Blogginlägg

Carolyne Mas

Postad: 2008-09-05 07:52
Kategori: Mina favoriter





Det är märkliga tillfälligheter som gör att gamla namn ur det förflutna plötsligt kommer upp till ytan. Och i det andetaget drar jag till minnes väldigt positiva erfarenheter i djungeln av skivor runt 1980. Det var min vän Jan-Ola som berättade att han i somras hade fått Charlie Giordanos autograf när han stod och väntade utanför Bruce Springsteens hotell i Göteborg inför den andra Ullevi-konserten.
   Hans ansikte och namn var okänt för Jan-Ola men Giordano visade sig vara en trevlig och pratglad prick som gjorde stort positivt intryck på min vän.
   - Ja, han spelade på ju på en av Carolyne Mas skivor, berättade jag som ibland minns lite för mycket för att det ska vara riktigt nyttigt.
   Mycket riktigt, när jag kollar upp den uppgiften så finns Giordano med på Carolynes andra album ”Hold on” (1980) och när jag researchar djupare visar det sig att det var ett av hans första studiojobb. Men han ingick under en tid också i hennes turnerande band ty han finns med på hennes live-ep ”Mas hysteria” som kom samma år.
   Nu ska det här inte handla om Charlie Giordano, som några år senare spelade med David Johansen och långt senare kom att spela i Springsteens Seeger Session Band, utan om den sedan länge nästan bortglömda amerikanska sångerskan Carolyne Mas.
   Hennes historia är lång och intressant märker jag när jag springer på hennes intensivt intressanta hemsida där hon med egna ord berättar hela sitt liv. Som råkade var som mest offentligt och framgångsrikt mellan 1979 och 1981.
   Men om vi ska börja från början så föddes hon 1955 i Bronxville, New York. Spelade teater i skolan och först 1974 medverkade hon på en musikfestival i Pennsylvania. En mycket positiv upplevelse som gjorde att Carolyne lämnade hemmet och försökte överleva som trubadur och hamnade snart i Los Angeles.
   Så småningom var Carolyne tillbaka på östkusten och Greenwich Village i New York City. Fortsatte uppträda regelbundet men på små ställen med lite publik. Gick låtskrivarkurser, spelade in demo med legendaren Jerry Ragovoy men hade svårt att hitta intresserade skivbolag.

Börjar jobba med producenten Steve Burgh som hade producerat Steve Forberts debutskiva ”Alive on arrival” samma år. Men det var först i februari 1979 som hennes konserter började ge eko i rockvärlden med en uppmärksammad recension som följd:
   "Carolyne seems made to order for a successful rock career. She is a compelling and versatile singer. She writes clever, personal songs that use basic rock-and-roll elements in fresh ways... The idiom of her songs is close to Bruce Springsteen's, but they are a woman's songs, and at their best they convey a particular feminine sensibility with a tough, resilient wit and charm. Her singing is powerful without being overbearing and she knows how to drive a band on rhythm guitar", skrev kritikern Robert Palmer i The New York Times.
   I mars skrev tidningen Cash Box "Mas, in fact may be one of the most promising female rock vocalists to come out of New York City in a long, long time. Her exceptional singing range and compelling stage presence are utilized to maximum advantage and her superb band includes David Landau on guitar and Robbie Kondor on keyboards."
    Från maj till juli 1979 spelade Carolyne in sin debutskiva som släpptes senare samma månad och det är här mina egna minnen blir aktiverade. I september skriver jag själv att Carolyne Mas ”sveper iväg förutsättningslös rockmusik som fullständigt tar andan ur mig”.
   Jag jämförde naturligtvis med Bruce Springsteen, saxofonisten Crispin Cioe har ett mäktigt sound i sitt instrument, och det var flera låtar som imponerade, bland annat ”Stillsane” och ”Baby please”.
   När jag idag lyssnar på Mas debutskiva, den finns att ladda ned i sin helhet på hennes hemsida, så är det inte riktigt så mäktigt som jag minns det. ”Stillsane” känns som en pinsam kopia på gamla pophitlåten ”Everlasting love” och bandet bakom var knappast jämförbart med E Street Band.

Mas nästa skiva, ”Hold on”, var ett steg i rätt riktning. Lite tyngre, lite ruffigare och lite rockigare. Hon producerades ännu en gång av Steve Burgh och det var nu dags att göra en Steve Forbert-cover, ”You cannot win if you do not play”. Vid sidan av många egna starka rocklåtar.
   Samma år, 1980, släpptes en live-ep, ”Mas hysteria”, där hennes kompetens som uppmärksammad liveartist kom till pass på sex låtar hämtade från hennes båda skivor.
   Trots två starka rockskivor i bagaget ville det inte tända till kommersiellt kring hennes namn. Skivbolaget tappade tron och Carolynes självförtroende sviktade.
   Till sin tredje studioskiva bytte hon skivproducent. Pete Townshend var intresserad men det blev två andra engelsmän, Phil Chapman och Jon Astley. Och soundet var plötsligt väldigt poppigt och förhållandevis snällt fast kompet i stort sett var identiskt med de tidigare skivorna. Jag gillade skarpt den här nya inriktningen också. Närmare klockrena hits har Carolyne Mas nog aldrig varit. Och det var tämligen logiskt när hon bland annat valde en Moon Martin-cover till skivan, ”Signal for help”.
   Men de kommersiella framgångarna uteblev ännu en gång. Förutom en viss uppmärksamhet i Tyskland så brydde sig världen i övrigt ingenting. För mig har hon varit försvunnen sedan 1981 men hon berättar på sin hemsida om både skivor och livet efter ”de stora åren”.
   Frånsett några spridda skivreleaser sedan dess så är det den omskakande händelsen i januari 1986 som överskuggar allt som hänt Carolyne Mas.
   Hon hade tidigare samma månad uppträtt tillsammans med bland annat Bruce Springsteen på Stone Poney i Asbury Park. På natten till den 26 januari bröt sig någon in i hennes lägenhet, knivhögg henne nio gånger när hon låg och sov, stal hennes Telecaster-gitarr men lämnade kvar alla pengar. Förövaren greps aldrig och Carolyne kämpade för sitt liv. Hon överlevde tack och lov.
   Jag har lyssnat på ”Action pact”-skivan, den finns också att ladda ner på hennes hemsida, från 1989. Den släpptes bara i Tyskland och är väl i sin helhet inte värd något bättre. Men mitt minne av Carolyne Mas är däremot outplånligt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2008 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.