar tillsammans med Peter Ljungs kör och orkester.

/ Håkan

STIFF#28: Tyla Gang

TYLA GANG: Styrofoam/Texas chainsaw massacre boogie (Stiff BUY 4)
Release: Hösten 1976
Tyla Gang låg helt rätt i tiden för att vara intressant för en skiva på Stiff. Samma år, 1975, som den legendariska pubrockgruppen Ducks Deluxe, där Sean Tyla var en av ledarna, splittrades bildades Tyla Gang och de spelade in sitt första album i Rockfield-studion med Pat Moran som producent. Skivan fick titeln ”The dance of the Botswana beach rats” och skulle enligt planerna ges ut av Chrysalis.
   Det blev inte så, vi har lärt oss genom åren att Seans planer inte alltid blir som han har tänkt sig, och han gav istället ut två gamla Ducks-inspelningar, ”Amsterdam dog”/”Midnight moon” på den holländska Dynamo-etiketten.
   Apropå Seans löften och brutna förhoppningar så har jag här berättat om ett personligt minne om Sean från 1986.
   Via Dynamo kom Tyla i kontakt med Stiff-herrarna Dave Robinson och Jake Riviera som blev intresserade av två av spåren från det outgivna albumet, ”Styrofoam” och ”Texas chainsaw massacre boogie” som de alltså gav ut hösten 1976.
   I sann Stiff-anda marknadsfördes singeln som en dubbel-B-sida(!), ”Artistic breakthrough!” och Double ”B” side” är det tryckt på omslaget, och det står följaktligen Side B på skivans båda etiketter.
   Sean Tyla var den rockigaste medlemmen i Ducks, ”Godfather of Boogie” var hans alter ego, och det vilda stöket visades upp i all sin prakt på första Tyla Gang-skivan.
   ”Styrofoam” var en amerikansk cover som enligt etiketten är skriven av Darrell De Vore, som kort var medlem i den amerikanska psykedeliska rockgruppen The Charlatans på 60-talet, som alltså skrivit en låt om polystyren-material. Märkligt val av ämne till en poplåt men Sean sjunger om en tjej vars hela hus är gjort av den här polystyren-blandningen:
   I got a lady lives in a home
   Made entirely of styrofoam
   Styrofoam fireplace, styrofoam logs
   Styrofoam cats and styrofoam dogs

   Styrofoam people, styrofoam mags
   Styrofoam pens and styrofoam bags
   I got a lady in a styrofoam home
   Every damned thing's made of styrofoam

   I got a lady lives in a home
   Made entirely of styrofoam
   Styrofoam fireplace, styrofoam logs
   Styrofoam cats and styrofoam dogs

Musikaliskt är inte heller låten så omväxlande. Monoton och upprepande i hela sin form. Mycket bygger på att den ska spelas på hög volym. Eller ”Brain Damage Volume Required” som det står på etiketten.
   Singelns andrasida är inte ett dugg mindre stökig. Så har den ju också hämtat sitt namn efter den våldsamma filmen ”Texas Chainsaw Massacre” som första gången hade premiär 1974.
   Charlatans spelade in flera De Vore-låtar på skiva men aldrig ”Styrofoam”. Men gruppens originalsångare Mike Wilhelm började efter gruppens existens framföra låten live men gav inte ut den på skiva förrän samma år som Tyla Gangs Stiff-skiva släpptes.
   Tyla Gang fick med en låt, ”The young lords” på Stiffs samlingsskiva ”A bunch of Stiffs” men det blev ingen fortsättning på det skivbolaget för Sean Tyla & Co. Gruppens största stund på skiva, albumet ”Yachtless”, kom 1977 ut på Beserkley. I samband med det medverkade bandet på Hope & Anchor-festivalen där de spelade just ”Styrofoam”.
   Även Dr Feelgood hann göra en ”Styrofoam”-cover innan sångaren Lee Brilleaux dog. Återfinns på albumet ”The Feelgood factor” (1993).

Darrell DeVore, som hans namn tydligen ska stavas på riktigt, dog i lungcancer 66 år gammal 9 juli 2005. Med ett händelserikt liv bakom sig. Han började som jazzpianist i Missouri, hamnade sedan i San Franciscos psykedeliska kretsar på 60-talet, spelade keyboards en kort tid med Charlatans innan han började tillverka experimentella musikinstrument och även musik i samma genre.
   Efter Charlatans hade DeVore flera anbud från skivbolag men han var inte intresserad. Eller som han har berättat efteråt:
   - I walked out of there into a real nice sunny day in San Francisco. I said, ‘That’s it — no more commercial music.
   Via sina avancerade instrument, bland annat flöjter och xylofoner i bambu(!), experimentella musik kom DeVore på senare år i kontakt med Tom Waits. Som i samband med DeVores död gjorde följande kommentar:
   - There was a silence before Darrell DeVore came into this world and now there is a great silence left by his passing, and in the time between, Mr. DeVore made a strange and beautiful music. He was a teacher, composer and instrument builder — a curious and inventive eccentric and wizardly musician who touched all who had the pleasure of hearing him. From the ‘tank’ to the ‘wind wand’ to the ‘circular violin,’ Darrel could play anything and make music on it. He will be deeply missed by his family and loved ones and we who had the privilege to play along with him while he was here.

På cd: Båda låtarna återfinns som extraspår på nyutgåvan av Tyla Gangs album ”Yachtless” (Mystic, 2004). Men finns också med på Ducks Deluxe/Tyla Gang-albumet ”All too much & Blow you out” (Jungle, 2006).
   YouTube: Tyvärr, ingenting.

/ Håkan

Listorna har förlorat sitt värde

I samma stund som jag lärde mig gå började jag läsa topplistor. Nästan. Det har sedan dess präglat hela mitt liv, tycks det som. Registrera, gradera, lista upp och lista ned. Det började med Tio i Topp tidigt 60-tal och fortsatte sedan seriöst med försäljningslistorna från England och USA varje vecka. Allt utspelade sig på den svenska radion där de sena eftermiddagarna på onsdagar (USA) och torsdagar (England) var heliga tider. När listorna redovisades på program som Pop 64, 65 osv.
   Satt där med min Philips rullbandspelare och spelade in varje ny låt som presenterades, noterade varje förändring och skrev upp varje lista, vecka efter vecka. Det var som om mitt liv styrdes av världens viktigaste försäljningslistor och den framröstade svenska listan.
   Det där fortsatte långt in på 70-talet. Då hade jag den äkta varan i min hand, tidningarna Billboard (USA) och New Musical Express (England), och jag behövde inte längre notera allt med egen penna.
   Tio i Topp försvann, ersattes av mindre viktiga Poporama och Tracks, och även de utländska försäljningslistorna förlorade allt mer i värde. Det är klart att det var intressant att notera svenska framgångar på de prestigeladdade listorna, Björn Skifs, ABBA, Ace of Base och Roxette, men jag har under de senaste 15-20 åren noll koll på vad som ligger var på världens alla topplistor.
   Veckans officiella rapport från USA och Billboard devalverar givetvis listrapporteringens värde ytterligare. En rapport som räknar upp de mest populära låtarna på Billboards Hot 100 genom alla tider. En lista som toppas av Chubby Checkers ”The twist”, Santanas ”Smooth” och Bobby Darins “Mack the knife”. Hallå, var är rock- och popklassikerna? Jag hittar bara en på nedanstående lista som tillhör den kategorin.
   Den här veckan förlorade historiens alla försäljningslistor sitt slutliga värde för mig.

