Blogginlägg från 2008-09-01

STIFF#30: Nick Lowe

NICK LOWE: Halfway to paradise/I don’t want the night to end
(Stiff BUY 21)
Release: 21 oktober 1977
När Nick Lowe släppte sin andra singel på Stiff var det redan klart att han, tillsammans med Jake Riviera, Elvis Costello och Yachts, skulle lämna Stiff för nya bolaget Radar. I sedvanlig Nick Lowe-anda var det en snabb och simpel produktion. Överraskade med att lägga en cover på singelns A-sida.
   En av låtskrivarduon Gerry Goffin-Carole Kings tidigaste låtar ”Halfway to paradise” var i England mest känd för Billy Furys tolkning som nådde en fjärdeplats som bäst i augusti 1961. Liverpool-sonen Fury upptäcktes 1958 och fick ett artistnamn, som många andra på den tiden, istället för det ohanterliga Ronald Wycherley. Fick sin första hitlåt 1959, ”Maybe tomorrow”, och hans karriär växte som rock’n’roll/rockabilly-sångare. Sedan fick han en mer sofistikerad stil och när den orkestrerade ”Halfway to paradise” kom var det början på slutet för Fury som rocksångare.
   Filmer, tv-shower och musikaler blev Furys område men upprepade hjärtoperationer gjorde att han tvingades lägga livekarriären på hyllan. Några nyinspelade versioner av de gamla hitsen orkade han med men 27 januari 1983 orkade inte Billy Furys hjärta längre.
   Originalet till ”Halfway to paradise” gjordes däremot av den amerikanske sångaren Tony Orlando som 1961 nådde 39:e-plats på USA-listan. Den blott 17-årige Orlandos genombrottslåt. Hans karriär var dock kort på det tidiga 60-talet men gjorde stor och framgångsrik comeback på 70-talet som sångare i Dawn med stora hitlåtar som ”Candida” och ”Tie a yellow ribbon”.
   Hela arrangemanget på Nick Lowe-singeln doftar både Phil Spector-tamburiner och Beach Boys-körer och jag misstänker att Dave Edmunds har mer del i både arrangemang och produktion än bara körsång som det officiellt uppges. Bandet är förutom Lowe, på bas, Larry Wallis, gitarr, Steve Nieve, keyboards, och Pete Thomas, trummor.
   B-sidan är om möjligt ännu simplare, uppenbart skriven i sömnen, och handlar textmässigt inte om någonting viktigt. Under två minuter (1:56) med Larry Wallis på punkenergisk gitarr, Nick Lowe på dubblerad röst, och Pete Thomas på trummor som avslutar den spontana inspelningen med ett snabbt nedtonat solo. Första, sista och bästa(?) tagningen.
   En annan Stiff-grupp, The Rumour, gjorde en ny version av Nick Lowes låt 1980, på både singel och album (”Purity by essence”) och lyckades då förlänga låten till 2:29.
   På cd: Båda singellåtarna finns på det återutgivna albumet ”Jesus of cool” (Proper, 2008)
   YouTube: Först Nick Lowes version på en ljudfil. Sedan Billy Furys version, dock i en senare 70-talsupplaga.





/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.