De tio första singlarna på ovannämnda lista:
   1. The Twist - Chubby Checker
   2. Smooth - Santana
   3. Mack The Knife - Bobby Darin
   4. How Do I Live? - LeAnn Rimes (pictured)
   5. Macarena - Los Del Rio
   6. Physical - Olivia Newton-John
   7. You Light Up My Life - Debby Boone
   8. Hey Jude - The Beatles
   9. We Belong Together - Mariah Carey
   10. Unbreak My Heart - Toni Braxton

/ Håkan

Elliott Smith

Serien ”Mina favoriter” på den här sidan är inte uteslutande en nostalgisk följetong med 60- och 70-talsartister. Det finns artister från 90-talet som också fångat min fulla koncentration. Elliott Smith kom relativt sent in i mitt liv. Han hade rockbandet Heatmiser (tre album) bakom sig och hade redan gjort tre soloskivor på ett mindre skivbolag, ”Roman candle”, ”Elliott Smith” och ”Either/Or”, innan jag fick upp öronen för honom någon gång tidigt 1998.
   Det var i samband med Oscarsutdelningen i mars 1998, jag hade fått soundtracket ”Good Will Hunting” i min hand och fastnat för Elliotts ”Miss Misery”. Under den här spektakulära Oscarskvällen skulle Elliott framföra ”Miss Misery” för alla kända filmmänniskor i Los Angeles. Elliott ensam i en vit kostym med en akustisk gitarr kompad av den stora Oscars-orkester. Det var naturligtvis en alldeles för udda upplevelse för att passera obemärkt.
   Elliott har uttalat sig om sin egen upplevelse: "That's exactly what it was, surreal... I enjoy performing almost as much as I enjoy making up songs in the first place. But the Oscars was a very strange show, where the set was only one song cut down to less than two minutes, and the audience was a lot of people who didn't come to hear me play. I wouldn't want to live in that world, but it was fun to walk around on the moon for a day."
   Han skulle snart komma med sin första skiva på ett stort mäktigt skivbolag, Steven Spielbergs DreamWorks Records, och då var det inget som kunde hålla tillbaka min lojala känsla för den här amerikanska killen.
   ”XO” (som i extraordinär) hade allt. Med både osedvanligt starka låtskrivarambitioner, en uppseendeväckande enkelhet och en direkt sensationell popmedvetenhet. Jag skrev i min recension av ”XO” att han nu stiger in fullfädrad bland de etablerade. Och drog till med att han var som Simon & Garfunkel i en och samma person! Det fanns också tydliga Beatles-inspirerade sekvenser i Elliotts musik. Det är klart att jag var såld. På ett enda ögonblick.

När jag sedan i januari 1999, ett halvår efter hans stora skiva, fick möjlighet att se honom i London på stora Astoria blev det en fantastisk om än väldigt splittrad upplevelse. Med rötterna i den vilda rockmusiken ville han fortfarande stå med ena foten i en grupp, i det här fallet Quasi som han också uppträdde med den här kvällen som basist, och samtidigt vara den där poprockiga singer/songwriter-inspirerade konstnären.
   Han var inte bara den där mjuka popsångaren som majoriten av låtarna på ”XO” och repertoaren innehöll många tidigare och för mig just då okända låtar. Ändå ett helt otroligt oförglömligt uppträdande.
   Elliott upprepade den musikaliska kvalitén på den följande skivan, ”Figure of 8” (2000), och jag räknade honom som en av mina största nya favoriter runt millennieskiftet. På skivan blandade han traditionell engelsk pop med Greenwich Village-influerade folksånger. Och fick en gitarr att låta George Harrison samtidigt som han sjöng som en medlem i Beach Boys.
   Skivan var alltså både välgjord, han spelade en massa olika instrument själv, och sprängfylld av delikata inpass och intelligenta klanger.
   Väntade mig ytterligare ett kanonalbum 2003, förhandsrapporterna talade om något stort, när nyheten om det grymma självmordet borrade sig rakt in i verkligheten den där tragiska oktobertisdagen 2003. Blandningen av depression, alkoholism and drogberoende hade återigen tagit ifrån oss en fantastisk poprockartist. Och rapporterna under de följande dagarna blev bara mer och mer ledsamma om hur Elliott hade tagit sitt liv.
   Med saknaden och sorgen som en tung handduk över ansiktet kunde jag inte låta bli att lyssna på Elliott Smith. Hittade demoversioner på nätet som var bra, en nyutgiven skiva 2004 (”From a basement to a hill”) med efterlämnade inspelningar av hög kvalité och förra året kom ännu en mäktig samling, ”New moon” från mitten av 90-talet som också var av oerhört hög kvalité fast de var hämtade från överblivet material. ”New moon” är ett ytterst fint minne av en kille som gjorde några väldigt bra skivor av oförglömlig prägel.

/ Håkan

Queen, Beatles och Isaac Hayes

Engelska Mojo är väl kanske inte min första och största nyhetskälla när det gäller musik. Men när de i senaste numret (October, 179) meddelar att de har hört tio remastrade låtar från ”White album” så blev det något av en världsnyhet. Sedan kan jag ju tycka att det här med remastrat, nymixat och återutgivningar mer tillhör hysteri än musik.
   Nåväl, tidningen fortsätter sin genomgång av originallåtarna till den klassiska Beatles-skivan. Fina små anekdoter kring varje låt och ytterligare tretton covers på den sedvanligt medskickade cd:n. Jag har inte hunnit lyssna på den, artisturvalet är tämligen okänt och det finns egentligen bara ett spår jag känner vissa förväntningar på. Pete Greenwood, som gjort en fin soloskiva, gör ”Savoy Truffle”. Och Paul Weller bidrar med bonuslåten ”Sexy Sadie”.
   Mojo har även fått en snabbintervju med Paul McCartney om just den originalskivan.
   I övrigt är månadens Mojo, som ramlade in i brevlådan i början på veckan, späckad med läsning och jag har än så länge bara bläddrat igenom tidningen några gånger.
   Queen frontar och vi får hela deras historia plus en intervju med dagens sångare i gruppen, Paul Rodgers. Jag har redan haft tillgång att lyssna på Queens nya album, ”The cosmos rocks” som släpps 17 september, men det känns inte prioriterat.
   Queen har aldrig varit någon favoritgrupp, möjligen tidiga singeln ”Seven seas of Rye”, och att höra Rodgers i den här positionen känns alltför utmanande och skulle säkert förstöra det goda minnet jag har av honom från Free och Bad Company.
   Stor minnesartikel om Isaac Hayes, med rubriken ”Soul man” (låten han var med och skrev till Sam & Dave, men annars blir man som svensk stolt att de toppar ”Real gone”-sidan (om månadens bortgångna musiker) med Esbjörn Svensson.
   Sedan ramlade jag rent spontant på en liten fråga om musik som handlade om Penny Lane, gatan alltså, i Liverpool. 2006 föreslog politikerna att alla gator i staden som förknippas med slaveri och annat negativt skulle byta namn. Och Penny Lane låg i riskzonen. För den är nämligen uppkallad efter James Penny som på 1700-talet var skeppsredare och tjänade massor med pengar när han skeppade slavar från Afrika till Västindien. Men frågan slutade med att ”historien ska inte förnekas även om den är tveksam”. Och gatstumpen Penny Lane fick behålla sitt namn, till fromma för inte minst alla turister som letar Beatlesminnesmärken i stan.

/ Håkan

Tributes: Bruce Springsteen

One step up/Two steps back (The Right Stuff, 1997)
En mäktig (två cd, 28 låtar) samling med Bruce Springsteen-låtar med undertiteln ”The songs of Bruce Springsteen”. Både relativt känt material och mindre kända och ibland exklusiva Bruce-låtar.

Den långa raden av Bruce Springsteen-låtar som han inte själv har givit ut på skiva tillhör skivsamlarnas unika avdelning. Den här dubbel-cd:n innehåller några sådana ögonblick som då gör samlingen mycket intressant. I alla fall inte 1997 när den här samlingen publicerades. Året efter släppte Bruce själv sin fina ”Tracks”-box där han ger ut sin egna originalversioner av låtar han i första läget hade givit bort.
   Några pärlor här finns dock ännu outgivna i Springsteens egen diskografi. Som ”If I was the priest” med förre Hollies-sångaren Allan Clarke (för övrigt en av de först utgivna coverversionerna av en Bruce Springsteen-låt överhuvudtaget), ”Guilty” med Robbin Thompson och ”Tiger rose” med Sonny Burgess. Ingen av låtarna tillhör topparna här.
   Däremot gillar jag överraskande Donna Summers ”Protection” (1982) med Bruce på gitarr. Ett snyggt modernt 80-talsklatschigt klaviatursound men en bra låt. The Knacks ”Don’t look back” är också en stark naturlig cover. Det låter nästan som det är Bruce själv som räknar in låten.
   Italienska gruppen The Rocking Chairs överraskar med ”Restless nights” medan Joe Grusheckys ”Light of day”, Elliott Murphys ”Stolen car” och Southside Johnnys ”The fever” är förväntat bra.
   Av de mer normala coverversionerna är Joe Cockers ”Human touch”, Ben E Kings ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” och David Bowies ”It’s hard to be a saint in the city” bäst här.
   Medan frågetecken som hese Martin Zellar (”Darkness on the edge of town”), bossanovakungen Paul Cebar (”One step up”) och tjejpopparna Mrs Fun/Tina & the B-Side Movement (”Janey, don’t you lose heart”) borde ha lämnats utanför det här.
   Sedan är det lite synd att de inte har lyckats ha fått fram studiooriginalversionen av Little Bob Storys cover på ”Seaside bar song” utan använder sig här av en senare livetagning.

Skivornas innehåll:
Skiva 1
1. Something In The Night - Aram
2. Downbound - The Smithereens
3. Atlantic City - Kurt Neumann
4. Jackson Cage - John Wesley Harding
5. Wreck On The Highway - Nils Lofgren
6. Johnny 99 - John Hiatt
7. Seeds - Dave Alvin
8. Light Of Day - Joe Grushecky & The House Rockers
9. Darkness On The Edge Of Town - Martin Zeller
10. Janey, Don't You Lose Heart - Mrs. Fun/Tina & The B-Side Movement
11. All Or Nothin' At All - Marshall Crenshaw
12. Meeting Across The River - Syd Straw
13. 4th Of July, Asbury Park - Ben E. King
14. One Step Up - Paul Cebar
Skiva 2
1. Don't Look Back - The Knack
2. Protection - Donna Summer
3. Human Touch - Joe Cocker
4. Stolen Car - Elliot Murphy
5. It's Hard To Be A Saint In The City - David Bowie
6. Restless Nights - The Rocking Chairs
7. Guilty - Robbin Thompson
8. Tiger Rose - Sonny Burgess
9. Love's On The Line - Gary U.S. Bonds
10. Savin' Up - Clarence Clemons & The Red Bank Rockers
11. The Fever - Southside Johnny & The Asbury Jukes
12. Seaside Bar Song - Little Bob Story
13. If I Was A Priest - Allan Clarke
14. Streets Of Philadelphia - Richie Havens

/ Håkan

Läsarkontakt med mersmak

Förutom glädjen att ständigt ha en ökande besöksfrekvens på den här sidan, förra veckan slogs ett all time high-rekord med 526 unika besökare, är det mycket intressant med alla kontakter med läsarna. Kommentarer och mejl som frågar, peppar, tipsar, efterlyser och gissar.
   I helgen fick jag ett mejl från England:

Dear Håkan,
I hope you can help me.
I used to be the drummer in Janne Anderson's band called House of Anderson back in the 80s. I live in the UK and I am visiting Stockholm next week. I have been trying to find a way to contact Janne or his representative, but no luck so far.
   I found your web page which includes his name, photo and a reference to the House of Anderson. It would be great to meet up after so long. If you can help in any way I would be be very grateful.
Kind regards,
Al Hodgson

Jag svarade givetvis Al med en liten översättning av varför och vad jag hade skrivit om Janne Anderson. Så frågade jag naturligtvis nyfiket om hans historia och vad han sysslar med nuförtiden. Vilket fick honom att lämna följande intressanta meddelande:

Hi Håkan, thanks for replying so soon, and your suggestions.
   It was quite strange how Janne and I met. I was playing with a singer called Annabel Lamb and recorded a tv show from the grand hotel, stockholm. Janne noted that he was looking for a drummer 'like that'. He contacted a friend in the uk and asked for some contacts for drummers and bass players for a new project and was directed back to me! strange…
   After working with Janne I pursued a band project called Helter Skelter then Mask Party (had some fun with Bon Jovi in Tokyo at Band Explosion) then played with a blues band for a long time, now playing with a band called eyecon doing Jam, Paul Weller, the Who etc covers.
Thanks again for your help.
Kind regards,
Al.

Vår vän Al skickade med en lank till YouTube när Mask Party 1989 uppträdde i Tokyo. Ett stort gäng på scen och Jon Bon Jovi och Joey Tempest vid mikrofonerna. Och nånstans kanske man kan skymta trummisen Al Hodgson, som finns med på några Annabel Lamb-skivor från 80-talet har jag konstaterat.



/ Håkan

”Well well well”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 2008.

Eva Eastwood
Well well well
(Darrow/Bonnier Amigo)

Kanske var den luftiga ljudbilden på Eva Eastwoods förra skiva, "Ton of heart", att gå två steg för långt. Hennes rockabilly-marinerade publik kanske inte riktigt fattade galoppen. På nya skivan har Eva, som nu slopat sitt Major Keys i kompet, tagit ett steg närmare sin forna publik. För nu är det fet rock'n'roll med pop i refrängerna som är hennes musik.
   Det låter så otroligt bra om de första två låtarna att jag inledningsvis tror att jag lyssnar på uppföljaren till "Repeat when necessary" (Dave Edmunds) eller "Labour of lust" (Nick Lowe). Så långt svänger det nämligen tajt om bandet, Evas fantastiska röst och låtarna som är skrivna i himmeln där poprock regerar.
   Eva har fortfarande gitarristen Jesper Wihlborg vid sin sida och han spelar något av huvudroll i det nygamla soundet. Ibland "Shakin' all over"-aggressivt, stundtals Mark Knopfler-svajigt eller renodlat boogiedominerat som för tankarna till ZZ Top- och Status Quo-hållet. Just då lite för tungt och lite för traditionellt för att det ska låta riktigt fräscht 2008.
   Skivan är genomgående så snyggt och elegant producerat (av Eva själv) att jag måste jämföra soundet med Shania Twain eller Fleetwood Mac. Tämligen proffsigt men också stundtals lite opersonligt.
   Men när soundet ibland lämnar den där bedårande poprockiga fållan så har Eva en röst och ett kvalitativt och variationsrikt låtskrivande att luta sig tillbaka mot att det den här gången ändå slutar positivt om än inte helt fantastiskt.

/ Håkan

STIFF#29: Mickey Jupp

MICKEY JUPP: Old rock ’n’ roller/S.P.Y. (Stiff BUY 36)
Release: 6 oktober 1978
Hallå? Mickey Jupp på en blygsam 29:e-placering måste vara en felaktig bedömning, va? Ja och nej. Som artist och låtskrivare är Jupp gigantisk i betydelse. En av pubrockens absolut största i allmänhet och en av mina allra största favoriter i synnerhet. Men som singelartist på Stiff har han, trots allt, marginell betydelse.
   Det finns flera orsaker till mitt ljumma förhållande till Jupps Stiff-singlar. ”My typewriter”/”Nature’s radio” (UPP1) är en utmärkt samlingssingel med två låtar från två olika epoker och dessutom enbart promo. ”Don’t talk to me”/Junk in my trunk” (GFR 001) är hämtad från det slarvproducerade ”Oxford”-albumet. Och ”Old rock ’n’ roller” är en i mina öron illa vald låt från ett nästan ypperligt album, ”Juppanese”.
   Den Nick Lowe-producerade förstasidan på den skivan är just ypperlig med idel kanonlåtar, förutom den här rutinmässiga, visserligen hårt svängande och lite förutsägbara rocklåten. Nästan vilken låt som helst av ”Making friends”, ”Short list”, ”School”, ”Down in old New Orleans” eller ”You’ll never get me up in one of those” hade garanterat placerat Mickey Jupp-singeln i Topp 5 av den här listan.
   ”Juppanese” skulle ursprungligen och genomgående produceras av Jupps gamle Southend-kollega Gary Brooker, sångare i Procol Harum, men skivbolaget tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe, därav uppdelningen av de olika spåren på olika skivsidor. Där den inledande Lowe-sidan, med hela Rockpile i kompet, är vida överlägsen Brookers sida.
   Även singeln har den uppdelningen. ”Old rock ’n’ roller” må musikaliskt vara en aning ospännande men textmässigt är det en Jupp i högform när han blandar självironi och vemod till högst betagande poesi. 1978 fyllde Mickey 38 år och kände sig onekligen lite för gammal för att åka på turné med ungdomar i en bransch full med 20-åringar. Så här lät det i sången:
   I getting too old - I'm way out of touch
   I don't play guitar - I use it as a crutch
   As for my singing - well that ain't up to much
   I'm getting too old - it ain't my scene

   I ain't done this kind of thing since I was seventeen
   But the man said do it - or you don't get a bean
   So I do it, do it until I'm blue in the face
   Sing and play guitar and jump all over the place

   Sing some heavy lyrics and some chords to suit
   Nobody even knows I'm as pissed as a newt
   I've been backstage drinking and watching the clock
   I'm and old rock and roller and I'm too old to rock

   I'm getting too old - it ain't my gig
   The music's too loud and the hall's too big
   The sounds I like - well, you wouldn't dig
   I'm and old rock and roller and my time has gone
   I stopped buying records back in 1961
   But seeing as I'm here, well, the show must go on

“S.P.Y.” är ordmässigt lika lysande, Mickey utger sig för att vara både CIA, FBI och KGB medan han försöker smeka sin älskade:
   Surrender to old Mickey, honey you'll be treated just fine.
   Men Gary Brookers produktion saknar all det sanslösa tryck som förstasidan har.

1978 var året då jag drabbades av Mickey Jupp-feber fullt ut. Samlingsskivan ”Mickey Jupp’s Legend” (Stiff) visade upp alla positiva sidor med Legend plus den mäktiga Arista-singeln ”Nature’s radio”.
   ”Old rock ’n’ roller”-singeln släpptes lagom till Be Stiff Route 78 Tour, den engelska turnén som genomfördes med tåg och förutom Jupp innehöll Wreckless Eric, Lene Lovich, Jona Lewie och Rachel Sweet. När turnén fortsatte i USA hoppade Jupp av (han är maniskt rädd för att flyga) och försvann snart också från Stiff. Hans minst sagt oregelbundna skivkarriär, Jupp har inte givit ut ett album med nya låtar sedan 1994, hade några kommersiella toppar på 80-talet, bland annat när han producerades av Francis Rossi från Status Quo.
   Som låtskrivare sprider Jupp fortfarande sina låtar men annars är det tämligen tyst kring honom som person. Men det finns nu långt framskridna planer på en återföreningsskiva med ursprungssättningen av Legend. Och titeln på den skivan är, märkligt nog med tanke på den just avhandlade 30 år gamla Jupp-singeln, ”Never too old to rock”. Som 68-åring konstaterar Mickey Jupp att man plötsligt aldrig kan bli för gammal för rock.
   På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Juppanese” (Repertoire, 2006)
   YouTube: Tyvärr, ingenting.

/ Håkan

Augusti månads nominerade är:

Månaden efter semestern är traditionellt en lugn skivutgivningstid. Det såg länge ut att resultera i en ovanligt tunn nomineringslista men det stannade ännu en gång på tre riktigt bra skivor.

JOHN MELLENCAMP: Life feath love and freedom (Hear Music)
Mellencamp älskar “freedom”, hans förra skiva hette ”Freedom’s road” och var bra den också, och det enkla, avskalade, halvakustiska folkrocksoundet på sina skivor. Det låter lite Dylan och lite akustisk Springsteen men mest låter det som en personlig Mellencamp.

JEREMIAS SESSION BAND: Trastland (Jeremias/Elrayo)
En lokal (Örebro) skiva tränger sig in bland de internationella toppskivorna. Staffan Ernestams tonsättningar av Jeremias i Tröstlösas dikter är en både kommersiell (6:a på Topplistan just nu) och musikalisk succé.

SOFIA TALVIK: Jonestown (Makaki)
På sin tredje skiva tar Sofia Talvik ett stort steg mot den personliga toppen bland svenska singer/songwriters. Jag inbillar mig att producenten Tobias Fröbergs har förlöst Sofias artisteri. Här finns det så många delikata små detaljer som gör lyssnandet så engagerande.

/ Håkan

Möte med gitarrister och legendarer

Ja, herregud vilken vecka. Jag har träffat två svenska supergitarrister, modell legender, inom loppet av mindre än en vecka. Förra helgen var Lasse Wellander i Örebro och uppträdde med Jeremias Session Band och passade då på att berömma den här sidan. Vi pratade också Ted Gärdestad med tanke på att jag under den kommande veckan skulle intervjua Janne Schaffer om ”Sol, vind och vatten”-konserten som är på gång till Örebro.
   Janne, som jag märkligt nog aldrig intervjuat förr, var en trevlig man med gott minne och därför ett ypperligt intervjuoffer. Resultatet av mötet publiceras i Nerikes Allehanda nästa helg och tids nog också på den här sidan.
   Jag är (numera) ingen gitarrfanatiker, och har genom livet fått min dos av gitarrsolon tycks det, så mötena med Wellander och Schaffer handlade mer om musikhistoria, egna minnen och upplevelser än gitarrmärken och analys av spelteknik.
   Men i samtalet med Clas Olofsson, den skicklige gitarristen i Jeremias Session Band, en sen lördagskväll på en fest efter konserten höll det på att bli onödigt detaljerat och initierat. Han försökte snällt men ivrigt att förklara hur otroligt små marginalerna är mellan en lapsteel som låter ljuvligt vackert och en lapsteel som låter skräp. Och la till att när han skaffar en pedalsteel blir möjligheterna ännu fler att låta bra. Tror jag säkert.
   Jag vill också meddela att Lasse Wellander var mycket imponerad av sina musikervänner från Örebro i bandet. Lovorden om bandets ledare Staffan Ernestam var många och långa.
   Jag vill gärna tipsa om att bandet på tisdag uppträder på Nyhetsmorgon TV4 och spelar låtar från sitt aktuella album ”Trastland”, en skiva som igår gick in på den svenska försäljningslistan på en hedrande 6:e-plats.

/ Håkan

Carolyne Mas

Det är märkliga tillfälligheter som gör att gamla namn ur det förflutna plötsligt kommer upp till ytan. Och i det andetaget drar jag till minnes väldigt positiva erfarenheter i djungeln av skivor runt 1980. Det var min vän Jan-Ola som berättade att han i somras hade fått Charlie Giordanos autograf när han stod och väntade utanför Bruce Springsteens hotell i Göteborg inför den andra Ullevi-konserten.
   Hans ansikte och namn var okänt för Jan-Ola men Giordano visade sig vara en trevlig och pratglad prick som gjorde stort positivt intryck på min vän.
   - Ja, han spelade på ju på en av Carolyne Mas skivor, berättade jag som ibland minns lite för mycket för att det ska vara riktigt nyttigt.
   Mycket riktigt, när jag kollar upp den uppgiften så finns Giordano med på Carolynes andra album ”Hold on” (1980) och när jag researchar djupare visar det sig att det var ett av hans första studiojobb. Men han ingick under en tid också i hennes turnerande band ty han finns med på hennes live-ep ”Mas hysteria” som kom samma år.
   Nu ska det här inte handla om Charlie Giordano, som några år senare spelade med David Johansen och långt senare kom att spela i Springsteens Seeger Session Band, utan om den sedan länge nästan bortglömda amerikanska sångerskan Carolyne Mas.
   Hennes historia är lång och intressant märker jag när jag springer på hennes intensivt intressanta hemsida där hon med egna ord berättar hela sitt liv. Som råkade var som mest offentligt och framgångsrikt mellan 1979 och 1981.
   Men om vi ska börja från början så föddes hon 1955 i Bronxville, New York. Spelade teater i skolan och först 1974 medverkade hon på en musikfestival i Pennsylvania. En mycket positiv upplevelse som gjorde att Carolyne lämnade hemmet och försökte överleva som trubadur och hamnade snart i Los Angeles.
   Så småningom var Carolyne tillbaka på östkusten och Greenwich Village i New York City. Fortsatte uppträda regelbundet men på små ställen med lite publik. Gick låtskrivarkurser, spelade in demo med legendaren Jerry Ragovoy men hade svårt att hitta intresserade skivbolag.

Börjar jobba med producenten Steve Burgh som hade producerat Steve Forberts debutskiva ”Alive on arrival” samma år. Men det var först i februari 1979 som hennes konserter började ge eko i rockvärlden med en uppmärksammad recension som följd:
   "Carolyne seems made to order for a successful rock career. She is a compelling and versatile singer. She writes clever, personal songs that use basic rock-and-roll elements in fresh ways... The idiom of her songs is close to Bruce Springsteen's, but they are a woman's songs, and at their best they convey a particular feminine sensibility with a tough, resilient wit and charm. Her singing is powerful without being overbearing and she knows how to drive a band on rhythm guitar", skrev kritikern Robert Palmer i The New York Times.
   I mars skrev tidningen Cash Box "Mas, in fact may be one of the most promising female rock vocalists to come out of New York City in a long, long time. Her exceptional singing range and compelling stage presence are utilized to maximum advantage and her superb band includes David Landau on guitar and Robbie Kondor on keyboards."
    Från maj till juli 1979 spelade Carolyne in sin debutskiva som släpptes senare samma månad och det är här mina egna minnen blir aktiverade. I september skriver jag själv att Carolyne Mas ”sveper iväg förutsättningslös rockmusik som fullständigt tar andan ur mig”.
   Jag jämförde naturligtvis med Bruce Springsteen, saxofonisten Crispin Cioe har ett mäktigt sound i sitt instrument, och det var flera låtar som imponerade, bland annat ”Stillsane” och ”Baby please”.
   När jag idag lyssnar på Mas debutskiva, den finns att ladda ned i sin helhet på hennes hemsida, så är det inte riktigt så mäktigt som jag minns det. ”Stillsane” känns som en pinsam kopia på gamla pophitlåten ”Everlasting love” och bandet bakom var knappast jämförbart med E Street Band.

Mas nästa skiva, ”Hold on”, var ett steg i rätt riktning. Lite tyngre, lite ruffigare och lite rockigare. Hon producerades ännu en gång av Steve Burgh och det var nu dags att göra en Steve Forbert-cover, ”You cannot win if you do not play”. Vid sidan av många egna starka rocklåtar.
   Samma år, 1980, släpptes en live-ep, ”Mas hysteria”, där hennes kompetens som uppmärksammad liveartist kom till pass på sex låtar hämtade från hennes båda skivor.
   Trots två starka rockskivor i bagaget ville det inte tända till kommersiellt kring hennes namn. Skivbolaget tappade tron och Carolynes självförtroende sviktade.
   Till sin tredje studioskiva bytte hon skivproducent. Pete Townshend var intresserad men det blev två andra engelsmän, Phil Chapman och Jon Astley. Och soundet var plötsligt väldigt poppigt och förhållandevis snällt fast kompet i stort sett var identiskt med de tidigare skivorna. Jag gillade skarpt den här nya inriktningen också. Närmare klockrena hits har Carolyne Mas nog aldrig varit. Och det var tämligen logiskt när hon bland annat valde en Moon Martin-cover till skivan, ”Signal for help”.
   Men de kommersiella framgångarna uteblev ännu en gång. Förutom en viss uppmärksamhet i Tyskland så brydde sig världen i övrigt ingenting. För mig har hon varit försvunnen sedan 1981 men hon berättar på sin hemsida om både skivor och livet efter ”de stora åren”.
   Frånsett några spridda skivreleaser sedan dess så är det den omskakande händelsen i januari 1986 som överskuggar allt som hänt Carolyne Mas.
   Hon hade tidigare samma månad uppträtt tillsammans med bland annat Bruce Springsteen på Stone Poney i Asbury Park. På natten till den 26 januari bröt sig någon in i hennes lägenhet, knivhögg henne nio gånger när hon låg och sov, stal hennes Telecaster-gitarr men lämnade kvar alla pengar. Förövaren greps aldrig och Carolyne kämpade för sitt liv. Hon överlevde tack och lov.
   Jag har lyssnat på ”Action pact”-skivan, den finns också att ladda ner på hennes hemsida, från 1989. Den släpptes bara i Tyskland och är väl i sin helhet inte värd något bättre. Men mitt minne av Carolyne Mas är däremot outplånligt.

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 6

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 30/8 2008 i en omredigerad form.

John Lennon
Plastic Ono Band (Apple)
I våras kom det en dokumentär-dvd om inspelningen av John Lennons första riktiga soloskiva. En dvd som musikaliskt inte berättar så mycket. Ty skivan innehåller så mycket legendariskt material.
   En skiva där Lennon lämnar ut sig själv och sin historia i ett naket och avskalat sound. Tre månaders intensiva studier av Dr Arthur Janovs lära om primalskrik hade uppenbart påverkat Lennon när han skulle skriva låtar till skivan.
   Vi hör det tydligt i ”Mother”, den desperata sången till hans saknade mamma, och demoversionen av ”My mummy’s dead”. ”God” och ”Working class hero” är två andra mycket uppmärksammade spår. Plus några ytterst vackra ballader, ”Look at me” och ”Love”.

Jeff Buckley
Grace (Columbia)
Det är elva år sedan Jeff Buckley drunknade i Mississippi-floden. 1994 kom hans första och enda album i livet, ”Grace”. En skiva med en intensivt personlig framtoning. Med ett utspel och en extraordinär stämma, jag jämför med Marc Bolan, som naglar sig fast i lyssnarens medvetande.
   Bland några långa och svårtillgängliga låtar dyker det upp några klassiskt starka låtar, titellåten, ”Last goodbye” och ”Lover, you should’ve come over”. Plus en underbar cover på Leonard Cohens ”Hallalujah”.

The Band
The last waltz (Warner Bros)
“The last waltz” är inte bara en storslagen rockfilm på absolut högsta nivå filmad och regisserad av Martin Scorsese. Musikaliskt är den här dubbel-skivan på samma exklusiva nivå. Ambitionen med konserten, som skulle bli avslutningen på The Bands karriär, var att berätta bandets historia och bjuda på gästartister de träffat på vägen.
   Från Ronnie Hawkins via Neil Young, Joni Mitchell, Muddy Waters, Eric Clapton, Van Morrison till Bob Dylan är det lysande kvalité. Dessutom bjuder Band själva, med sina fyra sångare, på sina absolut bästa versioner av de egna klassikerna.

/ Håkan

Tributes: Grateful Dead

Deadicated (Arista, 1991)
En samling Grateful Dead-låtar, nästan auktoriserad eftersom den kom ut på samma skivbolag som bandet då hade kontrakt med. Nästan genomgående tidiga 70-talslåtar i 13 olika versioner.

Ibland fungerar tribute-skivor helt annorlunda och blir mer läraktigt intressanta än enbart en samling kul och annorlunda versioner av gamla favoriter. Grateful Dead har aldrig varit något favoritband för mig. Jag äger endast två skivor, ”Shakedown street” (1978) och ”In the dark” (1989), och jag har förstått av de invigda att det knappast är några av gruppens mer framstående ögonblick på skiva.
   Här får jag en rejäl inblick i gruppens tidigare material och jag inbillar mig att många av artisterna som medverkar här har valt låtar ur en kommersiell vinkel eller tolkat gruppens material på ett enklare, mer kortfattat och koncentrerat sätt.
   Jag är som sagt ingen expert i Grateful Dead-ämnet, ändå finner jag skivan många gånger mycket intressant och vid några få tillfällen riktigt bra.
   Los Lobos ”Bertha” är David Hidalgo & Co i absolut topp, Suzanne Vega överraskar i ”China doll”, Warren Zevon och David Lindley är ett underbart team i ”Casey Jones” och Indigo Girls mjukt finstämda ”Uncle John’s band” fulländar den mycket omväxlande blandningen på skivan.
   Även Elvis Costellos version av ”Ship of fools” tillhör också topparna. Blev nog också en favorit för Elvis själv för våren 1996, under en lågmäld turnén med sin pianist Steve Nieve, sjöng han den låten regelbundet.
   Bland övriga artister som bidrar märks Lyle Lovett, Dwight Yoakam, Bruce Hornsby (naturligt då han tillfälligt var medlem i Grateful Dead), Midnight Oil och en udda reggaeversion av ”Estimated prophet” med Burning Spear.
   Produktionen av skivan är inte samordnad av en och samma producent som brukar vara vanligt. Dock dominerar Ralph Sall som producent på de flesta spåren. Sall är tämligen okänd i rockbranschen, ”Deadicated” var hans allra första projekt, och har sedan mest jobbat med soundtracks.
   Cd-häftet är ett under av information. På typ 36 sidor får varje artist berätta sitt förhållande till Grateful Dead, detaljer kring varje inspelning och sedan fullständiga texter till varje låt. Intressant då Grateful Dead regelbundet jobbat med speciella textförfattare som Robert Hunter och John Barlow. Som sedan Jerry Garcia respektive Bob Weir satt musik till.
   Dessutom är häftet ett seriöst försök att engagera lyssnaren i organisationen Rainforest Action Network med många förslag till hur man försöker rädda regnskogen med en lång uppräkning av organisationer och förbund med adresser.

Skivans innehåll:
1. Bertha - Los Lobos
2. Jack Straw - Bruce Hornsby And The Range
3. U.S. Blues - The Harshed Mellows
4. Ship Of Fools - Elvis Costello
5. China Doll - Suzanne Vega
6. Cassidy - Suzanne Vega
7. Truckin' - Dwight Yoakam
8. Casey Jones - Warren Zevon with David Lindley
9. Uncle John's Band - Indigo Girls
10. Friend Of The Devil - Lyle Lovett
11. To Lay Me Down - Cowboy Junkies
12. Wharf Rat - Midnight Oil
13. Estimated Prophet - Burning Spear
14. Deal - Dr. John
15. Ripple - Jane's Addiction

/ Håkan

Gränslöst jubel för Jeremias Session Band

En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 2008.

JEREMIAS SESSION BAND
Stadsparken, Örebro 30 augusti 2008
Konsertlängd: 19.30-21.21 (111 minuter)
Min plats: 40 meter från scenen, nästan rakt till höger.

FRAMGÅNG FÖDER FRAMGÅNG brukar det heta. Men framgång föder också ökade krav, större förväntningar och mycket mer att leva upp till. Och i fallet Jeremias Session Band, som på drygt ett år gått från engagerat hobbyprojekt till skiva av kvalité och konsert av större dignitet, känns det nu uppenbart proffsigt på ett helt annat och seriöst plan än förra året. Där det på lördagskvällen på hemmaplan i Örebro i Stadsparken skulle bevisas hur den framgångsrika skivan skulle fungera live.
   Dessutom var det dubbla förväntningar för i fredagskväll i Nora Folkets Park, som i sammanhanget måste räknas som en andra hemmaplan, var det fullpackat och succé och en tår i var och vartannat öga under Mats Ronanders uppvisning i ”Bergslagsstad”. En emotionell upplevelse som på förhand kändes svår att överträffa i Örebro.
   Nu var det kanske inte så många i Örebro som under lördagskvällen kunde göra just den jämförelsen och jag väljer därför att ensidigt bedöma Stadsparken-konserten.
   Tämligen omedelbart stod det klart att det här inte var ett band som bara ville upprepa fjolårets relativa succékonsert eller strikt reprisera låtarna från skivan i något mer energiska arrangemang.
   Efter de sex första låtar hade de framfört tre låtar som inte finns med på skivan och jag tror publiken, uppskattningsvis runt tusen personer, på sina håll blev lite otåliga, oroliga och pratsamma när de inledningsvis saknade välkänt klingande material. Det var nästan som på andra Bruce Springsteen-konserten, givetvis inga jämförelser i övrigt, i somras då han vände upp och ned på hela setlistan.
   Det blev genast överraskande och oförutsägbart redan från start med potentiella låtar som ”Höstkväll”, ”Skuggorna” och ”Eko”, men som i vanliga öron var okända,. En spännande repertoar som helt spräckte planerna på en envis promotion av nya skivan med en helt förväntad låtlista. Inget publikvänligt insmickrande där inte.

DÄREMOT VAR DET ÅTERIGEN INTE speciellt överraskande att Karin Wistrand är en så tekniskt fullfjädrad sångerska att alla andra, med viss reservation för mycket duktige Niclas Ekholm, på scenen hamnade i skuggan under lördagskvällen.
   Efter den öppningen kom sedan de renommerade gästartisterna Mats Ronander och Lasse Wellander in på scenen som då blev tämligen överbefolkad. Från tolv till fjorton personer. Ett helt fantastiskt manskap som måste vara en ljudmixares mardröm men som ändå resulterade i ännu ett soundmässigt exemplariskt men lite underdimensionerat ljud.
   Det är klart att man i bandets sound kan identifiera musikaliska rötter i namn som Bruce Springsteen och Jackson Browne, i de rockigare låtarna, men också Little Feat när det doftade Louisiana om slidegitarrer och hårt markerade rytmer. Bandet bakom Staffan Ernestam och Karin Wistrand uppträdde på gränsen mellan rullande rutinerad rockmaskin och ett ödmjukt och lyhört kompband. Oerhört sympatiska anletsdrag från ett gäng musiker.
   Ronanders soulfyllda munspel i ”Ett märkvärdigt trä” är inslag jag saknar på hans egna konserter. Och när sedan Lasse Wellander gjorde en blygsam entré, med en vardaglig glimt i ögat, och förstärkte ofattbart starka ”Bergslagsstad”, med Ronander vid mikrofonen, nådde den här konserten en av sina höjdpunkter.
   Lasse fick sedan sin presentation, med kärleksfulla ord av Mats, och fick dra sin instrumentala 70-talsklassiker ”Lingonskogen” där han visade sig ha kvar sin fingerfärdiga spelstil på elgitarren. Medan han anspråkslöst skakade lite på huvudet när jublet stegrade sig i publiken. Det var ren och skär rockhistoria som stod där på scenen sida vid sida, Wellander & Ronander (som 1978 faktiskt gjorde en skiva tillsammans).
   Sedan var konserten tillbaka till ”vardagen” med den minimalt akustiska ”Tak över huve” och Niclas Ekholms formidabla ”Man kallar det att glömma” innan det kom ännu en överraskning under det akustiskt avslappnade partiet. Lössläppt komiska ”Dräng i stan”, med Karin i basker, och en frejdig Åhåjaja-refräng.
   Konserten närmade sig upploppet där en soundässigt symfonisk nästan Peter Gabriel-inspirerad ”Snöfallet” var startskottet mot en final av stora mått. ”Man borde in sova” (nästa singel?) och ”Tess lördan”, konsertens mest kommersiella ögonblick, följdes direkt av kvällens mest kända låt, den radiouttjatade men mycket populära ”En sommarvän” och avslutande ”Vi lyckliga”, inklusive presentation av övriga bandet, blev en naturlig final.
   Men det var, inte helt överraskande, ändå inte slut. Titellåten följdes av ännu en låt som hamnat utanför skivan, ”När alla fåglar tiga”. En musikalisk mix av Stones och Chuck Berry i en duett mellan Karin och Staffan. En uppsluppen finallåt där till och med Ingvar Karlsson fick dra ett solo på dragspelet.
   Och för att allt skulle sluta i ett rockmässigt kaos stod det ”Kött och blod” på låtlistan. Då plötsligt ingenting gick på rutin längre utan bara ren och skär känsla inklusive ett bristfälligt repeterat gitarrsolo från Ronander.
   På en konsert som får kallas både, i brist på annat ord, kulturgärning och underhållande föreställning. Det var en större produktion med större självförtroende som också, mycket logiskt, slutade i en större succé.

Staffan Ernestam, gitarr och sång
Karin Wistrand, sång
Clas Olofsson, gitarr och lapsteel
Niclas Ekholm, percussion och sång
Fredrik Landh, bas och sång
Niklas Bäcklund, saxofon och gitarr
Martin Landh, orgel
Peter Nygren, piano och sång
Mikael Dahlén, trummor
Olle Unenge, gitarr, banjo och sång
Jeanette Andersson, fiol
Ingvar Karlsson, dragspel
Mats Ronander, munspel, gitarr och sång
Lasse Wellander, gitarr

Låtarna:
Höstkväll
Sommar
En fågel
Mor Sol
Skuggorna
Eko
Serenad
Ett märkvärdigt trä
Bergslagsstad
Lingonskogen
Tak över huve
Man kallar det att glömma
Dräng i stan
Snöfallet – Colombine och Pierrot
Man borde inte sova
Tess lördan
En sommarvän
Vi lyckliga

Extralåtar
Trastland
När alla fåglar tiga
Kött och blod

/ Håkan

STIFF#30: Nick Lowe

NICK LOWE: Halfway to paradise/I don’t want the night to end
(Stiff BUY 21)
Release: 21 oktober 1977
När Nick Lowe släppte sin andra singel på Stiff var det redan klart att han, tillsammans med Jake Riviera, Elvis Costello och Yachts, skulle lämna Stiff för nya bolaget Radar. I sedvanlig Nick Lowe-anda var det en snabb och simpel produktion. Överraskade med att lägga en cover på singelns A-sida.
   En av låtskrivarduon Gerry Goffin-Carole Kings tidigaste låtar ”Halfway to paradise” var i England mest känd för Billy Furys tolkning som nådde en fjärdeplats som bäst i augusti 1961. Liverpool-sonen Fury upptäcktes 1958 och fick ett artistnamn, som många andra på den tiden, istället för det ohanterliga Ronald Wycherley. Fick sin första hitlåt 1959, ”Maybe tomorrow”, och hans karriär växte som rock’n’roll/rockabilly-sångare. Sedan fick han en mer sofistikerad stil och när den orkestrerade ”Halfway to paradise” kom var det början på slutet för Fury som rocksångare.
   Filmer, tv-shower och musikaler blev Furys område men upprepade hjärtoperationer gjorde att han tvingades lägga livekarriären på hyllan. Några nyinspelade versioner av de gamla hitsen orkade han med men 27 januari 1983 orkade inte Billy Furys hjärta längre.
   Originalet till ”Halfway to paradise” gjordes däremot av den amerikanske sångaren Tony Orlando som 1961 nådde 39:e-plats på USA-listan. Den blott 17-årige Orlandos genombrottslåt. Hans karriär var dock kort på det tidiga 60-talet men gjorde stor och framgångsrik comeback på 70-talet som sångare i Dawn med stora hitlåtar som ”Candida” och ”Tie a yellow ribbon”.
   Hela arrangemanget på Nick Lowe-singeln doftar både Phil Spector-tamburiner och Beach Boys-körer och jag misstänker att Dave Edmunds har mer del i både arrangemang och produktion än bara körsång som det officiellt uppges. Bandet är förutom Lowe, på bas, Larry Wallis, gitarr, Steve Nieve, keyboards, och Pete Thomas, trummor.
   B-sidan är om möjligt ännu simplare, uppenbart skriven i sömnen, och handlar textmässigt inte om någonting viktigt. Under två minuter (1:56) med Larry Wallis på punkenergisk gitarr, Nick Lowe på dubblerad röst, och Pete Thomas på trummor som avslutar den spontana inspelningen med ett snabbt nedtonat solo. Första, sista och bästa(?) tagningen.
   En annan Stiff-grupp, The Rumour, gjorde en ny version av Nick Lowes låt 1980, på både singel och album (”Purity by essence”) och lyckades då förlänga låten till 2:29.
   På cd: Båda singellåtarna finns på det återutgivna albumet ”Jesus of cool” (Proper, 2008)
   YouTube: Först Nick Lowes version på en ljudfil. Sedan Billy Furys version, dock i en senare 70-talsupplaga.





/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.